Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 3 september 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 3 september 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Artikel 19.1 andra stycket FEU – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Effektivt domstolsskydd – Domstolars oberoende – Domstol inrättad enligt lag – Skyldighet för nationella domstolar att underställa den högsta domstolen en prejudiciell fråga – Artikel 267 FEUF ”
I mål C‑606/24,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunalul Bucureşti (Domstolen i Bukarest, Rumänien) genom beslut av den 12 september 2024, som inkom till domstolen den 17 september 2024, i målet
XY m.fl.
mot
Ministerul Finanţelor,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna M. Condinanzi (referent), N. Jääskinen, R. Frendo och A. Kornezov,
generaladvokat: R. Norkus,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Rumäniens regering, genom E. Gane, R. Antonie och M. Chicu, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom F. Erlbacher, L. Nicolae och P.J.O. Van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 5 februari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 och artikel 19.1 andra stycket FEU, samt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan flera fysiska personer och Ministerul Finanțelor (finansministeriet, Rumänien), beträffande omräkning och utbetalning av deras lön i deras egenskap av anställda som avlönas med offentliga medel.
Tillämpliga bestämmelser
Civilprocesslagen
3 Legea nr. 134/2010 privind Codul de procedură civilă (lag nr 134/2010 om införande av civilprocesslagen) av den 1 juli 2010, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen), innehåller en bok II, med rubriken ”Förfarandet vid domstol”. Boken består av fyra avdelningar, där avdelning III har rubriken ”Bestämmelser för att säkerställa en enhetlig rättspraxis”. Avdelning III innehåller två kapitel, nämligen kapitel I, med rubriken ”Överklagande i lagens intresse”, som består av artiklarna 514–518 i denna lag, och kapitel II, med rubriken ”Talan vid [Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen)] i syfte att erhålla ett förhandsavgörande i rättsfrågor”, som består av artiklarna 519–521 i nämnda lag.
4 Artikel 519 civilprocesslagen har följande lydelse:
”Om en dömande sammansättning vid [Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen)], en appellationsdomstol eller en regiondomstol som har att pröva ett mål i sista instans under förfarandets gång finner att en rättsfråga som måste klargöras för att målet ska kunna avgöras i sak är ny och att [Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen)] inte har avgjort frågan och att rättsfrågan inte heller är föremål för ett pågående överklagande i lagens intresse, får denna dömande sammansättning begära att [Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen)] meddelar ett principavgörande såvitt avser den hänskjutna rättsfrågan.”
5 I artikel 520 i denna lag föreskrivs följande:
”(1) Den dömande sammansättningen ska, om villkoren i artikel 519 är uppfyllda, efter ett åsiktsutbyte hänskjuta ärendet till [Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen)] för förhandsavgörande i form av ett beslut som inte kan överklagas. Detta beslut ska i förekommande fall innehålla grunderna för att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning enligt bestämmelserna i artikel 519, samt den dömande sammansättningens och parternas synpunkter.
(2) Genom det beslut som avses i punkt 1 ska målet vilandeförklaras till dess att [Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen)] har meddelat ett förhandsavgörande som avgör rättsfrågan.
…
(7) När den dömande sammansättningen fastställts i enlighet med punkt 6, ska dess ordförande utse en domare som ska sammanställa ett utlåtande om den hänskjutna rättsfrågan. Den domare som utsetts till referent är inte i sig förhindrad att tjänstgöra.
…
(10) Dennes rapport ska delges parterna, som inom 15 dagar från delgivningen av rapporten får inkomma med skriftliga yttranden angående den hänskjutna rättsfrågan genom sin advokat eller i förekommande fall sitt rättsliga ombud.
…
(12) Begäran om förhandsavgörande ska avgöras utan muntlig förhandling inom tre månader från dagen för beslutet [om hänskjutande], och avgörandet ska antas av minst två tredjedelar av antalet domare i den dömande sammansättningen. Röstnedläggelse är inte tillåten.
…”
6 Artikel 521 i samma lag har följande lydelse:
”(1) Den dömande sammansättning som ansvarar för att avgöra rättsfrågor ska meddela ett avgörande avseende begäran om förhandsavgörande, dock endast med avseende på den rättsfråga som måste klargöras.
…
(3) Varje avgörande som meddelas med avseende på rättsfrågor ska vara bindande från och med den dag då avgörandet offentliggörs i Monitorul Oficial al României , del I, och, för den domstol som har begärt att den berörda rättsfrågan ska avgöras, från och med den dag då avgörandet meddelas.
…”
OUG nr 62/2024
7 Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 62/2024 privind unele măsuri pentru soluționarea proceselor privind salarizarea personalului plătit din fonduri publice, precum și a proceselor privind prestații de asigurări sociale (Brådskande regeringsdekret nr 62/2024 om vissa åtgärder för att lösa tvister om ersättning till personal som avlönas med offentliga medel och tvister angående socialförsäkringsförmåner) av den 13 juni 2024, publicerat i Monitorul Oficial al României , del I, nr 559 av den 14 juni 2024 (nedan kallat OUG nr 62/2024) trädde i kraft den 24 juni 2024.
