Domstolens dom (nionde avdelningen) den 19 mars 2026
I mål C‑679/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad, Ungern) genom beslut av den 9 oktober 2024, som inkom till domstolen den 15 oktober 2024, i målet
DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi (referent) samt domarna N. Jääskinen och R. Frendo, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: UniCredit Bank Zrt., genom Z. Lajer, ügyvéd, Ungerns regering, genom D. Csoknyai och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och Zs. Teleki, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1 och 7 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan konsumenten HL och å andra sidan UniCredit Bank Zrt. och Momentum Credit Zrt., två ungerska finansinstitut. Målet gäller en begäran framställd av HL om fastställelse av att det låneavtal han ingått med UniCredit Bank är ogiltigt på grund av att det innehåller ett oskäligt villkor, samt av att avtalets rättsverkningar ska bestå med undantag för nämnda avtalsvillkor.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3. Tionde skälet i direktiv 93/13 har följande lydelse:
”Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i fråga om oskäliga villkor. …”
4. I artikel 1.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.”
5. Artikel 2 b i direktivet har följande lydelse:
”I detta direktiv avses med
…
b) konsument: en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke,”
6. I artikel 3.1 i samma direktiv föreskrivs följande:
”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”
7. I artikel 4.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.”
8. I artikel 6.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
9. I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
Ungersk rätt
Den äldre civillagen
10. I 209 § första stycket i Polgári Törvénykönyvről szóló 1959. évi IV. törvény (lag nr IV från år 1959 om införande av civillagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad den äldre civillagen), föreskrevs följande:
”Ett allmänt avtalsvillkor eller ett avtalsvillkor i ett konsumentavtal som inte förhandlats fram individuellt är oskäligt när det, i strid med kraven på god tro och skälighet, ensidigt och utan giltigt skäl anger parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet på ett sådant sätt att en avtalspart missgynnas i förhållande till den part som har uppställt det aktuella avtalsvillkoret.”
11. I artikel 234 § första stycket i den äldre civillagen föreskrivs följande:
”Såvida inte annat stadgas i lag får var och en åberopa att ett ogiltigt avtal saknar verkan, utan begränsning i tiden. Ogiltigheten kan fastställas utan att ett separat förfarande behöver inledas.”
12. I 237 § i civillagen föreskrevs följande:
”1. Då ett avtal är ogiltigt ska den situation som förelåg före ingåendet av detta avtal återställas.
2. Om det inte är möjligt att återställa den situation som förelåg innan avtalet ingicks, får domstolen förklara att avtalet ska fortsätta gälla fram till dess att den meddelat dom. Ett ogiltigt avtal kan förklaras vara giltigt om det är möjligt att eliminera orsaken till ogiltigheten, särskilt i ockeravtal eller när det föreligger en bristande likvärdighet mellan parternas prestationer, genom att upphäva den oproportionerliga fördelen. I dessa fall ska det förordnas om att en ej fullgjord prestation ska återbäras, i förekommande fall utan motprestation.
…”
13. I 321 § i denna lag föreskrivs följande:
”1. Den som har rätt att säga upp avtalet enligt vad som stadgas i avtalet eller enligt lag utövar denna rätt genom en förklaring riktad till den andra parten Uppsägningen ska innebära att avtalet upphör att gälla.
2. Om uppsägningen inte träder i kraft omedelbart ska avtalet fortsätta att gälla fram till dess att den avtalsenliga eller lagstadgade uppsägningstiden löper ut.”
14. I 324 § i samma lag föreskrevs följande:
”1. Om inte annat stadgas, preskriberas fordringar efter fem år.
2. Preskription av huvudfordran medför att accessoriska fordringar preskriberas. Preskription av accessoriska fordringar påverkar inte huvudfordran.
…”
15. I 326 § i den äldre civillagen föreskrevs följande:
”1. Preskriptionstiden börjar löpa den dag då fordran förfaller till betalning.
2. Om fordringsägaren av giltiga skäl inte kan göra sin fordran gällande får han driva in den inom ett år (eller tre månader, om preskriptionstiden är högst ett år) från det att hindret upphört, även om preskriptionstiden redan har löpt ut eller om den återstående tiden är mindre än ett år (eller tre månader, om preskriptionstiden är högst ett år). Denna bestämmelse ska gälla även om fordringsägaren efter förfallodagen ger gäldenären samtycke till en förlängning av den tidsfrist som denne har till sitt förfogande för att fullgöra sina skyldigheter.”
16. I 327 § i samma lag föreskrevs följande:
”1. Preskriptionstiden avbryts genom att gäldenären skriftligen anmodas att infria sin fordran, verkställighet av fordran begärs i domstol, fordran ändras genom avtal (inbegripet genom förlikning) och slutligen genom att denne erkänner sin skuld.
2. Preskriptionstiden börjar åter löpa från och med den dag då preskriptionstiden avbröts eller från den dag då det förfarande som avbröt preskriptionstiden slutgiltigt avslutades.
…”
DH1-lagen
17. Artikel 1 i Kúriának a pénzügyi intézmények fogyasztói kölcsönszerződéseire vonatkozó jogegységi határozatával kapcsolatos egyes kérdések rendezéséről szóló 2014. évi XXXVIII. Törvény (2014 års lag nr XXXVIII om reglering av vissa frågor med anknytning till Kúrias (Högsta domstolen) avgörande för att främja en enhetlig tolkning av civilrättsliga bestämmelser om låneavtal som ingås mellan kreditinstitut och konsumenter) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad DH1-lagen) föreskrivs följande:
”1. Denna lag är tillämplig på låneavtal som ingåtts med konsumenter mellan den 1 maj 2004 och dagen för dess ikraftträdande. I denna lag avses med låneavtal som ingåtts med konsumenter kredit-, låne- eller leasingavtal som är uttryckta i utländsk valuta (registrerade eller beviljade i utländsk valuta och som ska återbetalas i ungerska forinter) eller ungerska forinter som ingåtts mellan ett finansinstitut och en konsument, om ett allmänt villkor eller ett villkor som inte förhandlats fram individuellt och som innehåller ett av de villkor som avses i artikel 3.1 och artikel 4.1 ingår i avtalet.
…
6. Vad gäller fordringar som härrör från låneavtal som ingåtts med konsumenter ska bestämmelserna i [den äldre civillagen] om preskription tolkas så, att dessa fordringar inte preskriberas så länge avtalet består, eftersom preskriptionstiden börjar löpa först från och med den dag då avtalet upphör att gälla.
