Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 10 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 10 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2005/212/RIF – Förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott – Artikel 2 – Materiellt tillämpningsområde – Trafikbrott som kan medföra fängelse i mer än ett år – Grovt rattfylleri – Direktiv 2014/42/EU – Frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen – Direktiv 2024/1260/EU – Återvinning och förverkande av tillgångar – Artikel 33 – Frist för införlivande – Tillämplighet i tiden (ratione temporis) ”

I mål C‑655/24 [Latranov]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rayonen sad Veliki Preslav (Distriktsdomstolen i Veliki Preslav, Bulgarien) genom beslut av den 9 oktober 2024, som inkom till EU-domstolen den 9 oktober 2024, i brottmålet mot

EZ,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna M. Condinanzi, N. Jääskinen (referent), R. Frendo och A. Kornezov,

generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,

justitiesekreterare: handläggaren R. Stefanova-Kamisheva,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 1 oktober 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Bulgariens regering, genom R. Stoyanov och T. Tsingileva, båda i egenskap av ombud,

– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom M. Wasmeier och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 11 december 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (EUT L 68, 2005, s. 49), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 (EUT L 127, 2014, s. 39, och rättelse i EUT L 138, 2014, s. 114) (nedan kallat rambeslut 2005/212), av artikel 3 led 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande (EUT L, 2024/1260) samt av artiklarna 47, 49 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål om förverkande mot EZ, som i ett tidigare brottmål dömts för grovt rattfylleri, vilket är ett brott som kan medföra fängelse i mer än ett år. Målet gäller frågan om förverkande av det aktuella fordonet.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Stadgan

3 I artikel 51 (”Tillämpningsområde”) i stadgan föreskrivs följande i punkt 1:

”Bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Institutionerna, organen, byråerna och medlemsstaterna ska därför respektera rättigheterna, iaktta principerna och främja tillämpningen av dem i enlighet med sina respektive befogenheter och under iakttagande av gränserna för unionens befogenheter enligt fördragen.”

Rambeslut 2005/212

4 I skälen 1, 2 och 4–10 i rambeslut 2005/212 anges följande:

”(1) Det viktigaste motivet för den gränsöverskridande, organiserade brottsligheten är ekonomisk vinning. Ett effektivt förebyggande och bekämpande av den organiserade brottsligheten bör därför fokuseras på spårande, frysning, beslag och förverkande av vinning av brott. Detta försvåras bland annat av skillnaderna i medlemsstaternas lagstiftning på detta område.

(2) I slutsatserna från Europeiska rådet i Wien i december 1998 uppmanade Europeiska rådet till en förstärkning av EU:s insatser för bekämpande av internationell organiserad brottslighet i enlighet med en handlingsplan för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa [(EGT, C 19, 1999, s.1)].

…

(4) I punkt 51 i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 betonas att penningtvätt är en central del i den organiserade brottsligheten, att den bör utrotas varhelst den förekommer och att Europeiska rådet är fast beslutet att se till att det vidtas konkreta åtgärder för spårande, spärrande, beslag och förverkande av vinning av brott. Europeiska rådet uppmanar vidare i punkt 55 till tillnärmning av straffrättsliga och processuella bestämmelser gällande penningtvätt (t.ex. spårande, spärrande och förverkande av medel).

(5) I enlighet med rekommendation 19 i handlingsplanen från år 2000 ’Förebyggande och bekämpande av den organiserade brottsligheten: Europeiska unionens strategi inför det nya årtusendet’, som antogs av rådet den 27 mars 2000 [(EGT C 124, 2000, s. 1)], bör det undersökas om det eventuellt behövs ett instrument som, där det är lämpligt, ger möjlighet att i straffrätten, civilrätten eller skatterätten mildra bevisbördan avseende ursprunget till de tillgångar som innehas av en person som dömts för ett brott med anknytning till organiserad brottslighet, med beaktande av bästa praxis i medlemsstaterna och med vederbörlig respekt för de grundläggande rättsliga principerna.

