Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 22 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 22 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Europeiskt arvsintyg – Förordning (EU) nr 650/2012 – Artikel 68 led l – Det europeiska arvsintygets innehåll – Arv som innefattar en fastighet belägen i en annan medlemsstat än den där intyget lämnades – Intyg krävs för inskrivning av äganderätten till fastigheten i den förstnämnda medlemsstatens fastighetsregister – Skyldighet för den utfärdande myndigheten att identifiera fastigheten i det europeiska arvsintyget – Nationell lagstiftning som nekar inskrivning i fastighetsregistret enbart på grundval av ett europeiskt arvsintyg som inte innehåller sådana uppgifter om den berörda egendomen som fordras enligt den lagstiftningen – Bestämmelser om ’universalsuccession’ i tillämplig successionsrätt – Den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där fastighetsregistret förs föreskriver en möjlighet att för inskrivningen ge in en handling avsedd att komplettera det europeiska arvsintyget när detta inte identifierar den berörda egendomen – Eventuell påverkan på tillämpningen av dessa bestämmelser och på förekomsten av denna lagstiftning beträffande den utfärdande myndighetens skyldighet att identifiera den berörda egendomen i intyget ”

I mål C‑873/24 [Marwanak]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 27 november 2024, som inkom till domstolen den 17 december 2024, i målet

GK,

NU,

TZ,

MV,

UK

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna R. Frendo, N. Jääskinen (referent), M. Condinanzi och A. Kornezov,

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– GK, NU, TZ, MV och UK, genom S. Heidenhain, Rechtsanwalt,

– Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann och J. Simon, samtliga i egenskap av ombud,

– Tjeckiens regering, genom A. Pagáčová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

– Spaniens regering, genom P. Pérez Zapico, i egenskap av ombud,

– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom B. Ernst och S. Noë, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 5 februari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 68 led l i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107).

2 Begäran har framställts i ett förfarande som GK, NU, TZ, MV och UK inlett i Tyskland i syfte att utfärda ett europeiskt arvsintyg som innehåller en uttrycklig uppgift om fast egendom belägen i Tjeckien, i syfte att möjliggöra inskrivning av en rättighet avseende denna egendom i fastighetsregistret i sistnämnda medlemsstat.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 650/2012

3 Skälen 7–9, 18, 19, 67, 68, 71 och 80 i förordning nr 650/2012 har följande lydelse:

”(7) En välfungerande inre marknad bör underlättas genom att man undanröjer hindren för fri rörlighet för de personer som för närvarande har svårt att hävda sina rättigheter vid arv med gränsöverskridande verkan. … Det är också viktigt att på ett effektivt sätt skydda rättigheterna för arvingar, testamentstagare, övriga till den avlidne närstående personer och borgenärer.

(8) För att uppnå dessa mål bör denna förordning sammanföra bestämmelserna om behörighet, tillämplig lag och erkännande eller, i tillämpliga fall, godkännande, verkställbarhet och verkställighet av domar, officiella handlingar och förlikningar inför domstol samt om inrättande av ett europeiskt arvsintyg.

(9) Denna förordnings tillämpningsområde bör innefatta alla civilrättsliga aspekter av arv efter en avliden person, det vill säga alla former av överföring av tillgångar, rättigheter och skyldigheter efter dödsfall, oavsett om det rör sig om ett testamentariskt förordnande om kvarlåtenskap eller om arv enligt den legala arvsordningen.

…

(18) De krav som ställs vid registrering i ett register av en rättighet i fast eller lös egendom bör undantas från denna förordnings tillämpningsområde. Det bör därför vara lagen i den medlemsstat där registret förs (för fast egendom lagen där egendomen är belägen ( lex rei sitae )) som avgör de rättsliga villkoren och förfarandet för registreringen och vilka myndigheter, såsom myndigheter med ansvar för fastighetsregister eller notarier, som ansvarar för att kontrollera att alla krav har uppfyllts och att de handlingar som uppvisats är tillräckliga eller innehåller de uppgifter som krävs. Myndigheterna får särskilt kontrollera att den avlidnes rätt till den arvsegendom som anges i den handling som uppvisas för registrering är en rättighet som har registrerats i registret eller som på annat sätt bevisas i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där registret förs. För att undvika duplicering av handlingar bör registeransvariga myndigheter godkänna handlingar som har upprättats av behöriga myndigheter i en annan medlemsstat och vilkas rörlighet föreskrivs i denna förordning. I synnerhet bör det europeiska arvsintyg som utfärdas enligt denna förordning utgöra en giltig handling för registrering av arvsegendomen i ett register i en medlemsstat. Detta bör dock inte innebära att de myndigheter som är involverade i registreringen inte kan uppmana den person som ansöker om registrering att lämna sådana ytterligare uppgifter eller handlingar som krävs enligt lagen i den medlemsstat där registret förs, till exempel information eller handlingar gällande betalning av skatt. Den behöriga myndigheten får meddela den person som ansöker om registrering hur den information eller de handlingar som saknas kan lämnas.

(19) Verkningarna av registreringen av en rättighet i ett register bör också undantas från denna förordnings tillämpningsområde. Det bör därför vara lagen i den medlemsstat där registret förs som avgör huruvida registreringen exempelvis har en fastställande eller konstitutiv verkan. Om det exempelvis för att förvärva en rättighet krävs registrering enligt lagen i den medlemsstat där registret förs – för att registrens erga omnes -verkan ska uppnås eller för att skydda förlikningar inför domstol – bör tidpunkten för detta förvärv regleras av lagen i den medlemsstaten.

…

(67) Ett snabbt, smidigt och effektivt avgörande vid ett arvsärende med gränsöverskridande verkan inom [Europeiska] unionen innebär att arvingarna lätt bör kunna bevisa sin ställning och/eller sina rättigheter och befogenheter i en annan medlemsstat, t.ex. i den medlemsstat där kvarlåtenskapen är belägen. För att de ska kunna göra detta bör man i denna förordning föreskriva inrättandet av ett enhetligt intyg, det europeiska arvsintyget …, som ska utfärdas för användning i en annan medlemsstat. Med hänsyn till subsidiaritetsprincipen bör arvsintyget inte ersätta nationella dokument som eventuellt finns för liknande ändamål i medlemsstaterna.

(68) Den myndighet som utfärdar arvsintyget bör ta hänsyn till de formella förfaranden som krävs för att registrera fast egendom i den medlemsstat där registret förs. För detta syfte bör denna förordning föreskriva ett utbyte av information om sådana förfaranden mellan medlemsstaterna.

…

(71) Arvsintyget bör ha samma verkan i samtliga medlemsstater. Det bör inte vara en exekutionstitel i sig men bör ha bevisvärde och bör förutsättas på korrekt sätt ange vad som har fastställts enligt den lag som är tillämplig på arvet eller enligt annan lag som är tillämplig på specifika delar, såsom den materiella giltigheten för förordnanden om kvarlåtenskap. Arvsintygets bevisvärde bör inte utvidgas till uppgifter som inte omfattas av denna förordning, till exempel frågan om anknytning eller frågan om huruvida en viss tillgång tillhörde den avlidne. … Om en tredje persons förvärv av sådan egendom faktiskt har skett eller inte bör inte regleras i denna förordning.

…

(80) [M]ålen för denna förordning, nämligen fri rörlighet för personer, möjligheten för medborgare att i förväg utforma sina arvsförhållanden inom unionen och skyddet för de rättigheter som arvingar, testamentstagare, övriga närstående personer till den avlidne och borgenärer har, [kan] inte i tillräcklig utsträckning … uppnås av medlemsstaterna …”

4 Artikel 1 i förordningen, med rubriken ”Tillämpningsområde”, har följande lydelse:

”1. Denna förordning är tillämplig på arv efter avliden. Den ska inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor.

2. Denna förordning är inte tillämplig på

…

k) frågor som rör karaktären hos sakrätter, och

l) registrering i ett register av rättigheter i fast eller lös egendom, inbegripet de rättsliga krav som ställs vid en sådan registrering, och verkningarna av en registrering eller utebliven registrering av sådana rättigheter i ett register.”

5 Artikel 3 i förordningen, med rubriken ”Definitioner”, föreskriver följande:

”1. I denna förordning avses med

a) arv : arv efter avliden som omfattar alla former av överföring av tillgångar, rättigheter och skyldigheter efter dödsfall, oavsett om det rör sig om ett testamentariskt förordnande om kvarlåtenskap eller om arv enligt den legala arvsordningen.

