Domstolens dom (femte avdelningen) den 22 oktober 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 22 oktober 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 2014/26/EU – Organisation för kollektiv förvaltning – Artikel 3 h – Rättighetsintäkter, inbegripet kompensation för privatkopiering och ersättning för offentlig utlåning – Artikel 11.4 – Användning av intäkterna för andra ändamål än att dela ut dem till rättighetshavarna – Finansiering av sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster – Artikel 12.4 – Avdrag som upphovsrättsorganisationen gör – Artikel 13.4 och 13.6 – Belopp som inte kan fördelas – Nationell lagstiftning som föreskriver främjande av verk av kulturell betydelse ”
I mål C‑840/24,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 21 november 2024, som inkom till domstolen den 10 december 2024, i målet
Verwertungsgesellschaft Wort (VG Wort)
mot
TL,
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna B. Smulders (referent), E. Regan, J. Passer och D. Gratsias,
generaladvokat: M. Szpunar,
justitiesekreterare: handläggaren F. Cathagne,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 26 november 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Verwertungsgesellschaft Wort (VG Wort), genom T. Winter, Rechtsanwalt,
– TL, genom T. von Plehwe, Rechtsanwalt,
– Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann, L. Hülsmann, och A. Sahner, samtliga i egenskap av ombud,
– Frankrikes regering, genom B. Dourthe och H. Nunes da Silva, båda i egenskap av ombud,
– Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och G. Kunnert, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom J. Samnadda och G. von Rintelen, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 26 februari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10), artikel 6.1 första meningen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, 2006, s. 28) samt artiklarna 11.4 och 12.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/26/EU av den 26 februari 2014 om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden (EUT L 84, 2014, s.72).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan TL, som agerar för egen räkning samt med åberopande av rättigheter som TL förvärvat från OS (TL och OS är båda upphovsmän till litterära verk), och å andra sidan Verwertungsgesellschaft Wort (VG Wort) (nedan kallat VG Wort), som är en organisation för kollektiv förvaltning av upphovsrätt. Målet rör upphovsrättsorganisationens finansiering av en fond för främjande av vetenskap med hjälp av intäkter från förvaltningen av dessa upphovsrätter.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2001/29
3 Artikel 5 i direktiv 2001/29 har rubriken ”Undantag och inskränkningar”. I artikel 5.2 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i följande fall:
…
b) För mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation varvid hänsyn skall tas till huruvida de tekniska åtgärder som avses i artikel 6 har tillämpats på det berörda verket eller alstret eller inte.
…”
Direktiv 2006/115
4 Artikel 6 i direktiv 2006/115 har rubriken ”Undantag från ensamrätten till offentlig utlåning”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna får föreskriva undantag från den ensamrätt vad gäller offentlig utlåning som anges i artikel 1, förutsatt att åtminstone upphovsmän får ersättning för utlåningen. Medlemsstaterna skall ha frihet att bestämma ersättningens storlek med hänsyn till sina kulturfrämjande syften.”
Direktiv 2014/26
5 Skälen 1, 3, 6–9, 26 och 28 i direktiv 2014/26 har följande lydelse:
”(1) Unionens direktiv som har antagits inom området för upphovsrätt och närstående rättigheter ger redan rättighetshavarna en hög skyddsnivå och därmed ett ramverk inom vilket innehåll som skyddas av dessa rättigheter kan utnyttjas. Dessa direktiv bidrar till att utveckla och bibehålla kreativiteten. På en inre marknad utan snedvridning av konkurrensen uppmuntrar skyddet för innovation och intellektuellt skapande även till investeringar i innovativa tjänster och produkter.
…
(3) Enligt artikel 167 [FEUF] ska [Europeiska] unionen beakta den kulturella mångfalden i sina åtgärder och bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna, med respekt för deras nationella och regionala mångfald samtidigt som unionen ska framhäva det gemensamma kulturarvet. De kollektiva förvaltningsorganisationerna spelar och bör fortsatt spela en viktig roll som främjare av mångfalden av kulturyttringar, såväl genom att göra det möjligt för de minsta och mindre populära repertoarerna att få tillträde till marknaden som genom att tillhandahålla sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster till förmån för sina rättighetshavare och allmänheten.
…
(6) Behovet av att förbättra hur de kollektiva förvaltningsorganisationerna bedriver sin verksamhet konstaterades redan i kommissionens rekommendation 2005/737/EG [av den 18 maj 2005 om kollektiv gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med lagliga musiktjänster på nätet (EUT L 276, 2005, s. 54, och rättelse i EUT L 284, 2005, s. 10)]. I rekommendationen anges ett antal principer, såsom rättighetshavarnas frihet att välja kollektiv förvaltningsorganisation, likabehandling av skilda kategorier av rättighetshavare och skälig fördelning av royaltyer. … Efterlevnaden av rekommendationen har emellertid varit ojämn.
(7) För att skydda de intressen som tillkommer medlemmar i kollektiva förvaltningsorganisationer, rättighetshavare och tredje parter fordras att medlemsstaternas lagstiftningar relaterade till förvaltning av upphovsrätt och gränsöverskridande licensiering av näträttigheter till musikaliska verk samordnas i syfte att få likvärdiga skyddsåtgärder i hela unionen. …
(8) Syftet med detta direktiv är att uppnå samordning av de nationella bestämmelserna om hur kollektiva förvaltningsorganisationer får inleda sin verksamhet för att förvalta upphovsrätt och närstående rättigheter, om styrelseformerna för dessa organisationer och om ramen för kontroll av deras verksamhet, …
(9) Syftet med detta direktiv är att fastställa krav som är tillämpliga på kollektiva förvaltningsorganisationer för att säkerställa stränga normer när det gäller styrelseformer, ekonomisk förvaltning, öppenhet och rapportering. Detta bör dock inte hindra medlemsstaterna från att, i fråga om kollektiva förvaltningsorganisationer som är etablerade på deras territorier, upprätthålla eller införa strängare normer än dem som fastställs i avdelning II i detta direktiv, under förutsättning att dessa strängare normer är förenliga med unionsrätten.
…
(26) De kollektiva förvaltningsorganisationerna inkasserar, förvaltar och fördelar intäkter från rättigheter som rättighetshavarna har anförtrott dem. Dessa intäkter tillhör i slutändan rättighetshavarna, som kan ha ett direkt rättsligt förhållande till organisationen eller vara representerade genom en enhet som är medlem i den kollektiva förvaltningsorganisationen eller genom ett representationsavtal. Det är därför viktigt att en kollektiv förvaltningsorganisation utövar yttersta omsorg vid inkassering, förvaltning och fördelning av dessa intäkter. Korrekt fördelning är möjlig endast om den kollektiva förvaltningsorganisationen håller välfungerande register över medlemskap, licenser och utnyttjande av verk och andra alster. Relevanta uppgifter som krävs för en effektiv kollektiv förvaltning av rättigheter bör också tillhandahållas av rättighetshavare och användare och granskas av den kollektiva förvaltningsorganisationen.
