Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 5 november 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 5 november 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EU) nr 655/2014 – Europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel – Artikel 2.2 c – Tillämpningsområde – Inledande av ett insolvensförfarande i ett tredjeland – Artikel 14.1 första stycket och 14.3 – Skyldighet att styrka en begäran om inhämtande av kontoinformation – Relevanta omständigheter – Omständigheter som ger stöd för att allmänt dra slutsatsen att det föreligger starka ekonomiska band mellan gäldenären och den berörda medlemsstaten ”
I mål C‑716/24 [Ponner]( i ),
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionöverdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) genom beslut av den 10 oktober 2024, som inkom till domstolen den 22 oktober 2024, i målet
EJ
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna R. Frendo, N. Jääskinen (referent), M. Condinanzi, och A. Kornezov,
generaladvokat: R. Norkus,
justitiesekreterare: handläggaren E. Sartori,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 december 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Europeiska kommissionen, genom S. Noë och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 5 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2.2 c, jämförd med skäl 8, samt artikel 14.1 första stycket och 14.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur (EUT L 189, 2014, s. 59).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan EJ, med hemvist i Tyskland, och DX NV, ett bolag bildat enligt curaçaoisk rätt vars verksamhet består i att anordna hasardspel. Målet rör dels EJ:s begäran om information med stöd av artikel 14 i förordning nr 655/2014 om de bankkonton som det bolaget enligt EJ innehade i Cypern, dels hennes ansökan om att dessa konton ska beläggas med kvarstad med stöd av artikel 7 i samma förordning, för verkställighet av ett domstolsavgörande genom vilket bolaget förpliktats att ersätta hennes förluster i samband med hasardspel online.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning nr 655/2014
3 Skälen 1, 5, 8 och 20 i förordning nr 655/2014 har följande lydelse:
”(1) [Europeiska u]nionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer säkerställs. För ett stegvis inrättande av ett sådant område ska unionen besluta om åtgärder på området rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl.
…
(5) Nationella förfaranden för att utverka säkerhetsåtgärder, t.ex. beslut om kvarstad på bankmedel, finns i alla medlemsstater, men villkoren för att utverka åtgärderna och effektiviteten i genomförandet av dem skiljer sig väsentligt åt från en medlemsstat till en annan. I ärenden med gränsöverskridande följder, t.ex. när fordringsägaren försöker belägga bankmedel med kvarstad i olika medlemsstater, kan det vara betungande att använda sig av nationella säkerhetsåtgärder. Det förefaller därför nödvändigt och lämpligt att anta ett bindande och direkt tillämpligt unionsinstrument, i vilket det fastställs ett nytt unionsförfarande, som möjliggör att bankmedel på konton effektivt och snabbt kan beläggas med kvarstad i gränsöverskridande fall.
…
(8) Tillämpningsområdet för denna förordning bör omfatta alla typer av mål och ärenden av privaträttslig natur, utom vissa väl definierade typer av mål och ärenden. Denna förordning bör i synnerhet inte tillämpas på fordringar mot en gäldenär i insolvensförfaranden. Detta betyder att ett beslut om kvarstad inte kan meddelas, om ett insolvensförfarande, såsom det definieras i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 [av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1)], har inletts mot gäldenären. Trots detta undantag bör dock förfarandet få användas för att säkra återvinning av skadliga betalningar som gäldenären har gjort till tredje man.
…
(20) I syfte att komma till rätta med befintliga praktiska svårigheter vid inhämtande av information om var gäldenären har sitt bankkonto i ett gränsöverskridande sammanhang, bör det genom denna förordning inrättas en mekanism, som gör det möjligt för en fordringsägare att begära att den information som behövs för att identifiera gäldenärens bankkonto tillhandahålls domstolen av informationsmyndigheten i den medlemsstat där fordringsägaren tror att gäldenären har ett konto, innan ett beslut om kvarstad meddelas. …
… Mekanismen bör endast tillämpas om alla förutsättningar och krav för att ansökan om kvarstad ska bifallas är uppfyllda och fordringsägaren i sin begäran på ett lämpligt sätt har motiverat varför det finns anledning att tro att gäldenären har ett eller flera konton i en viss medlemsstat, t.ex. på grund av att gäldenären arbetar eller utövar yrkesverksamhet i medlemsstaten eller äger egendom där.”
4 Förordningens artikel 1, som har rubriken ”Syfte”, stadgar följande:
”1. I denna förordning fastställs ett unionsförfarande som gör det möjligt för fordringsägare att få ett europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel (nedan kallat beslut om kvarstad ), som förhindrar att efterföljande verkställighet av fordringsägarens fordran äventyras genom att bankmedel, upp till det belopp som anges i beslutet om kvarstad, överförs eller tas ut från ett bankkonto i en medlemsstat, som innehas av gäldenären eller av någon för gäldenärens räkning.
