Domstolens dom (tredje avdelningen) den 17 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 17 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Inre marknaden för el – Direktiv (EU) 2019/944 – Artikel 2 led 41 – Begreppen ’direktledning’, ’enskild produktionsplats’ och ’enskild kund’ – Artikel 7 – Villkor för att ge tillstånd för en ’direktledning’ – Artikel 9 – Elföretags skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster – Anslutning av en ny kund till en elledning som är ansluten till en producent – Behållande av en reservanslutning till den systemansvariges distributionssystem ”

I de förenade målen C‑722/24 och C‑756/24,

angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland), av den 23 oktober 2024 respektive den 31 oktober 2024, som inkom till domstolen den 23 oktober 2024 respektive den 31 oktober 2024, i målen

SIA Elektro bizness

mot

Sabiedrisko pakalpojumu regulēšanas komisija (C‑722/24),

och

Sabiedrisko pakalpojumu regulēšanas komisija

mot

SIA Jelgavas autobusu parks (C‑756/24),

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei, S. Rodin, N. Piçarra (referent) och N. Fenger,

generaladvokat: J. Kokott,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Sabiedrisko pakalpojumu regulēšanas komisija, genom J. Miķelsons, izpilddirektors, och A. Ozola, padomes priekšsēdētāja,

– Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av L. Vignato, avvocato dello Stato,

– Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och P. Thalmann, samtliga i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom O. Beynet, L. Ozola och T. Scharf, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 12 februari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 led 41 och artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125).

2 Respektive begäran har framställts i mål C‑722/24 mellan SIA Elektro bizness, som är ett bolag bildat enligt lettisk rätt som är verksamt inom sektorn för produktion och leverans av el, och Sabiedrisko pakalpojumu regulēšanas komisija (tillsynskommissionen för allmännyttiga tjänster, Lettland) (nedan kallad tillsynsmyndigheten) angående tillstånd att uppföra en elledning som ska koppla samman en befintlig linje, som ägs av Elektro bizness, med en kommunal förmedlare i Ogre (Lettland), och i mål C‑756/24 mellan tillsynsmyndigheten, det vill säga Sabiedrisko pakalpojumu regulēšanas komisija, och SIA Jelgavas conciusu parks, som är ett bolag bildat enligt lettisk rätt som är verksamt inom sektorn för kommunal persontrafik (nedan kallat Autobusu parks), angående tillstånd att uppföra en elledning som ska koppla samman elproducenten SIA Gren Latvija med Autobusu parks, för att el ska kunna levereras till det sistnämnda bolaget, utan användning av den systemansvariges distributionssystem.

Tillämpliga bestämmelser

Direktiv 2019/944

3 I skälen 2, 6, 7, 10 och 11 i direktiv 2019/944 anges följande:

”(2) Den inre marknaden för el, som stegvis har genomförts i hela [Europeiska] unionen sedan 1999, syftar genom organiserandet av konkurrenskraftiga elmarknader över nationsgränserna till att skapa faktiska valmöjligheter för alla slutkunder i unionen, vare sig de är enskilda eller företag, nya affärsmöjligheter, konkurrenskraftiga priser, effektiva investeringssignaler och högre kvalitet på tjänsterna samt att bidra till försörjningstrygghet och hållbarhet.

…

(6) I [Europeiska] kommissionens meddelande av den 15 juli 2015 med titeln Inledning av ett offentligt samråd om en ny marknadsmodell för energimarknaderna betonades att övergången från produktion i stora centrala produktionsanläggningar till decentraliserad produktion av el från förnybara energikällor och marknader med utfasade fossila bränslen kräver en anpassning av de nuvarande bestämmelserna om elhandel och ändringar av befintliga marknadsroller. I meddelandet underströks också behovet att organisera elmarknaderna på ett mer flexibelt sätt och att till fullo integrera alla marknadsaktörer – inklusive producenter av förnybar energi, nya energitjänsteleverantörer, energilagring och flexibel efterfrågan. …

(7) För att skapa en inre marknad för el bör medlemsstaterna främja integration av sina nationella marknader och samarbete mellan systemansvariga på unionsnivå och regional nivå, vilket också bör omfatta de enskilda system som bildar så kallade elöar och som finns kvar i unionen.

…

(10) Konsumenterna spelar en avgörande roll för att uppnå den flexibilitet som krävs för att anpassa elsystemet till intermittent och distribuerad produktion av förnybar el. …

(11) De friheter som Europeiska unionens medborgare garanteras genom fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) – bland annat fri rörlighet för varor, etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster – kan endast uppnås på en fullständigt öppnad marknad, där alla konsumenter fritt kan välja leverantör och där alla leverantörer kan leverera fritt till sina kunder.”

4 I artikel 1 i detta direktiv, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”I detta direktiv fastställs gemensamma regler för produktion, överföring, distribution, energilagring och leverans av el, samt bestämmelser om konsumentskydd, i syfte att skapa verkligt integrerade, konkurrensutsatta, konsumentorienterade, flexibla, rättvisa och transparenta elmarknader i unionen.

