Domstolens dom (stora avdelningen) den 3 november 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 3 november 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Rambeslut 2002/584/RIF – Artikel 1.3 – Skyldighet att respektera grundläggande rättigheter – Artikel 49.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Principen om proportionalitet mellan brott och straff – Huruvida det utdömda fängelsestraffet står i proportion till det brott som avses i den europeiska arresteringsordern – Möjlighet att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder på grund av åsidosättande av nämnda princip – Uppenbar och allvarlig kränkning av principen – Föreligger inte ”
I mål C‑583/24 [Tagu]( i ),
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) genom beslut av den 5 september 2024, som inkom till EU-domstolen den 5 september 2024, i målet avseende verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot
DZ,
ytterligare deltagare i rättegången:
Openbaar Ministerie,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, I. Jarukaitis, M.L. Arastey Sahún, Z. Csehi och B. Smulders, samt domarna E. Regan (referent), I. Ziemele, J. Passer, D. Gratsias, M. Gavalec, O. Spineanu-Matei, M. Condinanzi och M. Bošnjak,
generaladvokat: J. Richard de la Tour,
justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 september 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– DZ, genom F.P. Slewe, advocaat,
– Openbaar Ministerie, genom K. van der Schaft och A.L. Wagenaar, båda i egenskap av ombud,
– Tysklands regering, genom J. Möller och A. Sahner, båda i egenskap av ombud,
– Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Joyce, A. Burke och M. Lane, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av G. Mullan, BL,
– Ungerns regering, genom Zs. Biró-Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud,
– Polens regering, genom B. Majczyna och J. Sawicka, båda i egenskap av ombud,
– Rumäniens regering, genom M. Chicu, E. Gane O.-C. Ichim och L. Liţu, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom H. Leupold, S. Noë och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 22 januari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1, och rättelser i EUT L 124, 2017, s. 37, och EUT L, 2025/90897), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584), av artikel 49.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och av artiklarna 2.1 och 2.2, 4.1 och 4.2 samt 5 i rådets rambeslut 2004/757/RIF av den 25 oktober 2004 om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel (EUT L 335, 2004, s. 8).
2 Begäran har framställts i ett mål som rör verkställighet i Nederländerna av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot DZ för verkställighet av en i Rumänien meddelad lagakraftvunnen dom på fängelse i sju år för ett brott bestående i införsel till Rumänien av narkotiska preparat som i denna medlemsstat klassas som ”riskdroger” och ”högriskdroger”.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Stadgan
3 I artikel 4 (”Förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling”) i stadgan föreskrivs följande:
”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling.”
4 I artikel 49 (”Principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om brott och straff”) i stadgan föreskrivs följande:
”1. Ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde en lagöverträdelse enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks. Om efter lagöverträdelsens begående ny lag stiftas som föreskriver ett lindrigare straff ska detta tillämpas.
…
3. Straffets stränghet bör inte vara oproportionerlig i förhållande till lagöverträdelsen.”
Rambeslut 2002/584
5 I skäl 6 i rambeslut 2002/584 anges följande:
”Den europeiska arresteringsorder som införs genom detta rambeslut utgör den första konkreta åtgärder på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande, vilken Europeiska rådet har kallat en ’hörnsten’ i det rättsliga samarbetet.”
6 Artikel 1 (”[Definition av och s]kyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”) i rambeslut 2002/584, har följande lydelse:
”…
2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.
3. Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [FEU].”
7 I artikel 2 (”Tillämpningsområde för en europeisk arresteringsorder”) i rambeslut 2002/584 föreskrivs följande:
”1. En europeisk arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.
2. Följande brott skall medföra överlämnande på grundval av en europeisk arresteringsorder enligt villkoren i detta rambeslut och utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen, förutsatt att brotten, som de definieras i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten:
…
– Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.
…
4. När det gäller andra brott än de som omfattas av punkt 2 kan överlämnandet förenas med villkoret att de gärningar för vilka den europeiska arresteringsordern har utfärdats skall utgöra ett brott enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering.”
8 Artikel 3 i rambeslut 2002/584 anger i vilka fall den verkställande medlemsstatens rättsliga myndigheter ska vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder (obligatoriska vägransgrunder). De fakultativa vägransgrunderna anges i artiklarna 4 och 4a i rambeslutet. I artikel 4 (”Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras”) föreskrivs följande:
”Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder
1) om, i något fall som avses i artikel 2.4, den gärning som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern inte är ett brott enligt lagen i den verkställande medlemsstaten; …
…”
9 I artikel 5 (”Garantier som skall lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall”) i rambeslut 2002/584 anges vilka villkor som en verkställande rättslig myndighet får förena verkställigheten av en europeisk arresteringsorder med.
10 I artikel 15 (”Beslut om överlämnande”) i rambeslutet föreskrivs följande i punkt 2:
”Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om överlämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artiklarna 3–5 och 8, och får dessutom fastställa en tidsfrist inom vilken de skall inkomma, med beaktande av nödvändigheten att iaktta den tidsfrist som anges i artikel 17.”
Rambeslut 2004/757
11 I skälen 3 och 4 i rambeslut 2004/757 anges följande:
”(3) Det är nödvändigt att anta minimiregler för brottsrekvisit för olaga handel med narkotika och prekursorer, vilket möjliggör en samlad insats på unionsnivå i kampen mot denna handel.
(4) Enligt subsidiaritetsprincipen bör Europeiska unionens insatser inriktas på de allvarligaste typerna av narkotikabrott. Att vissa typer av företeelser som rör privat konsumtion utesluts från detta rambesluts räckvidd utgör inte något ställningstagande från [Europeiska unionens råd] angående hur medlemsstaterna bör behandla sådana fall i sin nationella lagstiftning.”
12 I artikel 2 (”Brott i samband med handel med narkotika och prekursorer”) i rambeslut 2004/757 föreskrivs följande:
”1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att följande handlingar beläggs med straff när de begås uppsåtligen och orättmätigt:
a) Framställning, tillverkning, extraktion, beredning, erbjudande, utbjudande till försäljning, distribution, försäljning, överlåtelse av varje slag, förmedling, försändelse, transitering, transport, import eller export av narkotika.
…
2. De handlingar som avses i punkt 1 skall inte ingå i detta rambesluts tillämpningsområde, om gärningsmännen har handlat endast i syftet deras egen privata konsumtion så som den definieras i nationell lagstiftning.”
13 Artikel 4 (”Påföljder”) i rambeslut 2004/757 har följande lydelse:
”1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som definieras i artiklarna 2 och 3 beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder.
Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som avses i artikel 2 beläggs med straffrättsliga påföljder med ett maximalt frihetsstraff på minst ett till tre års fängelse.
2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som avses i artikel 2.1 a, b och c beläggs med straffrättsliga påföljder med ett maximalt frihetsstraff på minst fem till tio års fängelse i samtliga de fall då följande omständigheter föreligger:
…
b) Brottet avser narkotika av typer som är de mest hälsovådliga, eller har förorsakat betydande skador på många människors hälsa.
…”
14 I artikel 5 (”Särskilda omständigheter”) i rambeslut 2004/757 föreskrivs under vilka omständigheter varje medlemsstat, utan hinder av artikel 4 i rambeslutet, får vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att lindrigare påföljder än de som avses i sistnämnda artikel kan utdömas.
Nationell rätt
Rumänsk rätt
– Lag nr 143/2000
15 I Legea nr. 143/2000 privind prevenirea și combaterea trapeni și consumului privt de droguri (lag nr 143/2000 om förebyggande och bekämpning av olaglig handel med och konsumtion av narkotika) av den 26 juli 2000 ( Monitorul Oficial al României , del I, nr 362 av den 3 augusti 2000, i ompublicerad lydelse ( Monitorul Oficial al României , del I, nr 163 av den 6 mars 2014), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lag nr 143/2000), föreskrivs följande i artikel 3:
”(1) Den som till landet olovligen inför eller utför samt olovligen importerar eller exporterar narkotiska preparat klassade som riskdroger döms till fängelse i lägst tre och högst tio år. Påföljden ska förenas med ett förbud av det slag som rätten bestämmer.
