Domstolens dom (femte avdelningen) den 15 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 15 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2010/13/EU – Audiovisuella medietjänster – Artikel 1.1 led a, i – Begreppet ’audiovisuella medietjänster’ – Artikel 6.1 – Skyddet för mänsklig värdighet – Nationell lagstiftning enligt vilken sändningar som strider mot god sed förbjuds – Tjänsteleverantörens ansvar – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 11 – Yttrandefrihet – Artikel 52.1 – Begränsningar av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan om de grundläggande rättigheterna ”

I mål C‑591/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i staden Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 29 augusti 2024, som inkom till domstolen den 11 september 2024, i målet

”Golf Bulgaria” EOOD

mot

Savet za elektronni medii,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún (referent), samt domarna B. Smulders, E. Regan, J. Passer och D. Gratsias,

generaladvokat: T. Ćapeta,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Bulgariens regering, genom T. Mitova och R. Stoyanov, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom O. Gariazzo, C. Georgieva, P.-J. Loewenthal och G. Meeßen, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen dels av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) (EUT L 95, 2010, s. 1, och rättelse i EUT L 263, 2010, s. 15), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018 (EUT L 303, 2018, s. 69) (nedan kallat direktiv 2010/13), dels av artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan ”Golf Bulgaria” EOOD, ett bolag bildat enligt bulgarisk rätt, och Savet za elektronni medii (rådet för elektroniska medier, Bulgarien) (nedan kallat SEM). Målet rör lagenligheten av SEM:s beslut att påföra bolaget administrativa sanktionsavgifter för sändning av videoklipp som strider mot god sed (nedan kallat det omtvistade beslutet).

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Stadgan

3 I artikel 11.1 i stadgan anges följande:

”Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.”

4 Artikel 52.1 i stadgan har följande lydelse:

”Varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.”

Direktiv 2010/13

5 I artikel 1.1 i direktiv 2010/13 föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

a) audiovisuell medietjänst:

i) en tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 [FEUF], där tjänsten eller en särskiljbar del av den har som huvudsakligt syfte att i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla allmänheten program via elektroniska kommunikationsnät i den mening som avses i artikel 2 a i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 33)]; sådana audiovisuella medietjänster utgörs av antingen tv-sändningar enligt definitionen i led e i denna punkt eller audiovisuella medietjänster på begäran enligt definitionen i led g i denna punkt,

ii) ett audiovisuellt kommersiellt meddelande.

…

b) program : en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som, oavsett längd, utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog som har sammanställts av en leverantör av medietjänster, t.ex. långfilmer, videoklipp, sportevenemang, komediserier, dokumentärer, barnprogram och dramaproduktioner.

c) redaktionellt ansvar : faktisk kontroll av såväl valet av program som hur de ska struktureras, antingen i en kronologisk programtablå, när det gäller tv-sändningar, eller i en katalog, när det gäller audiovisuella medietjänster på begäran. Det redaktionella ansvaret medför inte nödvändigtvis något rättsligt ansvar enligt nationell lagstiftning för innehållet eller tillhandahållna tjänster.

d) leverantör av medietjänster : den fysiska eller juridiska person som har det redaktionella ansvaret för valet av audiovisuellt innehåll för den audiovisuella medietjänsten och som avgör hur det ska struktureras.

…

e) tv-sändning (dvs. en linjär audiovisuell medietjänst) : en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för samtidigt tv-tittande enligt en programtablå.

…

g) audiovisuell medietjänst på begäran (dvs. en icke-linjär audiovisuell medietjänst) : en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för att ge möjlighet att se program vid en tidpunkt som användaren väljer och på dennes egen begäran utifrån en katalog med program som valts ut av leverantören av medietjänster.

…”

6 I artikel 4.1 i direktiv 2010/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska förbli fria att föreskriva att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller striktare bestämmelser inom de områden som samordnas genom detta direktiv, förutsatt att dessa bestämmelser överensstämmer med unionsrätten”

7 I artikel 6 i direktivet föreskrivs följande:

”1. Utan att det påverkar medlemsstaternas skyldighet att respektera och skydda mänsklig värdighet ska medlemsstaterna på lämpligt sätt säkerställa att de audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion inte innehåller någon

a) uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i stadgan,

b) offentlig uppmaning att begå terroristbrott enligt artikel 5 i [Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 2017, s. 6)].

2. De åtgärder som vidtas vid tillämpningen av denna artikel ska vara nödvändiga och proportionella och ska vara förenliga med rättigheterna och principerna i stadgan.”

8 I artiklarna 28a och 28b i direktiv 2010/13 anges de bestämmelser som är tillämpliga på videodelningsplattformstjänster.

