C-660/24

Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 22 oktober 2026

CELEX: 62024CJ0660
Datum: 2026-10-22
Källa: eur-lex.europa.eu

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 22 oktober 2026 ( * )

” Fördragsbrott – Artikel 258 FEUF – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Straffrättsligt samarbete – Direktiv 2013/48/EU – Rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden – Artikel 3.3 b – Misstänktas och tilltalades rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs – Begreppen ’närvarande’ och ’faktiskt medverkande’ – Artikel 3.6 b – Tillfälligt undantag från rätten till tillgång till försvarare – Nationell lagstiftning enligt vilken personer som är misstänkta för brott kan förhöras utan sin försvarare om försvararen inte infinner sig inom en viss tid – Felaktigt införlivande – Artikel 9 – Avstående från rätten till närvaro eller bistånd av en försvarare – Information om innebörden av denna rättighet och om de eventuella konsekvenserna av att avstå från den – Underlåtenhet att införliva ”

I mål C‑660/24,

angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, som väckts den 10 oktober 2024,

Europeiska kommissionen, företrädd av C. Kovács, P. Ondrůšek och M. Wasmeier, samtliga i egenskap av ombud,

sökande,

mot

Ungern, företrädd av Zs. Biró-Tóth, M.Z. Fehér och G. Koós, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Republiken Tjeckien, inledningsvis företrädd av T. Müller, A. Pagáčová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, därefter av T. Müller, J. Očková och A. Pagáčová och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna R. Frendo (referent), N. Jääskinen, M. Condinanzi och A. Kornezov,

generaladvokat: T. Ćapeta,

justitiesekreterare: handläggaren E. Sartori,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 december 2025,

och efter att den 12 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Ungern har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1), genom att inte anta de bestämmelser som är nödvändiga för att följa artikel 3.6 b jämförd med artikel 3.3 samt artikel 9 i detta direktiv.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

2 I skälen 4, 6, 8, 23–25, 28, 30–32, 44, 52 och 54 i direktiv 2013/48 anges följande:

”(4) Genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande av avgöranden i straffrättsliga förfaranden förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Omfattningen av ömsesidigt erkännande är i hög grad beroende av en rad faktorer, som inbegriper mekanismer till skydd för misstänktas eller tilltalades rättigheter och gemensamma miniminormer för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande.

…

(6) Ömsesidigt erkännande av avgöranden i straffrättsliga förfaranden kan bara fungera effektivt i en anda av tillit, där inte endast de rättsliga myndigheterna utan samtliga aktörer i den straffrättsliga processen likställer avgöranden av rättsliga myndigheter i andra medlemsstater med avgöranden som meddelas i den egna staten, vilket förutsätter förtroende inte bara för innehållet i den andra medlemsstatens bestämmelser, utan också för att de tillämpas korrekt. Ett stärkt ömsesidigt förtroende förutsätter detaljerade bestämmelser för att skydda de processuella rättigheter och garantier som fastställs i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan)], [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)] och [den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 16 december 1966 och trädde i kraft den 23 mars 1976]. Det kräver också att man, genom detta direktiv och andra åtgärder, inom [Europeiska] unionen vidareutvecklar de miniminormer som fastställs i stadgan och Europakonventionen.

…

(8) Gemensamma minimiregler bör leda till ökat förtroende för alla medlemsstaters straffrättsliga system, vilket i sin tur bör bidra till ett effektivare rättsligt samarbete i en anda av ömsesidigt förtroende och till främjandet av de grundläggande rättigheterna i unionen. Sådana gemensamma minimiregler bör också bidra till att avlägsna hindren för den fria rörligheten för medborgarna inom medlemsstaternas hela territorium. Sådana gemensamma minimiregler bör fastställas när det gäller rätten till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden, rätten att få en tredje part underrättad vid ett frihetsberövande och rätten att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet.

…

(23) Misstänkta eller tilltalade bör ha rätt att kontakta den försvarare som företräder dem. En sådan kontakt får ske när som helst, inbegripet före ett eventuellt utövande av rätten att träffa den försvararen. Medlemsstaterna får besluta om de praktiska åtgärder som avser längden, frekvensen samt medlet för en sådan kontakt, även när det gäller användning av videokonferenser och annan kommunikationsteknik för att möjliggöra kontakterna. Sådana praktiska åtgärder bör inte inverka menligt på det effektiva utövandet av eller innehållet i misstänktas eller tilltalades rätt att kontakta sin försvarare.

(24) När det gäller vissa mindre förseelser bör detta direktiv inte hindra medlemsstaterna från att organisera så att misstänktas eller tilltalades rätt till tillgång till en försvarare tillhandahålls per telefon. Rätten bör emellertid endast begränsas på detta sätt i fall där den misstänkta eller tilltalade inte kommer att förhöras av polisen eller en annan brottsbekämpande myndighet.

(25) Medlemsstaterna bör säkerställa att misstänkta eller tilltalade har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet inbegripet vid förhandlingar i domstol. Denna medverkan bör ske i enlighet med förfaranden i den nationella rätten, som kan reglera en försvarares medverkan vid polisens eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighets förhör av den misstänkta eller tilltalade samt vid förhandlingar i domstol, under förutsättning att sådana förfaranden inte inverkar menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i den berörda rättigheten. Vid förhör av den misstänkta eller tilltalade av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet eller vid förhandlingar i domstol, får försvararen i enlighet med dessa förfaranden bland annat ställa frågor, begära förtydliganden och avge yttranden, vilket bör dokumenteras i enlighet med nationell rätt.

…

(28) Om misstänkta eller tilltalade frihetsberövas bör medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att dessa personer verkligen kan utöva sin rätt till tillgång till försvarare, inbegripet genom att ordna med bistånd från en försvarare i de fall där personen i fråga inte har någon sådan, såvida de inte har avstått från den rätten. Sådana åtgärder kan bland annat innebära att de behöriga myndigheterna ordnar med bistånd från en försvarare på grundval av en förteckning över tillgängliga försvarare, bland vilka den misstänkta eller tilltalade kan välja. Sådana åtgärder skulle i tillämpliga fall kunna innefatta åtgärderna för rättshjälp.

…

(30) Om den misstänkta eller tilltalade befinner sig på en geografiskt avlägsen plats, till exempel i utomeuropeiska territorier eller där medlemsstaten genomför eller deltar i militära operationer utanför dess territorium, får medlemsstaterna tillfälligt göra undantag från en misstänkts eller tilltalads rätt att utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet få tillgång till en försvarare. Vid ett sådant tillfälligt undantag bör de behöriga myndigheterna inte förhöra den berörda personen eller genomföra någon av de utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder som föreskrivs i detta direktiv. Om omedelbar tillgång till försvarare är omöjlig på grund av den misstänktas eller tilltalades geografiskt avlägsna belägenhet bör medlemsstaterna möjliggöra kommunikation via telefon eller videokonferens såvida detta inte är helt omöjligt.