(2) Den som till landet olovligen inför eller utför samt olovligen importerar eller exporterar narkotiska preparat klassade som högriskdroger döms till fängelse i lägst sju och högst femton år. Påföljden ska förenas med ett förbud av det slag som rätten bestämmer.”
16 I artikel 15 i lag nr 143/2000, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:
”Den som har begått något av de brott som avses i artiklarna 2–9 och som under utredningen avslöjar andras narkotikabrott, och hjälper myndigheterna att identifiera och lagföra dessa personer, ska medges strafflindring motsvarande hälften av det lagstadgade straffet.”
– Strafflagen
17 I artikel 46 (”Gärningsmän och medgärningsmän”) i Codul penal (strafflagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad strafflagen), föreskrivs följande:
”Medgärningsman är den som direkt har deltagit i utförandet av den brottsliga gärningen.”
18 Artikel 75 (”Förmildrande omständigheter”) i strafflagen har följande lydelse:
”(1) Som förmildrande omständigheter ska enligt lag beaktas
a) om den tilltalade till följd av ett allvarligt psykiskt tillstånd eller kraftig sinnesrörelse orsakad av brottsoffret haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande, eller om brottet föranletts av någon annans våldshandling, kränkande beteende eller av någon annan allvarlig olaglig handling,
b) om nödvärnsexcess föreligger,
c) om nödexcess föreligger, eller
d) om den tilltalade har ersatt den materiella skada som han eller hon orsakat genom brottet … .
(2) Som förmildrande omständigheter vid domstolens bedömning av straffvärdet kan beaktas
a) om den tilltalade försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet, eller
b) om det finns omständigheter kring brottet som begränsar effekterna av brottet eller det hot som den tilltalade utgör.”
19 I artikel 76 (”Straffmätning vid förmildrande omständigheter”) i strafflagen föreskrivs följande:
”(1) Om det föreligger förmildrande omständigheter ska rätten döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Strafflindringen ska motsvara en tredjedel av det föreskrivna straffet.
…
(3) Strafflindring får bara beviljas en gång, oavsett hur många förmildrande omständigheter som är tillämpliga.”
– Straffprocesslagen)
20 I artikel 374 (”Information om åtalet samt rättens klargöranden och beslut om begärda processuella åtgärder”) i Legea nr. 135/2010, privind Codul de procedură penală (lag nr 135/2010 om straffprocesslagen) av den 1 juli 2010 ( Monitorul Oficial al României , del I, nr 486 av den 15 juli 2010), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs följande i punkt 4:
”Om åtalet inte avser ett brott på vilket livstids fängelse kan följa, ska den tilltalade av rättens ordförande informeras om att målet kan avgöras utan huvudförhandling – det vill säga att målet kan avgöras enbart på grundval av den bevisning som lagts fram under förundersökningen och av parterna om den tilltalade förklarar sig fullt ut erkänna samtliga gärningar som åtalet avser – och om sin rätt att begära att målet avgörs på detta sätt. Den tilltalade ska även informeras om innebörden av bestämmelserna i artikel 396.10.”
21 I artikel 375 (”Handläggning av brottmål där den tilltalade erkänt brottet”) i straffprocesslagen föreskrivs följande:
”(1) Om den tilltalade begär att målet ska avgöras utan huvudförhandling i enlighet med vad som anges i artikel 374.4, ska rätten besluta i frågan efter att ha hört den tilltalade och gett åklagarmyndigheten och övriga parter möjlighet att yttra sig.
(2) Om rätten bifaller den tilltalades begäran, ska den fråga målsägande och övriga parter samt brottsoffret om de vill ge in skriftlig bevisning.
(3) Om rätten avslår den tilltalades begäran, ska den avgöra målet i enlighet med vad som anges i artikel 374.5–374.10.”
22 I artikel 396 (”Avgörande av brottmålet”) i straffprocesslagen föreskrivs följande i punkt 10:
”Om rätten har prövat målet utan huvudförhandling i enlighet med kraven i artikel 375.1 och 375.2, eller om rätten har avslagit den tilltalades begäran om att målet ska avgöras utan huvudförhandling, eller om rättens utredning av målet har genomförts i enlighet med vad som anges i artikel 377.5 eller artikel 395.2, varvid den utgått från samma sakförhållanden som de som angetts i åtalet och som har vitsordats av den tilltalade, gäller följande. Om rätten bifaller åtalet och dömer ut ett straff, eller bestämmer att beslut i påföljdsfrågan ska anstå, ska rätten besluta om strafflindring som, beroende på vilket straff som dömts ut, ska motsvara en tredjedel av de i lag angivna straffgränserna vid fängelsestraff eller en fjärdedel av de vid bötesstraff gällande straffgränserna.”
Nederländsk rätt
23 Rambeslut 2002/584 har införlivats med nederländsk rätt genom Wet tot implementatie van het kaderbesluit van de Raad van de Europese Unie betreffende het Europees aanhoudingsbevel en de procedures van overlevering tussen de lidstaten van de Europese Unie (lag om införlivande av rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna) (överlämnandelagen) av den 29 april 2004 (Stb. 2004, nr 195), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (Stb. 2021, nr 155) (nedan kallad OLW).
24 Artikel 11 OLW har följande lydelse
”1. En europeisk arresteringsorder ska inte verkställas om [den verkställande rättsliga myndigheten] finner att det finns grundad anledning att tro att den eftersökta personen efter överlämnandet löper en verklig risk att utsättas för en kränkning av sina grundläggande rättigheter enligt [stadgan].
2. Om det framstår som att det vid ändrade förhållanden finns en möjlighet att den verkliga risken för en rättighetskränkning enligt punkt 1 trots allt kan uteslutas, ska [den verkställande rättsliga myndigheten] vilandeförklara överlämnandeärendet.
3. Den utfärdande myndigheten ska underrättas om beslutet om vilandeförklaring och om skälen för beslutet. Under den tid som överlämnandeärendet är vilande, ska [den verkställande rättsliga myndigheten] kontrollera huruvida förhållandena har ändrats.
4. Om det vid tillämpning av punkt 3 inte inom rimlig tid är möjligt att utesluta att det föreligger en verklig risk för en rättighetskränkning enligt punkt 1, ska [den verkställande rättsliga myndigheten] meddela ett beslut enligt artikel 22.6.”
25 I artikel 22.6 OLW föreskrivs följande:
”Om [den verkställande rättsliga myndigheten] på grund av särskilda omständigheter har beslutat att vilandeförklara överlämnandeärendet med stöd av artikel 11.2, har den möjlighet att därefter förlänga beslutet med högst 60 dagar åt gången, till dess att ärendet avgörs.”
26 I artikel 28.3 OLW föreskrivs följande:
”I andra fall än dem som avses i punkt 2 ska [den verkställande rättsliga myndigheten] bevilja överlämnande, såvitt den inte finner att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras med stöd av artikel 11.1 ….”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
27 Den 9 januari 2024 utfärdade Judecătoria Constanța (Förstainstansdomstolen i Constanța, Rumänien) en europeisk arresteringsorder mot DZ. Arresteringsordern utfärdades för verkställighet av en lagakraftvunnen dom på fängelse i sju år, vilken meddelats av Curtea de Apel Constanța (Appellationsdomstolen i Constanța, Rumänien) den 20 december 2023. Brottmålet mot DZ hade avgjorts efter huvudförhandling till vilken han inställde sig personligen.
