C-681/24

Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 22 oktober 2026

CELEX: 62024CJ0681
Datum: 2026-10-22
Källa: eur-lex.europa.eu

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 22 oktober 2026 ( * )

” Fördragsbrott – Artikel 258 FEUF – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Straffrättsligt samarbete – Direktiv 2013/48/EU – Rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden – Artikel 3.3 – Misstänktas och tilltalades rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs – Begreppen ’närvarande’ och ’faktiskt medverkande’ – Artikel 3.6 – Tillfälligt undantag från rätten till tillgång till försvarare – Nationell lagstiftning enligt vilken personer som är misstänkta för brott kan förhöras utan att ha sin försvarare närvarande om försvararen inte kan kontaktas inom en viss tid – Felaktigt införlivande ”

I mål C‑681/24,

angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, som väckts den 15 oktober 2024,

Europeiska kommissionen, företrädd av C. Kovács, P. Ondrůšek och M. Wasmeier, samtliga i egenskap av ombud,

sökande,

mot

Republiken Tjeckien, inledningsvis företrädd av T. Müller, A. Pagáčová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, därefter av T. Müller, J. Očková och A. Pagáčová och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Ungern, företrädd av Zs. Biró-Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud,

intervenient,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna R. Frendo (referent), N. Jääskinen, M. Condinanzi och A. Kornezov,

generaladvokat: T. Ćapeta,

justitiesekreterare: handläggaren E. Sartori,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 december 2025,

och efter att den 12 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Tjeckien har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1), genom att inte anta de bestämmelser som är nödvändiga för att följa artikel 3.6 jämförd med artikel 3.3 i detta direktiv.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2013/48

2 I skälen 4, 6, 8, 23–25, 28, 30–32, 44, 52 och 54 i direktiv 2013/48 anges följande:

”(4) Genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande av avgöranden i straffrättsliga förfaranden förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Omfattningen av ömsesidigt erkännande är i hög grad beroende av en rad faktorer, som inbegriper mekanismer till skydd för misstänktas eller tilltalades rättigheter och gemensamma miniminormer för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande.

…

(6) Ömsesidigt erkännande av avgöranden i straffrättsliga förfaranden kan bara fungera effektivt i en anda av tillit, där inte endast de rättsliga myndigheterna utan samtliga aktörer i den straffrättsliga processen likställer avgöranden av rättsliga myndigheter i andra medlemsstater med avgöranden som meddelas i den egna staten, vilket förutsätter förtroende inte bara för innehållet i den andra medlemsstatens bestämmelser, utan också för att de tillämpas korrekt. Ett stärkt ömsesidigt förtroende förutsätter detaljerade bestämmelser för att skydda de processuella rättigheter och garantier som fastställs i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan)], [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)] och [den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 16 december 1966 och trädde i kraft den 23 mars 1976]. Det kräver också att man, genom detta direktiv och andra åtgärder, inom [Europeiska] unionen vidareutvecklar de miniminormer som fastställs i stadgan och Europakonventionen.

…

(8) Gemensamma minimiregler bör leda till ökat förtroende för alla medlemsstaters straffrättsliga system, vilket i sin tur bör bidra till ett effektivare rättsligt samarbete i en anda av ömsesidigt förtroende och till främjandet av de grundläggande rättigheterna i unionen. Sådana gemensamma minimiregler bör också bidra till att avlägsna hindren för den fria rörligheten för medborgarna inom medlemsstaternas hela territorium. Sådana gemensamma minimiregler bör fastställas när det gäller rätten till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden, rätten att få en tredje part underrättad vid ett frihetsberövande och rätten att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet.

…

(23) Misstänkta eller tilltalade bör ha rätt att kontakta den försvarare som företräder dem. En sådan kontakt får ske när som helst, inbegripet före ett eventuellt utövande av rätten att träffa den försvararen. Medlemsstaterna får besluta om de praktiska åtgärder som avser längden, frekvensen samt medlet för en sådan kontakt, även när det gäller användning av videokonferenser och annan kommunikationsteknik för att möjliggöra kontakterna. Sådana praktiska åtgärder bör inte inverka menligt på det effektiva utövandet av eller innehållet i misstänktas eller tilltalades rätt att kontakta sin försvarare.

(24) När det gäller vissa mindre förseelser bör detta direktiv inte hindra medlemsstaterna från att organisera så att misstänktas eller tilltalades rätt till tillgång till en försvarare tillhandahålls per telefon. Rätten bör emellertid endast begränsas på detta sätt i fall där den misstänkta eller tilltalade inte kommer att förhöras av polisen eller en annan brottsbekämpande myndighet.

(25) Medlemsstaterna bör säkerställa att misstänkta eller tilltalade har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet inbegripet vid förhandlingar i domstol. Denna medverkan bör ske i enlighet med förfaranden i den nationella rätten, som kan reglera en försvarares medverkan vid polisens eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighets förhör av den misstänkta eller tilltalade samt vid förhandlingar i domstol, under förutsättning att sådana förfaranden inte inverkar menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i den berörda rättigheten. Vid förhör av den misstänkta eller tilltalade av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet eller vid förhandlingar i domstol, får försvararen i enlighet med dessa förfaranden bland annat ställa frågor, begära förtydliganden och avge yttranden, vilket bör dokumenteras i enlighet med nationell rätt.

…

(28) Om misstänkta eller tilltalade frihetsberövas bör medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att dessa personer verkligen kan utöva sin rätt till tillgång till försvarare, inbegripet genom att ordna med bistånd från en försvarare i de fall där personen i fråga inte har någon sådan, såvida de inte har avstått från den rätten. Sådana åtgärder kan bland annat innebära att de behöriga myndigheterna ordnar med bistånd från en försvarare på grundval av en förteckning över tillgängliga försvarare, bland vilka den misstänkta eller tilltalade kan välja. Sådana åtgärder skulle i tillämpliga fall kunna innefatta åtgärderna för rättshjälp.

…

(30) Om den misstänkta eller tilltalade befinner sig på en geografiskt avlägsen plats, till exempel i utomeuropeiska territorier eller där medlemsstaten genomför eller deltar i militära operationer utanför dess territorium, får medlemsstaterna tillfälligt göra undantag från en misstänkts eller tilltalads rätt att utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet få tillgång till en försvarare. Vid ett sådant tillfälligt undantag bör de behöriga myndigheterna inte förhöra den berörda personen eller genomföra någon av de utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder som föreskrivs i detta direktiv. Om omedelbar tillgång till försvarare är omöjlig på grund av den misstänktas eller tilltalades geografiskt avlägsna belägenhet bör medlemsstaterna möjliggöra kommunikation via telefon eller videokonferens såvida detta inte är helt omöjligt.

