Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 15 januari 2026
I mål C‑615/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) genom beslut av den 19 september 2024, som inkom till domstolen den 20 september 2024, i målet
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Schalin (referent) samt domarna M. Gavalec och Z. Csehi, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Ambito territoriale di caccia Ancona 2, genom M. Fioretti, avvocato, Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av L. Vignato, avvocato dello Stato, och P. Passolunghi, procuratore dello Stato, Bulgariens regering, genom T. Mitova och R. Stoyanov, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom I. Georgiopoulos och C. Molinari, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3, 6.1 och 6.2 i kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn (EUT L 352, 2013, s. 9).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Azienda Agricola Camarzano di RK (nedan kallat Azienda Agricola), som är ett jordbruksföretag, och Ambito territoriale di caccia Ancona 2 (det geografiska jaktområdet Ancona 2, Italien) (nedan kallat ATC). Målet rör en talan om ersättning för skador på Azienda Agricolas odlingar av ekologiskt durumvete vilka orsakats av vild fauna år 2014.
Tillämpliga bestämmelser
3. Skälen 1, 20 och 21 i förordning nr 1408/2013 har följande lydelse:
(”(1) Statlig finansiering som uppfyller kriterierna i artikel 107.1 i fördraget utgör statligt stöd och ska anmälas till [Europeiska] kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i fördraget. Enligt artikel 109 i fördraget får [Europeiska unionens råd] fastställa vilka kategorier av stödåtgärder som är undantagna från denna anmälningsskyldighet. I enlighet med artikel 108.4 i fördraget får kommissionen anta förordningar avseende dessa kategorier av statligt stöd. Genom [rådets] förordning (EG) nr 994/98 [av den 7 maj 1998 om tillämpningen av artiklarna [107 och 108 FEUF] på vissa slag av övergripande statligt stöd (EGT L 142, 1998, s. 1)] beslutade rådet, i enlighet med artikel 109 i fördraget, att stöd av mindre betydelse kan utgöra en sådan kategori. Med denna utgångspunkt anses stöd av mindre betydelse, dvs. stöd som beviljas ett enda företag under en angiven period och inte överskrider ett bestämt fast belopp, inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i fördraget, och omfattas därför inte av anmälningsförfarandet.
…
(20) … medlemsstaterna [bör], när de beviljar stöd av mindre betydelse, informera det berörda företaget om storleken på stödet av mindre betydelse och dess karaktär av stöd av mindre betydelse genom att hänvisa till denna förordning. Det bör åligga medlemsstaterna att övervaka beviljat stöd för att se till att de relevanta taken inte överskrids och att kumuleringsreglerna efterlevs. För att uppfylla den skyldigheten bör den berörda medlemsstaten, innan den beviljar sådant stöd, från stödmottagaren få en redogörelse för annat stöd av mindre betydelse som omfattas av denna förordning eller en annan förordning om stöd av mindre betydelse som företaget fått under det berörda beskattningsåret och de två föregående beskattningsåren. Alternativt bör det vara möjligt för medlemsstaterna att inrätta ett centralt register med fullständiga uppgifter om vilka stöd av mindre betydelse som beviljats och att kontrollera att varje nytt stöd inte överskrider det relevanta taket.
(21) Innan en medlemsstat beviljar ett nytt stöd av mindre betydelse bör den kontrollera att varken taket för stöd av mindre betydelse eller den nationella övre gränsen överskrids i den medlemsstaten genom det nya stödet av mindre betydelse och att övriga villkor i denna förordning är uppfyllda.”
4. Artikel 3 i förordningen, med rubriken ”Stöd av mindre betydelse”, har följande lydelse:
”1. Stödåtgärder ska anses inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i fördraget och ska därför inte omfattas av anmälningsskyldigheten enligt artikel 108.3 i fördraget, om de uppfyller villkoren i denna förordning.
2. Det totala stödet av mindre betydelse per medlemsstat till ett enda företag får inte överstiga 15000 euro under en period av tre beskattningsår.