7. Preskriptionstiden för de fordringar som avses i punkt 6 ska avbrytas från och med den dag då denna lag träder i kraft till och med den dag som fastställs i en särskild lag enligt artikel 3.5 och artikel 4.3.
…”
DH2-lagen
18. I artikel 9 i Kúriának a pénzügyi intézmények fogyasztói kölcsönszerződéseire vonatkozó jogegységi határozatával kapcsolatos egyes kérdések rendezéséről szóló 2014. évi XXXVIII. törvényben rögzített elszámolás szabályairól és egyes egyéb rendelkezésekről szóló 2014. évi XL. törvény (2014 års lag nr XL om tillämpliga regler för avräkning av preskriptionstid enligt 2014 års lag nr XXXVIII om reglering av vissa frågor med anknytning till Kúrias (Högsta domstolen) avgörande för att främja en enhetlig tolkning av civilrättsliga bestämmelser om låneavtal som ingås mellan kreditinstitut och konsumenter samt av andra bestämmelser), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad DH2-lagen), föreskrivs följande:
”Preskriptionstiden för fordringar som härrör från låneavtal som ingåtts med konsumenter enligt artikel 1.7 i [DH1-lagen] ska avbrytas fram till dess att konsumenten underrättas om den avräkning som föreskrivs i denna lag, dock senast till och med den 31 december 2015.”
19. I artikel 37.1 i samma lag föreskrivs följande:
”Med avseende på avtal som omfattas av tillämpningsområdet för denna lag kan en part yrka att rätten ska fastställa att avtalet eller vissa avtalsbestämmelser är ogiltiga (nedan kallad partiell ogiltighet) – oberoende av skälet till denna ogiltighet – endast om det även yrkas att rätten ska tillämpa de rättsliga följderna av denna ogiltighet, det vill säga att avtalet förklaras vara giltigt eller ha rättsverkningar fram till den tidpunkt då rätten meddelar sitt avgörande. I annat fall – och om parten inte efterkommer en anmodan om rättelse – kan talan inte prövas i sak. Om parten yrkar att rätten ska fastställa rättsföljderna av en fullständig eller partiell ogiltighet, ska den även ange vilken rättsföljd som den anser att rätten bör tillämpa. Vad gäller tillämpningen av rättsföljderna ska parten formulera sina yrkanden precist och med sifferuppgifter, inbegripet den avräkning som gjorts mellan parterna.”
Praxis från nationella domstolar
20. Enligt 1/2010 (VI. 28.) PK (Legfelsőbb Bíróság Polgári Kollégiuma) vélemény az érvénytelenség jogkövetkezményeiről (yttrande nr 1/2010 (VI. 28.) från civilrättsliga avdelningen, i plenum, vid Legfelsőbb Bíróság (Högsta domstolen, Ungern) om rättsverkningar av ogiltighet (nedan kallat yttrande 1/2010)) gäller följande:
”…
2. Den allmänna rättsföljden av en ogiltigförklaring är att den inte kan ge upphov till rättigheter, det vill säga att de rättsverkningar som parterna eftersträvar inte kan uppnås. Det är denna rättsföljd som domstolen ska tillämpa ex officio vid en ogiltigförklaring och som vem som helst får åberopa utan någon tidsgräns, såvida inget annat föreskrivs i lag. När ett avtal kan ogiltigförklaras får emellertid denna rättsföljd bara tillämpas om avtalet med framgång har bestridits av den som är behörig att göra det.
Såväl när ett avtal eller vissa avtalsbestämmelser ogiltigförklaras som när de kan ogiltigförklaras, ska domstolen bara tillämpa de övriga rättsliga följderna av avtalets ogiltighet (artikel 237 i den äldre civillagen) om en part yrkar det, varvid hänsyn ska tas till bestämmelser om preskription och orättmätig besittning.
3. Återställandet av den ursprungliga situationen får bara ske in natura. Om någon av parterna bara kan återställa den mottagna saken genom att betala motsvarande penningbelopp, ska det inte anses utgöra ett återställande av den ursprungliga situationen.
…”
21. 2/2014. számú PJE [Polgári jogegységi] határozat (beslut 2/2014 av Kúria (Högsta domstolen) av den 16 juni 2014, fattat i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av civilrätten), föreskriver följande:
”… För det fall villkoren i avtalet och den information som tillhandahållits av finansinstitutet klart och tydligt har gjort det möjligt för en given konsument, betraktad som en ’genomsnittskonsument’, att inse att han eller hon ensam och utan begränsning bär valutarisken och att de för honom eller henne ofördelaktiga förändringarna av växelkursen inte är föremål för något tak, kan det aktuella avtalsvillkoret inte anses oskäligt med stöd av artikel 209.5 i den äldre civillagen.
Den omständigheten att konsumenten har erhållit den information som föreskrivs i lag och undertecknat förklaringen om kännedom om riskerna ska således, till dess att motsatsen bevisats, tolkas så, att det var, eller borde ha varit, klart och begripligt för konsumenten att valutarisken utan begränsning åvilade honom. Det åligger finansinstitutet att bevisa att konsumenten har informerats på detta sätt.
Om bestämmelsen att konsumenten skulle bära en obegränsad valutarisk däremot inte tydligt kunde uppfattas eller förstås av konsumenten på grund av ett fel från finansinstitutets sida, är villkoren för att avtalet ska anses vara oskäligt uppfyllda.
…
Det åligger konsumenten att bevisa att informationen var otillräcklig och att formuleringen av avtalsvillkoret om valutarisken följaktligen inte var klar och begriplig för honom.”