…

c) gemensamt testamente : testamente som upprättas av två eller flera personer i en enda handling,

…”

6 Kapitel III i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Tillämplig lag”, innehåller artiklarna 20–38.

7 Artikel 21 i förordningen har rubriken ”Allmän regel”. Artikel 21.1 stadgar följande:

”Om inte annat anges i denna förordning ska den lag som är tillämplig på arvet i dess helhet vara lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död.”

8 Artikel 22 i förordningen har rubriken ”Lagval”. Artikel 22.1 första stycket har följande lydelse:

”En person får låta rätten till sitt arv i dess helhet styras av lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller vid sin död.”

9 Artikel 23 i samma förordning, med rubriken ”Den tillämpliga lagens räckvidd”, har följande lydelse:

”1. Den lag som anvisas enligt artikel 21 eller 22 ska styra arvet i dess helhet.

2. Den lagen ska i synnerhet reglera

a) orsak, tidpunkt och plats för inledningen av arvsförfarandet,

b) fastställandet av förmånstagarna, deras respektive andelar samt de förpliktelser som de kan komma att åläggas enligt den avlidnes sista vilja samt fastställandet av övriga arvsrätter, inbegripet efterlevande makes, makas eller partners arvsrätt,

…

e) överföring av de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som utgör kvarlåtenskapen till arvingar och eventuella testamentstagare, däribland villkor för och rättsverkningar av accept av eller avstående från arv eller legat,

…”

10 Kapitel VI i förordning nr 650/2012 har rubriken ”Europeiskt arvsintyg” och omfattar artiklarna 62–73 i förordningen.

11 Artikel 63 har rubriken ”Arvsintygets syfte” och föreskriver följande:

”1. Arvsintyget ska användas av arvingar, testamentstagare som har direkta rättigheter i arvet och testamentsexekutorer eller boutredningsmän som i en annan medlemsstat behöver åberopa sin ställning eller utöva sina rättigheter som arvingar eller testamentstagare och/eller sina befogenheter som testamentsexekutorer eller boutredningsmän.

2. Arvsintyget får i synnerhet användas för att visa en eller flera av följande omständigheter:

a) Ställningen och/eller rättigheterna för varje arvinge eller i förekommande fall varje testamentstagare som anges i arvsintyget liksom deras respektive arvslott.

b) Tilldelning av en specifik tillgång eller specifika tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen till arvinge eller i förekommande fall testamentstagare som anges i arvsintyget.

…”

12 Artikel 65 i förordningen har rubriken ”Ansökan om arvsintyg”. Artikel 65.1 och 65.3 anger följande:

”1. Arvsintyg ska utfärdas efter ansökan från en sådan person som avses i artikel 63.1 (nedan kallad sökanden ).

…

3. Ansökan ska innehålla den information som förtecknas nedan, såvitt denna information är känd för sökanden och behövs för att den utfärdande myndigheten ska kunna intyga de omständigheter som sökanden vill ha bestyrkta, och ska åtföljas av alla relevanta handlingar antingen i original eller i form av kopior som uppfyller de villkor som krävs för att deras äkthet ska kunna fastställas, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 66.2:

…

f) Arvsintygets avsedda ändamål i enlighet med artikel 63.

…

h) De omständigheter som i förekommande fall ligger till grund för sökandens krav på rätt till arvsegendom i egenskap av förmånstagare och/eller rätt att verkställa den avlidnes testamente och/eller rätt att förvalta den avlidnes kvarlåtenskap.

…”

13 I artikel 66 i förordningen, med rubriken ”Prövning av ansökan”, anges följande i punkterna 1, 2 och 5:

”1. Vid mottagandet av ansökan ska den utfärdande myndigheten kontrollera den information och de förklaringar och handlingar samt annan bevisning som sökanden tillhandahåller. Den ska självmant göra de utredningar som krävs för att kontrollera de uppgifter som lämnats om detta föreskrivs eller är tillåtet i den lag som gäller för myndigheten eller uppmana sökanden att lämna ytterligare bevisning som myndigheten anser vara nödvändig.

2. Om sökanden inte har kunnat lämna kopior av de relevanta handlingarna som uppfyller de villkor som krävs för att deras äkthet ska kunna fastställas, får den utfärdande myndigheten besluta att godta annan form av bevisning.

…

5. Vid tillämpning av denna artikel ska en medlemsstats behöriga myndighet på begäran ge den utfärdande myndigheten i en annan medlemsstat tillgång till information från i synnerhet fastighetsregister, folkbokföringsregister och register som avser handlingar och omständigheter som är relevanta för arvet eller för makarnas förmögenhetsförhållanden eller motsvarande förmögenhetsförhållanden som avser den avlidne, i de fall den behöriga myndigheten enligt nationell lagstiftning skulle ha rätt att ge en annan nationell myndighet tillgång till sådan information.”

14 Artikel 67 i nämnda förordning har rubriken ”Utfärdande av arvsintyg”. Artikel 67.1 anger följande:

”Den utfärdande myndigheten ska utan dröjsmål utfärda arvsintyget i enlighet med förfarandet i detta kapitel när de uppgifter som ska styrkas har fastställts enligt den lag som är tillämplig på arvet eller enligt annan lag som är tillämplig på vissa delar av det. Den ska använda det formulär som utarbetats i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 81.2.

Den utfärdande myndigheten ska i synnerhet inte utfärda arvsintyget

a) om ett klagomål har riktats mot de uppgifter som ska styrkas eller

b) om arvsintyget inte skulle vara förenligt med ett beslut som omfattar samma uppgifter.”

15 Artikel 68 i förordningen, med rubriken ”Arvsintygets innehåll”, har följande lydelse:

”Arvsintyget ska innehålla följande information i den utsträckning som behövs för det ändamål som arvsintyget utfärdas för:

…

l) Uppgift om varje arvinges arvslott och i förekommande fall en förteckning över rättigheterna och/eller tillgångarna för varje arvinge.

…”

16 Artikel 69 i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Arvsintygets rättsverkningar”, föreskriver följande:

”1. Arvsintyget ska ha rättsverkningar i alla medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande.

2. Det ska antas att arvsintyget på ett korrekt sätt visar omständigheter som har fastställts enligt den lag som är tillämplig på arvet eller enligt annan lag som är tillämplig på vissa delar av det. Den person som i arvsintyget anges som arvinge, testamentstagare, testamentsexekutor eller boutredningsman ska antas ha den ställning som anges i arvsintyget och/eller vara innehavare av de rättigheter eller befogenheter som anges i arvsintyget utan några andra villkor för och/eller inskränkningar i dessa rättigheter eller befogenheter än de som anges i arvsintyget.

3. Varje person som utifrån den information som ges i arvsintyget gör betalningar eller överlåter egendom till en person som i arvsintyget anges som bemyndigad att ta emot betalning eller egendom ska anses ha gjort transaktioner med en person som är bemyndigad att ta emot betalning eller egendom, såvida inte personen insåg att innehållet i arvsintyget var felaktigt eller inte har kännedom om sådana felaktigheter på grund av grov oaktsamhet.

4. Om en person som i arvsintyget anges som bemyndigad att förfoga över arvsegendom förfogar över sådan egendom till förmån för en annan person, ska denna andra person, om denne agerar utifrån den information som ges i arvsintyget, anses ha gjort transaktioner med en person som är bemyndigad att förfoga över den berörda egendomen, såvida inte personen insåg att innehållet i arvsintyget var felaktigt eller inte har kännedom om sådana felaktigheter på grund av grov oaktsamhet.

5. Arvsintyget ska utgöra en giltig handling för registrering av arvsegendomen, i det relevanta registret i en medlemsstat utan att det påverkar tillämpningen av artikel 1.2 k och 1.2 l.”

Genomförandeförordning (EU) nr 1329/2014

17 Artikel 1.5 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1329/2014 av den 9 december 2014 om införande av de formulär som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 359, 2014, s. 30) föreskriver följande:

”Det formulär som ska användas för att utfärda ett europeiskt arvsintyg i enlighet med artikel 67.1 i förordning nr 650/2012 ska utformas på det sätt som anges i bilaga 5, formulär V.”

