C-845/24

Domstolens dom (tredje avdelningen) den 1 oktober 2026

CELEX: 62024CJ0845
Datum: 2026-10-01
Källa: eur-lex.europa.eu

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 1 oktober 2026 ( * )

” Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förordning (EG) nr 1/2003 – Artikel 11.6 – Europeiska kommissionen inleder ett förfarande i ett ärende som redan handläggs av en nationell konkurrensmyndighet – Den nationella myndighetens begäran att fråntas sin behörighet av kommissionen – Subsidiaritetsprincipen – Artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Principen om god förvaltning – Skälig handläggningstid – Kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter – Självbegränsning av institutionens utrymme för skönsmässig bedömning – Motiveringsskyldighet ”

I mål C‑845/24 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 11 december 2024,

Silgan Holdings Inc. , Stamford, Connecticut (Amerikas förenta stater),

Silgan Holdings Austria GmbH , Wien (Österrike),

Silgan International Holdings BV , Maarsbergen (Nederländerna),

Silgan Metal Packaging Distribution GmbH , Meissen (Tyskland),

Silgan White Cap Manufacturing GmbH , Hannover (Tyskland),

företrädda av R. Grafunder, Y.-K. Gürer, D. Seeliger, E. Venot och H. Wollmann, Rechtsanwälte,

klagande,

i vilket de andra parterna är:

Europeiska kommissionen , företrädd av A. Keidel, G. Meessen och L. Wildpanner, samtliga i egenskap av ombud,

svarande i första instans,

Förbundsrepubliken Tyskland , företrädd av J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud,

Europeiska unionens råd , företrätt av D. Bringuier och N. Brzezinski, båda i egenskap av ombud,

intervenienter i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos (referent) samt domarna O. Spineanu-Matei, S. Rodin, N. Piçarra och N. Fenger,

generaladvokat: A. Biondi,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 12 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Klagandena har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 2 oktober 2024, Silgan Holdings m.fl./kommissionen (T‑589/22, EU:T:2024:662) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandenas talan om ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut C(2022) 4761 final av den 12 juli 2022 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF (ärende AT.40522 – Metallförpackningar) (nedan kallat det omtvistade beslutet), i den del detta beslut berör dem.

Tillämpliga bestämmelser

EU-fördraget

2 I artikel 5.3 FEU föreskrivs följande:

”Enligt subsidiaritetsprincipen ska [Europeiska] unionen på de områden där den inte har exklusiv befogenhet vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå.

Unionens institutioner ska tillämpa subsidiaritetsprincipen i enlighet med protokollet [(nr 2)] om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. De nationella parlamenten ska se till att subsidiaritetsprincipen följs i enlighet med det förfarande som anges i protokollet.”

Stadgan

3 I artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), med rubriken ”Rätt till god förvaltning”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer.”

Förordning (EG) nr 1/2003

4 Skälen 17 och 34 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) har följande lydelse:

”(17) Både för att kunna garantera en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna och för att samtidigt säkerställa att [det europeiska konkurrensnätverket (nedan kallat nätverket)] fungerar på bästa sätt, måste regeln om att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter automatiskt fråntas sin behörighet när [Europeiska] kommissionen inleder ett förfarande bibehållas. Om en konkurrensmyndighet i en medlemsstat redan har vidtagit åtgärder i ett ärende och kommissionen avser att inleda ett förfarande, bör den försöka göra det så snabbt som möjligt. Kommissionen bör innan den inleder ett förfarande samråda med den berörda nationella myndigheten.

…

(34) Principerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] … ger gemenskapsinstitutionerna en central roll. Denna centrala roll bör bibehållas, samtidigt som medlemsstaterna görs mer delaktiga i tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler. I enlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i artikel 5 [FEU] går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dess mål, nämligen en effektiv tillämpning av gemenskapens konkurrensregler.”

5 Artikel 7 i förordningen, med rubriken ”Konstaterande och upphörande av överträdelser”, ingår i kapitel III i förordningen, med rubriken ”Kommissionens beslut”. I artikel 7.1 föreskrivs följande:

”Om kommissionen till följd av ett klagomål eller på eget initiativ konstaterar att bestämmelserna i artikel [101] eller i artikel [102 FEUF] har överträtts, får den genom beslut ålägga de berörda företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med överträdelsen. För detta ändamål får kommissionen ålägga dem alla åtgärder som hänför sig till företagets agerande (beteendemässiga åtgärder) eller strukturella åtgärder som är proportionerliga mot överträdelsen och nödvändig för att få denna att upphöra. …”

6 Artikel 11 i samma förordning, med rubriken ”Samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter”, ingår i kapitel IV i förordningen, med rubriken ”Samarbete”. Denna artikel 11 har följande lydelse:

”1. Kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter skall tillämpa gemenskapens konkurrensregler i nära samarbete.

…

3. Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter skall, när de tillämpar artikel [101] eller artikel [102 FEUF], skriftligen meddela kommissionen före eller utan dröjsmål efter påbörjandet av den första formella utredningsåtgärden. …

…

6. Om kommissionen inleder ett förfarande i syfte att fatta ett beslut enligt kapitel III, fråntas medlemsstaternas konkurrensmyndigheter sin behörighet att tillämpa artiklarna [101 och 102 FEUF]. Om konkurrensmyndigheten i en medlemsstat redan handlägger ett ärende, skall kommissionen inleda ett förfarande endast efter att ha samrått med den nationella konkurrensmyndigheten.”

Tillkännagivandet om samarbete

7 Kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter (EUT C 101, 2004, s. 43) (nedan kallat tillkännagivandet om samarbete) har följande lydelse:

”…

7. Om en överflyttning anses nödvändig för ett effektivt skydd av konkurrensen och gemenskapsintresset kommer medlemmarna i nätverket att sträva efter att så ofta som möjligt flytta över ärenden till en enda väl lämpad konkurrensmyndighet … . Under alla omständigheter bör överflyttning gå snabbt och effektivt och det kommer inte att fördröja handläggningen av pågående ärenden.

…

16. I syfte att upptäcka om flera förfaranden pågår och att se till att ärenden handläggs av den konkurrensmyndighet som är bäst lämpad måste medlemmarna i nätverket på ett tidigt stadium informeras om de olika konkurrensmyndigheternas pågående ärenden … . Om ett ärende skall överföras, ligger det både i nätverkets och i de berörda företagens intresse att ärendet överförs snabbt.

…

18. Om frågor om överföring av ärenden uppkommer, bör de lösas snabbt, normalt inom två månader från och med den dag som den första informationen skickades till nätverket i enlighet med artikel 11 i förordning [nr 1/2003]. Under denna tid kommer konkurrensmyndigheterna att försöka komma överens om en eventuell överföring och, vid behov, om förutsättningarna för parallell handläggning.

19. Som regel bör den eller de konkurrensmyndigheter som handlägger ett ärende vid överföringsfristens utgång fortsätta att handlägga ärendet till dess att förfarandet har avslutats. Överföring av ett ärende efter överföringsfristens två månader bör endast ske om sakförhållandena i ärendet ändras väsentligt under förfarandets gång.