2. Beslutet om kvarstad ska kunna användas av fordringsägare som ett alternativ till kvarstadsåtgärder i nationell rätt.”
5 Artikel 2.2 c i förordningen, under rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskriver följande:
”Denna förordning ska inte tillämpas på
…
c) fordringar mot en gäldenär som det har inletts ett konkursförfarande, ackord och liknande förfarande emot,
…”
6 Artikel 7 i samma förordning har rubriken ”Förutsättningar för beslut om kvarstad”. Artikel 7.1 stadgar följande:
”Domstolen ska meddela ett beslut om kvarstad när fordringsägaren har lagt fram tillräcklig bevisning för att övertyga domstolen om att det föreligger ett brådskande behov av en säkerhetsåtgärd i form av kvarstad, eftersom det finns reell risk för att det, utan en sådan åtgärd, inte kommer att gå att verkställa fordringsägarens fordran mot gäldenären eller bli betydligt svårare att göra detta.”
7 Artikel 14 i samma direktiv har rubriken ”Begäran om inhämtande av kontoinformation”. Artikel 14.1–14.3 föreskriver följande:
”1. Om fordringsägaren har en verkställbar dom, en förlikning inför domstol eller en officiell handling, enligt vilken gäldenären är skyldig att betala fordringsägarens fordran och fordringsägaren har skäl att tro att gäldenären har ett eller flera konton i en bank i en viss medlemsstat, men varken känner till namnet på eller adressen till banken, IBAN, BIC eller något annat banknummer som gör att banken kan identifieras, får han eller hon inge en begäran till den domstol som ansökan om kvarstad inges till med en begäran om att informationsmyndigheten i verkställighetsmedlemsstaten ska inhämta den information som behövs för att identifiera banken eller bankerna och gäldenärens konto eller konton.
…
2. Den begäran som avses i punkt 1 ska göras i ansökan om kvarstad. Fordringsägaren ska ange omständigheterna till stöd för att han eller hon tror att gäldenären har ett eller flera konton i en bank i den specifika medlemsstaten och lämna all relevant information som han eller hon har tillgång till om gäldenären och bankkontot eller bankkontona med bankmedel som ska beläggas med kvarstad. Om domstolen inte anser att fordringsägarens begäran är välgrundad ska den avslås.
3. Domstolen ska översända begäran om information till informationsmyndigheten i verkställighetsmedlemsstaten … när domstolen har övertygats om att begäran är välgrundad och om att alla förutsättningar och krav för att ett beslut om kvarstad ska meddelas är uppfyllda … .”
8 I artikel 46 i förordning nr 655/2014, som har rubriken ”Förhållande till nationell processrätt”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
”1. Alla processrättsliga frågor som inte regleras i denna förordning ska regleras av nationell rätt i den medlemsstat där prövningen sker.
2. Konsekvenserna av att ett insolvensförfarande inleds för enskilda verkställighetsåtgärder, t.ex. verkställighet av ett beslut om kvarstad, regleras av nationell rätt i den medlemsstat där insolvensförfarandet inletts.”
Förordning (EU) 2015/848
9 Skäl 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19) har följande lydelse:
”För att den inre marknaden ska fungera väl är det nödvändigt att undvika att parterna motiveras att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning till skada för borgenärskollektivet ( forum shopping ).”
10 Artikel 1 i förordningen har rubriken ”Tillämpningsområde”. Artikel 1.1 föreskriver följande:
”Denna förordning ska tillämpas på offentliga kollektiva förfaranden, inbegripet interimistiska förfaranden, vilka grundar sig på lagstiftning om insolvens …
…
De förfaranden som avses i detta stycke förtecknas i bilaga A.”
11 Artikel 2 i förordningen, med rubriken ”Definitioner”, anger följande:
”I denna förordning gäller följande definitioner:
…
4. insolvensförfarande : de förfaranden som förtecknas i bilaga A.
…”
12 Artikel 19 i förordning 2015/848 har rubriken ”Utgångspunkt”. Artikel 19.1 anger följande:
”Beslut om att inleda ett insolvensförfarande fattat av en domstol i en medlemsstat, som har behörighet enligt artikel 3, ska från den tidpunkt det har verkan i inledandestaten erkännas i alla andra medlemsstater.”
13 Artikel 20 i förordningen har rubriken ”Verkan av erkännande”. Artikel 20.1 har följande lydelse:
”Ett beslut varigenom ett insolvensförfarande enligt artikel 3.1 inleds, ska utan ytterligare formaliteter ha samma verkningar i alla andra medlemsstater som det har enligt lagen i inledandestaten, om inte annat föreskrivs i denna förordning och så länge inte något förfarande enligt artikel 3.2 har inletts i dessa andra medlemsstater.”
14 Artikel 91 i nämnda förordning, med rubriken ”Upphävande”, har följande lydelse:
”Förordning … nr 1346/2000 ska upphöra att gälla.
Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till [förordning 2015/848] … .”
Tysk rätt
15 343 § Insolvenzordnung (insolvenslagen) av den 5 oktober 1994 (BGBl. 1994 I, s. 2866), i dess tillämpliga lydelse i det nationella målet, har rubriken ”Erkännande”. Punkt 1 i den paragrafen anger följande:
”Inledandet av ett utländskt insolvensförfarande ska erkännas. Detta gäller dock inte
1. om domstolarna i den stat där förfarandet har inletts inte är behöriga enligt tysk rätt, eller
2. om erkännandet leder till ett resultat som är uppenbart oförenligt med grunderna för den tyska rättsordningen, särskilt om det är oförenligt med de grundläggande rättigheterna.”
Curaçaoisk rätt
16 Artikel 29.1 i Faillissementsbesluit 1931 (1931 års konkursförordning) föreskriver att inledandet av ett insolvensförfarande medför att all verkställighet vid domstol omedelbart ska upphöra och att en dom därefter inte kan verkställas med tvångsmedel.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
17 DX är ett bolag bildat enligt curaçaoisk rätt vars verksamhet består i att anordna hasardspel. Klaganden, EJ, är bosatt i Tyskland. Hon erhöll från Landgericht Frankfurt am Main (Regiondomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) en lagakraftvunnen och verkställbar tredskodom, enligt vilken DX förpliktades att betala 57 364 euro, jämte ränta, som ersättning för förluster som EJ lidit i samband med hasardspel online.
18 Genom ansökan av den 29 maj 2024 gav EJ med stöd av artikel 14 i förordning nr 655/2014 in en begäran till samma domstol om att få tillgång till information om de bankkonton som DX enligt henne var innehavare av i Cypern, liksom en ansökan om kvarstad på dessa bankkonton enligt artikel 7 i nämnda förordning. Till stöd för sina ansökningar gjorde EJ gällande för det första att hon hade skäl att tro att DX hade ett eller flera konton i Cypern, eftersom spelinsatserna överfördes till detta bolag via två cypriotiska företag, och för det andra att nämnda bolag inte hade några tillgångar i Curaçao som kunde beläggas med kvarstad, eftersom det var frågan om vad hon betecknade som ett ”brevlådeföretag”.
19 Genom beslut av den 5 juni 2024 avslog Landgericht Frankfurt am Main (Regiondomstolen i Frankfurt am Main) begäran om att det från de behöriga cypriotiska myndigheterna skulle inhämtas de uppgifter som var nödvändiga för att identifiera den eller de banker där DX hade konton samt det eller de konton det hade hos dessa banker. Nämnda domstol fann att de cypriotiska bolagens medverkan i överföringarna av medel till gäldenärsbolaget inte utgjorde ett indicium på att det sistnämnda bolaget för sin del hade ett konto i Cypern. Samtidigt informerade nämnda domstol genom en skrivelse samma dag EJ om att ansökan om kvarstad på nämnda bolags konton måste ogillas, dels eftersom det inte hade getts in någon bevisning som styrkte att bolaget saknade tillgångar i Curaçao som kunde beläggas med kvarstad, dels eftersom det inte hade angetts något bankkonto som kunde beläggas med kvarstad.
20 Den 20 juni 2024 överklagade EJ detta beslut till Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionöverdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen. Till stöd för sin talan gjorde EJ gällande att enligt handelsregistret i Curaçao hade ett insolvensförfarande inletts mot DX den 10 juni 2024, varför det fanns en risk för att fordran aldrig skulle gå att verkställa eller att det skulle bli betydligt svårare att göra detta, i den mening som avses i artikel 7.1 i förordning nr 655/2014. EJ anser dessutom att inledandet av detta insolvensförfarande ska erkännas i tysk rätt. Hon har också anfört att enligt uppgifter som hade tillhandahållits av de exekutiva myndigheterna i Curaçao är de spelbolag som är etablerade där i allmänhet ”brevlådeföretag” utan tillgångar i Curaçao. Slutligen har EJ gjort gällande att ledningen för DX sköts av ett bolag med säte i Curaçao, vars chef även är chef för ett bolag med säte i Cypern.
21 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att artikel 2.2 c i förordning nr 655/2014 inte omfattar fordringar på en gäldenär mot vilken likvidationsförfaranden avseende insolventa företag eller andra juridiska personer har inletts. Den har understrukit att detta undantag, såsom framgår av skäl 8 i förordningen, innebär att ett beslut om kvarstad inte kan meddelas mot en gäldenär när ett insolvensförfarande, såsom det definieras i förordning nr 1346/2000, har inletts mot gäldenären. Den bedömer att förordning 2015/848, som har ersatt förordning nr 1346/2000, inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom den förutsätter att insolvensförfarandet i fråga har inletts i en medlemsstat, vilket inte är fallet här. Eftersom Curaçao återfinns i förteckningen i bilaga II till EUF-fördraget, över ”Utomeuropeiska länder och territorier” (nedan kallade ULT), omfattas det av den associeringsordning som föreskrivs i artiklarna 198–204 FEUF och ska betraktas som ett tredjeland, då det enligt artikel 355.2 första stycket FEUF inte omfattas av fördragets tillämpningsområde.
