Domstolens dom (tredje avdelningen) den 24 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 24 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Artikel 1.2 – Begreppet ’bindande författningsföreskrifter’ – Artikel 6 – Följderna av att ett villkor förklaras oskäligt – Avtalet består utan de oskäliga avtalsvillkoren – Begreppet ’nationella dispositiva bestämmelser’ – Artikel 7.1 – Behörighet för den nationella domstolen att avhjälpa följderna av att ett oskäligt villkor har upphävts – Villkor – Avtal med lång löptid om leverans av energi med oskäliga prisändringsvillkor – Näringsidkarens befogenhet att ensidigt ersätta ett oskäligt prisändringsvillkor med ett villkor som påstås vara förenligt med detta direktiv ”

I mål C‑900/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland) genom beslut av den 10 december 2024, som inkom till domstolen den 27 december 2024, i målet

SVB – Neues Schweizer Viertel Betriebs + Service GmbH & Co. KG

mot

Glarner Straße 5 GbR,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei, S. Rodin, N. Piçarra (referent) och N. Fenger,

generaladvokat: R. Norkus,

justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 mars 2026,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– SVB – Neues Schweizer Viertel Betriebs + Service GmbH & Co. KG, genom H.-J. Hainz, M. Schröder och J. Semmler, Rechtsanwälte,

– Glarner Straße 5 GbR, genom M. Stelzner, Rechtsanwalt,

– Tysklands regering, genom J. Möller och N. Scheffel, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och E. Schmidt, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan SVB – Neues Schweizer Viertel Betriebs + Service GmbH & Co. KG, ett energiföretag (nedan kallat SVB), och Glarner Straße 5 GbR, ett enkelt bolag bildat enligt tysk rätt (nedan kallat Glarner), angående en begäran från Glarner om återbetalning av belopp som felaktigt betalats till SVB i enlighet med ett energileveransavtal som innehåller oskäliga villkor.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 93/13

3 I trettonde skälet i direktiv 93/13 anges följande:

”Sådana författningsföreskrifter hos medlemsstaterna som direkt eller indirekt reglerar villkoren för konsumentavtal antas inte innehålla oskäliga villkor. Därför förefaller det inte nödvändigt att villkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter och principer eller bestämmelser i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt underkastas bestämmelserna i detta direktiv. I det avseendet omfattar uttrycket ’bindande författningsföreskrifter’ i artikel 1.2 även regler som enligt lagstiftningen gäller mellan de avtalsslutande parterna om inget annat har avtalats.”

4 Artikel 1.2 i det direktivet har följande lydelse:

”Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”

5 I artikel 2 b i direktivet definieras en konsument som ”en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke”.

6 I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

7 I artikel 7.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

Direktiv 2011/83/EU

8 I skäl 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64), anges följande:

”… Medlemsstaterna får t.ex. besluta att utvidga tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv till juridiska personer eller fysiska personer som inte är ’konsumenter’ i den mening som avses i detta direktiv, såsom icke-statliga organisationer, nystartade företag eller små och medelstora företag. …”

Tysk rätt

Civillagen

9 I 133 § Bürgerliches Gesetzbuch av den 18 augusti 1896 (RGBl. 1896, s. 195), i dess lydelse av den 2 januari 2002 (BGBl. 2002 I, s. 42, 2909, och 2003 I, s. 738), senast ändrad genom artikel 14 i lagen av den 23 oktober 2024 (BGBl. 2024 I, nr 323) (nedan kallad civillagen) föreskrivs följande:

”Vid tolkningen av en viljeförklaring ska den verkliga viljan efterforskas. Den bokstavliga betydelsen av texten ska inte vara avgörande.”

10 I 157 § civillagen föreskrivs följande:

”Avtal ska tolkas på det sätt som krävs enligt principen om tro och heder med beaktande av handelsbruk.”

11 I 306 § civillagen föreskrivs följande:

”1. Om allmänna villkor inte har införts i avtalet eller endast delvis har införts, eller om de är ogiltiga, ska avtalet i övrigt fortsatt vara giltigt.