…

31. Alla medlemmar i nätverket kommer att sträva efter att göra en snabb och effektiv ärendefördelning. Eftersom förordning [nr 1/2003] skapar ett system med parallell behörighet, är ärendefördelningen mellan nätverkets medlemmar helt enkelt en fråga om arbetsfördelning, där några myndigheter avstår från att handlägga ett ärende. Ärendefördelningen skapar alltså inte någon individuell rätt för företag som har begått eller som berörs av en överträdelse att få ärendet handlagt av en viss myndighet.

…

52. Kommissionens inledande av ett förfarande är en officiell åtgärd genom vilken kommissionen ger till känna sin avsikt att fatta beslut enligt kapitel III i förordning [nr 1/2003]. …

53. Två situationer är tänkbara. För det första, om kommissionen är den första konkurrensmyndigheten som inleder ett förfarande i ett ärende i syfte att fatta beslut enligt förordningen, får nationella konkurrensmyndigheter inte längre handlägga ärendet. I artikel 11.6 i förordning [nr 1/2003] föreskrivs, att när kommissionen har inlett ett förfarande, så får de nationella konkurrensmyndigheterna inte längre inleda ett eget förfarande i syfte att tillämpa artiklarna [101 och 102 FEUF] på samma företags avtal eller samordnade förfaranden på samma relevanta geografiska marknad och produktmarknad.

54. För det andra, om en eller flera nationella konkurrensmyndigheter har informerat nätverket enligt artikel 11.3 i förordning [nr 1/2003] om att den eller de handlägger ett visst ärende, får kommissionen inom den inledande fördelningsfristen (vanligtvis två månader, se punkt 18 ovan) inleda ett förfarande efter att ha rådgjort med den eller de berörda myndigheterna. Efter fördelningsfristens utgång kommer kommissionen i princip bara att tillämpa artikel 11.6 i förordningen i följande fall:

a) Medlemmar i nätverket avser att fatta motstridiga beslut i samma ärende.

b) Medlemmar i nätverket avser att fatta ett beslut som uppenbart strider mot fast rättspraxis. De normer som anges i gemenskapsdomstolarnas avgöranden och i tidigare kommissionsbeslut och -förordningar bör tjäna som vägledning. Beträffande bedömningen av sakförhållanden (till exempel marknadsdefinitionen) kommer kommissionen bara att ingripa om en väsentlig avvikelse föreligger.

c) Medlemmar i nätverket drar ut på förfarandet i ärendet alltför länge.

d) Det finns behov av ett kommissionsbeslut för att utveckla gemenskapens konkurrenspolitik, i synnerhet när en liknande konkurrensfråga uppkommer i flera medlemsstater, eller för att säkra en effektiv tillämpning.

e) Den eller de berörda nationella konkurrensmyndigheterna invänder inte.

…”

Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

8 Bakgrunden till tvisten, såsom den framgår av punkterna 2–14 i den överklagade domen, kan sammanfattas enligt följande.

9 Klagandena tillhör Silgan-koncernen, som är verksam inom sektorn för metallförpackningar.

10 Den 21 maj 2015 genomförde inspektörer från Bundeskartellamt (Federala kartellmyndigheten, Tyskland) en husrannsakan i lokaler tillhörande olika bolag i koncernen.

11 Efter begäran från Federala konkurrensmyndigheten den 14 juni 2017 om att kommissionen skulle handlägga ärendet antog kommissionen den 19 april 2018 beslut C(2018) 2466 final om att inleda ett förfarande i ärende AT. 40522 – Pandora (nedan kallat beslutet om att inleda förfarandet). Detta förfarande riktades mot klagandena samt mot bolagen Crown Holdings Inc. och Crown Cork & Seal Deutschland Holdings GmbH, vilka ingår i Crown-koncernen. Crown-koncernen är också verksam inom sektorn för metallförpackningar.

12 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 4 juli 2018 väckte två bolag inom Silgan-koncernen talan mot beslutet om att inleda förfarandet.

13 Genom beslut av den 15 mars 2019, Silgan Closures och Silgan Holdings/kommissionen (T‑410/18, EU:T:2019:166), avvisade tribunalen talan med motiveringen att beslutet om att inleda förfarandet utgjorde en förberedande rättsakt. Genom domstolens beslut av den 29 januari 2020, Silgan Closures och Silgan Holdings/kommissionen (C‑418/19 P, EU:C:2020:43), ogillades överklagandet av tribunalens beslut.

14 Genom beslut av den 1 oktober 2021 avslutade kommissionen förfarandet med avseende på samtliga delar av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), med undantag för Tyskland.

15 Såväl bolagen i Crown-koncernen som bolagen i Silgan-koncernen medgav att det förelåg en överträdelse i Tyskland och angav det högsta bötesbelopp som de förväntade sig att kommissionen skulle påföra dem och som de skulle godta inom ramen för ett förlikningsförfarande.

16 Den 12 juli 2022 antog kommissionen det omtvistade beslutet. Kommissionen konstaterade att bolagen i Crown- och Silgan-koncernen hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF inom sektorn för metallförpackningar i Tyskland, från den 11 mars 2011 till den 18 september 2014, vilket därmed påverkade konkurrensen mellan dessa två koncerner på en väsentlig del av den inre marknaden, och ålade klagandena, gemensamt och solidariskt, att betala 23 852 000 euro i böter.

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

17 Klagandena väckte talan vid tribunalen och yrkade att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras i den del det avsåg klagandena och att kommissionen skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

18 Klagandena åberopade tre grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avsåg ett åsidosättande av subsidiaritetsprincipen i artikel 5.3 FEU, den andra grunden avsåg maktmissbruk och den tredje grunden avsåg ett åsidosättande av rätten till god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan.

19 Inom ramen för den första grunden gjorde klagandena alternativt gällande att om tribunalen skulle finna att kommissionen kunde tillämpa artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 utan att vara skyldig att iaktta subsidiaritetsprincipen, skulle detta innebära att artikel 11.6 i sig är rättsstridig, eftersom den är oförenlig med denna princip.

20 Kommissionen yrkade att tribunalen skulle ogilla talan och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna. Kommissionen yrkade dessutom i genkäromål att bötesbeloppet skulle höjas, så att det kunde uppgå till 26 503 000 euro.

21 Förbundsrepubliken Tyskland och Europeiska unionens råd intervenerade till stöd för kommissionens yrkanden.

22 Genom den överklagade domen ogillade tribunalen såväl klagandenas talan som kommissionens genkäromål. Tribunalen förpliktade klagandena att bära sina rättegångskostnader och ersätta 90 procent av kommissionens rättegångskostnader, varvid kommissionen själv skulle bära 10 procent av sina rättegångskostnader. Förbundsrepubliken Tyskland och rådet skulle bära sina egna rättegångskostnader.

Parternas yrkanden

23 Klagandena har yrkat att domstolen ska

– upphäva den överklagade domen i den del deras talan ogillades,

– ogiltigförklara det omtvistade beslutet, och

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna vid tribunalen och domstolen.

24 Kommissionen och Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att domstolen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

25 Rådet har yrkat att överklagandet ska ogillas i den del det ifrågasätter tribunalens ogillande av klagandenas invändning om rättsstridighet avseende artikel 11.6 i förordning nr 1/2003.

Prövning av överklagandet

26 Klagandena har åberopat fem grunder till stöd för sitt överklagande. Tribunalen har gjort en felaktig tolkning och tillämpning av subsidiaritetsprincipen (den första grunden), av förbudet mot maktmissbruk (den andra grunden), av proportionalitetsprincipen (den tredje grunden), av principen att myndigheterna är bundna av sina egna beslut (den fjärde grunden) och kommissionens motiveringsskyldighet (den femte grunden).