Direktiv (EU) 2018/1972

9 Artikel 2 led 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (EUT L 321, 2018, s. 36) har ersatt artikel 2 a i direktiv 2002/21. I förstnämnda artikel föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

1) elektroniskt kommunikationsnät: system för överföring, oberoende av om det bygger på en permanent infrastruktur eller en centralt administrerad kapacitet eller inte, och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser, inbegripet nätelement som inte är aktiva, som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier, däribland satellitnät, fasta nät (kretskopplade och paketkopplade, inbegripet internet) och mobilnät, elnätssystem i den utsträckning dessa används för signalöverföring, nät för radio- och tv-utsändning samt kabel-tv-nät, oberoende av vilken typ av information som överförs, …”

Bulgarisk rätt

10 I artikel 10.1 i Zakon za radioto i televisiata (radio- och tv-lagen) av den 23 september 1998 (DV nr 138 av den 24 november 1998), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad radio- och tv-lagen), föreskrivs följande:

”Vid utövandet av sin verksamhet ska leverantörer av medietjänster vägledas av följande principer:

1. säkerställande av rätten till yttrandefrihet,

2. säkerställande av rätten till information,

3. respekt för informationskällornas konfidentialitet,

4. skydd av medborgarnas privatliv,

5. förbud mot sändningar som uppmuntrar till intolerans bland medborgarna,

6. förbud mot sändningar som strider mot god sed, särskilt om de innehåller pornografi, glorifierar eller förhärligar grymhet eller våld, eller anstiftar hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet,

7. säkerställande av rätten till genmäle i programmen,

8. säkerställande av upphovsrätt och närstående rättigheter till program och program, samt

9. bevarandet av det bulgariska språkets renhet.”

11 I artikel 17.1 och 17.2 i radio- och tv-lagen föreskrivs följande:

”1. Leverantörer av medietjänster ska ansvara för innehållet i medietjänsterna.

2. Leverantörer av medietjänster ska avstå från att producera eller göra tillgängliga för distribution sändningar som strider mot de principer som avses i artikel 10 och sändningar som uppmuntrar till nationell, politisk, etnisk, religiös eller rasmässig intolerans, eller förhärligar eller ursäktar grymhet eller våld.”

12 I artikel 20.1 och 20.2 i radio- och tv-lagen föreskrivs följande:

”1. [SEM] är ett oberoende specialiserat organ som reglerar medietjänster och videodelningsplattformar i de fall och på det sätt som föreskrivs i denna lag.

2. I sin verksamhet ska [SEM] utöva sina befogenheter på ett opartiskt och öppet sätt i enlighet med målen i [direktiv 2010/13], vägledas av allmänintresset, säkerställa yttrandefrihet, oberoendet för leverantörer av medietjänster, mångfald inom media, kulturell och språklig mångfald, konsumentskydd, tillgänglighet, icke-diskriminering, en väl fungerande inre marknad och främjande av rättvis konkurrens.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

13 Den 5 april 2023 publicerade Golf Bulgaria, som vid denna tidpunkt var inskrivet i SEM:s offentliga registret över företag som tillhandahåller icke-linjära medietjänster, på internet en artikel med rubriken ”Emily Trotinetkata [Roller-Emily] hånar en pojke med särskilda behov”. Denna artikel innehöll ett videoklipp från det sociala nätverket Facebook. Detta videoklipp, som filmats i ett köpcentrum, visar en pojke med intellektuell funktionsnedsättning som förflyttar sig på händer och fötter som en hund, samtidigt som den person som presenterats som ”Emily” håller honom i koppel. Denna Emily och andra medlemmar i en grupp som hon tillhör beordrar pojken att ”sitta”, ”räcka vacker tass” och ”apportera” en mugg som de kastar. De kallar honom ”en duktig hund” när han verkställer deras kommandon och klappar honom på huvudet.

14 SEM konstaterade i beslut av den 29 juni 2023 att Golf Bulgaria, genom att publicera detta videoklipp, hade åsidosatt artikel 17.2 i radio- och tv-lagen, jämförd med artikel 10.1 led 6 i denna lag, eftersom det innebar spridning av ett videoklipp som stred mot god sed.

15 SEM påförde således Golf Bulgaria administrativa sanktionsavgifter på 3 000 bulgariska leva (BGN) (cirka 1 534 EUR) genom det omtvistade beslutet, som antogs den 27 juli 2023. Efter det att Golf Bulgaria överklagat detta beslut fastställdes det av Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien). Golf Bulgaria överklagade därefter detta avgörande vid Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i staden Sofia, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen.