2. Om bestämmelserna inte har införts i avtalet eller är ogiltiga, bestäms avtalets innehåll av lagbestämmelserna.

3. Avtalet är ogiltigt om ett upprätthållande skulle medföra en orimlig börda för en av avtalsparterna även med beaktande av den ändring som föreskrivs enligt punkt 2.”

12 Av 812 § punkt 1 civillagen framgår följande:

”Den som på grund av någon annans prestation mottar något utan rättslig grund, eller på annat sätt på dennes bekostnad, är skyldig att låta detta återgå.”

13 I 818 § punkt 2 civillagen föreskrivs följande:

”Om en återgång inte är möjligt på grund av det erhållnas beskaffenhet eller om mottagaren av andra skäl är oförmögen att återlämna det som erhållits, så ska vederbörande ersätta värdet.”

Förordningen om allmänna villkor för leverans av fjärrvärme

14 I 24 § punkt 4 i Verordnung über Allgemeine Bedingungen für die Versorgung mit Fernwärme (förordning om allmänna villkor för leverans av fjärrvärme) av den 20 juni 1980 (BGBl. I, s. 742), senast ändrad genom artikel 1 förordningen av den 13 juli 2022 (BGBl. 2022 I, s. 1134), föreskrivs följande:

”Prisändringsvillkor ska utformas på ett sådant sätt att både utvecklingen av företagets kostnader för produktion och leverans av fjärrvärme samt förhållandena på värmemarknaden beaktas på lämpligt sätt. I villkoren måste de relevanta beräkningsfaktorerna anges på ett fullständigt och lättbegripligt sätt. Vid tillämpningen av prisändringsvillkoren ska den procentuella andelen av den prisfaktor som täcker bränslekostnaderna vid varje prisändring anges separat.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

15 Den 21 november 2012 ingick Glarner ett avtal med SVB. Avtalet motsvarade en standardmodell som utarbetats av SVB och avsåg leverans av fjärrvärme. I avtalet föreskrevs en prissättning som omfattade ett pris för tillhandahållande, ett pris för arbetskostnader och ett pris för mätning. Detta avtal, som hade en minsta löptid på tio år, innehöll två separata prisändringsvillkor, varav det ena avsåg priset för tillhandahållande och mätning och det andra avsåg priset för arbetskostnaden.

16 I samband med att SVB fakturerade Glarner för värmeleveransen för perioden 2015–2020 ändrade SVB varje år, med stöd av det relevanta avtalsvillkoret, priset för arbetskostnaden. Dessutom ändrade SVB, genom skrivelse av den 24 april 2019, ensidigt detta villkor med verkan från och med den 1 maj 2019.

17 Glarner betalade de belopp som beräknats med tillämpning av nämnda villkor till SVB, utan att bestrida dem, fram till den 3 juli 2019, då Glarner hävdade att såväl avtalsvillkoren om prisändring som det villkor som på ett ensidigt sätt hade ersatt prisändringsvillkoret avseende arbetskostnaderna var ogiltiga. Glarner väckte talan mot SVB vid Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin, Tyskland) och yrkade att de belopp som Glarner hade betalat för mycket avseende åren 2015–2018 skulle återbetalas samt att dessa villkor skulle förklaras vara ogiltiga.

18 Den 6 november 2020 slog nämnda domstol fast att avtalsvillkoren om prisändring, inbegripet det som följde av 2019 års ensidiga ändring, var ogiltiga och att beräkningarna därför borde ha upprättats på grundval av de priser som överenskommits år 2012.

19 SVB överklagade detta avgörande till Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland), vilken är den hänskjutande domstolen. Den hänskjutande domstolen anser att avtalsvillkoret avseende ändring av priset för arbetskostnaden i artikel 8.4 i avtalet om leverans av fjärrvärme är ogiltigt på grund av att det inte uppfyller kravet på transparens i artikel 24.4 första meningen i förordningen om allmänna villkor för leverans av fjärrvärme.