8 Inledningen till OUG nr 62/2024 har följande lydelse:
”Det föreligger ett behovet av att omgående säkerställa en enhetlig och samstämmig rättspraxis – som undanröjer skillnaderna i fråga om fastställande och utbetalning av löneförmåner för anställda som avlönas med offentliga medel – vilket medför fördelar såväl när det gäller en rättvis rättskipning och garantin för likhet inför lagen som i fråga om socioekonomiska förhållanden.
Rättsväsendet är en väsentlig faktor för social balans och stabilitet i en rättsstat. För att denna roll fullt ut ska kunna fullgöras, är det nödvändigt att harmonisera rättspraxis och säkerställa stabila rättsförhållanden, även när det gäller fastställandet av lön för anställda som avlönas med offentliga medel.
[Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen)] har en konstitutionell roll som enligt artikel 126.3 i den rumänska konstitutionen, i dess omarbetade lydelse, består i att säkerställa att alla domstolar tolkar och tillämpar lagen på ett enhetligt sätt.
Det föreligger ett utbrett fenomen som tenderar att bli permanent, nämligen en brist på enhetlig rättspraxis bland domstolar som avgör mål om fastställande och/eller betalning av lön eller löneliknande ersättningar för anställda som avlönas med offentliga medel samt tvister om fastställande och/eller utbetalning av pensionsrättigheter och andra sociala trygghetsförmåner för sådan personal.
Det är nödvändigt att finna effektiva processuella åtgärder som gör det möjligt att uppnå målet med en enhetlig rättspraxis på det aktuella området, utan att för den skull äventyra hela domstolsväsendets funktion.
Den nuvarande utformningen av systemet med förhandsavgörande i rättsfrågor innebär en bindande verkan för de avgöranden som [Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen)] meddelar, i full överensstämmelse med sin konstitutionella skyldighet att garantera en enhetlig tillämpning och tolkning av lagen av samtliga rumänska domstolar.
Det finns ett behovet av att på ett enkelt sätt integrera de planerade lagstiftningslösningarna i det nuvarande process- och domstolssystemet, utan att väsentligt påverka arbetsbelastningen vid högsta domstolen.
Det är absolut nödvändigt att ge nödvändig prioritet åt principen att säkerställa en enhetlig rättspraxis – som ger uttryck för principerna om att rättskipning ska ske på ett enhetligt, opartiskt och likvärdigt sätt och, mer allmänt, principen om likhet inför lagen. [–]
De föreslagna lagstiftningsåtgärderna kan ha en positiv inverkan på domstolarnas arbete, genom att i ett tidigt skede säkerställa ett klargörande av svåra rättsfrågor.
De avgöranden som meddelas i dessa typer av tvister har dessutom en direkt och betydande inverkan på den konsoliderade allmänna budgeten. Denna inverkan förstärks av nödvändigheten att säkerställa likabehandling i rättsligt hänseende, något som bekräftats i rättspraxis från [Curtea Constituțională (Rumäniens författningsdomstol)] med avseende på principen om likhet inför lagen,
Det föreligger även ett behov av att bortse från och, i förekommande fall, förebygga de ovannämnda negativa konsekvenserna.
Mot denna bakgrund antar den rumänska regeringen, med stöd av artikel 115.4 i Rumäniens konstitution, i dess omarbetade lydelse, följande brådskande regeringsdekret.”
9 I artikel 1 OUG nr 62/2024 föreskrivs följande:
”1. Detta brådskande dekret är tillämpligt på förfaranden som rör fastställande och/eller utbetalning av lön eller löneliknande ersättningar till personal som avlönas med offentliga medel, inbegripet förfaranden som rör skyldigheten att utfärda administrativa rättsakter eller som rör upphävande av förvaltningsbeslut som utfärdats avseende sådan personal eller som rör deras anställningsförhållanden.
2. Detta brådskande dekret är även tillämpligt på förfaranden som rör fastställande och/eller utbetalning av pensionsrättigheter, inbegripet förfaranden som följer av uppdatering/ny beräkning/översyn av pensionsrättigheter och/eller förfaranden avseende andra sociala trygghetsförmåner för den personal som avses i punkt 1.
3. Detta brådskande dekret är tillämpligt oberoende av arten och syftet med de förfaranden som avses i punkterna 1 och 2, parternas ställning eller vilken domstol som är behörig att pröva målet.”
10 I artikel 2 OUG nr 62/2024 föreskrivs följande:
”1. Om den dömande sammansättning som har att pröva målet i första, andra eller sista instans efter kontroll, under det förfarande som avses i artikel 1, skulle finna att [Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen)] inte har tagit ställning till en rättsfråga som måste klargöras för att målet ska kunna avgöras i sak, och att denna rättsfråga inte heller är föremål för ett pågående överklagande i lagens intresse, ska den begära att [Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen)] meddelar ett principavgörande såvitt avser den hänskjutna rättsfrågan.
2. Den hänskjutande domstolen ska även per e‑post översända en kopia av beslutet om hänskjutande, tillsammans med skrivelsen till [Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen)], till de andra domstolar, i första eller andra instans, som är behöriga att pröva mål av samma art som det mål i vilket beslutet fattades. Efter att ha mottagit en kopia av beslutet om hänskjutande ska ordförandena vid de behöriga domstolarna vidta nödvändiga åtgärder för att informera domarna på motsvarande avdelningar vid dessa domstolar.
3. Liknande mål som är anhängiga vid domstol ska vilandeförklaras till dess att ett förhandsavgörande som avgör rättsfrågan har meddelats.
