Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 8 oktober 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)
den 8 oktober 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Artikel 3.1 och 3.3 samt punkt 1 e i bilagan – Begreppet oskäligt villkor – Avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är att kräva att en konsument som inte fullgör sina skyldigheter betalar ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp – Artikel 4.2 – Avtalsvillkor som omfattas av definitionen av avtalets huvudföremål – Avtal mellan en konsument och en näringsidkare om tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster – Avtalsvillkor varigenom en konsument åläggs att betala ersättning för varje dags dröjsmål med betalningen – Avtalsvillkor varigenom konsumenten, vid uppsägning av avtalet innan den minsta bindningstiden har löpt ut av skäl som kan tillskrivas konsumenten, åläggs att betala det belopp som ska betalas för den återstående perioden ”
I de förenade målen C‑872/24 och C‑909/24,
angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Tribunalul Arad (Domstolen i andra instans i Arad, Rumänien), av den 16 november 2024, som inkom till domstolen den 16 december 2024 (mål C‑872/24), och av den 5 november 2024, som inkom till domstolen den 16 december 2024 (mål C‑909/24), i målen
Digi România SA
mot
VK (C‑872/24),
och
Investcapital Ltd
mot
PN (C‑909/24),
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av tillförordnade avdelningsordföranden S. Rodin samt domarna N. Piçarra (referent) och O. Spineanu-Matei,
generaladvokat: D. Spielmann,
justitiesekreterare: V. Di Bucci,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Investcapital Ltd, genom Y. Beşleagă, A. Stoica och V. Stoica, avocaţi,
– Europeiska kommissionen, genom A. Boitoş och P. Kienapfel, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 56 FEUF, artiklarna 3.1, 3.3 och 4.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15,volym 12 s. 169), samt av punkt 1 e i bilagan till det direktivet, av artikel 20 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 2002, s. 51), av artiklarna 101, 105 och 107 samt av punkt 3 iv i del A i bilaga VIII och av punkt 2.4 i bilaga IX till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (EUT L 321, 2018, s. 36).
2 Respektive begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Digi România SA, som är ett företag bildat enligt rumänsk rätt, och, å andra sidan, VK, som är en konsument (mål C‑872/24), och i ett mål mellan, å ena sidan, Investcapital Ltd, som är ett företag bildat enligt rumänsk rätt, och, å andra sidan, PN, som är en konsument (mål C‑909/24), angående de belopp som dessa företag har begärt betalning av på grundval av villkor i avtal om tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster som ingåtts med dessa konsumenter.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 93/13
3 Åttonde och nittonde skälen i direktiv 93/13 har följande lydelse:
”Gemenskapens två konsumentpolitiska program understryker vikten av att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor. Detta skydd bör föreskrivas genom lagar och andra författningar som antingen harmoniseras på gemenskapsnivå eller antas direkt på den nivån.
…
Vid tillämpningen av detta direktiv skall inte bedömningen av villkorens oskälighet omfatta villkor som beskriver avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset på varorna eller tjänsterna. Avtalets huvudföremål och förhållandet mellan kvaliteten och priset kan likväl tas i beaktande …”
4 Enligt artikel 1.1 i detta direktiv är syftet med direktivet att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.
5 I artikel 2 i direktivet anges följande:
”I detta direktiv avses med
…
b) konsument : en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke,
c) näringsidkare : en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat.”
6 I artikel 3 i samma direktiv föreskrivs följande:
”1. Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.
…
3. Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga.”
7 Artikel 4.2 i direktiv 93/13 har följande lydelse:
”Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan pris och ersättning, å ena sidan, och sålda tjänster eller varor, å andra sidan; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”
8 I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
9 I artikel 7.1 i nämnda direktiv fastställs följande:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
10 Artikel 8 i direktivet lyder som följer:
”För att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten får medlemsstaterna, inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget.”
11 Bilagan till direktiv 93/13 har rubriken ”Avtalsvillkor till vilka hänvisas i artikel 3.3”. Punkt 1 e i bilagan avser särskilt avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är ”att kräva att en konsument som inte fullgör sina skyldigheter betalar ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp”.
Direktiv 2002/22
12 Skäl 30 i direktiv 2002/22, vilket direktiv upphävdes den 21 december 2020 i enlighet med artikel 125 i direktiv 2018/1972, hade följande lydelse:
”… Förutom bestämmelserna i detta direktiv är kraven i den gällande gemenskapslagstiftningen om konsumentskydd i samband med avtal, särskilt [direktiv 93/13] och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal [(EGT L 144, 1997, s. 19)], tillämpliga på konsumenttransaktioner avseende elektroniska nät och tjänster …”
13 Artikel 20.1 i direktiv 2002/22 hade följande ursprungliga lydelse:
”Punkterna 2, 3 och 4 skall gälla utan att det påverkar andra gemenskapsregler om konsumentskydd, särskilt direktiv [97/7] och [93/13], och nationella regler i enlighet med gemenskapslagstiftningen.”
Direktiv 2018/1972
14 I skäl 258 i direktiv 2018/1972 anges följande:
”… Förutom detta direktiv är kraven i den gällande unionsrätten om konsumentskydd i samband med avtal, särskilt [direktiv 93/13] och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU [av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64)], tillämpliga på konsumenttransaktioner avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. …”
Mervärdesskattedirektivet
15 I artikel 2.1 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet) föreskrivs följande:
”Följande transaktioner skall vara föremål för mervärdesskatt:
…
c) Tillhandahållande av tjänster mot ersättning som görs inom en medlemsstats territorium av en beskattningsbar person när denne agerar i denna egenskap.