27 Den fjärde grunden ska prövas först.

Den fjärde grunden: Åsidosättande av principen att myndigheterna är bundna av sina egna beslut

Parternas argument

28 Klagandena har hävdat att tribunalen gjorde en felaktig tolkning och tillämpning av principen att myndigheterna är bundna av sina egna beslut när den i punkt 105 i den överklagade domen fann att klagandena inte hade visat att kommissionen utan legitima skäl hade avvikit från tillkännagivandet om samarbete.

29 Klagandena har erinrat om att kommissionen enligt denna princip ska följa de förhållningsregler som den själv har ålagt sig. Tillkännagivandet om samarbete är således bindande för kommissionen. Detta tillkännagivande innehåller förhållningsregler, vilka inte har iakttagits i förevarande fall vad gäller överföring av ärenden inom nätverket.

30 Det följer nämligen av punkt 19 i nämnda tillkännagivande att artikel 11.6 i förordning nr 1/2003, efter utgången av den handläggningstid på två månader som föreskrivs i punkt 18 i tillkännagivandet, endast kan tillämpas ”om sakförhållandena i ärendet ändras väsentligt under förfarandets gång”. I förevarande fall förefaller det som om kommissionen godtog den överföring som Federala konkurrensmyndigheten hade begärt på grundval av de uppgifter som myndigheten hade lämnat efter utgången av denna handläggningstid på två månader. Enligt dessa uppgifter hade Silgan-koncernen omstrukturerats under ärendets handläggning vid denna nationella myndighet. Enligt uppgifter som även denna myndighet hade lämnat riskerade denna omstrukturering, på grund av en lucka i den tyska lagstiftningen, att hindra denna myndighet från att påföra en effektiv sanktion. Enligt klagandena kan denna omstrukturering emellertid inte motivera en tillämpning av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003, eftersom omstruktureringen skedde efter det att överträdelsen hade upphört och därför inte utgjorde någon ändring av ”sakförhållandena i ärendet”.

31 Tillämpningen av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 är, i motsats till vad som anges i punkterna 59 och 60 i den överklagade domen, inte heller förenlig med punkt 54 d i tillkännagivandet om samarbete, eftersom det inte i vederbörlig ordning har visats att en överföring av ärendet var nödvändig för att säkerställa en effektiv tillämpning av unionsrätten. Klagandena har i detta avseende påpekat att det varken har visats av kommissionen eller fastställts av tribunalen att det var omöjligt för Federala konkurrensmyndigheten att påföra en effektiv sanktion. Tribunalens påstående i punkt 72 i den överklagade domen att denna nationella myndighet kanske inte kunde påföra någon effektiv sanktion är spekulativt.

32 Klagandena har tillagt att överföringen av ärendet inte heller kunde grunda sig enbart på den omständigheten att Federala konkurrensmyndigheten inte motsatte sig en sådan överföring. Om punkt 54 e i tillkännagivandet om samarbete ska förstås så, att den omständigheten att den nationella myndighet som handlägger ärendet inte har framställt någon invändning är tillräcklig för att myndigheten fråntas sin behörighet enligt artikel 11.6 i förordning nr 1/2003, ska punkt 54 e anses strida mot de berörda företagens legitima intressen.

33 Den överklagade domen är även felaktig, eftersom tribunalen i punkt 89 i denna dom fann att kommissionen inte var bunden av någon särskild handläggningstid för att tillämpa artikel 11.6 i denna förordning. Klagandena har i detta avseende understrukit att det bland annat framgår av skäl 17 i nämnda förordning att varje överföring till kommissionen av ett ärende som handläggs av en nationell konkurrensmyndighet bör ske så snart som möjligt. Även om det i förevarande fall antas att endast den period på cirka tio månader som förflöt mellan den 14 juni 2017, det vill säga den dag då Federala konkurrensmyndigheten begärde att den skulle fråntas sin behörighet, och den 19 april 2018, det vill säga den dag då kommissionen inledde förfarandet, var relevant för att bedöma huruvida handläggningstiden i ärendet var rimlig, borde tribunalen ha konstaterat att en sådan tidsåtgång var alltför lång.

34 Kommissionen har invänt att den fjärde grunden delvis inte kan tas upp till prövning. Vissa argument till stöd för denna grund har inte framförts i första instans. Vidare har klagandena begärt att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna. Överklagandet kan under alla omständigheter inte vinna bifall på denna grund, vilket även den tyska regeringen har gjort gällande.

Domstolens bedömning

– Upptagande till prövning

35 Det framgår av handlingarna i målet att klagandenas argument till stöd för den fjärde grunden för överklagandet, enligt vilket omstruktureringen av Silgan-koncernen under förfarandet vid Federala konkurrensmyndigheten inte utgjorde någon ändring av ”sakförhållandena i ärendet”, i den mening som avses i punkt 19 i tillkännagivandet om samarbete, inte framfördes inför tribunalen.

36 Detta argument kan inte framföras för första gången vid domstolen. Vid överklagande är domstolens behörighet begränsad till att pröva den rättsliga bedömning av grunder och argument som åberopats i första instans (dom av den 1 juni 1994, kommissionen/Brazzelli Lualdi m.fl., C‑136/92 P, EU:C:1994:211, punkt 59, och dom av den 16 april 2026, Colombani/Europeiska utrikestjänsten (Passiv eller kollektiv diskriminering), C‑343/23 P, EU:C:2026:294, punkt 85).

37 Eftersom detta argument i huvudsak är det enda argument som klagandena har framfört på grundval av punkt 19 i tillkännagivandet om samarbete till stöd för den fjärde grunden för överklagandet, finner domstolen att denna grund inte kan tas upp till prövning i den del den hänvisar till denna punkt 19.

38 Den fjärde grunden för överklagandet kan inte heller tas upp till prövning i den mån den grundar sig på argumentet att den period på cirka tio månader som löpte mellan den 14 juni 2017, det vill säga dagen för Federala konkurrensmyndighetens begäran att fråntas sin behörighet, och den 19 april 2018, det vill säga den dag då kommissionen inledde förfarandet, var alltför lång.

39 Klagandena har nämligen inte preciserat varför bedömningen av denna tidsperiod, i punkterna 94–99 i den överklagade domen, utgör en felaktig rättstillämpning. De har inte heller gjort gällande att de faktiska omständigheterna har missuppfattats. De har således med sina argument begärt att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna. Enligt artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i Europeiska unionens domstols stadga är ett överklagande begränsat till rättsfrågor. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör således inte, med undantag för då de missuppfattas, en rättsfråga som i sig ska prövas av domstolen i samband med ett överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 oktober 2004, Mag Instrument/harmoniseringskontoret, C‑136/02 P, EU:C:2004:592, punkt 39, dom av den 4 oktober 2024, Ferriere Nord/kommissionen, C‑31/23 P, EU:C:2024:851, punkt 89, och dom av den 18 december 2025, WS m.fl./Frontex (Gemensam återvändandeinsats), C‑679/23 P, EU:C:2025:976, punkt 144).

– Prövning i sak

40 Enligt artikel 11.6 första meningen i förordning nr 1/2003 medför kommissionens inledande av ett förfarande i syfte att fatta ett beslut enligt artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF att de nationella konkurrensmyndigheterna fråntas sin behörighet att tillämpa dessa artiklar 101 och 102.