4. Sådana hänskjutanden som avses i punkt 1 och som har samma föremål eller ett nära samband med varandra ska förenas till ett ock samma mål.
5. De hänskjutanden som avses i punkt 1 ska avgöras med förtur, senast inom 60 dagar från den dag då målet hänsköts till [Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen)].
6. En motivering till avgörandet ska lämnas inom 15 dagar från den dag då det meddelades och avgörandet ska inom fem dagar från det att motiveringen lämnades offentliggöras i Monitorul Oficial al României , del I.”
11 I artikel 3 i OUG nr 62/2024 föreskrivs följande:
”Bestämmelserna i artiklarna 1 och 2 ska även vara tillämpliga på förfaranden som pågår den dag då förevarande brådskande dekret träder i kraft.”
12 I artikel 4 OUG nr 62/2024 anges följande:
”Bestämmelserna i detta brådskande dekret kompletteras av bestämmelserna i [civilprocesslagen], i omarbetad lydelse, med senare ändringar och tillägg, samt av andra bestämmelser som är tillämpliga på området.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
13 Genom ansökan av den 20 november 2023 väckte XY m.fl. talan vid Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest, Rumänien), som är hänskjutande domstol. XY m.fl. yrkade att finansministeriet skulle förpliktas att, på grundval av principen om icke-diskriminering, betala ersättning motsvarande skillnaden mellan den lön som de faktiskt erhållit och de högsta löner som betalats till anställda inom andra offentliga förvaltningar med liknande arbetsuppgifter.
14 Den hänskjutande domstolen har angett att OUG nr 62/2024 trädde i kraft under förfarandets gång och att det även är tillämpligt på pågående mål, inbegripet det nu aktuella nationella målet.
15 På en fråga från EU-domstolen preciserade den hänskjutande domstolen att den, om den inte hade vilandeförklarat målet för att framställa förevarande begäran om förhandsavgörande, skulle ha varit skyldig att vilandeförklara målet med tillämpning av artikel 2.3 i OUG nr 62/2024, eftersom målet avser rättsfrågor som är föremål för pågående förfaranden vid Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen), vilka anhängiggjorts med stöd av OUG nr 62/2024.
16 I OUG nr 62/2024 föreskrivs nämligen att om en domstol finner att utgången i det mål som är anhängigt vid den är beroende av ett klargörande av en rättsfråga som Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) ännu inte har avgjort och som inte heller är föremål för ett överklagande i lagens intresse, är den skyldig att vilandeförklara det mål som är anhängigt vid den och vända sig till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) med en begäran om förhandsavgörande i syfte att få till stånd ett principavgörande gällande denna rättsfråga. Liknande mål som är anhängiga vid andra domstolar ska vilandeförklaras till dess att Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) har meddelat ett förhandsavgörande som avgör rättsfrågan.
17 Den hänskjutande domstolen undrar om en dylik skyldighet är förenlig med artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 2 FEU och artikel 47 i stadgan.
18 Den hänskjutande domstolen har lämnat följande redogörelse. För det första föreskrivs i artikel 519 i civilprocesslagen redan en möjlighet för en domstol som dömer i sista instans att vända sig till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) för att denna ska meddela ett principavgörande gällande en rättsfråga. Denna möjlighet är emellertid underkastad stränga villkor för att begäran ska kunna tas upp till sakprövning, bland annat att avgörandet av den aktuella rättsfrågan är nödvändigt för att tvisten ska kunna lösas och att domstolen i sin begäran redogör för de tvivel som motiverar begäran.
19 I OUG nr 62/2024 omvandlas denna möjlighet däremot till en skyldighet för alla rumänska domstolar i vissa typer av mål som i huvudsak rör löner till personal som avlönas med offentliga medel och vissa sociala trygghetsförmåner.
20 Den tvingande karaktären på det förfarande som inrättats genom OUG nr 62/2024 fråntar således domstolarna möjligheten att själva, utifrån sin egen bedömning, komma fram till en lösning på den rättsfråga som den har att pröva.
21 För det andra anser den hänskjutande domstolen att OUG nr 62/2024 utgör ett ingrepp från den verkställande maktens sida i den dömande makten behörighet och således strider mot rättsstatsprincipen och maktdelningsprincipen. I OUG nr 62/2024 preciseras i synnerhet inte varför skyldigheten att använda sig av detta förfarande endast är tillämplig på vissa kategorier av mål utan leder till att Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) ges rollen som specialdomstol.
22 Enligt den hänskjutande domstolen ska domstolarnas oberoende vid tillämpningen av lagen säkerställas genom att den dömande verksamheten bedrivs inom ramen för ett system med domstolar vars behörighet har fastställts i lag. Skyldigheten att vända sig till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) med en begäran om förhandsavgörande strider mot principen om domstolarnas oberoende, eftersom den dels begränsar den behöriga domstolens möjlighet att självständigt avgöra de mål som anhängiggjorts vid den, utan yttre inblandning, dels skapar ett internt rangordningsförhållande mellan domare. Detta strider mot EU-domstolens praxis och flera handlingar från Europeiska kommissionen om demokrati genom lag, den så kallade Venedigkommissionen.