…”
Rumänsk rätt
16 I artikel 4 i legea nr. 193/2000 privind beitszele abuzive din contractele încheiate între profesioniști și consumatori (lag nr 193/2000 om oskäliga villkor i avtal som ingåtts mellan näringsidkare och konsumenter) av den 6 november 2000 (ompublicerad i Monitorul Oficial al României , del I, nr 543 av den 3 augusti 2012), genom vilken direktiv 93/13 införlivades med rumänsk rätt, föreskrivs följande:
”1. Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling med konsumenten ska anses vara oskäligt om det, ensamt eller tillsammans med andra avtalsbestämmelser, i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.
…
4. Bilagan utgör en fullvärdig del av denna lag och innehåller en lista över exempel på villkor som anses oskäliga.”
17 I punkt 1 i) i bilagan till den lagen föreskrivs följande:
”Avtalsvillkor enligt vilka en konsument som inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet är skyldig att betala en ersättning som är oproportionerlig i förhållande till den skada som näringsidkaren har lidit ska anses vara oskäliga.”
Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Mål C ‑ 872/24
18 Den 5 september 2013 ingick VK ett avtal med Digi România om tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster i form av mobiltelefonitjänster och internetanslutningstjänster, vilket förlängdes genom ett tilläggsavtal av den 27 juni 2016. Då VK inte hade gjort de månatliga betalningarna åberopade Digi România klausulen om automatisk uppsägning i avtalet och begärde att VK, för perioden mellan år 2019 och år 2022, skulle betala ett belopp om 807,25 rumänska lei (RON) (ungefär 161,45 euro) för den huvudskuld som motsvarade de förfallna, obetalda fakturorna, jämte dröjsmålsränta på 0,2 procent av huvudskulden för varje dags försening.
19 Digi România väckte talan mot VK vid Judecătoria Arad (Förstainstansdomstolen i Arad, Rumänien) och yrkade att VK skulle betala det belopp som denne var skyldig att betala enligt de obetalda fakturorna samt ersättning med ett belopp om 289,92 RON (ungefär 57,98 euro) för aktiveringen av tjänsten och användningen av det obegränsade Optimpaketet.
20 Genom dom av den 21 mars 2024 ogillade Judecătoria Arad (Förstainstansdomstolen i Arad) delvis Digi Românias talan. Den domstolen fann att avtalsvillkoret om dröjsmålsränta på 0,2 procent av huvudskulden för varje dags försening var oskäligt, eftersom det innebar att konsumenten, om denne inte fullgjorde sina skyldigheter enligt avtalet, ålades att betala ersättning med ett belopp som var uppenbart oproportionerligt i förhållande till den skada som näringsidkaren lidit. Judecătoria Arad (Förstainstansdomstolen i Arad) preciserade att dröjsmålsräntan på ett år uppgick till 73 procent av huvudskulden, vilket vida översteg den lagstadgade räntesatsen, som fastställts till Banca Națională a Românieis (Rumäniens centralbank) referensräntesats plus fyra procentenheter.
Mål C ‑ 909/24
21 Mellan den 23 november och den 8 december 2017 ingick PN fyra avtal med Orange România S.A. om tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster i form av mobiltelefonitjänster och internetanslutningstjänster. Eftersom PN inte gjorde de månatliga betalningarna åberopade Orange România klausulen om automatisk uppsägning i avtalen och begärde att PN skulle betala dels ett belopp om 272,62 RON (ungefär 54,52 euro) för den huvudskuld som motsvarade de tillhandahållna tjänsterna, för vilka betalning inte erhållits, jämte dröjsmålsränta på 0,5 procent av huvudskulden för varje dags försening, dels 5 648,64 RON (ungefär 1 129,72 euro) i skadestånd på grund av att PN inte iakttagit den bindningstid på 24 månader som angavs i avtalen.
22 Den 30 mars 2022 överlät Orange România den fordran som bolaget hade på PN enligt de avtal som avses i föregående punkt till Investcapital. Investcapital väckte därefter talan mot PN vid Judecătoria Arad (Förstainstansdomstolen i Arad) med yrkande om att PN skulle betala de belopp som motsvarade denna fordran, jämte lagstadgad ränta från och med den dag då talan väcktes vid den domstolen.
23 Genom dom av den 22 februari 2024 fann Judecătoria Arad (Förstainstansdomstolen i Arad), av samma skäl som de som angavs i den ovan i punkt 20 nämnda domen av den 21 mars 2024, att avtalsvillkoret om dröjsmålsränta på 0,5 procent av huvudskulden för varje dags försening var oskäligt. Samma domstol slog även fast att det avtalsvillkor som gav näringsidkaren rätt att begära skadestånd vid konsumentens uppsägning i förtid av ett avtal i vilket det föreskrivs en bindningstid på 24 månader är oskäligt, eftersom villkoret dels inte hade förhandlats fram direkt med konsumenten, dels ålade konsumenten att betala ersättning med ett belopp som översteg beloppet av den skada som näringsidkaren lidit till följd av uppsägningen.