20 Den hänskjutande domstolen frågar sig vilken verkan ett sådant fastställande av ogiltighet har, mot bakgrund av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, och i synnerhet huruvida Bundesgerichtshofs (Federala högsta domstolen, Tyskland) fasta praxis – enligt vilken följderna av ett sådant fastställande måste åtgärdas genom en utfyllande tolkning av avtalet i den meningen att kunden inte kan åberopa att prisökningarna saknar verkan om denne inte har bestridit dem inom tre år från mottagandet av de årliga avräkningar i vilka prisökningen tillämpades för första gången – är förenlig med dessa bestämmelser. Det pris som – med tillämpning av villkor som senare har förklarats ogiltiga – uppnåtts tre år före konsumentens första bestridande ersätter följaktligen slutligt det pris som ursprungligen överenskommits i avtalet och ska rättsligt sett anses vara det pris som parterna kom överens om vid avtalets ingående (nedan kallad treårsregeln).

21 Den hänskjutande domstolen har preciserat att avtalet om leverans av värme, enligt denna rättspraxis, inte kan bestå utan denna utfyllande tolkning, efter det att villkoret om ändring av priset för arbetskostnader har förklarats ogiltig. Den hänskjutande domstolen har vidare preciserat att nämnda tolkning grundar sig på de allmänna reglerna för tolkning av avtal i 133 och 157 §§ civillagen, av vilka det framgår att det vid tolkningen av ett avtal är viktigt att efterforska den verkliga viljan och inte utgå från den bokstavliga innebörden av de uttryck som används respektive att avtal ska tolkas i enlighet med principen om tro och heder och med beaktande av handelsbruk.

22 För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida dessa bestämmelser i civillagen utgör ”allmängiltiga nationella bestämmelser”, i den mening som avses i EU-domstolens praxis, som inte kan användas för att avhjälpa följderna av en ogiltigförklaring av oskäliga avtalsvillkor, eller om de utgör ”dispositiva bestämmelser i nationell rätt” som kan avhjälpa dessa följder, för det fall konsumenten drabbas av särskilt negativa konsekvenser om avtalet ogiltigförklaras till följd av att de oskäliga villkoren däri ogiltigförklaras.

23 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida konsumenten i förevarande fall utsätts för negativa konsekvenser om avtalet om leverans av fjärrvärme ogiltigförklaras. Den hänskjutande domstolen anser att konsumenten skulle befinna sig i en fördelaktigare situation om avtalet fortsatte att gälla, utan tillämpning av ”treårsregeln”, och har påpekat att den vilja som konsumenten har uttryckt ska vara avgörande för att fastställa huruvida konsumenten har lidit skada.

24 För det andra hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida 306 § punkt 3 i civillagen, tolkad på så sätt att ogiltigheten av det oskäliga villkoret om prisändring avseende arbetskostnader medför att avtalet om leverans av värme är ogiltigt för det fall upprätthållandet av avtalet leder till en orimlig börda för en av parterna, är förenlig med artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13. Enligt den hänskjutande domstolen kan den nationella domstolens beaktande av situationen för endast en av dessa parter, i förevarande fall energileverantören, för att avgöra huruvida det är juridiskt möjligt att låta avtalet bestå utan detta oskäliga villkor, inte vara det avgörande kriteriet för avtalets framtida ställning.

25 Den hänskjutande domstolen anser att energileveransavtal, som det avtal som är aktuellt i det nationella målet, till skillnad från låneavtal, fortfarande kan genomföras om ett oskäligt prisändringsvillkor är ogiltigt, även utan den utfyllande tolkning som ”treårsregeln” utgör. Den hänskjutande domstolen har tillagt att det i tysk rätt finns mekanismer för att anpassa ett avtal i samförstånd som tar hänsyn till både energileverantörens och konsumentens intressen.

