Domstolens dom (nionde avdelningen) den 16 april 2026

I mål C‑901/24 [Falucka], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) genom beslut av den 16 december 2024, som inkom till domstolen den 22 december 2024, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi samt domarna R. Frendo (referent) och A. Kornezov, generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: mBank SA, genom A. Cudna-Wagner, radca prawny, och B. Miąskiewicz, adwokat, TK, DJ och JJ, genom P. Wójcik, radca prawny, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Portugals regering, genom A. Pimenta och A. Rodrigues, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och A. Stobiecka-Kuik, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) samt av effektivitetsprincipen, proportionalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och rätten att få sin sak prövad i domstol.

2. Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, mBank SA, som är en bank, och, å andra sidan, TK, DJ och JJ, som är tre konsumenter. Målet rör indrivning av en fordran som följer av att ett avtal om hypotekslån är ogiltigt på grund av de oskäliga villkoren i detta avtal.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3. Artikel 6.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

4. I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

Polsk rätt

5. Artikel 58.1 i ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. 2024, position 1061), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), har följande lydelse:

”En rättshandling som strider mot lagen eller som har till syfte att kringgå lagen är ogiltig, om inte annat föreskrivs i en relevant bestämmelse, bland annat om det föreskrivs att de bestämmelser i rättshandlingen som är ogiltiga ska ersättas av relevanta lagbestämmelser.”

6. I artikel 117.1 och 117.21 i denna lag föreskrivs följande:

”1. Om inte annat föreskrivs i lag gäller en preskriptionstid för penningfordringar.

…

21. Efter det att preskriptionstiden har löpt ut är det inte längre möjligt att göra gällande en fordran mot en konsument.”

7. I artikel 117.11 och 117.21 i nämnda lag föreskrivs följande:

”1. Domstolen får i undantagsfall, efter att ha vägt parternas intressen, underlåta att beakta att preskriptionstiden för en fordran gentemot en konsument har löpt ut om så anses skäligt.

2. När domstolen utövar den befogenhet som avses i punkt 1 bör den särskilt beakta följande:

1) preskriptionstidens längd;

2) hur lång tid som gått mellan preskriptionstidens utgång och den tidpunkt då fordran görs gällande;

3) de omständigheter som föranledde borgenären att inte göra gällande sin fordran, inklusive inverkan av gäldenärens beteende på borgenärens dröjsmål med att göra gällande sin fordran.”

8. I artikel 118 i samma lag föreskrivs följande:

”Om inte annat stadgas annorstädes är preskriptionstiden sex år; för fordringar avseende periodiska betalningar och fordringar kopplade till näringsverksamhet är preskriptionstiden tre år. Preskriptionstiden går ut den sista dagen på kalenderåret, såvida inte preskriptionstiden är kortare än två år.”

9. Artikel 120.1 i civillagen har följande lydelse:

”Preskriptionsfristen börjar löpa den dag då fordran förfaller till betalning. Om en fordrans verkställbarhet är beroende av att rättighetsinnehavaren vidtar en särskild åtgärd, börjar fristen att löpa från och med den dag då fordran skulle ha blivit verkställbar om rättighetsinnehavaren hade vidtagit åtgärden utan dröjsmål.”

10. Artikel 123.1 leden 1 och 2 i denna lag har följande lydelse:

”Preskriptionstiden avbryts

1. genom varje handling vid domstol eller annan myndighet som har utsetts att handlägga ärenden eller verkställa vissa typer av fordringar, eller vid en skiljedomstol, som företas i syfte att göra gällande, fastställa, driva in eller säkra en fordran, eller

2. om den person mot vilken en fordran innehas erkänner denna fordran.”

11. I artikel 124.1 i nämnda lag anges följande:

”Efter varje avbrott ska preskriptionstiden börja löpa på nytt.”