Genom att utnyttja fördelarna med en integrerad marknad syftar detta direktiv till att säkerställa överkomliga, transparenta energipriser och energikostnader för konsumenterna, en hög grad av försörjningstrygghet och en smidig övergång till ett hållbart koldioxidsnålt energisystem. Det innehåller grundläggande regler för hur unionens elsektor ska organiseras och fungera, särskilt regler om konsumentinflytande och konsumentskydd, öppet tillträde till den integrerade marknaden, tredje parts tillträde till överförings- och distributionsinfrastruktur, samt krav avseende åtskillnad och regler om oberoende för tillsynsmyndigheter i medlemsstaterna.

Detta direktiv fastställer även former för samarbete mellan medlemsstater, tillsynsmyndigheter och systemansvariga för överföringssystem för att åstadkomma en fullständigt sammanlänkad inre marknad för el som ökar integrationen av el från förnybara energikällor, fri konkurrens och försörjningstrygghet.”

5 I artikel 2 i nämnda direktiv, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

…

29) systemansvarig för distributionssystem : en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift, säkerställande av underhåll av och, vid behov, utbyggnad av distributionssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på distribution av el.

…

38) producent : en fysisk eller juridisk person som framställer el.

…

41) direktledning : antingen en elledning som kopplar samman en enskild produktionsplats med en enskild kund, eller en elledning som kopplar samman en producent och en elleverantör så att dessa direkt kan försörja sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder.

…

57) elföretag : en fysisk eller juridisk person, med undantag för slutkunder, som bedriver åtminstone en av följande verksamheter: produktion, överföring, distribution, aggregering, efterfrågeflexibilitet, energilagring, leverans eller inköp av el och som ansvarar för kommersiella och tekniska arbetsuppgifter eller underhåll i samband med dessa verksamheter.

…”

6 I artikel 4 i samma direktiv, i den version som är tillämplig i de nationella målen, med rubriken ”Fritt val av leverantör”, föreskrevs följande:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att alla kunder har möjlighet att köpa el från valfri leverantör, och ska säkerställa att alla kunder har möjlighet att ha flera elleveransavtal samtidigt, förutsatt att erforderliga anslutningar och mätpunkter är etablerade.”

7 I artikel 6.1 och 6.2 i direktiv 2019/944, med rubriken ”Tillträde för tredje part”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska säkerställa att det införs en ordning för tredje parts tillträde till överförings- och distributionssystemen grundad på offentliggjorda tariffer, som ska gälla för alla kunder samt tillämpas objektivt och utan diskriminering mellan systemanvändarna. Medlemsstaterna ska säkerställa att dessa tariffer, eller de metoder som använts för att beräkna dem, är godkända i enlighet med artikel 59 innan de träder i kraft samt att tarifferna – och metoderna om endast dessa har godkänts – offentliggörs innan de träder i kraft.

2. Den systemansvarige för överförings- eller distributionssystemet får vägra tillträde till systemet om det saknar nödvändig kapacitet. Vederbörligen motiverade skäl, som särskilt tar hänsyn till artikel 9 och som grundas på objektiva och tekniskt och ekonomiskt motiverade kriterier, ska anges för en sådan vägran. Medlemsstaterna eller, om en medlemsstat föreskrivit detta, tillsynsmyndigheterna i dessa medlemsstater, ska säkerställa att dessa kriterier tillämpas konsekvent och att en systemanvändare som vägrats tillträde har tillgång till ett tvistlösningsförfarande. Vid behov, och om tillträde till systemet har vägrats, ska tillsynsmyndigheterna också säkerställa att den systemansvarige för överförings- eller distributionssystemet tillhandahåller relevant information om vilka åtgärder som skulle krävas för att förstärka nätet. Denna information ska alltid tillhandahållas om tillträde till laddningsstationer har nekats. Den part som begär sådan information får åläggas en rimlig avgift för att täcka kostnaderna för tillhandahållande av informationen.”

8 I artikel 7 i direktivet, med rubriken ”Direktledningar”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt för

a) alla producenter och elleverantörer som är etablerade inom deras territorium att leverera till sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder genom en direktledning, utan att drabbas av oproportionella administrativa förfaranden eller kostnader,

b) alla kunder inom deras territorium att, enskilt eller gemensamt, få leveranser via en direktledning från producenter och elleverantörer.

2. Medlemsstaterna ska fastställa kriterier för beviljandet av tillstånd att uppföra direktledningar inom deras territorium. Dessa kriterier ska vara objektiva och icke-diskriminerande.

3. Möjligheten att leverera el genom en direktledning enligt punkt 1 i denna artikel ska inte påverka möjligheten att ingå elavtal i enlighet med artikel 6.

4. Medlemsstaterna får utfärda tillstånd att uppföra en direktledning, antingen på villkor av att tillträde till systemet har vägrats på grundval av artikel 6, eller av att ett tvistlösningsförfarande enligt artikel 60 har inletts.

5. Medlemsstaterna får vägra att ge tillstånd för en direktledning om ett sådant tillstånd skulle försvåra tillämpningen av bestämmelserna om skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster i artikel 9. Vederbörligen motiverade skäl ska anges för en sådan vägran.”