26 För det tredje hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida en nationell bestämmelse, som gör det möjligt för en energileverantör att ensidigt, utan konsumentens samtycke, ersätta ett prisändringsvillkor som förklarats vara oskäligt med ett nytt giltigt prisändringsvillkor, är förenlig med artikel 6.1 i direktiv 93/13. Den hänskjutande domstolen anser att en sådan regel strider mot syftet med artikel 7.1 i direktivet, nämligen att få användningen av oskäliga villkor att upphöra, och att den inte kan kvalificeras som ett avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter i den mening som avses i artikel 1.2 i direktivet.

27 Under dessa omständigheter beslutade Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1. Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 tolkas så, att de utgör hinder mot nationella bestämmelser eller en rättspraxis som grundas på nationella bestämmelser, enligt vilka luckor som uppkommer i mångåriga energileveransavtal på grund av att ett prisändringsvillkor är ogiltigt eller inte med giltig verkan har införts i avtalet – när kunden under längre tid har godtagit prishöjningar utan att invända mot dem och nu gör gällande att prishöjningarna ska ogiltigförklaras även för perioder som ligger längre tillbaka i tiden – normalt sett avhjälps genom utfyllande avtalstolkning som innebär att kunden inte kan åberopa att de prishöjningar som lett till ett pris som överstiger det avtalade utgångspriset är ogiltiga om denne inte har invänt mot prishöjningen inom en period på tre år efter att ha erhållit de aktuella årliga avräkningar i vilka prishöjningen för första gången har beaktats?

2. Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 tolkas så, att de utgör hinder mot nationella bestämmelser eller en rättspraxis som grundas på nationella bestämmelser, enligt vilka mångåriga energileveransavtal ska anses vara ogiltiga, när kunden under längre tid har godtagit prishöjningar på grundval av ett prisändringsvillkor som är ogiltigt eller inte med giltig verkan har införts i avtalet, utan att invända mot dem, och nu gör gällande att prishöjningarna ska ogiltigförklaras även för perioder som ligger längre tillbaka i tiden?

3. Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 tolkas så, att de utgör hinder mot nationella bestämmelser eller en rättspraxis som grundas på nationella bestämmelser, enligt vilka en energileverantör är berättigad och – såvida detta krävs i kundernas intresse – skyldig att även under det pågående leveransförhållandet med verkan för framtiden ensidigt anpassa ett prisändringsvillkor som leverantören tillämpar gentemot slutkunden – vilken var ogiltig redan när avtalet började gälla eller blev ogiltig från och med en viss tidpunkt därefter – om och i den mån det därigenom säkerställs att villkoret sedan är giltigt?”

Förfarandet vid domstolen

28 Den 24 februari 2025 sände EU-domstolen en begäran om upplysningar till den hänskjutande domstolen och uppmanade den att ange huruvida den anser att Glarner omfattas av begreppet konsument i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13 och, om så är fallet, ange den rättsliga grund och/eller rättspraxis som ligger till grund för denna slutsats.

29 I sitt svar, som inkom till EU-domstolen den 6 mars 2025, angav den hänskjutande domstolen att Glarner är en ”konsument” i den mening som avses i artikel 2 b i direktivet, såsom den har införlivats genom artikel 13 i civillagen. Den hänskjutande domstolen har även preciserat att erkännandet av enkla bolag som juridiska personer, genom rättspraxis och genom 705 § punkt 2 civillagen, efter ikraftträdandet av direktiv 93/13, inte har medfört att dessa enkla bolag fråntas det unionsrättsliga konsumentskyddet, i den mån de agerar i icke-kommersiellt syfte.

30 I artikel 2 b i direktiv 93/13 definieras begreppet konsument som en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför dennes näring eller yrke. Det framgår av denna bestämmelse att två kumulativa villkor ska vara uppfyllda för att en person ska omfattas av begreppet, nämligen att det ska röra sig om en fysisk person och att denna person ska agera för ändamål som inte omfattas av vederbörandes närings- eller yrkesverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, Condominio di Milano, via Meda, C‑329/19, EU:C:2020:263, punkt 24, och beslut av den 25 februari 2026, Bytové družstvo, C‑168/25, EU:C:2026:136, punkt 36).