(31) Medlemsstaterna bör tillåtas att tillfälligt göra undantag från rätten till tillgång till försvarare under förundersökningen om det föreligger ett trängande behov av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller fysiska säkerhet. Vid ett tillfälligt undantag på den grunden får de behöriga myndigheterna förhöra misstänkta eller tilltalade utan att försvararen är närvarande, under förutsättning att de har informerats om sin rätt att tiga och har möjlighet att utöva denna rätt, och att ett sådant förhör inte inverkar menligt på rätten till försvar, inbegripet skyddet mot självangivelse. Förhör får endast genomföras i syfte att och i den mån det krävs för att erhålla information som är avgörande för att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller fysiska säkerhet. Allt missbruk av detta undantag skulle i princip oåterkalleligen skada rätten till försvar.

(32) Medlemsstaterna bör även tillåtas att tillfälligt göra undantag från rätten till tillgång till försvarare under förundersökningen om omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra väsentlig fara för de straffrättsliga förfarandena, särskilt för att förhindra att avgörande bevis undanröjs eller ändras, eller för att förhindra otillbörlig påverkan på vittnen. Vid ett tillfälligt undantag på den grunden får de behöriga myndigheterna förhöra misstänkta eller tilltalade utan att försvararen är närvarande, under förutsättning att de har informerats om sin rätt att tiga och har möjlighet att utöva denna rätt, och att ett sådant förhör inte inverkar menligt på rätten till försvar, inbegripet skyddet mot självangivelse. Förhör får endast genomföras i syfte att och i den mån det krävs för att erhålla information som är avgörande för att förhindra väsentlig fara för de straffrättsliga förfarandena. Allt missbruk av detta undantag skulle i princip oåterkalleligen skada rätten till försvar.

…

(44) Eftersökta personer bör ha rätt att kontakta den försvarare som företräder dem i den verkställande staten. Det bör vara möjligt för sådan kontakt att äga rum när som helst, inbegripet före ett eventuellt utövande av rätten att träffa en försvarare. Medlemsstaterna får besluta om de praktiska åtgärder som ska gälla för längd, frekvens och kommunikationsmedel för kontakterna mellan eftersökta personer och deras försvarare, även när det gäller användning av videokonferenser och annan kommunikationsteknik för att möjliggöra kontakterna. Sådana praktiska åtgärder bör inte inverka menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i eftersökta personers rätt att kontakta sina försvarare.

…

(52) Detta direktiv garanterar de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan, inbegripet … rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till en rättvis rättegång samt oskuldspresumtionen och rätten till försvar. Detta direktiv bör tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer.

…

(54) I detta direktiv fastställs minimiregler. Medlemsstaterna får utvidga de rättigheter som fastställs i direktivet för att därigenom erbjuda en högre skyddsnivå. En sådan högre skyddsnivå bör inte utgöra något hinder för det ömsesidiga erkännande av rättsliga avgöranden som minimireglerna är avsedda att underlätta. Skyddsnivån bör aldrig understiga de normer som anges i stadgan och Europakonventionen, så som dessa tolkas i rättspraxis från [EU-domstolen] och [Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen)].”

3 I artikel 3 (”Rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden”) i direktiv 2013/48 föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.

2. Misstänkta eller tilltalade ska ha rätt till tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål. Misstänkta eller tilltalade ska under alla omständigheter ha rätt till tillgång till försvarare från och med den tidpunkt som inträffar först:

a) Innan de förhörs av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.

b) När utredande myndigheter eller andra behöriga myndigheter genomför utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder i enlighet med punkt 3 c.

c) Utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet.

d) Om de har kallats att inställa sig inför en domstol med behörighet i brottmål, i god tid innan de inställer sig inför domstolen i fråga.

3. Rätten till försvarare ska innebära följande:

a) Medlemsstaterna ska se till att de misstänkta eller tilltalade har rätt att i enrum tala med och kontakta den försvarare som företräder dem, även före förhör av polis eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.

b) Medlemsstaterna ska se till att de misstänkta eller tilltalade har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs. Denna medverkan ska ske i enlighet med förfarandena i den nationella rätten, under förutsättning att dessa förfaranden inte inverkar menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i rättigheten i fråga. Om en försvarare deltar vid ett förhör, ska faktumet att detta deltagande ägt rum noteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.

…

4. Medlemsstaterna ska bemöda sig om att göra allmän information tillgänglig för att underlätta för misstänkta eller tilltalade att erhålla en försvarare.

Utan hinder av bestämmelserna i nationell rätt om krav på försvarares närvaro ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att misstänkta eller tilltalade som har frihetsberövats effektivt kan utöva sin rätt till tillgång till försvarare, såvida inte de har avstått från denna rätt i enlighet med artikel 9.

5. I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av punkt 2 c om en misstänkt eller tilltalad befinner sig på en plats som är så geografiskt avlägsen att det är omöjligt att garantera rätten att utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet få tillgång till en försvarare.

6. I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av de rättigheter som anges i punkt 3, om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av något av följande tvingande skäl:

a) Om det finns ett trängande behov av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet.

b) Om omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras.”

4 I artikel 8 (”Allmänna villkor för tillämpning av tillfälliga undantag”) i direktiv 2013/48 föreskrivs följande:

1. Ett tillfälligt undantag enligt artiklarna 3.5, 3.6 eller 5.3

a) ska vara proportionellt och får inte gå utöver vad som är nödvändigt,

b) ska vara strikt tidsbegränsat,

c) får inte uteslutande grundas på det påstådda brottets natur eller svårhetsgrad, och

d) får inte påverka förutsättningarna för att rättegången som en helhet blir rättvis.

2. Tillfälliga undantag enligt artikel 3.5 eller 3.6 får endast godkännas genom ett vederbörligen motiverat beslut, som efter en bedömning i det enskilda fallet fattats antingen av en rättslig myndighet eller av en annan behörig myndighet under förutsättning att beslutet kan bli föremål för rättslig prövning. Det vederbörligen motiverade beslutet ska dokumenteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.

…”

5 I artikel 9 (”Avstående från rättigheter”) i direktiv 2013/48 föreskrivs följande:

”1. Utan att det påverkar nationell lagstiftning som kräver obligatorisk närvaro eller bistånd av en försvarare ska medlemsstaterna, i förhållande till varje avstående från en rätt som avses i artiklarna 3 och 10, se till att

a) den misstänkta eller tilltalade, muntligen eller skriftligen, har fått tydlig och tillräcklig information avfattad på ett enkelt och begripligt språk om innebörden av den berörda rättigheten och om de eventuella konsekvenserna av att avstå från den, och [att]

b) avståendet är frivilligt och otvetydigt.

2. Avståendet, som kan göras skriftligen eller muntligen, och de omständigheter under vilka avståendet gjordes ska noteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.

3. Medlemsstaterna ska se till att en misstänkta eller tilltalade kan återkalla ett avstående när som helst under de straffrättsliga förfarandena och att de informeras om den möjligheten. Ett sådant återkallande ska ha verkan från och med det ögonblick då det görs.”