23 Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att det framgår av inledningen till OUG nr 62/2024 att den enhetliga rättspraxis som eftersträvas genom detta brådskande dekret motiveras av de gynnsamma effekter som den skulle få på den konsoliderade allmänna budgeten och på den socioekonomiska stabiliteten. Samma domstol har härav dragit slutsatsen att antagandet av nämnda dekret bland annat svarar mot målet att anpassa domstolsavgörandena till statens ekonomiska intressen.
24 För det tredje anser den hänskjutande domstolen att OUG nr 62/2024 äventyrar ett rättvist förfarande, eftersom enskilda kan presumera att tvisterna, till följd av det förfarande som regleras genom detta dekret, kommer att avgöras till förmån för den berörda förvaltningen. Förfarandet skulle dessutom skapa ett prejudikat för överdriven centralisering av rättspraxis och påtvingad standardisering av tolkningen av lagen i vissa kategorier av tvister. Vilandeförklaring av ett stort antal mål skulle dessutom undergräva en god rättskipning och leda till att handläggningstiden förlängs.
25 För det fjärde anser den hänskjutande domstolen att skillnader i rättspraxis inte i sig kan motivera att ett sådant förfarande antas, eftersom sådana skillnader är en naturlig del av alla rättssystem och det rumänska systemet under alla omständigheter innehåller tillräckliga mekanismer för enhetlighet i rättspraxis.
26 För det femte har den hänskjutande domstolen angett att det aktuella förfarandet infördes genom ett brådskande dekret, trots att Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) godkänt resultatet av en folkomröstning om ett förbud för regeringen att anta sådana beslut på området för rättsväsendets organisation. Även om en sådan folkomröstning endast är rådgivande, borde regeringen enligt den konstitutionella lojalitetsplikten ha begränsat sig till att föreslå parlamentet att en sådan normativ rättsakt skulle antas.
27 Mot denna bakgrund har Tribunalul București (Domstolen i Bukarest) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”Ska artikel 19.1 andra stycket FEU (jämförd med artikel 2 FEU och artikel 47 i [stadgan] tolkas så, att principen om domares oavhängighet utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken de domstolar som handlägger mål om fastställande och/eller utbetalning av lönerättigheter eller andra rättigheter av lönemässig karaktär för personal inom den offentliga sektorn har skyldighet att, i alla de mål som de ska avgöra, begära att Înalta Curte de Casație şi Justiție (Högsta domstolen, Rumänien) meddelar förhandsavgörande om rättsfrågor som inte tidigare har avgjorts av den högsta rättsinstansen, med den följden att de domare som ska fatta beslut i de aktuella målen har begränsad möjlighet att självständigt avgöra målen, när denna skyldighet uteslutande följer av antagandet att icke enhetlig rättspraxis kan ha en negativ inverkan på den konsoliderade allmänna budgeten och landets socioekonomiska stabilitet?”
Förfarandet vid domstolen
28 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande begärt att förevarande mål ska handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i EU-domstolens rättegångsregler. Genom beslut av den 12 februari 2025, Ministerul Finanţelor (C‑606/24, EU:C:2025:101), avslog domstolens ordförande denna begäran, eftersom det i förevarande fall inte förelåg några sådana exceptionella omständigheter som krävs enligt denna bestämmelse.
29 Genom skrivelse av den 30 september 2025 anmodade domstolen den rumänska regeringen att inkomma med texten till artiklarna 514–521 i civilprocesslagen, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet. Den rumänska regeringen har inkommit med de begärda uppgifterna.
Domstolens behörighet
30 Den rumänska regeringen ifrågasätter domstolens behörighet att i förevarande fall tolka artikel 47 i stadgan, eftersom denna bestämmelse inte är tillämplig i det nationella målet.
31 Det ska härvidlag erinras om att EU-domstolen, i ett mål om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, enligt fast praxis endast får tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet den tilldelats (dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
32 Stadgans tillämpningsområde med avseende på åtgärder som vidtas av medlemsstaterna definieras i artikel 51.1 däri, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten (dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
33 Vad gäller artikel 47 i stadgan har den hänskjutande domstolen inte angett att det nationella målet avser tolkningen eller tillämpningen av en unionsbestämmelse som tillämpas på nationell nivå.
34 Följaktligen är artikel 47 i stadgan, i enlighet med artikel 51.1 däri, inte som sådan tillämplig i det nationella målet.
35 Eftersom alla medlemsstater enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd, i den mening som avses i bland annat artikel 47 i stadgan, inom de områden som omfattas av unionsrätten, måste sistnämnda artikel likväl beaktas i vederbörlig ordning vid tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU (dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649,, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
36 För det andra ska det erinras om att medlemsstaterna enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa att enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inom de områden som omfattas av unionsrätten. Det ankommer således på medlemsstaterna att inrätta ett system med rättsmedel och förfaranden som garanterar en effektiv domstolsprövning på dessa områden (dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
37 Vad gäller det materiella tillämpningsområdet för artikel 19.1 andra stycket FEU, avser denna bestämmelse ”de områden som omfattas av unionsrätten”, oberoende av den situation i vilken medlemsstaterna tillämpar unionsrätten (dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
38 Artikel 19.1 andra stycket FEU är bland annat tillämplig på varje nationellt organ som, i egenskap av domstol, kan komma att pröva frågor om tolkning eller tillämpning av unionsrätten och därmed frågor som omfattas av unionsrätten (dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
39 Så är fallet med den hänskjutande domstolen, som kan bli tvungen att avgöra frågor rörande tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten och som, i egenskap av ”domstol” i den mening som avses i unionsrätten, ingår i det rumänska rättsmedelssystemet inom ”de områden som omfattas av unionsrätten”, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, vilket innebär att den hänskjutande domstolen måste uppfylla kraven på ett effektivt domstolsskydd (dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
40 I förevarande mål är EU-domstolen således behörig att tolka artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan.