9 I artikel 9 i nämnda direktiv, med rubriken ”Skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2, på grundval av sin institutionella organisation och med vederbörlig hänsyn till subsidiaritetsprincipen, se till att elföretag drivs i enlighet med principerna i detta direktiv för att uppnå en konkurrensutsatt, säker och miljömässigt hållbar elmarknad, och de får inte diskriminera mellan dessa företag när det gäller deras rättigheter eller skyldigheter.

2. Medlemsstaterna får med beaktande fullt ut av tillämpliga bestämmelser i EUF-fördraget, särskilt artikel 106, för att tillgodose det allmänna ekonomiska intresset ålägga företag som bedriver verksamhet inom elsektorn att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, vilka kan avse tillförlitlighet, inbegripet försörjningstrygghet, regelbundenhet, kvalitet och pris vad gäller leveranser, samt miljöskydd, inbegripet energieffektivitet, energi från förnybara energikällor och klimatskydd. Dessa skyldigheter ska vara klart definierade, transparenta, icke-diskriminerande och kontrollerbara samt garantera att elföretag i unionen kan nå ut till nationella konsumenter på lika villkor. Skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som gäller prissättningen på el ska uppfylla kraven i artikel 5 i detta direktiv.

…

5. Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa artiklarna 6, 7 och 8 i detta direktiv, i den utsträckning som tillämpningen av dessa, rättsligt eller i praktiken, skulle hindra elföretagen från att fullgöra de skyldigheter som ålagts dem i det allmänna ekonomiska intresset och i den mån som handelns utveckling inte påverkas i en sådan utsträckning att det skulle strida mot unionens intressen. Unionens intressen omfattar bland annat konkurrens när det gäller kunder i enlighet med artikel 106 i EUF-fördraget och detta direktiv.”

10 I artikel 31 i samma direktiv, med rubriken ”Uppgifter som åligger systemansvariga för distributionssystem”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Den systemansvarige för distributionssystemet ska säkerställa systemets långsiktiga förmåga att uppfylla rimliga krav på eldistribution, och på affärsmässiga villkor driva, underhålla och utveckla säker, tillförlitlig och effektiv eldistribution inom sitt område, med vederbörlig hänsyn till miljön och energieffektiviteten.”

11 I artikel 59.7 a i direktiv 2019/944 föreskrivs följande:

”Utom i de fall där Acer [(Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter)] är behörig att fastställa och godkänna villkor eller metoder för genomförandet av nätföreskrifter och riktlinjer enligt kapitel VII i [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EUT L 158, 2019, s. 54)] i enlighet med artikel 5.2 i [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/942, av den 5 juni 2019 om inrättande av Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (EUT L 158, 2019, s. 22)] till följd av att dessa bör samordnas, ska tillsynsmyndigheterna ansvara för att i tillräckligt lång tid innan dessa träder i kraft fastställa eller godkänna åtminstone nationella metoder för att beräkna eller fastställa villkoren för

a) anslutning och tillträde till nationella nät, inklusive överförings- och distributionstariffer eller deras beräkningsmetoder, varvid dessa tariffer eller metoder ska utformas så att nödvändiga investeringar i näten kan göras på ett sätt som gör det möjligt att säkerställa nätens funktion,”

Lettisk rätt

12 Enligt artikel 1 led 29 i Elektroeneringerijas tirgus likums (lagen om elmarknaden) av den 5 maj 2005 ( Latvijas Vēstnesis , 2005, nr 82), i den version som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad ETL), är en ”direktledning” ”en elledning som kopplar samman en enskild produktionsplats med en enskild kund, eller en elledning som kopplar samman en enskild elproducent med en näringsidkare som direkt försörjer fastigheter som näringsidkaren äger eller förfogar över, anknutna företag och egna kunder”.

13 I artikel 25 ETL, med rubriken ”Uppförande av ledningar”, föreskrevs följande:

”2. Den systemansvarige för distributionssystemet ska ha rätt att uppföra en distributionsledning inom det område som omfattas av dennes tillstånd.

3. En annan person än den systemansvarige för distributionssystemet ska ha rätt att uppföra en distributionsledning inom det område som omfattas av den systemansvariges tillstånd om den ledning som ska uppföras är

1) en direktledning;

…”

14 I artikel 26 ETL, med rubriken ”Direktledning”, föreskrivs följande:

”1. Producenten ska ha rätt att leverera el till sina kunder eller till sina egna fastigheter genom en direktledning.

2. Tillståndet för att uppföra en direktledning ska utfärdas av tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten ska fastställa objektiva och enhetliga kriterier för beviljandet av tillstånd att uppföra direktledningar.”

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Mål C ‑ 722/24

15 Elektro bizness är ett bolag bildat enligt lettisk rätt som producerar el i ett kraftvärmeverk och levererar denna el via en 7,6 kilometer lång underjordisk elledning på 20 000 volt. Elen levereras inte bara till det distributionssystem som AS Sadales tīkls är systemansvarig för, i den mening som avses i artikel 2 led 29 i direktiv 2019/944, utan även till sex industrikunder utan att detta system används. Elektro bizness äger såväl kraftvärmeverket som elledningen.