18 Formulär V i bilaga 5 till genomförandeförordning nr 1329/2014 har rubriken ”Europeiskt arvsintyg”.

19 I detta formulär V anges vilka bilagor som får ingå i det europeiska arvsintyget. Bland dessa bilagor återfinns bilaga IV, med rubriken ”Ställning och rättigheter för varje arvtagare”.

20 I punkt 9 i denna bilaga IV anges följande: ”Tillgång(ar) som tilldelats arvtagaren som omfattas av intyget (ange tillgång(ar) och alla relevanta identifikationsuppgifter)”. I fotnot 13 till denna punkt 9 anges följande:

”Om tillgången är registrerad, lämna de upplysningar som krävs enligt lagen i den medlemsstat där registret förs för att möjliggöra identifikation (för fast egendom t.ex. exakt adress, nummer i fastighetsregister, jordlottens nummer eller fastighetsbeteckning och beskrivning av egendomen - bifoga vid behov relevanta handlingar).”

Tysk rätt

21 I 1922 § i Bürgerliches Gesetzbuch (den tyska civillagen), med rubriken ”Universalsuccession”, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, anges följande i punkt 1:

”När en person avlider (arvfall) går dennes förmögenhet (kvarlåtenskap) i sin helhet över till en eller flera personer (arvingar).”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

22 Den 1 mars 2013 upprättade den berörda testatorn och hans hustru ett gemensamt testamente, enligt vilket var och en av dem utsåg den andra till ensam testamentstagare efter den först avlidna testatorn och förklarade att deras dotter var ensam testamentstagare efter den sista efterlevande av dem.

23 Testatorn, vars sista hemvist var i Tyskland, avled den 5 oktober 2015. Hans dotter och maka avled den 5 januari 2019 respektive den 21 februari 2022. I den avlidnes kvarlåtenskap ingick bland annat en fastighet i Tjeckien.

24 Den 27 april 2023 ansökte de fem klagandena, i egenskap av barn till den avlidnes döda dotter, vid Amtsgericht Fürth (Distriktsdomstolen i Fürth, Tyskland) om utfärdande av ett europeiskt arvsintyg i syfte att bland annat reglera arvet med avseende på denna fasta egendom. De begärde i detta syfte att intyget skulle ange den avlidnes maka som ensam arvinge till honom och att de själva skulle erkännas som arvingar till makans arvinge, vilka var och en hade rätt till en femtedel av arvet. De begärde dessutom att den fasta egendomen uttryckligen skulle identifieras i nämnda intyg, med motiveringen att en sådan identifiering var nödvändig enligt tillämplig tjeckisk lagstiftning för att arvet skulle kunna registreras i det tjeckiska fastighetsregistret på grundval av enbart ett sådant intyg.

25 Genom beslut av den 19 juli 2023 avslog Amtsgericht Fürth (Distriktsdomstolen i Fürth) klagandenas ansökan om uttrycklig identifiering av fastigheten i Tjeckien i det aktuella europeiska arvsintyget.

26 Oberlandesgericht Nürnberg (Regionöverdomstolen i Nürnberg, Tyskland) fastställde avslagsbeslutet genom beslut av den 11 december 2023. Nämnda domstol ansåg att en rent informativ hänvisning till individuella tillgångar i det europeiska arvsintyget, som varken bidrar till presumtionsverkan eller till skyddet för berättigade förväntningar enligt förordning nr 650/2012, skulle strida mot förordningens syfte att skapa ett enhetligt instrument som lätt kan användas i alla medlemsstater. Den tillade att det inte föreskrevs att den myndighet som utfärdade ett sådant intyg skulle vara skyldig att kontrollera huruvida den avlidne var ägare till en viss egendom vid sin död. Enligt den hänskjutande domstolen skulle omsättningsskyddet kunna äventyras om uppgifter som utgjorde rena påståenden från en arvinge återgavs i intyget och således kunde ge ett intryck av officiell äkthet.

27 Klagandena överklagade detta beslut till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen, i syfte att få utfärdat ett europeiskt arvsintyg som konkret identifierar fastigheten i Tjeckien.

28 Den hänskjutande domstolen har uttryckt tvivel i detta avseende och påpekat att det i Tyskland finns olika tolkningar vad gäller behovet av att ange specifika tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen i ett sådant intyg. Enligt en första uppfattning, som stöds av delar av rättspraxis och doktrin, är en sådan hänvisning utesluten när arvet regleras av tysk rätt, eftersom denna grundar sig på principen om universalsuccession, som kommer till uttryck i 1922 § i civillagen. Enligt förespråkarna för denna uppfattning är den förteckning över tillgångar som föreskrivs i artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 endast användbar i samband med succession som regleras av utländsk rätt och som omfattar flera arvingar, varav en av dem avser att fastställa sina rättigheter till egendom som tilldelats honom eller henne individuellt. Till följd av domen av den 9 mars 2023, Registrų centras (C‑354/21, EU:C:2023:184), förespråkar emellertid en betydande del av doktrinen den motsatta uppfattningen och gör gällande att syftet med det europeiska arvsintyget, som är att förenkla arvsförordningen i medlemsstaterna, talar för att det är nödvändigt att föra in enskilda tillgångar i ett sådant intyg.

29 Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang för det första få klarlagt om artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 fordrar att ett europeiskt arvsintyg anger de relevanta identifieringsuppgifterna för fast egendom som är belägen i en annan medlemsstat än den där arvsintyget har utfärdats, när de berörda arvingarna ansöker om att dessa uppgifter ska skrivas in i fastighetsregistret i denna andra medlemsstat i egenskap av ägare till egendomen och när dessa uppgifter, för en sådan inskrivning, krävs enligt lagen i den sistnämnda medlemsstaten ( lex rei sitae ). Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarlagt om en sådan skyldighet föreligger när en sådan inskrivning enligt denna lag endast kan göras på grundval av ett europeiskt arvsintyg om detta innehåller en identifiering av den berörda egendomen. Den hänskjutande domstolen anser att, om så är fallet, målen med förordningen inte skulle uppnås, dels eftersom arvingarnas rättigheter inte kan garanteras på ett effektivt sätt, dels eftersom utfärdandet av ett sådant intyg skulle kunna leda till ytterligare förseningar och kostnader när den utfärdande myndigheten hyser tvivel om huruvida en fastighet ingår i arvet i fråga och när inhämtande av juridisk rådgivning, bevisupptagning och översättning av handlingar kan visa sig nödvändigt.

30 För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarlagt om den omständigheten att den avlidnes kvarlåtenskap, enligt den lag som är tillämplig på arvet i fråga ( lex successionis ), överförs till den berörda arvingen enligt systemet med ”universalsuccession” påverkar svaret på den fråga som avses i föregående punkt. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarlagt om skyldigheten att i det europeiska arvsintyget ange de uppgifter om en fastighet som krävs enligt lex rei sitae utgör en onödig formalism i ett sådant fall, där arvingen enligt ett sådant system erhåller den avlidnes tillgångar i dess helhet vid dödsfallet.

31 För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i räckvidden, för svaret på den första frågan, av den omständigheten att en fastighet, enligt lex rei sitae , kan anges i fastighetsregistret i den medlemsstat där egendomen är belägen när ett europeiskt arvsintyg inte innehåller de uppgifter som krävs enligt denna lag men åtföljs av en handling som innehåller en förklaring från den berörda arvingen, eller eventuellt från hans eller hennes egna arvingar, avseende denna egendom. Den hänskjutande domstolen har påpekat att tillämplig tjeckisk rätt, särskilt artiklarna 66 och 69 i vyhláška č. 357/2013 Sb., o katastru nemovitostí (katastrální vyhláška) (förordning nr 357/2013 om fastighetsregister), tillåter arvingen att ge in en deklaration för att av fastighetsregistret erhålla en inskrivning i fastighetsregistret av kvarlåtenskap när det europeiska arvsintyget inte innehåller de uppgifter som krävs för denna registrering, eftersom det enligt rättsordningen i den medlemsstat där arvsintyget har utfärdats inte är tillåtet att föra in en sådan uppgift.