(31) Medlemsstaterna bör tillåtas att tillfälligt göra undantag från rätten till tillgång till försvarare under förundersökningen om det föreligger ett trängande behov av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller fysiska säkerhet. Vid ett tillfälligt undantag på den grunden får de behöriga myndigheterna förhöra misstänkta eller tilltalade utan att försvararen är närvarande, under förutsättning att de har informerats om sin rätt att tiga och har möjlighet att utöva denna rätt, och att ett sådant förhör inte inverkar menligt på rätten till försvar, inbegripet skyddet mot självangivelse. Förhör får endast genomföras i syfte att och i den mån det krävs för att erhålla information som är avgörande för att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller fysiska säkerhet. Allt missbruk av detta undantag skulle i princip oåterkalleligen skada rätten till försvar.

(32) Medlemsstaterna bör även tillåtas att tillfälligt göra undantag från rätten till tillgång till försvarare under förundersökningen om omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra väsentlig fara för de straffrättsliga förfarandena, särskilt för att förhindra att avgörande bevis undanröjs eller ändras, eller för att förhindra otillbörlig påverkan på vittnen. Vid ett tillfälligt undantag på den grunden får de behöriga myndigheterna förhöra misstänkta eller tilltalade utan att försvararen är närvarande, under förutsättning att de har informerats om sin rätt att tiga och har möjlighet att utöva denna rätt, och att ett sådant förhör inte inverkar menligt på rätten till försvar, inbegripet skyddet mot självangivelse. Förhör får endast genomföras i syfte att och i den mån det krävs för att erhålla information som är avgörande för att förhindra väsentlig fara för de straffrättsliga förfarandena. Allt missbruk av detta undantag skulle i princip oåterkalleligen skada rätten till försvar.

…

(44) Eftersökta personer bör ha rätt att kontakta den försvarare som företräder dem i den verkställande staten. Det bör vara möjligt för sådan kontakt att äga rum när som helst, inbegripet före ett eventuellt utövande av rätten att träffa en försvarare. Medlemsstaterna får besluta om de praktiska åtgärder som ska gälla för längd, frekvens och kommunikationsmedel för kontakterna mellan eftersökta personer och deras försvarare, även när det gäller användning av videokonferenser och annan kommunikationsteknik för att möjliggöra kontakterna. Sådana praktiska åtgärder bör inte inverka menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i eftersökta personers rätt att kontakta sina försvarare.

…

(52) Detta direktiv garanterar de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan, inbegripet … rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till en rättvis rättegång samt oskuldspresumtionen och rätten till försvar. Detta direktiv bör tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer.

…

(54) I detta direktiv fastställs minimiregler. Medlemsstaterna får utvidga de rättigheter som fastställs i direktivet för att därigenom erbjuda en högre skyddsnivå. En sådan högre skyddsnivå bör inte utgöra något hinder för det ömsesidiga erkännande av rättsliga avgöranden som minimireglerna är avsedda att underlätta. Skyddsnivån bör aldrig understiga de normer som anges i stadgan och Europakonventionen, så som dessa tolkas i rättspraxis från [EU-domstolen] och [Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen)].”

3 I artikel 3 (”Rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden”) i direktiv 2013/48 föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.

2. Misstänkta eller tilltalade ska ha rätt till tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål. Misstänkta eller tilltalade ska under alla omständigheter ha rätt till tillgång till försvarare från och med den tidpunkt som inträffar först:

a) Innan de förhörs av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.

b) När utredande myndigheter eller andra behöriga myndigheter genomför utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder i enlighet med punkt 3 c.

c) Utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet.

d) Om de har kallats att inställa sig inför en domstol med behörighet i brottmål, i god tid innan de inställer sig inför domstolen i fråga.

3. Rätten till försvarare ska innebära följande:

a) Medlemsstaterna ska se till att de misstänkta eller tilltalade har rätt att i enrum tala med och kontakta den försvarare som företräder dem, även före förhör av polis eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.

b) Medlemsstaterna ska se till att de misstänkta eller tilltalade har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs. Försvararens medverkan vid förhöret ska ske i enlighet med det förfarande som gäller enligt nationell rätt, under förutsättning att detta förfarande inte inverkar menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i rättigheten. Om en försvarare deltar vid ett förhör, ska faktumet att detta deltagande ägt rum noteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.

…

4. Medlemsstaterna ska bemöda sig om att göra allmän information tillgänglig för att underlätta för misstänkta eller tilltalade att erhålla en försvarare.

Utan hinder av bestämmelserna i nationell rätt om krav på försvarares närvaro ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att misstänkta eller tilltalade som har frihetsberövats effektivt kan utöva sin rätt till tillgång till försvarare, såvida inte de har avstått från denna rätt i enlighet med artikel 9.

5. I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av punkt 2 c om en misstänkt eller tilltalad befinner sig på en plats som är så geografiskt avlägsen att det är omöjligt att garantera rätten att utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet få tillgång till en försvarare.

6. I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av de rättigheter som anges i punkt 3, om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av något av följande tvingande skäl:

a) Om det finns ett trängande behov av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet.

b) Om omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras.”

4 I artikel 8 (”Allmänna villkor för tillämpning av tillfälliga undantag”) i direktiv 2013/48 föreskrivs följande:

”1. Ett tillfälligt undantag enligt artiklarna 3.5, 3.6 …

a) ska vara proportionellt och får inte gå utöver vad som är nödvändigt,

b) ska vara strikt tidsbegränsat,

c) får inte uteslutande grundas på det påstådda brottets natur eller svårhetsgrad, och

d) får inte påverka förutsättningarna för att rättegången som en helhet blir rättvis.

2. Tillfälliga undantag enligt artikel 3.5 eller 3.6 får endast godkännas genom ett vederbörligen motiverat beslut, som efter en bedömning i det enskilda fallet fattats antingen av en rättslig myndighet eller av en annan behörig myndighet under förutsättning att beslutet kan bli föremål för rättslig prövning. Det vederbörligen motiverade beslutet ska dokumenteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.

…”

5 I artikel 9 (”Avstående från rättigheter”) i direktiv 2013/48 föreskrivs följande:

”1. Utan att det påverkar nationell lagstiftning som kräver obligatorisk närvaro eller bistånd av en försvarare ska medlemsstaterna, i förhållande till varje avstående från en rätt som avses i artiklarna 3 och 10, se till att

a) den misstänkta eller tilltalade, muntligen eller skriftligen, har fått tydlig och tillräcklig information avfattad på ett enkelt och begripligt språk om innebörden av den berörda rättigheten och om de eventuella konsekvenserna av att avstå från den, och [att]

b) avståendet är frivilligt och otvetydigt.

2. Avståendet, som kan göras skriftligen eller muntligen, och de omständigheter under vilka avståendet gjordes ska noteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.

3. Medlemsstaterna ska se till att en misstänkta eller tilltalade kan återkalla ett avstående när som helst under de straffrättsliga förfarandena och att de informeras om den möjligheten. Ett sådant återkallande ska ha verkan från och med det ögonblick då det görs.”

6 Artikel 11 (”Rättshjälp”) i direktiv 2013/48 har följande lydelse:

”Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av nationell lagstiftning om rättshjälp, som ska vara tillämplig i enlighet med stadgan och Europakonventionen.”

Ungersk rätt

7 I 3 § 1 och 2 i A büntetőeljárásról szóló 2017. Évi XC. törvény (lag nr XC från år 2017 om införande av straffprocesslagen), av den 26 juni 2017 ( Magyar Közlöny 2017/99 (nedan kallad straffprocesslagen) föreskrivs följande:

”(1) Den som är misstänkt eller anklagad för brott har rätt till ett effektivt skydd i alla skeden av det straffrättsliga förfarandet.