12. I artikel 3851.1 i samma lag föreskrivs följande:

”Villkor i ett konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är inte bindande för konsumenten om dennes rättigheter och skyldigheter enligt nämnda avtalsvillkor är utformade på ett sätt som strider mot god sed och allvarligt åsidosätter konsumentens intressen (oskäliga avtalsvillkor). Detta gäller inte villkor som fastställer parternas huvudsakliga prestationer, såsom pris eller vederlag, om de är tydligt formulerade.”

13. I artikel 405 i civillagen föreskrivs följande:

”Den som utan rättslig grund erhåller en ekonomisk fördel på annans bekostnad ska återgälda fördelen in natura och, om detta inte är möjligt, ersätta dess värde.”

14. Artikel 410.1 och 410.2 i nämnda lag har följande lydelse:

”1. Bestämmelserna i föregående artiklar är bland annat tillämpliga på felaktiga betalningar.

2. Ett belopp anses felaktigt utbetalt om den som utförde betalningen inte hade någon skyldighet att över huvud taget utföra den eller inte hade någon skyldighet gentemot den person till vilken den utfördes, eller om grunden för att utföra betalningen har upphört eller det avsedda syftet med att utföra betalningen inte har uppnåtts, eller om rättshandlingen som föranledde att betalningen utfördes var ogiltig och den inte har blivit giltig efter det att betalningen utfördes.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

15. År 2007 ingick mBank ett avtal om hypotekslån med TK, DJ och JJ, indexerat mot schweiziska franc (CHF), med ett belopp på 1958800 polska zloty (PLN) (cirka 460700 euro) som betalades ut till TK. DJ:s och JJ:s avtalsmässiga åtagande var endast avsett att garantera TK:s kreditvärdighet i syfte att få lånet beviljat.

16. Genom ansökan som ingavs till Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) och delgavs mBank den 15 januari 2018 yrkade de tre konsumenterna att låneavtalet skulle ogiltigförklaras.

17. Under domstolsförfarandet, den 9 januari 2019 och den 3 oktober 2019, förklarade TK att hon var medveten om följderna av ogiltigförklaringen av avtalet, det vill säga att hela det lånebelopp som hon hade erhållit skulle återbetalas till banken, att hon godtog dessa konsekvenser och samtyckte till att avtalet ogiltigförklarades (nedan kallade TK:s förklaringar). Genom dom av den 5 november 2019 ogiltigförklarade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa) låneavtalet på grund av förekomsten av oskäliga villkor, utan vilka avtalet inte kunde bestå.

18. Den 2 december 2022 väckte mBank talan mot TK, DJ och JJ vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade återbetalning av det till TK utbetalda lånebeloppet jämte lagstadgad dröjsmålsränta.

19. Den 16 december 2024 meddelade den hänskjutande domstolen en deldom genom vilken mBanks talan ogillades i den del den avsåg DJ och JJ.

20. TK har yrkat att talan ska ogillas och har bland annat framställt en invändning om att mBanks fordran är preskriberad.

21. TK har särskilt gjort gällande att hennes, DJ:s och JJ:s yrkande om ogiltigförklaring av låneavtalet delgavs mBank den 15 januari 2018 och att preskriptionstiden, enligt artiklarna 118 och 120.1 i civillagen, började löpa från och med detta datum och löpte ut den 31 december 2021.

22. Den hänskjutande domstolen har inledningsvis påpekat att det inte i sig råder tvivel huruvida mBank har en fordran, men menar att det, för att avgöra det nationella målet, är av vikt att fastställa huruvida preskriptionstiden för denna fordran faktiskt avbröts genom TK:s förklaringar i det förfarande som hade inletts av de tre konsumenterna.

23. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende förklarat att preskriptionstiden för en näringsidkares fordran, enligt artikel 118 i civillagen, är tre år, som löper ut i slutet av kalenderåret, och att preskriptionstiden, enligt ett beslut som meddelades av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) år 2024, börjar löpa det datum då konsumenten för första gången, gentemot näringsidkaren, bestred att han eller hon är bunden av avtalsvillkoren, i förevarande fall den 15 januari 2018.