31 Ställningen som konsument ska fastställas utifrån ett funktionellt kriterium, som består i att bedöma huruvida det berörda avtalsförhållandet har tillkommit inom ramen för en verksamhet som saknar samband med utövandet av ett yrke. Direktiv 93/13 definierar således de avtal som det är tillämpligt på med hänvisning till avtalsparternas ställning, det vill säga beroende på om de handlar för ändamål som har samband med deras närings- eller yrkesverksamhet eller ej (dom av den 13 november 2025, Šiľarský, C‑197/24, EU:C:2025:876, punkterna 45 och 46 samt där angiven rättspraxis).

32 För att säkerställa att de mål som unionslagstiftaren eftersträvar på området för konsumentavtal iakttas och att unionsrätten blir konsekvent, ska dessutom begreppet konsument i annan unionslagstiftning beaktas, såsom direktiv 2011/83. Detta direktiv har samma syfte som direktiv 93/13, nämligen att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, och innehåller en definition av begreppet konsument som i stort motsvarar definitionen i artikel 2 b i direktiv 93/13. I skäl 13 i direktiv 2011/83 anges att medlemsstaterna bland annat får besluta att utvidga tillämpningen av direktivet till att omfatta juridiska eller fysiska personer som inte är konsumenter i den mening som avses i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, Condominio di Milano, via Meda, C‑329/19, EU:C:2020:263, punkt 34).

33 Det framgår av den hänskjutande domstolens svar, som framgår av punkt 29 ovan, dels att tysk lagstiftning och rättspraxis utvidgar skyddet enligt direktiv 93/13 till att omfatta ett enkelt bolag, såsom Glarner, dels att Glarner i det nationella målet handlar för ändamål som faller utanför yrkesverksamheten. EU-domstolen finner därför att detta enkla bolag kan likställas med en konsument i den mening som avses i artikel 2 b i direktivet.

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra frågan

34 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell lagstiftning eller rättspraxis enligt vilken ett mångårigt energileveransavtal förblir bindande för parterna efter det att ett oskäligt prisändringsvillkor i avtalet har förklarats ogiltigt, såvitt avtalet genom en utfyllnadsregel tolkas så, att konsumenten endast kan åberopa att de prishöjningar som grundar sig på nämnda villkor är ogiltiga om konsumenten har bestritt dem inom tre år från mottagandet av den första årliga avräkningen som avspeglar dessa höjningar.

35 För det första framgår det av artikel 6.1 i direktiv 93/13 att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet ska förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.

36 Syftet med denna bestämmelse är att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga, och inte att alla avtal som innehåller oskäliga villkor ska ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

37 Av detta följer att artikel 6.1 i direktiv 93/13 inte i sig föreskriver några kriterier som reglerar möjligheten för ett avtal att ”bestå utan de oskäliga avtalsvillkoren”, utan överlåter till den nationella rättsordningen att fastställa dessa med iakttagande av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2025, AxFina Hungary (Avtalets bestående), C‑630/23, EU:C:2025:302, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

38 Enligt denna bestämmelse ska ett avtal i princip bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren upphävs, under förutsättning att detta enligt nationell rätt är juridiskt möjligt enligt en objektiv bedömning. En av parternas subjektiva förhållanden kan således inte anses avgörande för avtalets framtida öde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkterna 81 och 82, och dom av den 30 april 2025, AxFina Hungary (Avtalets bestående), C‑630/23, EU:C:2025:302, punkt 58).

39 Den behöriga domstolens konstaterande av att ett avtalsvillkor är oskäligt måste under alla omständigheter göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om ett sådant villkor inte hade förelegat. Såvida inte fastställandet – enligt en objektiv bedömning – av de följder som i enlighet med nationell rätt är resultatet av ett sådant konstaterande, vad gäller frågan huruvida det avtal i vilket villkoret ingår kan bestå, lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning eller tolkning åt den nationella domstolen, kan denna följaktligen inte slå fast att avtalet är ogiltigt om den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om det oskäliga villkoret inte hade förelegat kan återställas samtidigt som avtalet består (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkterna 83 och 86 samt där angiven rättspraxis).