22. I dom Gfv.VI.30.382/2023/3 från Kúria (Högsta domstolen) av den 14 februari 2024 anges följande:
”26. Kúria fastslår att även om var och en, enligt 234 § första stycket i den äldre civillagen, får åberopa att ett ogiltigt avtal saknar verkan utan begränsning i tiden, såvida inte annat stadgas i lag, och ogiltigheten kan fastställas utan att ett separat förfarande behöver inledas, ska domstolen endast tillämpa de andra rättsföljderna av ogiltigheten [(artikel 237 i den äldre civillagen)] på begäran av en part och inom gränserna för preskription och orättmätig besittning (yttrande 1/2010, punkt [2 andra stycket]). Sedan artikel 37.1 i DH2-lagen trädde i kraft den 1 november 2014 ska en parts talan med yrkande om att domstolen ska fastställa att ett avtal som omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse är ogiltigt åtföljas av ett yrkande om att domstolen ska tillämpa rättsföljderna av ogiltigheten. En talan som syftar till att domstolen ska fastställa att avtalet är ogiltigt och samtidigt dra de rättsliga konsekvenserna av detta motsvarar inte flera yrkanden, utan ett enda yrkande om fastställelse av att avtalet är ogiltigt med ursprung i rättspraxis (Kúrias (Högsta domstolen) dom Gfv.VII.30.758/2017/10). Inom ramen för ett sådant förfarande saknas anledning för domstolen att genom mellandom uttala sig om den rättsliga grunden för talan.
27. Enligt den särskilda lagstiftning som är tillämplig på det omtvistade låneavtalet uttryckt i utländsk valuta, det vill säga artikel 1.6 i DH1-lagen, börjar preskriptionstiden löpa vid avtalets upphörande och inte vid den tidpunkt då fordringsägaren har möjlighet att driva in den bankfordran som uppkommit genom avtalet. Enligt denna bestämmelse ska nämligen bestämmelserna i den äldre civillagen om preskription tolkas så, att fordringar som härrör från låneavtal som ingåtts med konsumenter inte preskriberas så länge avtalet består, eftersom preskriptionstiden börjar löpa först från och med den dag då avtalet upphör att gälla. Om avtalet upphör att gälla på grund av att det fullgjorts har finansinstitutet per definition inte längre någon fordran på gäldenären vid denna tidpunkt, men om det upphör på grund av att det sägs upp med omedelbar verkan (artikel 321.1 i den äldre civillagen), kvarstår fordran logiskt sett efter avtalets upphörande.
…
40. Om en invändning om preskription görs ska denna fråga prövas innan fordran prövas i sak, eftersom verkställighet av en preskriberad fordran inte kan göras gällande vid domstol. Preskriptionstiden för fordringar som följer av låneavtal som ingåtts med konsumenter börjar löpa på ett enhetligt sätt, enligt en särskild lagbestämmelse, från och med den dag då avtalet upphör att gälla. Preskription av en konsuments talan med yrkande om att domstolen ska fastställa rättsföljderna av avtalets ogiltighet ska bedömas oberoende av om finansinstitutets fordran är preskriberad.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
23. Den 14 februari 2008 ingick HL ett avtal om hypotekslån med UniCredit Bank, uttryckt i schweiziska franc (CHF), till ett belopp motsvarande 5100000 ungerska forinter (HUF) (cirka 12750 euro). Lånet skulle återbetalas under en löptid på 360 månader i ungerska forinter.
24. Avtalet innehöll ett villkor enligt vilket konsumenten helt och hållet skulle stå för den valutaväxlingsrisk som den utländska valutan var förenad med i förhållande till den ungerska forinten (nedan kallat villkoret om valutarisk).
25. Den 17 maj 2012 sade UniCredit Bank upp låneavtalet på grund av att de månatliga avbetalningarna var försenade sedan den 15 november 2011.
26. Den 28 december 2012 erhöll UniCredit Bank en exekutionstitel på grundval av vilken UniCredit Bank inledde ett verkställighetsförfarande mot HL. Detta förfarande pågår fortfarande. Den 17 mars 2017 överlät UniCredit Bank sin fordran enligt låneavtalet till Momentum Credit.
27. Den 4 april 2023 väckte HL talan vid behörig domstol i första instans och yrkade, i första hand, att låneavtalet skulle förklaras ogiltigt på grund av att banken hade underlåtit att uppfylla sin informationsskyldighet och att de uppgifter som lämnats om valutarisken var otillräckliga, samt, med hänsyn till de rättsliga följderna av detta konstaterande, att avtalets rättsverkningar skulle bestå, med undantag för villkoret avseende valutarisken som skulle anses ogiltigt. HL begärde även att parterna skulle göra en avräkning i enlighet med artikel 3 i DH2-lagen och mot bakgrund av domen av den 31 mars 2022, Lombard Lízing ( C‑472/20, EU:C:2022:242), och åtog sig att från och med det slutliga beslutet återbetala sin befintliga skuld per den 5 september 2012, det vill säga 5223492 HUF (cirka 13058 euro), jämte ränta.
28. I andra hand yrkade HL att den aktuella domstolen skulle fastställa att låneavtalet var ogiltigt och, som en rättslig följd av detta, slå fast att avtalet endast skulle ha verkan fram till dagen för avkunnandet av den kommande domen, i enlighet med artikel 37.1 i DH2-lagen.
29. UniCredit Bank och Momentum Credit framställde en invändning om att HL:s talan var preskriberad och yrkade att den skulle ogillas.
30. Domstolen i första instans ogillade HL:s talan med motiveringen att den var preskriberad. Nämnda domstol uttalade sig inte om avtalets ogiltighet, eftersom den ansåg att HL:s yrkande om att domstolen skulle tillämpa rättsföljderna av ogiltigheten under alla omständigheter var preskriberat.
31. HL överklagade domen från första instans till Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad, Ungern), som är hänskjutande domstol, och gjorde bland annat gällande att det omtvistade låneavtalet var ogiltigt på grund av att banken inte hade lämnat tillräcklig information om valutarisken. Med hänvisning till dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance ( C‑609/19, EU:C:2021:469), och dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance ( C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470), anser han att det, såvitt gäller återbetalning av belopp som felaktigt erlagts på grundval av ett oskäligt villkor, inte kan göras gällande någon preskriptionstid mot konsumenten när denne inte känner till att ett sådant villkor i ett låneavtal är oskäligt.
32. UniCredit Bank och Momentum Credit yrkade att domen i första instans skulle fastställas.
33. Den hänskjutande domstolen påpekar att den ska avgöra hur ett låneavtal uttryckt i utländsk valuta ska bedömas, när ett av avtalets villkor – enligt vilket det uteslutande är den berörda konsumenten som står för valutarisken – anses oskäligt på grund av bristande information om denna risk och ett upphävande av avtalsvillkoret, som fastställer avtalets huvudföremål, skulle medföra att avtalet i sin helhet blir ogiltigt.