16 År 2021 ansökte Elektro bizness hos tillsynsmyndigheten om tillstånd att uppföra en ny elledning, med en längd på cirka 400 meter, i syfte att koppla den befintliga ledningen till en ny kunds fastighet. Tanken var att denna kund skulle erhålla el som hade producerats i kraftvärmeverket utan att leveransen skulle gå via detta system. När den nya ledningen väl hade uppförts skulle den nya kunden koppla bort sig från den systemansvariges distributionssystem och bli en ”enskild kund” som köpte el producerad och levererad av Elektro bizness direkt från detta bolag.

17 Genom beslut av den 10 juni 2021 avslog tillsynsmyndigheten denna ansökan med motiveringen att den planerade elledningen inte var en ”direktledning”, i den mening som avses i artikel 1 led 29 ETL, eftersom den skulle koppla samman kunden med den befintliga elledningen och inte med en produktionsplats, i förevarande fall Elektro bizness kraftvärmeverk.

18 Överklagandet av detta beslut ogillades genom dom av Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen, Lettland). Elektro bizness överklagade denna dom till Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland), som är hänskjutande domstol.

19 Den hänskjutande domstolen är osäker på om den planerade kraftledningen ska kvalificeras som en ”direktledning”, i den mening som avses i artikel 2 led 41 i direktiv 2019/944, eftersom den gör det möjligt för Elektro bizness att leverera el till kunden utan att använda den systemansvariges distributionssystem, eller om, såsom tillsynsmyndigheten har hävdat, endast en ledning som säkerställer direkt överföring av el från produktionsplatsen till kunden kan kvalificeras som en ”direktledning”.

20 Enligt den hänskjutande domstolen ska begreppet ”direktledning” betraktas som ett självständigt unionsrättsligt begrepp, eftersom direktiv 2019/944 inte innehåller någon hänvisning till nationell rätt. Nämnda domstol anser att det framgår av skäl 11 jämförd med artikel 1 och artikel 7.1 i detta direktiv att direktivet bland annat syftar till att främja möjligheten för elproducenter att leverera el till sina kunder utan att använda den systemansvariges distributionssystem, om de så önskar.

21 Den hänskjutande domstolen anser emellertid att begreppet ”enskild produktionsplats” i artikel 2 led 41 i nämnda direktiv inte bara kan avse en samling produktionsanläggningar som är belägna på en och samma postadress, utan även elledningar som tillhör producenten, genom vilka den el som produceras på detta sätt levereras, även om dessa ledningar sträcker sig bortom den adress där den berörda produktionsplatsen är belägen. Mot bakgrund av ordalydelsen i artikel 2 led 41 anser den hänskjutande domstolen att en direktledning är en elledning som kopplar samman produktionsplatsen direkt med kunden.

22 Mot denna bakgrund beslutade Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”Vid tillämpning av artikel 2 led 41 i [direktiv 2019/944]:

1) Ska begreppet ’enskild produktionsplats’ som används i denna bestämmelse tolkas så, att det även omfattar en av en producent ägd elledning som är ansluten till en produktionsanläggning, och som är avsedd för överföring av den producerade elen och sträcker sig utanför gränserna för den plats (postadress) där produktionsanläggningen är belägen?

2) Omfattar den definition av begreppet ’direktledning’ som finns i denna bestämmelse en elledning som ansluter en kund till en plats för elproduktion (kraftvärmeverk) genom att upprätta en anslutning till en elledning som ägs av en producent, som redan har uppförts och som är avsedd för överföring av el, om detta leder till att leverans av el från producenten till kunden säkerställs utan att gå via den systemansvarige för distributionssystemets nät? Påverkas svaret på denna fråga av den omständigheten att den redan uppförda elledning som ägs av producenten och som är avsedd för överföring av el, och som den föreslagna ledningen skulle anslutas till för att nå den nya kunden, redan används för leverans av el till andra kunder?”

Mål C ‑ 756/24

23 Autobusu parks är ett bolag bildat enligt lettisk rätt som är verksamt inom sektorn för kommunal persontrafik. I mars 2021 ansökte bolaget hos tillsynsmyndigheten om tillstånd att uppföra en 6,5 kilometer lång ledning för att ansluta ett kraftverk för vätgasproduktion som bolaget äger – och som ska försörja vätgasdrivna stadsbussar – till ett biomassadrivet kraftvärmeverk som tillhör Gren Latvija.

24 Enligt Autobusu parks är det nödvändigt att ansluta bolagets kraftverk för vätgasproduktion till Gren Latvija via en direktledning för att bland annat minska kostnaderna för bolagets ökade elförsörjningsbehov. Autobusu parks preciserade att det, efter det att den planerade ledningen hade uppförts, skulle köpa el direkt från Gren Latvija och inte skulle använda den systemansvariges distributionssystem, till vilket Autobusu parks emellertid önskar behålla en reservanslutning.

25 Genom beslut av den 4 november 2021 avslog tillsynsmyndigheten denna ansökan med motiveringen att tillståndet inte hade sökts för att uppföra en ”direktledning”, eftersom Autobusu parks inte kan anses vara en ”enskild kund” då det är anslutet till den systemansvariges distributionssystem. Enligt tillsynsmyndigheten finns det i förevarande fall inte några tekniska eller ekonomiska skäl för att uppföra den planerade ledningen, eftersom detta distributionssystem kan tillgodose Autobusu parks ökade elförsörjningsbehov till en rimlig kostnad.