3. Det ackumulerade stöd av mindre betydelse som per medlemsstat beviljas företag verksamma inom primärproduktion av jordbruksprodukter under en period på tre beskattningsår får inte överstiga den nationella övre gräns som fastställs i bilagan.
4. Stöd av mindre betydelse ska anses ha beviljats vid den tidpunkt då den lagliga rätten till stödet överfördes till företaget enligt tillämplig nationell lagstiftning oavsett dagen för utbetalning av stödet till företaget.
…
7. Om det tak som föreskrivs i punkt 2 eller den nationella övre gränsen i punkt 3 överskrids på grund av att nytt stöd av mindre betydelse beviljas, kan inget av detta nya stöd omfattas av denna förordning.
…”
5. I artikel 6 i förordning nr 1408/2013, som har rubriken ”Övervakning”, föreskrivs följande:
”1. Om en medlemsstat har för avsikt att bevilja ett företag stöd av mindre betydelse i enlighet med denna förordning, ska medlemsstaten skriftligen underrätta företaget om det planerade stödbeloppet (uttryckt som bruttobidragsekvivalent) och om stödets karaktär av stöd av mindre betydelse genom att uttryckligen hänvisa till denna förordning med angivande av förordningens titel och en hänvisning till offentliggörandet av den i Europeiska unionens officiella tidning. … Innan medlemsstaten beviljar stödet ska den från det berörda företaget få en skriftlig redogörelse eller en redogörelse i elektronisk form för allt annat stöd av mindre betydelse enligt denna förordning eller andra förordningar om stöd av mindre betydelse som mottagits under de två föregående beskattningsåren och det innevarande beskattningsåret.
2. Om en medlemsstat har upprättat ett centralt register över stöd av mindre betydelse som innehåller fullständiga uppgifter om samtliga stöd av mindre betydelse som beviljats av myndigheter i medlemsstaten, ska punkt 1 inte längre gälla från den tidpunkt då registret omfattar en treårsperiod.
3. En medlemsstat ska bevilja nytt stöd av mindre betydelse i enlighet med denna förordning först efter att ha kontrollerat att detta inte medför att det totala belopp av stöd av mindre betydelse som beviljas det berörda företaget når upp till en nivå som överskrider taket i artikel 3.2 och den nationella övre gränsen i artikel 3.3 och att samtliga villkor i denna förordning är uppfyllda.
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
6. Den 28 juni 2014 ingav Azienda Agricola, med hjälp av det särskilda formulär som ATC tillhandahöll, en brådskande begäran om ett sakkunnigutlåtande i syfte att erhålla ersättning för skador som orsakats av vild fauna på företagets jordbruksgrödor, i enlighet med artikel 34 i legge della Regione Marche n. 7 – Norme per la protezione della fauna selvatica e per la tutela dell’equilibrio ambientale e disciplina dell’attività venatoria (Marches regionala lag nr 7 om bestämmelser för bevarande av vilda djur, värnande av miljöbalansen samt reglering av jakt) av den 5 januari 1995.
7. Den 4 juli 2014 gjorde en agronom, på uppdrag av ATC, en inspektion på plats och konstaterade att Azienda Agricola hade lidit skador motsvarande 1000 euro som orsakats av den vilda faunan.
8. Trots agronomens slutsatser erhöll Azienda Agricola inte någon ersättning, varför det skickade en betalningsanmodan till ATC för att erhålla betalning av ersättningsbeloppet. ATC förklarade att den inte kunde betala någon ersättning på kort sikt, eftersom Regione Marche (Regionen Marche, Italien) inte hade betalat in de härför erforderliga medlen. ATC informerade vid detta tillfälle inte Azienda Agricola om att den begärda ersättningen utgjorde ett stöd av mindre betydelse och bad inte heller Azienda Agricola att redogöra för andra stöd av mindre betydelse som företaget eventuellt hade uppburit under det innevarande beskattningsåret och de två föregående beskattningsåren.