(2) Den som är misstänkt eller anklagad för brott har rätt både att sköta sitt eget försvar och att anlita en försvarare för detta ändamål.”

8 I 39 § i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”(1) En person som är misstänkt eller anklagad för brott har följande rättigheter:

…

b) Personen ska av domstolen, åklagarmyndigheten och den utredande myndigheten beviljas den tid och de förutsättningar som krävs för att han eller hon ska kunna förbereda sitt försvar.

c) Personen ska av domstolen, åklagarmyndigheten och den utredande myndigheten informeras om sina rättigheter och skyldigheter i samband med utredningen.

d) Personen ska ha rätt att anlita en försvarare eller begära att ett offentligt biträde förordnas.

e) Personen ska ha rätt att samråda med sin försvarare utan övervakning.

…

(2) En person som är misstänkt eller anklagad för brott och är häktad har följande rättigheter:

…

c) Personen ska ha rätt att kontakta sin försvarare – och, om personen är utländsk medborgare, med det egna landets konsulat – personligen, per post eller på elektronisk väg, utan övervakning.

…

(4) Personen ska av domstolen, åklagarmyndigheten och den utredande myndigheten informeras om sina rättigheter och skyldigheter i samband med utredningen. …

(5) En häktad person ska av domstolen, åklagarmyndigheten eller den utredande myndigheten också skriftligen informeras om sina rättigheter. Informationen ska omfatta uppgift om den maximala häktningstiden enligt det aktuella beslutet eller enligt lag, vad som gäller om förlängning av häktningstiden och kvarhållande i häkte samt omprövning av häktningsbeslutet. Av informationen ska även framgå att personen har rätt att överklaga sådana beslut och att begära att häktningsbeslutet ska upphävas.

…”

9 44 § 3 i straffprocesslagen har följande lydelse:

”En försvarare ska alltid medverka vid förhör och andra utredningsåtgärder som vidtas inom ramen för en brottmålsprocess om

a) det misstänkta brottet kan medföra fängelse i fem år eller mer,

b) den tilltalade eller misstänkta personen är föremål för en tvångsåtgärd som medför en inskränkning i den personliga friheten, har frihetsberövats i ett annat ärende, är föremål för en preventiv medicinsk tvångsåtgärd, avtjänar ett fängelsestraff, är omhändertagen eller är placerad på en sluten utbildningsinstitution,

c) den berörda personen har nedsatt hörsel, är dövblind eller blind, lider av talsvårigheter eller avsaknad av talförmåga av andra skäl, eller har starkt begränsad kommunikationsförmåga eller, oberoende av personens omdömesförmåga, lider av en psykisk störning,

d) den berörda personen saknar kunskaper i ungerska,

e) den berörda personen inte kan sköta sitt eget försvar av andra skäl,

f) domstolen, åklagarmyndigheten eller den utredande myndigheten har förordnat en offentlig försvarare antingen på begäran av den berörda personen eller på grund av att det har ansetts nödvändigt av andra skäl, eller om

g) detta är särskilt föreskrivet i denna lag.”

10 74 § 1 i straffprocesslagen har följande lydelse:

”Domstolen, åklagarmyndigheten och den utredande myndigheten ska, om inte annat föreskrivs i denna lag, underrätta en misstänkt eller tilltalad person om hans eller hennes rättigheter och skyldigheter innan en utredningsåtgärd som rör personen vidtas.”

11 I 274 § 3 i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”En misstänkt eller tilltalad person får anhållas i avvaktan på att beslut fattas i fråga om en tvångsåtgärd som begränsar den personliga friheten, dock i högst 72 timmar.”

12 I 385 § 2 i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”Den anhållne ska förhöras inom 24 timmar från det att anhållningsbeslutet verkställdes.”

13 I 387 § 3 i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”Om en misstänkt eller tilltalad person vill anlita en försvarare, eller om den utredande myndigheten eller åklagaren förordnar ett offentligt biträde, ska den utredande myndigheten eller åklagaren omedelbart underrätta försvararen och skjuta upp förhöret med den berörda personen fram till dess att försvararen infinner sig, eller i minst två timmar. Om, under denna tid,

a) advokaten inte infinner sig, eller

b) den berörda personen, efter samråd med sin försvarare, samtycker till att förhöret inleds,

ska den utredande myndigheten eller åklagaren inleda förhöret med den berörda personen.”

Det administrativa förfarandet och förfarandet vid domstolen

14 Den 19 december 2016 underrättade Ungern kommissionen om de åtgärder som medlemsstaten hade vidtagit för att införliva direktiv 2013/48 med sin rättsordning.

15 Kommissionen fann efter att ha granskat de anmälda åtgärderna att dessa inte kunde anses säkerställa att ungersk rätt överensstämmer med artiklarna 3.6 b, 9 och 10 i direktiv 2013/48. Kommissionen sände därför den 12 november 2021 en formell underrättelse till Ungern och uppmanade medlemsstaten att inkomma med yttrande inom två månader.

16 Ungern besvarade den formella underrättelsen genom skrivelse av den 12 januari 2022 och angav att den ansåg sig ha införlivat de aktuella bestämmelserna i direktiv 2013/48 med sin rättsordning på ett korrekt sätt.

17 Efter att ha granskat de svar som Ungern lämnat på den formella underrättelsen fann kommissionen att svaren var otillfredsställande, men endast i fråga om artiklarna 3.6 b och 9 i direktiv 2013/48. Kommissionen riktade därför, den 14 juli 2023, ett motiverat yttrande till Ungern och uppmanade medlemsstaten att uppfylla sina skyldigheter enligt detta yttrande inom två månader från mottagandet.

18 I sitt svar av den 13 september 2023 på det motiverade yttrandet gjorde Ungern på nytt gällande att artikel 3.6 b i direktiv 2013/48 hade införlivats på ett korrekt sätt. Vidare angav medlemsstaten att anmärkningen avseende underlåtenheten att införliva artikel 9 i direktivet skulle kunna avhjälpas genom en anpassning av den ungerska lagstiftningen.

19 Efter det att ett möte hållits den 5 april 2024 meddelade Ungern att medlemsstaten så snart som möjligt skulle inkomma med ytterligare information om möjliga lagändringar, dock utan att lämna några konkreta förslag.

20 Kommissionen fann att Ungerns svar var otillfredsställande och beslutade därför den 10 oktober 2024 att väcka förevarande fördragsbrottstalan vid domstolen.

21 Domstolens ordförande beslutade den 7 februari 2025 att bevilja Republiken Tjeckiens ansökan om få att inträda som intervenient i målet på Ungerns sida.

Prövning av talan

22 Kommissionen har till stöd för sin talan åberopat två anmärkningar. Den första anmärkningen avser att artikel 3.6 b jämförd med artikel 3.3 i direktiv 2013/48 inte har införlivats på ett korrekt sätt med den ungerska rättsordningen. Den andra anmärkningen avser att Ungern har underlåtit att införliva artikel 9 i detta direktiv.

