Domstolens dom (femte avdelningen) den 15 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 15 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Artikel 12 – Fortsatt frihetsberövande av den eftersökte – Artikel 23 – Frist för att överlämna personen – Nationell lagstiftning som föreskriver en skyldighet att hålla den eftersökta personen i häkte på en kriminalvårdsanstalt fram till dess att personen överlämnas till den utfärdande medlemsstaten – Artikel 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätt till frihet och säkerhet ”

I mål C‑580/24 [Tsachkov]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 5 september 2024, som inkom till domstolen den 5 september 2024, i ett förfarande avseende verkställighet av en europeisk arresteringsorder utfärdad mot

LY,

ytterligare deltagare i rättegången:

Sofiyska gradska prokuratura,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna B. Smulders, E. Regan (referent), J. Passer och D. Gratsias,

generaladvokat: D. Spielmann,

justitiesekreterare: handläggaren R. Stefanova-Kamisheva,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 2 oktober 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Bulgariens regering, genom R. Stoyanov och T. Tsingileva, båda i egenskap av ombud,

– Tjeckiens regering, genom T. Paroulková, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

– Polens regering, genom M.Z. Fehér och R. Kissné Berta, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom H. Leupold, J. Vondung och I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 18 december 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 12 och artikel 23.5 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1 och rättelse i EUT L 124, 2017, s. 37).

2 Begäran har framställts i ett mål som rör verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot LY för verkställighet av ett fängelsestraff.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Stadgan

3 I artikel 6, med rubriken ”Rätt till frihet och säkerhet”, i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) föreskrivs följande:

”Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet.”

Rambeslut 2002/584

4 Skäl 5 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:

”Målet för [Europeiska] unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa har medfört att behovet av utlämning mellan medlemsstaterna har försvunnit, och att det skall ersättas av ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter. De nuvarande förfarandena för utlämning är komplicerade och riskerar att ge upphov till förseningar, vilket kan avhjälpas genom införande av ett nytt förenklat system för överlämnande av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller lagföring. De traditionella samarbetsförbindelser mellan medlemsstaterna som hittills varit rådande bör ersättas av ett system med fri rörlighet för straffrättsliga avgöranden, såväl preliminära som slutliga, i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.”

5 Artikel 1 rambeslutet har rubriken ”[Definition av och] skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”. I artikel 1.3 föreskrivs följande:

”Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [FEU].”

6 Artikel 2 i rambeslutet har rubriken ”Tillämpningsområde för en europeisk arresteringsorder”. I artikel 2.1 föreskrivs följande:

”En europeisk arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.”

7 Kapitel 2 i rambeslut, som har rubriken ”Överlämnandeförfarande”, består av artiklarna 9–25.

8 I artikel 12 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Fortsatt frihetsberövande”, anges följande:

”Om en person grips på grundval av en europeisk arresteringsorder skall den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning om huruvida personen skall hållas kvar i häkte. Det är alltid möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, tillfälligt försätta personen på fri fot, med förbehåll för att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte avviker.”

9 I artikel 15 i rambeslutet, som har rubriken ”Beslut om överlämnande”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.”

10 Artikel 17 i rambeslutet, med rubriken ”Tidsfrister och beslutsregler avseende verkställighet av den europeiska arresteringsordern”, lyder som följer:

”1. En europeisk arresteringsorder skall behandlas och verkställas med skyndsamhet.

2. I de fall då den eftersökte samtycker till överlämnandet skall det slutgiltiga beslutet om verkställandet av den europeiska arresteringsordern fattas inom tio dagar efter det att samtycket har givits.

3. I övriga fall skall det slutgiltiga beslutet om verkställandet av den europeiska arresteringsordern fattas inom 60 dagar efter det att den eftersökte har gripits.

4. Om den europeiska arresteringsordern i specifika fall inte kan verkställas inom de tidsfrister som anges i punkterna 2 eller 3 skall den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten och ange skälen till detta. I ett sådant fall får tidsfristerna förlängas med ytterligare 30 dagar.

…”

11 I artikel 23 i samma rambeslut, med rubriken ”Tidsfrist för överlämnande av personen”, föreskrivs följande:

”1. Den eftersökte skall överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna skall komma överens om.