41 Såsom framgår av artikel 11.6 andra meningen i denna förordning omfattar det fråntagande av behörighet för nationella konkurrensmyndigheter som följer av beslutet att inleda förfarandet även situationer där sådana myndigheter redan handlägger ärendet. I en sådan situation medför kommissionens inledande av förfarandet att ärendet flyttas över till denna institution, varvid den nationella myndighet som redan handlägger ärendet, i likhet med övriga nationella konkurrensmyndigheter, fråntas sin behörighet.

42 Enligt dess ordalydelse kräver denna bestämmelse, för att den nationella konkurrensmyndighet som redan handlägger ärendet fråntas sin behörighet, endast att kommissionen samråder med den nationella konkurrensmyndigheten för att få myndighetens åsikt om en eventuell överföring av ärendet.

43 I förevarande fall gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkt 40 i den överklagade domen fann att detta krav var uppfyllt. Eftersom Federala konkurrensmyndigheten själv hade begärt att kommissionen skulle frånta dess behörighet, uttryckte den nämligen genom denna begäran sin åsikt om en eventuell överföring av ärendet till denna institution, på samma sätt som den hade kunnat yttra sig efter att ha mottagit en formell begäran i detta avseende från kommissionen.

44 Frågan huruvida det är förenligt med unionsrätten att inleda ett förfarande i syfte att fatta ett beslut för att tillämpa artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF – vilket medför att en nationell konkurrensmyndighet som redan handlägger ärendet fråntas sin behörighet – kan emellertid inte enbart bero på att det krav på samråd som anges i artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 är uppfyllt.

45 När kommissionen fattar ett beslut om att inleda ett förfarande är den även skyldig att särskilt iaktta artikel 41 i stadgan, som slår fast rätten till god förvaltning. En rättsakt som innebär att ett förfarande inleds i syfte att fatta ett beslut är visserligen endast av förberedande karaktär och kan därför inte i sig bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. Eventuella rättsstridigheter som denna rättsakt kan vara behäftad med kan emellertid åberopas till stöd för en talan mot den slutliga rättsakten, för vilken den nämnda rättsakten utgör ett led i beredningen (dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 12, och dom av den 22 april 2021, thyssenkrupp Electrical Steel och thyssenkrupp Electrical Steel Ugo/kommissionen, C‑572/18 P, EU:C:2021:317, punkt 50).

46 Rätten till god förvaltning innebär bland annat att ärendet ska handläggas inom skälig tid. I ärenden som rör misstänkta överträdelser av artikel 101 FEUF eller av artikel 102 FEUF utgör denna skyldighet, för samtliga medlemmar i nätverket, en allmän princip i unionsrätten och anges, vad gäller kommissionen, i artikel 41.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2006, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied/kommissionen, C‑105/04 P, EU:C:2006:592, punkt 35, och dom av den 15 januari 2026, Imballaggi Piemontesi, C‑588/24, EU:C:2026:14, punkterna 44 och 45).

47 Vad gäller överföring av ärenden inom nätverket erinras det i huvudsak om kravet på att åtgärder ska vidtas inom skälig tid i skäl 17 i förordning nr 1/2003 samt i punkterna 7 och 16 i tillkännagivandet om samarbete, av vilka det framgår att en sådan överföring, inte bara i nätverkets utan även i de aktuella företagens intresse, ska ske ”så snabbt som möjligt” och vara ”snabb”. Detta krav konkretiseras för övrigt i punkt 18 i detta tillkännagivande, enligt vilken ”frågor om överföring av ärenden” i princip bör skickas ”inom två månader från och med den dag som den första informationen skickades till nätverket”.

48 Såsom anges i punkt 54 i tillkännagivandet utgör den ”första information [som skickas] till nätverket”, när en nationell konkurrensmyndighet redan handlägger ett ärende, den genom vilken denna nationella myndighet, i enlighet med artikel 11.3 i förordning nr 1/2003, underrättar nätverket om att den handlägger ärendet.

49 Det framgår dessutom av punkt 54 att kommissionen, efter det att den icke bindande handläggningstid på två månader som nämns i punkt 18 i samma tillkännagivande har löpt ut, i princip inte får tillämpa artikel 11.6 i förordning nr 1/2003.

50 Denna förhållningsregel är emellertid underkastad fem undantag, vilka räknas upp i punkt 54 a–e i tillkännagivandet om samarbete. Dessa undantag avser möjligheten att meddela motstridiga beslut i samma ärende, möjligheten att ett beslut uppenbart strider mot fast rättspraxis, fall där ett förfarande drar ut på tiden alltför länge, behovet av att vidareutveckla unionens konkurrenspolitik, särskilt om en liknande konkurrensfråga uppkommer i flera medlemsstater eller för att säkerställa en effektiv tillämpning, och slutligen situationer där den nationella konkurrensmyndighet som redan handlägger ärendet inte motsätter sig att ärendet flyttas över till kommissionen.

51 Kommissionen har, genom att offentliggöra tillkännagivandet om samarbete och tillkännage att den kommer att tillämpa förhållningsreglerna på de fall som omfattas av dem, själv begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning och i princip riskerar, om den frångår dessa regler, att sanktionsåtgärder vidtas mot den på grund av att den, i förekommande fall, har åsidosatt allmänna rättsprinciper, såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar (se, analogt, dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 211, dom av den 11 september 2008, Tyskland m.fl./Kronofrance, C‑75/05 P och C‑80/05 P, EU:C:2008:482, punkt 60, och dom av den 14 mars 2024, D & A Pharma/kommissionen och EMA, C‑291/22 P, EU:C:2024:228, punkt 143).

52 I förevarande fall är det ostridigt att överföringen av ärendet till kommissionen ägde rum efter utgången av den icke bindande handläggningstid på två månader som anges i punkt 18 i tillkännagivandet om samarbete.

53 Det är även ostridigt att Federala konkurrensmyndigheten inte motsatte sig en sådan överföring. Under dessa omständigheter skulle undantaget i punkt 54 e i detta tillkännagivande, genom vilket kommissionen förbehåller sig möjligheten att – efter utgången av denna icke bindande handläggningstid – tillämpa artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 av det enda skälet att ”den eller de berörda nationella konkurrensmyndigheterna inte motsätter sig detta”, i princip kunna tillämpas.

54 Klagandena har emellertid hävdat att undantaget i punkt 54 e är oförenligt med rätten till god förvaltning, eftersom det strider mot de berörda företagens legitima intressen.

55 Domstolen konstaterar att detta argument inte ska prövas inom ramen för förevarande överklagande, eftersom tribunalen i den överklagade domen inte slog fast att kommissionen kunde begränsa sig till att tillämpa artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 enbart på den grund att Federala konkurrensmyndigheten inte hade framställt någon invändning.

56 Samtidigt som tribunalen, i punkterna 23 och 47 i den överklagade domen, fann att det enda kravet i artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 går ut på att samråda med den berörda nationella konkurrensmyndigheten, preciserade den, i punkterna 59, 71, 85, 86, 91 och 92 i den överklagade domen, att tillämpningen av denna bestämmelse ska vara förenlig med artikel 101 FEUF, med de allmänna principerna i unionsrätten, däribland proportionalitetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, samt med stadgan, vars artikel 41 innebär en skyldighet att handlägga förvaltningsärenden inom skälig tid.