6 Artikel 11 (”Rättshjälp”) i direktiv 2013/48 har följande lydelse:

”Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av nationell lagstiftning om rättshjälp, som ska vara tillämplig i enlighet med stadgan och Europakonventionen.”

Direktiv (EU) 2016/1919

7 I artikel 1 (”Syfte”) i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 2016, s. 1) föreskrivs följande i punkt 2:

”Detta direktiv kompletterar [direktiv 2013/48 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 2016, s. 1)]. Ingenting i detta direktiv ska tolkas som en begränsning av de rättigheter som föreskrivs i de direktiven.”

8 I artikel 2 (”Tillämpningsområde”) i direktiv 2016/1919 föreskrivs följande i punkt 1:

”Detta direktiv tillämpas på misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden, som har rätt till tillgång till försvarare enligt direktiv 2013/48/EU, och som

a) är frihetsberövade,

b) enligt unionsrätten eller nationell rätt ska bistås av en försvarare, eller

c) måste eller tillåts närvara vid en utrednings- eller bevisupptagningsåtgärd som minst omfattar följande:

i) Vittneskonfrontationer.

ii) Konfrontationsförhör.

iii) Rekonstruktioner.”

Tjeckisk rätt

9 I artikel 8.3 i Listina základních práv a svobod (Republiken Tjeckiens stadga om de grundläggande rättigheterna), som är en bestämmelse som har grundlagsstatus, föreskrivs följande:

”Den som är misstänkt eller anklagad för brott får endast anhållas i de fall som föreskrivs i lag. Den anhållne ska omedelbart underrättas om skälen för anhållningsbeslutet, höras och inom högst 48 timmar antingen försättas på fri fot eller begäras häktad. Om den anhållne begärs häktad, ska rätten senast inom 24 timmar från det att häktningsframställan inkom till rätten hålla häktningsförhandling och besluta om personen ska häktas eller försättas på fri fot.”

10 I 2 § punkt 4 i zákon č. 141/1961 Sb., o trestním řizení soudním (trestní řád) (lag nr 141/1961 om straffprocessen), i den lydelse som är tillämplig i det aktuella fördragsbrottsärendet (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna lag ska de brottsbekämpande myndigheterna agera på eget initiativ. De brottsbekämpande myndigheterna ska handlägga brottmålsärenden utan dröjsmål. Häktningsärenden ska handläggas skyndsamt … . De brottsbekämpande myndigheterna ska vid handläggningen av brottmålsärenden noga iaktta de fri- och rättigheter som garanteras i stadgan om de grundläggande rättigheterna och i de internationella fördrag om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som Republiken Tjeckien är bunden av. Vid verkställighet av lagföringsåtgärder får de berörda personernas rättigheter endast inskränkas i motiverade fall. Sådana rättighetsinskränkningar ska ha stöd i lag och får endast göras i den mån det är nödvändigt för att tillgodose ändamålet med brottmålsprocessen. …”

11 I 33 § punkt 1 i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”Under förundersökningen har den misstänkte rätt att yttra sig över samtliga omständigheter och den bevisning som läggs honom eller henne till last, men är inte skyldig att medverka till utredningen av sin egen skuld. Den misstänkte har rätt att lägga fram omständigheter och bevis till stöd för sitt försvar och har även rätt att begära att utredningen kompletteras på det sätt han eller hon anser nödvändigt. Den misstänkte har rätt att överklaga beslut som fattas under förundersökningen. Den misstänkte har rätt att själv utse en försvarare och rådgöra med denne vid förhör och andra utredningsåtgärder från de brottsbekämpande myndigheternas sida. Under ett förhör får den misstänkte inte rådgöra med sin försvarare om hur han eller hon ska besvara en fråga som redan ställts. Den misstänkte har rätt att begära att ha sin försvarare närvarande vid förhör och att försvararen även ska vara närvarande vid andra utredningsåtgärder under förundersökningen (165 §). Om den misstänkte är häktad eller avtjänar ett fängelsestraff har han eller hon rätt att träffa och samtala med sin försvarare i enrum. Den misstänkte har de nu angivna rättigheterna även om han eller hon har begränsad rättskapacitet.”

12 67 § (”Skäl för häktning”) i straffprocesslagen har följande lydelse:

”Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas endast om det med hänsyn till den misstänktes handlande eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon

a) avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, särskilt om den misstänktes identitet inte omedelbart kan fastställas, om den misstänkte inte har en fast bostad eller om han eller hon riskerar ett längre fängelsestraff,

b) försvårar utredningen av brottet genom att påverka vittnen eller medmisstänkta som ännu inte har hörts eller genom att undanröja bevis eller på något annat sätt, eller

c) återfaller i brottslighet liknande den han eller hon misstänks för, eller att den misstänkte fullbordar ett brott som han eller hon har försökt begå eller begår ett brott som han eller hon planerat eller hotat att begå.

Vidare krävs att utredningen visar att den misstänkte har begått den aktuella gärningen och att gärningen utgör ett brott samt att det, med hänsyn till den misstänktes förhållanden och den häktningsgrundande brottslighetens art och allvar, inte är möjligt att vid prövningen av häktningsfrågan avgöra om ändamålet med häktningen kan uppnås genom andra åtgärder, bland annat genom något tvångsmedel.”

13 I 75 § (”Anhållande”) i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”Om det föreligger skäl för häktning (artikel 67) får polisen besluta att anhålla en person som på sannolika skäl är misstänkt för brott. Polisen är dock skyldig att omedelbart underrätta åklagaren om anhållningsbeslutet och översända en kopia av det protokoll som upprättats i samband därmed och annat utredningsmaterial, så att åklagaren ska kunna besluta om personen ska begäras häktad. Häktningsframställan ska i sådant fall göras i så god tid att häktningsförhandling kan hållas senast inom 48 timmar från det att anhållningsbeslutet verkställdes. I annat fall ska den misstänkte försättas på fri fot.”

14 I 76 § (”Anhållande av en person som kan misstänkas för brott”) i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”(1) Om det föreligger skäl för häktning (artikel 67) får polisen i brådskande fall besluta att anhålla en person som kan misstänkas för brott, även om personen inte har delgivits formell misstanke om brott (160 § punkt 1). Ett sådant anhållningsbeslut får inte fattas utan medgivande från åklagaren. Anhållande av en person som kan misstänkas för brott utan åklagarens medgivande får endast ske i brådskande fall där medgivande inte kan inhämtas i förväg, särskilt om en person tas på bar gärning eller på flyende fot.

…

(3) När polisen har anhållit en person som kan misstänkas för brott, ska den förhöra personen och upprätta ett förhörsprotokoll, som ska innehålla uppgift om plats och datum för anhållningsbeslutet samt omständigheterna kring detta. Protokollet ska även innehålla den anhållnes personuppgifter och skälen för anhållningsbeslutet.