Den första anmärkningen: Felaktigt införlivande av artikel 3. 6 b jämförd med artikel 3.3 i direktiv 2013/48

Parternas argument

23 Kommissionen har gjort gällande att Ungern inte har införlivat artikel 3.6 b jämförd med artikel 3.3 i direktiv 2013/48 på ett korrekt sätt, eftersom 387 § 3 i straffprocesslagen generellt medger att personer som är misstänkta för brott förhörs utan närvaro av en försvarare om försvararen inte infinner sig till förhöret inom två timmar efter att ha underrättats.

24 Till stöd för denna anmärkning har kommissionen gjort gällande följande. Den ungerska lagstiftningen är oförenlig med artikel 3.3 i direktiv 2013/48, som föreskriver att misstänkta eller tilltalade personer ska ha rätt till tillgång till försvarare, och närmare bestämt med led b i denna bestämmelse, enligt vilken sådana personer har rätt till att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs. Utgångspunkten är att en misstänkt eller tilltalad person som inte har avstått från rätten till tillgång till försvarare i enlighet med de villkor som anges i artikel 9 i direktivet ska ha rätt att ha en försvarare närvarande vid förhöret. Detta får vägras endast i undantagsfall, vilka anges uttryckligen i artikel 3.6, varav ett är det som anges i led b i denna bestämmelse, det vill säga att en omedelbar åtgärd från den utredande myndighetens sida är avgörande för att förhindra att utredningen väsentligen äventyras.

25 Misstänkta och tilltalade personers rätt att kontakta en försvarare före förhör och att ha en försvarare närvarande vid förhöret, vilken föreskrivs i artikel 3.3 a respektive artikel 3.3 b i direktiv 2013/48, är ovillkorlig. De enda undantag som får göras från dessa rättigheter anges uttryckligen i artikel 3.6 i direktivet. Enligt artikel 3.3 b i direktiv 2013/48 är medlemsstaterna skyldiga att se till att en försvarare är närvarande vid förhöret, såvida inte förutsättningarna i artikel 3.6 i direktivet är uppfyllda.

26 Begreppet ”närvarande” i artikel 3.3 b i direktiv 2013/48 ska förstås så, att det avser försvararens fysiska närvaro. Denna tolkning vinner stöd av bestämmelsens krav på att försvararen ska vara ”faktiskt medverkande” vid förhöret. Hänvisningen till nationell rätt i denna bestämmelse avser inte försvararens närvaro, utan endast formerna för dennes medverkan. Vad gäller förhör eller domstolsförhandlingar nämns dessutom inte medverkan på distans i skäl 25 i direktiv 2013/48. Av skäl 24 i direktivet framgår att biträde av en försvarare på distans, det vill säga per telefon, kan komma i fråga endast i undantagsfall, vid mindre förseelser. Denna möjlighet är dock tydligt begränsad till förfaranden där den misstänkte eller tilltalade inte ska förhöras av en brottsbekämpande myndighet.

27 Det saknas fog för Ungerns påstående om att en sådan tolkning av artikel 3.3 b i direktivet skulle medföra en risk för att rätten till tillgång till försvarare missbrukas och att förhör inte kan hållas i tid, vilket i sin tur skulle kunna medföra att utredningen försenas och inverka på andra rättigheter som tillkommer den misstänkte eller tilltalade eller på rättigheter som tillkommer andra berörda personer, såsom brottsoffer. Risken för att rätten till tillgång till försvarare missbrukas kan inte motivera att denna rätt underkastas ett allmänt villkor som strider mot ordalydelsen i och syftet med artikel 3 i direktiv 2013/48. En åtgärd som Ungern skulle kunna vidta för att minska denna risk för missbruk är att förordna ett offentligt biträde för misstänkta eller tilltalade personer.

28 Ungern har i sitt svaromål gjort gällande följande. Den ungerska lagstiftningen är förenlig med bestämmelserna i direktiv 2013/48. Enligt artikel 3.3 b i direktivet krävs nämligen endast att misstänkta eller tilltalade kan få tillgång till en försvarare om de så önskar, vilket dock inte innebär att en försvarare alltid måste vara fysiskt närvarande vid förhöret. Det följer således inte av denna bestämmelse att om den berörda personen inte vill göra gällande sin rätt att ha en försvarare närvarande vid förhöret, så kan förhöret i så fall inte äga rum. Det framgår dessutom av ordalydelsen i artikel 3.3 b i direktivet, och närmare bestämt av uttrycket ”[o]m en försvarare deltar vid ett förhör”, att försvararen inte alltid förväntas delta vid förhöret.

29 Kommissionens tolkning av denna bestämmelse skulle i praktiken innebära att en försvarare måste vara närvarande när personer förhörs, såvida inte personen avstår från detta. Den omständigheten att den misstänktes eller tilltalades försvarare faktiskt inte är närvarande när en utredningsåtgärd vidtas mot personen kan dock inte anses utgöra ett allmänt hinder för att när som helst under handläggningen av ett brottmålsärende genomföra utredningsåtgärder om detta är absolut nödvändigt. Unionsrätten får inte leda till att medlemsstaterna åläggs en skyldighet som innebär att utredningsåtgärder inte får vidtas i fall där försvararens frånvaro beror på att den misstänkte eller tilltalade har handlat uppsåtligen och i ond tro. Rätten till försvararnärvaro kan följaktligen inte anses utgöra en absolut rättighet, och Europadomstolens praxis uppställer inte heller något absolut krav på försvararnärvaro vid förhöret.

30 Artikel 3.6 i direktiv 2013/48 utgör en undantagsregel till artikel 3.3 i direktivet, men bestämmelsen räknar inte upp alla fall där undantag får göras från misstänkta eller tilltalade personers rätt att ha en försvarare närvarande när de förhörs, utan endast de fall där det är tillåtet att avvika från kravet på att en sådan person ska ges möjlighet att få tillgång till en försvarare. I fall där en sådan person har erbjudits en möjlighet att ha en försvarare närvarande vid förhöret, men personen inte har velat göra gällande denna rättighet, utgör avsaknad av försvararnärvaro vid förhöret, oavsett orsak, inte ett undantag som måste uppfylla villkoren i artikel 3.6 i direktiv 2013/48. Den ungerska lagstiftningen kan således inte anses utgöra ett undantag – enligt artikel 3.6 – från den i artikel 3.3 fastslagna principen, eftersom den inte befriar myndigheterna från skyldigheten att underrätta försvararen. Inte heller begränsar denna lagstiftning misstänkta eller tilltalade personers möjlighet att anlita en försvarare som de själva utsett eller att begära att bli förordnad ett offentligt biträde när som helst under handläggningen av det aktuella brottmålsärendet.

31 Det är endast i fall där försvararen har getts möjlighet att faktiskt medverka i samband med att den aktuella utredningsåtgärden vidtas, men där så inte skett antingen på grund av att försvararen inte har velat göra gällande sin rätt att närvara eller att den misstänkte eller tilltalade personen inte har ansett att försvararnärvaro behövs, som förhöret med den berörda personen kan äga rum. Den ungerska lagstiftningen medger således att förhör med en sådan person hålls utan försvarares närvaro i det undantagsfallet att försvararen inte inställt sig till förhöret inom minst två timmar efter att ha blivit underrättad. Att försvararen inte inställt sig inom denna tid innebär dessutom inte automatiskt att förhöret inleds, eftersom den berörda personen har rätt att vägra uttala sig efter att ha informerats om sina rättigheter.