28 Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna), som är hänskjutande domstol i förevarande mål, fick ställning som verkställande rättslig myndighet i och med att officier van justitie (åklagaren) vid denna domstol den 7 mars 2024 gav in en begäran om prövning av den aktuella arresteringsordern.
29 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen angett att ingen av de vägransgrunder som anges i artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslut 2002/584 är tillämpliga i det nu aktuella överlämnandeärendet.
30 Enligt den hänskjutande domstolen framgår det dock av den aktuella arresteringsordern att det ovan i punkt 27 angivna fängelsestraffet dömdes ut för ett brott bestående i olovlig införsel till Rumänien av tre gram cannabis och fyra tabletter innehållande metylendioxymetamfetamin (MDMA), vilket DZ begått tillsammans med sin hustru. Av arresteringsordern framgår vidare att dessa gärningar är straffbara i rumänsk rätt enligt artikel 3.1 och 3.2 i lag nr 143/2000, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, samt enligt artikel 46.2 i strafflagen, och utgör ett och samma brott, nämligen ”införsel till landet av riskdroger och högriskdroger”.
31 Av de kompletterande uppgifter som lämnats av den utfärdande rättsliga myndigheten och av Eurojusts rumänska kontor framgår dessutom att de aktuella gärningarna – vid den tidpunkt då de begicks – hade ett straffvärde på minst sju års fängelse.
32 Mot bakgrund av den mängd narkotika som anges i den europeiska arresteringsordern och den förklaring som DZ lämnade vid förhandlingen i överlämnandeärendet vid den hänskjutande domstolen – det vill säga att narkotikan var avsedd för eget bruk av hans hustru, som använde narkotikan i smärtstillande syfte – har den hänskjutande domstolen konstaterat att det rörde sig om ”små mängder narkotika klassad som ’riskdroger’ och ’högriskdroger’ för eget bruk”. Den hänskjutande domstolen har påpekat att DZ och hans hustrus innehav av dessa små mängder narkotika under alla omständigheter ”inte syftade till att sälja narkotikan vidare till andra personer”.
33 Den hänskjutande domstolen har vidare konstaterat att det i rumänsk rätt föreskrivs möjligheter till strafflindring. Sedan den begärt upplysningar av den utfärdande rättsliga myndigheten svarade denna dock att det i DZ:s fall inte förelåg några förmildrande omständigheter. Härtill kommer att även om DZ hade kunnat göra anspråk på och hade beviljats strafflindring, så skulle uppskjuten straffverkställighet inte ha varit möjlig på grund av straffets längd. Enligt nämnda myndighet skulle straffet vid tillämpning av en strafflindringsgrund ha blivit fyra år och åtta månader och alltså mer än tre år, vilket är maximigränsen för att den dömde ska kunna beviljas uppskjuten straffverkställighet.
34 Den hänskjutande domstolen har mot bakgrund av nu redovisade omständigheter konstaterat följande. Den vid tiden för de i målet aktuella gärningarna gällande rumänska lagstiftningen innebar – oaktat eventuella strafflindringsgrundande omständigheter – en skyldighet för rumänska brottmålsdomstolar att vid bifall till åtal för olovlig införsel av ”riskdroger och högriskdroger” utdöma ett minimistraff på sju års fängelse, utan att därvid ha möjlighet att beakta omständigheter som att det rört sig om införsel av en mindre mängd narkotika eller att narkotikan varit avsedd för eget bruk eller åtminstone att den inte hade införts i kommersiellt syfte.
35 Den hänskjutande domstolen har angett att DZ:s ombud har motsatt sig ett överlämnande. Ombudet har under handläggningen av överlämnandeärendet gjort gällande att det i Rumänien utdömda fängelsestraffet är oproportionerligt och således strider mot artikel 49.3 i stadgan.
36 Den hänskjutande domstolen anser – vid en samlad bedömning av det minimistraff som den rumänska brottmålsdomstolen enligt den rumänska lagstiftningen har haft att utdöma i förevarande fall och de ovan i punkt 33 redovisade begränsade lagstadgade möjligheterna till strafflindring – att överlämnandeärendet aktualiserar frågor om tolkningen av unionsrätten, särskilt av proportionalitetsprincipen i artikel 49.3 i stadgan.
37 För det första ger DZ:s ombuds argument upphov till frågan huruvida det i ett fall där den eftersökta personen åberopar en verklig risk för verkställighet av ett straff som inte står i proportion till det brott som ligger till grund för den mot personen utfärdade europeiska arresteringsordern föreligger en skyldighet för den verkställande rättsliga myndigheten att pröva frågan huruvida denna risk kräver att överlämnande vägras.
38 Den hänskjutande domstolen har erinrat om vad EU-domstolen uttalat i punkterna 65–68 i domen av den 14 juli 2022, Procureur général près la cour d’appel d’Angers (C‑168/21, EU:C:2022:558), nämligen att det i första hand är den utfärdande medlemsstatens ansvar att se till att den eftersökta personens rättigheter tillgodoses – i förevarande fall att principen om proportionalitet mellan brott och straff i artikel 49.3 i stadgan iakttas – och att den omständigheten att det straff som utdömts i den verkställande medlemsstaten eventuellt är oproportionerligt inte ingår bland de vägransgrunder som anges i artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslut 2002/584, vilket därmed innebär att det inte ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att vid tillämpningen av vägransgrunden i artikel 4 led 1 i rambeslutet göra en bedömning av det utdömda straffet mot bakgrund av artikel 49.3 i stadgan.
39 I motsats till vad officier van justitie (åklagaren) har gjort gällande i det nu aktuella överlämnandeärendet, är den hänskjutande domstolen däremot inte övertygad om att denna dom från EU-domstolen innebär att det inte är möjligt att åberopa artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 tillsammans med artikel 49.3 i stadgan. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende anfört följande. Inledningsvis kan konstateras att det nu aktuella fallet skiljer sig från det som var aktuellt i nämnda dom, i det att de tolkningsfrågor som EU-domstolen där hade att pröva inte handlade om vilket utrymme för skönsmässig bedömning brottmålsdomstolen i den utfärdande medlemsstaten har vid straffbestämningen. Vidare måste det med stöd av vad EU-domstolen uttalat i punkterna 49–53 i domen av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld (C‑303/05, EU:C:2007:261), vara möjligt att anse att iakttagandet av den straffrättsliga legalitetsprincipen, som fastslås i artikel 49.1 i stadgan, också omfattas av den utfärdande medlemsstatens primära ansvar. Detta mot bakgrund av domstolens uttalande i punkterna 50 och 51 i domen av den 29 juli 2024, Alchaster (C‑202/24, EU:C:2024:649), om att förekomsten av en verklig risk för åsidosättande av nämnda bestämmelse i stadgan utgör en omständighet som kan utgöra hinder för att överlämna den eftersökta personen. Vad gäller det nu aktuella fallet kan det, trots att det är Rumänien som är primärt ansvarig för att se till att kraven i artikel 49.3 i stadgan är uppfyllda, således inte på förhand uteslutas att en verklig risk för åsidosättande av denna bestämmelse utgör hinder för överlämnande.
40 För det andra anser den hänskjutande domstolen att det vid ett jakande svar på den ovan angivna första frågan uppkommer ett antal följdfrågor om hur den verkställande rättsliga myndigheten ska bedöma huruvida det i den utfärdande medlemsstaten finns en verklig risk för verkställighet av ett genom en lagakraftvunnen dom utdömt straff som inte står i proportion till det aktuella brottet.