16 Till stöd för sitt överklagande har Golf Bulgaria anfört följande. För det första är avgörandet från Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) rättsstridigt och felaktigt, eftersom det har meddelats i strid med materiell rätt och väsentliga formföreskrifter. För det andra har SEM, genom att anta beslutet om påförande av administrativa sanktionsavgifter på grund av spridning av en video som strider mot god sed, överskridit sina befogenheter gällande övervakning av innehåll. Det ifrågavarande videoklippet omfattas nämligen inte av begreppet ”audiovisuella medietjänster”. För det tredje var bedömningen att detta videoklipp stod i strid med ”god sed” inte tillräckligt motiverad, eftersom videoklippet återgav en händelse som filmats på en offentlig plats och redan hade spridits på sociala medier.

17 SEM hänvisar för sin del till nationell rättspraxis avseende begreppet ”god sed” och, i synnerhet, till ett avgörande från Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen, Bulgarien). I detta avgörande har det slagits fast att den allmänna moralen är ett område där nationella traditioner och kultur ska vinna företräde, att förbudet mot kränkningar av god sed inte är begränsat till kravet på att respektera sociala förhållningsregler enligt ett visst samhällens traditioner, att det ligger i allmänhetens intresse att god sed utgör ett kriterium till exempel för ungdomars utbildning, och det därför inte är nödvändigt att en verklig skada har vållats. Det framgår av nämnda avgöranden att överväganden avseende iakttagandet av god sed kan förstås som kriterier för sociala förhållningsregler som uppställs i samhället för att skydda det, varvid det grundläggande intresset i detta avseende är att upprätthålla samhällets moraliska integritet. SEM har vidare anfört att det i förevarande fall är utrett att en person med särskilda behov har förödmjukats och utsatts för en kränkning av sin mänskliga värdighet. Yttrandefriheten är emellertid inte obegränsad och bör inte leda till spridning av innehåll som fyllts av ”smädelser” eller ”cyniska och vulgära handlingar riktade mot en utsatt person”. SEM har dessutom understrukit att leverantörer av medietjänster på ett väsentligt sätt bidrar till den allmänna opinionsbildningen och att audiovisuellt material som strider mot god sed, nationella traditioner och kultur, såsom det ifrågavarande videoklippet, följaktligen inte kan godtas.

18 Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt nationell rättspraxis utgör begreppet ”god sed” en allmän princip, som i sig är en förhållningsregel. Denna princip bör införas som sådan i sådana bestämmelser som har till syfte att reglera sociala relationer för att anses vara en giltig regel. Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) har i detta sammanhang angett att ”innebörden av begreppet god sed ska sökas i de objektiva moraliska kategorier som omfattas av konsensus i samhället, men som på grund av sin socioetiska karaktär inte är förankrade i lag och huvudsakligen är knutna till förbudet mot att skada någon annan genom att utnyttja dennes underläge i fråga om ålder, social ställning, hälsa eller materiell situation”.

19 I detta sammanhang, och mot bakgrund av hänvisningen till artikel 4.1 i direktiv 2010/13 förefaller den hänskjutande domstolen i begäran om förhandsavgörande vilja få klarhet i huruvida införandet i den relevanta nationella lagstiftningen av förbudet mot spridning av sändningar som strider mot god sed skulle kunna anses utgöra mer detaljerade eller striktare bestämmelser, i den mening som avses i nämnda artikel 4.1, i förhållande till de andra åtgärder som föreskrivs i direktivet.

20 Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida hänvisningen till principen om god sed som grund för att påföra sanktioner vid ett åsidosättande av denna princip inskränker yttrandefriheten enligt artikel 11 i stadgan.

21 Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Är det enligt unionsrätten tillåtet med en nationell bestämmelse genom vilken en allmän rättsprincip, närmare bestämt principen om ’god sed’, anges i den nationella lagstiftningen, vilket gör det möjligt för medlemsstaten att införa ytterligare bestämmelser, såsom exempelvis att ansvaret för någon av informationssamhällets tjänster i den mening som avses i direktiv 2010/13 grundas på iakttagandet av god sed och, om denna fråga besvaras jakande, i vilken utsträckning riskerar yttrandefriheten enligt artikel 11 i [stadgan] att begränsas när denna abstrakta princip tillämpas som ansvarsgrund vid åsidosättanden?”

Förfarandet vid domstolen

22 Genom beslut av domstolens ordförande av den 14 november 2024 förklarades förevarande mål vilande i avvaktan på det slutliga avgörandet i målen C‑555/23 och C‑556/23.

23 Efter det att domen av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla (C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484), hade meddelats, delgav domstolens ordförande den 1 juli 2025 den hänskjutande domstolen denna dom och anmodade den att ange huruvida den, med hänsyn till nämnda dom, önskade vidhålla begäran om förhandsavgörande.