32 Genom en lag som antogs den 26 november 2024 och offentliggjordes den 4 december 2024 har den ungerska lagstiftaren ändrat straffprocesslagen på så sätt att en 387/A § har införts i denna lag. Det uttalade syftet med den nya bestämmelsen är just att uppfylla kommissionens förväntningar vad gäller direktiv 2013/48. Bestämmelsen syftar nämligen till att stärka de garantier som ska omgärda förhör som hålls utan försvarares närvaro, även om sådana garantier redan föreskrevs i den tidigare gällande lagstiftningen.

33 Kommissionen har i sin replik anfört att den nya 387/A § i straffprocesslagen fortfarande inte är förenlig med direktiv 2013/48 och att den inte ändrar det faktum att 387 § 3 i denna lag, oberoende av de villkor som föreskrivs i artikel 3.6 b i direktivet, medger att förhör hålls med en misstänkt eller tilltalad person utan försvarares närvaro. Enligt kommissionen kan den nya 387/A § under alla omständigheter inte beaktas av domstolen, eftersom den trädde i kraft den 4 december 2024, det vill säga nästan två månader efter det att förevarande fördragsbrottstalan väcktes. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att förekomsten av ett fördragsbrott ska bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet.

34 Republiken Tjeckien har i sin interventionsinlaga anfört följande. Det som kommissionen har gjort gällande till stöd för sin talan, det vill säga att misstänktas och tilltalades rätt att ha en försvarare närvarande när de förhörs endast kan begränsas av tvingande skäl, saknar stöd i Europadomstolens praxis, vilken artikel 3 i direktiv 2013/48 bygger på. Det framgår i detta avseende av Europadomstolens dom av den 23 februari 2010, Yoldaș mot Turkiet (CE:ECHR:2010:0223JUD 002750304, § 52) att det som är avgörande utifrån målet med artikel 6.3 c i Europakonventionen inte är att en försvarare faktiskt har varit närvarande vid förhöret, utan att den anklagade haft möjlighet att på ett effektivt sätt kunna utöva sin rätt till tillgång till försvarare, att fritt välja försvarare och att bli informerad om denna rätt.

35 Vad vidare gäller det som kommissionen anfört om att ett sätt att minska risken för att rätten till tillgång till försvarare missbrukas skulle kunna vara att se till att en försvarare som är tillgänglig förordnas som offentligt biträde om den försvarare som den misstänkte eller tilltalade har valt inte är tillgänglig, kan det konstateras att denna åtgärd skulle innebära att medlemsstaterna ålades en skyldighet, med stöd av direktiv 2013/48, att förordna ett offentligt biträde åt den misstänkte eller tilltalade.

36 Kommissionen har i sitt svar på Republiken Tjeckiens interventionsinlaga anfört följande. När Europadomstolen prövar ett visst enskilt fall, så gör den en helhetsbedömning av om det aktuella nationella förfarandet uppfyller kravet på en rättvis rättegång. Denna prövning kan dock inte jämföras med EU-domstolens prövning i ett mål om fördragsbrott i vilket det görs gällande att den berörda medlemsstaten har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.6 i direktiv 2013/48. I den bestämmelsen definieras exakt under vilka förutsättningar som medlemsstaterna tillfälligt får göra undantag från de rättigheter som föreskrivs i artikel 3.3 i direktivet, och en nationell lagstiftning som inte uppfyller dessa förutsättningar är således oförenlig med artikel 3.6. Detta innebär att den omständigheten att en medlemsstats lagstiftning är oförenlig med direktiv 2013/48 i sig är tillräcklig för att slå fast att den berörda medlemsstaten har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktivet, och det behöver därmed inte, i varje enskilt fall, göras en bedömning av om en med stöd av nämnda lagstiftning genomförd brottmålsprocess som helhet uppfyller kravet på en rättvis rättegång.

Domstolens bedömning

37 I artikel 3.1 i direktiv 2013/48 fastslås den grundläggande principen om att misstänkta och tilltalade ska ha rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt (dom av den 14 maj 2024, Stachev, C‑5/24 PPU, EU:C:2024:399, punkt 47och där angiven rättspraxis).

38 Denna princip kommer till konkret uttryck i artikel 3.2 i direktivet, enligt vilken misstänkta eller tilltalade ska ha rätt att få tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål och under alla omständigheter från och med den processuella företeelse som inträffar först av de fyra företeelser som särskilt anges i leden a–d i bestämmelsen. I leden a–c i artikel 3.3 anges dessutom närmare vad som ingår i rätten till tillgång till försvarare (dom av den 14 maj 2024, Stachev, C‑5/24 PPU, EU:C:2024:399, punkt 48).

39 Bland annat åläggs medlemsstaterna, i led b i denna bestämmelse, att se till att misstänkta eller tilltalade har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs. Försvararens medverkan vid förhöret ska ske i enlighet med det förfarande som gäller enligt nationell rätt, under förutsättning att detta förfarande inte inverkar menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i rättigheten.

40 Av andra meningen i nämnda led b, jämförd med skäl 25 i direktivet, framgår således, vilket Ungern helt korrekt har gjort gällande, att försvararens ”faktiska medverkan” vid förhöret ska ske i enlighet med de processuella bestämmelser som gäller enligt nationell rätt. Det ska dock påpekas att denna uttryckliga hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt enbart avser just lokutionen om försvararens ”faktiska medverkan” och inte lokutionen om försvararens ”närvaro”.

41 Av detta drar domstolen den slutsatsen – i likhet med vad generaladvokaten har påpekat, i huvudsak, i punkterna 47 och 48 i sitt förslag till avgörande – att hänvisningen till nationella processuella bestämmelser i artikel 3.3 b i direktiv 2013/48 endast avser försvararens faktiska medverkan vid förhör med den misstänkte eller tilltalade. Syftet med denna hänvisning är således inte att ge medlemsstaterna utrymme att, oberoende av de villkor som föreskrivs i artikel 3.3 b i direktivet, begränsa försvararens själva närvaro vid förhöret, såsom Ungern anser, utan endast att ange formerna för försvararens medverkan vid förhöret.

42 Mot bakgrund av att direktiv 2013/48 inte innehåller någon definition av begreppet närvarande, finns det även skäl att erinra om vad domstolen slagit fast i sin fasta rättspraxis, nämligen att betydelsen av och räckvidden för uttryck som inte definierats i unionsrätten, och med avseende på vilka det inte hänvisas till medlemsstaternas rättsordningar, ska fastställas i enlighet med deras normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket de används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som uttrycken ingår i (dom av den 16 juli 2026, Knocknamona och Massey, C‑7/25 och C‑56/25, EU:C:2026:596, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

43 I detta avseende konstaterar domstolen inledningsvis att ordet närvarande, i dess normala betydelse i vanligt språkbruk, i princip avser den omständigheten att en person rent fysiskt (kroppsligt) befinner sig på en viss plats vid en viss tidpunkt. Motsatsen till detta ord är ”frånvarande”.

44 Vad därefter gäller det sammanhang i vilket ordet närvarande används, ska följande påpekas. I direktiv 2013/48 förekommer ordet för första gången i skäl 25, där det anges att medlemsstaterna bör säkerställa att misstänkta och tilltalade personer har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs av polisen eller någon annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet, inbegripet vid domstolsförhandlingar.