2. Den eftersökte personen skall överlämnas senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern.

3. Om omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 2, skall den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

4. Överlämnandet kan i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställandet av den europeiska arresteringsordern skall äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

5. När de tidsfrister som anges i punkterna 2–4 har löpt ut skall personen, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte, försättas på fri fot.”

12 I artikel 24 i rambeslutet, med rubriken ”Uppskjutet eller villkorligt överlämnande”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Den verkställande rättsliga myndigheten får, efter att ha fattat beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder, skjuta upp överlämnandet av den eftersökte så att personen kan åtalas i den verkställande medlemsstaten eller, om dom redan har fallit, i den staten kan avtjäna ett straff som har dömts ut för en annan gärning än den som den europeiska arresteringsordern avser.”

13 I artikel 26 i rambeslutet, med rubriken ”Avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Den utfärdande medlemsstaten skall avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder från det totala frihetsberövande som skall avtjänas i den utfärdande medlemsstaten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.”

Direktiv 2008/115/EG

14 Artikel 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98) har rubriken ”Förhållanden i samband med förvar”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Förvar ska i regel ske i särskilda förvarsanläggningar. Om en medlemsstat inte kan tillhandahålla sådana särskilda anläggningar, utan måste använda fängelseanläggningar, ska tredjelandsmedborgare i förvar hållas avskilda från vanliga interner.”

Bulgarisk rätt

15 Rambeslut 2002/584 införlivas med bulgarisk rätt genom Zakon za ekstraditsiata i evropeiskata zapoved za arest (lagen om utlämning och om den europeiska arresteringsordern, DV nr 46/05), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad ZEEZA). I artikel 42.1 och 42.2 ZEEZA föreskrivs att när en europeisk arresteringsorder faktiskt har mottagits, ska den eftersökte häktas i 72 timmar, om den europeiska arresteringsordern är formellt giltig.

16 Enligt artikel 43.1 och 43.2 ZEEZA ska domstolen, så snart förfarandet för verkställighet av den europeiska arresteringsordern inleds, bedöma huruvida den eftersökte ska hållas kvar i häkte. Det är inte obligatoriskt att häkta den eftersökte under detta förfarande.

17 Enligt artikel 43.3 ZEEZA ska domstolen besluta huruvida den eftersökta personen ska hållas häktad med stöd av de allmänna bestämmelserna i nationell lagstiftning. Dessa bestämmelser föreskriver inte i något fall att det är obligatoriskt att häkta personen under en pågående brottmålsprocess.

18 Enligt artikel 43.7 ZEEZA kan den eftersökte, om denne har häktats, ansöka om att bli försatt på fri fot under tiden som förfarandet för erkännande av den europeiska arresteringsordern pågår. Denna ansökan ska bifallas om det visar sig att det inte är nödvändigt att hålla personen häktad.

19 Artikel 44.7 andra meningen ZEEZA har följande lydelse:

”I samtliga fall där domstolen medger verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska den besluta om häktning av den eftersökta personen som en säkerhetsåtgärd, fram till dess att han eller hon faktiskt överlämnas till den utfärdande staten.”

20 Enligt artikel 54.1 ZEEZA ska överlämnandet äga rum inom tio dagar från den dag då beslutet om överlämnande vann laga kraft. Enligt artikel 54.2 ZEEZA får tidsfristen förlängas om det föreligger ett objektivt hinder för överlämnandet. Den eftersökte får endast försättas på fri fot om överlämnandet inte kan genomföras.

21 I artikel 260 i Zakon za izpalnenie na nakazaniata i zadarzhaneto pod strazha (lagen om verkställighet av fängelsestraff och häktning, DV nr av den 3 april 2009), i den lydelse som är tillämplig i det nationella förfarandet, föreskrivs följande:

”(1) På kriminalvårdsanstalterna förvaras också personer som på begäran av en främmande stat har frihetsberövats i väntan på överlämnande …

(2) Fram till dess att beslutet om överlämnande till den främmande staten har verkställts …ska de personer som avses i punkt 1 ha samma rättigheter som misstänkta eller tilltalade enligt denna lag.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

22 Den 4 juli 2024 utfärdade åklagarmyndigheten i Eisenstadt (Österrike) en europeisk arresteringsorder mot den bulgariska medborgaren LY, som är stadigvarande bosatt i Bulgarien. Ordern utfärdades i syfte att lagföra LY för grov inbrottsstöld av 61 uppsättningar hjul för fordon, till ett värde av 150 990 euro.