…
(28) Eftersom rättighetshavarna är berättigade till ersättning när deras rättigheter utnyttjas, är det viktigt att förvaltningsavgifterna inte överskrider rimliga kostnader för förvaltning av rättigheterna och att alla avdrag utom förvaltningsavgifter, till exempel avdrag för sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade ändamål, fastställs av medlemmarna i den kollektiva förvaltningsorganisationen. Kollektiva förvaltningsorganisationer bör ge rättighetshavarna insyn i de regler som gäller för sådana avdrag. Samma krav bör tillämpas på alla beslut om användning av rättighetsintäkterna för kollektiv fördelning, exempelvis i form av stipendier. Rättighetshavarna bör utan åtskillnad ha tillgång till alla sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster som finansieras genom sådana avdrag. Detta direktiv bör inte påverka avdrag enligt nationell rätt i fråga om aspekter som inte regleras genom detta direktiv, såsom avdrag för kollektiva förvaltningsorganisationers tillhandahållande av sociala tjänster till rättighetshavare, förutsatt att avdragen i fråga är förenliga med unionsrätten.”
6 Artikel 1 i detta direktiv, med rubriken ”Syfte”, föreskriver följande:
”I detta direktiv fastställs de krav som är nödvändiga för att säkerställa att kollektiva förvaltningsorganisationer förvaltar upphovsrätt och närstående rättigheter på ett välfungerande sätt. Likaså fastställs krav för de kollektiva förvaltningsorganisationernas gränsöverskridande licensiering av upphovsrättigheter till musikaliska verk för användning på nätet.”
7 I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
c) rättighetshavare : en person eller enhet, som inte är en kollektiv förvaltningsorganisation, som innehar upphovsrätt eller närstående rättighet eller som, inom ramen för ett avtal om utnyttjande av rättigheter eller enligt lag, har rätt till en del av rättighetsintäkterna.
d) medlem : en rättighetshavare eller en enhet som representerar rättighetshavare, inbegripet andra kollektiva förvaltningsorganisationer och rättighetshavarsammanslutningar, som uppfyller kraven för medlemskap i den kollektiva förvaltningsorganisationen och som organisationen har beviljat tillträde.
…
h) rättighetsintäkter : inkomster som en kollektiv förvaltningsorganisation har inkasserat för rättighetshavarnas räkning, oavsett om de härrör från en ensamrätt, en rätt till ersättning eller en rätt till kompensation.
…”
8 I artikel 5 i samma direktiv, med rubriken ”Rättighetshavarnas rättigheter”, föreskrivs följande i punkt 2:
”Rättighetshavarna ska få ge valfri kollektiv förvaltningsorganisation tillstånd att förvalta valfria rättigheter, kategorier av rättigheter eller typer av verk och andra alster, för valfria territorier oberoende av organisationens eller rättighetshavarens nationalitet, hemvist eller etableringsmedlemsstat. Såvida inte den kollektiva förvaltningsorganisationen har objektivt grundade skäl att avslå en begäran om förvaltning ska den vara skyldig att förvalta sådana rättigheter, kategorier av rättigheter eller typer av verk och andra alster, förutsatt att förvaltningen av dem ingår i organisationens verksamhetsområde.”
9 I artikel 8 i direktiv 2014/26, med rubriken ”Medlemsstämma i en kollektiv förvaltningsorganisation”, föreskrivs följande i punkt 5:
”Enligt det som anges i kapitel 2 i avdelning II ska medlemsstämman åtminstone besluta om följande:
a) De allmänna principerna för fördelningen av utestående belopp till rättighetshavare.
b) De allmänna principerna för användningen av belopp som inte kan fördelas.
c) Den allmänna investeringsstrategin när det gäller rättighetsintäkter och eventuella inkomster som härrör från investerade rättighetsintäkter.
d) De allmänna principerna för avdrag från rättighetsintäkter och från eventuella inkomster som härrör från investerade rättighetsintäkter.
e) Användningen av belopp som inte kan fördelas.
…”
10 Direktivets kapitel 2, med rubriken ”Förvaltningen av rättighetsintäkter”, som ingår i direktivets avdelning II, med rubriken ”Kollektiva förvaltningsorganisationer”, innehåller artiklarna 11–13.
11 Artikel 11 i direktivet har rubriken ”Inkassering och användning av rättighetsintäkter”. I punkt 4 i den artikeln föreskrivs följande:
”En kollektiv förvaltningsorganisation ska inte få använda rättighetsintäkter eller inkomster som härrör från investeringar av rättighetsintäkter för andra ändamål än fördelning till rättighetshavarna, utom när den har rätt att göra avdrag eller kompensera för förvaltningsavgifter i överensstämmelse med ett beslut som fattats i enlighet med artikel 8.5 d eller att använda rättighetsintäkterna eller inkomster som härrör från investeringar av rättighetsintäkter i överensstämmelse med ett beslut som fattats i enlighet med artikel 8.5.”
12 I artikel 12 i samma direktiv, med rubriken ”Avdrag”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska se till att, i situationer där en rättighetshavare ger tillstånd till en kollektiv förvaltningsorganisation att förvalta vederbörandes rättigheter, ska organisationen, innan den erhåller rättighetshavarens medgivande till sådan förvaltning, ge rättighetshavaren information om förvaltningsavgifter och andra avdrag som tillämpas på rättighetsintäkter och på eventuella inkomster som härrör från investeringar av rättighetsintäkter.
2. Avdragen ska vara rimliga i förhållande till de tjänster som den kollektiva förvaltningsorganisationen tillhandahåller rättighetshavarna, i förekommande fall även till de tjänster som avses i punkt 4, och de ska fastställas enligt objektiva kriterier.
3. Förvaltningsavgifterna får inte överskrida de motiverade och dokumenterade kostnader som den kollektiva förvaltningsorganisationen har för att förvalta upphovsrätt och närstående rättigheter.
Medlemsstaterna ska se till att de krav som ställs vad gäller användningen och insynen i användningen av de belopp som dras av eller som det kompenseras för avseende förvaltningsavgifter tillämpas på alla andra avdrag som görs för att täcka kostnaderna för förvaltningen av upphovsrätt och närstående rättigheter.
4. I fall där en kollektiv förvaltningsorganisation erbjuder sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster som finansieras genom avdrag från rättighetsintäkter eller från inkomster som härrör från investeringar av rättighetsintäkter, ska dessa tjänster erbjudas på grundval av rättvisa kriterier, särskilt när det gäller tillgången till och omfattningen av dessa tjänster.”