24. Den hänskjutande domstolen anser i detta sammanhang att det finns två möjliga synsätt vad gäller frågan huruvida bankens fordran är preskriberad.

25. För det första skulle TK:s förklaringar inom ramen för det förfarande som inletts, bland annat av TK, kunna anses utgöra ett erkännande av hennes skuld, vilket skulle leda till ett avbrott i preskriptionstiden för denna fordran enligt artikel 123.1 led 2 i civillagen. I ett sådant fall ska denna preskriptionstid anses ha börjat löpa på nytt från och med den 3 oktober 2019, med följden att bankens fordran inte är preskriberad, vilket innebär att den hänskjutande domstolen ska bifalla talan i det nationella målet.

26. Den hänskjutande domstolen har tillagt att ett sådant erkännande skulle ha kunnat få mBank att tro att TK frivilligt skulle betala sin skuld, vilket var avgörande för bankens beslut att inte väcka talan om återbetalning. Om bankens talan, under dessa omständigheter, skulle ogillas på grund av att fordran ska anses vara preskriberad, så skulle detta kunna utgöra en begränsning av mBanks rätt att få sin sak prövad i domstol samt ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

27. För det andra har den hänskjutande domstolen påpekat att TK, genom sina förklaringar i syfte att erhålla ett beslut om ogiltigförklaring av låneavtalet, skulle kunna anses ha handlat oavsiktligt till egen nackdel genom att erkänna sin skuld. Ett avbrott i preskriptionstiden för bankens fordran genom dessa förklaringar skulle således kunna strida mot artikel 7.1 i direktiv 93/13 och effektivitetsprincipen, eftersom det skulle vara lättare för näringsidkarna att göra gällande sina rättigheter tack vare att preskriptionstiden avbryts på grund av ett sådant erkännande.

28. För det fall EU-domstolen skulle anse att TK:s förklaringar inte avbröt preskriptionstiden, återstår enligt den hänskjutande domstolen att pröva frågan huruvida dessa förklaringar kan anses utgöra ett handlande från gäldenärens sida som har påverkat borgenärens dröjsmål med att göra gällande sin fordran, vilket enligt artikel 117.21 led 3 i civillagen motiverar att det bortses från att preskriptionstiden för mBanks fordran har löpt ut.

29. Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”Ska artikel 7.1 i [direktiv 93/13], samt principerna om effektivitet, proportionalitet, rättssäkerhet och principen om rätt till domstolsprövning tolkas så, att de utgör hinder för en domstols tolkning av en nationell lagstiftning enligt vilken

preskriptionstiden för en näringsidkares fordran mot en konsument på återbetalning av belopp som betalats ut felaktigt enligt ett låneavtal som sedermera förklaras ogiltigt på grund av att det innehåller oskäliga avtalsvillkor, avbryts då konsumenten avger en förklaring om att vederbörande är medveten om dennes skyldighet att återbetala de belopp som näringsidkaren betalat ut till konsumenten enligt det ogiltiga avtalet, och

kan den omständigheten, att konsumenten avgett en sådan förklaring, utgöra skäl för domstolen att bortse från att preskriptionstiden för näringsidkarens fordran mot konsumenten har löpt ut?”

Tolkningsfrågan

30. Den hänskjutande domstolen behöver få svar på den första delen av sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 93/13 och effektivitetsprincipen, med beaktande av rätten att få sin sak prövad i domstol samt proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning i rättspraxis av nationell lagstiftning enligt vilken preskriptionstiden för näringsidkarens fordran avbryts genom en förklaring, som avges av en konsument inom ramen för ett förfarande som syftar till ogiltigförklaring av ett låneavtal som innehåller oskäliga villkor, i vilken konsumenten förklarar sig vara medveten om att denne, till följd av denna ogiltigförklaring, kommer att vara skyldig att återbetala det belopp som denne har erhållit från näringsidkaren.

31. I artikel 7.1 i direktiv 93/13 anges att medlemsstaterna i sina rättsordningar ska se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.