(4) Om en sådan person har anhållits av polisen eller har överlämnats till polisen efter att ha tagits på bar gärning (punkt 2), och brottsmisstankarna mot personen inte längre kvarstår eller om skälen för anhållningsbeslutet inte längre föreligger av någon annan anledning, ska polisen omedelbart försätta personen på fri fot. Om den berörda personen inte försätts på fri fot, ska polisen översända förhörsprotokollet till åklagaren, tillsammans med en kopia av beslutet om att inleda en förundersökning och annat utredningsmaterial, så att åklagaren ska kunna besluta om personen ska begäras häktad. Om polisen vill att åklagaren ska göra en häktningsframställan, ska den begära detta utan dröjsmål, så att häktningsförhandling kan hållas senast inom 48 timmar från det att anhållningsbeslutet verkställdes. I annat fall ska den misstänkte försättas på fri fot.

(5) Bestämmelserna i 33 § punkterna 1, 5 och 6 samt i 91, 92, 93 och 95 §§ ska gälla även i fall där förhör hålls med en anhållen misstänkt person trots att något beslut om att inleda en förundersökning mot personen ännu inte har fattats (160 §).

(6) Den berörda personen ska ha rätt att begära att en försvarare är närvarande vid ett förhör enligt punkt 3, såvida det inte är omöjligt att få kontakt med försvararen inom den tidsfrist som anges i punkt 4.”

15 I 77 § (”Beslut om en misstänkt person som är anhållen”) i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”(1) Om åklagaren, på grundval av de handlingar som polisen överlämnat, inte har beslutat att en anhållen misstänkt ska försättas på fri fot, ska åklagaren göra en häktningsframställan senast inom 48 timmar från det att anhållningsbeslutet verkställdes. Åklagaren ska till häktningsframställan foga den bevisning som finns i utredningen.

(2) Rätten ska pröva frågan om häktning av den misstänkte (punkt 1) vid en förhandling som ska hållas senast 24 timmar efter det att häktningsframställan kom in. Rätten ska vid förhandlingen besluta om den misstänkte ska försättas på fri fot eller häktas. Rätten ska utan dröjsmål och på lämpligt sätt underrätta den försvarare som den misstänkte själv har valt eller som förordnats för honom eller henne om tid och plats för häktningsförhandlingen. Detta gäller under förutsättning att det är möjligt att få kontakt med denna försvarare och att den misstänkte har begärt att en försvarare ska vara närvarande vid förhandlingen. Även åklagaren ska underrättas om tid och plats för häktningsförhandlingen. Försvararen och åklagaren får närvara vid häktningsförhandlingen och ställa frågor till den misstänkte, dock endast med rättens medgivande. Om åklagaren inte ger in en häktningsframställan inom 24 timmar, ska den misstänkte försättas på fri fot.”

Det administrativa förfarandet och förfarandet vid domstolen

16 Den 7 november 2016 underrättade Republiken Tjeckien kommissionen om de åtgärder för införlivande av direktiv 2013/48 som medlemsstaten hade vidtagit vid denna tidpunkt. Därefter vidtog Republiken Tjeckien ytterligare 19 åtgärder, vilka anmäldes till kommissionen mellan den 15 mars 2017 och den 17 maj 2021. Direktivet skulle ha införlivats senast den 27 november 2016.

17 Kommissionen fann efter att ha granskat de anmälda åtgärderna att dessa inte kunde anses säkerställa att tjeckisk rätt överensstämmer med artiklarna 3.6 b, 5.2 och 5.3 b samt 10 i direktiv 2013/48. Kommissionen sände därför den 23 september 2021 en formell underrättelse till Republiken Tjeckien.

18 Sedan Republiken Tjeckien svarat på den formella underrättelsen fann kommissionen att svaren var otillfredsställande i fråga om artiklarna 3.6 b och 5.2 i direktiv 2013/48 och riktade därför, den 28 september 2023, ett motiverat yttrande till medlemsstaten.

19 Den 24 november 2023 inkom Republiken Tjeckien med sina synpunkter på det motiverade yttrandet och föreslog där att ett arbetsmöte skulle hållas mellan kommissionen och medlemsstaten, för att ge denna tillfälle att förtydliga vissa frågor för kommissionen.

20 Sedan ett sådant möte hållits den 2 maj 2024, utan att kommissionen låtit sig övertygas av vad Republiken Tjeckien anfört i fråga om artikel 3.6 jämförd med artikel 3.3 i direktiv 2013/48, beslutade kommissionen, den 15 oktober 2024, att väcka förevarande fördragsbrottstalan vid domstolen.

21 Domstolens ordförande beslutade den 30 januari 2025 att bevilja Ungerns ansökan om få att inträda som intervenient i målet på Republiken Tjeckiens sida.

Prövning av talan

Parternas argument

22 Kommissionen har till stöd för sin talan åberopat en enda anmärkning, nämligen att artikel 3.6 jämförd med artikel 3.3 i direktiv 2013/48 inte har införlivats på ett korrekt sätt med den tjeckiska rättsordningen.

23 Till utveckling av denna anmärkning har kommissionen i sin ansökan anfört följande. Av 76 § punkt 6 i straffprocesslagen framgår att en person som kan misstänkas för brott, och som på denna grund har anhållits av polisen, får förhöras utan att ha tillgång till en försvarare om det inte är möjligt att få kontakt med försvararen inom 48 timmar från det att anhållningsbeslutet verkställdes. En bestämmelse av detta slag strider mot artikel 3.6 i direktiv 2013/48. Den omständigheten att en misstänkts försvarare inte kan nås utgör nämligen inte ett sådant tvingande skäl som enligt denna bestämmelse motiverar att ett förhör hålls med den misstänkte utan att försvararen är närvarande.

24 Den ståndpunkt som Republiken Tjeckien gett uttryck för i denna fråga – det vill säga att det för att tillgodose den anhållnes rätt att ha sin försvarare närvarande vid eget förhör räcker att personen har getts möjlighet att kontakta och välja en försvarare som kan närvara vid förhöret – strider mot artikel 3.3 b i direktiv 2013/48. I den bestämmelsen görs nämligen en tydlig hänvisning till båda aspekterna av rätten till tillgång till försvarare, det vill säga försvararens närvaro och faktiska medverkan vid förhöret. Av artikel 3.1 i direktivet framgår nämligen att de enda fall i vilka en gripen person får förhöras utan att en försvarare är närvarande är om den berörda medlemsstaten har utnyttjat det tillfälliga undantag som anges i artikel 3.6 eller om personen har avstått från denna rätt i enlighet med artikel 9.