45 Av artikel 3.5 jämförd med skäl 30 i direktivet framgår vidare följande. Om en misstänkt eller tilltalad person befinner sig på en geografiskt avlägsen plats, får medlemsstaterna tillfälligt göra undantag från personens rätt att utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet få tillgång till en försvarare. Denna möjlighet gäller dock endast under förundersökningen, och under den tid som det tillfälliga undantaget gäller bör de behöriga myndigheterna bland annat avstå från att förhöra personen. Det sagda innebär att rätten till ”tillgång till försvarare”, i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2013/48, innebär ett krav på att försvararen är, i princip, fysiskt närvarande vid förhöret med den misstänkte eller tilltalade.

46 Av artikel 3.3 a jämförd med skälen 23 och 44 i direktivet framgår dessutom att misstänkta eller tilltalade personer ska ha rätt att träffa sin försvarare i enrum samt att när som helst, även innan de ska förhöras av polis eller någon annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet, kontakta försvararen. Detta visar att unionslagstiftaren har avsett att göra åtskillnad mellan å ena sidan misstänkta eller tilltalade personers ”rätt att kontakta” – det vill säga kommunicera med på annat sätt än genom sammanträffande i enrum, till exempel per telefon – sin försvarare och å andra sidan dessa personers ”rätt att träffa” sin försvarare, vilken tvärtom kräver att försvararen – i princip – är fysiskt närvarande. Detsamma gäller försvararens närvaro under ett förhör med en misstänkt eller tilltalad person, vid vilket personen har rätt att ha sin försvarare faktiskt medverkande.

47 Vad slutligen gäller de mål som eftersträvas med direktiv 2013/48 kan det konstateras att direktivet, såsom framgår av skälen 4, 6 och 54, bland annat syftar till att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål, vilken förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Av nämnda skäl i direktivet framgår även att unionslagstiftaren har beaktat att ett stärkt ömsesidigt förtroende förutsätter detaljerade bestämmelser för att skydda de processuella rättigheter och garantier som fastställs i bland annat stadgan och Europakonventionen.

48 Det finns här skäl att nämna att Europadomstolen har slagit fast att misstänkta personer ska ha rätt att ha sin försvarare fysiskt närvarande vid polisens inledande förhör och under senare förhör som hålls under förundersökningen. Försvararen måste kunna närvara på ett sådant sätt att denne har möjlighet att inte endast bistå sin klient på ett abstrakt sätt, utan med effektiv och praktisk rådgivning, vilket bland annat innefattar att säkerställa att den misstänktes rätt till försvar inte kränks under förhöret (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien, CE:ECHR:2018:1109JUD 007140910, § 134; Europadomstolen, 23 maj 2019, Doyle mot Irland, CE:ECHR:2019:0523JUD 005197917, § 74; Europadomstolen, 4 juni 2019, Farrugia mot Malta, CE:ECHR:2019:0604JUD 006304113, § 97, och Europadomstolen, 18 januari 2022, Atristain Gorosabel mot Spanien, CE:ECHR:2022:0118JUD 001550815, § 49).

49 Under dessa omständigheter finner domstolen att rätten att ha en försvarare ”närvarande”, i den mening som avses i artikel 3.3 b i direktiv 2013/48, innebär att misstänkta och tilltalade har rätt att i princip ha sin försvarare fysiskt närvarande när de förhörs.

50 Det nu sagda utesluter dock inte att denna rätt, i vissa undantagsfall, kan tillgodoses på andra sätt, bland annat genom att försvararen närvarar digitalt, under förutsättning att en sådan närvaro säkerställer att rätten till försvar tillgodoses fullt ut och på ett effektivt sätt.

51 Samtidigt ska det påpekas att medlemsstaterna får göra tillfälliga undantag från rätten till försvararnärvaro vid förhöret. Av artikel 3.6 i direktiv 2013/48 framgår nämligen att medlemsstaterna i undantagsfall, och endast under förundersökningen, tillfälligt får göra undantag från de rättigheter som anges i artikel 3.3, om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av åtminstone ett av de två ”tvingande skäl” som anges i leden a) och b) i artikel 3.6. Det första tvingande skälet föreligger när det finns ”ett trängande behov av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet”. Det andra tvingande skälet föreligger när ”omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras”.

52 I förevarande fall kan det konstateras att det i den ungerska lagstiftningen föreskrivs att den utredande myndigheten eller åklagarmyndigheten får inleda förhöret med den misstänkte om den försvarare som valts eller utsetts inte inställer sig inom minst två timmar efter att ha underrättats.

53 Av detta följer att den ungerska lagstiftningen inte uppfyller de krav som följer av artikel 3.3 b i direktiv 2013/48, eftersom den inte säkerställer att misstänkta och tilltalade får sin rätt att ha en försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs tillgodosedd.

54 Det återstår att pröva huruvida den ungerska lagstiftningen kan anses utgöra ett tillfälligt undantag från den i artikel 3.3 b angivna skyldigheten och, om så är fallet, huruvida detta undantag uppfyller villkoren i artikel 3.6. Det kan i detta avseende konstateras att nämnda lagstiftning medger ett generellt undantag från rätten för misstänkta eller tilltalade att höras i närvaro av en försvarare när denne inte infinner sig till förhöret inom en frist på minst två timmar efter att ha underrättats, utan att det som förutsättning för undantaget föreskrivs att villkoren i artikel 3.6 i direktiv 2013/48 ska vara uppfyllda och i synnerhet inte att något av de två tvingande skäl som avses i led a respektive b i denna bestämmelse ska föreligga.

55 Det framgår av systematiken i direktiv 2013/48 och av de mål som det eftersträvar att de tillfälliga undantag som medlemsstaterna får föreskriva från rätten till tillgång till försvarare är uttömmande angivna i artikel 3.5 och 3.6 i direktivet (dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) (C‑59/18, EU:C:2020:201, punkt 42).

56 Systematiken i direktivet ger även vid handen att artikel 3.6 ska tolkas restriktivt, eftersom denna bestämmelse avviker från de principer som fastslås i artikel 3.1–3.3. Härtill kommer att artikel 8 (”Allmänna villkor för tillämpning av tillfälliga undantag”) enbart avser de undantag från rätten till tillgång till försvarare som anges i artikel 3.5 eller 3.6. I skälen 30–32 i direktiv 2013/48 hänvisas också endast till dessa undantag (dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse), C‑59/18, EU:C:2020:201, punkt 43).

57 Vad gäller de mål som eftersträvas med direktiv 2013/48 framgår det av skälen 4 och 6 att direktivet bland annat syftar till att stärka medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system för att på så sätt genomföra principen om ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar, vars omfattning i hög grad är beroende av en rad faktorer, däribland nationella lagstiftningsmekanismer för att skydda misstänkta eller tilltalade personers rättigheter. Vidare framgår det av skälen 8 och 52 att ett annat syfte med direktivet är att se till att misstänkta och tilltalade har samma rätt till en rättvis rättegång i hela unionen, bland annat vad gäller rätten till tillgång till försvarare i brottmålsprocesser.