24 Investcapital och Digi România överklagade de domar som meddelades den 22 februari respektive den 21 mars 2024 till Tribunalul Arad (Domstolen i andra instans i Arad, Rumänien), som är den domstol som hänskjutit frågor till EU-domstolen. Den hänskjutande domstolen anser, för det första, att det är nödvändigt att fastställa huruvida, och i förekommande fall i vilken utsträckning, direktiv 93/13 är tillämpligt på villkoren om ersättning för dröjsmål med betalningen i de avtal om tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster som är aktuella i de nationella målen, eftersom det i den nationella lagstiftning som är tillämplig på denna sektor, i likhet med den som reglerar dröjsmålsränta generellt, inte föreskrivs någon begränsning av den dröjsmålsersättning som konsumenten kan åläggas att betala, i motsats till den nationella lagstiftning som är tillämplig på bland annat banktjänster. Den hänskjutande domstolen anser att dessa villkor kan prövas mot bakgrund av direktiv 93/13 och vill få klarhet i huruvida det direktivet gör det möjligt att sänka den dröjsmålsersättning som föreskrivs i nämnda avtalsvillkor.
25 För det andra, vad gäller villkoret i de avtal om tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster som ingåtts inom ramen för mål C‑909/24, enligt vilket konsumenten, vid förtida uppsägning av avtalet av skäl som kan tillskrivas denne, är skyldig att betala skadestånd motsvarande det belopp som vederbörande skulle ha varit skyldig att betala för den återstående avtalsperioden, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den omständigheten att EU-domstolen har kvalificerat ett sådant belopp som ersättning för ”tillhandahållande av tjänster mot ersättning”, i den mening som avses i artikel 2.1 c i mervärdesskattedirektivet innebär att avtalsvillkoret avseende detta belopp ska kvalificeras som ett avtalsvillkor avseende beskrivningen av avtalets huvudföremål, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13. Den hänskjutande domstolen anser att denna fråga ska besvaras jakande och att ett sådant avtalsvillkors oskälighet, enligt nämnda artikel 4.2, följaktligen inte kan prövas mot bakgrund av direktiv 93/13.
26 Mot denna bakgrund beslutade Tribunalul Arad (Domstolen i andra instans i Arad) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen i mål C‑872/24:
”1) Ska det förhållandet att en nationell lagstiftning, som innebär en viss begränsning av dröjsmålsräntan när det gäller rättsförhållanden som inte härrör från driften av ett bolag, har ett annat normativt innehåll vad gäller rättsförhållanden som härrör från driften av ett bolag, på så sätt att där inte fastställs någon begränsning av denna ersättning som är tillämplig på rättsförhållanden mellan en operatör av elektroniska kommunikationstjänster (mobiltelefoni och internettjänster) och en konsument, men där en sådan begränsning fastställs för andra förhållanden, till exempel bankverksamhet, anses utgöra en del av friheten att tillhandahålla tjänster i artikel 56 och följande artiklar i [EUF-fördraget], så som denna frihet regleras inom sektorn för elektronisk kommunikation genom [direktiv 2002/22] och [direktiv 2018/1972], eller kan denna ersättning tvärtom begränsas till förmån för konsumenterna genom rättsliga förfaranden, med stöd av artikel 3.3 i [direktiv 93/13], särskilt [punkt 1] led e i bilagan till det direktivet, enligt vilken ett avtalsvillkor som ger näringsidkaren rätt att kräva att en konsument som inte fullgör sina skyldigheter betalar ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp kan anses vara oskäligt?
2) Innebär tolkningen och tillämpningen av artikel 3.3 i direktiv 93/13, särskilt [punkt 1] led e i bilagan till det direktivet, vid en bedömning av den eventuella oskäliga karaktären hos en dröjsmålsklausul där det fastställs att en konsument, på grund av utebliven betalning på förfallodagen av fakturor för elektroniska kommunikationstjänster (mobiltelefoni och internettjänster), ska betala dröjsmålsränta på [0,2] procent för varje dags försening,
– att domstolen är skyldig att hänvisa till storleken på denna dröjsmålsränta beräknad på ett år, det vill säga med en procentsats på [73] procent per år, vilket innebär att det enbart kan fastställas huruvida denna ersättning är oskälig genom att den jämförs med den lagstadgade ränta som skulle ha tillämpats om parterna inte själva hade fastställt ett visst belopp för dröjsmålsränta,
eller
– att domstolen är skyldig att även beakta den faktiska period för vilken ersättning på [0,2] procent begärs, det vill säga antalet dagar som det kravet avser, och att vid sin bedömning beakta den faktiska storleken av det belopp som begärs i form av ersättning i förhållande till huvudfordran?
3) Ska artikel 3.3 i direktiv 93/13, särskilt [punkt 1] led e i bilagan till det direktivet, vid bedömning av den eventuella oskäliga karaktären hos en dröjsmålsklausul där det fastställs att en konsument, på grund av utebliven betalning på förfallodagen av fakturor för elektroniska kommunikationstjänster (mobiltelefoni och internettjänster), ska betala dröjsmålsränta på [0,2] procent för varje dags försening, tolkas och tillämpas så, att domstolen, utöver de belopp som konsumenten är skyldig att betala, även ska beakta den eventuella skada som lidits av näringsidkaren, som i sin tur är bunden av rättsförhållanden inom ramen för vilka näringsidkaren har liknande skyldigheter vad gäller beloppet av den dröjsmålsränta som denne ska betala vid åsidosättande av sina betalningsförpliktelser?
4) Kan ett specifikt fastställt dröjsmålsersättningsbelopp anses vara oskäligt i den mån det överstiger beloppet av konsumentens huvudskuld?”