13 I artikel 13 i direktiv 2014/26, med rubriken ”Fördelning av utestående belopp till rättighetshavare”, föreskrivs följande i punkterna 1, 3, 4 och 6:
”1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 15.3 och 28 ska medlemsstaterna se till att varje kollektiv förvaltningsorganisation regelbundet, omsorgsfullt och korrekt fördelar och betalar utestående belopp till rättighetshavarna, i enlighet med de allmänna fördelningsprinciper som avses i artikel 8.5 a.
Medlemsstaterna ska också se till att en kollektiv förvaltningsorganisation – eller dess medlemmar som är enheter som representerar rättighetshavare – fördelar och betalar dessa belopp till rättighetshavarna snarast möjligt och senast nio månader från slutet av det räkenskapsår under vilket rättighetsintäkten inkasserades, utom om det finns objektiva skäl, särskilt rörande rapportering från användarna, identifiering av rättigheter, rättighetshavare eller matchning av information om verk och andra alster med rättighetshavare, som hindrar organisationen eller i tillämpliga fall dess medlemmar från att respektera denna tidsfrist.
…
3. Den kollektiva förvaltningsorganisationen ska i överensstämmelse med punkt 1 vidta alla nödvändiga åtgärder för att identifiera och lokalisera rättighetshavarna. …
…
4. Om utestående belopp inte kan fördelas till rättighetshavare och det har gått tre år från slutet av det räkenskapsår då rättighetsintäkterna i fråga inkasserades, och förutsatt att den kollektiva förvaltningsorganisationen har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att identifiera och lokalisera rättighetshavarna i enlighet med punkt 3, ska dessa belopp anses utgöra belopp som inte kan fördelas.
…
6. Medlemsstaterna får begränsa eller fastställa hur belopp som inte kan fördelas får användas, bland annat genom att se till att sådana belopp används på ett särskilt och oberoende sätt för att finansiera social, kulturell och utbildande verksamhet till gagn för rättighetshavare.”
Tysk rätt
14 Enligt 27 § punkt 1 Gesetz über die Wahrnehmung von Urheberrechten und verwandten Schutzrechten durch Verwertungsgesellschaften (lag om upphovsrättsorganisationers förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 24 maj 2016 (BGBl. 2016 I, s. 1190), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad VGG), ska en upphovsrättsorganisation upprätta fasta regler som utesluter all godtycklighet vid fördelningen av rättighetsintäkter (fördelningsplan).
15 I 32 § punkt 1 VGG föreskrivs följande:
”Upphovsrättsorganisationen ska främja kulturellt betydelsefulla verk och prestationer.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
16 VG Wort är en upphovsrättsorganisation som har till uppgift att förvalta de upphovsrättigheter som genom avtal har upplåtits till den av textförfattare och deras förläggare. Organisationen åtnjuter en monopolställning i Tyskland.
17 TL och OS är upphovsmän till litterära verk, är medlemmar i VG Wort och har ingått förvaltningsavtal med VG Wort. Under den omtvistade perioden, det vill säga från och med den 1 januari 2016 till och med den 30 september 2019, anmälde de olika verk till VG Wort och erhöll utbetalningar som härrörde från de intäkter som uppburits av VG Wort.
18 I förvaltningsavtalen föreskrivs att beräkningen och betalningen av rättighetshavarnas andel av dessa intäkter regleras i VG Worts stadgar och fördelningsplan.
19 I VG Worts stadgar, i de lydelser som var tillämpliga under den omtvistade perioden, reglerades även utbetalning av ett bidrag till Förderungsfonds Wissenschaft (fonden för främjande av vetenskap) (nedan kallad FFW). Fonden tillhör ett bolag med VG Wort som enda aktieägare.
20 Enligt stadgarna har FFW till syfte att främja vetenskap och forskning genom att finansiera tryckkostnader för utgivning av vetenskapliga verk och facklitterära verk, forskning som ska resultera i vetenskapliga verk eller facklitterära verk, samt andra insatser för att främja vetenskaplig litteratur och facklitteratur. Enligt de uppgifter som ingetts till EU-domstolen finansierades bidraget till FFW genom avdrag från intäkter som hade inkasserats som ersättning för privatkopiering och ersättning för offentlig utlåning av vetenskapliga, tekniska och facklitterära verk.
21 TL invände, med åberopande av sina egna rättigheter och de rättigheter som OS överlåtit till TL, mot VG Worts överföring till FFW av belopp som härrör från de intäkter som organisationen uppbar under den omtvistade perioden, och som innebar en minskning av de utbetalningar som gjordes till TL och OS med stöd av upphovsrätten. I första instans yrkade TL att det skulle fastställas att VG Wort inte hade rätt att dra av belopp från de intäkter som skulle utbetalas till rättighetshavarna för att finansiera FFW. TL begärde dessutom information om storleken på de belopp som hade betalats till FFW. Landgericht (regiondomstolen) biföll fastställelsetalan samt biföll begäran om information, fullt ut med avseende på OS, och delvis med avseende på TL.
22 Appellationsdomstolen fastställde detta avgörande med avseende på OS. Appellationsdomstolen ansåg nämligen att VG Worts fördelningsplaner, som finns med i förvaltningsavtalen, utgjorde allmänna avtalsvillkor vars bestämmelser om utbetalningar till FFW är ogiltiga enligt nationell rätt på grund av att de strider mot de grundläggande principerna i VGG, och den lagstiftning som föregick VGG, såtillvida att de innebar att utbetalningarna kom icke ersättningsberättigade personer till godo. Däremot ogillade appellationsdomstolen TL:s talan i dess helhet. Motiveringen var att det inte hade styrkts att utbetalningarna till TL hade reducerats.
23 Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är den domstol som hänskjutit tolkningsfrågorna, anser att utgången i målet om överklagande beror på huruvida bestämmelserna i fördelningsplanerna avseende betalningarna till FFW faktiskt är ogiltiga, på grund av att de föreskriver att utbetalningar ska ske till en person som inte är berättigad därtill.
24 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att appellationsdomstolen visserligen, i enlighet med nationell rättspraxis, fann att en upphovsrättsorganisation ska fördela intäkterna från sin verksamhet uteslutande mellan rättighetshavarna, men att det inte kan uteslutas att utbetalningarna till FFW gjordes i enlighet med 32 § punkt 1 VGG. I den bestämmelsen anges att upphovsrättsorganisationer ska främja kulturellt betydelsefulla verk och prestationer. Den hänskjutande domstolen anser att denna bestämmelse inte innebär att det endast är rättighetshavare som kan omfattas av detta främjande, utan att bestämmelsen även tillåter främjande av framtida verk och prestationer. Det är följaktligen möjligt att dessa utbetalningar till FFW inte ska anses innebära att ersättningen kommer en icke ersättningsberättigad person till godo. För att dra en sådan slutsats krävs emellertid att nämnda bestämmelse är förenlig med unionsrätten.