26 Autobusu parks överklagade detta beslut till Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen), som biföll överklagandet och ålade tillsynsmyndigheten att tillåta uppförandet av en direktledning som ansluter Autobusu parks till elproducenten Gren Latvija, med vederbörlig hänsyn till att Autobusu parks, efter det att denna ledning uppförts, inte kommer att använda den systemansvariges distributionsnät för sin elförsörjning.

27 Nämnda domstol påpekade dessutom att direktledningar utgör en del av de konkurrensutsatta elmarknaderna och att tillsynsmyndighetens ståndpunkt, enligt vilken en direktledning endast kan uppföras för att säkerställa elleveranser till kunder som inte har möjlighet att köpa el från den systemansvariges distributionssystem, inte kan härledas från den tillämpliga lagstiftningen.

28 Tillsynsmyndigheten överklagade denna dom till Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen), som är hänskjutande domstol, och gjorde gällande att tillstånd för att uppföra direktledningar utan att några tekniska och ekonomiska skäl föreligger skulle skada samtliga kunders intressen och behov. De kunder som, till följd av att de använder en direktledning för sin elförsörjning, upphör att vara anslutna till den systemansvariges distributionssystem bidrar nämligen inte längre ekonomiskt till underhållet och utvecklingen av detta system, vilket leder till ökade kostnader för de tjänster som tillhandahålls.

29 Enligt den hänskjutande domstolen följer det av artikel 7.1 jämförd med skäl 11 i direktiv 2019/944, mot bakgrund av artikel 1 i samma direktiv, att direktivet syftar till att främja möjligheten för elproducenter att leverera el till sina kunder via direktledningar om de så önskar. Mot bakgrund av artikel 7.3 och 7.5 samt artikel 4 i direktivet vill den hänskjutande domstolen emellertid få klarhet i huruvida leverans av el via en direktledning endast ska tillåtas i undantagsfall, eller om det ska betraktas som ett alternativt leveranssätt.

30 Nämnda domstol undrar dessutom hur begreppet ”enskild kund”, i den mening som avses i artikel 2 led 41 i direktiv 2019/944, ska förstås. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i dels huruvida den omständigheten att kunden önskar behålla en reservanslutning till den systemansvariges distributionssystem utgör ett hinder för att lämna tillstånd till uppförandet av en direktledning, dels huruvida den omständigheten att detta system kan garantera kunden den kapacitet som är nödvändig för elförsörjningen är relevant för tolkningen av detta begrepp.

31 Mot denna bakgrund beslutade Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 7 i [direktiv 2019/944] tolkas så, att en ’direktledning’ ska betraktas som ett alternativt sätt att leverera el på kundens begäran, eller kan en direktledning endast tillåtas under exceptionella omständigheter?

2) Ska artikel 2 led 41 i [direktiv 2019/944] tolkas så, att begreppet ’direktledning’ kan avse en elledning genom vilken planeras en anslutning mellan en elproducent som är ansluten till distributionssystemet och en elkund som är ansluten till distributionssystemet, när denna kund behåller sin anslutning till distributionssystemet som en reservanslutning efter det att den planerade elledningen har uppförts, men ska vara frånkopplad från distributionssystemet så länge som kunden förses med el från elproducenten genom denna direktledning?

3) Ska begreppet ’enskild kund’ i artikel 2 led 41 i [i direktiv 2019/944] uppfattas så, att det endast avser en kund som inte är ansluten till distributionssystemet och för vilken den systemansvarige för distributionssystemet inte har möjlighet att säkerställa nödvändig kapacitet genom att uppföra en anslutning till en rimlig kostnad?”

32 Domstolens ordförande beslutade den 10 december 2024 att förena målen C‑722/24 och C‑756/24 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

Prövning av tolkningsfrågorna

33 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 41 i direktiv 2019/944, jämförd med artikel 7 i samma direktiv, ska tolkas så, att begreppet ”direktledning” i den artikeln omfattar en elledning som används för att ansluta

– en ny kund till en befintlig elledning, genom vilken ägaren av denna ledning levererar el till andra kunder utan att använda den systemansvariges distributionssystem, även om ledningen sträcker sig bortom den plats där den berörda produktionsanläggningen är belägen;

– en elproducent till en kund som önskar behålla en reservanslutning till den systemansvariges distributionssystem, varvid detta kan garantera kunden den nödvändiga elförsörjningen utan att den nya ledningen behöver upprättas.

34 Det ska inledningsvis noteras att artikel 2 led 41 i direktiv 2019/944 innehåller två definitioner av begreppet ”direktledning”. Enligt den första definitionen avses med en direktledning en ”elledning som kopplar samman en enskild produktionsplats med en enskild kund”. Enligt den andra definitionen är en direktledning ”en elledning som kopplar samman en producent och en elleverantör så att dessa direkt kan försörja sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder”. Ordet ”enskild” saknas i den andra definitionen.

35 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 15 januari 2026, AVR-Afvalverwerking, C‑692/23, EU:C:2026:4, punkt 37).