9. Den 19 januari 2016 ansökte Azienda Agricola vid Giudice di pace di Jesi (fredsdomaren i Jesi, Italien) om att ATC skulle föreläggas att betala ersättningen i fråga till företaget. Giudice di pace di Jesi (fredsdomaren i Jesi) biföll ansökan genom ett omedelbart verkställbart beslut. ATC ansökte om återvinning av detta beslut och gjorde bland annat gällande att Azienda Agricola inte hade rätt till ersättning, eftersom företaget inte hade gett in någon redogörelse för eventuellt uppburna andra stöd av mindre betydelse under det innevarande beskattningsåret och de två föregående beskattningsåren.
10. Giudice di pace di Jesi (fredsdomaren i Jesi) fann i återvinningsförfarandet inte skäl att ändra betalningsföreläggandet utan fastställde detta. Den nationella domstolen ansåg att erhållandet av en redogörelse för eventuellt uppburna andra stöd av mindre betydelse under det innevarande beskattningsåret och de två föregående beskattningsåren inte utgjorde ett nödvändigt villkor för utbetalning av ett stöd, eftersom iakttagandet av reglerna om kumulering av stöd av mindre betydelse i förordning nr 1408/2013 även kunde konstateras genom en kontroll av dessa stöd genom det särskilda register som inrättats av staten.
11. ATC överklagade det avgörande som meddelats av Giudice di pace di Jesi (fredsdomaren i Jesi) till Tribunale di Ancona (Domstolen i Ancona, Italien), som fastställde avgörandet. Domstolen fann bland annat att Azienda Agricola inte kunde anses vara skyldig att följa det förfarande som föreskrivs i artikel 6 i förordning nr 1408/2013, eftersom det i den regionala lagstiftning som var i kraft när ansökan om ersättning gavs in inte föreskrevs att en redogörelse skulle ges in avseende eventuellt uppburna andra stöd av mindre betydelse under innevarande beskattningsår och de två föregående beskattningsåren. Enligt den hänskjutande domstolen hade skillnaden mellan unionslagstiftningen och den regionala lagstiftningen gett upphov till en situation med objektiv och uppenbar osäkerhet.
12. ATC överklagade därefter domen från Tribunale di Ancona (Domstolen i Ancona) till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att domen skulle upphävas. ATC gjorde till stöd för överklagandet gällande att nämnda domstol hade åsidosatt unionsrätten på området för statligt stöd genom att inte tillämpa rättsreglerna i enlighet med deras hierarki, eftersom de principer som slås fast i en unionsförordning, som är omedelbart tillämplig, ska ha företräde framför varje motstridande nationell bestämmelse.
13. Azienda Agricola hävdade å sin sida att företaget hade uppfyllt de formaliteter som föreskrivs i den regionala lagstiftningen och att den omständigheten att förordning nr 1408/2013 inte tillämpats berodde på ATC, som inte hade utövat någon kontrollverksamhet och aldrig hade begärt att företaget skulle lämna in en egenförsäkran avseende eventuellt uppburna stöd av mindre betydelse under de tre år som föregick dess ansökan om ersättning.
14. Den hänskjutande domstolen har förklarat att den är osäker på hur förordning nr 1408/2013 ska tolkas. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida Azienda Agricola år 2014, för att vara berättigad till ersättning för skador som orsakats av den vilda faunan på dess grödor, var skyldig att inge en ”egenförsäkran” avseende stöd av mindre betydelse som uppburits under de föregående beskattningsåren, vid äventyr av avvisning av dess ansökan om ersättning. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i vilka följder som ska tillmätas den omständigheten att ATC inte begärde in någon sådan handling från Azienda Agricola och att det vid den efterföljande kontrollen konstaterades att den övre gräns som föreskrivs i denna förordning inte hade överskridits.