27 I mål C‑909/24 beslutade Tribunalul Arad (Domstolen i andra instans i Arad) att vilandeförklara målet och ställa fyra frågor till EU-domstolen som är identiska med de frågor som ställts i mål C‑872/24, samt den femte, den sjätte och den sjunde frågan nedan:
”5) Är den kvalificering som har gjorts av EU-domstolen i domen av den 22 november 2018, MEO – Serviços de Comunicações e Multimédia (C‑295/17, EU:C:2018:942), av det i förväg fastställda belopp som betalas till en näringsidkare av en kund som i förtid, eller av skäl som kan tillskrivas kunden, säger upp ett tjänsteavtal som anger en minsta bindningstid – varvid detta belopp motsvarar det belopp som näringsidkaren skulle ha erhållit under återstående bindningstid om uppsägningen inte hade skett – nämligen att det beloppet utgör ersättning för en tjänst som tillhandahålls mot ersättning och därmed är föremål för mervärdesskatt, av självständig karaktär, på så sätt att den kvalificeringen enbart är relevant för tolkningen och tillämpningen av mervärdesskattedirektiven, eller kan den även beaktas vid tolkningen och tillämpningen av artikel 4.2 i direktiv 93/13, i syfte att från det sistnämnda direktivets tillämpningsområde undanta ett avtalsvillkor som fastställer oskäliga kostnader, efter det att avtalsvillkoret har ansetts vara hänförligt till beskrivningen av avtalsföremålet och till huruvida priset eller ersättningen är av skälig art i förhållande till de tjänster eller varor som tillhandahålls, i den mån det avtalsvillkoret anses vara klart och begripligt formulerat?
6) För det fall [föregående] fråga besvaras så, att domstolens tolkning i nämnda dom är av självständig karaktär och att den tolkningen således endast är tillämplig i förhållande till mervärdesskattedirektiven, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida och i vilken mån artikel 3.1 och 3.3 i direktiv 93/13, jämförd med artikel 20 i direktiv [2002/20], med artiklarna 101, 105 och 107 i direktiv 2018/1972 och med innehållet i del A punkt 3 iv i bilaga VIII och punkt 2.4 i bilaga IX till det direktivet, ska tolkas så, att ett villkor i ett avtal om elektroniska kommunikationstjänster (mobiltelefoni och internettjänster) som omfattas av tillämpningsområdet för [direktiv 2002/22] eller direktiv 2018/1972, varigenom det fastställs ett belopp som kan betalas som skadestånd till en näringsidkare av en kund som i förtid, eller av skäl som kan tillskrivas kunden, säger upp ett avtal vari en bindningstid anges som överensstämmer med den gräns på 24 månader som föreskrivs i artikel 105 i direktiv 2018/1972 och som motsvarar det belopp som näringsidkaren skulle ha erhållit under återstående bindningstid om uppsägning inte hade skett, kan anses vara oskäligt
– med avseende på det beloppets storlek och på grund av att det bedöms vara oproportionerligt i förhållande till den skada som leverantören av kommunikationstjänsterna har lidit, eller
– på grund av att det konstateras föreligga en rättslig obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter till följd av att enbart konsumenten, och inte även leverantören av kommunikationstjänsterna, är skyldig att betala sådan ersättning, i en situation där leverantören enligt samma avtal är skyldig att betala skadestånd med ett belopp som motsvarar vederlaget för den tjänst som inte har tillhandahållits eller som har tillhandahållits på ett otillbörligt sätt för det fall leverantören inte iakttar i förväg fastställda kvalitetskrav?
7) Vilken betydelse har det, vid prövningen av föregående fråga, att en konsument som har ingått ett avtal om tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster (mobiltelefoni och internettjänster) för en period om minst 24 månader har utnyttjat vissa reklamerbjudanden som består i lägre priser vid köp av utrustning eller tjänster, när det framgår av de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet att rabatternas värde är medräknade i den abonnemangsavgift som beräknats för hela avtalsperioden?”
28 EU-domstolens ordförande beslutade den 7 februari 2025 att förena målen C‑872/24 och C‑909/24 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första, den andra, den tredje och den fjärde frågan
29 Domstolen erinrar inledningsvis om följande. Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. För att kunna ge den nationella domstolen ett användbart svar kan EU-domstolen dessutom behöva ta hänsyn till bestämmelser i unionsrätten som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sina frågor, vilket kan göra tolkningen av bestämmelser i unionsrätten som nämns i frågorna överflödig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 44).
30 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen rätt i sin bedömning att de omtvistade avtalsvillkoren om ersättning för dröjsmål med betalningen kan prövas mot bakgrund av artikel 3.3 i direktiv 93/13 och närmare bestämt punkt 1 e i bilagan till det direktivet, för att avgöra huruvida de har som mål eller till konsekvens att ålägga en konsument som inte fullgör sina skyldigheter att betala ersättning till ett oproportionerligt belopp och huruvida det, om så är fallet, är möjligt att sätta ned detta belopp. Dessa bestämmelser, jämförda med artiklarna 1.1, 2 b och c, 6.1 och 7.1 i nämnda direktiv, vilka den hänskjutande domstolen inte har hänvisat till i frågorna 1–4, räcker för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, utan att det är nödvändigt att tolka artikel 56 FEUF.