23 Den 26 juli 2024 utfärdade den verkställande rättsliga myndigheten, inom ramen för förfarandet för verkställighet av den europeiska arresteringsordern, ett häktningsbeslut mot LY som ledde till att denne anhölls den 4 augusti 2024.

24 Den 7 augusti 2024 beslutade Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som är hänskjutande domstol, att försätta LY på fri fot mot borgen då det inte fanns någon risk för att han skulle avvika.

25 LY inställde sig personligen, tillsammans med sin advokat, vid domstolsförhandlingarna den 9 augusti 2024 och den 30 augusti 2024. LY uppgav att han gick med på att å det snaraste överlämnas till de österrikiska rättsliga myndigheterna, men uppgav samtidigt att han motsatte sig häktning i väntan på överlämnandet, då denna kunde komma att bli mycket långvarig. LY ansökte om tillstånd att på egen hand resa till Österrike, där han befullmäktigat en advokat, för att inställa sig vid de rättsliga myndigheterna i den medlemsstaten med advokatens hjälp.

26 Den hänskjutande domstolen har påpekat att ansökan strider mot själva kärnan i det system för rättsligt samarbete som föreskrivs i rambeslut 2002/584. Enligt det systemet ska domstolen först fatta beslut om verkställighet av den europeiska arresteringsordern varefter den eftersökte ska överlämnas till de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten.

27 Samma domstol anser emellertid att det inte är nödvändigt att häkta LY omedelbart efter detta beslut för att denne faktiskt ska kunna överlämnas till den utfärdande medlemsstaten. Ett sådant frihetsberövande på en kriminalvårdsanstalt skulle kunna vara några dagar, en vecka eller mer vilket framstår som överdrivet och onödigt.

28 Enligt bulgarisk rätt är det emellertid obligatoriskt att häkta den eftersökta personen och placera vederbörande på en kriminalvårdsanstalt i samband med att beslutet att överlämna personen till den utfärdande medlemsstaten fattas. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida dessa genomförandebestämmelser är förenliga med rambeslut 2002/584.

29 Vad för det första gäller obligatorisk häktning av den eftersökta personen har samma domstol påpekat att verkställigheten av den europeiska arresteringsordern, till följd av orderns själva karaktär, förutsätter att den eftersökte grips, åtminstone i samband med överlämnandet. Det finns dock ingen bestämmelse i rambeslutet som kräver att den eftersökte måste gripas i ett tidigare skede av förfarandet innan personen överlämnas till den utfärdande medlemsstaten.

30 För det första föreskriver artikel 12 i rambeslutet som en allmän regel att den eftersökte kan hållas kvar i häkte eller försättas på fri fot. Valet av lämplig säkerhetsåtgärd ska göras beroende på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. Det är således möjligt, men inte obligatoriskt, att frihetsberöva den eftersökte.

31 För det andra innebär uttrycket ”[d]et är alltid möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, tillfälligt försätta personen på fri fot…”, i artikel 12, att den nationella lag som införlivar rambeslutet måste föreskriva en möjlighet att ”alltid” kunna försätta den eftersökte på fri fot.

32 För det tredje innehåller artikel 23.5 i samma rambeslut – vilken avser perioden efter antagandet av ett slutligt beslut om överlämnande av den eftersökta personen till den utfärdande staten fram till dess att överlämnandet faktiskt har ägt rum – frasen ”om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte”, vilket innebär att det är möjligt att inte hålla den eftersökte häktad under denna period.

33 Av dessa skäl och med hänsyn till EU-domstolens praxis i domen av den 16 juli 2015, Lanigan (C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474), och domen av den 25 januari 2017, Vilkas (C‑640/15, EU:C:2017:39), anser den hänskjutande domstolen att artikel 44.7 andra meningen ZEEZA strider mot artiklarna 12 och 23.5 i rambeslut 2002/584, eftersom de sistnämnda bestämmelserna utgör hinder för obligatorisk häktning av den eftersökte under perioden från det att domstolen har fattat beslut om överlämnande av den nämnda personen till den utfärdande medlemsstaten till dess att dess att det fysiska överlämnandet äger rum, om det inte finns någon risk för att vederbörande avviker eller för att överlämnandet inte kan genomföras. I ett sådant fall skulle det vara objektivt nödvändigt att begränsa personens frihet först vid tidpunkten för överlämnandet.

