Tribunalens dom (nionde avdelningen, som sammanträder med fem domare) den 2 september 2026

Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen, som sammanträder med fem domare)

den 2 september 2026 ( * )

” Miljö – Förordning (EU) 2018/842 – Årliga minskningar av växthusgasutsläpp – Revidering av medlemsstaternas årliga utsläppstilldelningar för växthusgas för perioden 2023 – 2030 – Genomförandebeslut (EU) 2023/1319 – Avslag på begäran om intern omprövning – Artikel 10.1 i förordning (EG) nr 1367/2006 – Århuskonventionen – Grunder för omprövning riktade mot förordningarna (EU) 2021/1119 och (EU) 2023/857 som fastställer unionens mål för minskning av växthusgasutsläpp för år 2030 – Kommissionens genomförandebefogenhet – Artikel 291.2 FEUF – Grunder för omprövning riktade mot en konsekvensbedömning – Lagstiftningsinitiativ”

I mål T‑120/24,

Global Legal Action Network , Galway (Irland),

Climate Action Network Europe (CAN-Europe) , Bryssel (Belgien),

företrädda av H. Leith, barrister, A. Kelly-Desmond och R. Wall, solicitors,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen , företrädd av D. Milanowska, G. Wils och B. De Meester, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen, som sammanträder med fem domare)

vid överläggningen sammansatt av ordföranden L. Truchot (referent) samt domarna H. Kanninen, P. Nihoul, M. Sampol Pucurull och T. Perišin,

justitiesekreterare: handläggaren M. Zwozdziak-Carbonne,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 24 september 2025,

följande

Dom

1 Genom sin talan, som grundar sig på artikel 263 FEUF, har sökandena, Global Legal Action Network och Climate Action Network Europe (CAN-Europe), yrkat ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut Ares (2023) 8595389 av den 14 december 2023, genom vilket kommissionen avslog deras begäran om intern omprövning av kommissionens genomförandebeslut (EU) 2023/1319 av den 28 juni 2023 om ändring av genomförandebeslut (EU) 2020/2126 för att revidera medlemsstaternas årliga utsläppstilldelningar för perioden 2023–2030 (EUT L 163, 2023, s. 9) (nedan kallat det angripna beslutet).

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar och det första målet att minska växthusgasutsläppen med 40 procent under 1990 års nivåer till år 2030

2 Den 9 maj 1992 antogs i New York (Förenta staterna) Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (EGT L 33, 1994, s 13) (nedan kallad ramkonventionen), som har till syfte att uppnå en stabilisering av koncentrationen av växthusgaser i atmosfären på en nivå som förhindrar farliga antropogena inverkningar på klimatsystemet. Den 11 december 1997 antog parterna i ramkonventionen, med stöd av denna, Kyotoprotokollet till ramkonventionen (EGT L 130, 2002, s. 4).

3 I enlighet med ramkonventionen och Kyotoprotokollet godkände Europeiska rådet i sina slutsatser av den 23–24 oktober 2014 handlingsramen för EU:s klimat- och energipolitik fram till år 2030. I denna handlingsram fastställdes ett bindande mål enligt vilket unionen skulle minska sina växthusgasutsläpp med minst 40 procent under 1990 års nivåer till år 2030.

B. Parisavtalet

4 Efter den 21:e konferensen, som ägde rum i Paris (Frankrike) den 30 november till den 12 december 2015, antog parterna i ramkonventionen Parisavtalet (EUT L 282, 2016, s. 4) i syfte att stärka de globala åtgärderna mot klimatförändringarna.

5 Enligt artikel 2.1 a i Parisavtalet syftar detta avtal till att stärka de globala åtgärderna mot hotet från klimatförändringen bland annat genom att hålla ökningen i den globala medeltemperaturen långt under 2 °C över förindustriell nivå samt göra ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över samma nivå.

6 I artikel 3 i Parisavtalet föreskrivs dessutom följande:

”Såsom nationellt fastställda bidrag till de globala åtgärderna mot klimatförändringen ska alla parter vidta och meddela ambitiösa insatser enligt artiklarna 4, 7, 9, 10, 11 och 13 i syfte att uppnå den i artikel 2 angivna målsättningen för detta avtal. Parternas samlade insatser kommer att visa framsteg över tid, samtidigt som behovet av att stödja de parter som är utvecklingsländer erkänns för ett effektivt genomförande av detta avtal.”

7 Parisavtalet undertecknades av Europeiska unionen den 22 april 2016, i enlighet med Europeiska unionens råds beslut (EU) 2016/590 av den 11 april 2016 om undertecknande, på Europeiska unionens vägnar, av Parisavtalet som antagits inom ramen för ramkonventionen (EUT L 103, 2016, s. 1), och godkändes därefter i enlighet med rådets beslut (EU) 2016/1841 av den 5 oktober 2016 om ingående, på Europeiska unionens vägnar, av Parisavtalet som antagits inom ramen för ramkonventionen (EUT L 282, 2016, s. 1). Parisavtalet trädde i kraft den 4 november 2016.

C. Förordning (EU) 2018/842, det första målet att minska växthusgasutsläppen med 30 procent under 2005 års nivåer till år 2030 och genomförandebeslut 2020/2126

8 Den 30 maj 2018 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EU) 2018/842 om medlemsstaternas bindande årliga minskningar av växthusgasutsläpp under perioden 2021–2030 som bidrar till klimatåtgärder för att fullgöra åtagandena enligt Parisavtalet samt om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 (EUT L 156, 2018, s. 26).

9 Enligt artikel 1 i den förordningen och i enlighet med det mål som anges i punkt 3 ovan, fastställs skyldigheter för medlemsstaterna vad gäller deras minimibidrag för perioden 2021–2030 till uppfyllandet av unionens mål att minska sina växthusgasutsläpp med 30 procent under 2005 års nivåer till år 2030 inom de sektorer som omfattas av artikel 2 i denna förordning och för att bidra till uppnåendet av målen i Parisavtalet. Förordningen innehåller även regler för fastställande av årliga tilldelningar för växthusgasutsläpp (nedan kallade årliga utsläppstilldelningar) och för utvärdering av medlemsstaternas framsteg när det gäller att uppnå sina minimibidrag.

10 I detta sammanhang föreskrivs i artikel 4.3 i förordning 2018/842 att kommissionen ska anta genomförandeakter i vilka de årliga utsläppstilldelningarna i ton koldioxidekvivalenter fastställs för varje medlemsstat för åren 2021–2030.

11 Den 16 december 2020 antog kommissionen således genomförandebeslut (EU) 2020/2126 om fastställande av medlemsstaternas årliga utsläppstilldelningar för perioden 2021–2030 i enlighet med förordning 2018/842 (EUT L 426, 2020, s. 58).

D. Kommissionens meddelande och konsekvensbedömning av den 17 september 2020, den europeiska klimatlagen och det andra målet att minska växthusgasutsläppen med 55 procent under 1990 års nivåer till år 2030

12 Den 17 september 2020 antog kommissionen meddelandet COM(2020) 562 final till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén, med rubriken ”Höjning av Europas klimatambition för 2030 – Investering i en klimatneutral framtid till förmån för våra medborgare” (nedan kallat meddelandet av den 17 september 2020).