31 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första, den andra, den tredje och den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.3 i direktiv 93/13 och punkt 1 e i bilagan till det direktivet, jämförda med artiklarna 1.1, 2 b och c, 6.1 och 7.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att ett villkor i ett avtal om tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, varigenom konsumenten åläggs att betala ersättning med ett visst belopp vid dröjsmål med betalningen, omfattas av nämnda direktivs tillämpningsområde, även om det i den nationella lagstiftning som är tillämplig på denna ekonomiska sektor, till skillnad från i den lagstiftning som reglerar andra ekonomiska sektorer, inte föreskrivs någon begränsning av ersättningsbeloppet. Om denna fråga besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen få klarhet i dels vilka kriterier som ska beaktas vid bedömningen av huruvida det ersättningsbelopp som konsumenten åläggs att betala enligt avtalet är oproportionerligt, dels huruvida det enligt direktivet är tillåtet för den nationella domstolen att sätta ned ett sådant belopp.
32 För det första är direktiv 93/13, så som domstolen redan har påpekat, ett allmänt konsumentskyddsdirektiv. Enligt artikel 1.1 i direktivet, jämförd med direktivets åttonde skäl, ska direktivet tillämpas på oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument, så som dessa definieras i artikel 2 c respektive b i direktivet, oberoende av vilken ekonomisk sektor det rör sig om (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 2025, Arce, C‑365/23, EU:C:2025:192, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
33 Direktiv 93/13 är följaktligen tillämpligt på sådana avtal om elektroniska kommunikationstjänster som de som är aktuella i det nationella målet, vilka ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, utan att det har någon betydelse i detta avseende huruvida det finns en för denna ekonomiska sektor specifik nationell lagstiftning i vilken det inte föreskrivs något tak för den ersättning för dröjsmål med betalningen som konsumenten kan åläggas att betala. Härav följer att villkoren i sådana avtal kan bli föremål för en oskälighetsbedömning, bland annat mot bakgrund av artikel 3 i direktivet och punkt 1 e i bilagan därtill.
34 Denna slutsats vinner för övrigt stöd såväl i artikel 20.1 i direktiv 2002/22, jämförd med skäl 30 i samma direktiv, som i skäl 258 i direktiv 2018/1972. Av det skälet framgår det uttryckligen att bestämmelserna i direktiv 93/13 är tillämpliga på konsumenttransaktioner avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
35 Enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare anses vara oskäligt om det inte har varit föremål för individuell förhandling och om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.
36 Så som anges i artikel 3.3 i direktiv 93/13 innehåller bilagan till direktivet en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga. Bland dessa villkor återfinns, i punkt 1 e i bilagan, avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är att kräva att en konsument som inte fullgör sina skyldigheter betalar ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp.
37 Domstolen har i detta avseende understrukit att ett sådant ersättningsbelopp ska stå i proportion till arten av konsumentens avtalsbrott (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 24 oktober 2019, Topaz, C‑211/17, EU:C:2019:906, punkterna 58 och 59).
38 För att bedöma huruvida nivån på den dröjsmålsräntesats som fastställs genom ett avtalsvillkor i vilket ersättning för dröjsmål med betalningen fastställs är ägnad att säkerställa att de mål som eftersträvas med dröjsmålsräntan uppnås utan att den går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, ska den behöriga domstolen bland annat beakta de bestämmelser i nationell rätt som är tillämpliga i avsaknad av en överenskommelse mellan parterna och, i synnerhet, jämföra den avtalade dröjsmålsräntesatsen med den lagstadgade räntesatsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2013, Aziz, C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 74).
39 Domstolen tillägger i detta hänseende att medlemsstaterna, med stöd av artikel 8 i direktiv 93/13 – enligt vilken de, för att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten, inom det område som omfattas av detta direktiv får anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget – får upprätta en nationell lista över avtalsvillkor som ska anses oskäliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2023, mBank (Polsk förteckning över rättsstridiga avtalsvillkor), C‑139/22, EU:C:2023:692, punkterna 39, 40 och 42 samt där angiven rättspraxis).
40 När medlemsstaterna på detta sätt utvidgar det skydd som föreskrivs i artikel 3.1 och 3.3 i direktiv 93/13 samt i bilagan till det direktivet, genom att generellt föreskriva att de typfall av avtalsvillkor som räknas upp i punkt 1 i bilagan ska anses oskäliga, krävs det inte någon ytterligare prövning av det omtvistade avtalsvillkoret enligt kriterierna i artikel 3.1 i direktiv 93/13, förutsatt att villkoret, bland annat med hänsyn till dess verkningar, materiellt sett är likvärdigt med det avtalsvillkor som avses i den nationella listan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2023, mBank (Polsk förteckning över rättsstridiga avtalsvillkor), C‑139/22, EU:C:2023:692, punkterna 42 och 44 samt där angiven rättspraxis).
41 Det framgår av beslutet om hänskjutande att artikel 4.4 i lag nr 193/2000 och bilagan till den lagen syftar till att upprätta en nationell lista över villkor som ska anses oskäliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, Matei, C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 61). Bland de typfall av avtalsvillkor som räknas upp i denna bilaga återfinns, i punkt 1 i, villkoret att en konsument som inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet ska betala ersättning till ett belopp som inte står i proportion till den skada som näringsidkaren har lidit.