25 Enligt den hänskjutande domstolen följer det av lärdomarna av domen av den 9 februari 2012, Luksan (C‑277/10, EU:C:2012:65), och domen av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl. (C‑521/11, EU:C:2013:515), att upphovsrättsinnehavare som har rätt till rimlig kompensation enligt undantaget för privatkopiering i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och ersättning för offentlig utlåning enligt artikel 6.1 första meningen i direktiv 2006/115 ovillkorligen måste vara mottagare av dessa intäkter, men att det inte finns något som hindrar att en del av de intäkter som är avsedda för den rimliga kompensationen betalas ut till dem indirekt via sociala och kulturella inrättningar som inrättats till deras gagn. Den hänskjutande domstolen har angett att denna regel ibland förstås så, att det inte är tillåtet att låta ersättningen komma andra personer än upphovsrättsinnehavarna till godo, om upphovsrättsinnehavarna inte har samtyckt till detta. Det ska fastställas huruvida man, mot bakgrund av bestämmelserna i direktiv 2014/26, som antagits efter det att nämnda domar meddelades, ändå ska godta främjande av sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade ändamål som gagnar personer som inte, eller i vart fall ännu inte, ingår i kretsen av rättighetshavare.
26 Den hänskjutande domstolen anser att artiklarna 8.5 d, 11.4 och 12.4 i direktiv 2014/26, jämförda med skälen 3 och 28 i direktivet, tycks tyda på att upphovsrättsorganisationer måste ha rätt att tillhandahålla sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster, inbegripet till förmån för andra personer än rättighetshavarna, om ett beslut om detta har fattats av medlemsstämman. Stöd som ges till upphovsmän som inte eller ännu inte är rättighetshavare skulle således kunna anses utgöra en tillåten användning ”för andra ändamål” än fördelning av rättighetsintäkterna till rättighetshavarna, i den mening som avses i artikel 11.4, under förutsättning att detta angetts i ett beslut som antagits av medlemsstämman.
27 Den hänskjutande domstolen anser även att en sådan tolkning inte påverkas av artikel 13.6 i direktivet, enligt vilken medlemsstaterna får reglera användningen av belopp som inte kan fördelas för att finansiera social, kulturell och utbildande verksamhet till gagn för rättighetshavare, eftersom denna bestämmelse inte avser avdrag, utan belopp som inte kan fördelas.
28 Den hänskjutande domstolen anser att om sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster enligt artikel 12.4 i direktiv 2014/26 endast får tillhandahållas rättighetshavare i den mening som avses i artikel 3 c i direktivet, krävs det ett klargörande av huruvida möjligheten att tillhandahålla sådana tjänster, enligt unionsrätten förutsätter att mottagaren av tjänsterna innehar en befintlig rätt till ersättning, eller om innehav av en upphovsrätt eller en närstående rättighet som för närvarande inte ger upphov till ersättning är tillfyllest. Vidare bör det klargöras om dessa tjänster endast är tillåtna om det föreligger ett förvaltningsavtal med upphovsrättsorganisationen. Enligt den hänskjutande domstolen kan det nämligen antingen förhålla sig så, att en rättighetshavare innehar en befintlig rätt till ersättning, eller så att denne endast innehar en upphovsrättsligt skyddad rättighet utan någon befintlig rätt till ersättning. Dessutom skulle en åtskillnad kunna göras beroende på om rättighetshavaren har ingått ett förvaltningsavtal med upphovsrättsorganisationen eller inte. Det krävs ett klargörande av huruvida dessa omständigheter har betydelse för frågan om huruvida det är tillåtet att tillhandahålla sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster med stöd av artikel 12.4 i nämnda direktiv.
29 Under dessa omständigheter beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Är det förenligt med artikel 5.2 b i [direktiv 2001/29], artikel 6.1 första meningen i [direktiv 2006/115] samt artiklarna 11.4 och 12.4 i [direktiv 2014/26] att en kollektiv förvaltningsorganisation enligt en nationell bestämmelse ska främja verk av kulturell betydelse, vilket leder till att även mottagare som inte (eller åtminstone ännu inte) tillhör gruppen rättighetshavare, erhåller stöd?
2) Om sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster enligt artikel 12.4 i [direktiv 2014/26] endast får erbjudas rättighetshavare: Är då frågan huruvida ett erbjudande av sådana tjänster är tillåtet beroende av att mottagaren av dessa tjänster har en befintlig rätt till ersättning, eller är det tillräckligt att vederbörande innehar en upphovsrätt eller en närstående rättighet som för närvarande inte ger upphov till ersättning? Krävs det för att sådana tjänster ska vara tillåtna att det föreligger ett förvaltningsavtal med den kollektiva förvaltningsorganisationen?”
Förfarandet vid domstolen
30 Genom handling som inkom till domstolens kansli den 9 mars 2026 begärde TL att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas i enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler.
31 Till stöd för denna begäran anförde TL, som samtidigt underströk att uppräkningen i artikel 83 av möjliga grunder för återupptagande av förfarandet endast är vägledande, att generaladvokaten hade motiverat sitt förslag till avgörande av den 26 februari 2026 med ”oväntade och överraskande” resonemang rörande innehållet i och syftet med immaterialrätten och beträffande upphovsrättsorganisationernas rättigheter och skyldigheter. Enligt TL är dessa resonemang inte förenliga med unionsrätten och domstolens praxis. TL anförde i detta avseende i huvudsak att generaladvokaten, i sitt förslag till avgörande, stödde sig på en teori om naturen hos den grundläggande rätten till skydd för immateriella rättigheter, och därigenom förespråkade en orimlig tolkning av upphovsrättsorganisationernas uppgifter och befogenheter. Dessutom hänvisade denna part, till stöd för sin egen tolkning av unionsrätten, till de argument som anförts i partens skriftliga yttrande.
32 Det ska erinras om att enligt artikel 252 andra stycket FEUF ska generaladvokaterna vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade förslag till avgörande i mål som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver att ett sådant förslag läggs fram. Domstolen är inte bunden av vare sig generaladvokatens förslag till avgörande eller av den motivering som han eller hon lagt till grund för det (dom av den 29 januari 2026, Keladis I och Keladis II, C‑72/24 och C‑73/24, EU:C:2026:51, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
33 Det ska i detta sammanhang även påpekas att det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i rättegångsreglerna föreskrivs någon möjlighet för de parter eller berörda som avses i artikel 23 i stadgan att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande. Att en av parterna eller en av de berörda inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som generaladvokaten väljer att pröva, kan därför inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta det muntliga förfarandet (dom av den 29 januari 2026, Keladis I och Keladis II, C‑72/24 och C‑73/24, EU:C:2026:51, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
34 Av detta följer att TL inte kan vinna framgång med sin begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet, eftersom den syftar till att möjliggöra för TL att bemöta den ståndpunkt som generaladvokaten intagit i sitt förslag till avgörande.