40 I en situation då en ogiltigförklaring av ett oskäligt avtalsvillkor skulle tvinga den nationella domstolen att ogiltigförklara avtalet i dess helhet, och konsumenten därmed skulle drabbas av mycket negativa konsekvenser, så att den sistnämnda skulle bestraffas, utgör artikel 6.1 i direktiv 93/13 inte hinder för att den nationella domstolen ersätter det oskäliga villkoret med en bestämmelse i nationell rätt av dispositiv karaktär eller som är tillämplig om avtalsparterna har kommit överens om detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2023, M.B. m.fl. (Verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal), C‑6/22, EU:C:2023:216, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

41 Denna bestämmelse utgör emellertid hinder för att de luckor i ett avtal som följer av att oskäliga villkor i avtalet är ogiltiga avhjälps enbart genom att tillämpa allmängiltiga nationella bestämmelser som inte har varit föremål för någon specifik utvärdering från lagstiftarens sida i syfte att fastställa en jämvikt mellan parternas samtliga rättigheter och skyldigheter och som därför inte omfattas av presumtionen att de inte är oskäliga. Så är fallet med allmängiltiga nationella bestämmelser enligt vilka de verkningar som anges i en rättsakt ska utfyllas med de verkningar som följer av principen om skälighet eller sedvana, vilka varken utgör dispositiva bestämmelser eller bestämmelser som är tillämpliga om avtalsparterna kommit överens om detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2023, M.B. m.fl. (Verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal), C‑6/22, EU:C:2023:216, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

42 För det andra framgår det av artikel 7.1 i direktiv 93/13 att konsumenterna, i deras respektive nationella rätt, ska förfoga över ”lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter”.

43 Denna bestämmelse innebär att de nationella domstolarna inte kan ersätta ett oskäligt villkor med en domstolstolkning De är skyldiga att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor, så att det inte får några bindande verkningar för konsumenten, utan att kunna ändra innehållet i villkoret (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta), C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkterna 79 och 80).

44 Om en nationell domstol fick ändra innehållet i oskäliga villkor i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument skulle detta kunna äventyra förverkligandet av det långsiktiga syftet med artikel 7 i direktiv 93/13. En sådan möjlighet skulle nämligen motverka den avskräckande effekt det har på näringsidkarna att sådana oskäliga villkor helt enkelt inte kan tillämpas gentemot konsumenterna, eftersom näringsidkarna skulle vara benägna att använda villkoren med vetskap om att den nationella domstolen – om villkoren skulle ogiltigförklaras – skulle kunna fylla ut avtalet i nödvändig utsträckning på ett sådant sätt att näringsidkarnas intressen tillvaratogs (dom av den 30 april 2025, AxFina Hungary (Avtalets bestående), C‑630/23, EU:C:2025:302, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

45 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att konsumenten, med tillämpning av ”treårsregeln”, inte kan göra gällande att prishöjningarna är ogiltiga om de inte har bestritts inom tre år från mottagandet av de årliga avräkningar i vilka dessa höjningar genomfördes för första gången. Energileverantören kan således slutgiltigt göra gällande varje prishöjning tre år efter det att konsumenten har informerats om prishöjningen genom en avräkning och inte bestritt den. Av detta följer att tillämpningen av denna regel, i strid med de krav som det erinrats om i de två föregående punkterna, bibehåller verkningarna av prisändringsvillkor som förklarats oskäliga, till nackdel för konsumenten, med undantag för de tre år som föregår ett sådant bestridande.

46 Vad gäller frågan huruvida avtalet ska bestå utan dessa oskäliga villkor, ankommer det på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 38–40 ovan, avgöra huruvida den tolkning som Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) har gjort av 306 § punkt 3 civillagen gör det möjligt för den domstol vid vilken talan har väckts att bedöma vilka följder ogiltigförklaringen av avtalet har för avtalsparterna, utan att dessa följder i sig är avgörande, och att bedöma huruvida konsumenten drabbas av mycket negativa konsekvenser om avtalet ogiltigförklaras.