15. Mot denna bakgrund beslutade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska [artiklarna 3, 6.1 och 6.2] i [förordning nr 1408/2013], jämförda med varandra, tolkas så, att de utgör hinder för att en medlemsstat får bevilja och betala ut statligt stöd av mindre betydelse till jordbruket under den första treårsperioden efter inrättandet av de nationella databaserna, och under alla omständigheter fram till dess att dessa databaser är fullständiga, när det sökande företaget inte har lämnat in en särskild redogörelse för storleken och arten av annat statligt stöd som företaget har erhållit under referensperioden på tre beskattningsår?
2) Utgör ingivandet, under ovannämnda tidsperiod, av en redogörelse, som lämnas på heder och samvete, för eventuella stöd som företaget har erhållit under den föregående treårsperioden ett villkor som måste vara uppfyllt för att ansökan om ersättning ska godtas och för att företaget ska ha rätt att erhålla det statliga stödet, eller kan detta villkor uppfyllas med rättslig verkan även först på kontrollstadiet och således efter det att det nämnda stödet har uppburits?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
16. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i hur artiklarna 3, 6.1 och 6.2 i förordning nr 1408/2013 ska tolkas.
17. Det ska beträffande kontrollen av huruvida stöd är av mindre betydelse påpekas att artikel 6.2 i denna förordning avser det fallet att en medlemsstat har inrättat ett centralt register över stöd av mindre betydelse som innehåller fullständiga uppgifter om allt stöd som beviljats av dess olika myndigheter. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande inrättades det centrala stödregistret av Republiken Italien emellertid först den 12 augusti 2017, det vill säga efter det att den i det nationella målet aktuella stödansökan gavs in. Det är därför inte aktuellt att tillämpa eller tolka nämnda bestämmelse i förevarande fall.
18. Enligt EU-domstolens fasta praxis utgör den omständigheten att den hänskjutande domstolen har formulerat en fråga med hänvisning endast till vissa unionsrättsliga bestämmelser inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer därvid på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 7 mars 2017, X och X, C‑638/16 PPU, EU:C:2017:173, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
19. Med hänsyn till saken i det nationella målet och den hänskjutande domstolens frågor finns det skäl att tolka artikel 6.3 i förordning nr 1408/2013, för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar. Enligt denna bestämmelse får en medlemsstat bevilja ett nytt stöd av mindre betydelse i enlighet med nämnda förordning endast efter att ha kontrollerat att det totala beloppet av stöd av mindre betydelse som beviljats det berörda företaget inte överstiger taket i artikel 3.2 i nämnda förordning och det nationella tak som avses i artikel 3.3 i samma förordning och att samtliga villkor i denna förordning är uppfyllda.
20. Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första frågan för att i huvudsak få klarhet i huruvida artiklarna 3, 6.1 och 6.3 i förordning nr 1408/2013 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att stöd av mindre betydelse till jordbruket ska beviljas och betalas ut, under den första treårsperioden efter upprättandet av ett centralt stödregister på nationell nivå, utan att det krävs att det sökande företaget lämnar in en särskild redogörelse för storleken och arten av annat statligt stöd som mottagits under innevarande beskattningsår och de två föregående beskattningsåren.
21. Artiklarna 3 och 6 i förordning nr 1408/2013 ska läsas mot bakgrund av det generella sammanhang som förordningen ingår i. Förordningen syftar till att göra det möjligt att, beträffande statligt stöd som uppgår till ett begränsat belopp, avvika från regeln om att allt stöd ska anmälas till kommissionen innan det genomförs på något sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2020, INAIL, C‑608/19, EU:C:2020:865, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
22. Det ska dessutom påpekas att eftersom förordning nr 1408/2013 innehåller ett undantag från huvudregeln att nytt statligt stöd ska anmälas, ska artiklarna 3 och 6 i denna förordning tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2020, INAIL, C‑608/19, EU:C:2020:865, punkt 27).