32 Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 tolkas så, att det europeiska arvsintyg som enligt den nationella lagstiftningen i den stat där en fastighet är belägen för en inskrivning av arvingar som ägare i fastighetsregistret måste innehålla de uppgifter som krävs med avseende på en fastighet som ingår i arvet som är belägen i en annan medlemsstat än den där den utfärdande myndigheten finns, när arvingen har ansökt om att dessa uppgifter ska skrivas in i arvsintyget för att han ska kunna registreras som ägare i fastighetsregistret i den stat där fastigheten är belägen och inskrivningen i fastighetsregistret i den stat där fastigheten är belägen enligt den nationella lagstiftningen i den stat där fastigheten är belägen, för det fall att arvsintyget ges in som en enda handling till stöd för ansökan om inskrivning, endast kan ske om arvsintyget innehåller dessa uppgifter?

2) Har det för svaret på den första frågan betydelse huruvida övergången av arvet enligt tillämplig arvsrätt sker genom universalsuccession?

3) Har det för svaret på första frågan betydelse huruvida den i första frågan nämnda inskrivningen i fastighetsregistret i den stat där fastigheten är belägen enligt den nationella lagstiftningen i den stat där fastigheten är belägen uppnås, i stället för genom ingivande av ett europeiskt arvsintyg som innehåller de uppgifter som anges i den första frågan, genom att arvingen eller, efter arvingens död, arvingens arvinge till fastighetsregistret i den stat där fastigheten är belägen, utöver ett europeiskt arvsintyg som inte innehåller de uppgifter som anges i första frågan, inger ytterligare en handling som innehåller en förklaring av arvingen eller, efter arvingens död, arvingens i nästa led?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

33 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att den myndighet som utfärdar ett europeiskt arvsintyg är skyldig att i intyget ange uppgifter som gör det möjligt att identifiera en fastighet som ingår i det aktuella arvet och som är belägen i en annan medlemsstat än den där arvsintyget har utfärdats, när sökandena ansöker om utfärdande av arvsintyget i syfte att skriva in äganderätten till egendomen i fastighetsregistret i denna andra medlemsstat och när det enligt lagstiftningen i den staten krävs att dessa uppgifter anges i arvsintyget för att en sådan inskrivning ska kunna göras på grundval av enbart denna handling.

34 Det ska erinras om att artikel 68 i förordning nr 650/2012, som ingår i kapitel VI i den förordningen, såsom rubriken anger reglerar innehållet i det europeiska arvsintyget, vilket omfattas av ett självständigt regelverk som fastställts genom bestämmelserna i nämnda kapitel VI (se, i detta avseende, dom av den 16 juli 2020, E.E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv), C‑80/19, EU:C:2020:569, punkt 70, och dom av den 9 mars 2023, Registrų centras, C‑354/21, EU:C:2023:184, punkt 40 och där angiven rättspraxis). Av artikel 68 i förordning nr 650/2012 framgår att det europeiska arvsintyget ska innehålla specifik information i den utsträckning som behövs för det ändamål som arvsintyget utfärdas för. Bland denna information nämns i punkt l i artikeln ”[u]ppgift om varje arvinges arvslott och i förekommande fall en förteckning över rättigheterna och/eller tillgångarna för varje arvinge”.

35 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende bland annat få klarlagt om det framgår av ordalydelsen i artikel 68 led l i förordning nr 650/2012, och särskilt av användningen av uttrycken ”i förekommande fall” och ”varje arvinge”, att denna bestämmelse endast kräver att den berörda egendomen identifieras i ett europeiskt arvsintyg när denna egendom överförs till en arvinge bland flera arvingar.

36 I detta avseende bör det erinras om att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 23 januari 2025, Albausy, C‑187/23, EU:C:2025:34, punkt 39).

37 Vad för det första gäller ordalydelsen i artikel 68 i förordning nr 650/2012, framgår det otvetydigt av denna lydelse att den omständigheten att de aktuella uppgifterna ”behövs för det ändamål” som eftersträvas av den som ansöker om ett europeiskt arvsintyg utgör en avgörande faktor vid fastställandet av de uppgifter som ett sådant intyg ska innehålla.

38 Domstolen har dessutom redan understrukit att artikel 68 i förordning nr 650/2012, särskilt när ett sådant intyg är avsett att läggas fram som den handling som ligger till grund för ansökan om registrering av kvarlåtenskap i form av fast egendom, föreskriver ett minimum av uppgifter som ska anges i arvsintyget. Arvsintygets innehåll kan emellertid variera från fall till fall beroende på för vilka ändamål det har utfärdats (se, i detta avseende, dom av den 9 mars 2023, Registrų centras, C‑354/21, EU:C:2023:184, punkt 45).

39 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ett europeiskt arvsintyg ska innehålla de uppgifter som gör det möjligt att identifiera en kvarlåtenskap i form av fast egendom som är belägen i en annan medlemsstat än den där arvsintyget har utfärdats, för det fall dels att sökanden begär att dessa uppgifter ska nämnas i syfte att erhålla en inskrivning i fastighetsregistret i den förstnämnda medlemsstaten, dels att lagstiftningen i denna medlemsstat, när en sådan registrering begärs enbart på grundval av ett sådant intyg, kräver att den berörda egendomen anges i registret, vilket innebär att dessa uppgifter är nödvändiga för den begärda inskrivningen.

40 Under de omständigheter som avses i den första frågan, av vilka det framgår att en uppgift om fast egendom som omfattas av det aktuella arvet och som är belägen i en annan medlemsstat än den där det europeiska arvsintyget utfärdas är nödvändig med hänsyn till det syfte för vilket arvsintyget utfärdas, medger lydelsen i artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 den tolkningen att den myndighet som utfärdar intyget är skyldig att där ange uppgifter för att identifiera den fasta egendomen.

41 Uttrycken ”i förekommande fall” och ”varje arvinge”, som används i led l i nämnda artikel 68, kan inte heller tolkas så, att de innebär att det endast krävs att en viss kvarlåtenskap identifieras i ett europeiskt arvsintyg när denna egendom överförs till en arvinge bland flera arvingar, eftersom en sådan identifiering kan visa sig nödvändig för det ändamål som eftersträvas av den som ansöker om arvsintyget även i andra fall. Dessa begrepp ska förstås så, att förteckningen över de rättigheter och/eller tillgångar som ingår i arvet inte systematiskt ska anges i arvsintyget, utan endast när det är nödvändigt för det ändamål för vilket det utfärdas.

42 Vad för det andra gäller det sammanhang som artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 ingår i, ska det inledningsvis påpekas att flera bestämmelser i denna förordning fastställer ett direkt samband mellan ändamålet med ansökan om det europeiska arvsintyget och innehållet i detta intyg.

43 I artikel 63 i förordning nr 650/2012, som rör syftet med det europeiska arvsintyget, föreskrivs således att detta instrument är avsett att användas bland annat av arvingar som avser att åberopa sin ställning eller utöva sina rättigheter i en annan medlemsstat. Artikel 63.2 a och b preciserar att detta intyg i synnerhet får användas för att visa ställningen och/eller rättigheterna för varje arvinge eller i förekommande fall varje testamentstagare som anges i arvsintyget liksom deras respektive arvslott, samt tilldelning av en specifik tillgång eller specifika tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen till arvingen eller arvingarna (se, i detta avseende, dom av den 9 mars 2023, Registrų centras, C‑354/21, EU:C:2023:184, punkt 43).

44 Ansökan ska innehålla de uppgifter som räknas upp i artikel 65.3 i förordningen, särskilt arvsintygets avseende ändamål i enlighet med artikel 63 i förordningen, förutsatt att dessa uppgifter är nödvändiga för att den utfärdande myndigheten ska kunna intyga de uppgifter som sökanden lämnat i detta syfte. Ansökan ska dessutom åtföljas av antingen originalet av de relevanta handlingarna eller bestyrkta kopior av dessa.

45 Vidare återspeglas även betydelsen av det ändamål för vilket ett europeiskt arvsintyg begärs för innehållet i intyget i artikel 69 i förordning nr 650/2012, jämförd med skäl 71 i förordningen, där de rättsverkningar som intyget har i samtliga medlemsstater räknas upp. Den person som i arvsintyget anges som arvinge ska antas ha den ställning som anges i arvsintyget och/eller vara innehavare av de rättigheter eller befogenheter som anges i arvsintyget utan några andra villkor för och/eller inskränkningar i dessa rättigheter eller befogenheter än de som anges i arvsintyget. När ett europeiskt arvsintyg utfärdas till en arvinge i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist, kan denna arvinge använda det i andra medlemsstater där den avlidne hade tillgångar.