58 Det skulle således strida mot de mål som eftersträvas med direktiv 2013/48 och mot systematiken i detta samt mot ordalydelsen i artikel 3 i direktivet att tolka denna artikel på så sätt att medlemsstaterna har rätt att föreskriva andra undantag från rätten till tillgång till försvarare än de som är uttömmande angivna i artikeln. En sådan tolkning skulle även innebära att rätten till tillgång till försvarare förlorade sin ändamålsenliga verkan (dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse), C‑59/18, EU:C:2020:201, punkt 45).

59 Vid sådana förhållanden finner domstolen att en nationell lagstiftning som generellt medger att en person som är misstänkt för brott förhörs utan att en försvarare är närvarande, om försvararen inte har kunnat nås eller inte infinner sig till förhöret senast inom två timmar efter att ha underrättats, inte faller in under något av de i direktiv 2013/48 uttömmande angivna skälen för att tillfälligt göra undantag från rätten till tillgång till försvarare. En sådan lagstiftning strider därmed mot artikel 3.6 jämförd med artikel 3.3 i direktivet, i den mån det i lagstiftningen inte föreskrivs att en förutsättning för undantaget från den misstänktes rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande vid förhöret är att det konstateras att det är absolut nödvändigt att de utredande myndigheterna agerar omedelbart för att förhindra att utredningen väsentligen äventyras.

60 Vad Ungern anfört i denna fråga föranleder ingen annan bedömning.

61 Ungern har gjort gällande att den ovan i punkt 59 angivna inskränkningen av rätten till tillgång till försvarare är motiverad i fall där en person som är misstänkt för brott är anhållen. I sådana fall gäller enligt den ungerska lagstiftningen att förhör med personen måste hållas inom 24 timmar från det att anhållningsbeslutet verkställdes och att den maximala anhållningstiden är 72 timmar. Enligt medlemsstaten är det i sådana fall motiverat att genomföra förhöret om den anhållna personen inte har utsett någon försvarare eller om den försvarare som personen utsett inte infinner sig inom den föreskrivna fristen, eftersom det annars finns en risk för att utredningen försvåras. Domstolen finner att denna argumentation saknar grund.

62 Av skäl 28 i direktiv 2013/48 framgår visserligen att unionslagstiftaren har velat att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att frihetsberövade misstänkta eller tilltalade personer effektivt kan utöva rätten till tillgång till försvarare. Detta inbegriper bland annat att ordna med bistånd från en försvarare till personer som inte har någon, såvida de inte har avstått från denna rätt.

63 Domstolen instämmer dock i vad kommissionen har gjort gällande i detta avseende, nämligen att det finns flera alternativ – som uppfyller kraven i direktiv 2013/48 – för den berörda medlemsstaten för att hantera risken för att brottmålsprocessen blir lidande till följd av att en misstänkt eller tilltalad person inte har utsett en försvarare eller att den försvarare som personen utsett inte har inställt sig till förhöret inom den föreskrivna fristen. Till att börja med ger direktiv 2013/48 en brottsutredande myndighet möjlighet att under vissa förutsättningar besluta att förhör ska hållas med en misstänkt eller tilltalad person utan att en försvarare är närvarande. I de undantagsfall som avses i artikel 3.6 kan ett sådant beslut bland annat motiveras med att en omedelbar åtgärd från den utredande myndighetens sida är avgörande för att förhindra att utredningen väsentligen äventyras. Om dessa förutsättningar inte är uppfyllda, och de behöriga myndigheterna anser att det ändå är nödvändigt att genomföra förhöret, kan de – för att avhjälpa att en misstänkt eller tilltalad person inte har utsett en försvarare, eller att det är omöjligt för den försvarare som personen utsett att närvara vid förhöret – förordna en försvarare som är tillgänglig som offentligt biträde åt personen. Slutligen kan den omständigheten att en misstänkt eller tilltalad person har avstått från sin rätt till tillgång till försvarare läggas till grund för ett beslut om att förhör ska hållas med personen utan att en försvarare är närvarande, om förutsättningarna i artikel 9 i direktivet är uppfyllda.

64 Den omständigheten att dessa olika alternativ finns visar att iakttagandet av rätten till tillgång till försvarare enligt artikel 3.3 b i direktiv 2013/48 inte innefattar en absolut skyldighet för den berörda medlemsstaten att se till att en försvarare förordnas som offentligt biträde åt en anhållen misstänkt eller tilltalad person som ska förhöras.

65 Det kan följaktligen inte med fog hävdas att den omständigheten att den berörda personen inte har utsett en försvarare eller att den försvarare som personen utsett inte inställt sig inom den föreskrivna fristen skulle kunna utgöra ett förhalande från personens sida, och därmed riskera att försvåra brottmålsprocessen, är en omständighet som kan läggas till grund för ett beslut om att förhör ska hållas med en sådan person utan att en försvarare är närvarande.

66 Vad vidare gäller den argumentation från Ungerns sida som bygger på att en ny bestämmelse, 387/A §, har införts i straffprocesslagen, ska följande påpekas. Av fast rättspraxis framgår att förekomsten av ett fördragsbrott ska bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet och att senare förändringar inte kan beaktas av domstolen (dom av den 1 augusti 2025, kommissionen/Spanien (Direktivet om balans mellan arbete och privatliv), C‑70/24, EU:C:2025:615, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

67 Vad gäller det nu aktuella fallet kan det konstateras kommissionen, i sitt motiverade yttrande av den 14 juli 2023, uppmanade Ungern att uppfylla sina skyldigheter enligt detta yttrande inom två månader från mottagandet av det.

68 Den ändring av straffprocesslagen som Ungern åberopat offentliggjordes dock den 4 december 2024, det vill säga efter utgången av nämnda frist. Av detta följer att Ungern i förevarande fall inte kan anses ha fog för vad medlemsstaten anfört till stöd för att den inte har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter.

69 Av det ovan anförda följer att Ungern har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 2013/48, genom att inte anta de bestämmelser som är nödvändiga för att följa artikel 3.6 jämförd med artikel 3.3 i detta direktiv.

Den andra anmärkningen: Underlåtenhet att införliva artikel 9 i direktiv 2013/48

Parternas argument

70 Kommissionen har i sin ansökan gjort gällande att Ungern har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 2013/48, genom att inte införliva artikel 9 i detta direktiv med sin rättsordning. Till stöd för denna anmärkning har kommissionen anfört följande. I ungersk rätt föreskrivs inte att misstänkta eller tilltalade ska informeras om de eventuella konsekvenserna av att avstå från rätten till tillgång till försvarare, såsom krävs enligt artikel 9.1 a i direktivet, och/eller om möjligheten att återkalla ett sådant avstående, såsom krävs enligt i artikel 9.3.

71 Den möjlighet som misstänkta och tilltalade har enligt ungersk rätt att inte utöva sin rätt till tillgång till försvarare har samma konsekvenser som ett formellt avstående från denna rättighet. En sådan möjlighet måste således omfattas av de i artikel 9 angivna kraven på varje slag av avstående från bland annat denna rättighet. I annat fall kan dessa krav riskera att kringgås eller åtminstone allvarligt undergrävas.

72 Begreppet avstående i artikel 9 ska nämligen tolkas på så att det omfattar såväl ett formellt som ett informellt avstående från rätten till tillgång till försvarare.