13 I meddelandet av den 17 september 2020 och i enlighet med sitt arbetsdokument, konsekvensbedömning SWD (2020) 176 final av den 17 september 2020, som åtföljde detta meddelande (nedan kallad konsekvensbedömningen av den 17 september 2020), angav kommissionen att den då gällande politiska och rättsliga ramen inte gjorde det möjligt för unionen att uppfylla sina åtaganden enligt Parisavtalet och föreslog att unionen skulle ändra sin målbana för att minska växthusgasutsläppen i syfte att uppnå klimatneutralitet senast år 2050 och minska nettoutsläppen av växthusgaser, inom samtliga ekonomiska sektorer, med 55 procent under 1990 års nivåer till år 2030.

14 Den 30 juni 2021 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EU) 2021/1119 om inrättande av en ram för att uppnå klimatneutralitet och om ändring av förordningarna (EG) nr 401/2009 och (EU) 2018/1999 (EUT L 243, 2021, s. 1) (nedan kallad den europeiska klimatlagen).

15 Enligt artikel 1 i den europeiska klimatlagen fastställs dels ett bindande mål om klimatneutralitet i unionen senast år 2050 med sikte på att uppnå det långsiktiga temperaturmål som anges i artikel 2.1 a i Parisavtalet, dels ett bindande mål för unionen om en inhemsk nettominskning av växthusgasutsläppen till år 2030.

16 I enlighet med kommissionens förslag i meddelandet av den 17 september 2020 föreskriver artikel 4.1 i den europeiska klimatlagen, som rör mellanliggande unionsklimatmål, således ett nytt bindande klimatmål för år 2030 för att uppnå klimatneutralitetsmålet senast år 2050. Enligt detta mål ska nettoutsläppen av växthusgaser i unionen minska med minst 55 procent under 1990 års nivåer till år 2030 (nedan kallat det andra målet 2030/1990).

E. Förordning (EU) 2023/857, det andra målet att minska växthusgasutsläppen med 40 procent under 2005 års nivåer till år 2030 och genomförandebeslut 2023/1319

17 Den 19 april 2023 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EU) 2023/857 om ändring av förordning 2018/842 och förordning (EU) 2018/1999 (EUT L 111, 2023, s. 1).

18 I enlighet med det andra målet 2030/1990 ändrade artikel 1 i förordning 2023/857 artikel 1 i förordning 2018/842 för att där skriva in unionens nya mål att minska sina växthusgasutsläpp med 40 procent under 2005 års nivåer till år 2030 inom de sektorer som anges i artikel 2 i den förordningen (nedan kallat det andra målet 2030/2005).

19 Med tillämpning av förordning 2018/842, i dess lydelse enligt förordning 2023/857, antog kommissionen den 28 juni 2023 genomförandebeslut 2023/1319.

20 I artikel 1 i genomförandebeslut 2023/1319 föreskrivs att bilaga II till genomförandebeslut 2020/2126 ska ersättas med nya bestämmelser som dels återger medlemsstaternas årliga utsläppstilldelningar som tidigare fastställts i genomförandebeslut 2020/2126 för åren 2021 och 2022, dels fastställer nya årliga utsläppstilldelningar i ton koldioxidekvivalenter för varje medlemsstat för åren 2023–2025.

II. Bakgrund till tvisten

21 Den 23 augusti 2023 riktade sökandena en begäran till kommissionen om intern omprövning av genomförandebeslut 2023/1319, i enlighet med artikel 10.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1367/2006 av den 6 september 2006 om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor på unionens institutioner och organ (EUT L 264, 2006, s. 13), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1767 av den 6 oktober 2021 (EUT L 356, 2021, s. 1) (nedan kallad Århusförordningen). I punkterna IV och V i denna begäran åberopade sökandena särskilt förfarandefel och väsentliga fel som enligt dem påverkade det andra målet 2030/1990 som fastställs i den europeiska klimatlagen och är en följd av konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, samt genomförandebeslut 2023/1319.

22 Genom det angripna beslutet, som är daterat den 14 december 2023, meddelade kommissionen att den inte kunde pröva den ovannämnda begäran om intern omprövning eftersom den befogenhetsdelegering som föreskrivs i artikel 4.3 i förordning 2018/842, på grundval av vilken kommissionen hade antagit genomförandebeslut 2023/1319, var av tvingande karaktär. Enligt kommissionen hade den således en rättslig skyldighet att fastställa de årliga utsläppstilldelningarna för ett effektivt genomförande av denna förordning, utan att härvid förfoga över något politiskt eller strategiskt utrymme för skönsmässig bedömning. Kommissionen ansåg dessutom att de grunder i punkt IV i begäran om intern omprövning genom vilka sökandena kritiserade konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 inte kunde tas upp till sakprövning. I andra hand preciserade kommissionen att ingen av de av sökandena framförda grunderna för intern omprövning ifrågasätter lagligheten av genomförandebeslut 2023/1319. Kommissionen avslog därför också begäran med hänvisning till att den var ogrundad.

III. Parternas yrkanden

23 Sökandena har yrkat att tribunalen ska

– ogiltigförklara det angripna beslutet, och

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

24 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

– ogilla talan, och

– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

IV. Rättslig bedömning

25 Till stöd för talan har sökandena i huvudsak åberopat två grunder. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning mot bakgrund av artikel 9.2 och 9.3 i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (EUT L 124, 2005, s. 1) (nedan kallad Århuskonventionen), artikel 2.1 f och g och artikel 10 i Århusförordningen, samt felaktig bedömning av kommissionen när den fastställde att grunderna i punkt IV i sökandenas begäran om intern omprövning inte kunde tas upp till sakprövning. Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning eller uppenbart oriktiga bedömningar av kommissionen när den avslog nämnda begäran med hänvisning till att den var ogrundad.

A. Den första grunden: Felaktig rättstillämpning mot bakgrund av artikel 9.2 och 9.3 i Århuskonventionen, artikel 2.1 f och g och artikel 10 i Århusförordningen samt felaktig bedömning av kommissionen när den fastställde att grunderna i punkt IV i sökandenas begäran om intern omprövning inte kunde tas upp till sakprövning

26 Till stöd för den första grunden har sökandena i huvudsak åberopat tre delgrunder. Den första delgrunden avser ett åsidosättande av artikel 2.1 f och g samt artikel 10 i Århusförordningen. Den andra delgrunden avser ett åsidosättande av artikel 9.2 och 9.3 i Århuskonventionen. Den tredje delgrunden avser en felaktig bedömning av grunderna för begäran om intern omprövning.

27 Kommissionen har gjort gällande att sökandenas resonemang är grundlöst och att det dessutom till viss del, vad gäller den första och den tredje delgrunden, inte kan tas upp till sakprövning.

28 Innan tribunalen prövar den tredje delgrunden och därefter den andra delgrunden för att till slut pröva den första delgrunden ska det erinras om skälen i det angripna beslutet avseende punkt IV i begäran om intern omprövning.

1. Skälen i det angripna beslutet avseende punkt IV i begäran om intern omprövning

29 Tribunalen konstaterar inledningsvis att det angripna beslutet utgörs av en skrivelse från kommissionen och en bilaga med rubriken ”Kommissionens bedömning av begäran om intern omprövning av kommissionens genomförandebeslut (EU) 2023/1319 av den 28 juni 2023 om ändring av genomförandebeslut (EU) 2020/2126 för att revidera medlemsstaternas årliga utsläppstilldelningar för perioden 2023–2030” (nedan kallad den omtvistade bedömningen).