34. Den hänskjutande domstolen har angett att den hyser tvivel om hur man ska beräkna preskriptionstiden för en talan genom vilken konsumenten begär att domstolen ska tillämpa rättsföljderna av att låneavtalet är ogiltigt.
35. Den hänskjutande domstolen har angett att enligt ungersk rätt, bland annat artikel 1.6 i DH1-lagen, börjar preskriptionstiden för fordringar som följer av ett konsumentavtal i princip löpa den dag då avtalet upphör att gälla.
36. I detta avseende fann domstolen i första instans, med stöd av punkt 2 i yttrande 1/2010 och Kúrias (Högsta domstolens) dom Gfv.VI.30.382/2023/3 av den 14 februari 2024, för det första, att HL:s talan med yrkande om att domstolen skulle tillämpa rättsföljderna av att det omtvistade låneavtalet är ogiltigt omfattades av preskriptionsbestämmelserna, särskilt artikel 324.1 i den äldre civillagen, enligt vilken fordringar preskriberas efter fem år.
37. Vad för det andra gäller den tidpunkt då preskriptionstiden för denna talan börjar löpa, ansåg den nämnda domstolen att denna började löpa den dag då låneavtalet ingicks, eftersom de åberopade ogiltighetsgrunderna redan förelåg när låneavtalet ingicks. Närmare bestämt fann domstolen i första instans att artikel 1.6 i DH1-lagen inte var tillämplig i förevarande fall, eftersom ett avtal som är ogiltigt, och därmed saknar verkan retroaktivt, i princip inte kan betraktas som något annat än ett avtal som aldrig har haft rättsverkan, och därför skiljer sig från ett avtal som en dag upphör att gälla eller upphör att ha rättsverkningar.
38. När det gäller avbrott av preskriptionen konstaterar den hänskjutande domstolen att det i domen i första instans preciseras att detta avbrott endast varar under den tid som anges i artikel 1.7 i DH1-lagen och i artikel 9 i DH2-lagen, det vill säga fram till den dag då konsumenten underrättas om den avräkning som föreskrivs i denna DH2-lag och senast till och med den 31 december 2015, även om det antas att dessa bestämmelser ska anses vara tillämpliga på fordringar som följer av att ett avtal är ogiltigt.
39. Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt domstolen i första instans har preskriptionstiden inte avbrutits, eftersom – om artikel 1.6 i DH1-lagen skulle tolkas så, att preskriptionstiden var tillämplig på fordringar som uppkommit till följd av att ett avtal var ogiltigt och började löpa först från det att avtalet upphört att gälla – det måste konstateras att den femårsfrist som föreskrivs i den äldre civillagen hade löpt ut. Denna frist löpte nämligen mellan dagen då avtalet sades upp, den 17 maj 2012, och dagen då talan väcktes i det nationella målet, det vill säga den 4 april 2023.
40. Den hänskjutande domstolen anser själv att i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där det oskäliga villkoret avser låneavtalets huvudföremål och medför att avtalet blir ogiltigt i sin helhet, börjar denna femårsfrist löpa från och med den 14 februari 2008, det vill säga den dag då avtalet ingicks, utan möjlighet att förlänga fristen genom att preskriptionstiden eventuellt avbryts enligt DH1- och DH2-lagarna, för övrigt till senast den 31 december 2015. En sådan förlängning skulle i förekommande fall ha gjort det möjligt för konsumenten att upptäcka att avtalsvillkoret om valutarisken var oskäligt.
41. Den hänskjutande domstolen vill följaktligen få klarhet i huruvida nämnda preskriptionstid, mot bakgrund av Kúrias (Högsta domstolens) beslut nr 2/2014 av den 16 juni 2014 och EU-domstolens praxis avseende nivån på den information som banken ska ge konsumenten, är tillräcklig för att konsumenten ska kunna upptäcka att detta villkor är oskäligt och göra gällande sina rättigheter, när preskriptionstiden börjar löpa den dag då avtalet ingås.
42. Mot denna bakgrund beslutade Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad, Ungern) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Uppnås de mål som uppställs i artiklarna 1 och 7 i rådets direktiv [93/13] när det ekonomiska kravet, i fråga om ett yrkande som en konsument har framställt i ett förfarande som har inletts av konsumenten och som grundas på att huvudföremålet för ett låneavtal som har ingåtts med konsumenten ([avseende] information om valutarisken) är oskäligt, omfattas av den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i den ungerska civillagen, räknat från den tidpunkt då talan kan väckas – även med beaktande av bestämmelserna i DH1-lagen och DH2-lagen som föreskriver en möjlighet att avbryta preskriptionstiden – trots att oskäligheten i avtalets huvudföremål innebär att avtalet i sin helhet är ogiltigt, så att en ensidig uppsägning av avtalet inte kan leda till att det upphör att gälla, med följden att dagen för avtalets ingående bestämmer preskriptionstidens startpunkt?
2) Är EU-domstolens avgöranden om preskriptionstiden för att en konsument ska kunna göra gällande sina fordringar och de avgöranden från Kúria (Högsta domstolen, Ungern) som följer av dessa avgöranden från EU-domstolen och som är bindande eller åtminstone prejudicerande för de ungerska domstolarna, vilket innebär att konsumenten kan inse att huvudföremålet för det avtal som han har ingått är oskäligt, relevanta för att uppnå de mål som anges i direktivet? Om svaret är jakande, ska [dagen för] dessa avgöranden anses utgöra startpunkten för preskriptionstiden för talan om oskälighetsförklaring eller ska preskriptionstiden endast anses ha avbrutits mellan tidpunkten för avtalets ingående och den dag då dessa avgöranden meddelades?
3) Ska, utöver den dag då de avgöranden som avses i fråga 2 meddelades, den tidpunkt då konsumenten fick kännedom om dessa avgöranden anses utgöra startpunkt för preskriptionstiden eller ska den anses utgöra slutet på den period under vilken preskriptionstiden har avbrutits och som började löpa när avtalet ingicks?
4) Om konsumentens talan bygger på att avtalets huvudföremål är oskäligt och om preskriptionstiden börjar löpa vid tidpunkten för avtalets ingående, är det då motiverat att ge konsumenten möjlighet att göra sin talan gällande fram till utgången av det avtal som konsumenten har ingått, när avtalets löptid överskrider den nu gällande preskriptionstiden på fem år?”