57 I förevarande fall ansåg tribunalen att Federala konkurrensmyndigheten fråntogs sin behörighet i enlighet med dessa regler. I detta avseende fann tribunalen dels, i punkterna 56–60 och 72 i den överklagade domen, att omstruktureringen av Silgan-koncernen under förfarandet vid denna nationella myndighet, på grund av en lucka i den då gällande tyska lagstiftningen, kunde hindra nämnda myndighet från att vidta sanktionsåtgärder som säkerställer en effektiv tillämpning av artikel 101 FEUF, dels, i punkterna 82–84 och 93–100 i den domen, att kommissionen, som således var bättre lämpad att handlägga ärendet, hade inlett förfarandet ungefär tio månader efter att ha underrättats av Federala konkurrensmyndigheten om denna lucka i den tyska lagstiftningen, eftersom denna tidsåtgång enligt tribunalen var rimlig med hänsyn till omständigheterna i målet.

58 Tribunalen drog härav, i punkterna 59, 60 och 88 i nämnda dom, slutsatsen att överföringen av det aktuella ärendet kunde omfattas av punkt 54 d i tillkännagivandet om samarbete, enligt vilken kommissionen, trots att den icke bindande handläggningstid på två månader som anges i punkt 18 i detta tillkännagivande har löpt ut, får tillämpa artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 när detta visar sig vara nödvändigt för att säkerställa en effektiv tillämpning av unionens konkurrensregler.

59 Dessa domskäl i den överklagade domen är inte behäftade med någon felaktig rättstillämpning. I motsats till vad klagandena har hävdat behövde tribunalen inte kräva att kommissionen skulle visa att det hade blivit ”omöjligt” för Federala konkurrensmyndigheten att påföra en effektiv sanktion. Mot bakgrund av syftet med det samarbetssystem som inrättats genom förordning nr 1/2003, vilket, såsom framgår av skäl 34 i förordningen, består i att säkerställa en effektiv tillämpning av unionens konkurrensregler, räckte det i förevarande fall att konstatera att kommissionen förfogade över uppgifter om att omstruktureringen av Silgan-koncernen under förfarandet vid Federala konkurrensmyndigheten kunde minska denna nationella myndighets förmåga att säkerställa en effektiv tillämpning av dessa regler. Eftersom tribunalen i sin självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna fann att kommissionen hade tagit emot sådana uppgifter den 14 juni 2017, gjorde den en riktig bedömning när den, såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 28–31 i sitt förslag till avgörande, fann att kommissionen kunde anse sig vara bättre lämpad att handlägga ärendet och att den, inom skälig tid från och med den 14 juni 2017, således kunde inleda ett förfarande i syfte att fatta ett beslut.

60 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande, gjorde tribunalen inte heller någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 93 i den överklagade domen slog fast att frågan om skälig handläggningstid ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. I motsats till vad klagandena har hävdat kan den tidsfrist inom vilken kommissionen, i enlighet med punkt 54 a–e i tillkännagivandet om samarbete, får tillämpa artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 således inte fastställas på ett allmänt och absolut sätt, eftersom dess skälighet kan variera från fall till fall, beroende på omständigheterna i varje enskilt fall.

61 Av det ovan anförda följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen i förevarande fall inte hade avvikit från de förhållningsregler angående överföring av ärenden inom nätverket som anges i tillkännagivandet om samarbete och som ska tillämpas mot bakgrund av bland annat rätten till god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan.

62 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

Den andra grunden: Åsidosättande av förbudet mot maktmissbruk

Parternas argument

63 Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning och tillämpning av förbudet mot maktmissbruk.

64 Enligt klagandena underkände tribunalen felaktigt i punkt 66 i den överklagade domen deras argument avseende maktmissbruk genom att begränsa sig till att, såsom den gjorde i punkt 57 i den överklagade domen, konstatera att det förelåg en risk för att Federala konkurrensmyndigheten inte skulle kunna påföra en effektiv sanktion. Tribunalen borde i stället ha prövat huruvida omstruktureringen av Silgan-koncernen faktiskt hindrade denna nationella myndighet från att påföra en effektiv sanktion.

65 I övrigt fattade kommissionen beslutet om att inleda förfarandet för att ålägga högre böter än de böter som i förevarande fall kunde åläggas av Federala konkurrensmyndigheten i det ärende som myndigheten redan handlade. Det ankom på tribunalen att konstatera att kommissionen, genom att agera på detta sätt, harmoniserade det europeiska systemet för böter, vilket innebär ett olagligt ingrepp i unionslagstiftarens behörighetsområde och således ett åsidosättande av maktdelningsprincipen. Om kommissionen hade ansett att det tyska sanktionssystemet var bristfälligt, borde den ha föreslagit unionslagstiftaren en harmonisering av sanktionerna eller inlett ett fördragsbrottsförfarande mot Förbundsrepubliken Tyskland.

66 Kommissionen har dessutom berövat klagandena deras grundläggande rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan. Klagandena har i detta avseende påpekat att de, på grund av att Federala konkurrensmyndigheten har fråntagits sin behörighet, inte kan få sin sak prövad vid den domstol som, enligt de tidigare fastställda reglerna, borde ha varit behörig, nämligen Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), i strid med principen om behörig domstol.

67 Kommissionen och den tyska regeringen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

Domstolens bedömning

68 I detta avseende bör det erinras om att en rättsakt, enligt fast rättspraxis, innebär maktmissbruk endast om den på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter förefaller ha antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget för att bemöta svårigheter i det enskilda fallet (dom av den 25 februari 1987, Banner/parlamentet, 52/86, EU:C:1987:106, punkt 6, och dom av den 9 december 2020, Groupe Canal +/kommissionen, C‑132/19 P, EU:C:2020:1007, punkt 31).

69 I motsats till vad klagandena har gjort gällande skulle frågan huruvida ett maktmissbruk eventuellt föreligger inte prövas genom att kontrollera huruvida det var omöjligt för Federala konkurrensmyndigheten att påföra en effektiv sanktion, utan huruvida de åberopade ändamålen sammanföll med de som erkänns i unionsrätten. Eftersom tribunalen, såsom framgår av punkt 59 ovan, gjorde en riktig bedömning när den slog fast att kommissionen kunde anse sig vara bättre lämpad att säkerställa en effektiv tillämpning av unionens konkurrensregler, kunde tribunalen härav dra slutsatsen, utan att göra sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning, att tillämpningen av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 sammanföll med ändamål som erkänns i unionsrätten, vilket innebar att denna tillämpning inte utgjorde något maktmissbruk.

70 Argumentet att kommissionen i förevarande fall har harmoniserat sanktionssystemet saknar också grund, eftersom inledandet av ett förfarande i ett ärende som hittills har handlagts av en nationell konkurrensmyndighet inte på något sätt medför en sådan harmonisering i den mening som klagandena avser.