32. I avsaknad av unionsbestämmelser på området, ankommer det på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning, enligt principen om processuell autonomi, fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som gäller för liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia, C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

33. Det ska för det första erinras om att enligt fast rättspraxis ska ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt i princip anses aldrig ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten. En domstols fastställelse av att ett sådant villkor är oskäligt måste således i princip alltid göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om det oskäliga avtalsvillkoret inte hade förelegat, i synnerhet genom att det finns en rätt till återbäring av de prestationer som näringsidkaren felaktigt har erhållit till konsumentens nackdel på grundval av det oskäliga villkoret (dom av den 15 juni 2023, Bank M (Följder av att avtalet ogiltigförklaras) ( C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 65 och där angiven rättspraxis). Detsamma gäller i de fall då konstaterandet att villkor i ett avtal som har ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare är oskäliga inte bara leder till att dessa villkor blir ogiltiga utan även till att avtalet i dess helhet blir ogiltigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Bank M (Följder av att avtalet ogiltigförklaras) ( C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

34. Eftersträvandet av detta syfte att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om ett oskäligt villkor inte hade förelegat ska emellertid ske med iakttagande av proportionalitetsprincipen, vilken utgör en allmän princip i unionsrätten, som kräver att den nationella lagstiftning som genomför unionsrätten inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet (dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkt 85).

35. Proportionalitetsprincipen skulle emellertid åsidosättas om återställande av försutten tid skulle uteslutas i förhållande till näringsidkaren. Återbetalningsskyldigheten, som följer av att ett låneavtal som innehåller oskäliga villkor ogiltigförklaras, ska således anses vara ömsesidig, varvid banken emellertid inte har rätt att av konsumenten begära ersättning som går utöver återbetalning av det kapitalbelopp som utbetalts i samband med fullgörandet av avtalet jämte betalning av dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats från och med dagen för betalningsanmodan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2023, mBank (Konsumentförklaring), C‑140/22, EU:C:2023:965, punkt 62).

36. De restituerande effekter som följer av ogiltigförklaringen av ett låneavtal som innehåller oskäliga villkor, vilket även motiverar bankens krav på återbetalning, gör det dessutom möjligt att säkerställa att skyddet för de rättigheter som garanteras i unionens rättsordning inte medför en obehörig vinst för konsumenten (se, analogt, dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl., C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 94).

37. Det ska i detta sammanhang för det andra påpekas att det faktum att preskriptionstiden för näringsidkarens fordran på återbetalning avbryts på grund av att konsumenten erkänner sin skuld i princip inte hindrar konsumenten från att utöva sin rätt att återfå de prestationer som näringsidkaren felaktigt har tillskansat sig på grundval av oskäliga villkor, vilket kommer att leda till att den rättsliga och faktiska situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om dessa villkor inte hade förelegat återställs.

38. För det tredje framgår det av rättspraxis beträffande den nationella domstolens skyldighet att, vid behov på eget initiativ, underlåta att tillämpa oskäliga villkor i enlighet med artikel 6.1 i direktiv 93/13, att nämnda domstol inte är skyldig att underlåta att tillämpa det aktuella villkoret om konsumenten, efter att ha upplysts av samma domstol, avser att inte göra gällande att villkoret är oskäligt eller icke bindande och därmed ger sitt fria och informerade samtycke till det aktuella villkoret (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Dziubak ( C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

39. För att konsumenten ska kunna ge sitt fria och informerade samtycke till att det bortses från att ett villkor är oskäligt eller till att villkoret tillämpas, trots att det är oskäligt, ankommer det således på den nationella domstolen att, inom ramen för nationella processregler och med hänsyn till skälighetsprincipen i tvistemål, på ett objektivt och uttömmande sätt ange de rättsliga följder som en ogiltigförklaring av det oskäliga villkoret kan medföra (se, för ett liknande resonemang. dom av den 15 juni 2023, Bank M (Följder av att avtalet ogiltigförklaras) ( C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 48). En sådan upplysning är särskilt viktig när den omständigheten att det oskäliga villkoret inte tillämpas kan leda till att hela avtalet blir ogiltigt och konsumenten eventuellt kan bli föremål för krav på återbetalning (dom av den 16 mars 2023, M.B. m.fl. (Verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal), C‑6/22, EU:C:2023:216, punkt 40).