24 Genom skrivelse av den 30 juli 2025 angav den hänskjutande domstolen att den önskade vidhålla begäran om förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen påpekade i detta avseende att saken i det nationella målet, till skillnad från vad som var fallet i målen C‑555/23 och C‑556/23, avsåg möjligheten att genomföra direktiv 2010/13 genom att i den nationella rättsordningen införa en allmän rättsprincip, såsom principen om ”god sed”, samt i vilken utsträckning tillämpningen av en sådan abstrakt princip som ansvarsgrund vid åsidosättande av denna begränsade yttrandefriheten enligt artikel 11 i stadgan.

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

25 Den bulgariska regeringen har bestritt att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning och har därvid åberopat dels att det inte finns något samband mellan den fråga som ställts till domstolen och saken i det nationella målet, dels att det saknas uppgifter om de specifika bestämmelser i unionsrätten som ska tolkas för att avgöra målet.

26 Vad särskilt gäller påståendet att det saknas ett sådant samband har denna regering gjort gällande att det framgår av motiveringen till begäran om förhandsavgörande att den avser leverantörer av videodelningsplattformar. I redogörelsen för de tillämpliga bestämmelserna har den hänskjutande domstolen hänvisat till ordalydelsen i artiklarna 28a och 28b i direktiv 2010/13, vilka är tillämpliga på videodelningsplattformstjänster, trots att dessa artiklar inte är relevanta för att avgöra det nationella målet. Den fråga som ställts till EU-domstolen, såsom den har formulerats av den hänskjutande domstolen, rör dessutom en leverantör av en ”informationssamhällets tjänst, i den mening som avses i direktiv 2010/13”, och möjligheten för denne att hållas ansvarig för åsidosättande av krav som uppställs i en medlemsstats nationella rätt. Dessa frågor avser emellertid inte tolkningen av direktiv 2010/13, utan tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 2000, s. 1) samt tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster) (EUT L 277, 2022, s. 1). Det framgår dessutom av de faktiska omständigheterna, såsom de beskrivits i begäran om förhandsavgörande, att Golf Bulgaria är en leverantör av icke-linjära medietjänster, vilket är ett annat begrepp än ”leverantör av informationssamhällets tjänster”.

27 Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 30 april 2026, Nekilnojamojo turto valdymas, C‑544/24, EU:C:2026:356, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

28 I förevarande fall innehåller begäran om förhandsavgörande en detaljerad beskrivning av omständigheterna i det nationella målet. I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen vidare återgett innehållet i de nationella bestämmelser som den anser vara tillämpliga och hänvisat till den nationella rättspraxis som den anser vara relevant. Motiveringen i begäran om förhandsavgörande gör det dessutom möjligt att förstå att den hänskjutande domstolens tvivel avser radio- och tv-lagens förenlighet med direktiv 2010/13 och med artikel 11 i stadgan. Det framgår även att dessa tvivel har sitt ursprung i den omständigheten att artikel 17.2 i radio- och tv-lagen, med stöd av vilken Golf Bulgaria har påförts sanktionsavgifter för spridningen av det videoklipp som beskrivs i punkt 13 ovan, grundar sig på en allmän princip i den nationella rättsordningen, nämligen principen om god sed. Sambandet mellan, å ena sidan, direktiv 2010/13 och artikel 11 i stadgan och, å andra sidan, de bestämmelser i radio- och tv-lagen som är tillämpliga i det nationella målet framgår dessutom tillräckligt tydligt av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande.

29 Det är visserligen riktigt att den hänskjutande domstolen i begäran om förhandsavgörande, såsom den bulgariska regeringen har påpekat, har hänvisat till såväl audiovisuella medietjänster som videodelningsplattformar och såväl till bestämmelserna i direktiv 2010/13 om leverantörer av audiovisuella medietjänster som till bestämmelserna i detta direktiv om leverantörer av sådana plattformar. I formuleringen av tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen dessutom hänvisat till en av informationssamhällets tjänster och allmänt nämnt direktiv 2010/13 utan att ange vilka konkreta bestämmelser i detta direktiv som ska tolkas.

30 För det första ska det emellertid beaktas att det framgår av redogörelsen för de faktiska omständigheterna i begäran om förhandsavgörande att Golf Bulgaria var inskrivet i SEM:s offentliga register över leverantörer av icke-linjära medietjänster. För det andra följer det av lydelsen av artiklarna 10.1 led 6 och 17 i radio- och tv-lagen, på grundval av vilka SEM konstaterade att Golf Bulgaria hade begått den överträdelse för vilken sanktionsavgifter påförts genom det omtvistade beslutet, att de avser leverantörer av medietjänster. För det tredje framgår det av motiveringen till begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen har velat ställa den första av de fem frågor som Golf Bulgaria föreslog att den domstolen skulle ställa till EU-domstolen, eftersom denna första fråga uttryckligen hänvisar till ”leverantörer av icke-linjära audiovisuella medietjänster”.