73 De rättigheter som följer av direktiv 2013/48 måste garanteras på ett konkret och effektivt sätt, vilket innebär att misstänkta och tilltalade måste ges möjlighet att i samtliga skeden i brottmålsprocessen kunna fatta ett välgrundat beslut när det gäller hur de vill sköta sitt försvar. I den ungerska rättsordningen anses rätten till tillgång till försvarare vara en så kallad oavhändlig rättighet som misstänkta eller tilltalade personer kan välja att utöva eller inte. Det bör dock införas bestämmelser som ger sådana personer tillräckliga garantier om de väljer att inte utöva denna rättighet, eftersom ett sådant val får till följd att dessa personer står utan effektivt skydd av en försvarare.

74 Ungern har i sitt svaromål gjort gällande följande. I bestämmelserna i straffprocesslagen föreskrivs att misstänkta eller tilltalade personer ska ges fullständig information om sina rättigheter och skyldigheter. Misstänkta och tilltalade har i själva verket inte möjlighet att avstå från sin rätt till tillgång till försvarare, eftersom denna rätt anses vara en oavhändlig rättighet enligt ungersk rätt. I fall där försvararbiträde är obligatoriskt förordnar de behöriga myndigheterna således ett offentligt biträde för den berörda personen. I fall där försvararbiträde inte är obligatoriskt står det däremot misstänkta eller tilltalade fritt att avgöra om de vill biträdas av en försvarare och de har även möjlighet att begära att ett offentligt biträde ska förordnas. Om en misstänkt eller tilltalad väljer att inte låta sig biträdas av en försvarare, utgör detta således inte ett avstående från rätten till tillgång till försvarare, utan innebär endast att personen inte önskar utöva denna rättighet.

75 Artikel 9 i direktiv 2013/48 behöver därför inte införlivas med ungersk rätt, eftersom det inte finns några situationer där misstänkta eller tilltalade med giltig verkan skulle kunna avstå från rätten till tillgång till försvarare och där det skulle krävas att de informeras om den möjligheten.

76 Även om bestämmelserna i straffprocesslagen redan gjorde det möjligt för misstänkta eller tilltalade att få fullständig information om sin rätt till försvar, har omfattningen av den information som ska ges till dem har förtydligats i den nya 387/A § som införts i lagen. Av den nya bestämmelsen framgår att en misstänkt eller tilltalad person ska informeras om sin rätt att när som helst vägra uttala sig, bland annat utan sin försvarares närvaro, och att när som helst begära försvararnärvaro. Om den berörda personen förklarar sig inte vilja göra några uttalanden, anges i bestämmelsen att förhöret ska avbrytas. Om personen däremot, utan att vara biträdd av en försvarare, gör ett uttalande efter att ha informerats om sin rätt att avstå från försvararnärvaro, ska personen enligt den nya bestämmelsen i och med detta anses ha avstått, med full kännedom om omständigheterna, från försvararnärvaro och därmed även från sin rätt att endast besvara frågor i närvaro av en försvarare. Den nya 387/A § i straffprocesslagen har således till syfte att stärka skyddet för misstänkta eller tilltalade personer när de förhörs utan försvarares närvaro och att den ungerska lagstiftningen därigenom i högre grad ska uppfylla kommissionens krav.

Domstolens bedömning

77 Inledningsvis påpekar domstolen, med hänvisning till ovan i punkterna 66–68 angivna skäl, att det saknas skäl att ta hänsyn till vad Ungern har anfört angående införandet av den nya 387/A § i straffprocesslagen.

78 Det är således endast den nationella lagstiftning som var i kraft före utgången av den i det motiverade yttrandet angivna tidsfristen som ska beaktas.

79 I artikel 9.1 i direktiv 2013/48 anges de två förutsättningar som ska gälla vid en misstänkt eller tilltalad persons eventuella avstående från sin rätt till tillgång till försvarare.

80 Enligt led a i denna bestämmelse ska den misstänkte eller tilltalade ha fått tydlig och tillräcklig information, muntlig eller skriftlig, på ett enkelt och begripligt språk information om innebörden av denna rättighet och om de eventuella konsekvenserna av att avstå från den. Avståendet måste dessutom vara frivilligt och otvetydigt, vilket anges led b i bestämmelsen.

81 Enligt artikel 9.3 i direktiv 2013/48 ska medlemsstaterna se till att misstänkta eller tilltalade kan återkalla ett avstående när som helst under brottmålsprocessen och att de informeras om den möjligheten.

82 Även om rätten till tillgång till försvarare enligt ungersk rätt anses vara en så kallad oavhändlig rättighet, är det utrett att misstänkta eller tilltalade kan välja att inte utöva den. Domstolen konstaterar dock, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande i detta avseende, att om en misstänkt eller tilltalad person väljer att inte utöva denna rätt, så medför detta att personen måste sköta sitt eget försvar, utan försvararbiträde. Ett sådant val har därmed, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 90 och 91 i sitt förslag till avgörande, i praktiken samma verkan som ett avstående i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2013/48.

83 Vad gäller det som Ungern har anfört om att avstående från rätten till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden inte är ett formellt erkänt rättsinstitut i denna medlemsstat, ska det påpekas att den omständigheten att ett visst rättsinstitut inte existerar i en viss medlemsstat inte kan befria medlemsstaten från dess skyldighet att anta de lagar och andra författningar som krävs för att säkerställa ett korrekt införlivande av samtliga bestämmelser i det aktuella direktivet. Både rättssäkerhetsprincipen och behovet av att säkerställa att ett direktiv tillämpas fullt ut, inte bara i rättsligt utan även i praktiskt hänseende, medför nämligen ett krav på att medlemsstaterna återger bestämmelserna i det aktuella direktivet i klar, tydlig och transparent lagstiftning som föreskriver tvingande bestämmelser på det av direktivet berörda området. Syftet med att medlemsstaterna åläggs en sådan skyldighet är att föregripa förändringar av de vid en viss tidpunkt rådande förhållandena i medlemsstaterna och att säkerställa att det under alla omständigheter är klart och tydligt för alla rättssubjekt i unionen – även rättssubjekt i medlemsstater i vilka ett visst rättsinstitut som omfattas av ett direktiv inte existerar – vilka rättigheter och skyldigheter de har (se, analogt, dom av den 1 augusti 2025, kommissionen/Spanien (Direktivet om balans mellan arbete och privatliv), C‑70/24, EU:C:2025:615, punkt 64).

84 Domstolen finner således att Ungern har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 2013/48, genom att inte inom den i det motiverade yttrandet angivna tidsfristen vidta de lagstiftningsåtgärder som krävs för att införliva artikel 9 i detta direktiv med sin rättsordning.

85 Av det ovan anförda följer att Ungern har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 2013/48, genom att inte anta de bestämmelser som är nödvändiga för att följa dels artikel 3.6 jämförd med artikel 3.3, dels artikel 9 i detta direktiv.

Rättegångskostnader

86 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Ungern ska ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom denna medlemsstat har tappat målet, ska den bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta kommissionens rättegångskostnader.

87 Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska de medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Republiken Tjeckien ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

1) Ungern har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet, genom att inte anta de bestämmelser som är nödvändiga för att följa artikel 3.6, jämförd med artikel 3.3, samt artikel 9 i detta direktiv.

2) Ungern ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

3) Republiken Tjeckien ska bära sina rättegångskostnader.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: ungerska.