(6) I enlighet med artikel 12 om förverkande och beslag i FN:s konvention av den 12 december 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet kan konventionsstaterna överväga att kräva att en brottsling styrker att egendom som misstänks vara vinning av brott eller annan egendom som kan förklaras förverkad är förvärvad på lagligt sätt, i den utsträckning detta är förenligt med principerna i den nationella lagen och med arten av de rättsliga och andra förfaranden som kan gälla.

(7) Alla medlemsstater har ratificerat Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott[, undertecknad i Strasbourg den 8 november 1990 ( European Treaty Series (ETS) nr 141 )]. Flera medlemsstater har avgett förklaringar med avseende på artikel 2 om förverkande i konventionen så att de endast behöver förverka vinning som härrör från ett antal närmare preciserade brott.

(7) I rådets rambeslut 2001/500/RIF [av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott (EGT L 182, 2001, s. 1)] fastställs bestämmelser om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott. Enligt detta rambeslut får medlemsstaterna dessutom inte göra eller vidhålla några reservationer mot bestämmelsen om förverkande i Europarådets konvention [om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott], om brottet kan bestraffas med frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år.

(9) De gällande instrumenten på detta område har inte i tillräcklig utsträckning kunnat sörja för ett effektivt gränsöverskridande samarbete i fråga om förverkande, eftersom flera medlemsstater fortfarande saknar möjlighet att förverka vinning av alla de brott som kan leda till frihetsberövande i mer än ett år.

(10) Syftet med detta rambeslut är att se till att det finns effektiva regler i alla medlemsstater om förverkande av vinning av brott, bland annat i fråga om bevisbördan när det gäller ursprunget till tillgångar som tillhör en person som dömts för brott med anknytning till organiserad brottslighet. …”

5 I artikel 2 (”Förverkande”) i rambeslut 2005/212 föreskrivs följande i punkt 1:

”Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning.”

Direktiv 2014/42

6 I skäl 9 i direktiv 2014/42 anges följande:

”(9) Syftet med detta direktiv är att ändra och utvidga bestämmelserna i rambesluten [2001/500 och 2005/212]. Dessa rambeslut bör delvis ersättas för medlemsstaterna som är bundna av detta direktiv.”

7 I artikel 3 (”Tillämpningsområde”) i direktiv 2014/42 föreskrivs följande:

”Detta direktiv ska tillämpas på brott som omfattas av

a) den konvention som utarbetats på grundval av artikel K 3.2 c i fördraget om Europeiska unionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i [(EGT C 195, 1997, s. 1)],

b) rådets rambeslut 2000/383/RIF av den 29 maj 2000 om förstärkning av skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron genom straffrättsliga och andra påföljder [(EGT L 140, 2000, s. 1)],

c) rådets rambeslut 2001/413/RIF av den 28 maj 2001 om bekämpning av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter [(EGT L 149, 2001, s. 1)],

d) rambeslut [2001/500],

e) rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism [(EGT L 164, 2002, s. 3)],

f) rådets rambeslut 2003/568/RIF av den 22 juli 2003 om kampen mot korruption inom den privata sektorn [(EUT L 192, 2003, s. 54)],

g) rådets rambeslut 2004/757/RIF av den 25 oktober 2004 om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel [(EUT L 335, 2004, s. 8)],

h) rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet [(EUT L 300, 2008, s. 42)],

i) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF [(EUT L 101, 2011, s. 1, och rättelse i EUT L 308, 2012, s. 27)],

j) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF [(EUT L 335, 2011, s. 1, och rättelse i EUT L 330, 2014, s. 63)],

k) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/40/EU av den 12 augusti 2013 om angrepp mot informationssystem och om ersättande av rådets rambeslut 2005/222/RIF [(EUT L 218, 2013, s. 8)],

samt andra rättsliga instrument om det i dessa instrument uttryckligen fastställs att detta direktiv gäller för de brott som harmoniseras enligt instrumentet.”