71 Den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel, som fastställs i artikel 47 i stadgan, har inte heller åsidosatts, eftersom klagandena i enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF hade tillgång till ett effektivt rättsmedel mot det omtvistade beslutet inför tribunalen, som var behörig domstol i förevarande fall. I detta avseende kan rätten till behörig domstol, såsom framgår av punkt 31 i tillkännagivandet om samarbete, inte tolkas så, att den ger de berörda företagen en individuell rätt att få ärendet handlagt av en viss myndighet, vilket gör det möjligt för dem att bestämma vilken domstol som blir behörig att senare pröva ett eventuellt överklagande. Tribunalen gjorde följaktligen en riktig bedömning när den, i punkt 54 i den överklagade domen, slog fast att kommissionens antagande av det omtvistade beslutet logiskt sett medförde att unionsdomstolarna, och inte de nationella domstolarna, var behöriga.

72 Av det ovan anförda följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av förbudet mot maktmissbruk. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

Den tredje grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

Parternas argument

73 Klagandena har gjort gällande att tribunalen, för att kontrollera huruvida kommissionens tillämpning av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 gick utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet, borde ha prövat om det var omöjligt för Federala konkurrensmyndigheten att påföra en effektiv sanktion. I punkt 72 i den överklagade domen fann tribunalen endast att denna nationella myndighet kanske inte kunde påföra en sådan sanktion.

74 Klagandena har i andra hand anfört att tribunalen åsidosatte proportionalitetsprincipen genom att inte slå fast att artikel 11.6 hade tillämpats för sent. De har i detta avseende påpekat att Federala konkurrensmyndigheten handlade ärendet i mer än tre år. Om kommissionen ansåg att det var motiverat att inleda ett förfarande, borde den ha gjort det tidigare för att undvika att Silgan-koncernen i onödan ägnade resurser åt sitt försvar inför Federala konkurrensmyndigheten. Även om det antas att kommissionen, såsom tribunalen konstaterade i punkt 82 i den överklagade domen, först den 14 juni 2017 fick kännedom om de uppgifter som föranledde den att inleda förfarandet den 19 april 2018, är perioden på cirka tio månader mellan dessa två datum alltför lång.

75 I tredje hand anser klagandena att de påstådda fördelarna med att kommissionen inledde förfarandet var oproportionerliga i förhållande till de olägenheter som Silgan-koncernen har drabbats av i detta avseende. Till dessa olägenheter hör särskilt dubbelarbetet i utredningsförfarandet och förlusten av de fördelar som Silgan-koncernen hade kunnat dra nytta av vid Federala konkurrensmyndigheten enligt det program för förmånlig behandling som denna nationella myndighet hade genomfört. Det framgår emellertid av punkt 75 i den överklagade domen att tribunalen inte beaktade det faktum att dessa olägenheter var oproportionerliga.

76 Kommissionen har invänt att den tredje grunden för överklagandet delvis inte kan tas upp till prövning, eftersom klagandena har ifrågasatt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, dock utan att styrka att dessa omständigheter har missuppfattats. Överklagandet kan under alla omständigheter inte vinna bifall på denna grund, vilket även den tyska regeringen har gjort gällande.

Domstolens bedömning

77 Enligt fast rättspraxis kräver proportionalitetsprincipen att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas (dom av den 17 maj 1984, Denkavit Nederland, 15/83, EU:C:1984:183, punkt 25, och dom av den 29 juli 2024, Koiviston Auto Helsinki/kommissionen, C‑697/22 P, EU:C:2024:641, punkt 77).

78 Såsom har påpekats i punkt 59 ovan syftar förordning nr 1/2003 till att säkerställa en effektiv tillämpning av unionens konkurrensregler. I förevarande fall gjorde tribunalen en riktig bedömning när den fann att kommissionen kunde anse att den var den myndighet som var bäst lämpad att säkerställa en effektiv tillämpning av dessa regler, eftersom omstruktureringen av Silgan-koncernen under ärendets handläggning vid Federala konkurrensmyndigheten var ägnad att hindra denna nationella myndighet från att påföra en effektiv sanktion.

79 Överföringen av ärendet till kommissionen kan således inte anses gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå detta mål.

80 I den mån klagandena i andra hand har gjort gällande att kommissionen inledde förfarandet för sent, konstaterar domstolen att klagandena inom ramen för denna grund inte har åberopat någon som helst missuppfattning av de faktiska omständigheterna och att de inte heller – till stöd för denna grund – har framfört några rättsliga argument för att visa att ärendet inte hade flyttats över till kommissionen inom skälig tid. Under dessa omständigheter kan denna grund inte tas upp till prövning av skäl som är identiska med dem som angetts i punkt 39 ovan.

81 Eftersom klagandena slutligen och i tredje hand har åberopat de olägenheter som Silgan-koncernen påstås ha drabbats av till följd av tillämpningen av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003, ska det påpekas att kraven för att tillämpa artikel 11.6, såsom de som följer av skyldigheten för kommissionen och de övriga medlemmarna i nätverket att iaktta rätten till god förvaltning, säkerställer en lämplig avvägning mellan, å ena sidan, unionens intresse av att konkurrensreglerna tillämpas effektivt och, å andra sidan, de berörda företagens legitima intressen, däribland intresset av att kunna ägna sina resurser åt att försvara sig inför den myndighet som faktiskt kommer att fatta beslut i ärendet. Skyldigheten att inom skälig tid flytta över ett ärende inom nätverket utgör en integrerad del av denna avvägning. I övrigt och såsom framgår av punkt 59 ovan gjorde tribunalen en riktig bedömning när den fann att omständigheterna i målet – vilka kännetecknas av en omstrukturering av Silgan-koncernen under ärendets handläggning vid Federala konkurrensmyndigheten – gjorde det möjligt för kommissionen att frånta denna nationella myndighet dess behörighet att handlägga ärendet. Under dessa omständigheter och såsom tribunalen fann i punkt 75 i den överklagade domen kunde olägenheterna för Silgan-koncernen inte väga tyngre än allmänintresset av att kommissionen tillämpade unionens konkurrensregler på ett effektivt sätt.

82 Av det ovan anförda följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av proportionalitetsprincipen. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

Den femte grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten i artikel 296 andra stycket FEUF

Parternas argument

83 Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 296 andra stycket FEUF när den i punkterna 61–65 i den överklagade domen fann att kommissionen hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet.

84 Enligt motiveringsskyldigheten ska det av motiveringen klart och tydligt framgå hur den unionsinstitution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. I förevarande fall framgår det emellertid enligt klagandena inte av beslutet om att inleda förfarandet varför kommissionen biföll Federala konkurrensmyndighetens begäran. Genom att nöja sig med att i skäl 11 i det omtvistade beslutet ange att den hade tagit över handläggningen av ärendet på denna nationella myndighets begäran, har kommissionen inte uppfyllt denna skyldighet.

85 Tribunalens fastställande att vissa pressmeddelanden gjorde det möjligt för klagandena att förstå det sammanhang i vilket beslutet om att inleda förfarandet ingår saknar relevans för bedömningen av huruvida artikel 296 andra stycket FEUF har iakttagits. Pressmeddelanden kan nämligen inte ersätta motiveringen av ett beslut. Detta gäller i än högre grad när, såsom i förevarande fall, vissa av dessa pressmeddelanden offentliggjordes efter antagandet av det omtvistade beslutet. Klagandena har i detta avseende erinrat om att en rättsakts lagenlighet ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs. De skäl som anges i ett pressmeddelande och som föranledde Federala konkurrensmyndigheten att rikta sin begäran till kommissionen sammanfaller för övrigt inte nödvändigtvis med skälen till att kommissionen biföll denna begäran.