22 Under dessa omständigheter är det enligt den hänskjutande domstolen tysk insolvensrätt som är tillämplig på frågan om erkännande av det insolvensförfarande som inletts i Curaçao. Den har tillagt att enligt 343 § punkt 1 insolvenslagen, i dess tillämpliga lydelse i det nationella målet, erkänner tysk rätt inledandet av ett utländskt insolvensförfarande, om förfarandet väsentligen tjänar samma syften som ett insolvensförfarande enligt tysk rätt. I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att det insolvensförfarande som föreskrivs i Curaçaos lagstiftning uppfyller detta krav.
23 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen för det första få klarlagt om artikel 2.2 c i förordning nr 655/2014 ska tolkas så, att den inte avser det fall där gäldenären är föremål för ett insolvensförfarande som inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2015/848, eller om den tvärtom kan vara tillämplig i ett sådant fall.
24 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att hänvisningen i skäl 8 i förordning nr 655/2014 till förordning nr 1346/2000, vilken har ersatt förordning 2015/848, talar för att insolvensförfaranden som inletts i tredjeländer inte ska omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 655/2014.
25 Den omständigheten att artikel 46.1 i förordning nr 655/2014 hänvisar till lagstiftningen i den medlemsstat där förfarandet äger rum, för att avgöra alla processuella frågor som inte uttryckligen regleras i förordningen, talar däremot för att artikel 2.2 c i samma förordning ska tillämpas när gäldenären är föremål för ett insolvensförfarande som inletts i ett tredjeland, när detta förfarande erkänns enligt lagstiftningen i den medlemsstaten.
26 För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarlagt hur omfattande bevisbörda som åligger fordringsägaren vid en ansökan enligt artikel 14 i förordning nr 655/2014 om att erhålla information om var gäldenären har ett eller flera bankkonton i ett gränsöverskridande sammanhang. Den hänskjutande domstolen anser nämligen att alla förutsättningar och krav som avses i artikel 14.3, avseende meddelandet av ett beslut om kvarstad, kan anses vara uppfyllda i förevarande fall, vilket innebär att det endast återstår att pröva huruvida fordringsägarens ansökan kan anses vara ”välgrundad” i den mening som avses i denna punkt.
27 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarlagt om genomförandet av betalningar via en betaltjänstleverantör som är verksam i en viss medlemsstat eller har sitt säte där i sig utgör ett tillräckligt indicium på att gäldenären har ett eller flera konton hos en bank i nämnda medlemsstat, i den mening som avses i artikel 14.1 första stycket i förordning nr 655/2014. Om så inte är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka ytterligare indicier som skulle kunna användas till stöd för en sådan bedömning. Den anser att omfattningen av den bevisbörda som åligger fordringsägaren på denna punkt enligt förordning nr 655/2014 är oklar, eftersom artikel 14 jämförd med skäl 20 i denna förordning ålägger fordringsägaren att på ett övertygande sätt motivera varför denne tror att gäldenären har ett eller flera konton i en bank i en viss medlemsstat, samtidigt som en sådan begäran just syftar till att från den behöriga myndigheten i en viss medlemsstat erhålla information om var gäldenärens bankkonton finns.
28 I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att DX har nära ekonomiska band till Cypern som är tillräckliga för att på ett övertygande sätt motivera begäran om information, eftersom DX, enligt bolagets webbplats, genom en cypriotisk filial driver ett bolag med säte i Cypern, som bolaget använder som lokal agentur. Enligt denna webbplats ingår även den cypriotiska betaltjänstleverantör som medverkat i överföringen av insatserna från EJ till DX i DX Group, där DX är moderbolag. Den hänskjutande domstolen anser dessutom att även den omständigheten att verkställande direktören för DX och ett bolag med säte i Cypern är samma person talar för att det föreligger nära ekonomiska band mellan DX och Cypern.
29 Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionöverdomstolen i Frankfurt am Main) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 2[.2] c jämförd med skäl 8 i förordning nr 655/2014 tolkas så, att inledandet av ett insolvensförfarande som inte faller under förordning 2015/848, utan genomförs i en tredjestat, utgör hinder mot ett beslut om kvarstad på bankmedel enligt artikel 7.1 i förordning nr 655/29014, respektive översändande av begäran om kontoinformation enligt artikel 14.3 i nämnda förordning, om insolvensförfarandet i den aktuella tredjestaten erkänns enligt den nationella rätten i den medlemsstat som är behörig att meddela beslutet om kvarstad på bankmedel?