25 Kravet på att en person som är misstänkt för brott inte får vara frihetsberövad längre än 48 timmar kan inte anses motivera möjligheten att förhöra en sådan person utan att en försvarare är närvarande. Inte heller kan risken för att rätten till tillgång till försvarare missbrukas tas till intäkt för att villkora denna rätt med ett allmänt villkor som strider mot ordalydelsen i och syftet med artikel 3 i direktiv 2013/48. En åtgärd som Republiken Tjeckien skulle kunna vidta för att minska risken för att brottmålsprocessen blir lidande på grund av dröjsmål som orsakas av att den försvarare som personen har valt inte kan nås är således att se till att en försvarare är nåbar och tillgänglig för att tillhandahålla rättsligt bistånd. Denna åtgärd består inte i att utse en viss bestämd försvarare åt den misstänkte eller tilltalade, utan att se till att en försvarare faktiskt är tillgänglig under den begränsade tid som förhöret ska pågå.

26 Republiken Tjeckien har i sitt svaromål anfört följande. Möjligheten för en misstänkt person som är anhållen att faktiskt välja en försvarare regleras av pokyn policejního prezidenta č. 103/2013, o plnění některých úkolů policejních orgánů Policie České republiky v trestním řízení (polisstyrelsens föreskrifter nr 103/2013 om polisens utförande av vissa uppgifter under brottmålsprocessen). Av dessa föreskrifter framgår att om den försvarare som den misstänkte har valt inte kan närvara vid ett polisförhör, så ska polisen alltid fråga om personen vill att en annan försvarare ska närvara vid förhöret. Den misstänkte har således alltid möjlighet, om fristen medger detta, att välja en annan försvarare. Om den som ska förhöras inte känner till någon annan försvarare, ska polisen tillhandahålla personen det tjeckiska advokatsamfundets förteckning över försvarare eller en förteckning med deras telefonnummer. Detta gäller oavsett om det är fråga om ett förhör i samband med ett gripande eller i ett senare skede av utredningen. I praktiken är det således endast i fall där en misstänkt eller tilltalad person, trots alla dessa försök att hitta en annan försvarare, inte har valt en försvarare som det är möjligt att få kontakt med inom 48 timmar från det att anhållningsbeslutet verkställdes som personen kan komma att förhöras utan att en försvarare är närvarande. Den nu aktuella tjeckiska lagstiftningen säkerställer därmed att misstänkta som anhållits har möjlighet att utse en försvarare som är närvarande vid förhöret.

27 Att denna lagstiftning eventuellt kan komma att anses vara oförenlig med artikel 3.3 b i direktivet saknar betydelse, eftersom den under alla omständigheter är förenlig med artikel 3.6, och detta av följande tre skäl. För det första kan lagstiftningen endast tillämpas i undantagsfall. För det andra tillämpas den för att förhindra att utredningen väsentligen äventyras. För det tredje kräver den att de behöriga myndigheterna gör en bedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

28 Möjligheten enligt 76 § punkt 6 i straffprocesslagen att förhöra en person misstänkt som är misstänkt för brott utan att en försvarare är närvarande är endast tillämplig i det särskilda undantagsfallet att den berörda personen, i syfte att bli försatt på fri fot och undandra sig lagföring, avsiktligt insisterar på att det ska vara en viss bestämd försvarare som bistår honom eller henne, trots att just denna försvarare är – kanske också avsiktligen – otillgänglig. Om en sådan misstänkt eller tilltalad försätts på fri fot skulle detta inte bara riskera att allvarligt hota utredningen, eftersom personen kan komma att avvika i syfte att undandra sig lagföring, påverka vittnen eller fortsätta sin brottsliga verksamhet, utan även straffrättens skyddsintressen, däribland människors liv och hälsa, och detta är ett hot som endast kan avvärjas genom omedelbara åtgärder. Det är just denna typ av situationer som avses i artikel 3.6 i direktiv 2013/48.

29 Artikel 3 i direktivet bygger på Europadomstolens praxis, och av denna framgår att det inte finns något krav på att en försvarare faktiskt alltid är närvarande under förhöret. Republiken Tjeckien har vidare, i sin duplik, anfört följande. Europadomstolen fann i domen av den 23 februari 2010, Yoldaș mot Turkiet (CE:ECHR:2010:0223JUD 002750304, § 52) att någon kränkning av artikel 6 i Europakonventionen inte hade skett, eftersom den anklagade själv hade valt att inte ha en försvarare närvarande vid förhöret. Den anklagade hade blivit informerad om sin rätt att biträdas av en försvarare, men hade alltså trots detta avstått från denna rätt. Av detta följer att det som är avgörande utifrån målet med artikel 6.3 c i Europakonventionen inte är att en försvarare faktiskt har varit närvarande vid förhöret, utan att den anklagade haft möjlighet att på ett effektivt sätt kunna utöva sin rätt till tillgång till försvarare, att fritt välja försvarare och att bli informerad om denna rätt.

30 Vad gäller det som kommissionen anfört om att ett sätt att minska risken för att rätten till tillgång till försvarare missbrukas skulle kunna vara att se till att en försvarare som är tillgänglig förordnas som offentligt biträde om den försvarare som den misstänkte har valt inte är tillgänglig, kan det konstateras att denna åtgärd skulle innebära att medlemsstaterna ålades en skyldighet, med stöd av direktiv 2013/48, att förordna ett offentligt biträde åt den misstänkte som en form av rättshjälp, trots att det området inte omfattas av direktivets tillämpningsområde enligt artikel 11 i direktivet.

31 Ungern har i sin interventionsinlaga också gjort gällande att det i Europadomstolens praxis inte uppställs något absolut krav på att försvararen ska vara närvarande vid förhöret. I detta avseende anser Ungern att en nationell lagstiftning som ger misstänkta personer ett ”tillräckligt handlingsutrymme” när det gäller att välja en försvarare som kommer att vara närvarande vid förhöret uppfyller detta krav.

32 Kommissionen har i sitt svar på Ungerns interventionsinlaga anfört följande. När Europadomstolen prövar ett klagomål, så gör den en prövning av om det aktuella nationella förfarandet som helhet uppfyller kravet på en rättvis rättegång. Denna prövning kan dock inte jämföras med EU-domstolens prövning i ett mål om fördragsbrott i vilket det görs gällande att den berörda medlemsstaten har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.6 i direktiv 2013/48. I den bestämmelsen definieras exakt under vilka förutsättningar som medlemsstaterna tillfälligt får göra undantag från de rättigheter som föreskrivs i artikel 3.3 i direktivet, och en nationell lagstiftning som inte uppfyller dessa förutsättningar är således oförenlig med artikel 3.6. Detta innebär att den omständigheten att en medlemsstats lagstiftning är oförenlig med direktiv 2013/48 i sig är tillräcklig för att slå fast att den berörda medlemsstaten har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktivet, och det behöver därmed inte, i varje enskilt fall, göras en bedömning av om en med stöd av nämnda lagstiftning genomförd brottmålsprocess som helhet uppfyller kravet på en rättvis rättegång.

Domstolens bedömning

33 I artikel 3.1 i direktiv 2013/48 fastslås den grundläggande principen om att misstänkta och tilltalade ska ha rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt (dom av den 14 maj 2024, Stachev, C‑15/24 PPU, EU:C:2024:399, punkt 47och där angiven rättspraxis).