46 Vad slutligen gäller förhållandet mellan bestämmelserna i förordning nr 650/2012 om ett europeiskt arvsintyg och tillämpliga bestämmelser i nationell rätt, ska det erinras om att det framgår av domstolens praxis att dessa bestämmelser inte hindrar en medlemsstat från att fastställa de krav som ska iakttas vid registrering av sakrätter i fast egendom, i enlighet med skäl 18 i förordningen som hänvisar till lex rei sitae . Artiklarna 1.2 led l, 68 led l och 69.5 i nämnda förordning utgör således inte hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en ansökan om inskrivning av fast egendom i fastighetsregistret i denna medlemsstat kan avslås när den enda handling som getts in till stöd för ansökan är ett europeiskt arvsintyg där denna fasta egendom inte anges.

47 Det kan tilläggas att det fallet att identifiering av kvarlåtenskap krävs för att en arvinge ska kunna fastställa fördelningen av kvarlåtenskapen, särskilt när denna identifiering krävs enligt lagen i den medlemsstat där det berörda registret förs, också anges i punkt 9 i bilaga IV till formulär V, som återfinns i bilaga 5 till genomförandeförordning nr 1329/2014, och som är obligatorisk för den utfärdande myndigheten att använda vid utfärdande av ett europeiskt arvsintyg (se, i detta avseende, dom av den 23 januari 2025, Albausy, C‑187/23, EU:C:2025:34, punkt 49 och där angiven rättspraxis), såsom avses i fotnot 13 i nämnda bilaga IV.

48 Det framgår av samtliga ovannämnda bestämmelser i förordning nr 650/2012 att ett av de syften för vilka ett europeiskt arvsintyg kan utfärdas är att bevisa att vissa tillgångar i kvarlåtenskapen har tilldelats den berörda arvingen/de berörda arvingarna. Härav följer även att innehållet i intyget i synnerhet beror på huruvida den uppgift som sökanden har begärt är nödvändig med hänsyn till syftet med utfärdandet av tilläggsskyddet. Så är bland annat fallet med fastställandet av en kvarlåtenskap i form av fast egendom som är belägen i en annan medlemsstat än den där arvsintyget har utfärdats, när denna uppgift krävs för inskrivning i fastighetsregistret i denna andra medlemsstat, såsom i det nationella målet.

49 För det tredje ska det erinras om att syftet med förordning nr 650/2012 bland annat, såsom framgår av skälen 7, 8 och 80 i förordningen, är att hjälpa arvingar att hävda sina rättigheter, vilka behöver skyddas på ett effektivt sätt vid arv med gränsöverskridande verkan (se, i detta avseende, dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf, C‑558/16, EU:C:2018:138, punkt 35, dom av den 23 januari 2025, Albausy, C‑187/23, EU:C:2025:34, punkt 50, och dom av den 27 mars 2025, Ławida, C‑57/24, EU:C:2025:217, punkt 37).

50 Mer specifikt anger skäl 67 i förordningen att det europeiska arvsintyget har införts för att arvingarna, bland andra, lätt ska kunna bevisa sin ställning och/eller sina rättigheter och befogenheter i en annan medlemsstat, till exempel i den medlemsstat där kvarlåtenskapen är belägen, för att sådana arvsärenden ska kunna avgöras snabbt, smidigt och effektivt (se, i detta avseende, dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf, C‑558/16, EU:C:2018:138, punkt 36, dom av den 9 mars 2023, Registrų centras, C‑354/21, EU:C:2023:184, punkt 42, och dom av den 23 januari 2025, Albausy, C‑187/23, EU:C:2025:34, punkt 51).

51 Av detta följer att det europeiska arvsintyget syftar till att göra det möjligt för arvingarna att göra gällande sina rättigheter i en eller flera andra medlemsstater än den stat där intyget lämnats och följaktligen att undvika att de behöver vända sig till olika myndigheter i dessa stater. Tolkningen av artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 att innehållet i det europeiska arvsintyget beror på syftet med utfärdandet av intyget gör det följaktligen möjligt att bevara den ändamålsenliga verkan av denna bestämmelse, med vederbörlig hänsyn till de berörda arvingarnas intressen, och att säkerställa att de mål som eftersträvas med förordningen i allmänhet och det europeiska arvsintyget i synnerhet uppnås.

52 I ett sådant fall som det aktuella kan emellertid den omständigheten att ett europeiskt arvsintyg är ofullständigt utgöra hinder för att det används för det ändamål för vilket det har begärts, det vill säga som intyg om förvärv av äganderätten till nämnda egendom. För att uppnå de mål som nämns i punkten ovan är den utfärdande myndigheten således skyldig att föra in identifieringsuppgifterna för fast egendom i ett sådant intyg när ansökan om registrering görs i ett fastighetsregister som, i enlighet med lagen i den medlemsstat där egendomen är belägen och registret förs, inte kan göras enbart på grundval av detta intyg utan att dessa uppgifter anges. För att säkerställa detta mål liksom den ändamålsenliga verkan av artikel 68 led l i förordning nr 650/2012, kan en sådan skyldighet för den utfärdande myndigheten inte heller vara begränsad till de fall som avses i punkt 35 ovan, det vill säga fall där egendomen överförs till en viss arvinge bland flera arvingar.

53 Det är således förenligt med ordalydelsen i artikel 68 led l i förordning nr 650/2012, det sammanhang som bestämmelsen ingår i och de mål som eftersträvas med förordningen att tolka bestämmelsen så, att den myndighet som utfärdar ett europeiskt arvsintyg är skyldig att där ange de uppgifter som gör det möjligt att identifiera en fastighet som tillhör en arvinge eller arvingar, för det fall dessa uppgifter är nödvändiga för att, enbart på denna grund, skriva in egendomen i fastighetsregistret i den medlemsstat där egendomen är belägen.

54 Denna tolkning av artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 rubbas inte av de tvivel av praktisk karaktär som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för, nämligen att denna tolkning leder till att den myndighet som utfärdar det europeiska arvsintyget i förekommande fall måste vidta åtgärder för att avgöra om den berörda fastigheten faktiskt omfattas av arvet enligt lagstiftningen i den medlemsstat där den är belägen. Enligt den hänskjutande domstolen skulle sådana åtgärder kunna medföra ytterligare kostnader och förseningar som skulle kunna äventyra de mål om enkelhet och skyndsamhet som eftersträvas med förordningen och dessa hinder skulle inte uppvägas av de befintliga samarbetsmekanismerna mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna.

55 Det måste nämligen konstateras att även om en sådan kontroll förvisso kan medföra ytterligare kostnader och förseningar, skulle den omständigheten att den myndighet som utfärdar ett europeiskt arvsintyg underlåter att identifiera fast egendom som en del av arvet ha den betydande olägenheten att äventyra det faktiska utövandet av den berörda arvingens rättigheter. Enligt skäl 7 i förordning nr 650/2012 bör en välfungerande inre marknad underlättas genom att man undanröjer hindren för fri rörlighet för de personer som för närvarande har svårt att hävda sina rättigheter vid arv med gränsöverskridande verkan, och att på ett effektivt sätt skydda rättigheterna för bland annat arvingar. Att utfärda ett europeiskt arvsintyg som inte innehåller de uppgifter som krävs enligt lagstiftningen i den medlemsstat där den berörda egendomen är belägen och fastighetsregistret förs skulle beröva den berörda arvingen möjligheten att använda intyget på ett ändamålsenligt sätt.

56 Det framgår dessutom av artikel 66 i förordning nr 650/2012 att unionslagstiftaren har infört mekanismer för utredning och överföring av information mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna just för att kontrollera de uppgifter som lämnats av den person som ansöker om ett europeiskt arvsintyg (se, i detta avseende, dom av den 17 januari 2019, Brisch, C‑102/18, EU:C:2019:34, punkt 35). Enligt artikel 66.1 i förordningen får den myndighet som utfärdar arvsintyget, om detta är tillåtet enligt nationell rätt, göra de utredningar som den anser krävs eller begära att sökanden lämnar ytterligare bevisning. Enligt artikel 66.5 i förordningen ska den behöriga myndigheten i en medlemsstat på begäran ge den utfärdande myndigheten tillgång till information från register och omständigheter som är relevanta för arvet. Enligt skäl 68 bör förordningen föreskriva ett utbyte av information om de formella förfaranden som krävs för att registrera fast egendom i den medlemsstat där registret förs. Unionslagstiftaren har således beaktat sådana praktiska svårigheter såsom dem som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, och förordningen innehåller mekanismer för att övervinna dem.