2) Ska artikel 14.1 första stycket och 14.3 i förordning nr 655/2014 – [som föreskriver] att fordringsägaren ska ange att denne ’har skäl att tro att gäldenären har ett eller flera konton i en bank i en viss medlemsstat’ och att begäran ska vara ’välgrundad’ – tolkas så, att man även ska ta hänsyn till omständigheter som inte konkret tyder på att det finns ett bankkonto i den aktuella medlemsstaten, men som generellt talar för att gäldenären har starka ekonomiska band till den aktuella medlemsstaten, såsom exempelvis betalningar till gäldenären via en betaltjänstleverantör med säte i den aktuella medlemsstaten, som utgör ett dotterbolag till gäldenären, eller att gäldenären har en agentur eller filial med säte i denna medlemsstat?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
30 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2.2 c i förordning nr 655/2014, jämförd med skäl 8 i samma förordning, ska tolkas så, att den utesluter fordringar på en gäldenär mot vilken ett insolvensförfarande har inletts i ett tredjeland från förordningens tillämpningsområde, så att den utesluter meddelande av ett kvarstadsbeslut enligt artikel 7.1 i förordningen och översändande av en begäran om bankkontouppgifter enligt artikel 14.3 i samma förordning, för det fall insolvensförfarandet erkänns i nationell rätt i den medlemsstat som är behörig att meddela detta beslut.
31 Det ska inledningsvis påpekas att det av begäran om förhandsavgörande framgår att DX är etablerat i Curaçao, som tillhör de ULT som enligt artikel 355.2 första stycket FEUF omfattas av den särskilda associeringsordning som definieras i fjärde delen i EUF-fördraget, det vill säga artiklarna 198–204 FEUF. Den särskilda associeringsordningen mellan unionen och ULT medför att de allmänna bestämmelserna i det nämnda fördraget, det vill säga de som inte ingår i fjärde delen i fördraget, inte är tillämpliga på ULT utan en uttrycklig hänvisning (se, i detta avseende, dom av den 21 december 2016, TDC, C‑327/15, EU:C:2016:974, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
32 Reglerna och förfarandena för denna särskilda ordning anges i rådets beslut (EU) 2021/1764 av den 5 oktober 2021 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska unionen, inbegripet förbindelserna mellan Europeiska unionen, å ena sidan, och Grönland och Konungariket Danmark, å andra sidan (Beslutet om ULT, inbegripet Grönland) (EUT L 355, 2021, s. 6).
33 Varken fördragen eller beslut 2021/1764 föreskriver emellertid att förordning nr 655/2014 eller förordning 2015/848, som har ersatt förordning nr 1346/2000, vilken nämns i skäl 8 i förordning nr 655/2014, eller artikel 81 FEUF, som utgör den rättsliga grunden för dessa förordningar, är tillämpliga på ULT. Av detta följer att ett insolvensförfarande som inletts i Curaçao ska anses utgöra ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland vid tillämpningen av dessa båda förordningar.
34 För att besvara den hänskjutande domstolens första fråga ska det erinras om att enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 8 maj 2025, Pielatak, C‑410/23, EU:C:2025:325, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
35 För det första framgår det av ordalydelsen i artikel 2.2 c i förordning nr 655/2014, med rubriken ”Tillämpningsområde”, att förordningen inte ska tillämpas på fordringar mot en insolvent gäldenär som det har inletts ett konkursförfarande, ackord och liknande förfarande emot. Det ska således påpekas att denna bestämmelse, som avser olika typer av insolvensförfaranden som kan inledas mot en insolvent gäldenär, inte uttryckligen anger huruvida detta undantag är tillämpligt när ett sådant förfarande inleds i ett tredjeland.
36 Vad för det andra gäller det sammanhang som artikel 2.2 c i förordning nr 655/2014 ingår i, ska det inledningsvis understrykas att skäl 8 i förordningen preciserar att förordningen inte bör tillämpas på fordringar mot en gäldenär i insolvensförfaranden och att detta bör innebära att inget beslut om kvarstad kan meddelas mot gäldenären när ett insolvensförfarande ”såsom det definieras i [förordning nr 1346/2000]” har inletts mot gäldenären. Nämnda skäl 8 hänvisar således uttryckligen endast till de insolvensförfaranden som definieras i förordning nr 1346/2000, vilken har upphävts och ersatts av förordning 2015/848.
37 Artikel 1 i förordning 2015/848, med rubriken ”Tillämpningsområde”, anger därvidlag i punkt 1 tredje stycket att förteckningen över de förfaranden som avses i det stycket, på vilka förordningen är tillämplig, förtecknas i bilaga A till förordningen. Artikel 2 led 4 i förordningen definierar dessutom ”insolvensförfaranden” som ”de förfaranden som förtecknas i bilaga A”. Den bilagan räknar dock bara, för varje medlemsstat, upp de insolvensförfaranden som avses i sistnämnda bestämmelse.