34 Den hänskjutande domstolen har för det andra angett att om den beslutar att häkta den eftersökta personen, placeras vederbörande enligt bulgarisk rätt med nödvändighet på en kriminalvårdsanstalt fram till dess överlämnandet sker till den utfärdande medlemsstaten. I sin praxis avseende artikel 5.1 c i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), har Europadomstolen slagit fast att frihetsberövande i samband med utlämning måste ske under förhållanden som ger skydd mot godtycke. Detta innebär bland annat att platsen och villkoren för frihetsberövandet ska anpassas. Den hänskjutande domstolen har emellertid inte preciserat hur detta ska ske.

35 Trots det ovan anförda anser den hänskjutande domstolen att det även finns argument som talar för att den aktuella nationella lagstiftningen är förenlig med rambeslut 2002/584.

36 Obligatorisk häktning av den eftersökta personen vid verkställighet av den europeiska arresteringsordern skulle således kunna anses utgöra verkställighet av det frihetsberövande som den utfärdande rättsliga myndigheten har beslutat om genom det nationella häktningsbeslutet i samband med brottmålsprocessen i den utfärdande medlemsstaten.

37 Rambeslut 2002/584 inför ett förfarande för överlämnande av eftersökta personer i syfte att lagföra dem som skiljer sig från ett normalt utlämningsförfarande. Rambeslutets förfarande bygger nämligen på ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande inom unionen av häktningsbeslut som antagits av en nationell domstol. Denna situation är också ursprunget till principen i artikel 1.2 i rambeslutet, enligt vilken varje europeisk arresteringsorder ska verkställas om inte någon av de uttömmande angivna vägransgrunderna, vilka ska tolkas restriktivt, är för handen.

38 När den verkställande rättsliga myndigheten har fattat beslut om att överlämna den eftersökta personen, vore det därför normalt och logiskt att personen med nödvändighet blir föremål för en häktningsåtgärd och placeras på en kriminalvårdsanstalt.

39 Mot denna bakgrund beslutade Sofijski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Är en nationell lagstiftning, enligt vilken det, i samband med att den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att erkänna en europeisk arresteringsorder i syfte att genomföra en brottmålsprocess och att överlämna den eftersökta personen, föreligger en skyldighet att även fatta beslut om häktning av vederbörande, varvid den eftersökte ska hållas häktad på en kriminalvårdsanstalt fram till dess att överlämnandet har ägt rum, förenlig med artiklarna 12 och 23.5 i rambeslut [2002/584]?”

Prövning av tolkningsfrågan

40 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 12 och artikel 23.5 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att när den verkställande rättsliga myndigheten fattar beslut om att överlämna en eftersökt person i syfte att verkställa en europeisk arresteringsorder som personen är föremål för, är myndigheten även skyldig att besluta om häktning av denna person, utan att kunna ta hänsyn till andra för den aktuella situationen relevanta omständigheter, varvid den eftersökte ska hållas häktad på en kriminalvårdsanstalt fram till dess att vederbörande överlämnas till den utfärdande medlemsstaten.

41 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara bestämmelsens lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 15 januari 2026, Dubers , C‑641/23, EU:C:2026:3, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

42 Vad för det första gäller den allmänna och ovillkorliga skyldigheten att besluta om häktning av den eftersökta personen redan i samband med beslutet att verkställa den europeiska arresteringsorder som vederbörande är föremål för erinrar domstolen om följande. Enligt artikel 12 första meningen i rambeslut 2002/584 gäller att om en person grips på grundval av en europeisk arresteringsorder ska den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning om huruvida personen ska hållas kvar i häkte.