31 Dessa omständigheter leder således till slutsatsen att tolkningsfrågan avser en ”audiovisuell medietjänst” i den mening som avses i direktiv 2010/13, trots användningen i tolkningsfrågan av uttrycket ”informationssamhällets tjänster” och hänvisningen i begäran om förhandsavgörande till ”videodelningsplattformar”.

32 Den omständigheten att det i de frågor som ställts till EU-domstolen inte anges några konkreta unionsrättsliga bestämmelser innebär inte att en begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, under förutsättning att uppgifterna i begäran gör det möjligt för EU-domstolen att identifiera de unionsrättsliga bestämmelser vars tolkning är nödvändig för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet. Så är fallet i förevarande mål, eftersom motiveringen i förevarande begäran om förhandsavgörande gör det möjligt för EU-domstolen att identifiera de bestämmelser i direktiv 2010/13 som ska tolkas i detta syfte, såsom anges i punkterna 50–54 ovan.

33 Slutligen saknar det betydelse för frågan huruvida en begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning att den hänskjutande domstolen, i redogörelsen för de tillämpliga bestämmelserna, har hänvisat till unionsrättsliga bestämmelser som inte är relevanta för att avgöra det nationella målet.

34 Begäran om förhandsavgörande kan således tas upp till prövning.

Prövning av tolkningsfrågan

Inledande anmärkningar

Huruvida spridningen av det videoklipp som är aktuellt i det nationella målet ska kvalificeras som en ”audiovisuell medietjänst” och klaganden i det nationella målet som en ”leverantör av medietjänster” i den mening som avses i direktiv 2010/13

35 Såsom framgår av punkterna 30 och 31 ovan ska den hänskjutande domstolens fråga förstås så, att den gäller en ”audiovisuell medietjänst”, i den mening som avses i direktiv 2010/13. Den grundar sig således på antagandet att spridningen av det videoklipp, för vilket sanktionsavgifter påförts genom det omtvistade beslutet, omfattas av detta begrepp.

36 Såsom har påpekats i punkt 16 ovan har Golf Bulgaria, inom ramen för det överklagande som ligger till grund för förevarande mål, emellertid gjort gällande att spridningen av detta videoklipp inte omfattas av nämnda begrepp.

37 Behörighetsfördelningen mellan unionsdomstolarna och de nationella domstolarna innebär att det i princip är den nationella domstolens uppgift att kontrollera huruvida de faktiska förutsättningarna för att tillämpa en unionsrättslig norm är uppfyllda i det mål som den har att avgöra. EU-domstolen kan dock när den meddelar ett förhandsavgörande i förekommande fall bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dess tolkning (dom av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla, C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

38 Det ankommer således på EU-domstolen att tillhandahålla den hänskjutande domstolen de uppgifter om tolkningen av begreppet ”audiovisuell medietjänst”, i nämnda direktivs mening, som den behöver för att kunna pröva huruvida spridningen av det ifrågavarande videoklippet faktiskt omfattas av detta begrepp och huruvida Golf Bulgaria, vad gäller denna spridning, därmed ska anses utgöra en ”leverantör av medietjänster” i direktivets mening.

39 Enligt artikel 1.1 a i) i direktiv 2010/13 avses med ”audiovisuell medietjänst” en tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 FEUF, som faller under det redaktionella ansvaret hos en leverantör av medietjänster och där tjänsten, eller en särskiljbar del av den, har som huvudsakligt syfte att i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla allmänheten program via elektroniska kommunikationsnät i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2002/21.

40 Av artikel 1.1 b i direktiv 2010/13 framgår vidare att med ”program” i direktivets mening avses ”en uppsättning rörliga bilder som, oavsett längd, utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog som har sammanställts av en leverantör av medietjänster, t.ex. långfilmer, videoklipp, sportevenemang, komediserier, dokumentärer, barnprogram och dramaproduktioner”.

41 Dessutom följer det av artikel 1.1 d i direktiv 2010/13 att med ”leverantör av medietjänster” avses i detta direktiv den fysiska eller juridiska person som har det redaktionella ansvaret för valet av audiovisuellt innehåll för den audiovisuella medietjänsten och som avgör hur det ska struktureras.

42 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att det videoklipp som är aktuellt i det nationella målet har publicerats på en webbplats där artiklar och audiovisuellt innehåll görs tillgängliga för allmänheten.

43 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller det ifrågavarande videoklippet således ha sänts via elektroniska kommunikationsnät, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2018/1972, som har ersatt artikel 2 a i direktiv 2002/21.