57 Enligt den hänskjutande domstolen förefaller dessutom lydelsen i skäl 71 i förordning nr 650/2012 utesluta att det europeiska arvsintygets bevisvärde omfattar frågan huruvida en viss egendom tillhör den avlidne. Den anser att det tycks följa av artiklarna 66.1, 67.1 första stycket och 69.2–69.4 i förordningen att den utfärdande myndigheten, för det fall att en tillgång ska identifieras i ett sådant intyg, är skyldig att kontrollera att egendomen faktiskt ingår i den avlidnes tillgångar.

58 Det ska i detta hänseende erinras om att skäl 71 i förordningen anger att det europeiska arvsintygets bevisvärde inte bör utvidgas till att omfatta frågan huruvida en viss egendom tillhörde den avlidne, eftersom en sådan fråga inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, såsom det definieras i artikel 1 i förordningen. Det framgår av skäl 18 i förordningen att myndigheterna får särskilt kontrollera att den avlidnes rätt till den arvsegendom som anges i den handling som uppvisas för registrering är en rättighet som har skrivits in i registret eller som på annat sätt bevisas i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där registret förs. Den omständigheten att det europeiska arvsintyget inte har något bevisvärde vad gäller frågan huruvida en viss egendom tillhörde den avlidne påverkar således inte den utfärdande myndighetens skyldighet att identifiera en tillgång i arvsintyget, när en sådan identifiering är nödvändig för det ändamål för vilket intyget utfärdas.

59 Enligt artikel 69.2 jämförd med skäl 71 i förordningen ska det europeiska arvsintyget presumeras på ett korrekt sätt visa omständigheter som har fastställts enligt den lag som är tillämplig på arvet, vilken bestäms enligt kapitel III i förordningen, eller enligt annan lag som är tillämplig på vissa delar av det, såsom den materiella giltigheten av förordnanden om kvarlåtenskap. I artikel 69.5 tilläggs att ett sådant intyg utgör en giltig handling för registrering av arvsegendomen, i det relevanta registret i en medlemsstat utan att det påverkar tillämpningen av artikel 1.2 leden k och l i förordningen (se, i detta avseende, dom av den 9 mars 2023, Registrų centras, C‑354/21, EU:C:2023:184, punkterna 44 och 47).

60 Enligt artiklarna 66 och 67 i förordning nr 650/2012 är den utfärdande myndighet som prövar en ansökan om ett europeiskt arvsintyg dessutom skyldig att kontrollera den information och de förklaringar och handlingar samt annan bevisning som sökanden tillhandahåller och endast utfärda arvsintyget när de uppgifter som ska styrkas har fastställts enligt den lag som är tillämplig på arvet eller enligt annan lag som är tillämplig på vissa delar av det. Det system som har inrättats genom denna förordning bygger således på premissen att det europeiska arvsintyget ska utfärdas när de uppgifter som ska styrkas har fastställts enligt den lag som är tillämplig på arvet (se, i detta avseende, beslut av den 18 december 2025, BNP Paribas Fortis (Begäran om förhandsavgörande från en biträdande notarie som agerar som ställföreträdande), C‑240/24, EU:C:2025:1019, punkt 46).

61 Domstolen har i detta avseende redan understrukit att det, för att bevara unionsmedborgarnas förtroende för det europeiska arvsintyget, är nödvändigt att detta instrument, som har det bevisvärde som fastställs i artikel 63 i förordning nr 650/2012 och har de verkningar som anges i artikel 69 i förordningen, endast utfärdas i enlighet med artikel 67 i förordningen om det inte har framförts några invändningar mot de omständigheter som ska styrkas (se, i detta avseende, dom av den 23 januari 2025, Albausy, C‑187/23, EU:C:2025:34, punkterna 43, 44 och 63–65). Detta krav är särskilt betydelsefullt, med tanke på att rättsverkningarna av det europeiska arvsintyget inträder i förhållande till samtliga personer som nämns i arvsintyget, bland andra arvingarna, även om de inte själva har begärt att arvsintyget ska utfärdas (se, i detta avseende, dom av den 1 juli 2021, Vorarlberger Landes- und Hypotheken-Bank, C‑301/20, EU:C:2021:528, punkt 45).

62 Förordning nr 650/2012 kan däremot inte tolkas så, att den ålägger den myndighet som utfärdar ett europeiskt arvsintyg en skyldighet att intyga uppgifter som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, såsom frågan huruvida en viss egendom faktiskt tillhörde den avlidne.

63 Av vad som anförts följer att den utfärdande myndigheten är skyldig att i det europeiska arvsintyget ange de uppgifter som gör det möjligt att identifiera en fastighet som ingår i det aktuella arvet när det syfte för vilket arvsintyget har utfärdats så kräver, även om denna skyldighet, i förekommande fall, kan innebära att kontroller måste göras avseende de omständigheter som ska styrkas. Myndigheten ska dessutom vägra att utfärda intyget om invändningar framförts mot dessa uppgifter.

64 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att den myndighet som utfärdar ett europeiskt arvsintyg är skyldig att i intyget ange uppgifter som gör det möjligt att identifiera en fastighet som ingår i det aktuella arvet och som är belägen i en annan medlemsstat än den där arvsintyget har utfärdats, när sökandena ansöker om utfärdande av arvsintyget i syfte att skriva in äganderätten till egendomen i fastighetsregistret i denna andra medlemsstat och när det enligt lagstiftningen i den staten krävs att dessa uppgifter anges i arvsintyget för att en sådan inskrivning ska kunna göras på grundval av enbart denna handling.

Den andra frågan

65 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att den omständigheten att överföringen av den avlidnes kvarlåtenskap, enligt den lag som är tillämplig på arvet i fråga, omfattas av systemet med ”universalsuccession”, enligt vilken den avlidnes kvarlåtenskap i sin helhet överförs till arvingarna, kan befria den myndighet som utfärdat ett europeiskt arvsintyg från skyldigheten att där ange de uppgifter som gör det möjligt att identifiera en fastighet som ingår i arvet, och som är belägen i en annan medlemsstat än den där intyget har utfärdats, när det är nödvändigt att ange dessa uppgifter i intyget för det ändamål för vilket det utfärdas, såsom inskrivning, enbart på denna grund, av äganderätten till egendomen i fastighetsregistret i sistnämnda medlemsstat.

66 Det ska i detta hänseende erinras om att artikel 1.2 led l jämförd med skälen 18 och 19 i förordning nr 650/2012 föreskriver att registrering i ett register av rättigheter i fast eller lös egendom, inbegripet de rättsliga krav som ställs vid en sådan registrering, och verkningarna av en registrering eller utebliven registrering av sådana rättigheter i ett register, inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, eftersom dessa frågor regleras av lagen i den medlemsstat där registret förs eller, när det gäller fast egendom, av lex rei sitae . Såsom domstolen redan har slagit fast utesluter denna bestämmelse däremot inte villkoren för förvärv av sådana rättigheter från förordningens tillämpningsområde. Denna tolkning stöds av artikel 23.1 och 23.2 i förordningen, av vilken det framgår att den lag som är tillämplig på arvet, vilken bestäms i enlighet med artikel 21 eller artikel 22 i förordningen, ska styra arvet i dess helhet, bland annat ”överföring av … tillgångar, rättigheter och förpliktelser … till arvingar” (se, i detta avseende, dom av den 12 oktober 2017, Kubicka, C‑218/16, EU:C:2017:755, punkterna 53–55).

67 Såsom den tyska regeringen har påpekat i sitt skriftliga yttrande är det således den lag som enligt förordning nr 650/2012 är tillämplig på arvet som reglerar hur den avlidnes tillgångar överförs, och det är denna lag som i förevarande fall avgör huruvida denna överföring sker helt eller delvis.