8 I artikel 14 (”Ersättning av gemensam åtgärd 98/699/RIF samt vissa bestämmelser i rambesluten 2001/500/RIF och 2005/212/RIF”) i direktiv 2014/42 föreskrivs följande i punkt 1:

”Gemensam åtgärd 98/699/RIF [av den 3 december 1998 antagen av rådet på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott (EGT L 333, 1998, s. 1)], artiklarna 1 a, 3 och 4 i rambeslut [2001/500], och artikel 1 första fyra strecksatserna och artikel 3 i rambeslut [2005/212] ska ersättas med detta direktiv för de medlemsstater som är bundna av detta direktiv, utan att det påverkar dessa medlemsstaters skyldigheter när det gäller tidsfristerna för införlivande av rambesluten i nationell rätt.”

Direktiv 2024/1260

9 I artikel 33 (”Införlivande”) i direktiv 2024/1260 föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska senast den 23 november 2026 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

…”

10 I artikel 36 (”Ersättande av gemensam åtgärd 98/699/RIF, rambeslut 2001/500/RIF och 2005/212/RIF, beslut 2007/845/RIF och direktiv 2014/42/EU” föreskrivs följande:

”1. Gemensam åtgärd [98/699], rambeslut [2001/500] och [2005/212], [rådets beslut 2007/845/RIF av den 6 december 2007 om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott (EUT L 332, 2007, s. 103)] och direktiv [2014/42] ska ersättas med avseende på de medlemsstater som är bundna av det här direktivet, utan att det påverkar dessa medlemsstaters skyldigheter vad gäller tidsfristen för införlivande av dessa instrument i nationell rätt.

2. För de medlemsstater som är bundna av detta direktiv ska hänvisningar till de instrument som anges i punkt 1 anses som hänvisningar till detta direktiv.”

11 I artikel 37 (”Ikraftträdande”) i direktiv 2024/1260 föreskrivs följande:

”Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .”

Bulgarisk rätt

12 I artikel 53 i Nakazatelen kodeks (strafflagen) av den 1 maj 1968 (DV nr 26 av den 2 april 1968), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad strafflagen), föreskrivs följande:

”1. Oberoende av eventuellt straffansvar ska följande förverkas till staten:

a) Egendom som tillhör den dömde och som var avsedd att användas eller användes för att begå ett uppsåtligt brott. Om egendomen saknas eller har avyttrats ska motsvarande värde förverkas.

b) Egendom som tillhör den dömde och som varit föremål för ett uppsåtligt brott, om detta uttryckligen föreskrivs i den särskilda delen av denna lag.

…”

13 Av artikel 343b.1 i strafflagen, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, framgår att den som framför ett motorfordon med en vederbörligen fastställd alkoholkoncentration i blodet som överstiger 1,2 promille döms till fängelse i ett till tre år och till böter med lägst 200 och högst 1000 bulgariska leva (BGN) (ungefär 100–500 euro).

14 Vidare framgår av artikel 343b.5 i strafflagen att handläggande brottmålsdomstol i de fall som avses i punkterna 1–4 i artikeln ska besluta om förverkande av det fordon som använts för att begå brottet och som tillhör gärningspersonen eller, om gärningspersonen inte är ägare, ådöma denne att betala motsvarande värde.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

15 EZ åtalades för att den 27 juli 2024, i staden Veliki Preslav (Bulgarien), ha framfört ett motorfordon med en alkoholhalt i blodet på 3,23 promille, det vill säga över gränsen för grovt rattfylleri på 1,2 promille. Åtalet bifölls genom dom som vann laga kraft den 15 augusti 2024.

16 Påföljden bestämdes till ett villkorligt fängelsestraff på ett år, vilket förenades med en prövotid på tre år och med en tilläggssanktion i form av böter på 500 BGN (ungefär 250 euro). Han ålades även ett ”förbud mot att framföra motorfordon” under en period på ett år och åtta månader.