30 I punkt 3.1 i den omtvistade bedömningen, som innehåller inledande anmärkningar om att sökandenas resonemang avseende konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 inte kunde tas upp till sakprövning, fann kommissionen för det första att de grunder i punkt IV i begäran om intern omprövning som hade anförts mot nämnda konsekvensbedömning inte kunde tas upp till sakprövning av tre skäl. Till att börja fanns det, eftersom det andra målet 2030/1990 som fastställs i den europeiska klimatlagen följde av slutsatserna i nämnda konsekvensbedömning, ett väsentligt samband mellan genomförandebeslut 2023/1319 och denna konsekvensbedömning, som ingick i ett lagstiftningsinitiativ. Sökandena saknade därför fog för påståendet att den otillräcklighet som gjorts gällande med avseende på målen för minskande växthusgasutsläpp i konsekvensbedömningen utgjorde ett fel som skilde sig från otillräckligheten hos målen som beaktades i genomförandebeslut 2023/1319. Vidare hade sökandena, enligt kommissionen, inte åberopat några fel som var specifika för genomförandebeslut 2023/1319, jämfört med förordning 2018/842, som enligt kommissionen var den relevanta miljölagstiftningen för att bedöma lagligheten av detta beslut, i enlighet med artikel 2.1 f i Århusförordningen. Avslutningsvis utgjorde konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, enligt kommissionen, ett arbetsdokument som saknade bindande rättsverkningar, vilket innebar att den inte utgjorde en förvaltningsåtgärd i den mening som avses i artikel 2.1 g i nämnda förordning och, även om motsatsen hade varit fallet, kunde sökandena inte längre bestrida den med hänsyn till den tidsfrist på åtta veckor som föreskrivs i artikel 10.1 i förordningen.

31 För det andra ska det påpekas att kommissionen, i punkt 3.2 i den omtvistade bedömningen, som avser de förfarandefel och väsentliga fel som sökandena hade anfört mot genomförandebeslut 2023/1319, betraktat för sig, besvarade punkterna 94–96 i deras begäran om intern omprövning på så sätt att den befogenhet som föreskrivs i artikel 4.3 i förordning 2018/842, som utgör den rättsliga grunden för detta beslut, var av tvingande karaktär och inte gav kommissionen rätt att göra politiska eller strategiska val vid fastställandet av de årliga utsläppstilldelningarna.

32 Kommissionen klargjorde också att ambitionsnivån för målet att minska unionens växthusgasutsläppen till år 2030 i de sektorer som omfattas av förordning 2018/842, och följaktligen nivån på medlemsstaternas bidrag till förverkligandet av detta mål, hade fastställts av medlagstiftarna i nämnda förordning, med hjälp av en beräkningsmetod som bygger på linjära målbanor.

33 Kommissionen drog därav slutsatsen att fastställandet av medlemsstaternas årliga utsläppstilldelningar var att likställa med en aritmetisk process som den skulle utföra på grundval av de inventeringsuppgifter som medlemsstaterna hade lämnat och vars resultat därefter formaliserades i ett genomförandebeslut som antogs genom ett kommittéförfarande.

34 Detta resonemang ledde till slutsatsen att den befogenhet som föreskrivs i artikel 4.3 i förordning 2018/842 inte gav kommissionen någon möjlighet att ompröva det andra mål 2030/1990 som fastställs i artikel 4.1 i den europeiska klimatlagen och att en sådan omprövning skulle gå utöver kommissionens genomförandebefogenhet enligt artikel 291 FEUF.

35 I punkt 3.5 i den omtvistade bedömningen, som innehåller den allmänna slutsatsen, erinrade kommissionen slutligen om att den befogenhet som föreskrivs i artikel 4.3 i förordning 2018/842, på grundval av vilken den antog genomförandebeslut 2023/1319, var av tvingande karaktär för fastställandet av årliga utsläppstilldelningar och inte gav kommissionen rätt att göra politiska eller strategiska val vid genomförandet av denna förordning.

36 Det var således för fullständighetens skull som kommissionen, i punkt 3.4 i den omtvistade bedömningen, avseende de förfarandefel och väsentliga fel som sökandena hade tagit upp i punkt IV i sin begäran om intern omprövning avseende det andra målet 2030/1990, underkände detta resonemang med hänvisning till att det saknade grund. I de inledande anmärkningarna till denna punkt i den omtvistade bedömningen uppgav kommissionen nämligen, efter att ha hänvisat till de avvisningsgrunder som anges i punkt 3.1, att den bedömde att det var viktigt att ta ställning till de olika argument som sökandena hade anfört, med hänsyn till den grundläggande roll som det andra målet 2030/1990 har för unionens politik och lagstiftning på klimatområdet samt unionens bidrag till de globala insatserna för att bekämpa klimatförändringarna.

37 Tribunalen konstaterar att sökandenas resonemang till stöd för den första grunden endast syftar till att bestrida de grunder för avvisning som det erinras om i punkterna 30–35 ovan.

2. Den tredje delgrunden: Felaktig bedömning av grunderna för begäran om intern omprövning

38 Sökandena har angett att de, i motsats till vad kommissionen har påstått, inte avsåg att bestrida det andra målet 2030/1990, förordning 2018/842 eller konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, utan endast hade betonat vikten av en detaljerad prövning av den rättsliga ram som utgörs av dessa omständigheter för att styrka begäran om intern omprövning och visa att genomförandebeslut 2023/1319 stred mot miljörätten.

39 Sökandena har således gjort gällande att deras begäran om intern omprövning riktades mot genomförandebeslut 2023/1319, vilket innebär att den slutsats, genom vilken kommissionen avslog deras begäran med hänvisning till att den inte kunde tas upp till sakprövning, grundade sig på en uppenbart felaktig tolkning av sökandenas resonemang.

40 Kommissionen har anfört att det saknas stöd för sökandenas resonemang till stöd för den tredje delgrunden och att resonemanget, under alla omständigheter, är nytt och således inte kan tas upp till sakprövning med hänsyn till artikel 84 i tribunalens rättegångsregler.

41 Innan tribunalen prövar huruvida denna delgrund är välgrundad, ska det preciseras hur omfattande den domstolsprövning som det ankommer på tribunalen att göra är när den, såsom i förevarande fall, har att pröva ett resonemang enligt vilket den unionsinstitution, det unionsorgan eller den unionsbyrå som mottagit en begäran om intern omprövning har gjort sig skyldig till en felaktig tolkning av eller har missuppfattat grunderna för denna begäran.

a) Domstolsprövningens omfattning

42 Tribunalen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 10.1 i Århusförordningen har en icke-statlig organisation som uppfyller kriterierna i artikel 11 förordningen rätt att begära en intern omprövning av ett agerande av den unionsinstitution som vidtagit förvaltningsåtgärden med hänvisning till att denna åtgärd strider mot miljörätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen, C‑82/17 P, EU:C:2019:719, punkt 37).