Domstolens behörighet
43. UniCredit Bank har gjort gällande att EU-domstolen saknar behörighet att besvara tolkningsfrågorna, eftersom den hänskjutande domstolen genom dessa frågor inte har begärt tolkning av en unionsbestämmelse. Då direktiv 93/13 inte innehåller någon preskriptionsregel, avser frågorna i själva verket tolkningen av nationella civilrättsliga bestämmelser på området, vilka omfattas av medlemsstaternas behörighet.
44. EU-domstolen påpekar härvid att UniCredit Banks argument grundas på det felaktiga antagandet att unionsrätten inte är tillämplig då medlemsstaterna utövar sin rätt att definiera kriterierna för när det kan anses fastställt att det föreligger ett oskäligt villkor i ett avtal och när de konkreta rättsverkningarna av en sådan fastställelse uppkommer (dom av den 14 december 2023, Getin Noble Bank (Preskriptionstid vid talan om avtals återgång), C‑28/22, EU:C:2023:992, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
45. Domstolen har nämligen redan slagit fast att regleringen i nationell rätt av det konsumentskydd som följer av direktiv 93/13 inte kan påverka omfattningen och således innehållet i detta skydd och inte heller äventyra det förbättrade skydd som uppnås genom antagandet av enhetliga regler om oskäliga avtalsvillkor, såsom eftersträvades av unionslagstiftaren och såsom framgår av tionde skälet i direktivet (dom av den 14 december 2023, Getin Noble Bank (Preskriptionstid vid talan om avtals återgång), C‑28/22, EU:C:2023:992, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
46. Det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör nämligen ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. Inom ramen för detta samarbete ankommer det på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och som har exakt kännedom om omständigheterna samt har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är därmed i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 7 december 2023, mBank (Konsumentförklaring), C‑140/22, EU:C:2023:965, punkt 47).
47. Inom ramen för det förfarande som införts genom artikel 267 FEUF är EU-domstolen varken behörig att tolka nationella bestämmelser i lagar eller andra författningar, eller att pröva huruvida sådana bestämmelser är förenliga med unionsrätten. Det framgår av fast rättspraxis att i ett mål om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF får EU-domstolen endast tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet som Europeiska unionen tilldelats (dom av den 14 december 2023, Getin Noble Bank (Preskriptionstid vid talan om avtals återgång), C‑28/22, EU:C:2023:992, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
48. I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen hyser tvivel om hur man ska beräkna den preskriptionstid på fem år som gäller för en talan varigenom konsumenten begär att den nationella domstolen ska tillämpa rättsföljderna av att låneavtalet är ogiltigt.
49. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida direktiv 93/13 ska tolkas så, att det utgör hinder för en tolkning av nationell rätt enligt vilken den femåriga preskriptionstid som föreskrivs i den äldre civillagen börjar löpa från och med dagen för ingåendet av ett låneavtal med en konsument, för det fall ett villkor i avtalet anses oskäligt och ett upphävande av detta villkor, som definierar avtalets huvudföremål, skulle medföra att avtalet blir ogiltigt i sin helhet. Den hänskjutande domstolen har dessutom ställt ytterligare frågor till EU-domstolen avseende fastställandet av den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa, för det fall EU-domstolen inte anser att beräkningen från och med dagen för ingåendet av det aktuella avtalet är förenlig med målen och syftena med direktiv 93/13.
50. Begäran om förhandsavgörande kan därmed inte anses avse tolkningen av ungersk rätt. UniCredit Banks argument att EU-domstolen saknar behörighet kan därför inte vinna framgång.
51. Härav följer att EU-domstolen är behörig att pröva begäran om förhandsavgörande.
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
52. UniCredit Bank har även bestritt att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, med motiveringen att den hänskjutande domstolen inte har visat att det finns ett samband mellan ungersk rätt och unionsrätten. Vidare anser samma bank att de rättsliga frågor som ligger till grund för tolkningsfrågorna är hypotetiska, då det inte är nödvändigt att besvara dem för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet. UniCredit Bank har i detta avseende gjort gällande att det inte finns något som hindrar denna domstol från att följa praxis från Kúria (Högsta domstolen), vilken för övrigt inte har presenterats på ett korrekt sätt i begäran.
53. Det framgår av fast rättspraxis att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken tvisten har anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen (dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
54. Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
55. I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den tolkning av unionsrätten som den hänskjutande domstolen har begärt framstår som nödvändig för att avgöra det mål som är anhängigt vid den.
56. Den hänskjutande domstolen har nämligen uttryckt tvivel om hur preskriptionstiden ska beräknas, bland annat mot bakgrund av domstolens praxis avseende direktiv 93/13, och mer specifikt, gällande den information som banken ska ge konsumenten om valutarisken.
57. Vad gäller de hänvisningar som den hänskjutande domstolen gjort till praxis från Kúria (Högsta domstolen), så ankommer det inte på EU-domstolen att, inom ramen för det system för samarbete mellan domstolar som införts genom artikel 267 FEUF, kontrollera eller ifrågasätta huruvida den nationella domstolens tolkning av den nationella rätten är korrekt, eftersom det endast är den nationella domstolen som är behörig att göra en sådan tolkning. När EU-domstolen ska pröva en begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol ska den således utgå från den tolkning av den nationella rätten som den hänskjutande domstolen har gjort (dom av den 12 december 2024, Volvo Group Belgium, C‑436/23, EU:C:2024:1023, punkt 18 och där angiven rättspraxis).
58. Av det nu anförda följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
59. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1 och 7 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning i rättspraxis av nationell rätt som innebär att konsumenten, för det fall ett låneavtal är ogiltigt och inte kan bestå utan det oskäliga villkoret på grund av att det hänför sig till avtalets huvudföremål, endast kan göra gällande rättsföljderna av denna ogiltighet inför domstol inom en preskriptionstid på fem år från den dag då avtalet ingicks.
60. Domstolen påpekar inledningsvis att syftet med direktiv 93/13, enligt dess artikel 1.1, är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.
61. Enligt artikel 7.1 i direktivet ska medlemsstaterna införa lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.
62. I avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området ska det enligt fast rättspraxis, i varje medlemsstats rättsordning enligt principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor, antas regler för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta), C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 86 och där angiven rättspraxis).