Prövning av tolkningsfrågan
Inledande synpunkter
41 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i tolkningen av inte bara artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, utan även av artikel 2 FEU.
42 Det framgår emellertid av skälen till beslutet om hänskjutande att dessa frågor i huvudsak avser principen om domstolars oberoende, vilken följer av artikel 19.1 andra stycket FEU.
43 Det ankommer på de nationella domstolarna och på EU-domstolen att i enlighet med artikel 19 FEU, som ger uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU, säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater och att säkerställa domstolsskyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (dom av den 1 augusti 2025, Daka m.fl., C‑422/23, C‑455/23, C‑459/23, C‑486/23 och C‑493/23, EU:C:2025:592, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
44 Under dessa omständigheter framstår det inte som nödvändigt att tolka artikel 2 FEU för att besvara den hänskjutande domstolens fråga eller för att ge den domstolen de uppgifter som den behöver för att kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den.
Domstolens svar
45 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att när en nationell domstol har att pröva ett mål som rör ett visst område, inom ramen för vilket den nationella domstolen finner att en rättsfråga som ännu inte har avgjorts av den högsta domstolen uppkommer, är den nationella domstolen skyldig att vilandeförklara det mål som är anhängigt vid den och antingen vända sig till den högsta domstolen för att denna ska meddela ett förhandsavgörande i denna rättsfråga eller, när denna fråga redan är föremål för en begäran om förhandsavgörande från en annan domstol, invänta den högsta domstolens avgörande.
46 Även om domstolsväsendets organisation i medlemsstaterna, bland annat de nationella domstolarnas inrättande, sammansättning, behörighet och funktion, omfattas av medlemsstaternas befogenhet, så är medlemsstaterna likväl skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten, och särskilt enligt artikel 19 FEU (dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
47 Alla nationella åtgärder eller nationell praxis som syftar till att undvika eller avhjälpa skillnader i rättspraxis och på så sätt säkerställa rättssäkerheten måste följaktligen vara förenliga med de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 48).
48 Det åligger varje medlemsstat, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, att säkerställa att de instanser som i egenskap av ”domstol”, i den mening som avses i unionsrätten, har att pröva frågor om tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten och som således hör till dess rättsmedelssystem inom de områden som omfattas av unionsrätten, uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd, inklusive kravet på oberoende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
49 Detta krav på oberoende domstolar – vilket är oupplösligt förbundet med rättskipningsuppdraget – är en del av kärninnehållet i rätten till ett effektivt domstolsskydd och i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilka är av vital betydelse för att garantera att samtliga rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas (dom av den 1 augusti 2025, Daka m.fl., C‑422/23, C‑455/23, C‑459/23, C‑486/23 och C‑493/23, EU:C:2025:592, punkt 74 och där angiven rättspraxis).
50 Nämnda krav på oberoende omfattar två aspekter. Den första aspekten, som är extern, förutsätter att den aktuella domstolsinstansen fullgör sina uppgifter helt självständigt, utan att vara underställd någon annan och utan att ta emot order eller instruktioner från något håll. Den ska således vara skyddad mot yttre inblandning eller påtryckningar som kan äventyra dess ledamöters oberoende prövning och påverka deras avgöranden. Den andra aspekten är intern och sammanfaller med begreppet opartiskhet. Den handlar om att avståndet gentemot parterna och deras respektive intressen vad gäller saken i målet ska vara detsamma. Denna aspekt kräver att objektivitet iakttas och att det inte föreligger något annat intresse vad gäller utgången i målet än vad som följer av en strikt tillämpning av rättsreglerna (dom av den 1 augusti 2025, Daka m.fl., C‑422/23, C‑455/23, C‑459/23, C‑486/23 och C‑493/23, EU:C:2025:592, punkt 75 och där angiven rättspraxis).