36 Vad gäller ordalydelsen i den första definitionen av direktledning i artikel 2 led 41 i direktiv 2019/944, framgår det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 91 i sitt förslag till avgörande, att även om språkversionerna av denna bestämmelse inte är identiska, så ger de flesta av dem uttryck för samma idé om enskildhet eller separation för såväl produktionsplatsen som kunden i förhållande till den systemansvariges distributionssystem. Så är bland annat fallet med den lettiska ( izolēts ), den danska ( isoleret ), den grekiska ( mεμονωμένη/μεμονωμένο ), den engelska ( isolated ), den franska ( isolé ), den kroatiska ( izoliran ), den italienska ( isolato ), den portugisiska ( isolado ) och den rumänska ( izolat ) språkversionen. Så är även fallet med den tyska ( einzelnen ) och den svenska (enskild) språkversionen vilka båda hänvisar till idén om en ”separat” beståndsdel.

37 Ordet ”enskild”, i den mening som avses i artikel 2 led 41, avser således en produktionsplats eller elproducent och en elkonsument som inte är anslutna till den systemansvariges distributionssystem och som följaktligen endast kan kopplas samman med varandra genom en ”direktledning”, i den mening som avses i den första definitionen i denna bestämmelse.

38 Denna idé om separation som uttrycks genom ordet ”enskild” i direktiv 2019/944 förefaller ha stöd i direktivets sjunde grund, enligt vilken medlemsstaterna, för att skapa en inre marknad för el, bör främja integration av sina nationella marknader och samarbete mellan systemansvariga på unionsnivå och regional nivå, ”vilket också bör omfatta de enskilda system som bildar så kallade elöar och som finns kvar i unionen”.

39 Vad gäller den andra definitionen av begreppet ”direktledning” i artikel 2 led 41 i direktiv 2019/944, vilken det erinras om i punkt 34 ovan, noterar domstolen, i likhet med den österrikiska regeringen i sitt skriftliga yttrande, att ordet ”och” i uttrycket ”som kopplar samman en producent och en elleverantör” ska förstås som ”eller”. Denna tolkning gör det möjligt att täcka alla de fall där en ”producent” eller ett ”elleverantör” via en elledning är ansluten till sina fastigheter, dotterbolag och kunder som de levererar till.

40 Denna tolkning stöds för det första av en kontextuell analys av denna andra definition av begreppet ”direktledning”.

41 Såväl ”producenten” som ”elleverantören”, i den mening som avses i den andra definitionen av begreppet ”direktledning”, omfattas nämligen av begreppet ”elföretag”, som har getts en vid definition i artikel 2 led 57 i detta direktiv, varmed avses ”en fysisk eller juridisk person, med undantag för slutkunder, som bedriver åtminstone en av följande verksamheter: produktion, överföring, distribution, aggregering, efterfrågeflexibilitet, energilagring, leverans eller inköp av el och som ansvarar för kommersiella och tekniska arbetsuppgifter eller underhåll i samband med dessa verksamheter”.

42 Vidare föreskrivs i punkt 1 a i artikel 7 i nämnda direktiv, under rubriken ”Direktledningar”, att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt för alla producenter och elleverantörer som är etablerade inom deras territorium att leverera till sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder genom en direktledning, utan att drabbas av oproportionella administrativa förfaranden eller kostnader. Det framgår således av denna bestämmelse, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 37 i sitt förslag till avgörande, att såväl producenter som elleverantörer ska ha rätt att leverera till sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder via en direktledning.

43 En sådan tolkning stöds för det andra av de mål som eftersträvas med direktiv 2019/944, såsom de anges i direktivets artikel 1, jämförd med skälen 2, 6 och 11 i direktivet, vilka bland annat är att skapa verkligt integrerade, konkurrenskraftiga, konsumentorienterade, flexibla, rättvisa och transparenta elmarknader i unionen, att säkerställa överkomliga, transparenta energipriser och energikostnader för konsumenterna, en hög grad av försörjningstrygghet och en smidig övergång till ett hållbart koldioxidsnålt energisystem.

44 Till att börja med kan uppförandet av ”direktledningar”, i den mening som avses i artikel 2 led 41 i direktivet, nämligen öka konsumenternas valfrihet, genom att konsumenterna ges möjlighet att anskaffa el från elföretag som de själva väljer, utan att vara beroende av den systemansvariges distributionssystem. Vidare kan dessa direktledningar, som stärker konsumenternas självständighet och deras roll som decentraliserade aktörer på elmarknaden, bidra, såsom framgår av det nationella målet i mål C‑756/24, till utvecklingen av produktion av el från förnybara energikällor som är ett medel för att säkerställa energiomställningen och en hållbar utveckling, i enlighet med direktivets mål.

45 Av det ovan anförda följer att när en kund mottar el genom en ledning som förbinder kunden direkt med elproducenten eller elleverantören, utan att för detta ändamål gå via den systemansvariges distributionssystem, så ska denna ledning kvalificeras som ”direkt”, i den mening som avses i den andra definitionen i artikel 2 led 41, även om kunden, producenten eller denna leverantör inte är ”enskilda”, det vill säga frikopplade från detta system.