38 Såsom generaladvokaten har konstaterat i punkt 35 i sitt förslag till avgörande följer det således av dessa bestämmelser att ett insolvensförfarande som inletts i ett tredjeland inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2015/848, även om det erkänns i en medlemsstats nationella rätt.
39 Av skäl 1 i förordning nr 655/2014 framgår att denna förordning bidrar till unionens mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer säkerställs, och att unionen, för ett stegvis inrättande av ett sådant område, ska besluta om åtgärder på området rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl.
40 Det är därför som förordningen, såsom framgår av artikel 1 i förordningen, syftar till att fastställa ett ”unionsförfarande” som gör det möjligt för fordringsägare att få ett europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel, som ett alternativ till kvarstadsåtgärder enligt nationell rätt, och som förhindrar att efterföljande verkställighet av fordringsägarens fordran äventyras genom att bankmedel, upp till det belopp som anges i beslutet om kvarstad, överförs eller tas ut från ett bankkonto i en medlemsstat som innehas av gäldenären eller av någon annan för gäldenärens räkning (se, i detta avseende, dom av den 7 november 2019, K.H.K. (Kvarstad på bankmedel), C‑555/18, EU:C:2019:937, punkt 31).
41 Det följer av skäl 5 i förordning nr 655/2014 att denna syftar till att införa bindande och direkt tillämpliga bestämmelser om ett ”enhetligt europeiskt förfarande” för kvarstad på bankmedel, genom vilka bankmedel på konton effektivt och snabbt kan beläggas med kvarstad i gränsöverskridande fall (se, i detta avseende, dom av den 7 november 2019, K.H.K. (Kvarstad på bankmedel), C‑555/18, EU:C:2019:937, punkt 32, och dom av den 21 maj 2026, Mr Green, C‑198/24, EU:C:2026:415, punkt 47). Detta krav på enhetlighet utgör kärnan i systematiken i förordning nr 655/2014.
42 Domstolen erinrar om att förordningarna nr 655/2014 och 2015/848 vilar, i enlighet med artikel 67.4 FEUF, på principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande (se, i detta avseende, dom av den 2 maj 2006, Eurofood IFSC, C‑341/04, EU:C:2006:281, punkt 40), vilka inte gäller i relationerna med tredjeland, om inte annat uttryckligen föreskrivs.
43 Slutligen ska det även preciseras, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 39 i sitt förslag till avgörande, att artikel 2.2 c i förordning nr 655/2014 inte utesluter att ett beslut om kvarstad meddelas i samband med ett insolvensförfarande.
44 Det ska nämligen bland annat påpekas att situationer där ett beslut om kvarstad har meddelats innan insolvensförfarandet mot gäldenären inleddes inte omfattas av denna bestämmelse och att förordning nr 655/2014 är tillämplig på den. Vad gäller dessa situationer föreskriver artikel 46.2 i denna förordning, under rubriken ”Förhållande till nationell processrätt”, att konsekvenserna av att ett insolvensförfarande inleds för enskilda verkställighetsåtgärder, till exempel verkställighet av ett beslut om kvarstad, regleras av nationell rätt i den medlemsstat där insolvensförfarandet inletts. Av denna bestämmelses lydelse framgår att den endast avser insolvensförfaranden som har inletts i en medlemsstat och som följaktligen omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2015/848. I förordning nr 655/2014 föreskrivs däremot inte några särskilda regler för det fall ett beslut om kvarstad har meddelats innan ett insolvensförfarande i ett tredjeland har inletts, vilket stöder bedömningen att artikel 2.2 c i förordningen inte avser ett sådant förfarande.
45 I artikel 46.1 i förordning nr 655/2014 föreskrivs dessutom att alla processrättsliga frågor som inte regleras i denna förordning ska regleras av nationell rätt i den medlemsstat där prövningen sker.
46 Denna bestämmelse är emellertid inte relevant för att fastställa förordningens tillämpningsområde och saknar även relevans för frågor som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, såsom frågan om erkännande av insolvensförfaranden som inletts i ett tredjeland.
47 Det framgår följaktligen av det sammanhang som artikel 2.2 c i förordning nr 655/2014 ingår i att denna bestämmelse endast hänvisar till insolvensförfaranden som inletts i medlemsstaterna och inte till insolvensförfaranden som inletts i tredjeland, även om dessa erkänns i nationell rätt i den medlemsstat där ansökan om kvarstad eller begäran om information ges in enligt artikel 7 respektive artikel 14 i den förordningen.
48 Domstolen konstaterar således att en medlemsstats erkännande av ett insolvensförfarande som inletts i ett tredjeland inte kan utgöra hinder för att ett beslut om kvarstad kan meddelas av denna stat med stöd av förordning nr 655/2014.