23. Vid denna tolkning ska inte bara lydelsen av dessa bestämmelser beaktas, utan också det sammanhang som de ingår i och de mål som eftersträvas med den akt som bestämmelserna återfinns i (dom av den 28 oktober 2020, INAIL, C‑608/19, EU:C:2020:865, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
24. Det framgår av ordalydelsen i artikel 3.1 i förordning nr 1408/2013 att denna förordning endast är tillämplig om samtliga villkor som anges däri är uppfyllda. Vad gäller artikel 6.3 i nämnda förordning framgår det av dess ordalydelse att en medlemsstat ska kontrollera att taket i artikel 3.2 i samma förordning inte överskrids innan ett stöd av mindre betydelse beviljas.
25. Av detta följer att till dess att det centrala register som avses i artikel 6.2 i förordning nr 1408/2013 har använts under tre beskattningsår i den berörda medlemsstaten, utgör erhållandet av den redogörelse som avses i artikel 6.1 i denna förordning ett villkor som måste vara uppfyllt för att ett nytt stöd av mindre betydelse ska beviljas inom ramen för nämnda förordning. En sådan redogörelse är nödvändig, eftersom den gör det möjligt för den berörda medlemsstaten att kontrollera huruvida det begärda stödet omfattas av förordningens tillämpningsområde och följaktligen huruvida stödet är eller inte är undantaget från anmälningsskyldigheten.
26. Denna tolkning bekräftas även av det sammanhang i vilket dessa bestämmelser ingår och av syftet med förordning nr 1408/2013.
27. Vad först gäller detta sammanhang framgår det av skälen 20 och 21 i förordning nr 1408/2013 att erhållandet av den redogörelse som avses i artikel 6.1 i denna förordning ingår i den kontrollskyldighet som ska uppfyllas innan det aktuella stödet beviljas.
28. Vad därefter gäller syftet med förordning nr 1408/2013 kan konstateras att detta består i att minska den administrativa bördan för företag, kommissionen och medlemsstaterna, med utgångspunkt i principen att stöd till ett belopp som inte överstiger taket för stöd av mindre betydelse inte påverkar handeln mellan medlemsstaterna och inte kan snedvrida konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2020, INAIL, C‑608/19, EU:C:2020:865, punkt 41).
29. Såsom framgår av skäl 1 i förordning nr 1408/2013 motiveras undantaget från skyldigheten att anmäla statligt stöd av det begränsade stödbelopp som kan beviljas ett enda företag under en viss period enligt denna förordning. För att ett sådant undantag ska kunna beviljas måste det emellertid först kontrolleras att taket för stöd av mindre betydelse inte överskrids under denna period.
30. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 3, 6.1 och 6.3 i förordning nr 1408/2013 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att stöd av mindre betydelse till jordbruket ska beviljas och betalas ut före det fullständiga upprättandet av ett centralt stödregister på nationell nivå, utan att det krävs att det sökande företaget har lämnat in en särskild redogörelse för storleken och arten av annat statligt stöd som företaget har mottagit under innevarande beskattningsår och de två föregående beskattningsåren.
Den andra frågan
31. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3, 6.1 och 6.3 i förordning nr 1408/2013 ska tolkas så, att inlämnandet av en redogörelse för eventuellt stöd som erhållits under den treårsperiod som föregick det fullständiga upprättandet av ett centralt stödregister på nationell nivå är ett villkor som måste vara uppfyllt vid ingivandet av stödansökan, vid äventyr av att denna avvisas, och för att stödet ska beviljas, eller om en sådan redogörelse kan erhållas senare och således efter det att detta stöd har mottagits.
32. Såsom framgår av prövningen av den första frågan utgör den redogörelse som avses i artikel 6.1 i förordning nr 1408/2013, så länge som denna bestämmelse inte har upphört att gälla enligt artikel 6.2 i denna förordning, ett villkor som måste vara uppfyllt för att ett nytt stöd av mindre betydelse kunna beviljas till jordbruket, i den mening som avses i artiklarna 3 och 6.3 i samma förordning.