46 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av samtliga uppgifter som den förfogar över, avgöra huruvida de elledningar som enligt tillsynsmyndighetens beslut inte får uppföras omfattas av den ena eller den andra av de två definitionerna i artikel 2 led 41 i direktiv 2019/944, och särskilt huruvida dessa ledningar skulle göra det möjligt för Elektro bizness nya kund och Autobusu parks att få el levererad av Elektro bizness respektive Gren Latvija, utan att gå via den systemansvariges distributionssystem, i den mening som avses i artikel 2 led 29.

47 EU-domstolen kan emellertid tillhandahålla dessa nationella domstolar alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av de nationella målen (dom av den 4 mars 2021, Frenetikexito, C‑581/19, EU:C:2021:167, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

48 Det framgår av begäran om förhandsavgörande i mål C‑722/24 att elektricitet som produceras i Elektro bizness kraftvärmeverk transporteras via en ledning, som också ägs av detta bolag, till bolagets sex industrikunder och till den systemansvariges distributionssystem. Om detta elföretag, i den mening som avses i artikel 2 led 57 i direktiv 2019/944, efter uppförandet av den nya ledning som det begärt tillstånd för, levererar el till en ny kund via denna ledning utan att använda den systemansvariges distributionssystem, så kan denna ledning kvalificeras som en ”direktledning”, i den mening som avses i den andra definitionen i artikel 2 led 41 i direktiv 2019/944. Det saknar härvid betydelse att denna ledning, som ägs av Elektro bizness, kopplar samman kunden med den befintliga ledning som levererar elen, och inte direkt med produktionsplatsen, som i förevarande fall utgörs av det kraftvärmeverk som också ägs av Elektro bizness.

49 Såsom framgår av punkt 45 ovan är det avgörande kriteriet för kvalificeringen som ”direktledning”, i den mening som avses i den andra definitionen i denna bestämmelse, nämligen att kunden får el från elproducenten eller elleverantören, utan att elen passerar genom den systemansvariges distributionssystem, i den mening som avses i artikel 2 led 29 i direktivet, och detta oberoende av huruvida dessa ekonomiska aktörer redan är anslutna till detta system.

50 Denna kvalificering påverkas inte heller av den omständigheten, som den hänskjutande domstolen tar upp i sin begäran om förhandsavgörande i mål C‑756/24, att den berörda kunden behåller en reservanslutning till den systemansvariges distributionssystem efter det att den ledning som kopplar samman kunden direkt med elproducenten har uppförts.

51 Ett krav på fullständig bortkoppling från den systemansvariges distributionssystem efter anslutningen till en direktledning, vilket varken följer av ordalydelsen i eller det sammanhang i vilket artikel 2 led 41 i direktiv 2019/944 ingår, skulle nämligen kunna strida mot kundens rätt att fritt välja elleverantör, vilken föreskrivs i artikel 4 i direktivet, och mot principen om fritt tillträde till systemet, vilken följer av artikel 6.1 i direktivet. Vidare föreskrivs i artikel 7.3 i direktiv 2019/944 att möjligheten att leverera el genom en direktledning inte ska påverka möjligheten att ingå elavtal i enlighet med artikel 6 i direktiv 2019/944.

52 Av dessa överväganden följer att kunden, om denne så önskar, måste kunna behålla en reservanslutning till det allmänna distributionsnätet efter uppförandet av en direktledning. Såsom kommissionen i huvudsak har angett i sitt skriftliga yttrande får behållandet av en sådan anslutning emellertid inte inverka menligt på den systemansvariges uppgifter, i synnerhet, såsom föreskrivs i artikel 31.1 i direktiv 2019/944, uppgifterna att säkerställa systemets långsiktiga förmåga att uppfylla rimliga krav på eldistribution och att på affärsmässiga villkor driva, underhålla och utveckla säker, tillförlitlig och effektiv eldistribution inom sitt område, med vederbörlig hänsyn till miljön och energieffektiviteten. En kund som behåller en sådan reservanslutning kan således åläggas vissa skyldigheter, såsom bland annat att betala ett ekonomiskt bidrag, vilket ska fastställas på ett sätt som är förenligt med direktiv 2019/944 och, i synnerhet, med det förfarande som föreskrivs i artikel 59.7 i direktivet.

53 Vad slutligen gäller frågan huruvida en ”direktledning”, i den mening som avses i artikel 2 led 41 i direktivet, endast kan tillåtas under exceptionella omständigheter, bland annat när den systemansvariges distributionssystem inte kan garantera kunden den nödvändiga elleveransen, framgår det, till att börja med, av artikel 7.1 i direktiv 2019/944, jämförd med skäl 11 i samma direktiv, att alla producenter och elleverantörer som är etablerade inom medlemsstaternas territorium ska kunna leverera till sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder genom en direktledning, utan att drabbas av oproportionella administrativa förfaranden eller kostnader. Vidare ska alla kunder inom detta territorium, enskilt eller gemensamt, kunna få leveranser via en direktledning från ”elleverantörer”, i den mening som avses i artikel 2 led 57 i direktivet.

54 För det andra ska artikel 7.1 läsas tillsammans med artikel 4 i samma direktiv, i vilken det föreskrivs att alla kunder ska ha möjlighet att köpa el från valfria leverantörer.