43 Den som ansöker om intern omprövning av en förvaltningsåtgärd enligt miljörätten är, för att ange grunderna för omprövningen på det sätt som krävs, skyldig att ange de väsentliga faktiska omständigheter eller rättsliga argument som kan ge upphov till trovärdiga tvivel, det vill säga allvarliga tvivel, beträffande den bedömning som den berörda unionsinstitutionen har gjort i den aktuella handlingen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen, C‑82/17 P, EU:C:2019:719, punkt 69, och dom av den 18 oktober 2023, TestBioTech/kommissionen, T‑605/21, ej publicerad, EU:T:2023:648, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

44 En begäran om intern omprövning av en förvaltningsåtgärd syftar följaktligen till att få fastställt att denna åtgärd är rättsstridig eller ogrundad. Sökanden får därefter, enligt artikel 12 i Århusförordningen, jämförd med artikel 10 i denna förordning, väcka talan vid unionsdomstolen om bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördragen eller av någon rättsregel som gäller deras tillämpning eller maktmissbruk mot det beslut genom vilket begäran om intern omprövning har avslagits såsom ogrundad (dom av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen, C‑82/17 P, EU:C:2019:719, punkt 38; se även dom av den 18 oktober 2023, TestBioTech/kommissionen, T‑605/21, ej publicerad, EU:T:2023:648, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

45 Omfattningen av den domstolsprövning som unionsdomstolen gör vid prövningen av en talan om ogiltigförklaring som väckts med stöd av artikel 12 i Århusförordningen av ett beslut avseende en begäran om intern omprövning med stöd av artikel 10 i samma förordning skiljer sig inte från omfattningen av den domstolsprövning som tribunalen gör av huruvida skälen till beslut som angrips direkt med stöd av artikel 263.2 och 4 FEUF är välgrundade, när sådana beslut grundar sig på komplicerade tekniska och vetenskapliga bedömningar (se dom av den 25 juni 2025, ClientEarth/rådet, T‑648/22, ej publicerad, EU:T:2025:631, punkt 105 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2016, TestBioTech m.fl./kommissionen, T‑177/13, ej publicerad, EU:T:2016:736, punkt 81).

46 Det följer av fast rättspraxis att när en unionsinstitution ska göra komplicerade bedömningar förfogar den över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, vars utövande är underkastat en domstolsprövning som endast ska avse en kontroll av att det inte har förekommit uppenbara fel eller maktmissbruk och att den behöriga myndigheten inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (se dom av den 25 juni 2025, ClientEarth/rådet, T‑648/22, ej publicerad, EU:T:2025:631, punkt 106 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑372/97, EU:C:2004:234, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

47 Det ska likväl erinras om att när en unionsinstans förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning är iakttagandet av de garantier som följer av unionens rättsordning, i samband med administrativa förfaranden, av än mer grundläggande betydelse. Bland dessa garantier ingår bland annat skyldigheten för den behöriga institutionen att noggrant och omsorgsfullt pröva alla relevanta omständigheter i det aktuella fallet som ligger till grund för dess bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2016, TestBioTech m.fl./kommissionen, T‑177/13, ej publicerad, EU:T:2016:736, punkt 80 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 oktober 2023, TestBioTech/kommissionen, T‑606/21, ej publicerad, EU:T:2023:649, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

48 Den omsorgsplikt som nämns i punkt 47 ovan ingår nämligen i principen om god förvaltningssed och är allmänt tillämplig på unionsadministrationens agerande när den utnyttjar sitt utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2017, kommissionen/Bilbaína de Alquitranes m.fl., C‑691/15 P, EU:C:2017:882, punkt 35 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 juni 2022, SGL Carbon m.fl./kommissionen, C‑65/21 P och C‑73/21 P–C‑75/21 P, EU:C:2022:470, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

49 I enlighet med omsorgsplikten är den institution som mottagit en begäran om intern omprövning i synnerhet skyldig att omsorgsfullt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet, särskilt de grunder för omprövning som har åberopats av den som framställt begäran, vilket förutsätter att institutionen förstår dessa grunder på ett korrekt sätt.

50 Eftersom en korrekt förståelse av grunderna för begäran om intern omprövning är en förutsättning för en noggrann och omsorgsfull prövning av huruvida de är välgrundade, och följaktligen för iakttagandet av de rättigheter som följer av Århusförordningen och principen om god förvaltningssed, är tribunalen, för att säkerställa att dessa rättigheter och denna princip ges full verkan, när den såsom i förevarande fall har att pröva ett resonemang avseende en uppenbart felaktig tolkning eller missuppfattning av de grunder som ligger till grund för nämnda begäran, skyldig att göra en fullständig prövning av frågan huruvida det angripna beslutet vittnar om att den berörda institutionen har förstått grunderna på ett korrekt sätt.

51 Det ska slutligen preciseras att den fullständiga prövning som således är begränsad till denna fråga inte påverkar tillämpningen av den rättspraxis som anges i punkt 46 ovan, avseende den begränsade prövning av uppenbart oriktig bedömningar som unionsdomstolen ska utföra när den prövar komplicerade bedömningar som den berörda institutionen kan göra i detta sammanhang.

52 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen, genom att pröva dels skälen i det angripna beslutet, dels begäran om intern omprövning, och särskilt punkt IV i denna, ska fastställa huruvida denna delgrund är välgrundad.

b) Huruvida den första grundens tredje del är välgrundad

53 Tribunalen ska pröva dels det resonemang som sökandena har anfört till stöd för sin begäran om intern omprövning, dels sammanfattningen av detta resonemang såsom den framgår av det angripna beslutet och av den omtvistade bedömningen.

1) Sökandenas resonemang till stöd för begäran om intern omprövning

54 Tribunalen konstaterar att punkt IV i begäran om intern omprövning, avseende förfarandefel och väsentliga fel som påverkar det andra målet 2030/1990, består dels av en första del som syftar till att visa att detta mål grundar sig på en uppenbart otillräcklig bedömning, dels av en andra del som syftar till att visa att detta mål i sig är uppenbart olämpligt.

i) Den första delen av punkt IV i begäran om intern omprövning

55 Den första delen av punkt IV i begäran om intern omprövning består av en inledning (punkterna 65–70 i begäran om intern omprövning) som åtföljs av tre stycken. Det första stycket avser avsaknaden av en adekvat bedömning av de minskningar av växthusgasutsläpp som krävs på global nivå till år 2030 (punkterna 71–73 i begäran om intern omprövning). Det andra stycket gäller avsaknaden av en adekvat bedömning av unionens skäliga andel av de minskningar av växthusgasutsläpp som krävs på global nivå till år 2030 (punkterna 75–77). Det tredje stycket avser avsaknaden av en adekvat bedömning av de minskningar av växthusgasutsläpp som EU:s medlemsstater skulle kunna förverkliga till år 2030 (punkterna 78–80).

– Inledningen till den första delen av punkt IV i begäran om intern omprövning

56 I inledningen till den första delen av punkt IV i begäran om intern omprövning har sökandena erinrat om ursprunget till det andra målet 2030/1990, nämligen handlingen med rubriken ”En ambitiösare union: Min agenda för Europa – Politiska riktlinjer för nästa Europeiska kommission, 2019–2024”, som Ursula von der Leyen presenterade den 16 juli 2019 i egenskap av kandidat till posten som Europeiska kommissionens ordförande, meddelandet COM(2019) 640 final från kommissionen till Europaparlamentet, Europeiska rådet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén, av den 11 december 2019, med rubriken ”Den europeiska gröna given”, och konsekvensbedömningen av den 17 september 2020.