63. Vad avser effektivitetsprincipen, vilken är den enda som är aktuell i förevarande förfarande, ska det erinras om att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Härvidlag ska det, i förekommande fall, bland annat tas hänsyn till de principer som utgör grunden för det nationella domstolsväsendet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning av förfarandet (dom av den 25 april 2024, Caixabank (Preskriptionstid), C‑484/21, EU:C:2024:360, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
64. Domstolen har dessutom preciserat att medlemsstaternas skyldighet att fastställa processuella regler som säkerställer skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, bland annat de rättigheter som följer av direktiv 93/13, inbegriper ett krav på ett effektivt domstolsskydd, vilket även har stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta skydd måste gälla bland annat fastställandet av de processuella reglerna för väckande av en talan som grundar sig på sådana rättigheter (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
65. Vad beträffar invändningen om att en preskriptionstid är tillämplig på en talan väckt av en konsument gällande återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, grundad på att ett avtalsvillkor är oskäligt i den mening som avses i direktiv 93/13, har domstolen redan vid flera tillfällen slagit fast följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i detta direktiv utgör inte hinder för nationella regler som föreskriver att det inte föreligger någon preskriptionstid för en talan om fastställande av att ett oskäligt villkor i ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare är ogiltigt, samtidigt som samma regler stadgar en preskriptionstid för återbetalningskrav som en sådan konsument framställer till följd av detta fastställande. Det nyss sagda gäller under förutsättning att effektivitetsprincipen iakttas (dom av den 25 januari 2024, Caixabank (Preskription för återbetalning av hypoteksavgifter), C‑810/21–C‑813/21, EU:C:2024:81, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
66. Det kan således konstateras att en invändning om att en begäran om återbetalning som framställts av konsumenter för att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13 omfattas av en preskriptionstid, således inte i sig strider mot effektivitetsprincipen, förutsatt att en tillämpning av denna frist inte i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av detta direktiv (dom av den 25 april 2024, Caixabank (Preskriptionstid), C‑484/21, EU:C:2024:360, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
67. Vad beträffar bedömningen av de egenskaper som kännetecknar en preskriptionstid som den som är i fråga i det nationella målet, har domstolen preciserat att bedömningen ska avse fristens längd och dess tillämpningsvillkor, inbegripet den händelse som utlöser fristen (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
68. Vad gäller den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa så följer det av domstolens praxis att det blir orimligt svårt för en konsument att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13, vilket därmed strider mot effektivitetsprincipen jämförd med rättssäkerhetsprincipen, om en femårig preskriptionstid tillämpas som börjar löpa den dag då avtalet ingicks. En sådan preskriptionstid innebär nämligen att konsumenten får framställa yrkande om återbetalning av belopp som erlagts enligt ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt endast under de första fem åren efter avtalets undertecknande, oavsett om konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om att detta villkor var oskäligt (dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 91).
69. Datumet för ingåendet av det avtal som innehåller det oskäliga villkoret kan således inte i sig utgöra den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa (dom av den 25 april 2024, Caixabank (Preskriptionstid), C‑484/21, EU:C:2024:360, punkt 31).
70. Det ska i detta avseende beaktas att konsumenten är i underläge i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, vilket får till följd att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka deras innehåll. Det ska även erinras om att det är möjligt att konsumenterna inte känner till att ett villkor i ett hypotekslåneavtal är oskäligt, eller har en felaktig uppfattning om omfattningen av sina rättigheter enligt direktiv 93/13 (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
71. EU-domstolen har i det sammanhanget slagit fast att kreditavtal, såsom det som är i fråga i det nationella målet, i allmänhet fullgörs under längre perioder. Det kan således inte uteslutas att preskription, åtminstone vad gäller en del av betalningarna, inträder redan innan det berörda avtalet löpt ut med följd att en sådan preskriptionsordning systematiskt kan beröva konsumenten möjligheten att begära återbetalning av belopp som erlagts med stöd av avtalsvillkor som strider mot direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta), C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 95 och där angiven rättspraxis).
72. När det gäller den tidpunkt då den preskriptionstid som är i fråga i det nationella målet börjar löpa, föreligger det en icke försumbar risk för att konsumenten, med hänsyn till hur fristen fastställs i nationell rättspraxis, inte på ett ändamålsenligt sätt kan göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13.
73. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att om den tolkning av nationell rätt som görs i rättspraxis – vilken föranlett domstolen i första instans att fastställa tidpunkten då preskriptionstiden börjar löpa till tidpunkten för ingåendet av låneavtalet mellan UniCredit Bank och HL, det vill säga den 14 februari 2008 – skulle fastställas, så skulle den nämnda fristen ha börjat löpa oberoende av att HL hade kännedom om, eller hade kunnat ha kännedom om, att villkoret om valutarisk var oskäligt och således på ett ändamålsenligt sätt kunde göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13. Det finns inget i beslutet om hänskjutande som tyder på att konsumenten vid tidpunkten för avtalets ingående hade kännedom om, eller hade kunnat ha kännedom om, att avtalsvillkoret gällande valutarisken var oskäligt och att konsumenten således på ett ändamålsenligt sätt kunde göra gällande sina rättigheter enligt direktivet, vilket det under alla omständigheter ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
74. Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artiklarna 1.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning i rättspraxis av nationell rätt som innebär att konsumenten, för det fall ett låneavtal är ogiltigt och inte kan bestå utan det oskäliga villkoret på grund av att det hänför sig till avtalets huvudföremål, endast kan göra gällande rättsföljderna av denna ogiltighet inför domstol inom en preskriptionstid på fem år från den dag då avtalet ingicks. Detta gäller under förutsättning att konsumenten, vid denna tidpunkt, inte hade kännedom om eller inte kunde ha kännedom om, att det aktuella avtalsvillkoret var oskäligt och således inte på ett ändamålsenligt sätt kunde göra gällande sina rättigheter enligt direktivet 93/13.
Den andra och den tredje frågan
75. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida direktiv 93/13 ska tolkas så, att det utgör hinder för att den tidpunkt då EU-domstolen uttalade sig om tolkningen av detta direktiv eller den tidpunkt då den högsta nationella domstolen uttalade sig om huruvida avtalsvillkor i konsumentavtal var oskäliga, tillämpas i syfte att fastställa den tidpunkt då preskriptionstiden ska börja löpa för en talan som en konsument väckt för att erhålla återbetalning av belopp som erlagts med stöd av ett villkor som liknar det villkor som gav upphov till EU-domstolens tolkning av direktivet eller det villkor som är föremål för den nationella domstolens avgörande, eller i syfte att denna preskriptionstid åter ska börja löpa efter att ha avbrutits.