55 För det tredje bidrar uppförandet av direktledningar, såsom det erinras om i punkterna 43 och 44 ovan, till att uppnå de mål med direktiv 2019/944 som anges i artikel 1 i direktivet.

56 För det fjärde ska det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 55 i sitt förslag till avgörande, göras åtskillnad mellan de villkor under vilka en elledning ska kvalificeras som en ”direktledning”, i den mening som avses i artikel 2 led 41 i direktiv 2019/944, och de villkor under vilka tillstånd för en sådan ledning kan ges. Medan det i artikel 7.1 i detta direktiv föreskrivs att kunder har rätt att få elleveranser via en direktledning och att elproducenter och elleverantörer har rätt att säkerställa sådan försörjning, är medlemsstaterna enligt artikel 7.2 skyldiga att fastställa objektiva och icke-diskriminerande kriterier för beviljandet av tillstånd att uppföra en direktledning. Enligt artikel 7.4 får medlemsstaterna utfärda sådana tillstånd antingen på villkor av att tillträde till systemet har vägrats på grundval av artikel 6 i nämnda direktiv, eller av att ett tvistlösningsförfarande enligt artikel 60 däri har inletts.

57 Medlemsstaterna får dessutom, enligt artikel 7.5 i nämnda direktiv, vägra att ge tillstånd för en direktledning om ett sådant tillstånd skulle försvåra tillämpningen av bestämmelserna om skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster i artikel 9 i samma direktiv. Dessa tjänster kan enligt artikel 9.2 avse tillförlitlighet, inbegripet försörjningstrygghet, regelbundenhet, kvalitet och pris vad gäller leveranser, samt miljöskydd, inbegripet energieffektivitet, energi från förnybara energikällor och klimatskydd.

58 Slutligen får medlemsstaterna, enligt artikel 9.5 i direktiv 2019/944, besluta att inte tillämpa bland annat artikel 7 i detta direktiv, i den utsträckning som tillämpningen av sistnämnda artikel, rättsligt eller i praktiken, skulle hindra elföretagen från att fullgöra de skyldigheter som ålagts dem i det allmänna ekonomiska intresset och i den mån som handelns utveckling inte påverkas i en sådan utsträckning att det skulle strida mot unionens intressen.

59 Det framgår av dessa bestämmelser tillsammans att direktivet ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning för att, med iakttagande av direktivets mål och allmänna principer, fastställa kriterierna för beviljande av tillstånd att uppföra direktledningar, under förutsättning att de är objektiva och icke-diskriminerande, för att försäkra sig om att uppförandet av dessa ledningar inte strider mot, bland annat, integriteten och funktionen i den systemansvariges distributionssystem och gör det möjligt att garantera kunderna den nödvändiga anslutningen till nätet till en rimlig kostnad.

60 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av det nationella sammanhanget på elmarknaden och särskilt de särdrag som kännetecknar energiförsörjningen på denna marknad, vilka redovisas i begärandena om förhandsavgörande, bedöma huruvida ett tillstånd att uppföra sådana direktledningar som de som är aktuella i de nationella målen på ett oproportionerligt sätt skulle hindra den systemansvarige för distributionssystemet att fullgöra sina skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, inklusive skyldigheten att tillhandahålla producenter och kunder den nödvändiga anslutningen till det berörda systemet, i enlighet med de anslutningsvillkor som fastställts av tillsynsmyndigheten.

61 Av det ovan anförda följer att artikel 2 led 41 i direktiv 2019/944, jämförd med artikel 7 i samma direktiv, ska tolkas så, att begreppet ”direktledning” i den artikeln omfattar en elledning som används för att ansluta

– en ny kund till en befintlig elledning, genom vilken ägaren av denna ledning levererar el till andra kunder utan att använda den systemansvariges distributionssystem, även om ledningen sträcker sig bortom den plats där den berörda produktionsanläggningen är belägen;

– en elproducent till en kund som, mot ett skäligt ekonomiskt bidrag, önskar behålla en reservanslutning till den systemansvariges distributionssystem, i avsaknad av exceptionella omständigheter, såsom att den systemansvarige inte kan garantera kunden den nödvändiga elförsörjningen, utan att det påverkar de begränsningar som föreskrivs i artikel 7.2, 7.4 och 7.5 i direktivet vad gäller tillståndet att uppföra en direktledning.

Rättegångskostnader

62 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 2 led 41 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, jämförd med artikel 7 i samma direktiv,

ska tolkas så, att begreppet ”direktledning” i den artikeln omfattar en elledning som används för att ansluta

– en ny kund till en befintlig elledning, genom vilken ägaren av denna ledning levererar el till andra kunder utan att använda den systemansvariges distributionssystem, även om ledningen sträcker sig bortom den plats där den berörda produktionsanläggningen är belägen;

– en elproducent till en kund som, mot ett skäligt ekonomiskt bidrag, önskar behålla en reservanslutning till den systemansvariges distributionssystem, i avsaknad av exceptionella omständigheter, såsom att den systemansvarige inte kan garantera kunden den nödvändiga elförsörjningen, utan att det påverkar de begränsningar som föreskrivs i artikel 7.2, 7.4 och 7.5 i direktivet vad gäller tillståndet att uppföra en direktledning.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: lettiska.