34 Denna princip kommer till konkret uttryck i artikel 3.2 i direktivet, enligt vilken misstänkta eller tilltalade ska ha rätt att få tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål och under alla omständigheter från och med den processuella företeelse som inträffar först av de fyra företeelser som särskilt anges i leden a–d i bestämmelsen. I leden a–c i artikel 3.3 anges dessutom närmare vad som ingår i rätten till tillgång till försvarare (dom av den 14 maj 2024, Stachev, C‑15/24 PPU, EU:C:2024:399, punkt 48).

35 Bland annat åläggs medlemsstaterna, i led b i denna bestämmelse, att se till att misstänkta eller tilltalade har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs. Försvararens medverkan vid förhöret ska ske i enlighet med det förfarande som gäller enligt nationell rätt, under förutsättning att detta förfarande inte inverkar menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i rättigheten.

36 Av andra meningen i nämnda led b, jämförd med skäl 25 i direktivet, framgår således att försvararens ”faktiska medverkan” vid förhöret ska ske i enlighet med de processuella bestämmelser som gäller enligt nationell rätt. Det ska dock påpekas att denna uttryckliga hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt enbart avser just lokutionen om försvararens ”faktiska medverkan” och inte lokutionen om försvararens ”närvaro”.

37 Av detta drar domstolen den slutsatsen – i likhet med vad generaladvokaten har påpekat, i huvudsak, i punkterna 44 och 45 i sitt förslag till avgörande – att hänvisningen till nationella processuella bestämmelser i artikel 3.3 b i direktiv 2013/48 endast avser försvararens faktiska medverkan vid förhör med den misstänkte eller tilltalade. Syftet med denna hänvisning är således inte att ge medlemsstaterna utrymme att, oberoende av de villkor som föreskrivs i artikel 3.3 b i direktivet, begränsa försvararens själva närvaro vid förhöret, utan endast att ange formerna för försvararens medverkan vid förhöret.

38 Mot bakgrund av att direktiv 2013/48 inte innehåller någon definition av begreppet närvarande, finns det även skäl att erinra om vad domstolen slagit fast i sin fasta rättspraxis, nämligen att betydelsen av och räckvidden för uttryck som inte definierats i unionsrätten, och med avseende på vilka det inte hänvisas till medlemsstaternas rättsordningar, ska fastställas i enlighet med deras normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket de används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som uttrycken ingår i (dom av den 16 juli 2026, Knocknamona och Massey, C‑27/25 och C‑356/25, EU:C:2026:596, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

39 I detta avseende konstaterar domstolen inledningsvis att ordet närvarande, i dess normala betydelse i vanligt språkbruk, i princip avser den omständigheten att en person rent fysiskt (kroppsligt) befinner sig på en viss plats vid en viss tidpunkt. Motsatsen till detta ord är ”frånvarande”.

40 Vad därefter gäller det sammanhang i vilket ordet närvarande används, ska följande påpekas. I direktiv 2013/48 förekommer ordet för första gången i skäl 25, där det anges att medlemsstaterna bör säkerställa att misstänkta och tilltalade personer har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs av polisen eller någon annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet, inbegripet vid domstolsförhandlingar.

41 Av artikel 3.5 jämförd med skäl 30 i direktivet framgår vidare följande. Om en misstänkt eller tilltalad person befinner sig på en geografiskt avlägsen plats, får medlemsstaterna tillfälligt göra undantag från personens rätt att utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet få tillgång till en försvarare. Denna möjlighet gäller dock endast under förundersökningen, och under den tid som det tillfälliga undantaget gäller bör de behöriga myndigheterna bland annat avstå från att förhöra personen. Det sagda innebär att rätten till ”tillgång till försvarare”, i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2013/48, innebär ett krav på att försvararen är, i princip, fysiskt närvarande vid förhöret med den misstänkte eller tilltalade.

42 Av artikel 3.3 a jämförd med skälen 23 och 44 i direktivet framgår dessutom att misstänkta eller tilltalade personer ska ha rätt att träffa sin försvarare i enrum samt att när som helst, även innan de ska förhöras av polis eller någon annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet, kontakta försvararen. Detta visar att unionslagstiftaren har avsett att göra åtskillnad mellan å ena sidan misstänkta eller tilltalade personers ”rätt att kontakta” – det vill säga kommunicera med på annat sätt än genom sammanträffande i enrum, till exempel per telefon – sin försvarare och å andra sidan dessa personers ”rätt att träffa” sin försvarare, vilken tvärtom kräver att försvararen – i princip – är fysiskt närvarande. Detsamma gäller försvararens närvaro under ett förhör med en misstänkt eller tilltalad person, vid vilket personen har rätt att ha sin försvarare faktiskt medverkande.

43 Vad slutligen gäller de mål som eftersträvas med direktiv 2013/48 kan det konstateras att direktivet, såsom framgår av skälen 4, 6 och 54, bland annat syftar till att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål, vilken förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Av nämnda skäl i direktivet framgår även att unionslagstiftaren har beaktat att ett stärkt ömsesidigt förtroende förutsätter detaljerade bestämmelser för att skydda de processuella rättigheter och garantier som fastställs i bland annat stadgan och Europakonventionen.

44 Det finns här skäl att nämna att Europadomstolen har slagit fast att misstänkta personer ska ha rätt att ha sin försvarare fysiskt närvarande vid polisens inledande förhör och under senare förhör som hålls under förundersökningen. Försvararen måste kunna närvara på ett sådant sätt att denne har möjlighet att inte endast bistå sin klient på ett abstrakt sätt, utan med effektiv och praktisk rådgivning, vilket bland annat innefattar att säkerställa att den misstänktes rätt till försvar inte kränks under förhöret (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien, CE:ECHR:2018:1109JUD 007140910, § 134; Europadomstolen, 23 maj 2019, Doyle mot Irland, CE:ECHR:2019:0523JUD 005197917, § 74; Europadomstolen, 4 juni 2019, Farrugia mot Malta, CE:ECHR:2019:0604JUD 006304113, § 97, och Europadomstolen, 18 januari 2022, Atristain Gorosabel mot Spanien, CE:ECHR:2022:0118JUD 001550815, § 49).

45 Under dessa omständigheter finner domstolen att rätten att ha en försvarare ”närvarande”, i den mening som avses i artikel 3.3 b i direktiv 2013/48, innebär att misstänkta och tilltalade har rätt att i princip ha sin försvarare fysiskt närvarande när de förhörs.

46 Det nu sagda utesluter dock inte att denna rätt, i vissa undantagsfall, kan tillgodoses på andra sätt, bland annat genom att försvararen närvarar digitalt, under förutsättning att en sådan närvaro säkerställer att rätten till försvar tillgodoses fullt ut och på ett effektivt sätt.