43 Det framgår tydligt av denna bestämmelses ordalydelse och i synnerhet av uttrycket ”fatta beslut” tillsammans med ”den verkställande rättsliga myndigheten” att det ankommer på denna myndighet att besluta huruvida personen ska hållas kvar i häkte och att myndigheter har ett stort utrymme för skönsmässig prövning i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2022, CJ (Beslut att skjuta upp överlämnandet i avvaktan på lagföring) , C‑492/22 PPU, EU:C:2022:964, punkt 86).

44 Det föreskrivs vidare i artikel 12 andra meningen i rambeslut 2002/584 att det ”alltid” är möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, tillfälligt försätta personen på fri fot, med förbehåll för att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte avviker. En sådan möjlighet att försätta den berörda personen på fri fot är dock utesluten när en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, föreskriver att så snart denna myndighet fattat ett beslut om verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska den person som är föremål för arresteringsordern häktas, oberoende av andra för den aktuella situationen relevanta omständigheter.

45 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 45 och 46 i sitt förslag till avgörande innebär uttrycket ”i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning” i artikel 12 i rambeslut 2002/584, att när den verkställande rättsliga myndigheten ska fatta beslut om huruvida personen som gripits på grundval av en europeisk arresteringsorder ska hållas kvar i häkte så uttalar sig denna myndighet i enlighet med de villkor och förfaranden som föreskrivs i denna stats lagstiftning. Det går emellertid inte att härav dra slutsatsen att rambeslutet ger medlemsstaterna en möjlighet att efter eget skön, genom allmänna bestämmelser, föreskriva att det automatiskt ska förordnas om häktning så snart myndigheten beslutar att verkställa en europeisk arresteringsorder. En sådan tolkning skulle beröva uttrycket ”fatta beslut” som står just före ”i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning” allt innehåll. Av detta uttryck följer nämligen, vilket framgår av punkt 43 ovan, att det uteslutande ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att bedöma om det är nödvändigt att häkta personen.

46 Vad gäller artikel 23 i rambeslut 2002/584, avseende tidsfristen för överlämnande av den eftersökta personen, så föreskrivs i punkt 5 att när de tidsfrister som anges i punkterna 2–4 har löpt ut ska personen, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte, försättas på fri fot. Det följer således av ordalydelsen i nämnda artikel 23 att medlemsstaterna inte på något sätt har möjlighet att kvarhålla den berörda personen i häkte när dessa frister löpt ut, även om enbart det förhållandet att fristerna löpt ut inte undantar den verkställande medlemsstaten från sin skyldighet att fullfölja förfarandet och att överlämna den eftersökta personen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2017, Vilkas , C‑640/15, EU:C:2017:39, punkterna 72 och 73 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 april 2022, C och CD (Rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande) , C‑804/21 PPU, EU:C:2022:307, punkterna 71 och 75).

47 Domstolen delar härvid generaladvokatens bedömning i punkt 48 i förslaget till avgörande. Det faktum att den rättsliga myndighetens roll, i enlighet med artikel 12 i rambeslut 2002/584, under alla omständigheter förblir nödvändig för att bedöma huruvida den eftersökta personen måste hållas kvar i häkte i samband med att beslut fattas om verkställighet av den europeiska arresteringsordern, finner stöd i det sammanhang i vilket artikel 12 och artikel 23.5 i rambeslut 2002/584 ingår.

48 Rambeslutets kapitel 2 avser, såsom följer av dess titel, ”[ö]verlämnandeförfarande[t]” och omfattar bland annat artiklarna 12, 15, 17 och 23. Dessa artiklar gäller fortsatt frihetsberövande av den person som grips på grundval av en europeisk arresteringsorder, beslut om överlämnande av vederbörande, tidsfrister och beslutsregler avseende verkställighet av den europeiska arresteringsordern respektive tidsfristen för överlämnande av personen.

49 Den allmänna systematiken i detta kapitel 2 visar att artikel 12 omfattar hela förfarandet för överlämnande. Ingen bestämmelse i rambeslutet ger nämligen anledning att anta att tillämpningen av nämnda artikel 12 skulle kunna begränsas till en specifik fas i detta förfarande.