40. Det framgår av beslutet om hänskjutande att TK, som vid två tillfällen tillfrågades av den domstol vid vilken talan om ogiltigförklaring av låneavtalet väcktes, hade angett att hon förstod och godtog att avtalets ogiltighet innebar att hon är skyldig att återbetala det mottagna kreditbeloppet till mBank. Vidare framgår det att TK emellertid, trots detta, ändå har vidhållit sitt yrkande.

41. Det ska i detta sammanhang preciseras att den vägledning som den nationella domstolen är skyldig att ge konsumenten, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 39 ovan, inte kan medföra en skyldighet för denna domstol att i detalj förklara alla rättsregler som kan vara tillämpliga på en näringsidkares talan om återbetalning, såsom de regler som avser avbrytande av preskriptionstiden för näringsidkarens fordran. Den omständigheten att konsumenten informeras om sin skyldighet att återbetala det utbetalade lånebeloppet jämte dröjsmålsränta räcker nämligen för att konsumenten ska kunna förstå och bedöma de rättsliga följderna av att låneavtalet ogiltigförklaras på grund av de oskäliga villkoren i avtalet och således kunna ge ett fritt och informerat samtycke till en sådan ogiltigförklaring. Under dessa omständigheter saknar det betydelse att konsumentens förklaringar sannolikt hade till syfte att få avtalet ogiltigförklarat och inte att avbryta preskriptionstiden för näringsidkarens fordran.

42. För det fjärde och sista ska det erinras om att rättssäkerhetsprincipen i unionsrätten, som den hänskjutande domstolen också har nämnt, enligt EU-domstolens fasta praxis avser att säkerställa att rättsliga situationer och förhållanden är förutsebara (dom av den 16 oktober 2019, Agrárminiszter, C‑490/18, EU:C:2019:863, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Denna princip utgör således inte hinder för en nationell bestämmelse i vilken det föreskrivs att den preskriptionstid som är tillämplig på näringsidkarens fordran avbryts genom att konsumenten erkänner sin skuld, särskilt som denne näringsidkare, såsom den hänskjutande domstolen har angett, till följd av ett sådant erkännande kunde förvänta sig att konsumenten frivilligt skulle betala sin skuld och näringsidkaren följaktligen hade anledning att skjuta upp sin talan om indrivning av sin fordran.

43. En sådan bestämmelse kan även säkerställa rätten till domstolsprövning för näringsidkaren, eftersom näringsidkaren, efter det att konsumenten har erkänt denna skuld, kunde anta att den preskriptionstid som är tillämplig på dennes fordran enligt nationell rätt börjar löpa på nytt och, i förekommande fall, utöva sin rätt till domstolsprövning med beaktande av denna preskriptionstid.

44. Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den första delen av frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.1 i direktiv 93/13 och effektivitetsprincipen ska, med beaktande av rätten att få sin sak prövad i domstol samt proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen, tolkas så, att de inte utgör hinder för en tolkning i rättspraxis av nationell lagstiftning enligt vilken preskriptionstiden för näringsidkarens fordran avbryts genom en förklaring, som avges av en konsument inom ramen för ett förfarande som syftar till ogiltigförklaring av ett låneavtal som innehåller oskäliga villkor, i vilken konsumenten förklarar sig vara medveten om att denne, till följd av denna ogiltigförklaring, kommer att vara skyldig att återbetala det belopp som denne har erhållit från näringsidkaren.

45. Med hänsyn till svaret på den första delen av frågan saknas det anledning att besvara den andra delen av frågan, vilken grundar sig på antagandet att avbrottet i preskriptionstiden för näringsidkarens fordran är oförenligt med unionsrätten.

Rättegångskostnader

46. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: polska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.