17 Den hänskjutande domstolen i förevarande mål, Rayonen sad Veliki Preslav (Distriktsdomstolen i Veliki Preslav, Bulgarien), är enligt nationell lagstiftning behörig att pröva frågan om det fordon som använts för att begå brottet och som ägs av gärningspersonen ska förverkas eller, om gärningspersonen inte är ägare, att denne ska ådömas att betala motsvarande värde. Av begäran om förhandsavgörande framgår att den hänskjutande domstolen har beslutat att det fordon som använts för att begå det aktuella brottet, som också utgör materiell bevisning, ska återlämnas till ägaren och att prövningen av frågan om förverkande av ett belopp motsvarande fordonets totala värde ska anstå i avvaktan på EU-domstolens förhandsavgörande.

18 Det framgår även att det aktuella fordonet är EZ:s och hans hustrus, BS, gemensamma egendom och är med andra ord en del av makarnas giftorättsgods. BS har inte ställning som part i målet om förverkande, eftersom en sådan rätt inte föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att en annan avdelning vid denna domstol har beslutat om ställande av säkerhet till ett belopp motsvarande hälften av fordonets värde vad gäller EZ.

19 Det nationella målet gäller således frågan om förverkande av ett belopp motsvarande det aktuella fordonets värde. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida direktiv 2024/1260, rambeslut 2005/212 och stadgan är tillämpliga på trafiknykterhetsbrott som, i likhet med det nu aktuella, kan medföra fängelse.

20 Om denna fråga besvaras jakande, och om det aktuella fordonet ska anses utgöra ett hjälpmedel som använts för att begå ett brott, i den mening som avses i artikel 3 led 3 i direktiv 2024/1260, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en nationell lagstiftning som innebär att fordonet alltid ska förverkas vid trafiknykterhetsbrott strider mot proportionalitetsprincipen, såsom den kommer till uttryck i artiklarna 49 och 52 i stadgan. Vidare hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida en nationell lagstiftning som inte föreskriver någon möjlighet för en godtroende tredje man som har äganderätt till egendom som ska förverkas att inträda i förverkandeprocessen och yttra sig i frågan om förverkande få ställning som part i målet om förverkande är förenlig med artikel 47 i stadgan.

21 Det är mot den nu angivna bakgrunden som Rayonen sad Veliki Preslav (Distriktsdomstolen i Veliki Preslav) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1. Är [direktiv 2024/1260], [stadgan] eller [rambeslut 2005/212] tillämpliga på trafiknykterhetsbrott?

2. Om svaret på den första frågan är jakande, ska det aktuella fordonet anses utgöra ett hjälpmedel som använts för att begå brottet, i den mening som avses i artikel 3 led 3 i direktiv 2024/1260?

3. Om svaret på den andra frågan är jakande, är proportionalitetsprincipen tillämplig på förverkandet av det aktuella fordonet, i enlighet med artiklarna 49 och 52 i [stadgan]?

4. Ska artikel 47 i [stadgan] tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som den i artikel 306.1 led 1 i Republiken Bulgariens straffprocesslag, enligt vilken det är möjligt att besluta om förverkande av ett fordon som har använts för att begå ett brott eller av ett belopp motsvarande fordonets värde i fall där det aktuella fordonet delvis ägs av en annan person än den som har begått brottet, varvid denna person inte har rätt att inträda som part i målet om förverkande och därmed saknar tillgång till ett direkt rättsmedel?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

22 Den hänskjutande domstolen har i sin första fråga hänvisat till såväl direktiv 2024/1260 som rambeslut 2005/212 och stadgan.

23 Av artikel 36 i direktiv 2024/1260 framgår att det direktivet ersätter bland annat rambeslut 2005/212. Enligt artikel 37 i direktivet träder detta i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

24 Eftersom detta offentliggörande skedde den 2 maj 2024, och det nu aktuella trafikbrottet begicks den 27 juli 2024, ska detta brott anses utgöra en rättslig situation som uppkommit efter det att direktiv 2024/1260 trädde i kraft.

25 Av artikel 33.1 i direktiv 2024/1260 framgår dock att fristen för att införliva direktivet löper ut den 23 november 2026.