68 Det ska dock för det första konstateras att det inte skulle vara förenligt med artikel 68 i förordningen att den myndighet som utfärdar ett europeiskt arvsintyg beaktade den ordning med ”universalsuccession” som föreskrivs i den lag som är tillämplig på arvet, i syfte att undgå skyldigheten att i ett sådant intyg ange de uppgifter som krävs enligt förordningen. Såsom framgår av punkterna 37 och 48 ovan ska nämligen innehållet i arvsintyget fastställas med hänsyn till kriteriet att de uppgifter som räknas upp i artikel 68 ska ”behöv[a]s för det ändamål som arvsintyget utfärdas för”, utan att denna bestämmelse i detta avseende innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt.

69 Dessutom kan formuleringen ”i förekommande fall” i artikel 68 led l i förordningen inte tolkas så, att de kategorier av uppgifter som ska anges i ett arvsintyg kan variera beroende på innehållet i den lag som är tillämplig på arvet i fråga och, i synnerhet, på det system enligt vilket överföringen av den avlidnes tillgångar sker i enlighet med denna lag. Det skulle i så fall äventyra den harmonisering som är ett mål med det europeiska arvsintyget.

70 För det andra ska det påpekas att det inte finns någon bestämmelse i förordning nr 650/2012 som avser ett visst system för arv, såsom det system med ”universalsuccession” som föreskrivs i den nationella rätt som är tillämplig i det nationella målet, eller föreskriver att ett sådant system kan påverka innehållet i det europeiska arvsintyget, vilket regleras i artikel 68 i denna förordning. Tvärtom framgår det av artiklarna 1.1 och 3.1 a jämförd med skälen 7 och 9 i förordning nr 650/2012 att tillämpningsområdet för denna förordning är avsett att omfatta alla typer av arv efter avliden som har gränsöverskridande verkningar och alla därtill hörande civilrättsliga aspekter, för vilka förordningen syftar till att införa ett enhetligt system, och i synnerhet varje form av överföring av den avlidnes tillgångar eller rättigheter och skyldigheter (se, i detta avseende, dom av den 9 september 2021, UM (Gåvoavtal vid dödsfall), C‑277/20, EU:C:2021:708, punkt 33). Eftersom bestämmelserna i förordning nr 650/2012 således har allmän giltighet, kan deras tillämpning inte variera beroende på vilket arvsordning som berörs.

71 För det tredje stöds detta konstaterande dels av den omständigheten att det europeiska arvsintyget är ett unionsrättsligt instrument som omfattas av en självständig rättsordning som inrättats genom bestämmelserna i kapitel VI i förordning nr 650/2012, såsom erinras om i punkt 34 ovan, dels av den omständigheten att denna förordning utgör en unionsrättsakt som är direkt tillämplig. Bestämmelserna i en medlemsstats successionsrätt, såsom de som inrättar ett system med ”universalsuccession”, kan således inte på ett restriktivt sätt påverka tolkningen av de bestämmelser i nämnda förordning som reglerar innehållet i det europeiska arvsintyget.

72 Tolkningen att innehållet i det europeiska arvsintyget inte är beroende av särdragen i de nationella regelverken om arv är dessutom förenligt med den förordningens mål om förenkling och, i synnerhet, med målet med inrättandet av detta intyg. Såsom erinras om i punkterna 49 och 50 ovan syftar denna förordning och nämnda intyg bland annat till att hjälpa arvingarna att faktiskt göra gällande sina rättigheter i samband med ett arv med gränsöverskridande verkan och i detta syfte göra det möjligt för dem att enkelt fastställa sina rättigheter i en annan medlemsstat, särskilt i den medlemsstat där den aktuella kvarlåtenskapen är belägen.

73 Detta övervägande är av särskild betydelse när det gäller arv med gränsöverskridande verkan som är av komplex karaktär, såsom successiva arv som, såsom i förevarande fall, innefattar flera generationer av arvingar.

74 Av vad som anförts följer att den andra frågan svar besvaras enligt följande. Artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att den omständigheten att överföringen av den avlidnes kvarlåtenskap, enligt den lag som är tillämplig på arvet i fråga, omfattas av systemet med ”universalsuccession”, enligt vilken den avlidnes kvarlåtenskap i sin helhet överförs till arvingarna, inte kan befria den myndighet som utfärdat ett europeiskt arvsintyg från skyldigheten att där ange de uppgifter som gör det möjligt att identifiera en fastighet som ingår i arvet, och som är belägen i en annan medlemsstat än den där intyget har utfärdats, när det är nödvändigt att ange dessa uppgifter i intyget för det ändamål för vilket det utfärdas, såsom inskrivning, enbart på denna grund, av äganderätten till egendomen i fastighetsregistret i sistnämnda medlemsstat.

Den tredje frågan

75 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att den myndighet som utfärdar ett europeiskt arvsintyg är undantagen från skyldigheten att i intyget ange de uppgifter som gör det möjligt att identifiera en fastighet som ingår i kvarlåtenskapen, när dessa uppgifter begärs för inskrivning i fastighetsregistret i den medlemsstat där egendomen är belägen, för det fall denna inskrivning enligt lagstiftningen i den medlemsstaten kan erhållas på grundval av en kompletterande handling som getts in tillsammans med ett europeiskt arvsintyg som inte innehåller en sådan uppgift.

76 Den hänskjutande domstolen anser att om den första frågan besvaras jakande, skulle den myndighet som utfärdar ett europeiskt arvsintyg ändå kunna undantas från skyldigheten att i intyget ange de uppgifter som gör det möjligt att identifiera fast egendom när det i lagstiftningen i den medlemsstat där egendomen är belägen föreskrivs ett alternativt rättsmedel som gör det möjligt att få till stånd en inskrivning i fastighetsregistret i denna medlemsstat med hjälp av en handling som kompletterar arvsintyget och som saknar sådana uppgifter. Enligt kommissionen utesluter varken domen av den 9 mars 2023, Registrų centras (C‑354/21, EU:C:2023:184), eller skäl 18 sjätte och sjunde meningarna i förordning nr 650/2012 att de uppgifter som krävs för detta ändamål kan framgå av en sådan kompletterande handling. Den hänskjutande domstolen har angett att det i förevarande fall följer av artiklarna 66 och 69 i beslutet om det tjeckiska fastighetsregistret, såsom nämns i punkt 31 ovan, att arvingarna eller rättighetsinnehavarna efter en avliden arvinge har möjlighet att ge in en förklaring som kompletterar det europeiska arvsintyget och som inte innehåller de ovannämnda uppgifterna, vilket innebär att den uppgift med denna information som klagandena har begärt, enligt den hänskjutande domstolen, skulle kunna visa sig meningslös.

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning

77 Klagandena har, utan att formellt framställa en invändning om rättegångshinder avseende den tredje tolkningsfrågan, gjort gällande att för det fall det europeiska arvsintyget inte innehåller uppgifter för identifiering av den berörda fastigheten, kan de inte utnyttja den möjlighet som enligt tjeckisk rätt endast föreskrivs för direkta arvingar att ge in en förklaring som kompletterar ett sådant intyg i syfte att erhålla en inskrivning i det tjeckiska fastighetsregistret, eftersom de är rättsinnehavare i andra led i förhållande till den avlidne. Detta argument kan förstås så, att det ifrågasätter den hänskjutande domstolens tolkning av lex rei sitae och följaktligen syftar till att ifrågasätta huruvida den tredje frågan är ändamålsenlig i det nationella målet, vilket innebär att den är hypotetisk.

78 I detta avseende räcker det att erinra om att det ankommer på EU-domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan denna domstol och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande. Eftersom den hänskjutande domstolen har klargjort den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs ankommer det inte på EU-domstolen att pröva dess riktighet (dom av den 8 juni 2023, Prestige and Limousine, C‑50/21, EU:C:2023:448, punkterna 42 och 43, och dom av den 19 mars 2026, Almirall, C‑589/24, EU:C:2026:217, punkt 25).

79 I förevarande mål ska man således utgå från den hänskjutande domstolens antagande att de tillämpliga tjeckiska bestämmelserna kan göra det möjligt för klagandena att erhålla en inskrivning i det tjeckiska fastighetsregistret genom att, tillsammans med ett europeiskt arvsintyg, ge in en förklaring avsedd att komplettera ett sådant intyg när intyget inte innehåller samtliga uppgifter som krävs för detta ändamål.