47 Samtidigt ska det påpekas att medlemsstaterna får göra tillfälliga undantag från rätten att ha sin försvarare närvarande vid förhöret. Av artikel 3.6 i direktiv 2013/48 framgår nämligen att medlemsstaterna i undantagsfall, och endast under förundersökningen, tillfälligt får göra undantag från de rättigheter som anges i artikel 3.3, om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av åtminstone ett av de två ”tvingande skäl” som anges i leden a) och b) i artikel 3.6. Det första tvingande skälet föreligger när det finns ”ett trängande behov av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet”. Det andra tvingande skälet föreligger när ”omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras”.

48 I förevarande fall kan det konstateras att den tjeckiska lagstiftningen endast föreskriver att en misstänkt person som är anhållen har möjlighet att utse en försvarare som kan närvara när personen förhörs. Detta innebär att förhöret kan genomföras utan att en försvarare är närvarande enbart av det skälet att den försvarare som den misstänkte har valt inte är tillgänglig precis efter det att anhållningsbeslutet verkställdes.

49 Vad vidare gäller de ovan i punkt 26 nämnda föreskrifterna från polisstyrelsen, som åberopats av Republiken Tjeckien, vill domstolen erinra om vad den tidigare har slagit fast i detta avseende. Bestämmelser i ett direktiv ska genomföras med otvetydigt bindande verkan samt på ett sådant tillräckligt specifikt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet är uppfyllt. Detta krav innebär att enskilda, när ett direktiv syftar till att skapa rättigheter för dem, ska ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter (dom av den 6 mars 2025, kommissionen/Republiken Tjeckien (Visselblåsardirektivet), C‑152/23, EU:C:2025:147, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

50 En praxis som inte offentliggörs i tillräcklig utsträckning är av sådan beskaffenhet att den fritt kan ändras av myndigheterna, vilket innebär att den inte kan anses utgöra ett korrekt fullgörande av en medlemsstats skyldigheter enligt EUF-fördraget (dom av den 6 mars 2025, kommissionen/Republiken Tjeckien (Visselblåsardirektivet), C‑152/23, EU:C:2025:147, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

51 Av detta följer att den tjeckiska lagstiftningen inte uppfyller de krav som följer av artikel 3.3 b i direktiv 2013/48, eftersom den inte säkerställer att misstänkta och tilltalade får sin rätt att ha en försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs tillgodosedd.

52 Det återstår att pröva huruvida den tjeckiska lagstiftningen kan anses utgöra ett tillfälligt undantag från den i artikel 3.3 b angivna skyldigheten och, om så är fallet, huruvida detta undantag uppfyller villkoren i artikel 3.6. I denna fråga är Republiken Tjeckiens inställning följande. Behovet av att kunna förhöra en frihetsberövad misstänkt person utan att en försvarare är närvarande motiveras av risken för att utredningen annars kan komma att försvåras. Av 76 § 4 i straffprocesslagen framgår nämligen att en anhållen misstänkt person måste försättas på fri fot om häktningsförhandling inte kan hållas inom 48 timmar från det att anhållningsbeslutet verkställdes. Förhör med sådana personer måste således hållas inom denna frist, eftersom det annars finns risk för att de, sedan de försatts på fri fot, avviker eller påverkar eventuella vittnen.

53 Domstolen instämmer dock, vad gäller den påstådda risken för att utredningen försvåras, med vad kommissionen har gjort gällande, nämligen att syftet med 67 § i straffprocesslagen är att fastställa skälen till att det framstår som motiverat att häkta den misstänkta personen, och inte skälen till att det framstår som motiverat att förhöra personen utan att en försvarare är närvarande. Inget av de skäl som anges i 67 § i straffprocesslagen kan anses falla in under något av de två ”tvingande skäl” som avses i artikel 3.6 a respektive b i direktiv 2013/48, med stöd av vilka medlemsstaterna har rätt att tillfälligt göra undantag från skyldigheten att tillgodose rätten till tillgång till försvarare. Vad gäller de av Republiken Tjeckien åberopade skälen avseende risken för att utredningen försvåras, kan det särskilt konstateras att även om artikel 3.6 b i direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att tillfälligt göra undantag från rätten till tillgång till försvarare i fall där ”omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras”, så kan varken den aktuella nationella lagbestämmelsens föremål eller lydelse läggas till grund för att anse att bestämmelsen syftar till att, inom de i direktivbestämmelsen angivna gränserna, reglera ett undantag från nämnda rätt.

54 Det framgår av systematiken i direktiv 2013/48 och av de mål som det eftersträvar att de tillfälliga undantag som medlemsstaterna får föreskriva från rätten till tillgång till försvarare är uttömmande angivna i artikel 3.5 och 3.6 i direktivet (dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) (C‑659/18, EU:C:2020:201, punkt 42).

55 Systematiken i direktivet ger även vid handen att artikel 3.6 ska tolkas restriktivt, eftersom denna bestämmelse avviker från de principer som fastslås i artikel 3.1–3.3. Härtill kommer att artikel 8 (”Allmänna villkor för tillämpning av tillfälliga undantag”) enbart avser de undantag från rätten till tillgång till försvarare som anges i artikel 3.5 eller 3.6. I skälen 30–32 i direktiv 2013/48 hänvisas också endast till dessa undantag (dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse), C‑659/18, EU:C:2020:201, punkt 43).

56 Vad gäller de mål som eftersträvas med direktiv 2013/48 framgår det av skälen 4 och 6 att direktivet bland annat syftar till att stärka medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system för att på så sätt genomföra principen om ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar, vars omfattning i hög grad är beroende av en rad faktorer, däribland nationella lagstiftningsmekanismer för att skydda misstänkta eller tilltalade personers rättigheter. Vidare framgår det av skälen 8 och 52 att ett annat syfte med direktivet är att se till att misstänkta och tilltalade har samma rätt till en rättvis rättegång i hela unionen, bland annat vad gäller rätten till tillgång till försvarare i brottmålsprocesser.

57 Det skulle således strida mot de mål som eftersträvas med direktiv 2013/48 och mot systematiken i detta samt mot ordalydelsen i artikel 3 i direktivet att tolka denna artikel på så sätt att medlemsstaterna har rätt att föreskriva andra undantag från rätten till tillgång till försvarare än de som är uttömmande angivna i artikeln. En sådan tolkning skulle även innebära att rätten till tillgång till försvarare förlorade sin ändamålsenliga verkan (dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse), C‑659/18, EU:C:2020:201, punkt 45).

58 Vid sådana förhållanden finner domstolen att en nationell lagstiftning som generellt medger att en anhållen misstänkt person förhörs utan att en försvarare är närvarande, om försvararen inte har kunnat nås eller inte infinner sig till förhöret inom 48 timmar från det att anhållningsbeslutet verkställdes, inte faller in under något av de i direktiv 2013/48 uttömmande angivna skälen för att tillfälligt göra undantag från rätten till tillgång till försvarare. En sådan lagstiftning strider därmed mot den skyldighet som avses i artikel 3.6 jämförd med artikel 3.3 i direktivet.