26 EU-domstolen vill i detta avseende påpeka följande. En ny rättsregel blir tillämplig från och med ikraftträdandet av den lag genom vilken den aktuella regeln införs. En ny rättsregel är visserligen inte tillämplig på rättsliga situationer som uppkommit och blivit slutgiltigt etablerade under den äldre lagens giltighetstid, men däremot på framtida verkningar av sådana situationer samt på nya rättsliga situationer. Med förbehåll för principen om förbud mot retroaktiv lagstiftning förhåller det sig annorlunda endast om den nya rättsregeln åtföljs av specialbestämmelser som särskilt reglerar dess tillämpning i tiden (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

27 Det anförda innebär, vad specifikt gäller EU-direktiv, att det som huvudregel endast är rättsliga situationer som etablerats efter det att fristen för införlivande av ett direktiv har löpt ut som omfattas av det aktuella direktivets tidsmässiga tillämpningsområde (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

28 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. De omständigheter som ligger till grund för det nationella målet, det vill säga att EZ framfört ett motorfordon under alkoholpåverkan, inträffade före utgången av fristen för införlivande av direktiv 2024/1260. Vidare framgår det av handlingarna i målet vid EU-domstolen att Republiken Bulgarien vid tidpunkten för nämnda omständigheter inte hade införlivat direktivet med nationell rätt. Av detta följer att direktiv 2024/1260 inte är tillämpligt i tiden ( ratione temporis ) på den rättsliga situation som är aktuell i det nationella målet.

29 Den hänskjutande domstolen får således anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida rambeslut 2005/212 och stadgan är tillämpliga på ett trafikbrott, i form av rattfylleri, som kan medföra fängelse i mer än ett år.

30 Med hänsyn till den hänskjutande domstolens frågeställningar måste det prövas huruvida ett trafikbrott som det nu aktuella kan anses utgöra en ”brottslig gärning”, i den mening som avses i artikel 2.1 i nämnda rambeslut, med hänsyn till att detta begrepp inte definieras i rambeslutet.

31 I bestämmelsen anges att varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning.

32 Unionsdomstolen har möjlighet att i vissa situationer använda sig av de tolkningsmetoder som den anser lämpliga för att klargöra den exakta räckvidden av en unionsbestämmelse som framstår som klar. Detta för att sätta in den aktuella bestämmelsen i sitt sammanhang och att tolka den mot bakgrund av unionsrätten som helhet, med beaktande av dess syften och dess utvecklingsstadium vid den tidpunkt då den aktuella bestämmelsen ska tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen, C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677, punkt 127 och där angiven rättspraxis). Även en unionsbestämmelses tillkomsthistoria kan ge relevanta upplysningar om hur bestämmelsen ska tolkas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl., C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

33 Vad först gäller det sammanhang i vilket artikel 2.1 i rambeslut 2005/212 ingår, framgår det av ingressen till rambeslutet – särskilt om man läser skälen 1, 2, 4–6, 8 och 10 tillsammans – att rambeslutet huvudsakligen avser kampen mot organiserad brottslighet. Artikel 2.1 avser brott som ”kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år”. Anledningen till att denna påföljd anges framgår av skäl 8 i rambeslut 2005/212, där det talas om brott som omfattas av rambeslut 2001/500, det vill säga penningtvättsbrott. Penningtvätt är, enligt skäl 4 i rambeslut 2005/212, ”en central del i den organiserade brottsligheten”.

34 Vidare måste hänsyn även tas till bestämmelserna i direktiv 2014/42, särskilt dess artikel 3. Av artikel 14.1 i direktiv 2014/42 framgår nämligen att detta direktiv ersätter de fyra första strecksatserna i artikel 1 och artikel 3 i rambeslut 2005/212. Antagandet av direktiv 2014/42 påverkade dock inte övriga bestämmelser i rambeslutet, vilka sedan dess således har fortsatt att gälla sida vid sida med bestämmelserna i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2020, ”Agro In 2001”, C‑234/18, EU:C:2020:221, punkt 48).