57 Sökandena har därefter hävdat att det andra målet 2030/1990 hade fastställts på förhand genom Ursula von der Leyens politiska riktlinjer för kommissionens mandat för perioden 2019–2024 och genom meddelandet om ”Den europeiska gröna given”, utan att alternativet att minska utsläppen av växthusgas med mer än 55 procent under 1990 års nivåer till år 2030 hade diskuterats eller motiverats.

58 Sökandena har även gjort gällande att det i konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 varken hänvisades till de grundläggande rättigheterna eller klimatförändringarnas konsekvenser samt att det saknades en utvärdering av vilken inverkan det andra målet 2030/1990 har de på dessa omständigheter.

– Det första stycket i den första delen av punkt IV i begäran om intern omprövning

59 I det första stycke som nämns i punkt 55 ovan, avseende avsaknaden av en adekvat bedömning av de minskningar av växthusgasutsläpp som krävs på global nivå till år 2030, har sökandena hävdat att det andra målet 2030/1990 inte grundade sig på en korrekt bedömning av de minskningar av växthusgasutsläpp som krävs på global nivå för att uppfylla målet att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 °C, dels på grund av att man i konsekvensanalysen av den 17 september 2020 inte hade beaktat de risker som är förknippade med teknik för borttagning av koldioxid, dels på grund av att man inte hade utvärderat de minskningar av växthusgasutsläppen som krävs för att kompensera för den osäkerhet som är förknippad med den valda målbanan vad gäller dess effektivitet för att uppfylla nämnda mål.

– Det andra stycket i den första delen av punkt IV i begäran om intern omprövning

60 I det andra stycke som nämns i punkt 55 ovan, avseende avsaknaden av en adekvat bedömning av unionens skäliga andel av de minskningar av växthusgasutsläpp som krävs på global nivå till år 2030, har sökandena kritiserat den omständigheten att konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, för att definiera det andra målet 2030/1990, grundade sig på ”kostnadseffektiva” scenarier som inte beaktade rättviseaspekter eller medlemsstaternas möjlighet att bidra till minskningen av växthusgasutsläppen utöver sin nationella minskningskapacitet genom att finansiera utsläppsminskningar i andra länder.

– Det tredje stycket i den första delen av punkt IV i begäran om intern omprövning

61 I det tredje stycke som nämns i punkt 55 ovan, avseende avsaknaden av en adekvat bedömning av de minskningar av växthusgasutsläpp som EU:s medlemsstater skulle kunna förverkliga till år 2030, har sökandena kritiserat kommissionen för att, i konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, inte ha gjort en bedömning av möjligheten att på nationell nivå minska utsläppen i större utsträckning än vad som angavs i det andra målet 2030/1990. De hävdade också att de skäl som hade föranlett kommissionen att inte välja ett minskningsmål för växthusgasutsläpp som översteg 55 procent under 1990 års nivåer till år 2030 var otillräckliga mot bakgrund av de krav som följer av artikel 191.3 FEUF och försiktighetsprincipen.

ii) Den andra delen av punkt IV i begäran om intern omprövning

62 Även den andra delen av punkt IV i begäran om intern omprövning består av två stycken. Det första stycket syftar till att visa att det andra målet 2030/1990 inte avsåg att genomföra den mest ambitiösa målbanan för minskade växthusgasutsläpp, medan det andra stycket syftar till att visa att det andra målet 2030/1990 var uppenbart olämpligt med hänsyn till unionens skyldighet att, med en skälig del, bidra till kampen mot den globala uppvärmningen.

– Det första stycket i den andra delen av punkt IV i begäran om intern omprövning

63 I det första stycke som nämns i punkt 62 ovan, avseende bristande ambition i det andra målet 2030/1990, har sökandena gjort gällande att unionen bör sträva efter en minskning av växthusgasutsläppen till år 2030 som motsvarar en minskning med 60 procent, eller till och med 65 procent, under 1990 års utsläppsnivåer.

– Det andra stycket i den andra delen av punkt IV i begäran om intern omprövning

64 I det andra stycke som nämns i punkt 62 ovan, avseende unionens skäliga bidrag till kampen mot den globala uppvärmningen, har sökandena bemödat sig om att visa att det andra målet 2030/1990 var otillräckligt för att uppfylla unionens skyldighet att, till en skälig andel, minska växthusgasutsläppen.

65 Det framgår således av sammanfattningen av punkt IV i begäran om intern omprövning i punkterna 54–64 ovan att de grunder som anges i denna punkt uttryckligen kritiserar det andra målet 2030/1990 och konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 som ligger till grund för detta mål. I dessa grunder kritiseras dessutom underförstått det andra målet 2030/2005, eftersom detta mål, såsom framgår av punkt 18 ovan, har fastställts av unionslagstiftaren för att uppnå det andra målet 2030/1990.

66 Det framgår särskilt av grunderna i punkt IV i begäran om intern omprövning, vilka sammanfattas i punkterna 54–64 ovan, att sökandena har gjort gällande att det andra målet 2030/1990, som är ett resultat av konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, var otillräckligt med hänsyn till kraven i Parisavtalet, särskilt artikel 2.1 a i avtalet, som avser målet att begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen till 1,5 °C över förindustriell nivå, samt de skyldigheter som följer av artikel 191 FEUF och försiktighetsprincipen.

2) Sammanfattningen av sökandenas resonemang såsom den framgår av det angripna beslutet

67 Tribunalen ska pröva den sammanfattning av sökandenas resonemang som kommissionen gjorde i det angripna beslutet, såsom den framgår dels av följebrevet till den omtvistade bedömningen, dels av denna bedömning.

i) Kommissionens sammanfattning av sökandenas resonemang i följebrevet till den omtvistade bedömningen

68 I den andra punkten i den skrivelse som nämns i punkt 29 ovan angav kommissionen att sökandenas begäran om intern omprövning grundade sig på påstådda förfarandefel och väsentliga fel som påverkade det andra målet 2030/1990 och konsekvensbedömningen av den 17 september 2020. Kommissionen preciserade att sökandena i huvudsak hade gjort gällande att den konsekvensbedömning som låg till grund för förslaget i meddelandet av den 17 september 2020 om att minska unionens växthusgasutsläpp med minst 55 procent under 1990 års nivåer till år 2030, inbegripet utsläpp och upptag, var behäftad med förfarandefel och väsentliga fel.

69 Enligt kommissionen hade sökandena dessutom gjort gällande att även om de påstådda åsidosättandena, som tillskrevs genomförandebeslut 2023/1319, hade fastställts med hänvisning till de åsidosättanden som tillskrevs det andra målet 2030/1990, skilde de sig från de sistnämnda, eftersom de återspeglade en ambitionsnivå i fråga om begränsning av klimatförändringarna som var uppenbart oförenlig med målet att begränsa den globala uppvärmningen i enlighet med det långsiktiga temperaturmålet på 1,5 °C.

ii) Kommissionens sammanfattning av sökandenas resonemang i den omtvistade bedömningen

70 Tribunalen konstaterar att den omtvistade bedömningen består av tre delar, varav den första avser prövningen av huruvida sökandenas begäran om intern omprövning kan tas upp till sakprövning, den andra avser unionens regelverk om bindande minskningar av växthusgasutsläpp och den tredje avser prövningen av grunderna för nämnda begäran.