44 Det ifrågavarande videoklippet får således, även här med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, anses ingå i en programtablå eller en katalog i det audiovisuella utbud som tillhandahålls på webbplatsen. Videoklippet omfattas därmed av begreppet program i den mening som avses i artikel 1.1 b i direktiv 2010/13 (se, analogt, dom av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla, C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484, punkt 48). Det kan även konstaterats att detta audiovisuella utbud har tillhandahållits i informations- eller underhållningssyfte.

45 Det finns inte heller något i handlingarna i målet som tyder på att den tjänst som består i att tillgängliggöra videor som erbjuds på den ifrågavarande webbplatsen inte har ett innehåll och en funktion som är fristående i förhållande till innehållet och funktionen hos andra tjänster som eventuellt erbjuds på denna webbplats. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, finner EU-domstolen således att sändningen av det ifrågavarande videoklippet ingår i en tjänst som har som huvudsakligt syfte, eller där en särskiljbar del av den har som huvudsakligt syfte, att tillhandahålla allmänheten program.

46 Slutligen följer det av artikel 1.1 a i), c och d i direktiv 2010/13 att Golf Bulgarias publicering av det ifrågavarande videoklippet på den aktuella webbplatsen endast kan omfattas av begreppet ”audiovisuell medietjänst” om bolaget har det ”redaktionella ansvaret”, i den mening som avses i direktivet, för valet av det audiovisuella innehåll som ska tillgängliggöras på denna webbplats.

47 Detta skulle bland annat vara fallet om Golf Bulgaria utövade en faktisk kontroll över publicering och avlägsnande av videor, vilka dagar och vilken tid videor ska sändas på webbplatsen samt hur länge de ska finnas tillgängliga för internetanvändarna. Denna kontroll kan även avse webbplatsens struktur, hur videorna ska presenteras och väljas ut samt söksystemet för videor och uppdateringen av innehållet på webbplatsen (se, analogt, dom av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla, C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484, punkt 53).

48 Eftersom begäran om förhandsavgörande inte innehåller några uppgifter i detta avseende, ankommer det på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av bland annat de villkor som reglerar publiceringen på den aktuella webbplatsen av de videor som användarna överför, bedöma huruvida Golf Bulgaria faktiskt förbehåller sig rätten att bestämma vilka videor som ska publiceras på denna webbplats. Om det följer av denna bedömning att det slutliga beslutet om en sådan publikation ankommer på Golf Bulgaria, kommer det redaktionella ansvaret för valet av vilket audiovisuellt innehåll som görs tillgängligt för allmänheten på den aktuella webbplatsen, däribland det ifrågavarande videoklippet, att åligga nämnda bolag, även om de videor som laddas upp skapas och översänds av användarna för att de ska publiceras på webbplatsen.

49 Mot bakgrund av ovanstående överväganden finner EU-domstolen – med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra – att tolkningsfrågan således ska besvaras utifrån antagandet dels att sändningen av det videoklipp, för vilket sanktionsavgifter påförts genom det omtvistade beslutet, utgör en ”audiovisuell medietjänst” i den mening som avses i direktiv 2010/13, dels att Golf Bulgaria omfattas av begreppet ”leverantörer av medietjänster” i den mening som avses i detta direktiv.

Den bestämmelse i direktiv 2010/13 som är relevant för att avgöra det nationella målet

50 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det videoklipp som är aktuellt i det nationella målet visar en situation där en grupp av personer förödmjukar en person med särskilda utbildningsbehov. Denna omständighet ledde till att SEM bedömde att detta videoklipp stred mot ”god sed”, i den mening som avses i nationell rätt, och påförde Golf Bulgaria sanktionsavgifter på grund av att bolaget hade spridit en sändning som stred mot god sed. SEM uppgav även vid den hänskjutande domstolen att denna person hade utsatts för en kränkning av sin mänskliga värdighet.

51 Enligt artikel 6.1 i direktiv 2010/13 åläggs medlemsstaterna en skyldighet att inte bara respektera, utan även att skydda mänsklig värdighet. Denna skyldighet innebär i synnerhet att det ankommer på medlemsstaterna att vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att innehållet i audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer under deras jurisdiktion inte kränker mänsklig värdighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla, C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484, punkt 67).

52 Skyldigheten att respektera mänsklig värdighet och ett förbud mot att sända innehåll som kränker detta grundläggande värde omfattas därmed av denna bestämmelse (dom av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla, C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484, punkt 73).

53 I ett sådant sammanhang som det aktuella i det nationella målet – där ett beslut för att beivra en kränkning av mänsklig värdighet har antagits med stöd av nationell lagstiftning enligt vilken spridning av innehåll som strider mot god sed förbjuds – ska således denna nationella lagstiftning anses omfattas av artikel 6.1 i direktiv 2010/13. Syftet med sådan lagstiftning är emellertid endast att genomföra skyldigheten att respektera mänsklig värdighet och den förbudsgrund avseende kränkning av mänsklig värdighet av det slag som anges i artikel 6.1 i direktiv 2010/13. En sådan lagstiftning kan således inte anses innehålla ”mer detaljerade” eller ”striktare” regler, i den mening som avses i artikel 4.1 i direktivet, och omfattas därmed inte av den sistnämnda bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla, C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484, punkt 78).