41 I detta avseende har den hänskjutande domstolen anfört följande. Inledningsvis uppkommer frågan vilken typ av kontroll som denna myndighet ska utföra i samband med en sådan bedömning. Av EU-domstolens praxis (dom av den 19 oktober 2023, G. ST. T (Proportionaliteten av påföljden vid intrång), C‑655/21, EU:C:2023:791, punkterna 67 och 81) framgår att proportionalitetsprincipen kräver att omständigheterna i det enskilda fallet beaktas vid påföljdsbestämningen i den utfärdande medlemsstaten och att den i det aktuella brottmålet tillämpliga straffmätningsbestämmelsen gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att i varje enskilt fall säkerställa att den utdömda påföljdens stränghet står i proportion till brottets allvar.
42 Vidare uppkommer frågan om i vilken utsträckning en sådan kontroll ska göras utifrån en avvägning mellan det faktum att det finns en skyldighet för berörda brottmålsdomstolar att utdöma ett minimistraff och de möjligheter till strafflindring och uppskjuten straffverkställighet som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.
43 Slutligen aktualiserar den omständigheten att domen genom vilken DZ ådömdes det aktuella fängelsestraffet redan har vunnit laga kraft frågan huruvida myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten genom att lämna vissa garantier, som till exempel att DZ kan benådas eller fortfarande har möjlighet att ansöka om resning, skulle kunna undanröja farhågan om att det med avseende på honom föreligger en verklig risk för kränkning av artikel 49.3 i stadgan.
44 Det är mot den nu angivna bakgrunden som Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) har beslutat att vilandeförklara överlämnandeärendet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1. Ska artikel 1.3 i [rambeslut 2002/584], jämförd med artikel 49.3 i [stadgan] och med artiklarna 2.1 a, 2.2, 4.1, 4.2 b och artikel 5 i [rambeslut 2004/757] tolkas på så sätt att
om den eftersökta personen motsätter sig överlämnande genom att göra gällande att han eller hon genom en lagakraftvunnen dom i den utfärdande medlemsstaten har dömts till ett oproportionerligt minimifängelsestraff för införsel av små mängder narkotika för eget bruk, eller åtminstone för införsel av små mängder narkotika utan avsikt att sälja den vidare,
så ska den verkställande rättsliga myndigheten pröva huruvida den eftersökte, vid överlämnande för verkställighet av detta fängelsestraff, skulle löpa en verklig risk för verkställighet av ett straff som inte står i proportion till det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern?
2. För det fall fråga 1 ska besvaras jakande:
a) Vilken typ av kontroll ska den verkställande rättsliga myndigheten utföra vid bedömningen av huruvida det föreligger en verklig risk för verkställighet av ett genom en lagakraftvunnen dom utdömt oproportionerligt straff i den mening som avses i fråga 1?
b) Vilken betydelse har det vid en sådan kontroll att den lagstiftning i den utfärdande medlemsstaten
som genomför artikel 4.2 b i [rambeslut 2004/757], och den därav följande skyldigheten att belägga det aktuella brottet med ett lägsta maximistraff på minst fem och högst tio års fängelse,
innebär att domstolarna i denna stat är skyldiga att utdöma ett fängelsestraff på minst sju års fängelse för införsel av den typ av narkotika som är mest skadlig för hälsan, oavsett mängden narkotika som omfattas av de aktuella gärningarna och oavsett om den som begått gärningarna haft för avsikt att använda narkotikan för eget bruk eller att sälja den vidare,
– samtidigt som domstolarna endast har möjlighet att bevilja strafflindring motsvarande totalt högst en tredjedel av detta obligatoriska minimistraff (om det föreligger förmildrande omständigheter som påverkar brottens straffvärde eller det hot som gärningspersonen utgör, eller om den tilltalade erkänner de åtalade gärningarna), eller motsvarande hälften av nämnda straff (om den tilltalade underlättar identifiering och lagföring av andra personer som har begått narkotikarelaterade brott), och
– längden på detta (eventuellt nedsatta) minimistraff utgör hinder för att domstolarna beviljar uppskjuten straffverkställighet?
c) Kan en eventuell verklig risk för verkställighet av ett genom en lagakraftvunnen dom utdömt oproportionerligt straff i den mening som avses i fråga 1 undanröjas genom att den utfärdande medlemsstaten lämnar vissa garantier och hur skulle sådana garantier kunna se ut?”
Prövning av tolkningsfrågorna
45 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 49.3 i stadgan och med bestämmelserna i rambeslut 2004/757, ska tolkas på så sätt att den gör det möjligt för den verkställande rättsliga myndigheten att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder, som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff, på den grunden att den anser att det utdömda straffet är oproportionerligt med hänsyn till de särskilda omständigheterna kring det brott som straffet avser. I detta avseende vill den hänskjutande domstolen särskilt få klarhet i vilka förutsättningar som i sådant fall ska vara uppfyllda för att en verkställighetsvägran på denna grund ska kunna vara möjlig. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang även få klarhet i huruvida en verklig risk för åsidosättande av artikel 49.3 i stadgan vid verkställighet av ett genom en lagakraftvunnen dom utdömt oproportionerligt straff kan undanröjas genom att den utfärdande medlemsstaten lämnar vissa garantier och i sådant fall i vilken form sådana garantier kan lämnas av denna medlemsstat.
46 EU-domstolen konstaterar, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 28 i sitt förslag till avgörande, att den hänskjutande domstolens frågor huvudsakligen har sin grund i skillnaderna mellan nederländsk straffrätt och rumänsk straffrätt vad gäller straffvärdet för ett brott av det slag som är aktuellt i det nationella målet, det vill säga införsel till landet av narkotiska preparat klassade som ”högriskdroger”. Enligt vad Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten, Nederländerna) förklarade vid den muntliga förhandlingen vid EU-domstolen skulle nämligen införsel av upp till tio gram narkotika i denna kategori kunna medföra fängelse i minst en och högst tre veckor i Nederländerna, medan det lägsta fängelsestraffet för samma brott i Rumänien är sju år. Tolkningsfrågorna bygger således på konstaterandet att den nedre gränsen för det fängelsestraff som föreskrivs i rumänsk rätt är hög jämfört med det straff som föreskrivs i nederländsk rätt och att de rumänska domstolarnas möjligheter att bevilja strafflindring eller uppskjuten straffverkställighet är begränsade.
47 I artikel 49.3 i stadgan anges att straffets stränghet ska stå i proportion till brottets allvar. Bestämmelsen är således ett konkret uttryck för den allmänna principen om proportionalitet i fråga om brott och straff, vilken stadfästs i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, såsom framgår av Förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17).
48 Medlemsstaterna är skyldiga att iaktta stadgan, och därmed artikel 49.3 i denna, när de tillämpar rambeslut 2002/584, eftersom de då tillämpar unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. När medlemsstaternas utfärdande och verkställande rättsliga myndigheter utfärdar respektive verkställer en europeisk arresteringsorder är de således skyldiga att säkerställa att den eftersökta personens grundläggande rättigheter enligt stadgan tillgodoses (se, analogt, dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 49, och dom av den 23 april 2026, Boothnesse, C‑528/24, EU:C:2026:332, punkt 45).
49 Det ska dock påpekas att det system som inrättats genom rambeslut 2002/584 bygger på att det är de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten som ska säkerställa iakttagandet av principen om proportionalitet mellan brott och straff. Enligt nämnda system är det nämligen i första hand den utfärdande medlemsstatens ansvar att se till att den eftersökta personens grundläggande rättigheter tillgodoses (se dom av den 14 juli 2022, Procureur général vid Cour d’appel d’Angers, C‑168/21, EU:C:2022:558, punkt 65 och där angiven rättspraxis, och dom av den 29 juli 2024, Breian, C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkterna 32 och 52).