80 Enligt fast rättspraxis ankommer det nämligen uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken det nationella målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Av detta följer att de nationella domstolarnas frågor presumeras vara relevanta och att en tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol bara kan avvisas när det är uppenbart att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på frågan (se, i detta avseende, dom av den 7 september 1999, Beck och Bergdorf, C‑355/97, EU:C:1999:391, punkt 22, och dom av den 22 januari 2026, Secab, C‑423/23, EU:C:2026:32, punkt 24).

81 Mot bakgrund av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat och som sammanfattas i punkt 76 ovan, är det i förevarande fall inte uppenbart att den tolkning av bestämmelserna i förordning nr 650/2012 som den hänskjutande domstolen har begärt inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att den rättsfråga som aktualiseras inom ramen för den tredje frågan är hypotetisk.

82 Den tredje frågan kan därför tas upp till prövning.

Prövning i sak

83 Det ska för det första understrykas att det europeiska arvsintyget, såsom påpekas i punkt 34 ovan, utgör ett självständigt unionsrättsligt instrument. Av detta följer att innehållet i detta intyg ska fastställas enbart mot bakgrund av de relevanta bestämmelserna i förordning nr 650/2012 och, närmare bestämt, mot bakgrund av artikel 68 i förordningen, som preciserar vilka uppgifter som ska anges i intyget.

84 Hänsyn ska endast tas till bestämmelser i nationell rätt när förordning nr 650/2012 uttryckligen hänvisar till nationella bestämmelser. Såsom erinras om i punkt 66 ovan är detta bland annat fallet vad gäller lagen i den medlemsstat där registret förs eller, när det gäller fast egendom, lex rei sitae , såsom anges i skälen 18 och 19 i förordningen, samt den lag som är tillämplig på arvet, vilken fastställts i enlighet med artikel 21 eller 22 i förordningen.

85 För det andra ska det erinras om att artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 uttryckligen föreskriver att ett europeiskt arvsintyg ska innehålla uppgift om varje arvinges arvslott och i förekommande fall en förteckning över rättigheterna och/eller tillgångarna för varje arvinge, i den utsträckning som behövs för det ändamål som arvsintyget utfärdas för.

86 Som framgår av den tolkning av denna bestämmelse som gjorts i punkterna 37–53 och 64 ovan beror skyldigheten för den utfärdande myndigheten att i ett europeiskt arvsintyg ange de uppgifter som gör det möjligt att identifiera en fastighet som utgör en del av arvet på det ändamål som arvsintyget utfärdas för. Denna skyldighet kan således inte upphöra att gälla enbart på grund av att det i lagstiftningen i den medlemsstat där egendomen är belägen och det relevanta fastighetsregistret förs föreskrivs ett alternativt rättsmedel som gör det möjligt att få äganderätten till fastigheten inskriven i fastighetsregistret genom en kompletterande handling som är avsedd att kompensera avsaknaden av sådana uppgifter i nämnda intyg.

87 För det tredje ska det preciseras att en sådan tolkning inte påverkas av innehållet i domen av den 9 mars 2023, Registrų centras (C‑354/21, EU:C:2023:184). Den domen avsåg nämligen, såsom framgår av punkterna 35, 39 och 45–53 ovan, iakttagandet av de krav som uppställs i en medlemsstats lagstiftning med avseende på de handlingar som ska lämnas in till stöd för ansökan om inskrivning av äganderätten till fast egendom i denna stats fastighetsregister, särskilt för det fall endast ett europeiskt arvsintyg uppvisas för detta ändamål. Domstolen prövade däremot inte den problematik som är föremålet för just förevarande fråga, nämligen vilka uppgifter om en sådan egendom som den myndighet som utfärdar detta intyg är skyldig att ange i intyget när lagstiftningen i en medlemsstat ger sökanden möjlighet att lägga fram en kompletterande handling.

88 För det fjärde och sista stöds denna tolkning av skälen 7, 67 och 80 i förordning nr 650/2012, enligt vilka antagandet av förordningen och inrättandet av det europeiska arvsintyget bland annat har haft till syfte att säkerställa ett effektivt utövande av arvingarnas rättigheter och att förenkla de åtgärder som arvingarna ska vidta inom unionen, särskilt vad gäller att fastställa deras rättigheter i den medlemsstat där den berörda kvarlåtenskapen är belägen. När arvingarna ansöker om att ett sådant intyg ska utfärdas för att utöva dessa rättigheter, ska det således innehålla alla nödvändiga uppgifter i detta avseende, och arvingarna kan inte försättas i en situation där de, trots erhållandet av intyget, på grund av att intyget är ofullständigt i förhållande till kraven i förordningen, är skyldiga att inge en kompletterande handling för att kunna utöva dessa rättigheter.

89 Detta konstaterande påverkas för övrigt inte av den omständigheten, som den hänskjutande domstolen har tagit upp, att skäl 18 första, sjätte och sjunde meningarna i förordning nr 650/2012 anger dels att den myndighet som ansvarar för att registrera en rättighet i fast eller lös egendom i ett register får begära att den person som ansöker om registrering lämnar de ytterligare uppgifter eller handlingar som krävs enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där registret förs, dels att en sådan myndighet kan meddela denna person hur den kan inhämta de uppgifter eller handlingar som saknas. Med beaktande av ordalydelsen i artikel 68 led l i förordningen och de mål som eftersträvas med såväl förordningen som det europeiska arvsintyget, vilka det bland annat erinrats om i föregående punkt, kan uppgifterna i skäl 18 inte förstås så, att de befriar den utfärdande myndigheten från skyldigheten att i arvsintyget ange de uppgifter som krävs enligt nationell rätt för en sådan registrering.

90 Av vad som anförts följer att den tredje frågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 68 led l i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att den myndighet som utfärdar ett europeiskt arvsintyg inte är undantagen från skyldigheten att i intyget ange de uppgifter som gör det möjligt att identifiera en fastighet som ingår i kvarlåtenskapen, när dessa uppgifter begärs för inskrivning i fastighetsregistret i den medlemsstat där egendomen är belägen, för det fall denna inskrivning enligt lagstiftningen i den medlemsstaten kan erhållas på grundval av en kompletterande handling som getts in tillsammans med ett europeiskt arvsintyg som inte innehåller en sådan uppgift.

Rättegångskostnader

91 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

1) Artikel 68 led l i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg

ska tolkas så,

att den myndighet som utfärdar ett europeiskt arvsintyg är skyldig att i intyget ange uppgifter som gör det möjligt att identifiera en fastighet som ingår i det aktuella arvet och som är belägen i en annan medlemsstat än den där arvsintyget har utfärdats, när sökandena ansöker om utfärdande av arvsintyget i syfte att skriva in äganderätten till egendomen i fastighetsregistret i denna andra medlemsstat och när det enligt lagstiftningen i den staten krävs att dessa uppgifter anges i arvsintyget för att en sådan inskrivning ska kunna göras på grundval av enbart denna handling.

2) Artikel 68 led l i förordning nr 650/2012

ska tolkas så,

att den omständigheten att överföringen av den avlidnes kvarlåtenskap, enligt den lag som är tillämplig på arvet i fråga, omfattas av systemet med ”universalsuccession”, enligt vilken den avlidnes kvarlåtenskap i sin helhet överförs till arvingarna, inte kan befria den myndighet som utfärdat ett europeiskt arvsintyg från skyldigheten att där ange de uppgifter som gör det möjligt att identifiera en fastighet som ingår i arvet, och som är belägen i en annan medlemsstat än den där intyget har utfärdats, när det är nödvändigt att ange dessa uppgifter i intyget för det ändamål för vilket det utfärdas, såsom inskrivning, enbart på denna grund, av äganderätten till egendomen i fastighetsregistret i sistnämnda medlemsstat.

3) Artikel 68 led l i förordning nr 650/2012

ska tolkas så,

att den myndighet som utfärdar ett europeiskt arvsintyg inte är undantagen från skyldigheten att i intyget ange de uppgifter som gör det möjligt att identifiera en fastighet som ingår i kvarlåtenskapen, när dessa uppgifter begärs för inskrivning i fastighetsregistret i den medlemsstat där egendomen är belägen, för det fall denna inskrivning enligt lagstiftningen i den medlemsstaten kan erhållas på grundval av en kompletterande handling som getts in tillsammans med ett europeiskt arvsintyg som inte innehåller en sådan uppgift.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.