54 Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det nationella målet är det således mot bakgrund av artikel 6.1 i direktiv 2010/13 som den hänskjutande domstolens fråga ska besvaras.

Prövning av frågan

55 Mot bakgrund av de inledande anmärkningarna ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 2010/13, jämförd med artikel 11 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat, med stöd av nationell lagstiftning enligt vilken sändningar som strider mot god sed på grundval av en allmän rättsprincip i denna stat förbjuds, kan påföra en leverantör av medietjänster sanktioner för spridning av videoklipp som kränker mänsklig värdighet.

56 För att besvara denna fråga ska det, för det första, erinras om att medlemsstaterna, redan enligt ordalydelsen i artikel 288 tredje stycket FEUF, har rätt att välja form och tillvägagångssätt för att genomföra direktiv så att det resultat som eftersträvas med dem uppnås på bästa sätt. Det krävs inte, enligt denna bestämmelse, att ett direktiv införlivas med nationell rätt genom lagstiftning i alla medlemsstater (dom av den 14 februari 2012, Flachglas Torgau, C‑204/09, EU:C:2012:71, punkt 60).

57 Enligt fast rättspraxis kan förekomsten av allmänna principer och bestämmelser bland annat göra att ett införlivande genom ytterligare särskilda lagstiftningsåtgärder blir överflödigt. Detta förutsätter emellertid att dessa normer utgör en effektiv garanti för att direktivet faktiskt tillämpas fullt ut och att, i sådana fall då direktivet syftar till att skapa rättigheter för enskilda, det rättsläge som följer av dessa principer är tillräckligt klart och precist samt att de personer som berörs ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra dem gällande vid de nationella domstolarna (dom av den 10 juni 2021, Ultimo Portfolio Investment (Luxembourg), C‑303/20, EU:C:2021:479, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

58 Även om artikel 6.1 i direktiv 2010/13, såsom har påpekats i punkterna 51 och 52 ovan, innebär en skyldighet för medlemsstaterna att på området för audiovisuella medietjänster skydda mänsklig värdighet genom att förbjuda innehåll som kränker detta värde, kan det mot bakgrund av denna rättspraxis i princip inte uteslutas att denna bestämmelse får införlivas med en medlemsstats nationella rättsordning genom nationell lagstiftning enligt vilken sändningar som strider mot god sed på grundval av en allmän rättsprincip i denna stat förbjuds. Detta förutsätter emellertid att den rättsliga situation som följer av denna nationella lagstiftning är tillräckligt klar och precis för att leverantörer av medietjänster ska kunna veta att spridning av videoklipp som kränker mänsklig värdighet omfattas av begreppet sändning som strider mot god sed.

59 Enligt fast rättspraxis kräver rättssäkerhetsprincipen dels att rättsregler ska vara klara och precisa, dels att enskilda kan förutse hur dessa rättsregler kommer att tillämpas, i synnerhet om rättsreglerna kan få negativa konsekvenser. Denna princip kräver bland annat att en lagstiftning gör det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de åläggs genom lagstiftningen och att de på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter för att kunna vidta åtgärder i enlighet därmed (dom av den 21 maj 2026, Across Fiduciaria m.fl., C‑684/24 och C‑685/24, EU:C:2026:410, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

60 Detta krav på rättssäkerhet gäller dessutom särskilt i fråga om lagstiftning som kan medföra ekonomiska konsekvenser. Domstolen har härvid ansett att en sanktion, även om den inte är av straffrättslig art, endast kan påföras om den har en klar och otvetydig rättslig grund (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2006, Koninklijke Coöperatie Cosun, C‑248/04, EU:C:2006:666, punkterna 79 och 80 samt där angiven rättspraxis).

61 Det ska i detta sammanhang erinras om att den straffrättsliga legalitetsprincipen, som fastställs i artikel 49.1 i stadgan och är tillämplig på det straffrättsliga området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, BAJI Trans, C‑544/23, EU:C:2025:614, punkt 62), utgör ett särskilt uttryck för den allmänna rättssäkerhetsprincipen. Den straffrättsliga legalitetsprincipen innebär bland annat att lagen ska innehålla tydliga definitioner av vilka gärningar som utgör brott och av brottens påföljder för att den enskilde ska kunna förutse vilka gärningar som utgör brott och hur påföljderna bestäms. Detta villkor är uppfyllt när den enskilde av den relevanta bestämmelsens ordalydelse, och vid behov med ledning av de nationella domstolarnas tolkning av denna, kan utläsa vilka handlingar och underlåtenheter som medför straffrättsligt ansvar (dom av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla, C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484, punkt 88 och där angiven rättspraxis). I detta avseende kan det under alla omständigheter inte förhålla sig annorlunda vad gäller påföljder som inte är av straffrättslig karaktär.