50 I detta avseende har EU-domstolen tidigare uttalat att både principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och principen om ömsesidigt erkännande – vilken i sin tur bygger på ett inbördes förtroende mellan medlemsstaterna – har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom dessa principer gör det möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Närmare bestämt innebär principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom i undantagsfall, ska utgå ifrån att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) (C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
51 När medlemsstaterna tillämpar unionsrätten är de således skyldiga att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna, vilket innebär att medlemsstaterna inte bara är förhindrade att kräva att en annan medlemsstat tillämpar en högre nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna än den som säkerställs genom unionsrätten, utan även – utom i undantagsfall – att kontrollera huruvida denna andra medlemsstat i ett enskilt fall verkligen har iakttagit de grundläggande rättigheter som unionen skyddar (dom av den 30 maj 2013, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) (C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
52 Genom rambeslut 2002/584 inrättas ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts för eller är misstänkta för brott. Syftet med detta är att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet, vilket i sin tur syftar till att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (dom av den 30 maj 2013, F, C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 35, och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) (C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
53 Den i arresteringsorderrambeslutet bärande principen om ömsesidigt erkännande innebär att det finns ett ömsesidigt förtroende för att var och en av medlemsstaterna erkänner den gällande straffrättsliga lagstiftningen i de andra medlemsstaterna, även då tillämpningen av de egna nationella bestämmelserna skulle leda till en annan lösning. Principen utgör således hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten gör en egen bedömning av frågan om den eftersökta personens straffansvar, som ersätter den bedömning av denna fråga som redan gjorts i det domstolsavgörande som i den utfärdande medlemsstaten legat till grund för utfärdandet av en europeisk arresteringsorder mot den berörda personen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski (C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 52).
54 Principen om ömsesidigt erkännande, som enligt skäl 6 i rambeslut 2002/584 utgör en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet, kommer till uttryck i artikel 1.2 i rambeslutet, varigenom det instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av denna princip och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet (dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) (C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
55 Det nu sagda innebär dels att de verkställande rättsliga myndigheterna endast får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder av de skäl som följer av rambeslut 2002/584, såsom detta har tolkats av EU-domstolen, dels att huvudregeln är att en europeisk arresteringsorder ska verkställas, medan möjligheten att vägra verkställighet är utformad som ett undantag som ska tolkas restriktivt (dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
56 I rambeslut 2002/584 anges således uttryckligen ett antal fakultativa (artikel 3) och obligatoriska (artiklarna 4 och 4a) vägransgrunder samt garantier som ska lämnas av den utfärdande medlemsstaten i särskilda fall (artikel 5) (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
57 Bland de omständigheter som omfattas av de i artiklarna 3, 4 och 4a angivna obligatoriska och fakultativa vägransgrunderna ingår dock inte att det straff som utdömts i den utfärdande medlemsstaten eventuellt är oproportionerligt (dom av den 14 juli 2022, C‑168/21, EU:C:2022:558, Procureur général près la cour d’appel d’Angers, punkt 66).
58 EU-domstolen har dessutom uttalat att den fakultativa vägransgrunden i artikel 4 led 1 i rambeslut 2002/584 – enligt vilken den verkställande rättsliga myndigheten får vägra verkställighet om, i något av de fall som avses i artikel 2.4, den gärning som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern inte utgör ett brott enligt lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten – endast innebär att det ska kontrolleras huruvida de objektiva förutsättningarna för det brott som legat till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern motsvarar gärningar som i sig är kriminaliserade även enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning. Denna fakultativa vägransgrund innebär således inte att den verkställande rättsliga myndigheten har möjlighet att göra en bedömning av det i den utfärdande medlemsstaten föreskrivna eller utdömda straffet mot bakgrund av artikel 49.3 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2022, Procureur général vid Cour d’appel d’Angers, C‑168/21, EU:C:2022:558, punkterna 67 och 68).
59 Det kan dock samtidigt konstateras att det framgår av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 att rambeslutet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan (dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa att vägra verkställighet), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 39).
60 EU-domstolen har med hänvisning till denna bestämmelse uttalat att det i vissa undantagsfall kan vara tillåtet att begränsa principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 43).
61 EU-domstolen har särskilt uttalat att den verkställande rättsliga myndigheten, under vissa förutsättningar, har möjlighet, eller till och med skyldighet, att med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 avstå från att verkställa en europeisk arresteringsorder. Detta gäller i fall där det vid överlämnade av den eftersökta personen till den utfärdande rättsliga myndigheten föreligger en verklig risk för en kränkning av de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 4 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling), 7 (rätten till respekt för privatlivet och familjelivet), 24 (barnets rättigheter) eller 47 (rätt till ett effektivt rättsmedel inför en opartisk domstol) i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 89–94, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 59, 73 och 78; och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkterna 43 och 55 och där angiven rättspraxis).
62 Enligt EU-domstolens praxis förutsätter möjligheten att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder enligt rambeslut 2002/584 på den grunden att det föreligger en verklig risk för en kränkning av de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan, såsom den hittills har bedömts när det gäller de rättigheter som stadfästs i artiklarna 4, 7, 24 och 47, i princip en prövning i två steg (nedan kallad tvåstegsprövning). Det handlar om två separata steg som inte får blandas samman, eftersom bedömningen i varje steg inte sker mot bakgrund av samma kriterier och därmed måste göras i rätt ordning (dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 88–94, dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 52 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 mars 2026, Županijsko državno odvjetništvo, C‑8/24, EU:C:2026:210, punkt 65).
63 I det första steget ska den verkställande rättsliga myndigheten bedöma huruvida det föreligger objektiva, tillförlitliga, precisa och korrekt uppdaterade uppgifter som visar att det i den utfärdande medlemsstaten föreligger en verklig risk för en kränkning av någon av dessa grundläggande rättigheter, som beror på systembrister eller allmänna brister, eller i annat fall på brister som mer specifikt påverkar en objektivt identifierbar personkrets som den eftersökta personen eventuellt tillhör (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 89, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 102, och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 47).
64 I det andra steget ska den verkställande rättsliga myndigheten göra en tydlig och noggrann bedömning av i vilken utsträckning de brister som har konstaterats i det första steget i den nyss nämnda tvåstegsprövningen kan komma att inverka på den eftersökta personens situation och huruvida det mot bakgrund av den eftersöktes personliga förhållanden finns grundad anledning att tro att personen vid utlämnande till den utfärdande medlemsstaten skulle löpa en verklig risk att bli utsatt för en kränkning av de aktuella grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 94, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 106, och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 48).
65 Vad gäller det som anförts ovan i punkterna 60–64) påpekar EU-domstolen, i likhet med vad som framgår av generaladvokatens resonemang i punkterna 54–69 i förslaget till avgörande, att dessa överväganden även gäller i fall där den eftersökta personen, i överlämnandeärendet vid den verkställande rättsliga myndigheten, har gjort gällande att det föreligger en risk för kränkning av den grundläggande rättighet som fastslås i artikel 49.3 i stadgan. Detta innebär att även om den verkställande myndigheten har möjlighet att vägra överlämnande i det undantagsfallet att den konstaterar att det faktiskt föreligger en verklig risk för åsidosättande av den i artikel 49.3 fastslagna principen om proportionalitet i fråga om brott och straff, så kan ett sådant konstaterande enbart grundas på en prövning i två steg av ovan nämnt slag. Denna tvåstegsprövning bygger på en tolkning av den allmänna bestämmelsen i artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, eftersom unionslagstiftaren inte har föreskrivit någon särskild vägransgrund för erkännande och verkställighet som avser risken för kränkningar av grundläggande rättigheter.