33. Vad gäller inlämnandet av stödansökningar och redogörelsen för eventuellt tidigare erhållet stöd, kan det konstateras att förordning nr 1408/2013 inte innehåller några förfarandemässiga krav vad gäller på vilket sätt och vid vilken tidpunkt denna redogörelse ska begäras eller lämnas. De enda krav som uppställs i artikel 6.1 i denna förordning avser den omständigheten att nämnda redogörelse ska erhållas ”[i]nnan medlemsstaten beviljar stödet” och att den ska innehålla uppgifter om det stöd som det berörda företaget har erhållit under de två föregående beskattningsåren och det innevarande beskattningsåret.
34. Domstolen konstaterar emellertid att dessa krav avser tillämpligheten av det system som föreskrivs i nämnda förordning, men inte utgör villkor som ska vara uppfyllda vid ingivandet av en stödansökan vid äventyr av att denna avvisas. En sådan redogörelse kan således lämnas in i ett senare skede av det administrativa förfarandet rörande stödansökan, under förutsättning att denna redogörelse, på begäran av den berörda medlemsstaten, erhålls innan stödet beviljas.
35. Av detta följer att inlämnandet av en redogörelse inte är ett villkor som måste vara uppfyllt vid äventyr av att stödansökan avvisas. I avsaknad av ett centralt register över stöd av mindre betydelse som omfattar en period av tre beskattningsår utgör denna redogörelse emellertid ett villkor för att stöd ska beviljas och, följaktligen, för utbetalning av ett stöd, vilket innebär att en sådan redogörelse måste lämnas in innan stödet beviljas och inte efter beviljandet härav.
36. Även om förfarandet för att ansöka om stöd i princip omfattas av nationell rätt, så framgår det av artikel 6.1 i förordning nr 1408/2013, jämförd med skäl 20 i samma förordning, att det ankommer på den berörda medlemsstaten att erhålla en redogörelse, som lämnas på heder och samvete, när en sådan är nödvändig för att den ska kunna kontrollera om villkoren för tillämpning av denna förordning är uppfyllda. Det ska i detta sammanhang även preciseras att när stödet inte har beviljats, till exempel på grund av att ingen sådan redogörelse har begärts, kan den behöriga myndigheten i efterhand begära in denna redogörelse för att bedöma om stödet fortfarande kan beviljas.
37. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 3, 6.1 och 6.3 i förordning nr 1408/2013 ska tolkas så, att inlämnandet av en redogörelse för eventuellt stöd som erhållits under den treårsperiod som föregick det fullständiga upprättandet av ett centralt stödregister på nationell nivå inte är ett villkor som måste vara uppfyllt vid ingivandet av stödansökan, vid äventyr av att denna avvisas, men att en sådan redogörelse utgör ett villkor för beviljande av stödet, varför medlemsstaten ska ha erhållit denna redogörelse innan den beviljar ett stöd.
Rättegångskostnader
38. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
1) Artiklarna 3, 6.1 och 6.3 i kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att stöd av mindre betydelse till jordbruket ska beviljas och betalas ut, före det fullständiga upprättandet av ett centralt stödregister på nationell nivå, utan att det krävs att det sökande företaget har lämnat in en särskild redogörelse för storleken och arten av annat statligt stöd som företaget har mottagit under innevarande beskattningsår och de två föregående beskattningsåren.
2) Artiklarna 3, 6.1 och 6.3 i förordning nr 1408/2013 ska tolkas så, att inlämnandet av en redogörelse för eventuellt stöd som erhållits under den treårsperiod som föregick det fullständiga upprättandet av ett centralt stödregister på nationell nivå inte är ett villkor som måste vara uppfyllt vid ingivandet av stödansökan, vid äventyr av att denna avvisas, men att en sådan redogörelse utgör ett villkor för beviljande av stödet, varför medlemsstaten ska ha erhållit denna redogörelse innan den beviljar ett stöd.
1 Rättegångsspråk: italienska.