86 Kommissionen och den tyska regeringen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

Domstolens bedömning

87 Vad gäller bedömningen i punkterna 61–64 i den överklagade domen, enligt vilken, för det första, uppgiften i skäl 11 i det omtvistade beslutet att förfarandet hade inletts på begäran av Federala konkurrensmyndigheten och, för det andra, omnämnandet i flera pressmeddelanden, däribland det som offentliggjordes den 24 april 2018 av denna nationella myndighet, av de svårigheter som – när det gäller en effektiv tillämpning av unionens konkurrensregler – hade uppstått på grund av omstruktureringen av vissa företag som tillhörde Silgan-koncernen, hade gjort det möjligt för klagandena att få veta varför kommissionen hade fråntagit nämnda nationella myndighets behörighet och för tribunalen att utföra sin prövning av beslutets lagenlighet, måste det fastställas att denna bedömning är överflödig i tribunalens prövning av den andra grunden för talan som avser maktmissbruk. Eftersom nämnda bedömning avser det krav på motivering som föreskrivs i artikel 296 andra stycket FEUF, vilket skiljer sig från förbudet mot maktmissbruk, ska förevarande grund för överklagandet, som avser ett åsidosättande av detta krav på motivering, prövas. Denna grund för överklagandet förblir verkningslös trots att överklagandet – såsom anges i punkt 72 ovan – inte kan vinna bifall på den andra grunden för överklagandet, som avser ett åsidosättande av förbudet mot maktmissbruk.

88 Det ska i detta hänseende erinras om att uttrycket ”kommissionen inleder ett förfarande” i artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 avser en rättsakt från kommissionen varigenom denna institution underrättar ett företag om sin avsikt att inleda ett förfarande i syfte att fatta ett av de beslut som avses i kapitel III i denna förordning. Denna rättsakt avgränsar omfattningen av kommissionens fråntagande av behörighet från nationella konkurrensmyndigheter. För att tillämpningen av artikel 11.6 ska vara tydlig är det således nödvändigt att det i beslutet om att inleda granskningsförfarandet anges vilken påstådd överträdelse, som ett eller flera företag har begått under en eller flera perioder på en eller flera produktmarknader och en eller flera geografiska marknader, som rättsakten avser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2021, Slovak Telekom, C‑857/19, EU:C:2021:139, punkterna 27–29).

89 När kommissionen, såsom i förevarande fall, inleder ett förfarande i ett ärende som redan handläggs av en nationell konkurrensmyndighet, beror lagenligheten av denna åtgärd dessutom, såsom angetts i punkterna 42–51 ovan, på att flera andra krav är uppfyllda, däribland kraven på att först samråda med den nationella konkurrensmyndigheten och på att tillämpa förhållningsreglerna i tillkännagivandet om samarbete.

90 Det kan emellertid inte förväntas att kommissionen i ett beslut om att inleda förfarandet anger skälen till att den anser att dessa krav är uppfyllda. Såsom det har erinrats om i punkt 45 ovan är ett sådant beslut endast av förberedande karaktär och utgör därför inte i sig någon rättsakt mot vilken talan kan väckas.

91 Det omtvistade beslutet, som utgör en rättsakt som går någon emot, ska göra det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om skälen till den vidtagna åtgärden och för den behöriga domstolen att utföra sin prövning. Enligt fast rättspraxis ska kravet på motivering bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de, vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer, som direkt och personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 andra stycket FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 13 mars 1985, Nederländerna och Leeuwarder Papierwarenfabriek/kommissionen, 296/82 och 318/82, EU:C:1985:113, punkt 19, och dom av den 23 april 2026, Deutsche Lufthansa/Ryanair och Condor Flugdienst, C‑457/23 P, EU:C:2026:331, punkt 151), och i synnerhet utifrån det intresse som mottagarna av rättsakten kan ha av att få förklaringar. Följaktligen ska en rättsakt som går någon emot anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 122 och där angiven rättspraxis).

92 I förevarande fall består den åtgärd som kommissionen vidtog i det omtvistade beslutet huvudsakligen i fastställandet av en överträdelse av artikel 101 FEUF, tillsammans med påförandet av en sanktion. Mot bakgrund av de relevanta rättsreglerna, däribland artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 och rätten till god förvaltning, ska det emellertid anses att det, för att klagandena ska kunna utöva sin rätt att väcka talan och för att unionsdomstolen ska kunna utföra sin prövning, är nödvändigt att känna till skälen till att ärendet har flyttats över till kommissionen, trots att den icke bindande handläggningstid på två månader som anges i punkt 18 i tillkännagivandet om samarbete har löpt ut.

93 Mot denna bakgrund och den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 91 ovan finner domstolen att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av det krav på motivering som föreskrivs i artikel 296 andra stycket FEUF. I punkterna 61–64 i den överklagade domen slog tribunalen nämligen fast att skäl 11 i det omtvistade beslutet, bedömt mot bakgrund av det sammanhang som klagandena kände till och som föranledde Federala konkurrensmyndigheten att framställa sin begäran och kommissionen att ta över ärendet, var tillräckligt för att uppfylla detta krav på motivering. Denna bedömning är förenlig med ovannämnda rättspraxis.

94 Det ska i detta hänseende även preciseras att pressmeddelandena, även om de nämns i tribunalens bedömning till stöd för den omständigheten att klagandena kände till bakgrunden till överföringen av ärendet till kommissionen, inte ska anses ha varit nödvändiga för detta ändamål. Pressmeddelandet från Federala konkurrensmyndigheten av den 24 april 2018, som följde på kommissionens beslut om att inleda förfarandet, avslöjade nämligen för allmänheten ett sammanhang som klagandena själva nödvändigtvis redan kände till när förfarandet mot dem pågick vid denna nationella myndighet.

95 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

Den första grunden: Åsidosättande av subsidiaritetsprincipen

Parternas argument

96 Klagandena har hävdat att tribunalen i punkterna 39 och 40 i den överklagade domen i huvudsak slog fast att kommissionen, när ett kartellärende pågår vid en nationell konkurrensmyndighet, med stöd av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 kan inleda ett förfarande och på så sätt avsluta det pågående förfarandet vid denna nationella myndighet enbart genom att först samråda med denna myndighet.

97 Tribunalens bedömning innebär att det inte kan föreligga något åsidosättande av subsidiaritetsprincipen enligt artikel 5.3 FEU vid tillämpningen av det system med parallell behörighet som införts genom förordning nr 1/2003.

98 Enligt klagandena ska denna princip beaktas vid tillämpningen av artikel 101 FEUF. Härav följer att kommissionens administrativa åtgärder, inom ramen för det system med parallell behörighet som införts genom förordning nr 1/2003, är underkastat nämnda princip. Vid tillämpningen av artikel 11.6 i denna förordning bör kommissionen därför kontrollera om målen med den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och om åtgärden bättre kan uppnås på unionsnivå.

99 Den felaktiga tolkningen av subsidiaritetsprincipens omfattning föranledde tribunalen att i punkt 41 i den överklagade domen felaktigt slå fast att de omständigheter som klagandena åberopat, nämligen, för det första, att Federala konkurrensmyndighetens förfarande var mycket långt framskridet, för det andra, att den aktuella överträdelsen endast avsåg Förbundsrepubliken Tyskland och, för det tredje, att det enligt tysk rätt var möjligt att ålägga effektiva böter, saknade relevans för att bedöma huruvida talan var välgrundad.