66 Vad särskilt gäller syftet med att en verkställande rättslig myndighet måste ha konstaterat att det föreligger brister av ovan i punkt 63 angivet slag för att den ska ha möjlighet att göra en tydlig och noggrann bedömning av huruvida den eftersökta personen löper en verklig risk för att bli utsatt för en kränkning av en grundläggande rättighet, har EU-domstolen uttalat att detta är just att undvika att det annat än i undantagsfall görs en sådan bedömning. Kravet på att det först ska ha konstaterats att det föreligger brister av aktuellt slag följer därmed av presumtionen om att den utfärdande medlemsstaten respekterar de grundläggande rättigheterna, som i sin tur följer av principen om ömsesidigt förtroende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 114–116, och dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 59).
67 Att de verkställande rättsliga myndigheterna iakttar detta krav bidrar särskilt till att säkerställa en korrekt ansvarsfördelning mellan den utfärdande och den verkställande medlemsstaten när det gäller att uppfylla de grundläggande rättigheternas väsentliga krav, det vill säga den ansvarsfördelning som följer av att principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande – vilka ligger till grund för systemet med en europeisk arresteringsorder – tillämpas fullt ut (dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 60 och där angiven rättspraxis).
68 Rambeslut 2002/584 kan således inte tolkas på så sätt att den verkställande rättsliga myndigheten har möjlighet att – enbart på den grunden att det i det aktuella överlämnandeärendet har gjorts gällande att det fängelsestraff som den eftersökta personen har ådömts av domstolarna i den utfärdande medlemsstaten är oproportionerligt – göra en tydlig och noggrann bedömning av straffets proportionalitet. En sådan tolkning skulle nämligen innebära att den verkställande rättsliga myndigheten gavs en allmän befogenhet att bedöma sakinnehållet i domstolsavgöranden som meddelats i den utfärdande medlemsstaten och därmed strida mot ovannämnda principer och äventyra effektiviteten i systemet för rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, varav en väsentlig del utgörs av den europeiska arresteringsordern, såsom den har utformats av unionslagstiftaren (se, analogt, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 88).
69 EU-domstolen har i detta sammanhang även hänvisat till unionens särart och behovet av att upprätthålla den jämvikt på vilken unionen är grundad för att motivera sin bedömning att det endast är i undantagsfall som det kan bli aktuellt för en verkställande rättslig myndighet att kontrollera huruvida en annan medlemsstat faktiskt, i ett konkret fall, har respekterat de grundläggande rättigheterna i stadgan (se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkterna 193 och 194, och dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 64).
70 Omständigheterna i förevarande mål skiljer sig från dem som var föremål för prövning i domen av den 18 april 2023, E.D.L (Skäl för vägran grundad på sjukdom) (C‑699/21, EU:C:2023:295). I den domen slog EU-domstolen slog fast att en verkställande rättslig myndighet, under vissa särskilda förutsättningar, får vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder i fall där det står klart att ett överlämnande av en allvarligt sjuk person skulle utsätta personen för en verklig risk för en kraftigt minskad förväntad livslängd eller en snabb, allvarlig och irreversibel försämring av hälsotillståndet. I ett sådant fall följer nämligen den verkliga risken för en kränkning av den berörda personens grundläggande rättigheter huvudsakligen av faktiska omständigheter som hänger samman med den berörda personens hälsotillstånd. Det rör sig om omständigheter som motsvarar en specifik egenskap hos denna person och som dessutom endast prövas av den verkställande rättsliga myndigheten, trots att person befinner sig i den verkställande medlemsstaten. Det föreligger då inga skäl av ovan i punkterna 65–69 angivet slag som påkallar en tvåstegsprövning.
71 Vad gäller det nu aktuella målet, och bedömningen i det första steget i tvåstegsprövningen av huruvida det föreligger brister av ovan i punkt 63 angivet slag, ska det påpekas att rambeslut 2002/584 inte syftar till att harmonisera de brott som omfattas av dess tillämpningsområde, såsom det definieras i artikel 2.1 i rambeslutet, med avseende på brottsrekvisit eller påföljder som kan komma i fråga för dem. Denna avsaknad av harmonisering innebär att det fortfarande är den utfärdande medlemsstaten som är behörig att i sin nationella rätt definiera dessa brott och tillämpliga påföljder. Samtidigt ska dock påpekas att det framgår av artikel 1.3 i rambeslutet att den utfärdande medlemsstaten har en skyldighet, när den utfärdar en europeisk arresteringsorder, att iaktta i stadgan fastslagna grundläggande rättigheter och i artikel 6 FEU fastslagna allmänna principer i unionsrätten, och därmed principen om proportionalitet i fråga om brott och straff (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld, C‑303/05, EU:C:2007:261, punkterna 52 och 53).
72 Vad gäller rambeslut 2004/757, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sina frågor, framgår det av skäl 3 i detta att det föreskriver minimiregler om brottsrekvisit och påföljder för olaglig handel med narkotika och prekursorer, vilka syftar till att fastställa en gemensam strategi på unionsnivå i kampen mot olaglig narkotikahandel. Rambeslutet om olaglig narkotikahandel antogs med stöd av, bland annat, artikel 31.1 e) EU, där det vid den aktuella tiden särskilt föreskrevs att de gemensamma insatserna inom det straffrättsliga samarbetet ska omfatta gradvisa beslut om åtgärder som fastställer minimiregler avseende brottsrekvisit och påföljder på området olaglig narkotikahandel (dom av den 11 juni 2020, Prokuratura Rejonowa w Słupsku, C‑634/18, EU:C:2020:455, punkterna 32 och 33).
73 I artikel 2.1 a i detta rambeslut anges vilka gärningar som ska vara straffbara i medlemsstaterna som brott i samband med olaglig handel med narkotika och prekursorer. Enligt bestämmelsen ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att, bland annat, transport och import av narkotika kvalificeras som brott. Av artikel 4.1 i rambeslutet framgår att medlemsstaterna är skyldiga att belägga ett sådant brott med ett effektivt, proportionerligt och avskräckande maximistraff på minst ett och högst tre års fängelse. Vidare anges i artikel 4.2 b att medlemsstaterna ska belägga nämnda brott med ett maximistraff på minst fem och högst tio års fängelse om brottet avser ”narkotika av typer som är de mest hälsovådliga, eller har förorsakat betydande skador på många människors hälsa”.
74 Av artikel 2.2 framgår dock att bland annat transport och import av narkotika enbart för eget bruk, så som detta definieras i nationell lagstiftning, faller utanför rambeslutets tillämpningsområde. Vidare anges i skäl 4 att EU:s insatser, enligt subsidiaritetsprincipen, bör inriktas på de allvarligaste typerna av narkotikabrott, varvid det dock betonas att det faktum att vissa typer av gärningar som avser eget bruk är undantagna från rambeslutets tillämpningsområde inte utgör något ställningstagande från rådet angående hur medlemsstaterna bör behandla sådana gärningar i sin nationella lagstiftning (se, för ett liknande resonemang, dom av den11 juni 2020, Prokuratura Rejonowa w Słupsku, C‑634/18, EU:C:2020:455, punkt 36).