42 I enlighet med den rättspraxis som domstolen hänvisat till i punkt 40 ovan kräver de i de nationella målen aktuella avtalsvillkoren, enligt vilka en konsument som inte fullgör sina skyldigheter åläggs att betala dröjsmålsränta, således inte någon ytterligare prövning enligt kriterierna i artikel 3.1 i direktiv 93/13, under förutsättning att dessa villkor, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, är materiellt likvärdiga med villkoret i punkt 1 i) i bilagan till lag nr 193/2000, bland annat med hänsyn till deras verkningar. I detta avseende ska den berörda näringsidkaren ha möjlighet att bestrida likvärdigheten vid behörig domstol inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande i enlighet med de formkrav som uppställs i nationella processregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2024, Getin Noble Bank m.fl. (Prövning ex officio av huruvida avtalsvillkor är oskäliga), C‑531/22, EU:C:2024:58, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
43 För det andra, vad gäller frågan huruvida en domstol i en medlemsstat, när den slår fast att ett avtalsvillkor om ersättning för dröjsmål med betalningen är oskäligt, utan att för den skull sätta ett tak för ersättningsbeloppet, får sätta ned beloppet med stöd av direktiv 93/13, följer det av artikel 6.1 i det direktivet att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i medlemsstatens nationella rätt, bindande för konsumenten. I den andra delen av den bestämmelsen preciseras att ett sådant avtal ska förbli bindande för parterna ”på samma grunder”, om det kan bestå ”utan de oskäliga villkoren”.
44 EU-domstolen har av lydelsen i artikel 6.1 i nämnda direktiv dragit slutsatsen att de nationella domstolarna är skyldiga att underlåta att tillämpa oskäliga avtalsvillkor så att de inte får bindande verkan gentemot konsumenten, såvida inte konsumenten motsätter sig detta, utan att de har befogenhet att ompröva villkorens innehåll. Avtalet ska i princip bestå utan någon annan ändring än den som följer av att det oskäliga avtalsvillkoret stryks, i den mån detta är rättsligt möjligt enligt nationella bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 3 september 2024, Investcapital, C‑658/23, EU:C:2024:716, punkterna 48, 52 och 56).
45 Denna tolkning vinner stöd i ändamålet med och den allmänna systematiken i direktiv 93/13. Mot bakgrund av betydelsen av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som ges konsumenter, vilka befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren vad gäller såväl förhandlingsposition som informationsnivå, anges i artikel 7.1 i det direktivet att medlemsstaterna ska föreskriva lämpliga och effektiva medel ”för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter” (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 3 september 2024, Investcapital, C‑658/23, EU:C:2024:716, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
46 Förverkligandet av det långsiktiga mål som eftersträvas med nämnda artikel 7 skulle kunna äventyras om en nationell domstol gavs möjlighet att ändra innehållet i oskäliga villkor i sådana avtal. En sådan möjlighet skulle nämligen motverka den avskräckande effekt det har på näringsidkarna att sådana oskäliga villkor helt enkelt inte kan tillämpas gentemot konsumenterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito, C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
47 Härav följer att artikel 6.1 i direktiv 93/13, jämförd med artikel 7.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att den inte tillåter att den nationella domstolen, när den har slagit fast att ett villkor om ersättning för dröjsmål med betalningen i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt, begränsar sig till att sätta ned det ersättningsbelopp som konsumenten åläggs att betala enligt detta villkor, även om detta är tillåtet enligt nationell rätt, utan innebär att den domstolen helt enkelt är skyldig att underlåta att tillämpa nämnda avtalsvillkor gentemot konsumenten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito, C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 60 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 3 september 2024, Investcapital, C‑658/23, EU:C:2024:716, punkt 58).
48 Mot bakgrund av ovanstående skäl ska den första, den andra, den tredje och den fjärde frågan besvaras på följande sätt. Artikel 3.3 i direktiv 93/13 och punkt 1 e i bilagan till det direktivet, jämförda med artiklarna 1.1, 2 b och c, 6.1 och 7.1 i samma direktiv, ska tolkas på följande sätt:
– Ett villkor i ett avtal om tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, varigenom konsumenten åläggs att betala ersättning vid dröjsmål med betalningen med ett visst belopp, omfattas av nämnda direktivs tillämpningsområde och kan anses oskäligt, även om det i den nationella lagstiftning som är tillämplig på denna ekonomiska sektor, till skillnad från i den lagstiftning som reglerar andra ekonomiska sektorer, inte föreskrivs någon begränsning av ersättningsbeloppet.
– När det i nationell rätt uttryckligen anges att ett avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är att kräva att en konsument som inte fullgör sina skyldigheter betalar ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp kan anses oskäligt, får villkor – utan att det görs någon ytterligare prövning enligt kriterierna i artikel 3.1 i direktiv 93/13 – anses oskäliga när de, bland annat med hänsyn till sina verkningar, är materiellt likvärdiga med det avtalsvillkor som avses i den nationella rätten, vilket ska fastställas under ett kontradiktoriskt förfarande mellan näringsidkaren och konsumenten, i enlighet med de formkrav som uppställs i nationella processregler.
– Den nationella domstolen ska underlåta att tillämpa sådana avtalsvillkor utan att kunna sätta ned beloppet av den ersättning för dröjsmål med betalningen som föreskrivs däri.
Den femte frågan
49 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för en oskälighetbedömning av ett avtalsvillkor enligt vilket konsumenten, vid förtida uppsägning av ett tjänsteavtal i vilket en minsta bindningstid anges, av skäl som kan tillskrivas konsumenten, åläggs att betala ersättning till den berörda näringsidkaren med ett belopp som motsvarar de återstående månatliga betalningarna, även om EU-domstolen, vad gäller tillämpningen av mervärdesskattedirektivet, har kvalificerat en sådan ersättning som ersättning för ”tillhandahållande av tjänster mot ersättning”, i den mening som avses i artikel 2.1 c i det direktivet.
50 Enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13, jämförd med nittonde skälet i samma direktiv, ska bedömningen av avtalsvillkors oskälighet inte avse bland annat beskrivningen av avtalets huvudföremål, i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.