51 Domarna måste därvid skyddas gentemot yttre inblandning eller påtryckningar som skulle kunna äventyra deras oavhängighet. De regler som är tillämpliga på domarnas ställning och tjänsteutövning ska särskilt göra det möjligt att utesluta inte bara direkt påverkan i form av instruktioner utan även indirekt påverkan som kan inverka på deras beslutsfattande, och därmed utesluta att det framstår som att dessa domare inte är oavhängiga, vilket inverkar menligt på det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
52 Enligt artikel 19.1 andra stycket FEU krävs det även att det finns en domstol ”som har inrättats enligt lag”. Detta krav och garantierna för domarnas oavhängighet och opartiskhet är nämligen oupplösligt förenade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, Daka m.fl., C‑422/23, C‑455/23, C‑459/23, C‑486/23 och C‑493/23, EU:C:2025:592, punkt 79 och där angiven rättspraxis)
53 Kravet att en domstol ska ha ”inrättats enligt lag” syftar till att undvika att domstolsväsendets organisation överlåts till den verkställande maktens fria skön, och således säkerställa att denna fråga regleras i lag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
54 En ”domstol som inrättats enligt lag” kännetecknas av sin dömande roll, nämligen att på grundval av rättsregler och efter ett organiserat förfarande avgöra alla frågor som omfattas av dess behörighet. Utöver ledamöternas oavhängighet och opartiskhet måste domstolen således även uppfylla andra villkor, särskilt garantier avseende det förfarande som följs vid domstolen (se, för ett liknande resonemang (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
55 För det tredje innebär den kontradiktoriska principen, som utgör en integrerad del av rätten till en rättvis rättegång och till ett effektivt domstolsskydd, att parterna ska ha möjlighet att i ett kontradiktoriskt förfarande diskutera samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
56 Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att tillämpa de principer som det erinrats om i punkterna 47–55 ovan, kan EU-domstolen emellertid, inom ramen för det samarbete mellan domstolar som har inrättats genom artikel 267 FEUF, med stöd av handlingarna i målet ge den hänskjutande domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som kan visa sig vara nödvändiga för att avgöra det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 54 och där angiven rättspraxis)
57 EU-domstolen gör härvid följande bedömning. Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen inte har ifrågasatt vare sig sitt eget, eller Înalta Curte de Casație și Justițies (Högsta domstolen), oberoende eller opartiskhet. Den hänskjutande domstolen ifrågasätter inte heller om det förfarande som regleras i artiklarna 519–521 i civilprocesslagen är förenligt med unionsrätten.
58 Den hänskjutande domstolens frågor avser endast det förfarande som införts genom OUG nr 62/2024, eftersom en domstol som har att pröva en rättsfråga som ännu inte har avgjorts av Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) enligt detta beslut är skyldig att vilandeförklara det mål som är anhängigt vid den och antingen att hänskjuta denna fråga till den högsta domstolen eller, om frågan redan har anhängiggjorts vid en annan domstol, invänta den högsta domstolens avgörande.
59 För det andra framgår det av handlingarna i målet att även om det förfarande som föreskrivs i OUG nr 62/2024 är av särskild karaktär, omfattas det ändå av det allmänna förfarande som föreskrivs i artiklarna 519–521 i civilprocesslagen. Bestämmelserna i dessa artiklar är tillämpliga på nämnda särskilda förfarande, i den mån dess bestämmelser inte avviker från detta.
60 Så förefaller vara fallet särskilt med villkoren för upptagande till sakprövning av en begäran som framställts till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen). Dessa villkor avser bland annat dels att det över huvud taget föreligger en rättsfråga som ännu inte har avgjorts av denna högsta domstol, dels att det är nödvändigt att avgöra denna fråga för att avgöra det mål som är anhängigt vid den berörda domstolen.
61 Till skillnad från det frivilliga förfarande som föreskrivs i artikel 519 i civilprocesslagen kräver artikel 2.1 OUG nr 62/2024 visserligen att frågan hänskjuts till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) när den berörda domstolen ”finner” att det föreligger en rättsfråga vars tolkning är relevant för utgången i målet.
62 Denna skyldighet att begära förhandsavgörande följer emellertid inte enbart av att det i abstrakt hänseende föreligger en rättsfråga. Den berörda domstolen ska själv ”finna” att det föreligger en sådan rättsfråga, och därefter motivera sin begäran och då redogöra för sin preliminära bedömning av huruvida denna rättsfråga är ny och skälen till att det är nödvändigt att avgöra frågan för att avgöra tvisten. Dessa krav utesluter all automatik mellan förekomsten av en rättsfråga och skyldigheten att vända sig till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen).
63 För det tredje, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 43 i sitt förslag till avgörande, förefaller Înalta Curte de Casație și Justițies (Högsta domstolen) uppgift, vid utövandet av sitt uppdrag som högsta domstol, i enlighet med artikel 521.1 i civilprocesslagen, som är tillämplig enligt artikel 4 OUG nr 62/2024, vara att avgöra en fråga om tolkningen av den lagstiftning som är tillämplig på det område som regleras i detta beslut. Tillämpningen av den sålunda tolkade bestämmelsen omfattas dock fortfarande av behörigheten för den domstol som har vänt sig till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen). Det är således endast denna domstol som är behörig att avgöra tvisten som är anhängiggjord vid den.
64 EU-domstolen gör här följande bedömning. Det bindande svar som Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) lämnar på en rättsfråga som identifierats av den berörda domstolen – vilken själv bedömer dess relevans för utgången i det mål som är anhängigt vid den – kan under dessa omständigheter inte betraktas som ett ingrepp i denna domstols uppdrag att med iakttagande av fullständigt oberoende avgöra det mål som är anhängigt vid den genom att tillämpa den rättsregel som frågan gäller.
65 Den omständigheten att det är obligatoriskt att vända sig till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) påverkar för det fjärde inte denna bedömning. Under förutsättning att de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU – det vill säga att en domstol ska vara oberoende, opartiskt och ha inrättats enligt lag – är uppfyllda, utgör denna bestämmelse i princip inte hinder för att en medlemsstat, för att säkerställa rättssäkerheten, inför mekanismer som syftar till att säkerställa konsekvens och enhetlighet i rättspraxis, bland annat genom att ge en högsta domstol exklusiv behörighet att, i ett föregående skede, besvara alla nya rättsfrågor inom ett visst område som uppkommer vid en nationell domstol och som det är nödvändigt att avgöra för att avgöra det mål som är anhängigt vid den.