71 I punkt 3.1 i den omtvistade bedömningen, som innehåller inledande anmärkningar om att sökandenas resonemang avseende konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 inte kunde tas upp till sakprövning, angav kommissionen i huvudsak att sökandena, särskilt i punkt IV i begäran om intern omprövning, begärde nämnda omprövning av genomförandebeslut 2023/1319 på grund av påstådda förfarandefel och väsentliga fel i det andra målet 2030/1990, vilket hade införlivats i unionens rättsordning genom artikel 4.1 i den europeiska klimatlagen.

3) Slutsats

72 Det framgår av punkterna 53–71 ovan, i synnerhet av skälen i det angripna beslutet som sammanfattas i punkterna 68–71 ovan, att kommissionen inte gjorde någon oriktig bedömning när den fann att sökandenas begäran om intern omprövning grundade sig på påstådda förfarandefel och väsentliga fel som påverkade det andra målet 2030/1990 och konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, och att de påstådda åsidosättandena, som tillskrevs genomförandebeslut 2023/1319, grundade sig på åsidosättanden som tillskrevs det andra målet 2030/1990.

73 Sökandena har följaktligen felaktigt hävdat att kommissionen missuppfattade grunderna för deras begäran om intern omprövning, vilket innebär att förevarande delgrund, som avser en felaktig bedömning som påverkade förståelsen av dessa grunder, ska underkännas, utan att det är nödvändigt att pröva kommissionens invändning om rättegångshinder (se dom av den 21 juni 2023, UG/kommissionen, T‑571/17 RENV, EU:T:2023:351, punkt 72 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

3. Den andra delgrunden: Åsidosättande av artikel 9.2 och 9.3 i Århuskonventionen

74 Sökandena har hävdat att kommissionens argument enligt vilket den, vid beräkningen av de årliga utsläppskvoterna, saknade såväl befogenhet som utrymme för skönsmässig bedömning enligt förordning 2018/842, inte var av sådan art att det kunde medföra att deras begäran om intern omprövning skulle avvisas, med hänsyn till de krav som följer av artikel 9.2 och 9.3 i Århuskonventionen.

75 Enligt fast rättspraxis kan bestämmelserna i ett internationellt avtal, i vilken unionen är part, endast åberopas till stöd för en talan om ogiltigförklaring av en unionsrättslig sekundärrättsakt, eller en invändning om rättsstridighet som riktas mot en sådan rättsakt, om avtalets beskaffenhet och systematik inte utgör hinder därför, och dessa bestämmelser, till sitt innehåll, framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa (se dom av den 28 juli 2016, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl., C‑543/14, EU:C:2016:605, punkt 49 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 november 2024, Hengshi Egypt Fiberglass Fabrics och Jushi Egypt for Fiberglass Industry/kommissionen, C‑269/23 P och C‑272/23 P, EU:C:2024:984, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

76 I detta avseende föreskrivs följande i artikel 9.2 och 9.3 i Århuskonventionen:

”2. Varje part skall inom ramen för sin nationella lagstiftning se till att den berörda allmänhet

a) som har ett tillräckligt intresse eller,

b) som hävdar att en rättighet kränks, när detta utgör en förutsättning enligt en parts förvaltningsprocessrättsliga lagstiftning, har rätt att få den materiella och formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av artikel 6 eller, om detta föreskrivs i nationell rätt och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, andra tillämpliga bestämmelser i denna konvention prövad av domstol eller något annat oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag.

Vad som utgör tillräckligt intresse och kränkning av en rättighet skall avgöras i enlighet med nationell rätt och i överensstämmelse med målet att ge den berörda allmänheten en omfattande tillgång till rättslig prövning inom ramen för denna konvention. Icke‐statliga organisationer som uppfyller de krav som avses i artikel 2.5 skall för detta ändamål anses ha ett sådant tillräckligt intresse som avses i a. Sådana organisationer skall även anses ha rättigheter som kan kränkas i den mening som avses i b.

Bestämmelserna i denna punkt skall inte utesluta möjligheten att en förvaltningsmyndighet gör en preliminär prövning, och skall inte heller påverka kravet att saken får prövas i domstol först efter det att de administrativa prövningsförfarandena är uttömda, om den nationella rätten innehåller ett sådant krav.

3. Varje part skall dessutom, utan att det påverkar tillämpningen av de prövningsförfaranden som avses i punkterna 1 och 2, se till att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt har rätt att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning.”

77 Avseende artikel 9.3 i Århuskonventionen har det emellertid redan fastställt att eftersom endast ”den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt” tillerkänns de rättigheter som föreskrivs i bestämmelsen, är fullgörandet eller verkningarna av den beroende av en ytterligare rättsakt (se dom av den 28 juli 2016, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl., C‑543/14, EU:C:2016:605, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

78 Vidare hänvisar även artikel 9.2 i Århuskonventionen till kriterier fastställda i nationell rätt. Enligt denna bestämmelses ordalydelse ska nämligen de förfaranden för domstolsprövning som avses inrättas ”inom ramen för [konventionsstaternas] nationella lagstiftning”, och den nationella lagstiftaren måste, bland annat, besluta om det ska vara möjligt att få denna prövning ”av domstol eller något annat oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag”. Det framgår dessutom av denna bestämmelse att ”[v]ad som utgör tillräckligt intresse och kränkning av en rättighet” ska avgöras i enlighet med nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl., C‑543/14, EU:C:2016:605, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

79 Av detta följer att artikel 9.2 och 9.3 i Århuskonventionen inte uppfyller villkoren för att kunna åberopas till stöd för en talan om ogiltigförklaring av en unionsrättslig sekundärrättsakt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl., C‑543/14, EU:C:2016:605, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

80 Sökandena kan följaktligen inte med framgång göra gällande att artikel 9.2 och 9.3 i Århuskonventionen har åsidosatts och talan kan inte bifallas såvitt avser den andra delgrunden eftersom den är verkningslös.

4. Den första delgrunden: Åsidosättande av artikel 2. 1 f och g samt artikel 10 i Århusförordningen

81 Till stöd för den första delgrunden har sökandena i huvudsak gjort gällande att beslutet att avvisa grunderna i punkt IV i deras begäran om intern omprövning är behäftat med felaktig rättstillämpning mot bakgrund av artikel 2.1 f och g samt artikel 10 i Århusförordningen.

82 Den första delgrunden består av tre anmärkningar.

83 Till stöd för den första anmärkningen har sökandena gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 10.1 i Århusförordningen genom att avvisa deras begäran om intern omprövning med motiveringen att den befogenhet som föreskrivs i artikel 4.3 i förordning 2018/842, som utgör den rättsliga grunden för genomförandebeslut 2023/1319, var av tvingande karaktär och inte gav den rätt att göra politiska eller strategiska val vid fastställandet av de årliga utsläppstilldelningarna. Enligt sökandena var kommissionen enligt Århusförordningen skyldig att pröva huruvida det andra målet 2030/1990 var förenligt med flera miljörättsliga bestämmelser som var tillämpliga på detta mål.