100 Tribunalen gjorde även en felaktig bedömning när den i punkterna 46 och 47 i den överklagade domen ogillade klagandenas invändning om rättsstridighet avseende artikel 11.6 i förordning nr 1/2003. Det var i strid med subsidiaritetsprincipen som tribunalen fann att denna bestämmelse, med hänsyn till den roll som kommissionen har enligt EU- och EUF-fördragen när det gäller att utreda överträdelser av konkurrensrätten, ger kommissionen en mycket vidsträckt befogenhet att inleda förfaranden, eller till och med en befogenhet på grundval av vilken den kan inleda förfaranden ”efter eget gottfinnande”. Enligt klagandena borde tribunalen ha ansett att när en nationell konkurrensmyndighet redan handlägger ett ärende kan kommissionen endast i undantagsfall inleda ett förfarande.

101 När det gäller följderna av omstruktureringen av Silgan-koncernen för Federala konkurrensmyndighetens möjlighet att ålägga böter, anser klagandena att tribunalen inte kunde begränsa sig till att abstrakt konstatera att en omstrukturering kunde få en sådan följd. Enligt klagandena ankom det på tribunalen att konkret pröva huruvida kommissionen hade visat att den aktuella omstruktureringen faktiskt hindrade Federala konkurrensmyndigheten från att påföra företagen i Silgan-koncernen en effektiv sanktion.

102 Kommissionen har invänt att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden. Subsidiaritetsprincipen avser inte tillämpningen av unionens lagstiftningsakter, utan deras antagande. Kommissionens och de nationella konkurrensmyndigheternas tillämpning av artikel 101 FEUF får inte leda till att båda, vid varje tilldelning av ett ärende, måste motivera sitt agerande med hänsyn till subsidiaritetsprincipen, vilken redan har beaktats vid antagandet av förordning nr 1/2003.

103 Den tyska regeringen stöder visserligen kommissionens ståndpunkt att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund, men finner samtidigt att grunden är verkningslös, eftersom subsidiaritetsprincipen, som avser avgränsningen av befogenheter mellan unionen och medlemsstaterna, inte kan ligga till grund för rättigheter som enskilda som berörs av tillämpningen av unionsrätten kan åberopa i ett enskilt fall. De som omfattas av artikel 5.1 och 5.3 FEU är nämligen inte enskilda utan medlemsstaterna. Detta avspeglas i artikel 8 i det till EU- och EUF-fördragen bifogade protokoll (nr 2) om tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

104 Rådet har å sin sida erinrat om att subsidiaritetsprincipen enligt artikel 5.3 FEU inte är tillämplig på de områden där unionen har exklusiv befogenhet. Förordning nr 1/2003 omfattas av unionens exklusiva befogenhet, eftersom den fastställer de konkurrensregler som är nödvändiga för att den inre marknaden ska fungera, i den mening som avses i artikel 3.1 b FEUF.

Domstolens bedömning

105 Såsom har påpekats i punkterna 55 och 56 ovan begränsade sig tribunalen inte till att konstatera att en överföring till kommissionen av ett ärende som handläggs av en nationell konkurrensmyndighet kräver samråd med denna nationella konkurrensmyndighet, utan preciserade att en sådan överföring dessutom ska vara förenlig med artikel 101 FEUF, med de allmänna principerna i unionsrätten, däribland proportionalitetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, samt med stadgan, i vilken det i artikel 41 föreskrivs en skyldighet att handlägga förvaltningsärenden inom skälig tid. Såsom för övrigt har angetts i punkt 58 ovan hänvisade tribunalen även till punkt 54 i tillkännagivandet om samarbete, som innehåller en uppräkning av de undantagsfall i vilka kommissionen, efter utgången av den icke bindande handläggningstid på två månader som föreskrivs i punkt 18 i detta tillkännagivande, förbehåller sig möjligheten att frånta en nationell konkurrensmyndighet som redan handlägger ärendet dess behörighet.

106 Det var mot bakgrund av samtliga dessa regler och förhållningsregler som tribunalen fann att kommissionen kunde anse att den var bättre lämpad att handlägga ärendet.

107 I motsats till vad klagandena har hävdat innebär tribunalens bedömning således inte att kommissionen har befogenhet att ”efter eget gottfinnande” frånta en nationell konkurrensmyndighet – som handlägger ett ärende avseende en misstänkt överträdelse av unionens konkurrensregler – dess behörighet. Såsom med rätta framgår av resonemanget i den överklagade domen ska tillämpningen av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003, eftersom kommissionen genom att anta tillkännagivandet om samarbete har begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning, efter utgången av den icke bindande handläggningstid på två månader som föreskrivs i punkt 18 i detta tillkännagivande, grunda sig på omständigheter som räknas upp i nämnda tillkännagivande.

108 Även om det antas – vilket kommissionen, den tyska regeringen och rådet har bestritt – att tillämpningen av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 förutsätter att subsidiaritetsprincipen i artikel 5.3 FEU iakttas, enligt vilken det, såsom klagandena har gjort gällande, krävs att kommissionen, när en nationell konkurrensmyndighet redan handlägger ett ärende, endast i undantagsfall inleder ett förfarande i syfte att fatta ett beslut för att bland annat säkerställa en effektiv tillämpning av konkurrensrätten, måste det konstateras att tribunalen faktiskt kontrollerade huruvida kommissionen på grundval av ett sådant kriterium i vederbörlig ordning kunde anse sig vara bättre lämpad än Federala konkurrensmyndigheten.

109 Härav följer att den första grunden för överklagandet vilar på felaktiga antaganden, inte bara vad gäller tribunalens tolkning av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 mot bakgrund av de relevanta regler och förhållningsregler som den har identifierat, utan även vad gäller tillämpningen av denna bestämmelse i den överklagade domen.

110 I den mån klagandena anser att tribunalen gjorde fel då den inte biföll den invändning om rättsstridighet avseende artikel 11.6 i denna förordning som de hade framställt i andra hand, ska det slutligen påpekas att detta argument grundar sig på dessa felaktiga antaganden, nämligen att denna bestämmelse, såsom den har tolkats och tillämpats av tribunalen, gör det möjligt för kommissionen att ”efter eget gottfinnande” besluta att frånta en nationell konkurrensmyndighet som redan handlägger det aktuella ärendet dess behörighet.

111 Eftersom den första grunden för överklagandet, såväl i sin huvudsakliga som i sin underordnade del, bygger på felaktiga antaganden, kan överklagandet inte vinna bifall på den första grunden.

112 Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de åberopade grunderna, ska det ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

113 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

114 Enligt rättegångsreglernas artikel 138.1, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

115 Kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader i målet om överklagande och ersätta kommissionens rättegångskostnader vad gäller detta förfarande.

116 Enligt rättegångsreglernas artikel 140.1, som enligt artikel 184.1 i dessa regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Förbundsrepubliken Tyskland och rådet ska således bära sina egna rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1) Överklagandet ogillas.

2) Silgan Holdings Inc., Silgan Holdings Austria GmbH, Silgan International Holdings BV, Silgan Metal Packaging Distribution GmbH och Silgan White Cap Manufacturing GmbH ska bära sina egna rättegångskostnader i målet om överklagande och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen vad gäller detta förfarande.

3) Förbundsrepubliken Tyskland och Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.