51 Den bestämmelsen innebär således ett undantag från den prövning i sak av oskäliga villkor som föreskrivs inom ramen för det konsumentskyddssystem som införts genom det direktivet, och som sådant ska den tolkas strikt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, D.V (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 30).
52 Avtalsvillkor som omfattas av begreppet avtalets huvudföremål, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13, ska anses vara villkor som anger de väsentliga prestationerna i avtalet och vilka, som sådana, kännetecknar avtalet. De avtalsvillkor som däremot är av underordnad betydelse jämfört med de villkor som definierar avtalsförhållandets själva natur kan inte omfattas av begreppet avtalets huvudföremål (dom av den 12 januari 2023, D.V (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
53 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att de väsentliga prestationerna i avtalet, det vill säga tillhandahållandet av elektroniska kommunikationstjänster och det pris som konsumenten ska betala för dessa tjänster, inte fastställs i det avtalsvillkor som är aktuellt i mål C‑909/24. Det avtalsvillkoret syftar i stället till att åtgärder vidtas mot konsumentens beteende vid uppsägning av avtalet, av skäl som kan tillskrivas konsumenten, före utgången av den avtalade bindningstiden. Under dessa omständigheter, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, sorterar detta avtalsvillkor inte under den kategori av avtalsvillkor som omfattas av begreppet avtalets huvudföremål, eftersom det syftar till att åtgärder vidtas vid avtalsbrott och inte till att fastställa avtalsförpliktelsens innebörd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Vicente (Förfarande rörande advokatarvode), C‑335/21, EU:C:2022:720, punkterna 78 och 79).
54 Frågan huruvida nämnda avtalsvillkor är oskäligt kan således prövas mot bakgrund av direktiv 93/13. I detta avseende är det utan betydelse att domstolen, i domen av den 22 november 2018, MEO – Serviços de Comunicações e Multimédia (C‑295/17, EU:C:2018:942, punkt 57), vad gäller tillämpningen av mervärdesskattedirektivet, kvalificerade det i förväg fastställda belopp som en konsument är skyldig att betala till en näringsidkare vid förtida uppsägning av ett tjänsteavtal i vilket en minsta bindningstid anges, av skäl som kan tillskrivas konsumenten, som ersättning för ”tillhandahållande av tjänster mot ersättning”, i den mening som avses i artikel 2.1 c i det sistnämnda direktivet.
55 Denna slutsats vinner stöd i de olika mål som eftersträvas med direktiv 93/13 och med mervärdesskattedirektivet. Direktiv 93/13 har nämligen till syfte att värna allmänintresset av att skydda konsumenterna mot oskäliga villkor i avtal som de ingår med näringsidkare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Banco Santander och Escobedo Cortés, C‑96/16 och C‑94/17, EU:C:2018:643, punkt 75), medan syftet med mervärdesskattedirektivet är att införa ett mervärdesskattesystem som inte snedvrider konkurrensvillkoren och inte hindrar den fria rörligheten för varor och tjänster (dom av den 1 augusti 2025, Galerie Karsten Greve, C‑433/24, EU:C:2025:600, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
56 Enligt de bestämmelser som nämns i punkt 41 ovan, i enlighet med det syfte med direktiv 93/13 som det erinrats om i föregående punkt, kvalificeras alla avtalsvillkor uttryckligen som oskäliga när de ålägger en konsument som inte fullgör sina avtalsförpliktelser att betala ersättning med ett belopp som är oproportionerligt i förhållande till den skada som näringsidkaren har lidit. Mot denna bakgrund skulle dessa bestämmelser till stor del förlora sin ändamålsenliga verkan om de behöriga domstolarna, på grundval av artikel 4.2 i direktiv 93/13, redan från början var förhindrade att bedöma huruvida ett sådant avtalsvillkor som det som är aktuellt i mål C‑909/24 är oskäligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, Matei, C‑143/13, EU:C:2015:127, punkterna 60 och 61).
57 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den femte frågan besvaras på följande sätt. Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en oskälighetsbedömning av ett avtalsvillkor, enligt vilket konsumenten, vid förtida uppsägning av ett tjänsteavtal i vilket en minsta bindningstid anges, av skäl som kan tillskrivas konsumenten, åläggs att betala ersättning till den berörda näringsidkaren med ett belopp som motsvarar de återstående månatliga betalningarna, även om EU-domstolen, vad gäller tillämpningen av mervärdesskattedirektivet, har kvalificerat en sådan ersättning som ersättning för ”tillhandahållande av tjänster mot ersättning”, i den mening som avses i artikel 2.1 c i det sistnämnda direktivet.
Den sjätte och den sjunde frågan
58 Så som det har erinrats om i punkt 29 ovan kan EU-domstolen, inom ramen för det förfarande för samarbete mellan medlemsstaternas domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, behöva ta hänsyn till bestämmelser i unionsrätten som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga, vilket kan göra tolkningen av de bestämmelser i unionsrätten som nämns i frågan överflödig.
59 Så är fallet i förevarande fall, eftersom den omständigheten att EU-domstolen, i syfte att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar som gör det möjligt för den att avgöra det mål som är anhängigt vid den, har tagit hänsyn till bestämmelsen i punkt 1 e i bilagan till direktiv 93/13, vilken inte nämns i den sjätte frågan, gör det överflödigt att tolka artiklarna 101, 105 och 107 samt av del A punkt 3 iv i bilaga VIII och punkt 2.4 i bilaga IX till direktiv 2018/1972, vilka nämns i den frågan.