47 Den hänskjutande domstolen ska bland annat, såsom kommissionen påpekade vid förhandlingen, pröva huruvida rätten till återbetalning av en del av de betalningar som Glarner har gjort, med stöd av bestämmelserna i tysk rätt om obehörig vinst, medför att konsumenten inte drabbas av sådana negativa konsekvenser om det avtal som är aktuellt i det nationella målet ska ogiltigförklaras till följd av att prisändringsvillkoret i avtalet ogiltigförklaras.

48 Dessutom framgår det av begäran om förhandsavgörande att den rättspraxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) som det redogjorts för i punkt 20 ovan grundar sig på 133 och 157 §§ civillagen, vilka innehåller allmänna regler för tolkning av viljeförklaringar och avtal.

49 Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, medför dessa bestämmelser, eftersom de kan likställas med de allmängiltiga nationella bestämmelser som avses i punkt 41 ovan, inte att det är möjligt att avhjälpa följderna av att det oskäliga prisändringvillkoret i det avtal som är aktuell i det nationella målet ogiltigförklaras.

50 Det framgår även av begäran om förhandsavgörande, den tyska regeringens skriftliga yttrande och de ståndpunkter som uttrycktes vid förhandlingen att konsumenten visserligen informeras om tillämpningen av rättspraxis avseende utfyllande tolkning av avtalet och om dess följder, men att han eller hon varken kan motsätta sig denna tillämpning eller yrka att avtalet ska ogiltigförklaras i sin helhet.

51 Vid bedömningen av konsekvenserna för konsumentens situation av att ett avtal ogiltigförklaras i sin helhet eller av att ett oskäligt villkor upphävs ska emellertid den vilja som konsumenten har gett uttryck för i detta avseende vara avgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 56).

52 Det följer av samtliga dessa överväganden att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell lagstiftning eller rättspraxis enligt vilken ett mångårigt energileveransavtal förblir bindande för parterna efter det att ett oskäligt prisändringsvillkor i avtalet har förklarats ogiltigt, såvitt avtalet genom en utfyllnadsregel tolkas så, att konsumenten endast kan åberopa att de prishöjningar som grundar sig på nämnda villkor är ogiltiga om konsumenten har bestritt dem inom tre år från mottagandet av den första årliga avräkningen som avspeglar dessa höjningar.

Den tredje frågan

53 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell lagstiftning eller rättspraxis som föreskriver en möjlighet eller skyldighet för en näringsidkare att ensidigt, med verkan för framtiden, ändra ett prisändringsvillkor i ett energileveransavtal, vilket villkor ogiltigförklarats på grund av att det är oskäligt.

54 Det ska inledningsvis fastställas huruvida näringsidkarens rätt att ensidigt ändra ett prisändringsvillkor, såsom SVB och den tyska regeringen har gjort gällande i sina skriftliga yttranden, avspeglar en bindande författningsföreskrift i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13.

55 Enligt denna bestämmelse är avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller unionen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.

56 Med hänsyn till syftet med direktivet, det vill säga att skydda konsumenter mot oskäliga villkor i avtal som sluts med näringsidkare, ska artikel 1.2 i direktivet tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2026, PKO BP (Kritiskt referensvärde), C‑471/24, EU:C:2026:85, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

57 Det undantag som införts genom nämnda bestämmelse motiveras av att det i princip är rimligt att presumera att den nationella lagstiftaren har sett till att det sammantaget råder balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter i vissa avtal, en balans som unionslagstiftaren uttryckligen har velat bevara. Den omständigheten att den nationella lagstiftaren har skapat en sådan balans utgör inte ett villkor för att undantaget i artikel 1.2 ska kunna tillämpas, utan själva motiveringen av detta undantag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2024, Raiffeisen Bank, C‑176/23, EU:C:2024:443, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

58 För att ett avtalsvillkor ska anses ”avspegla” en bindande författningsföreskrift i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13, tolkad mot bakgrund av trettonde skälet i direktivet, måste detta villkor således återge det normativa innehållet i en bindande föreskrift som är tillämplig på avtalet i fråga, på så sätt att det kan anses ge konkret uttryck för samma rättsregel som den som avses i den bindande föreskriften. Så är fallet inte bara när avtalsvillkoret bokstavligen motsvarar den bindande föreskriften eller innehåller en uttrycklig hänvisning till denna, utan även när avtalsvillkoret – även om det formulerats i andra ordalag – i materiellt hänseende är likvärdigt med den nämnda bindande föreskriften (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2023, First Bank, C‑593/22, EU:C:2023:555, punkt 25).