50 Tolkningen finner stöd i domstolens praxis om huruvida den eftersökta personen ska hållas kvar i häkte när berörda myndigheter kommer överens om en ny tidpunkt för överlämnande med tillämpning av artikel 23.3 i samma rambeslut och i fall av uppskjutet överlämnande enligt artikel 24. Av den sistnämnda artikeln följer att nämnda artikel 12 inte enbart är tillämplig under den fas av förfarandet som föregår beslutet om verkställighet av den europeiska arresteringsordern, utan även i de situationer som avses i de två första bestämmelserna vilka aktualiseras efter detta beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2017, Vilkas , C‑640/15, EU:C:2017:39, punkterna 42 och 43 och där angiven rättspraxis, och dom av den 8 december 2022, CJ (Beslut att skjuta upp överlämnandet i avvaktan på lagföring) , C‑492/22 PPU, EU:C:2022:964, punkterna 60 och 73).

51 Vad gäller den fas av förfarandet som föregår verkställigheten av den europeiska arresteringsordern och i synnerhet situationer då tiden i häkte förlängs på grund av att de frister som föreskrivs i artikel 17 i rambeslut 2002/584 för att fatta det slutgiltiga beslutet om verkställande av den europeiska arresteringsordern överskrids, har domstolen slagit fast följande. I sådana situationer ska frågan huruvida den totala häktestiden är orimlig bedömas av den verkställande rättsliga myndigheten med avseende på bland annat om berörda medlemsstaterna eventuellt förhållit sig passiva, huruvida den eftersökta personen själv bidragit till förfarandets längd, det straff personen riskerar och om det risk för att personen avviker (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Lanigan , C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkterna 58 och 59).

52 Såvitt gäller den fas som avser verkställigheten av den europeiska arresteringsordern och vid överskridande av fristen för överlämnande enligt artikel 23.2 i rambeslutet, har domstolen på samma sätt preciserat i punkterna 38–43 i domen av den 25 januari 2017, Vilkas (C‑640/15, EU:C:2017:39), vilka de omständigheter i det aktuella fallet som den verkställande rättsliga myndigheten måste beakta för att kontrollera att den tid som den eftersökta personen hålls i häkte inte är orimligt lång och därmed säkerställa att förlängningen av detta frihetsberövande är förenlig med rätten till frihet enligt artikel 6 i stadgan.

53 Det följer av punkterna 48–52 ovan att när den verkställande rättsliga myndigheten fattar beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder, är denna myndighet skyldig enligt artikel 12 i rambeslutet att uttala sig om huruvida den eftersökta personen ska kvarhållas i häkte med beaktande av för situationen relevanta omständigheter.

54 Nämnda tolkning av artikel 12 i rambeslut 2002/584 är slutligen förenlig med de syften som rambeslutet eftersträvar.

55 Rambeslutet syftar visserligen – vilket framgår av i synnerhet skäl 5 häri – genom inrättandet av ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (se bland annat dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

56 Enligt den bulgariska regeringen ligger den aktuella nationella lagstiftningen i linje med detta mål, då den syftar till att säkerställa ett effektivt verkställande av den europeiska arresteringsordern och en faktisk överlämning av den efterlysta personen, genom att förebygga risken för att personen avviker. Samma regering har i detta avseende påpekat att det inte kan presumeras att denna persons beteende under verkställighetsfasen av den europeiska arresteringsordern är jämförbart med det beteende som personen har uppvisat under den del av förfarandet för prövning av arresteringsordern som ägde rum inför domstol.

57 I artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 anges emellertid att beslutet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 FEUF. Dessa rättigheter omfattar rätten till frihet enligt artikel 6 i stadgan, i enlighet med vilken artikel 12 i rambeslutet således ska tolkas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Lanigan , C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkterna 53 och 54).

58 Domstolen erinrar härvid om att artikel 52.1 i stadgan tillåter att utövandet av de rättigheter som slås fast i artikel 6 i stadgan får begränsas, under förutsättning att begränsningarna föreskrivs i lag och att de är förenliga med fri- och rättigheternas väsentliga innehåll. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter (dom av den 8 december 2022, CJ (Beslut att skjuta upp överlämnandet i avvaktan på lagföring) C‑492/22 PPU, EU:C:2022:964, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