59 Vad Republiken Tjeckien anfört i denna fråga föranleder ingen annan bedömning. Medlemsstaten har med hänvisning till att den tjeckiska lagstiftningen föreskriver att en anhållen misstänkt person ska förhöras inom 48 timmar från det att anhållningsbeslutet verkställdes, och att personen måste försättas på fri fot när denna frist har löpt ut, gjort gällande att det av detta skäl är nödvändigt att förhöra en sådan person utan att en försvarare är närvarande i fall där personen inte har utsett en försvarare eller där försvararen inte har inställt sig till förhöret inom den angivna fristen. Detta för att förhindra att utredningen försvåras. Domstolen konstaterar här, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande, att det inte finns något som hindrar den berörda medlemsstaten från att se till att en försvarare som det är möjligt att få kontakt med kan förordnas för den berörda personen under sådana omständigheter.

60 I motsats till vad Republiken Tjeckien har gjort gällande kan en sådan åtgärd inte anses innebära att medlemsstaterna på ett rättsstridigt sätt åläggs en skyldighet, med stöd av direktiv 2013/48, att förordna ett offentligt biträde åt den misstänkte eller tilltalade som en form av rättshjälp, trots att detta område inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

61 I detta avseende har domstolen tidigare uttalat att det framgår uttryckligen av artikel 1.2 i direktiv 2016/1919 att detta direktiv kompletterar direktiv 2013/48, eftersom rätten till rättshjälp är knuten till rätten till tillgång till försvarare. Av artikel 2.1 a–c i direktiv 2016/1919 framgår dessutom att detta direktiv ska tillämpas på misstänkta och tilltalade personer som har rätt till tillgång till försvarare enligt direktiv 2013/48. Detta omfattar misstänkta och tilltalade personer som är frihetsberövade, men även sådana personer som enligt unionsrätten eller nationell rätt är skyldiga att vara biträdda av en försvarare eller som har skyldighet eller rätt att närvara vid vissa utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder (dom av den 8 maj 2025, Barało, C‑530/23, EU:C:2025:322, punkt 53).

62 Av artikel 3.2 i direktiv 2013/48 framgår dock att misstänkta och tilltalade personer under alla omständigheter ska ha rätt till tillgång till försvarare från och med det att vissa, i leden a–d i bestämmelsen särskilt angivna, processuella företeelser inträffar. Det rör sig om fyra företeelser som medför att rätten till försvarare inträder. För det första ska en misstänkt eller tilltalad person ha rätt till försvarare före ett första förhör med polisen eller annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet. För det andra inträder denna rätt vid genomförande av vissa utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder. För det tredje ska en frihetsberövad misstänkt eller tilltalad person få tillgång till en försvarare utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet och, för det fjärde, i god tid före en inställelse inför behörig domstol.

63 Av det nu sagda kan följande slutsats dras. När exempelvis den i artikel 3.2 a angivna processuella företeelsen inträffar, det vill säga att ett förhör ska hållas med den misstänkte eller tilltalade, medför detta inte bara att rätten till försvarare inträder, utan även att direktiv 2016/1919 blir tillämpligt och därmed att den däri angivna rätten till rättshjälp också inträder vid denna tidpunkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2025, Barało, C‑530/23, EU:C:2025:322, punkt 55).

64 Av skäl 28 i direktiv 2013/48 framgår visserligen att unionslagstiftaren har velat att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att frihetsberövade misstänkta eller tilltalade personer effektivt kan utöva rätten till tillgång till försvarare. Detta inbegriper bland annat att ordna med bistånd från en försvarare till personer som inte har någon, såvida de inte har avstått från denna rätt.

65 Domstolen konstaterar dock att flera alternativ – som uppfyller kraven i direktiv 2013/48 – står till buds för den berörda medlemsstaten för att hantera risken för att utredningen försvåras till följd av att en misstänkt person inte har utsett en försvarare eller att den försvarare som personen utsett inte har inställt sig till förhöret inom den föreskrivna fristen. Till att börja med ger direktiv 2013/48 en brottsutredande myndighet möjlighet att under vissa förutsättningar besluta att förhör ska hållas med en misstänkt person utan att en försvarare är närvarande. I de undantagsfall som avses i artikel 3.6 kan ett sådant beslut bland annat motiveras med att en omedelbar åtgärd från den utredande myndighetens sida är avgörande för att förhindra att utredningen väsentligen äventyras. Om dessa förutsättningar inte är uppfyllda, och de behöriga myndigheterna anser att det ändå är nödvändigt att genomföra förhöret, kan de avhjälpa att en misstänkt person inte har utsett en försvarare, eller att det är omöjligt för den försvarare som personen utsett att närvara vid förhöret, genom att se till att en försvarare som är tillgänglig förordnas som offentligt biträde åt personen. Slutligen kan, om förutsättningarna i artikel 9 i direktivet är uppfyllda, den omständigheten att en misstänkt person har avstått från sin rätt till tillgång till försvarare läggas till grund för ett beslut om att förhör ska hållas med personen utan att en försvarare är närvarande.

66 Den omständigheten att dessa olika alternativ finns visar att iakttagandet av rätten till tillgång till försvarare enligt artikel 3.3 b i direktiv 2013/48 inte innefattar en absolut skyldighet för den berörda medlemsstaten att se till att en försvarare förordnas som offentligt biträde åt en misstänkt person som ska förhöras. Härtill kommer att ett beslut om att förordna ett offentligt biträde åt den misstänkte i ett sådant fall inte nödvändigtvis innebär att en rätt till rättshjälp enligt direktiv 2016/1919 inträder, eftersom skyldighet att bevilja rättshjälp enligt det direktivet endast föreligger när vissa förutsättningar är uppfyllda.

67 Det kan följaktligen inte med fog hävdas att den omständigheten att den berörda personen inte har utsett en försvarare eller att den försvarare som personen utsett inte inställt sig inom den föreskrivna fristen skulle kunna utgöra ett förhalande från personens sida, och därmed riskera att försvåra utredningen, är en omständighet som kan läggas till grund för ett beslut om att förhör ska hållas med en misstänkt person utan att en försvarare är närvarande.

68 Av det ovan anförda följer att Republiken Tjeckien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 2013/48, genom att inte anta de bestämmelser som är nödvändiga för att följa artikel 3.6 jämförd med artikel 3.3 i detta direktiv.

Rättegångskostnader

69 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Tjeckien ska ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom denna medlemsstat har tappat målet, ska den bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta kommissionens rättegångskostnader.

70 Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska de medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Ungern ska således bära sina egna rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

1) Republiken Tjeckien har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet, genom att inte anta de bestämmelser som är nödvändiga för att följa artikel 3.6 jämförd med artikel 3.3 i detta direktiv.

2) Republiken Tjeckien ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

3) Ungern ska bära sina rättegångskostnader.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tjeckiska.