84 Till stöd för den andra anmärkningen har sökandena gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, särskilt mot bakgrund av artikel 2.1 f i Århusförordningen, genom att begränsa den tillämpliga miljölagstiftningen till förordning 2018/842. Kommissionen åsidosatte därmed relevant rättspraxis, särskilt domen av den 6 juli 2023, EIB och kommissionen/ClientEarth (C‑212/21 P och C‑223/21 P, EU:C:2023:546), och domen av den 14 mars 2018, TestBioTech/kommissionen (T‑33/16, EU:T:2018:135).

85 Till stöd för den tredje anmärkningen har sökandena angett att de årliga utsläppstilldelningar som fastställs i genomförandebeslut 2023/1319 möjliggör betydande växthusgasutsläpp, utan att åtföljas av någon konsekvensbedömning eller någon bedömning som visar att dessa utsläppsrätter är tillräckliga. De har i detta avseende gjort gällande att kommissionen var skyldig att pröva deras resonemang avseende konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, i enlighet med artikel 2.1 g och artikel 10 i Århusförordningen, eftersom denna bedömning utgjorde en integrerad del av den rättsliga ram som genomförandebeslut 2023/1319 var en följd av.

86 Enligt kommissionen är sökandenas resonemang grundlöst och dessutom kan den tredje anmärkningen inte tas upp till sakprövning mot bakgrund av de krav som följer av artikel 10.1 i Århusförordningen, eftersom sökandena inte har åberopat anmärkningen i sin begäran om intern omprövning.

87 Tribunalen ska pröva den första anmärkningen först. Därefter ska den pröva den andra och den tredje anmärkningen tillsammans.

a) Den första anmärkningen i den första delgrunden

88 Det ska erinras om att artikel 10.2 i Århusförordningen har följande lydelse:

”En icke-statlig organisation eller annan person i allmänheten som uppfyller kriterierna i artikel 11 har rätt att begära en intern omprövning av ett agerande av den unionsinstitution eller det unionsorgan som vidtagit förvaltningsåtgärden eller, i fråga om en påstådd förvaltningsförsummelse, borde ha vidtagit en sådan åtgärd, med hänvisning till att denna åtgärd eller försummelse strider mot miljörätten i den mening som avses i artikel 2.1 f.

Sådana begäranden ska vara skriftliga och lämnas in senast åtta veckor efter det att förvaltningsåtgärden vidtogs, meddelades eller offentliggjordes – beroende på vilket datum som infaller sist – eller, i fråga om en påstådd förvaltningsförsummelse, senast åtta veckor efter det att förvaltningsåtgärden skulle ha vidtagits. Begäran ska innehålla grunderna för omprövningen.”

89 I artikel 2.1 f i förordning nr 1367/2006 definieras dessutom miljörätt, i den mening som avses i förordningen, som unionslagstiftning som, oberoende av dess rättsliga grund, bidrar till att uppnå målen i unionens miljöpolitik enligt EUF-fördraget, nämligen att bevara, skydda och förbättra miljön, skydda människors hälsa, utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt samt främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem.

90 I artikel 2.1 g i Århusförordningen definieras begreppet förvaltningsåtgärd, i den mening som avses i förordningen, som en icke-lagstiftningsakt som antas av en unionsinstitution eller ett unionsorgan och som har rättsverkan utanför institutionen eller organet i fråga samt innehåller bestämmelser som kan strida mot miljörätten i den mening som avses i artikel 2.1 f i nämnda förordning.

91 I förevarande fall framgår det av punkterna 66 och 72 ovan att sökandena, genom de grunder som anges i punkt IV i deras begäran om intern omprövning, gjorde gällande att det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005 var otillräckliga med hänsyn till bland annat kraven i Parisavtalet, särskilt artikel 2.1 a i avtalet, som avser målet att begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen till 1,5 °C över förindustriell nivå, samt de skyldigheter som följer av artikel 191 FEUF och försiktighetsprincipen.

92 Det framgår dessutom av punkt 3.5 i den omtvistade bedömningen, som utgör dess allmänna slutsats, att kommissionen avslog sökandenas begäran om intern omprövning av det huvudsakliga skälet att den befogenhet som föreskrivs i artikel 4.3 i förordning 2018/842, på grundval av vilken kommissionen antog genomförandebeslut 2023/1319, var av tvingande karaktär för fastställandet av årliga utsläppstilldelningar och inte gav kommissionen rätt att göra politiska eller strategiska val vid genomförandet av denna förordning, vilket innebar att de grunder som sökandena hade anfört till stöd för sin begäran inte kunde tas upp till sakprövning.

93 Tribunalen konstaterar för det första att genomförandebeslut 2023/1319, som utgör föremålet för sökandenas begäran om intern omprövning, antogs med stöd av artikel 4.3 i förordning 2018/842, i dess lydelse enligt förordning 2023/857, såsom framgår av beaktandeleden och skälen i beslutet.

94 I detta avseende framgår det av artikel 1 i förordning 2018/842, i dess lydelse enligt förordning 2023/857, att denna lagstiftning fastställer skyldigheter för medlemsstaterna avseende deras minimibidrag för perioden 2021–2030, i syfte att uppnå det andra målet 2030/2005, och således bidrar till att målen i den europeiska klimatlagen uppnås.

95 Det framgår särskilt av skäl 13 i förordning 2023/857 att det andra målet 2030/2005, som avser de ekonomiska sektorer som räknas upp i artikel 2 i förordning 2018/842, har fastställts för att uppnå det andra målet 2030/1990 som fastställs i den europeiska klimatlagen.

96 I artikel 4.3 i förordning 2018/842, i dess lydelse enligt förordning 2023/857, föreskrivs dessutom att kommissionen ska anta genomförandeakter i vilka de årliga utsläppstilldelningarna i ton koldioxidekvivalenter fastställs för varje medlemsstat för åren 2021–2030 i enlighet med de linjära målbanor som anges i punkt 2 i samma artikel för att uppnå det andra målet 2030/2005.

97 Såsom framgår av skäl 19 i förordning 2018/842 är syftet med denna befogenhet för kommissionen att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av bestämmelserna i förordningen i fråga om fastställandet av de årliga utsläppstilldelningarna för medlemsstaterna.

98 Beslut 2023/1319 utgör således en genomförandeakt till förordning 2018/842 och regleras följaktligen av artikel 291 FEUF.

99 För det andra ska det erinras om att artikel 291.2 FEUF har följande lydelse:

”Om enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs, ska kommissionen eller, i särskilda vederbörligen motiverade fall och i de fall som anges i artiklarna 24 och 26 i fördraget om Europeiska unionen, rådet tilldelas genomförandebefogenheter genom dessa akter.”

100 I artikel 13.2 FEU föreskrivs dessutom följande:

”Varje institution ska handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges där. Institutionerna ska samarbeta lojalt med varandra.”

101 Principerna om institutionell jämvikt, lojalt samarbete och tilldelade befogenheter, såsom de anges i artikel 13.2 FEU, innebär således att varje institution ska handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges där, och ska utöva sina befogenheter med respekt för övriga institutioners befogenheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2020, Changmao Biochemical Engineering/Distillerie Bonollo m.fl., C‑461/18 P, EU:C:2020:979 punkt 102 och där angiven rättspraxis, och dom av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen, C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677, punkt 215 och där angiven rättspraxis).