35 Enligt artikel 83 i rättegångsreglerna får domstolen visserligen efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, genom särskilt uppsatt beslut, besluta att inleda den muntliga delen av förfarandet eller att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i domstolens stadga.
36 I det föreliggande fallet omfattar de synpunkter som TL framfört i den begäran som nämnts ovan i punkt 30 emellertid inte något argument som inte har avhandlats mellan parterna eller någon ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång.
37 Eftersom EU-domstolen förfogar över alla uppgifter som är nödvändiga för att besvara den hänskjutande domstolens frågor, anser den, efter att ha hört generaladvokaten, att det under dessa omständigheter saknas skäl att besluta om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
38 Inledningsvis ska det erinras om att det av fast rättspraxis framgår att det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer härvid på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka unionsbestämmelser som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 16 april 2026, Stichting de Thuiskopie, C‑496/24, EU:C:2026:296, punkt 18 och där angiven rättspraxis).
39 Den hänskjutande domstolen har i sin första fråga begärt en tolkning av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, artikel 6.1 första meningen i direktiv 2006/115 och artiklarna 11.4 och 12.4 i direktiv 2014/26.
40 Genom de två första bestämmelserna ges upphovsrättsinnehavarna vissa rättigheter, nämligen en rätt till rimlig kompensation vid privatkopiering och en rätt till ersättning för offentlig utlåning, medan de två sistnämnda bestämmelserna handlar om upphovsrättsorganisationers förvaltning av intäkter från utnyttjande av upphovsrätten. Närmare bestämt behandlar artikel 11.4 i direktivet, mer allmänt, användningen av dessa intäkter, medan artikel 12.4 i direktivet särskilt rör avdrag från dessa intäkter för att finansiera sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster som tillhandahålls av upphovsrättsorganisationen.
41 Såsom framgår av beslutet om hänskjutande handlar det nationella målet om det faktum att den i målet aktuella upphovsrättsorganisationen betalar ut en del av de intäkter den har inkasserat i egenskap av företrädare för innehavare av upphovsrätt till litterära verk, och som härrör från utnyttjandet av dessa rättighetshavares upphovsrätter, till en fond tillhörande ett bolag som till 100 procent ägs av denna upphovsrättsorganisation, för att finansiera verksamhet för främjande av kulturellt betydelsefulla verk och prestationer, vilka den hänskjutande domstolen anser utgör sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster, i den mening som avses i bland annat artikel 12.4 i direktiv 2014/26. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida det är förenligt med detta direktiv med en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som gör det möjligt för en upphovsrättsorganisation att avsätta en del av intäkterna från utnyttjandet av upphovsrätten till att finansiera sådana tjänster, när dessa tjänster gagnar personer som inte, eller ännu inte, är upphovsrättsinnehavare.
42 Av detta följer att det nationella målet endast rör förvaltningen av intäkterna från utnyttjandet av upphovsrätten och, i synnerhet, användningen av dessa intäkter och de avdrag som gjorts från dem för att finansiera sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster.
43 Det framgår visserligen av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att de intäkter som berörs av den utbetalning som är aktuell i det nationella målet härrör från de intäkter som inkasserats som kompensation för privatkopiering enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och från de intäkter som inkasserats som ersättning för offentlig utlåning enligt artikel 6.1 första meningen i direktiv 2006/115. Vid tillämpningen av direktiv 2014/26 ingår dessa intäkter emellertid i de intäkter som härrör från utnyttjandet av upphovsrätter enligt artikel 3 h i direktivet.
44 Det ska nämligen påpekas att rättighetsintäkter i artikel 3 h i direktiv 2014/26 definieras som ”inkomster som en [upphovsrättsorganisation] har inkasserat för rättighetshavarnas räkning, oavsett om de härrör från en ensamrätt, en rätt till ersättning eller en rätt till kompensation”.
45 En tolkning av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och artikel 6.1 första meningen i direktiv 2006/115 är således inte relevant för det nationella målet.
46 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 11.4 och 12.4 i direktiv 2014/26 ska tolkas så, att de utgör hinder för att det i en upphovsrättsorganisations stadgar, med stöd av en nationell lagstiftning enligt vilken upphovsrättsorganisationerna ska främja verk av kulturell betydelse, föreskrivs att en del av rättighetsintäkterna , i den mening som avses i artikel 3 h i direktivet, ska användas för att finansiera sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster, när dessa tjänster gagnar personer som inte är upphovsrättsinnehavare.
47 I artikel 11.4 i direktiv 2014/26 anges principen att en upphovsrättsorganisation inte får använda rättighetsintäkterna för andra ändamål än att dela ut dem till rättighetshavarna. I denna bestämmelse anges emellertid två undantag från denna princip. För det första får dessa intäkter användas för att göra avdrag eller kompensera för upphovsrättsorganisationernas förvaltningsavgifter, under förutsättning att en sådan användning överensstämmer med ett beslut som fattats i enlighet med artikel 8.5 d i direktivet. För det andra får upphovsrättsorganisationerna använda dessa intäkter för andra ändamål än att dela ut dem till rättsinnehavarna, under förutsättning att en sådan användning överensstämmer med ett beslut som fattats i enlighet med artikel 8.5 i direktivet.
48 Vad närmare bestämt gäller det andra undantaget, som är det enda undantag som är relevant i förevarande fall vad gäller det nationella målet, ska det påpekas att enligt sistnämnda bestämmelse ska upphovsrättsorganisationens medlemsstämma fatta beslut i enlighet med bestämmelserna i kapitel 2 i avdelning II i direktiv 2014/26. Detta kapitel rör förvaltningen av rättighetsintäkterna och utgörs av artiklarna 11–13 i direktivet. Av detta följer att medlemsstämman, genom att fatta beslut med stöd av artikel 8.5, ger de i artiklarna 11–13 uppställda reglerna om användning av rättighetsintäkter, avdrag från dessa intäkter och fördelning av utestående belopp, ett konkret innehåll inom de ramar som fastställs i dessa artiklar.
49 För det första, vad gäller avdrag från rättighetsintäkterna, det vill säga avdrag som görs direkt från dessa intäkter innan de utestående beloppen fördelas till rättighetshavarna, ska medlemsstaterna enligt artikel 12.1 i direktiv 2014/26 se till att, när en rättighetshavare ger en upphovsrättsorganisation tillstånd att förvalta dennes rättigheter, organisationen, innan den erhåller rättighetshavarens medgivande till sådan förvaltning, ska ge rättighetshavaren information om förvaltningsavgifter och andra avdrag som tillämpas på rättighetsintäkter och på eventuella inkomster som härrör från investeringar av rättighetsintäkter. Det följer av denna formulering att avdrag för andra ändamål än förvaltningskostnader från dessa inkomster och intäkter i princip är tillåtna. I linje med detta nämns i artikel 12.4 i direktivet uttryckligen användning av avdrag från rättighetsintäkter för finansiering av sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster.