59 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att göra nödvändiga bedömningar, bland annat med beaktande av det aktuella energileveransavtalets art, allmänna systematik och innehåll samt det rättsliga och faktiska sammanhang som det ingår i, för att avgöra huruvida energileveratörens rätt att ensidigt ändra det prisändringsvillkor som är aktuellt i det nationella målet avspeglar 24 § punkt 4 förordningen om allmänna villkor för leverans av fjärrvärme, i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13.

60 Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att nämnda 24 § punkt 4, som SVB och den tyska regeringen har gjort gällande utgör en ”bindande författningsföreskrift”, i den mening som avses i artikel 1.2 i direktivet, innehåller allmänna krav avseende de förutsättningar som prisändringsvillkor ska uppfylla för att ”på lämpligt sätt” beakta utvecklingen av företagets kostnader för produktion och leverans av fjärrvärme samt marknadsvillkoren. Det framgår vidare att nämnda 24 § punkt 4 inte innebär en skyldighet att anpassa det avtalade priset till följd av att ett oskäligt prisändringsvillkor förklarats ogiltigt.

61 Under dessa omständigheter, och med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, förefaller 24 § punkt 4 förordningen om allmänna villkor för leverans av fjärrvärme inte kunna kvalificeras som en ”bindande författningsföreskrift” i den mening som avses i artikel 1.2 i nämnda direktiv.

62 För att kunna bedöma giltigheten av ett villkor som ger näringsidkaren rätt att ensidigt ändra priset för energileveranser är det dessutom avgörande att fastställa om det av det standardavtal som konsumenten har ingått på ett transparent sätt framgår av vilket skäl och på vilket sätt priset kan ändras, så att konsumenten, på grundval av klara och begripliga kriterier, kan förutse eventuella ändringar av priset. Hur mycket information som behöver lämnas kan visserligen variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och på de varor och tjänster som berörs. Att man inte alls lämnar någon sådan information innan avtalet ingås kan emellertid inte kompenseras endast genom att konsumenterna under avtalets giltighetstid upplyses om prisändringen med rimligt varsel och om rätten att säga upp avtalet för det fall att de inte godtar ändringen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb, C‑92/11, EU:C:2013:180, punkterna 49 och 51).

63 Mot bakgrund av dessa överväganden ska artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell lagstiftning eller rättspraxis som föreskriver en möjlighet eller skyldighet för en energileverantör att ensidigt, med verkan för framtiden, ändra ett prisändringsvillkor som ogiltigförklarats på grund av att det är oskäligt.

Rättegångskostnader

64 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1) Artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal

ska tolkas så,

att de utgör hinder mot en nationell lagstiftning eller rättspraxis enligt vilken ett mångårigt energileveransavtal förblir bindande för parterna efter det att ett oskäligt prisändringsvillkor i avtalet har förklarats ogiltigt, såvitt avtalet genom en utfyllnadsregel tolkas så, att konsumenten endast kan åberopa att de prishöjningar som grundar sig på nämnda villkor är ogiltiga om konsumenten har bestritt dem inom tre år från mottagandet av den första årliga avräkningen som avspeglar dessa höjningar.

2) Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13

ska tolkas så,

att de utgör hinder mot en nationell lagstiftning eller rättspraxis som föreskriver en möjlighet eller skyldighet för en energileverantör att ensidigt, med verkan för framtiden, ändra ett prisändringsvillkor som ogiltigförklarats på grund av att det är oskäligt.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.