49 För det tredje stöds denna tolkning av de mål som eftersträvas med artikel 2.2 c i förordning nr 655/2014.
50 Denna bestämmelse, jämförd med skäl 8 i förordning nr 655/2014, syftar nämligen till att begränsa tillämpningsområdet för förordningen för att undvika att ett kvarstadsbeslut inverkar menligt på ett korrekt genomförande av ett insolvensförfarande som omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2015/848. Det ska särskilt påpekas att meddelandet av ett sådant beslut, som avser en fordran på en gäldenär mot vilken ett insolvensförfarande som omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2015/848 har inletts, skulle riskera att störa förfarandets korrekta förlopp och därmed äventyra den sistnämnda förordningens ändamålsenliga verkan.
51 Artikel 19.1 i förordning 2015/848 föreskriver att beslut om att inleda ett insolvensförfarande fattat av en domstol i en medlemsstat, som har behörighet enligt artikel 3, ska från den tidpunkt det har verkan i inledandestaten erkännas i alla andra medlemsstater. Denna bestämmelse innebär att domstolarna i de övriga medlemsstaterna ska erkänna beslutet att inleda ett insolvensförfarande utan möjlighet att pröva den första domstolens bedömning av sin egen behörighet (se, analogt, dom av den 22 november 2012, Bank Handlowy och Adamiak, C‑116/11, EU:C:2012:739, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
52 I avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser om insolvensförfaranden som inletts i ett tredjeland är sådana överväganden däremot inte tillämpliga när gäldenären är föremål för ett sådant förfarande. Artikel 2.2 c i förordning nr 655/2014 har således inte till syfte att säkerställa ett korrekt genomförande av ett insolvensförfarande som inletts i ett tredjeland.
53 Hänvisningen i skäl 8 i förordning nr 655/2014 till insolvensförfaranden, såsom de definieras i förordning 2015/848, säkerställer dessutom en enhetlig tillämpning av förordning nr 655/2014 i alla medlemsstater, genom att undvika en fragmentering av förordningens tillämpningsområde beroende på om inledandet av ett insolvensförfarande i ett tredjeland erkänns i de olika medlemsstaterna. En annan tolkning än den som nämns i punkt 48 ovan skulle få till följd att ett kvarstadsbeslut med stöd av denna förordning kunde meddelas i en medlemsstat som inte föreskriver erkännande av ett sådant förfarande som inletts i ett tredjeland, men inte i en medlemsstat som föreskriver det.
54 En sådan enhetlig tillämpning kan således inte säkerställas om tillämpningsområdet för förordning nr 655/2014 skulle vara beroende av medlemsstaternas respektive ståndpunkter i fråga om erkännande av insolvensförfaranden som inletts i tredjeländer. Till skillnad från förfaranden som inletts i en medlemsstat, vilka automatiskt erkänns i hela unionen enligt artiklarna 19.1 och 20.1 i förordning 2015/848, omfattas nämligen erkännandet av ett förfarande som inletts i ett tredjeland uteslutande av varje medlemsstats nationella rätt. Att göra undantaget i artikel 2.2 c i förordning nr 655/2014 beroende av detta erkännande skulle medföra en risk för att ett kvarstadsbeslut kan meddelas i en medlemsstat och vägras i en annan medlemsstat för en identisk fordran mot samma gäldenär, enligt de regler som är tillämpliga i ursprungsmedlemsstaten.
55 Av vad som anförts följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 2.2 c jämförd med skäl 8 i förordning nr 655/2014 ska tolkas så, att den inte utesluter fordringar på en gäldenär mot vilken ett insolvensförfarande har inletts i ett tredjeland från förordningens tillämpningsområde och därmed inte utesluter meddelande av ett kvarstadsbeslut enligt artikel 7.1 i förordningen och översändande av en begäran om bankkontouppgifter enligt artikel 14.3 i samma förordning, för det fall insolvensförfarandet erkänns i nationell rätt i den medlemsstat som är behörig att meddela detta beslut.
Den andra frågan
56 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 14.1 första stycket och 14.3 i förordning nr 655/2014 ska tolkas så, att det, för att avgöra om fordringsägaren ”har skäl att tro att gäldenären har ett eller flera konton i en bank i en viss medlemsstat” och om fordringsägarens ansökan är ”välgrundad”, ska tas hänsyn till omständigheter som, utan att konkret indikera att det finns ett bankkonto i den berörda medlemsstaten, ändå gör det möjligt att visa att det föreligger styrkta ekonomiska band mellan gäldenären och denna medlemsstat.
57 Det ska erinras om att artikel 14 i förordning nr 655/2014 föreskriver en mekanism som gör det möjligt för fordringsägaren att begära att den information som är nödvändig för att identifiera gäldenärens konto ska inhämtas av domstolen, innan kvarstadsbeslutet meddelas, från informationsmyndigheten i den medlemsstat där fordringsägaren tror att gäldenären har ett konto.