50 Vad därefter gäller fastställandet av vem som får tillhandahållas de tjänster som finansieras genom avdrag från rättighetsintäkterna, finner EU-domstolen att artikel 12.4 i direktiv 2014/26, jämförd med punkt 2 i samma artikel och skäl 28 i samma direktiv, tyder på att dessa tjänster endast får gagna upphovsrättsinnehavarna.
51 Dels föreskrivs nämligen i artikel 12.2 i direktiv 2014/26 att avdragen ska vara rimliga i förhållande till de tjänster som upphovsrättsorganisationen tillhandahåller rättighetshavarna, i förekommande fall även i förhållande till de tjänster som avses i punkt 4, och att avdragen ska fastställas enligt objektiva kriterier. Formuleringarna i artikel 12.2 avser således endast fallet att tjänster tillhandahålls rättighetshavare och inbegriper, bland dessa tjänster, de tjänster som avses i punkt 4 i denna artikel.
52 Dels föreskrivs i artikel 12.4 i direktivet att i fall där en upphovsrättsorganisation erbjuder sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster som finansieras genom avdrag från rättighetsintäkter eller från inkomster som härrör från investeringar av rättighetsintäkter, så ska dessa tjänster erbjudas på grundval av rättvisa kriterier, särskilt när det gäller tillgången till och omfattningen av dessa tjänster. Det anges i detta avseende uttryckligen i skäl 28 i direktiv 2014/26 – mot bakgrund av vilket artikel 12 ska tolkas – att rättighetshavare utan åtskillnad bör ha tillgång till alla sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster. Av detta följer att artikel 12.4 i nämnda direktiv begränsar upphovsrättsorganisationernas möjlighet att göra avdrag till förmån för sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster, såtillvida att dessa tjänster uteslutande får komma rättighetshavare till godo.
53 En sådan tolkning är förenlig med domstolens praxis avseende kompensation för privatkopiering enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och ersättning för offentlig utlåning enligt artikel 6.1 i direktiv 2006/115. Denna kompensation och denna ersättning ingår bland rättighetsintäkterna , såsom framgår av själva definitionen av detta begrepp i artikel 3 h i direktiv 2014/26, vilken det erinrats om i punkt 44 ovan.
54 Vad gäller den kompensation för privatkopiering som föreskrivs i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, fann domstolen, i sin dom av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium (C‑572/13, EU:C:2015:750, punkt 48), i huvudsak att eftersom denna kompensation är tänkt att ersätta den skada som rättighetshavarna lidit till följd av att deras verk mångfaldigats utan deras tillstånd, kan personer som inte är rättighetshavare och således inte lider någon skada på grund av ett sådant mångfaldigande inte komma i åtnjutande av denna kompensation när en sådan förmån skulle leda till att rättighetshavarna helt eller delvis berövades denna kompensation. I övrigt kan det konstateras att domstolen i sin dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl. (C‑521/11, EU:C:2013:515, punkterna 49–54) visserligen slog fast att direktiv 2001/29 inte innebär någon skyldighet att säkerställa att de som har rätt till kompensationen för privatkopiering erhåller en överföring av hela denna kompensation och där uppställs inte heller något förbud för medlemsstaterna att föreskriva att en del av denna kompensation ska överföras indirekt till rättighetshavarna via sociala och kulturella inrättningar som inrättats till deras gagn. Domstolen underströk emellertid att den omständigheten att en del av de intäkter som är avsedda för nämnda kompensation går till dessa inrättningar endast är förenlig med kompensationens syfte i den mån nämnda inrättningar faktiskt gynnar nämnda rättighetshavare. Vidare gäller att även om en del av kompensationen för privatkopiering kan betalas ut till rättighetshavarna indirekt, så ska hela kompensationen gynna rättighetshavarna. Domstolen ansåg nämligen att det inte skulle vara förenligt med föremålet för kompensationen om nämnda inrättningar verkade till förmån för andra personer än rättighetshavarna.
55 Vad därefter gäller den ersättning för offentlig utlåning som avses i artikel 6.1 i direktiv 2006/115, har domstolen slagit fast att även om unionslagstiftaren inom ramen för direktiv 2006/115 har använt sig av ordet ersättning i stället för kompensation, som i direktiv 2001/29, så syftar begreppet ersättning emellertid även det till att upphovsmännen ska få kompensation, eftersom ersättningen ges i syfte att kompensera för en skada som upphovsmännen lidit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 februari 2012, Luksan, C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 103). Eftersom denna ersättning ska anses gottgöra denna skada krävs följaktligen, i enlighet med de lärdomar som följer av den rättspraxis som det hänvisas till i föregående punkt, att hela denna ersättning, direkt eller indirekt, går till rättighetshavarna.
56 Den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 54 och 55 ovan ger således stöd för den tolkning som anges i punkt 52. En tolkning som tillåter att avdrag görs från rättighetsintäkter i syfte att finansiera tjänster till förmån för personer som inte är rättighetshavare skulle nämligen få till följd att rättighetshavarna berövades en del av dessa intäkter. Denna slutsats gäller dessutom oberoende av om dessa intäkter har en avtalsenlig eller lagstadgad grund.
57 Det ska i detta sammanhang erinras om att man med direktiv 2014/26 inte önskat bryta mot de principer som fastställts i de tidigare direktiv som antagits på området för upphovsrätt och närstående rättigheter, såsom direktiven 2001/29 och 2006/115. Direktiv 2014/26 innehåller nämligen inte några bestämmelser som ersätter eller upphäver bestämmelserna i de sistnämnda direktiven. Tvärtom innehåller skäl 1 i direktiv 2014/26 en hänvisning till dessa direktiv. Dessutom syftar direktiv 2014/26, såsom framgår av artikel 1 och skälen 6–9, till att säkerställa en välfungerande kollektiv förvaltning av upphovsrätten, vilket, såsom följer av artikel 3 h i samma direktiv, omfattar förvaltning av intäkter som härrör från bland annat kompensation för privatkopiering enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och ersättning för offentlig utlåning enligt artikel 6.1 i direktiv 2006/115. Den omständigheten att direktiv 2014/26 antogs efter det att de domar som nämnts ovan i punkterna 54 och 55 hade meddelats påverkar således inte tolkningen av direktiv 2014/26, och gör inte att dessa domar är mindre relevanta vid denna tolkning.
58 Det följer således av det ovan anförda att avdrag som upphovsrättsorganisationen gör från rättighetsintäkterna enligt artikel 12 i direktiv 2014/26, och sålunda innan dessa intäkter fördelas och betalas ut till rättsinnehavarna, endast kan göras för att finansiera sådana sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster som avses i artikel 12.4 om dessa tjänster, eventuellt indirekt, uteslutande är till gagn för rättighetshavarna.