75 Rambeslut 2004/757 fastställer således endast minimiregler om brottsrekvisit och påföljder i samband med olaglig handel med narkotika och prekursorer, vilket innebär att det finns skillnader mellan de åtgärder som medlemsstaterna vidtagit för att genomföra rambeslutet i sina respektive nationella rättsordningar och att det i synnerhet finns skillnader – ibland även betydande sådana – mellan de nationella åtgärder som medlemsstaterna vidtagit på områden som faller utanför rambeslutets tillämpningsområde. Enbart denna omständighet kan dock inte anses tillräcklig för att det ska vara visat att det föreligger en verklig risk för en kränkning av principen om proportionalitet i fråga om brott och straff (se, analogt, dom av den 11 juni 2020, Prokuratura Rejonowa w Słupsku, C‑634/18, EU:C:2020:455, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
76 EU-domstolen har i detta avseende uttalat att den verkställande rättsliga myndigheten ska bedöma risken för en sådan kränkning utifrån den skyddsnivå för de grundläggande rättigheterna som garanteras i unionsrätten och inte utifrån nationell rätt i den verkställande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
77 Någon fullständig harmonisering av medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser har inte skett och de kriminalpolitiska val som den verkställande medlemsstaten har gjort kan därför komma att avsevärt skilja sig från dem som den utfärdande medlemsstaten har gjort. Den omständigheten att det finns skillnader – ibland även betydande sådana – mellan dessa två medlemsstaters gällande bestämmelser om hur långt fängelsestraff som kan följa på det brott som avses med den europeiska arresteringsordern kan följaktligen inte läggas till grund för bedömningen att det är visat att det föreligger en sådan risk för kränkning.
78 I detta sammanhang måste det även tas hänsyn till risken för att personer som dömts för eller är misstänkta för brott, och som försöker undandra sig straffverkställighet eller lagföring, undgår straff. Denna risk skulle nämligen öka om enbart den omständigheten att det finns skillnader mellan det fängelsestraff som kan följa på den aktuella brottstypen enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten och det som skulle ha kunnat utdömas enligt lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten ansågs vara tillräcklig för att den verkställande rättsliga myndigheten ska kunna konstatera att det i den utfärdande medlemsstaten föreligger systembrister eller allmänna brister – eller i annat fall brister som mer specifikt påverkar en objektivt identifierbar personkrets som den eftersökta personen eventuellt tillhör – när det gäller iakttagandet av den i artikel 49.3 i stadgan fastslagna principen om proportionalitet i fråga om brott och straff, och på grundval av detta konstaterande vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584. Det ska här påpekas att ett av de eftersträvade målen med rambeslutet är just att motverka sådan straffrihet (se, analogt, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 62).
79 Vad gäller de krav som följer av artikel 49.3 i stadgan har EU-domstolen uttalat att den i bestämmelsen fastslagna principen innebär att påföljdens stränghet ska stå i proportion till brottets allvar, särskilt genom att det säkerställs att påföljden verkligen har en avskräckande verkan, samtidigt som den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se dom av den 6 oktober 2021, A (Passage av gränser med fritidsbåtar), C‑35/20, EU:C:2021:813, punkt 84,och dom av den 19 oktober 2023, G. ST. T (Proportionaliteten av påföljden vid intrång) (C‑655/21, EU:C:2023:791, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
80 EU-domstolen har även slagit fast att principen om proportionalitet i fråga om brott och straff innebär ett krav på att det vid påföljdsbestämningen – särskilt i fall där påföljden är ett fängelsestraff – ska tas hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 2023, G. ST. T (Proportionaliteten av påföljden vid intrång), C‑655/21, EU:C:2023:791, punkterna 67 och 81).
81 Vid bedömningen av proportionaliteten i påföljderna ska det även tas hänsyn till de nationella brottmålsdomstolarnas möjlighet att ändra brottsrubriceringen i förhållande till åklagarens stämningsansökan, eftersom en sådan möjlighet kan komma att leda till att rätten dömer ut en mindre sträng påföljd. Även rättens möjlighet att anpassa påföljden efter brottets allvar ska beaktas vid nämnda bedömning(dom av den 19 oktober 2023, G. ST. T (Proportionaliteten av påföljden vid intrång), C‑655/21, EU:C:2023:791, punkt 68, och dom av den 3 juli 2025, Beach and bar management, C‑733/23, EU:C:2025:515, punkt 50).
82 Av det nu anförda framgår att befogenhetsfördelningen inom det system som inrättats genom rambeslut 2002/584 samt den centrala betydelse som principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna anses ha för att detta system ska kunna fungera och för att ett område med frihet, säkerhet och rättvisa ska kunna skapas utgör omständigheter som ska beaktas vid verkställighet av en europeisk arresteringsorder. Mot denna bakgrund gör EU-domstolen följande bedömning. En förutsättning för att en verkställande rättslig myndighet som har att avgöra frågan om verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska kunna konstatera att det i den utfärdande medlemsstaten föreligger systembrister eller allmänna brister, eller i annat fall brister som mer specifikt påverkar en objektivt identifierbar personkrets som den eftersökta personen eventuellt tillhör, när det gäller iakttagandet av den i artikel 49.3 i stadgan fastslagna principen om proportionalitet i fråga om brott och straff, är att den lagstiftning eller rättspraxis i den utfärdande medlemsstaten med stöd av vilken det aktuella fängelsestraffet har utdömts kränker nämnda princip på ett uppenbart och allvarligt sätt och att det i denna stat inte finns någon effektiv möjlighet till domstolsprövning för att komma till rätta med denna kränkning.
83 Ett fall där den verkställande rättsliga myndigheten måste konstatera att en kränkning av denna högt ställda allvarlighetsgrad föreligger är om den nationella lagstiftning i den utfärdande medlemsstaten med stöd av vilken det aktuella fängelsestraffet har utdömts medger, eller till och med kräver, att den behöriga nationella domstolen utdömer ett fängelsestraff som är så oproportionerligt att det ska anses innebära omänsklig eller förnedrande bestraffning, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, vars innebörd och räckvidd motsvarar artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).
84 Ett annat fall – utöver det som anges i föregående punkt – där den verkställande rättsliga myndigheten alltid kan anse att det föreligger en uppenbar och allvarlig kränkning av den i artikel 49.3 i stadgan fastslagna principen om proportionalitet i fråga om brott och straff är om det av objektiva, tillförlitliga, precisa och korrekt uppdaterade uppgifter i det aktuella överlämnandeärendet framgår att den berörda nationella lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten innebär att det saknas möjlighet att vid påföljdsbestämningen ta hänsyn till brottets allvar och att nationella domstolar inte heller får beakta omständigheter i det enskilda fallet som rör brottets allvar i syfte att anpassa påföljden efter detta, i förekommande fall inom den i lagstiftningen föreskrivna straffskalan eller med stöd av de möjligheter till strafflindring som lagstiftningen ger eller genom en ändrad brottsrubricering av ovan i punkt 81 angivet slag.
85 Här kan den situationen uppkomma att den verkställande rättsliga myndigheten anser att uppgifterna i det aktuella överlämnandeärendet inte ger ett tillräckligt underlag för att den ska kunna bedöma huruvida det i den utfärdande medlemsstaten eventuellt föreligger systembrister eller allmänna brister – eller i annat fall brister som mer specifikt påverkar en objektivt identifierbar grupp av personer – när det gäller iakttagandet av principen om proportionalitet i fråga om brott och straff. För att erhålla ytterligare underlag för denna bedömning har den verkställande rättsliga myndigheten då möjlighet att med stöd av artikel 15.2 i rambeslut 2002/584 begära att den utfärdande myndigheten skyndsamt ska lämna kompletterande information.
86 Det ska dock påpekas att även om den verkställande rättsliga myndigheten alltid har rätt att utnyttja denna möjlighet, så utgör detta en sista utväg som är tänkt att användas enbart i de undantagsfall där myndigheten anser att den inte förfogar över alla formella uppgifter som krävs för att den skyndsamt ska kunna fatta beslut i det aktuella överlämnandeärendet (se, analogt, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 61).
87 Den verkställande rättsliga myndighetens prövning måste under alla omständigheter vara strikt begränsad till aspekter som rör iakttagandet av principen om proportionalitet i fråga om brott och straff och får inte i praktiken innebära att den i sak omprövar den bedömning som redan har gjorts av de brottmålsdomstolar i den utfärdande medlemsstaten som prövat det mål som ligger till grund för den aktuella europeiska arresteringsordern.