66 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat är risken för skillnader i rättspraxis visserligen en naturlig del av alla rättssystem. De medel som är avsedda att minska denna risk, i syfte att säkerställa ett effektivt domstolsskydd och likabehandling av enskilda, kan emellertid variera beroende på omständigheterna, vilka det ankommer på medlemsstaterna att bedöma.
67 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 45 i sitt förslag till avgörande motiveras dessutom den obligatoriska vilandeförklaringen av mål vid de lägre domstolarna i avvaktan på att den högsta domstolsinstansen avgör en rättsfråga av målsättningen att förhindra att dessa lägre domstolar meddelar avgöranden som skulle kunna strida mot en nära förestående tolkning av en rättsfråga gjord av denna högsta domstol.
68 Genom att inrätta det aktuella förfarandet har den rumänska lagstiftaren i förevarande fall just avsett att förhindra att det uppstår skillnader i rättspraxis på det aktuella området.
69 Det finns emellertid ingenting i de handlingar som ingetts till domstolen som gör det möjligt att anse att ett sådant förfarande överskrider de gränser inom vilka medlemsstaterna kan utöva sin behörighet i fråga om rättsväsendets organisation, med förbehåll för att de krav som det erinrats om i punkt 47 ovan iakttas.
70 Den omständigheten att ett allmänt förfarande, som gör det möjligt att i ett inledande skede av målets handläggning vända sig till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) med en begäran om förhandsavgörande, redan föreskrivs i artiklarna 519–521 i civilprocesslagen räcker inte i sig för att beröva en medlemsstat möjligheten att införa ett undantagsförfarande som är anpassat till de krav som är specifika för vissa kategorier av tvister. Eftersom den rumänska lagstiftaren i förevarande fall, på det område som avses i artikel 1 OUG nr 62/2024, har identifierat en särskild risk för skillnader i rättspraxis, ankommer det på nämnde lagstiftare att vid utövandet av sin behörighet i fråga om rättsväsendets organisation fastställa vilka regler som är lämpliga för att förebygga denna risk.
71 För det femte anser den hänskjutande domstolen att den omständigheten att Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) meddelar ett förhandsavgörande påverkar den berörda domstolens möjlighet att utöva sin behörighet och berövar enskilda en domstol som har inrättats enligt lag.
72 EU-domstolen gör i detta avseende följande bedömning. Det ska inledningsvis påpekas att Înalta Curte de Casație și Justițies (Högsta domstolen) specifika uppdrag regleras av objektiva kriterier, bland annat de villkor för upptagande till sakprövning av begäran om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 519 i civilprocesslagen, vilken är tillämplig på det aktuella förfarandet enligt artikel 4 i OUG nr 62/2024. Tillämplig nationell rätt förefaller således på ett klart och i förväg bestämt sätt avgränsa de nationella domstolarnas och Înalta Curte de Casație și Justițies (Högsta domstolen) respektive behörighet inom ramen för detta förfarande. De förstnämnda domstolarna förblir exklusivt behöriga att tillämpa lagstiftningen och att avgöra det mål som är anhängigt vid dem, medan den andra domstolen uttalar sig om den abstrakta tolkningen av den rättsregel som den berörda domstolens tolkningsfråga gäller.
73 Till skillnad från situationen i det mål som avgjordes genom domen av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl. (C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594), vänder sig den berörda domstolen till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) innan den meddelar sitt slutliga avgörande. Detsamma gäller för domstolar som är skyldiga att vilandeförklara de mål som är anhängiga vid dem på grund av att de aktualiserar samma rättsfråga som den som en annan domstol redan har hänskjutit till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) enligt OUG nr 62/2024.
74 Parternas rätt att yttra sig verkar också iakttas fullt ut. Enligt artikel 520.1 i civilprocesslagen, som är tillämplig på det aktuella förfarandet enligt artikel 4 OUG nr 62/2024, vänder sig den berörda domstolen till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) genom beslut som meddelas efter ett kontradiktoriskt förfarande. I beslutet anges, i förekommande fall, skälen som motiverar att begäran om förhandsavgörande tas upp till prövning enligt bestämmelserna i artikel 519 i civilprocesslagen, samt den dömande sammansättningens respektive parternas synpunkter. I artikel 520.10 i denna lag föreskrivs dessutom att referentens rapport om den hänskjutna rättsfrågan ska tillställas parterna, vilka inom 15 dagar från delgivningen får inkomma med skriftliga yttranden i denna fråga genom en advokat eller, i förekommande fall, ett rättsligt ombud.
75 Vad slutligen gäller den hänskjutande domstolens undringar om ett eventuellt åsidosättande av principen om god rättskipning, påpekar EU-domstolen att det aktuella förfarandet inte förefaller strida mot kravet på skyndsamhet i handläggningen. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande förhindrar det förfarande som föreskrivs i OUG nr 62/2024 att det uppstår motstridig rättspraxis vid de lägre domstolarna som det skulle kunna ta avsevärd tid att lösa genom det ordinarie överklagandeförfarandet. För det andra har Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen), i enlighet med artikel 2.5 i OUG nr 62/2024, en frist på 60 dagar för att fatta beslut, det vill säga en frist som är kortare än den frist på tre månader som föreskrivs i artikel 520.12 i civilprocesslagen.