60 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den sjätte och den sjunde frågan, vilka kan prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 och 3.3 i direktiv 93/13, jämförd med punkt 1 e i bilagan till det direktivet, ska tolkas så, att det är möjligt att anse att ett avtalsvillkor i ett avtal om elektroniska kommunikationstjänster som ingåtts för en minsta bindningstid på 24 månader är oskäligt, när konsumenten, vid förtida uppsägning av avtalet som kan tillskrivas konsumenten, enligt detta avtalsvillkor är skyldig att, som ersättning, till näringsidkaren betala det belopp som ska betalas för den återstående perioden, vilket beräknas genom att inkludera de rabatter som konsumenten har beviljats för de tillhandahållna tjänsterna och varorna.
61 Så som angetts i punkterna 37–41 ovan framgår det av artikel 3.3 i direktiv 93/13, jämförd med punkt 1 e i bilagan till det direktivet, att det avtalsvillkor varigenom en konsument som inte fullgör sina skyldigheter åläggs att betala ersättning med ett oproportionerligt högt belopp till näringsidkaren återfinns i en vägledande, och inte uttömmande lista över avtalsvillkor som kan anses oskäliga, medan det i artikel 4.4 i lag nr 193/2000 och i punkt 1 i) i bilagan till den lagen, i syfte att tillförsäkra konsumenterna ett högre skydd, föreskrivs att ett sådant villkor ska kvalificeras som oskäligt, utan att det krävs någon ytterligare prövning enligt de kriterier som anges i artikel 3.1 i nämnda direktiv.
62 Så som den hänskjutande domstolen uttryckligen har medgett är det således med tillämpning av denna regel som frågan huruvida det avtalsvillkor som är aktuellt i mål C‑909/24 är oskäligt ska bedömas, på de villkor som EU-domstolen erinrat om i punkt 42 ovan.
63 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den sjätte och den sjunde frågan besvaras på följande sätt. Artikel 3.1 och 3.3 i direktiv 93/13, jämförd med punkt 1 e i bilagan till det direktivet, ska tolkas så, att det är möjligt att anse att ett avtalsvillkor i ett avtal om elektroniska kommunikationstjänster som ingåtts för en minsta bindningstid på 24 månader är oskäligt, när konsumenten, vid en förtida uppsägning av avtalet som kan tillskrivas konsumenten, enligt detta avtalsvillkor är skyldig att, som ersättning, till näringsidkaren betala det belopp som ska betalas för den återstående perioden, vilket beräknas genom att inkludera de rabatter som konsumenten har beviljats för de tillhandahållna tjänsterna och varorna.
Rättegångskostnader
64 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
1) Artikel 3.3 och punkt 1 e i bilagan till rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, jämförda med artiklarna 1.1, 2 b och c, 6.1 och 7.1 i det direktivet,
ska tolkas på följande sätt:
– Ett villkor i ett avtal om tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, varigenom konsumenten åläggs att betala ersättning vid dröjsmål med betalningen med ett visst belopp, omfattas av nämnda direktivs tillämpningsområde och kan anses oskäligt, även om det i den nationella lagstiftning som är tillämplig på denna ekonomiska sektor, till skillnad från i den lagstiftning som reglerar andra ekonomiska sektorer, inte föreskrivs någon begränsning av ersättningsbeloppet.
– När det i nationell rätt uttryckligen anges att ett avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är att kräva att en konsument som inte fullgör sina skyldigheter betalar ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp kan anses oskäligt, får villkor – utan att det görs någon ytterligare prövning enligt kriterierna i artikel 3.1 i direktiv 93/13 – anses oskäliga när de, bland annat med hänsyn till sina verkningar, är materiellt likvärdiga med det avtalsvillkor som avses i den nationella rätten, vilket ska fastställas under ett kontradiktoriskt förfarande mellan näringsidkaren och konsumenten, i enlighet med de formkrav som uppställs i nationella processregler.
– Den nationella domstolen ska underlåta att tillämpa sådana avtalsvillkor utan att kunna sätta ned beloppet av den ersättning för dröjsmål med betalningen som föreskrivs däri.
2) Artikel 4.2 i direktiv 93/13
ska tolkas så,
att den inte utgör hinder för en bedömning av huruvida ett avtalsvillkor – enligt vilket konsumenten, vid förtida uppsägning av ett tjänsteavtal i vilket en minsta bindningstid anges, av skäl som kan tillskrivas konsumenten, åläggs att betala ersättning till den berörda näringsidkaren med ett belopp som motsvarar de återstående månatliga betalningarna – ska anses oskäligt, även om EU-domstolen, vad gäller tillämpningen av rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, har kvalificerat en sådan ersättning som ersättning för ”tillhandahållande av tjänster mot ersättning”, i den mening som avses i artikel 2.1 c i det sistnämnda direktivet.
3) Artikel 3.1 och 3.3 i direktiv 93/13, jämförd med punkt 1 e i bilagan till detta direktiv,
ska tolkas så,
att det är möjligt att anse att ett avtalsvillkor i ett avtal om elektroniska kommunikationstjänster som ingåtts för en minsta bindningstid på 24 månader är oskäligt, när konsumenten, vid förtida uppsägning av avtalet som kan tillskrivas konsumenten, enligt detta avtalsvillkor är skyldig att, som ersättning, till näringsidkaren betala det belopp som ska betalas för den återstående perioden, vilket beräknas genom att inkludera de rabatter som konsumenten har beviljats för de tillhandahållna tjänsterna och varorna.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: rumänska.