58 Enligt ordalydelsen i artikel 14.1 första stycket i förordning nr 655/2014 får fordringsägaren, om han eller hon har en verkställbar dom, en förlikning inför domstol eller en officiell handling, enligt vilken gäldenären är skyldig att betala fordringsägarens fordran och fordringsägaren har skäl att tro att gäldenären har ett eller flera konton i en bank i en viss medlemsstat, men varken känner till namnet på eller adressen till banken, IBAN, BIC eller något annat banknummer som gör att banken kan identifieras, ge in en begäran till den domstol som ansökan om kvarstad ges in till med en begäran om att informationsmyndigheten i verkställighetsmedlemsstaten ska inhämta den information som behövs för att identifiera banken eller bankerna och gäldenärens konto eller konton.
59 Enligt artikel 14.3 i samma förordning ska den behöriga domstolen, om den kommer fram till att fordringsägarens ansökan är ”välgrundad” och att alla förutsättningar och krav för att ett beslut om kvarstad ska meddelas är uppfyllda, översända begäran om information till den behöriga myndighet som ansvarar för att inhämta information i verkställighetsmedlemsstaten.
60 I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen, såsom anges i punkt 26 ovan, att alla förutsättningar och krav enligt artikel 14.3 i förordning nr 655/2014 är uppfyllda för att ett beslut om kvarstad på bankmedel ska kunna fattas. Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i hur uttrycken ”har skäl att tro att gäldenären har ett eller flera konton i en bank i en viss medlemsstat” och ”välgrundad” i artikel 14.1 första stycket respektive artikel 14.3 i förordning nr 655/2014 ska förstås.
61 Det framgår redan av ordalydelsen i dessa bestämmelser, som erinrats om i punkterna 58 och 59 ovan, att de inte innebär att fordringsägaren är skyldig att grunda sin ansökan på specifika omständigheter, men däremot att denne ska i tillräcklig utsträckning styrka begäran genom att ange de skäl som ger anledning att anta att gäldenären har ett bankkonto i verkställighetsmedlemsstaten.
62 Denna bedömning stöds av andra stycket i skäl 20 i förordning nr 655/2014, där det anges att den mekanism som avses i artikel 14 i denna förordning endast bör tillämpas om alla förutsättningar och krav för att ansökan om kvarstad ska bifallas är uppfyllda och fordringsägaren i sin begäran ”på ett lämpligt sätt” har motiverat varför det finns anledning att tro att gäldenären har ett eller flera konton i en viss medlemsstat. I detta skäl ges även exempel på skäl som fordringsägaren kan åberopa i detta avseende, såsom att gäldenären arbetar eller utövar yrkesverksamhet i den medlemsstaten eller äger egendom där. Det bör dock förtydligas att dessa skäl endast är exemplifierande.
63 Det kan finnas anledning att anta att gäldenären har ett eller flera bankkonton i en viss medlemsstat om det finns styrkta ekonomiska band mellan gäldenären och den medlemsstaten till följd av att en tjänsteleverantör, genom vilken fordringsägaren har gjort betalningar till gäldenären och som även är ett dotterbolag till gäldenären, har sitt säte där. Detsamma gäller om gäldenären har ett kontor eller en filial i den medlemsstaten.
64 Av vad som anförts följer att den andra frågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 14.1 första stycket och 14.3 i förordning nr 655/2014 ska tolkas så, att det, för att avgöra om fordringsägaren ”har skäl att tro att gäldenären har ett eller flera konton i en bank i en viss medlemsstat” och om fordringsägarens begäran om information om kontona i fråga är ”välgrundad”, ska tas hänsyn till omständigheter som, utan att konkret indikera att det finns ett bankkonto i den berörda medlemsstaten, ändå gör det möjligt att visa att det föreligger styrkta ekonomiska band mellan gäldenären och denna medlemsstat.
Rättegångskostnader
65 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
1) Artikel 2.2 c jämförd med skäl 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur
ska tolkas så,
att den inte utesluter fordringar på en gäldenär mot vilken ett insolvensförfarande har inletts i ett tredjeland från förordningens tillämpningsområde och därmed inte utesluter meddelande av ett kvarstadsbeslut enligt artikel 7.1 i förordningen och översändande av en begäran om bankkontouppgifter enligt artikel 14.3 i samma förordning, för det fall insolvensförfarandet erkänns i nationell rätt i den medlemsstat som är behörig att meddela detta beslut.
2) Artikel 14.1 första stycket och 14.3 i förordning nr 655/2014
ska tolkas så,
att det, för att avgöra om fordringsägaren ”har skäl att tro att gäldenären har ett eller flera konton i en bank i en viss medlemsstat” och om fordringsägarens begäran om information om kontona i fråga är ”välgrundad”, ska tas hänsyn till omständigheter som, utan att konkret indikera att det finns ett bankkonto i den berörda medlemsstaten, ändå gör det möjligt att visa att det föreligger styrkta ekonomiska band mellan gäldenären och denna medlemsstat.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tyska.
i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.