88 Vad gäller den nu aktuella rumänska lagstiftningen kan det konstateras att den föreskriver ett fängelsestraff på minst sju år för införsel till landet av narkotiska preparat av nu aktuellt slag, det vill säga sådana som klassas som ”högriskdroger”. EU-domstolen finner att en sådan lagstiftning inte kan anses föreskriva omänsklig eller förnedrande bestraffning, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, vars innebörd och räckvidd motsvarar artikel 3 i Europakonventionen.
89 Det kan vidare konstateras att även om minimistraffgränsen är sju år, så finns det enligt den rumänska lagstiftningen en möjlighet att individualisera straffet, bland annat i syfte att beakta brottets allvar och den dömdes personliga förhållanden. I synnerhet framgår av handlingarna i målet vid EU-domstolen att rumänska brottmålsdomstolar i fall som det nu aktuella har möjlighet att vid straffmätningen ta hänsyn till gärningsmannens syfte med brottet och vilken mängd ”högriskdroger” det är fråga om och att, med beaktande av dessa omständigheter, utdöma ett straff som ligger i närheten av minimistraffgränsen på sju år. Det framgår även att den behöriga domstolen i förevarande fall faktiskt tycks ha utnyttjat denna möjlighet. Det kan vidare konstateras, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkterna 79–84 i sitt förslag till avgörande, att det i rumänsk rätt inte tycks finnas några hinder för att den behöriga domstolen ändrar brottsrubriceringen i förhållande till åklagarens stämningsansökan, särskilt i fall där domstolen konstaterar att det inte är fråga om ”högriskdroger” och att denna möjlighet för domstolen kan komma att medföra att den dömer ut ett lägre straff. Härtill kommer att förmildrande omständigheter eller andra särskilda omständigheter i det enskilda fallet som talar för ett lägre straffvärde kan slå igenom i straffmätningen och medföra att domstolen dömer ut ett straff som ligger under minimistraffgränsen. Det kan här röra sig om straffvärdessänkande omständigheter kring brottet eller omständigheter som minskar det hot som gärningsmannen utgör.
90 I det nu aktuella fallet gjorde den behöriga rumänska domstolen visserligen den bedömningen att det inte fanns några sådana förmildrande omständigheter eller andra särskilda omständigheter som kunde beaktas i straffvärdessänkande riktning. Det ankom dock uteslutande på den rumänska domstolen att göra en sådan bedömning, bland annat utifrån den bevisning som lagts fram i målet och DZ:s beteende.
91 Det finns för övrigt ingenting i handlingarna i målet vid EU-domstolen som tyder på att det i Rumänien skulle saknas erforderliga rättsmedel för att tillgodose den tilltalades rätt till ett effektivt domstolsskydd. Tvärtom framgår det av handlingarna i målet, liksom av de diskussioner som ägde rum vid förhandlingen vid EU-domstolen, att DZ har utnyttjat de rättsmedel som står till buds och att han därigenom har kunnat bestrida det straff som utdömts mot honom såväl i andra som i högsta instans.
92 Mot denna bakgrund finner EU-domstolen att en nationell lagstiftning som den nu aktuella inte kan anses ge anledning för en verkställande rättslig myndighet att konstatera att det föreligger brister av ovan i punkt 63 angivet slag. En sådan myndighet har således inte rätt att på grundval av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 49.3 i stadgan, vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff som utdömts med stöd av en sådan lagstiftning.
93 Vid sådana förhållanden saknas det anledning att pröva huruvida de kriterier som ska prövas inom ramen för det andra steget i den ovan i punkt 64 angivna tvåstegsprövningen är uppfyllda på grund av att det vid överlämnande till den utfärdande medlemsstaten föreligger en verklig risk för en kränkning av principen om proportionalitet i fråga om brott och straff. Det finns inte heller anledning att besvara den hänskjutande domstolens mer specifika fråga om huruvida eventuella farhågor om en verklig risk för åsidosättande av artikel 49.3 i stadgan vid verkställighet av ett genom en lagakraftvunnen dom utdömt oproportionerligt straff skulle kunna undanröjas genom en garanti från den utfärdande medlemsstaten och vilken form en sådan garanti i sådant fall skulle kunna ha.
94 Mot bakgrund av det ovan anförda ska de hänskjutna frågorna besvaras enligt följande. Artikel 1.2 och 1.3 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 49.3 i stadgan, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för straffverkställighet på den grunden att den anser att det utdömda fängelsestraffet är oproportionerligt med hänsyn till de särskilda omständigheterna kring det brott som straffet avser, såvida inte denna myndighet förfogar över objektiva, trovärdiga, precisa och korrekt uppdaterade uppgifter som visar att det i den utfärdande medlemsstaten föreligger en verklig risk för en kränkning av den i nämnda bestämmelse i stadgan fastslagna principen om proportionalitet i fråga om brott och straff, på grund av att det föreligger systembrister eller allmänna brister, eller i annat fall brister som mer specifikt påverkar en objektivt identifierbar personkrets som den eftersökta personen eventuellt tillhör. En förutsättning för att en verkställande rättslig myndighet ska kunna konstatera att det föreligger brister av detta slag är att den lagstiftning eller rättspraxis i den utfärdande medlemsstaten med stöd av vilken det aktuella fängelsestraffet har utdömts kränker nämnda princip på ett uppenbart och allvarligt sätt – bland annat på grund av att det enligt denna lagstiftning eller rättspraxis inte är tillåtet för brottmålsdomstolarna i den utfärdande medlemsstaten att beakta individuella omständigheter i det enskilda fallet som rör brottets allvar i syfte att anpassa påföljden efter detta, i förekommande fall inom den i lagstiftningen föreskrivna straffskalan eller med stöd av de möjligheter till strafflindring som lagstiftningen ger eller genom en ändrad brottsrubricering – och att det i denna medlemsstat inte finns någon effektiv möjlighet till domstolsprövning för att komma till rätta med denna kränkning.
Rättegångskostnader
95 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
Artikel 1.2 och 1.3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, jämförd med artikel 49.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,
ska tolkas på följande sätt:
Den utgör hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för straffverkställighet på den grunden att den anser att det utdömda fängelsestraffet är oproportionerligt med hänsyn till de särskilda omständigheterna kring det brott som straffet avser, såvida inte denna myndighet förfogar över objektiva, trovärdiga, precisa och korrekt uppdaterade uppgifter som visar att det i den utfärdande medlemsstaten föreligger en verklig risk för en kränkning av den i nämnda bestämmelse i stadgan om de grundläggande rättigheterna fastslagna principen om proportionalitet i fråga om brott och straff, på grund av att det föreligger systembrister eller allmänna brister, eller i annat fall brister som mer specifikt påverkar en objektivt identifierbar personkrets som den eftersökta personen eventuellt tillhör. En förutsättning för att en verkställande rättslig myndighet ska kunna konstatera att det föreligger brister av detta slag är att den lagstiftning eller rättspraxis i den utfärdande medlemsstaten med stöd av vilken det aktuella fängelsestraffet har utdömts kränker nämnda princip på ett uppenbart och allvarligt sätt – bland annat på grund av att det enligt denna lagstiftning eller rättspraxis inte är tillåtet för brottmålsdomstolarna i den utfärdande medlemsstaten att beakta individuella omständigheter i det enskilda fallet som rör brottets allvar i syfte att anpassa påföljden efter detta, i förekommande fall inom den i lagstiftningen föreskrivna straffskalan eller med stöd av de möjligheter till strafflindring som lagstiftningen ger eller genom en ändrad brottsrubricering – och att det i denna medlemsstat inte finns någon effektiv möjlighet till domstolsprövning för att komma till rätta med denna kränkning.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: nederländska.
i Målet har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.