59 För det andra gör domstolen följande bedömning vad gäller användningen av rättighetsintäkterna inom ramen för fördelningen av utestående belopp. Fördelningen ska i princip, i enlighet med artikel 11.4 i detta direktiv, ske till rättighetsinnehavarna. Såsom har påpekats ovan i punkt 47 tillåter artikel 11.4 emellertid upphovsrättsorganisationerna att använda rättighetsintäkterna för andra ändamål än att fördela dem till rättighetshavarna, under förutsättning att sådan användning är tillåten enligt ett beslut som fattats i enlighet med artikel 8.5 i direktivet. Enligt artikel 8.5 b och e i samma direktiv ska upphovsrättsorganisationens medlemsstämma fatta beslut om de allmänna principerna för användningen av belopp som inte kan fördelas samt om hur dessa belopp ska användas.
60 Enligt artikel 13.4 i direktiv 2014/26 ska utestående belopp som inte kan fördelas till rättighetshavare när det har gått tre år från slutet av det räkenskapsår då rättighetsintäkterna i fråga inkasserades, och då upphovsrättsorganisationen har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att identifiera och lokalisera rättighetshavarna i enlighet med artikel 13.3, anses utgöra belopp som inte kan fördelas. Det ska i detta sammanhang erinras om att eftersom dessa belopp härrör från rättighetsintäkter i den mening som avses i artikel 3 h i direktiv 2014/26, kan de bland annat omfatta såväl intäkter från kompensation för privatkopiering enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 som ersättning för offentlig utlåning enligt artikel 6.1 i direktiv 2006/115.
61 Det betyder att när det inte är möjligt att dela ut rättighetsintäkterna till de berörda rättighetshavarna på grund av att dessa inte har kunnat identifieras och lokaliseras, har medlemsstämman, i enlighet med artikel 11.4 jämförd med artikel 8.5 b och e i direktiv 2014/26, rätt att fatta beslut om de allmänna principerna för användningen samt om hur dessa belopp ska användas.
62 Beloppen kan användas för sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster som i förekommande fall kan vara andra personer än rättighetshavarna till gagn.
63 Det förhåller sig nämligen på följande sätt. Enligt artikel 13.6 i nämnda direktiv får medlemsstaterna begränsa eller fastställa hur belopp som inte kan fördelas får användas, genom att se till att sådana belopp används på ett särskilt och oberoende sätt för att finansiera social, kulturell och utbildande verksamhet till gagn för rättighetshavare. Av detta följer att direktiv 2014/26, i princip och om den berörda medlemsstaten inte har vidtagit åtgärder i motsatt riktning, ger en upphovsrättsorganisations medlemsstämma behörighet att tillåta att rättighetsintäkter som inte har kunnat delas ut till rättighetshavarna, i den mening som avses i artikel 13.4 i direktivet, används för att finansiera sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster som kommer andra personer till gagn än rättighetshavarna.
64 Det betyder att en upphovsrättsorganisation, om den berörda medlemsstaten inte har vidtagit några sådana åtgärder, har rätt – i enlighet med artikel 11.4 i direktivet, jämförd med artikel 8.5 b och e samt artikel 13.6 i samma direktiv – att använda dessa intäkter för att finansiera sådana tjänster till förmån för personer som inte, eller ännu inte, är rättighetshavare, under förutsättning att medlemsstämman har fattat ett beslut om att så ska ske.
65 I en sådan situation kan det för övrigt inte anses att rättighetshavarna har berövats de belopp som tillkommer dem, eftersom förutsättningen är att det är omöjligt att identifiera dem och det således är omöjligt att dela ut beloppen till dem.
66 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden bör den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 11.4, jämförd med artiklarna 12.4, 13.4 och 13.6 i direktiv 2014/26, ska tolkas så, att den å ena sidan utgör hinder för att det i en upphovsrättsorganisations stadgar, med stöd av en nationell lagstiftning enligt vilken upphovsrättsorganisationerna ska främja verk av kulturell betydelse, föreskrivs att en del av rättighetsintäkterna , i den mening som avses i artikel 3 h i direktivet, ska användas för att finansiera sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster som gagnar personer som inte är upphovsrättsinnehavare, när finansieringen sker med hjälp av avdrag från rättighetsintäkterna, och å andra inte utgör hinder för sådana stadgar om finansieringen sker med hjälp av ”belopp som inte kan fördelas” i den mening som avses i artikel 13.4 i nämnda direktiv.
Den andra frågan
67 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 12.4 i direktiv 2014/26 ska tolkas så, att sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster som tillhandahålls av en upphovsrättsorganisation och som finansieras genom avdrag från rättighetsintäkter , i den mening som avses i artikel 3 h i direktivet, endast får gagna rättighetshavare som har en befintlig rätt till ersättning eller som har ingått ett förvaltningsavtal med denna upphovsrättsorganisation.
68 Såsom framgår av punkterna 47–52 ovan får upphovsrättsorganisationerna, enligt artiklarna 11.4 och 12.4 i direktiv 2014/26, finansiera sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster genom avdrag från dessa intäkter, förutsatt att denna användning av intäkterna är tillåten enligt ett beslut som fattats i enlighet med artikel 8.5 i direktivet och att dessa tjänster uteslutande är till gagn för rättighetshavare.
69 För det första, vad gäller frågan huruvida en rättighetshavare måste visa att det föreligger en befintlig rätt till ersättning – i den meningen att denne har rätt till en andel vid fördelningen av rättighetsintäkterna under den period som omfattas av det beslut som fattats av medlemsstämman i enlighet med artikel 8.5 i direktivet – för ha rätt att dra nytta av dessa tjänster, ska det påpekas att begreppet rättighetshavare, vid tillämpningen av direktiv 2014/26, definieras i artikel 3 c direktiv 2014/26 som en person eller enhet, som inte är en upphovsrättsorganisation, som innehar upphovsrätt eller närstående rättighet eller som, inom ramen för ett avtal om utnyttjande av rättigheter eller enligt lag, har rätt till en del av rättighetsintäkterna.
70 Det följer av denna definition att det för att en person eller enhet ska kunna dra nytta av sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster som tillhandahålls av en upphovsrättsorganisation och som finansieras genom avdrag från rättighetsintäkterna, räcker att personen eller enheten faller under begreppet rättighetshavare; några ytterligare villkor, såsom att det ska finnas en ”befintlig” rätt till ersättning, behöver inte vara uppfyllda.