76. För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar på de frågor som ställts, och med beaktande av bakgrunden till tvisten såsom den beskrivits i beslutet om hänskjutande, är det lämpligt att begränsa bedömningen till att endast avse det fall då en konsument väcker talan med återbetalningskrav till följd av att ett avtalsvillkor har fastställts vara oskäligt.
77. EU-domstolen erinrar härvid om följande. För att bland annat ett effektivt skydd av de rättigheter som en konsument har enligt direktiv 93/13 ska säkerställas, måste konsumenten när som helst kunna göra gällande att ett avtalsvillkor är oskäligt inte bara som en grund för sitt försvar, utan även för att en domstol ska fastställa att ett avtalsvillkor är oskäligt. Detta innebär att en talan som väckts av konsumenten om fastställelse av att ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt inte kan omfattas en preskriptionstid (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 38).
78. Mot denna bakgrund har domstolen slagit fast följande. Att fastställa den tidpunkt då preskriptionstiden för en talan om återbetalning av belopp som erlagts av en konsument, på grundval av ett oskäligt avtalsvillkor, börjar löpa till den dag då den högsta nationella domstolen meddelade domar i vilka standardvillkor som motsvarar villkoret i det omtvistade avtalet fastställs vara oskäliga, skulle i många fall göra det möjligt för näringsidkaren att behålla de belopp som felaktigt erhållits, till konsumentens nackdel, på grundval av det oskäliga villkoret. Detta skulle vara oförenligt med det krav som följer av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 68 ovan, enligt vilken nämnda tidpunkt inte kan fastställas oberoende av om nämnda konsument hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om att avtalsvillkoret, som ligger till grund för rätten till återbetalning, var oskäligt och utan att näringsidkaren åläggs en omsorgs- och informationsplikt i förhållande till konsumenten, och därmed förstärka det underläge som konsumentens befinner sig i och som direktiv 93/13 syftar till att avhjälpa (dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa), C‑561/21, EU:C:2024:362, punkt 47).
79. I avsaknad av en informationsskyldighet för näringsidkaren i detta avseende kan det inte heller antas att konsumenten rimligtvis kan ha kännedom om att ett villkor i dennes avtal har en innebörd som motsvarar ett villkor som den högsta nationella domstolen har fastställt vara oskäligt. Sådan rättspraxis kan förvisso, under förutsättning att den har offentliggjorts i tillräcklig omfattning, göra det möjligt för en genomsnittskonsument att få kännedom om att ett standardvillkor som ingår i dennes avtal med en näringsidkare är oskäligt. Likväl kan det inte förväntas att konsumenten, som direktiv 93/13 syftar till att skydda med hänsyn till dennes underläge i förhållande till näringsidkaren, ska vidta åtgärder som består i juridiska efterforskningar (dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa), C‑561/21, EU:C:2024:362, punkterna 48 och 49 samt där angiven rättspraxis).
80. Det ska i detta avseende påpekas att det framgår av ordalydelsen i artikel 2 b i direktiv 93/13 att det skydd som ges genom detta direktiv beror på de ändamål som en fysisk person handlar för, det vill säga de ändamål som inte omfattas av personens näring eller yrke. Även om det kan krävas av näringsidkare att de ska hålla sig informerade om de rättsliga aspekterna av de villkor som de tar initiativ till att införa i avtal som de sluter med konsumenter inom ramen för normal affärsverksamhet, bland annat mot bakgrund av nationell rättspraxis avseende sådana villkor, kan det inte förväntas att konsumenterna ska inta ett liknande förhållningssätt, med hänsyn till att de endast ibland eller till och med undantagsvis ingår ett avtal som innehåller ett sådant villkor (dom av den 25 januari 2024, Caixabank (Preskription för återbetalning av hypoteksavgifter), C‑810/21–C‑813/21, EU:C:2024:81, punkt 60).
81. Det ska dessutom betonas att en sådan nationell rättspraxis inte nödvändigtvis i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) innebär att alla villkor av detta slag som ingår i samtliga avtal mellan en näringsidkare och en konsument kan fastställas vara oskäliga i den medlemsstaten. När den högsta nationella domstolen har fastställt att ett standardvillkor är oskäligt, ska det i princip även enligt artiklarna 3.1 och 4.1 i direktiv 93/13 fastställas i varje enskilt fall i vilken mån ett villkor i ett visst avtal motsvarar det standardvillkoret och, i likhet med detta, ska anses oskäligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa), C‑561/21, EU:C:2024:362, punkterna 50 och 51).
82. Av dessa överväganden följer att det inte kan krävas av en skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument att denne på eget initiativ inte endast regelbundet håller sig informerad om den högsta nationella domstolens avgöranden avseende standardvillkor i avtal av samma slag som de som konsumenten kan ha ingått med näringsidkare, utan även att konsumenten, på grundval av en dom från en nationell högsta domstol, avgör huruvida sådana villkor som de som ingår i ett visst avtal är oskäliga (dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa), C‑561/21, EU:C:2024:362, punkt 52).
83. Vid fastställandet av den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa för en konsuments talan om återbetalning av belopp som felaktigt har betalats enligt ett oskäligt avtalsvillkor, utgör direktiv 93/13 således hinder för att den omständigheten att det finns fast nationell rättspraxis om att liknande villkor är ogiltiga kan anses visa att kravet på att den berörda konsumenten ska ha kännedom om att detta villkor är oskäligt och de rättsliga följderna därav, är uppfyllt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2024, Caixabank (Preskription av återbetalning för återbetalning av hypoteksavgifter), C‑810/21–C‑813/21, EU:C:2024:81, punkt 61).
84. De skäl som anges i punkterna 78 och 81 ovan, vilka leder till slutsatsen att förekomsten av domar från en nationell högsta domstol i vilka det fastställs att vissa standardvillkor är oskäliga inte i sig innebär att en konsument har eller rimligen kan ha kännedom om att ett liknande villkor i ett avtal som vederbörande har ingått med en näringsidkare är oskäligt, gäller nämligen i tillämpliga delar för EU-domstolens förhandsavgöranden om tolkningen av direktiv 93/13.