76 För det sjätte, i den mån den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida OUG nr 62/2024 är förenlig med den rumänska konstitutionen, räcker det att påpeka att EU-domstolen, inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF, inte är behörig att tolka nationell rätt, eftersom denna uppgift uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen (dom av den 26 oktober 2023, EDP – Energias de Portugal m.fl., C‑331/21, EU:C:2023:812, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
77 Slutligen, för det sjunde, preciserar EU-domstolen att det förfarande som regleras av OUG nr 62/2024 endast är förenligt med artikel 267 i FEUF under förutsättning att det inte inskränker den mycket vittgående möjlighet, till och med skyldighet, som de nationella domstolarna har att hänskjuta en fråga till EU-domstolen, om de bedömer att det i ett mål som pågår vid dem har uppkommit frågor om tolkningen eller giltigheten av bestämmelser i unionsrätten som kräver ett avgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2026, Petlichev, C‑56/25, EU:C:2026:87, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Nämnda förfarande får inte heller inskränka de nationella domstolarnas utrymme att skönsmässigt avgöra i vilket skede av målets handläggning det är lämpligt att framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2023, BK och ZhP (Delvis vilandeförklaring av det nationella målet), C‑176/22, EU:C:2023:416, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
78 Förfarandet får vidare inte leda till att övriga nationella domstolar hindras att – såväl före hänskjutandet av en tolkningsfråga till högsta domstolen som efter det att sistnämnda domstol har meddelat ett avgörande i denna fråga – använda sin möjlighet eller uppfylla sin skyldighet att begära att EU-domstolen meddelar förhandsavgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli, C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363, punkterna 47 och 57).
79 En domstol som inte avgör ett mål i sista instans måste i synnerhet förbli fri att hänskjuta frågor för förhandsavgörande till EU-domstolen, om den anser att ett avgörande i enlighet med en högre instans rättsliga bedömning skulle kunna leda till att den meddelar ett avgörande som strider mot unionsrätten. En nationell domstol som ska avgöra ett mål efter ett förhandsavgörande som Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) meddelat gällande OUG nr 62/2024, kan således inte, enligt nationell processrätt, vara bunden av den högre domstolens rättsliga bedömning, om den berörda nationella domstolen, mot bakgrund av den tolkning som EU-domstolen har gjort med stöd av artikel 267 FEUF, anser att denna bedömning inte är förenlig med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2010, Elchinov, C‑173/09, EU:C:2010:581, punkterna 27 och 32 och där angiven rättspraxis).
80 Även om det inte klart framgår av handlingarna i målet huruvida Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) är behörig att vilandeförklara det förfarande som inletts vid den enligt OUG nr 62/2024 för att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF, innebär principen om att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten en skyldighet för de nationella domstolarna att – med förbehåll för förbudet mot att tolka nationell rätt contra legem – beakta den nationella rätten i dess helhet och tillämpa de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att de aktuella unionsbestämmelserna ges full verkan, i förevarande fall artikel 267 FEUF och artikel 19.1 andra stycket FEU, och för att uppnå ett resultat som är förenligt med syftet med dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkt 51 och där angiven rättspraxis). Det förfarande som inrättats genom OUG nr 62/2024 ska således, med detta förbehåll, tolkas så, att det tillåter Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) att själv vilandeförklara målet och ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF.
81 För det fall det visar sig att artikel 19.1 andra stycket FEU har åsidosatts kan följande utläsas av fast rättspraxis. Enligt principen om unionsrättens företräde ska de nationella domstolar som inom ramen för sin behörighet har att tillämpa unionsrätten, ex officio, underlåta att tillämpa de nationella bestämmelser som strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU, utan att vare sig behöva begära eller avvakta att dessa bestämmelser först ska upphävas, avskaffas eller dras tillbaka genom ett lagstiftningsförfarande eller annat konstitutionellt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2026, Rzecznik Praw Obywatelskich (Jävsinvändning mot en domare vid allmän domstol), C‑521/21, EU:C:2026:242, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
82 Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att när en nationell domstol har att pröva ett mål som rör ett visst område, inom ramen för vilket den nationella domstolen finner att en rättsfråga som ännu inte har avgjorts av den högsta domstolen uppkommer, är den nationella domstolen skyldig att vilandeförklara det mål som är anhängigt vid den och antingen vända sig till den högsta domstolen för att denna ska meddela ett förhandsavgörande i denna rättsfråga eller, när denna fråga redan är föremål för en begäran om förhandsavgörande från en annan domstol, invänta den högsta domstolens avgörande.
Rättegångskostnader
83 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att när en nationell domstol har att pröva ett mål som rör ett visst område, inom ramen för vilket den nationella domstolen finner att en rättsfråga som ännu inte har avgjorts av den högsta domstolen uppkommer, är den nationella domstolen skyldig att vilandeförklara det mål som är anhängigt vid den och antingen vända sig till den högsta domstolen för att denna ska meddela ett förhandsavgörande i denna rättsfråga eller, när denna fråga redan är föremål för en begäran om förhandsavgörande från en annan domstol, invänta den högsta domstolens avgörande.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: rumänska.