62 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida en leverantör av medietjänster, mot bakgrund av radio- och tv-lagens ordalydelse, och, i förekommande fall, med hjälp av den tolkning som Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen) och Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) har gjort av denna lydelse, kan få kännedom om att förbudet mot sändningar som strider mot god sed i denna nationella lagstiftning även är tillämpligt på spridning av videoklipp som kränker mänsklig värdighet.

63 Vad för det andra gäller frågan huruvida nationell lagstiftning med de kännetecken som anges i punkt 55 ovan, som uppfyller kraven på klarhet och precision på så sätt som avses i den rättspraxis som anges i punkterna 57–61 ovan, strider mot yttrandefriheten enligt artikel 11 i stadgan, erinrar domstolen om att de rättigheter och friheter som stadfästs i artikel 11 i stadgan inte är absoluta rättigheter, utan ska beaktas utifrån deras funktion i samhället. Enligt artikel 52.1 i stadgan ska dock varje begränsning i utövandet av de fri- och rättigheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa fri- och rättigheter. Dessutom får begränsningar, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter (dom av den 26 februari 2026, kommissionen/Ungern (Rätt att tillhandahålla medietjänster på en radiofrekvens), C‑92/23, EU:C:2026:108, punkterna 365 och 367 samt där angiven rättspraxis).

64 Enligt artikel 1 i stadgan är människans värdighet okränkbar. Den ska respekteras och skyddas.

65 Det framgår av förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) att människans värdighet, i den mening som avses i artikel 1, inte bara är en grundläggande rättighet i sig, utan utgör själva grunden för de grundläggande rättigheterna. I dessa förklaringar hänvisas bland annat till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, antagen av FN:s generalförsamling den 10 december 1948. Människans värdighet nämns i ingressen till den sistnämnda förklaringen, där det anges att ”erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”. Härav följer, enligt de förstnämnda förklaringarna, att ingen av de rättigheter som anges i stadgan kan användas som grund för att kränka andra personers värdighet och att människans värdighet ingår i kärnan i de rättigheter som anges i stadgan. Den får således inte kränkas, inte ens i fall där en rättighet begränsas (dom av den 21 april 2026, kommissionen/Ungern (Unionens värden), C‑769/22, EU:C:2026:326, punkt 486).

66 Av det ovan anförda följer att en skyldighet att iaktta god sed, i den mån den består i ett medel som gör det möjligt att skydda mänsklig värdighet genom att förbjuda spridning av innehåll som kränker detta värde, såsom föreskrivs i artikel 6.1 i direktiv 2010/13, svarar mot ett legitimt skäl för att begränsa yttrandefriheten. Införandet av denna skyldighet är dessutom, även med beaktande av den begränsning av yttrandefriheten som följer därav, med nödvändighet proportionerlig i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan.

67 Nationell lagstiftning med de kännetecken som anges i punkt 55 ovan, som uppfyller kraven på klarhet och precision på så sätt som avses i den rättspraxis som anges i punkterna 57–61 ovan, strider således inte mot yttrandefriheten enligt artikel 11 i stadgan.

68 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 i direktiv 2010/13, jämförd med artikel 11 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat, med stöd av nationell lagstiftning enligt vilken sändningar som strider mot god sed på grundval av en allmän rättsprincip i denna stat förbjuds, kan påföra en leverantör av medietjänster sanktioner för spridning av videoklipp som kränker mänsklig värdighet, i den mån leverantörerna av sådana tjänster, mot bakgrund av ordalydelsen i den nationella lagstiftningen och, vid behov, med hjälp av de nationella domstolarnas tolkning av dessa, kan få kännedom om att detta förbud omfattar sändningar som kränker detta värde.

Rättegångskostnader

69 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018, jämförd med artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för att en medlemsstat, med stöd av nationell lagstiftning enligt vilken sändningar som strider mot god sed på grundval av en allmän rättsprincip i denna stat förbjuds, kan påföra en leverantör av medietjänster sanktioner för spridning av videoklipp som kränker mänsklig värdighet, i den mån leverantörerna av sådana tjänster, mot bakgrund av ordalydelsen i den nationella lagstiftningen och, vid behov, med hjälp av de nationella domstolarnas tolkning av dessa, kan få kännedom om att detta förbud omfattar sändningar som kränker detta värde.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: bulgariska.