85. EU-domstolens förhandsavgöranden om tolkningen av unionsrätten offentliggörs visserligen på ett sätt som underlättar tillgången till dem, bland annat för konsumenter. EU-domstolen uttalar sig emellertid inte i dessa avgöranden om huruvida vissa villkor är oskäliga och överlåter systematiskt den konkreta bedömningen av dessa villkor till den nationella domstolen, eftersom den bedömningen i princip inte omfattas av EU-domstolens behörighet. Härav följer att en konsument, även om han eller hon är direkt berörd av det nationella målet, inte av ett sådant avgörande från EU-domstolen kan dra slutsatsen att det är säkert att ett avtalsvillkor i ett avtal som vederbörande har ingått med en näringsidkare är oskäligt. De domar från EU-domstolen som den hänskjutande domstolen har hänvisat till kan således inte anses utgöra en informationskälla för genomsnittskonsumenten om huruvida ett visst avtalsvillkor är oskäligt (dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa), C‑561/21, EU:C:2024:362, punkterna 58 och 59).
86. Ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, i vilket det fastställs att ett avtalsvillkor är oskäligt och vilket delges den berörda konsumenten i vederbörlig ordning i dennes egenskap av avgörandets adressat, i enlighet med tillämpliga nationella bestämmelser, kan däremot utgöra den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa. När ett sådant avgörande väl vunnit laga kraft anses konsumenten ha kännedom om att det aktuella avtalsvillkoret är oskäligt och således själv kunna bedöma huruvida det är lämpligt att väcka talan om återbetalning av de belopp som erlagts i enlighet med det oskäliga villkoret inom den frist som föreskrivs i nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa), C‑561/21, EU:C:2024:362, punkterna 36 och 37).
87. Det ska emellertid preciseras att även om direktiv 93/13 utgör hinder för att preskriptionstiden för en talan om återbetalning av belopp som en konsument har erlagt i enlighet med ett oskäligt avtalsvillkor börjar löpa oavsett om konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om att detta villkor var oskäligt, så utgör direktivet inte hinder för att näringsidkaren ges möjlighet att bevisa att konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om den omständigheten innan en dom meddelas i vilken nämnda villkor ogiltigförklaras (dom av den 25 april 2024, Caixabank (Preskriptionstid), C‑484/21, EU:C:2024:360, punkt 35)
88. I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att det inte finns något lagakraftvunnet domstolsavgörande i vilket det fastställs att villkoret om valutarisk är oskäligt och ogiltigt.
89. Även om det antas att HL hade kännedom om de relevanta avgörandena från Kúria (Högsta domstolen) eller EU-domstolens domar, kan varken den tidpunkt då dessa avgöranden och domar meddelades eller den dag då HL faktiskt fick kännedom om dem utgöra tidpunkten då preskriptionstiden börjar löpa.
90. Det åligger i förekommande fall den hänskjutande domstolen att kontrollera om UniCredit Bank och Momentum Credit bevisat att HL hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om att villkoret avseende valutarisken var oskäligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa), C‑561/21, EU:C:2024:362, punkt 38).
91. Vad slutligen gäller frågan huruvida preskriptionstiden ska börja löpa på nytt efter att ha avbrutits påpekar domstolen följande. Syftet med avbrottet av preskriptionstiden är att säkerställa att denna frist – vars grundval just består i att straffa rättighetsinnehavarens passivitet – inte får någon verkan i en situation som motiverar denna passivitet. Avbrottet syftar således till att skydda situationer där rättighetshavaren, av objektiva skäl som anges i lag, befinner sig i en situation som objektivt sett hindrar honom från att utöva sin rätt, genom att förhindra att den tid som förflutit medför att rättigheten upphör.
92. Av detta följer att den omständigheten att preskriptionstiden börjar löpa igen efter att ha avbrutits ska vara förenad med samma garantier som dem som gäller för att fastställa den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa.
93. Mot denna bakgrund ska den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Direktiv 93/13 ska tolkas så, att det utgör hinder för att den tidpunkt då EU-domstolen uttalade sig om tolkningen av detta direktiv eller den tidpunkt då den högsta nationella domstolen uttalade sig om huruvida avtalsvillkor i konsumentavtal var oskäliga, tillämpas i syfte att fastställa den tidpunkt då preskriptionstiden ska börja löpa för en talan som en konsument väckt för att erhålla återbetalning av belopp som erlagts med stöd av ett villkor som liknar det villkor som gav upphov till EU-domstolens tolkning av direktivet eller det villkor som är föremål för den nationella domstolens avgörande. Nämnda direktiv utgör även hinder för att dessa tidpunkter tillämpas i syfte att nyss nämnda preskriptionstid åter ska börja löpa efter att ha avbrutits.
Den fjärde frågan
94. Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den fjärde frågan.
Rättegångskostnader
95. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:
1) Artiklarna 1.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning i rättspraxis av nationell rätt som innebär att konsumenten, för det fall ett låneavtal är ogiltigt och inte kan bestå utan det oskäliga villkoret på grund av att det hänför sig till avtalets huvudföremål, endast kan göra gällande rättsföljderna av denna ogiltighet inför domstol inom en preskriptionstid på fem år från den dag då avtalet ingicks. Detta gäller under förutsättning att konsumenten, vid denna tidpunkt, inte hade kännedom om eller inte kunde ha kännedom om, att det aktuella avtalsvillkoret var oskäligt och således inte på ett ändamålsenligt sätt kunde göra gällande sina rättigheter enligt direktivet 93/13.
2) Direktiv 93/13 ska tolkas så, att det utgör hinder för att den tidpunkt då EU-domstolen uttalade sig om tolkningen av detta direktiv eller den tidpunkt då den högsta nationella domstolen uttalade sig om huruvida avtalsvillkor i konsumentavtal var oskäliga, tillämpas i syfte att fastställa den tidpunkt då preskriptionstiden ska börja löpa för en talan som en konsument väckt för att erhålla återbetalning av belopp som erlagts med stöd av ett villkor som liknar det villkor som gav upphov till EU-domstolens tolkning av direktivet eller det villkor som är föremål för den nationella domstolens avgörande. Nämnda direktiv utgör även hinder för att dessa tidpunkter tillämpas i syfte att nyss nämnda preskriptionstid åter ska börja löpa efter att ha avbrutits.
1 Rättegångsspråk: ungerska.