71 Det ska i detta sammanhang påpekas att enligt artikel 13.1 andra stycket i direktivet ska utestående belopp fördelas och betalas av upphovsrättsorganisationerna snarast möjligt och, i princip, senast nio månader från slutet av det räkenskapsår under vilket rättighetsintäkten inkasserades. Direktivet innehåller däremot inte någon bestämmelse om den period under vilken de tjänster som avses i artikel 12.4 ska tillhandahållas.
72 Om man krävde att en person måste ha möjlighet att göra gällande en befintlig rätt till ersättning för att kunna dra nytta av dessa tjänster, skulle effekten av detta följaktligen bli att det infördes en koppling – mellan den period då sådana tjänster får tillhandahållas en rättighetshavare och den period då rättighetshavaren uppbär intäkter från sina rättigheter – som unionslagstiftaren inte har åsyftat.
73 Härav följer att en rättighetshavare, enligt definitionen i artikel 3 c i direktiv 2014/26, inte behöver visa att denne har en ”befintlig” rätt till upphovsrättslig ersättning för att kunna dra nytta av sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster som tillhandahålls av en upphovsrättsorganisation och som finansieras genom avdrag från rättighetsintäkter i den mening som avses i artikel 3 h i direktivet.
74 För det andra, vad gäller frågan om det krävs ett förvaltningsavtal med den upphovsrättsorganisation som tillhandahåller dessa tjänster för att en rättighetshavare ska kunna dra nytta av dem, ska det påpekas att artikel 12.2 och 12.4 i direktiv 2014/26 avser sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster som en upphovsrättsorganisation tillhandahåller rättighetshavare, och inte innehåller några ytterligare preciseringar vad gäller rättighetshavarna. Det ska emellertid noteras att så även är fallet med andra bestämmelser i direktivet, bland annat artikel 11.4, i vilken det föreskrivs att upphovsrättsorganisationer inte får använda rättighetsintäkterna för andra ändamål än att dela ut dem till rättighetshavarna.
75 Av detta följer att rättighetshavare, vid tillämpningen av detta direktiv, och särskilt när det gäller sådana tjänster som avses i artikel 12.2 och 12.4 i direktivet och som finansieras genom avdrag från rättighetsintäkterna, ska förstås som sådana rättighetshavare som omfattas av den berörda upphovsrättsorganisationen förvaltning. Såsom generaladvokaten i huvudsak har påpekat i punkt 73 i sitt förslag till avgörande får sådana sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster som dessa upphovsrättsorganisationer tillhandahåller nämligen endast gagna de rättighetshavare, som har anförtrott den berörda upphovsrättsorganisationen förvaltningen av deras rättigheter, eftersom upphovsrättsorganisationernas verksamhetsområden definieras utifrån typen av skyddade alster eller kategorierna av rättigheter, såsom föreskrivs i artikel 5.2 i direktiv 2014/26. I annat fall skulle de som har rätt till dessa intäkter berövas de belopp som tillkommer dem på grund av utnyttjandet av deras rättigheter.
76 När det gäller karaktären hos det förhållande som föreligger mellan rättighetshavarna och upphovsrättsorganisationerna ska, såsom generaladvokaten gjorde i punkt 71 i sitt förslag till avgörande, dessutom följande påpekas. Eftersom den kompensation för privatkopiering som föreskrivs i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och den ersättning för offentlig utlåning som avses i artikel 6.1 i direktiv 2006/115 ska betalas med stöd av nationell rätt, för det fall den berörda medlemsstaten har använt sig av den möjlighet som den ges i dessa bestämmelser, kan en upphovsrättsorganisation i princip förvalta sådana rättigheter utan att det krävs ett avtalsförhållande mellan denna organisation och rättighetshavaren.
77 Denna tolkning stöds av skäl 26 i direktiv 2014/26. I detta skäl anges nämligen att dessa intäkter i slutändan tillhör rättighetshavarna, som kan ha ett direkt rättsligt förhållande till upphovsrättsorganisationen eller vara representerade genom en enhet som är medlem i upphovsrättsorganisationen eller genom ett representationsavtal. Av detta följer att det inte krävs att det föreligger något direkt avtalsförhållande, såsom ett avtal om förvaltning av rättigheter till ett eller flera specifika verk, mellan rättighetshavaren och den berörda upphovsrättsorganisationen.
78 Av det ovan anförda följer att det för att det enligt direktiv 2014/26 ska vara tillåtet att till förmån för rättighetshavare , i den mening som avses i artikel 3 c i direktivet, tillhandahållande sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster vilka finansieras genom avdrag enligt artikel 12.4 i direktivet, inte krävs att rättighetshavarna har en befintlig rätt till ersättning eller att ett förvaltningsavtal har ingåtts med upphovsrättsorganisationen.
79 Mot bakgrund av ovanstående överväganden bör den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 12.4 i direktiv 2014/26 ska tolkas så, att sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster som tillhandahålls av en upphovsrättsorganisation och som finansieras genom avdrag från rättighetsintäkter , i den mening som avses i artikel 3 h i direktivet, kan anses gagna rättighetshavare , i den mening som avses i artikel 3 c i direktivet, oavsett om dessa har en befintlig rätt till ersättning eller ej, och oavsett om de har ingått ett förvaltningsavtal med upphovsrättsorganisationen eller ej, under förutsättning att förvaltningen av rättigheter för rättighetshavarnas räkning, direkt eller indirekt, ingår i den berörda upphovsrättsorganisationens verksamhet.
Rättegångskostnader
80 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1) Artikel 11.4 jämförd med artiklarna 12.4, 13.4 och 13.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/26/EU av den 26 februari 2014 om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden
ska tolkas så,
att den å ena sidan utgör hinder för att det i en upphovsrättsorganisations stadgar, med stöd av en nationell lagstiftning enligt vilken upphovsrättsorganisationerna ska främja verk av kulturell betydelse, föreskrivs att en del av rättighetsintäkterna , i den mening som avses i artikel 3 h i direktivet, ska användas för att finansiera sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster som gagnar personer som inte är upphovsrättsinnehavare, när finansieringen sker med hjälp av avdrag från rättighetsintäkterna, och å andra inte utgör hinder för sådana stadgar om finansieringen sker med hjälp av ”belopp som inte kan fördelas” i den mening som avses i artikel 13.4 i nämnda direktiv.
2) Artikel 12.4 i direktiv 2014/26
ska tolkas så,
att sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster som tillhandahålls av en upphovsrättsorganisation och som finansieras genom avdrag från rättighetsintäkter , i den mening som avses i artikel 3 h i direktivet, kan anses gagna rättighetshavare , i den mening som avses i artikel 3 c i direktivet, oavsett om dessa har en befintlig rätt till ersättning eller ej, och oavsett om de har ingått ett förvaltningsavtal med upphovsrättsorganisationen eller ej, under förutsättning att förvaltningen av rättigheter för rättighetshavarnas räkning, direkt eller indirekt, ingår i den berörda upphovsrättsorganisationens verksamhet.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tyska.