59 I artikel 52.3 i stadgan föreskrivs vidare att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen, ska de ha samma innebörd och räckvidd som i den konventionen. I artikel 53 i stadgan tilläggs att ingen bestämmelse i stadgan får tolkas så, att den inskränker eller inkräktar på rättigheter som erkänns bland annat i Europakonventionen (dom av den 8 december 2022, CJ (Beslut att skjuta upp överlämnandet i avvaktan på lagföring) , C‑492/22 PPU, EU:C:2022:964, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

60 Genom antagandet av rambeslut 2002/584 har unionslagstiftaren fastställt detaljerade regler för förfarandet för överlämnande av den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder i syfte att förenkla och påskynda detta, samtidigt som den har gett den verkställande rättsliga myndigheten befogenhet att i varje enskilt fall kontrollera att den begränsning av rätten till frihet som består i att den eftersökta personen kvarhålls i häkte för att överlämnas till den utfärdande medlemsstaten står i proportion till de eftersträvade målen.

61 Vad för det andra gäller den omständigheten att den eftersökta personen, enligt den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, kommer att placeras på en kriminalvårdsanstalt i avvaktan på att han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, ska det understrykas att i ordalydelsen i artikel 12 och artikel 23.5 i rambeslutet används uttrycken ”i häkte” och ”försättas på fri fot”. Domstolen har emellertid redan slagit fast två olika termer för ”frihetsberövande” används omväxlande i vissa språkversioner av artikel 26.1 i rambeslut 2002/584, och avser likartade begrepp vars vanliga innebörd hänvisar till en situation av inspärrning eller fängslande och inte enbart till en inskränkning av rörelsefriheten (dom av den 28 juli 2016, JZ , C‑294/16 PPU, EU:C:2016:610, punkt 40).

62 Det finns inte någon bestämmelse i rambeslutet som föreskriver att frihetsberövande i syfte att verkställa en europeisk arresteringsorder ska äga rum på en annan typ av anläggning än en kriminalvårdsanstalt, till skillnad från bestämmelserna i andra sekundärrättsakter inom unionen, såsom artikel 16.1 i direktiv 2008/115.

63 Enligt artikel 26.1 i rambeslutet ska den utfärdande medlemsstaten avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder från det totala frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut. Härav följer, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 78 i sitt förslag till avgörande, att frihetsberövande av den eftersökta personen i den verkställande medlemsstaten i syfte att verkställa en europeisk arresteringsorder kan likställas med frihetsberövande vid en kriminalvårdsanstalt i den utfärdande medlemsstaten för att verkställa ett fängelsestraff.

64 Enligt artikel 2.1 i rambeslut 2002/584 får en europeisk arresteringsorder utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.

65 Domstolen anser därför att varken rambeslutets lydelse eller den straffrättsliga ställningen för personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder – vilka, såsom framgår av föregående punkt, misstänks för att ha begått ett brott av en viss svårhetsgrad eller har dömts på grund av att ett sådant brott har begåtts – gör det möjligt att anse att frihetsberövande av dessa personer på en kriminalvårdsanstalt för att verkställa arresteringsordern strider mot de krav som följer av rambeslutet.

66 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 12 och artikel 23.5 i rambeslut 2002/584 ska tolkas på följande sätt:

– Dessa bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att när den verkställande rättsliga myndigheten fattar beslut om att överlämna en eftersökt person i syfte att verkställa en europeisk arresteringsorder som personen är föremål för, är myndigheten även skyldig att besluta om häktning av denna person fram till dess att vederbörande överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, utan att kunna ta hänsyn till andra för den aktuella situationen relevanta omständigheter.

– Nämnda bestämmelser utgör inte hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att nämnda person, i avvaktan på att överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, ska hållas häktad på en kriminalvårdsanstalt.

Rättegångskostnader

67 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 12 och artikel 23.5 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna

ska tolkas på följande sätt:

– Dessa bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att när den verkställande rättsliga myndigheten fattar beslut om att överlämna en eftersökt person i syfte att verkställa en europeisk arresteringsorder som personen är föremål för, är myndigheten även skyldig att besluta om häktning av denna person fram till dess att vederbörande överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, utan att kunna ta hänsyn till andra för den aktuella situationen relevanta omständigheter.

– Nämnda bestämmelser utgör inte hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att nämnda person, i avvaktan på att överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, ska hållas häktad på en kriminalvårdsanstalt.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: bulgariska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.