35 I artikel 14 i direktiv 2014/42 preciseras visserligen inte vilka specifika bestämmelser i det direktivet som ersätter de angivna bestämmelserna – däribland artikel 3.1 – i rambeslut 2005/212. Just den bestämmelsen i rambeslutet får dock anses ha ersatts av bland annat artikel 3 i direktiv 2014/42, till vilken den i rambeslutsbestämmelsen angivna förteckningen över instrument har överförts och samtidigt utökats med andra instrument (se skäl 9 i direktiv 2014/42). Av artikel 3 i direktiv 2014/42 framgår att denna bestämmelse, i likhet med den som den ersätter, det vill säga artikel 3.1 i rambeslut 2005/212, avser grova brott som är direkt eller indirekt kopplade till organiserad brottslighet eller annan potentiellt gränsöverskridande brottslighet. Dock torde inte rattfylleri ingå bland de brott som avses.

36 EU-domstolen övergår nu till att behandla syftet med rambeslut 2005/212. Av skälen 1 och 7–10 i rambeslutet framgår att unionslagstiftaren har ansett att ett effektivt förebyggande och bekämpning av organiserad brottslighet kräver att insatserna inom ramen för det gränsöverskridande samarbetet koncentreras till att spåra, frysa, beslagta och förverka vinning från brott. Detta kräver enligt lagstiftaren i sin tur att det antas ett instrument för bekämpning av sådan brottslighet som är effektivare än de som funnits tidigare och som säkerställer att samtliga medlemsstater har en effektiv lagstiftning om förverkande av vinning från brott kopplade till organiserad brottslighet.

37 Av det redovisade kan följande slutsats dras. Eftersom ett trafikbrott som det nu aktuella inte är ett brott som är kopplat vare sig till organiserad brottslighet eller till någon annan potentiellt gränsöverskridande eller allvarlig brottslighet, utgör det inte en ”brottslig gärning” i den mening som avses i artikel 2.1 i rambeslut 2005/212 och omfattas därmed inte av dess materiella tillämpningsområde.

38 Slutligen konstaterar EU-domstolen att den nu angivna tolkningen vinner stöd av rambeslutets tillkomsthistoria.

39 I samband med Konungariket Danmarks initiativ inför antagandet av ett utkast till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott utarbetade denna medlemsstat en förklarande anmärkning (meddelande från Konungariket Danmark, rådets dokument nr 9956/02 ADD 1). Av denna framgår att initiativet bygger på slutsatserna från Europeiska rådets möten i Wien i december 1998 respektive i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999, vilka avser olika åtgärder som i huvudsak rör kampen mot organiserad brottslighet på unionsnivå, samt på rådets rekommendation om förebyggande och bekämpning av den organiserade brottsligheten, på Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och på rambeslut 2001/500. I detta sammanhang framhålls i den förklarande anmärkningen behovet av att anta ett övergripande instrument som entydigt fastställer medlemsstaternas skyldigheter i fråga om förverkande.

40 Vad därefter gäller den hänskjutande domstolens frågeställningar om stadgans tillämplighet ska följande påpekas. Stadgans tillämpningsområde definieras i dess artikel 51.1. Med avseende på åtgärder som vidtas av medlemsstaterna är tillämpningsområdet definierat på så sätt att bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2019, TSN et AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

41 Av fast rättspraxis framgår vidare att de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten (dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

42 Såsom konstaterats ovan i punkt 38 ovan är rambeslut 2005/212 dock inte tillämpligt i materiellt hänseende på ett trafikbrott i form av grovt rattfylleri, som det som är aktuellt i det nationella målet. Förverkande av det aktuella fordonet med anledning av ett sådant trafikbrott utgör följaktligen inte en fråga som regleras av unionsrätten, vilket i sin tur innebär att stadgan inte heller är tillämplig i förevarande fall.

43 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Rambeslut 2005/212 är inte tillämpligt på ett trafikbrott, i form av rattfylleri, som kan medföra fängelse i mer än ett år.

Den andra, den tredje och den fjärde frågan

44 Med hänsyn till svaret på den första frågan, saknas anledning att besvara den andra, den tredje och den fjärde frågan.

Rättegångskostnader

45 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014, är inte tillämpligt på ett trafikbrott, i form av rattfylleri, som kan medföra fängelse i mer än ett år.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: bulgariska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.