102 Det ska i detta sammanhang erinras om att antagandet av väsentliga regler på ett område är förbehållet unionslagstiftaren. Av detta följer att bestämmelser som utgör väsentliga delar av grundbestämmelserna och vars antagande kräver att det görs sådana politiska val som omfattas av unionslagstiftarens eget ansvar inte kan antas i genomförandeakter (se dom av den 28 februari 2023, Fenix International, C‑695/20, EU:C:2023:127, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

103 När kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter ska den dessutom precisera innehållet i den aktuella lagstiftningsakten, för att säkerställa att den genomförs på enhetliga villkor i alla medlemsstater. Bestämmelserna i en genomförandeakt som antagits av kommissionen ska således dels iaktta de allmänna grundläggande mål som eftersträvas med den lagstiftningsakt som dessa bestämmelser är avsedda att precisera, dels vara nödvändiga eller lämpliga för att genomföra rättsakten på ett enhetligt sätt, utan att de kompletterar eller ändrar den, ens i dess icke väsentliga delar (se dom av den 28 februari 2023, Fenix International, C‑695/20, EU:C:2023:127, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

104 Av dessa överväganden följer att kommissionens genomförandebefogenhet enligt artikel 291.2 FEUF i huvudsak innefattar en befogenhet att vidta sådana åtgärder som är nödvändiga eller lämpliga för att på ett enhetligt sätt genomföra bestämmelserna i den lagstiftningsakt som ligger till grund för åtgärderna och som endast preciserar lagstiftningsaktens innehåll, med iakttagande av de allmänna grundläggande mål som eftersträvas med akten, utan att ändra eller komplettera den, i väsentliga eller icke väsentliga delar (se dom av den 28 februari 2023, Fenix International, C‑695/20, EU:C:2023:127, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

105 För det tredje har såväl det andra målet 2030/2005 som det andra målet 2030/1990 införts i unionens rättsordning genom rättsakter som antagits enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, nämligen förordning 2023/857 och den europeiska klimatlagen, och de utgör således lagstiftningsakter i den mening som avses i artikel 289.1 och 289.3 FEUF.

106 Tribunalen konstaterar följaktligen att kommissionen, när den antog en sådan genomförandeakt som genomförandebeslut 2023/1319, i enlighet med de principer i rättspraxis som anges i punkterna 102–104 ovan, inte hade rätt att fastställa medlemsstaternas årliga utsläppstilldelningar för perioden 2023–2030 på grundval av unionsmål för minskning av växthusgasutsläppen som skiljde sig från det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005.

107 Kommissionen var nämligen skyldig att anta bestämmelser som preciserade villkoren för genomförandet av det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005, utan att den kunde avvika från dessa mål. Om kommissionen, vid antagandet av genomförandebeslut 2023/1319, hade grundat sig på unionsmål för minskning av växthusgasutsläppen som skiljde sig från det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005, på grund av att den ansåg att dessa mål var otillräckliga med hänsyn till krav som följer av primärrättsliga eller folkrättsliga normer, skulle den ha överskridit sin genomförandebefogenhet och inkräktat på unionslagstiftarens befogenhet. Därigenom skulle kommissionen ha åsidosatt artikel 291 FEUF och därmed också principerna om institutionell jämvikt, lojalt samarbete och tilldelade befogenheter, såsom dessa fastställs i artikel 13.2 FEU.

108 För det fjärde ska det prövas huruvida artikel 10 i Århusförordningen, efter en begäran om intern omprövning av en förvaltningsåtgärd som kommissionen antagit med utövande av sina genomförandebefogenheter, såsom genomförandebeslut 2023/1319, ger kommissionen rätt att bifalla denna begäran med motiveringen att grundbestämmelserna med stöd av vilka förvaltningsåtgärden antagits strider mot miljörättsliga bestämmelser som följer av unionens primärrätt eller internationell rätt.

109 Tribunalen konstaterar i detta hänseende att enligt lydelsen i artikel 10.1 i Århusförordningen ska en begäran om intern omprövning av en förvaltningsåtgärd som grundar sig på att åtgärden eventuellt strider mot miljörätten inges till ”den unionsinstitution eller det unionsorgan som vidtagit förvaltningsåtgärden” och som följaktligen var behörig att göra detta.

110 Av detta följer att begäran om intern omprövning av en förvaltningsåtgärd syftar till att få fastställt att denna åtgärd är rättsstridig eller ogrundad av den institution som har antagit den och som följaktligen är behörig att ändra den för det fall rättsakten strider mot miljörätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen, C‑82/17 P, EU:C:2019:719, punkterna 37 och 38).

111 Såsom framgår av de principer i rättspraxis som anges i punkterna 102–104 ovan är kommissionen inte behörig att, inom ramen för sin genomförandebefogenhet, ändra grundbestämmelserna för en förvaltningsåtgärd som den har antagit, såsom genomförandebeslut 2023/1319, när dessa grundbestämmelser, såsom i förevarande fall, omfattas av andra institutioners behörighet och av ett annat förfarande för antagande än det som föreskrivs i artikel 291 FEUF.

112 På samma sätt kan artikel 10.1 i Århusförordningen inte anses ge kommissionen rätt att, när den mottar en begäran om intern omprövning av en förvaltningsåtgärd som den har antagit med stöd av sin genomförandebefogenhet, i enlighet med artikel 291 FEUF, pröva huruvida det finns fog för de grunder som avser grundbestämmelserna för denna förvaltningsåtgärd, eftersom kommissionen inte har befogenhet att anta dessa grundbestämmelser med stöd av sin genomförandebefogenhet.

113 Om så inte vore fallet skulle kommissionen nämligen, vid prövningen av en begäran om intern omprövning, kunna ifrågasätta de grundbestämmelser som antagits av andra unionsinstitutioner och som den är skyldig att tillämpa inom ramen för sin genomförandebefogenhet, vilket inte bara skulle strida mot principerna om institutionell jämvikt, lojalt samarbete och tilldelade befogenheter, utan även mot rättssäkerhetsprincipen, som bland annat kräver att tillämpningen av rättsregler ska vara förutsebar för enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 223 och där angiven rättspraxis).

114 För det femte gör sig konstaterandet i punkt 112 ovan än mer gällande i förevarande fall, eftersom det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005 fastställs genom bestämmelser av lagstiftningskaraktär, såsom kommissionen angav i den omtvistade bedömningen.

115 Det ska i detta hänseende påpekas att det andra målet 2030/1990 fastställs i artikel 4.1 i den europeiska klimatlagen, som rör unionens mellanliggande klimatmål, medan det andra målet 2030/2005 fastställs i artikel 1 i förordning 2018/842, i dess lydelse enligt förordning 2023/857.

116 Den europeiska klimatlagen och förordningarna 2018/842 och 2023/857 antogs dessutom av parlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, såsom det definieras i artikel 289.1 FEUF, vilket innebär att det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005 föreskrivs i rättsakter av lagstiftningskaraktär, såväl i den mening som avses i artikel 289.1 och 3 FEUF som i den mening som avses i Århuskonventionen och Århusförordningen.

117 Unionsinstitutionernas lagstiftningsakter i den mening som avses i artikel 289.3 FEUF omfattas nämligen av utövandet av de lagstiftningsbefogenheter som föreskrivs i artikel 2.2 sista stycket i Århuskonventionen och artikel 2.1 c i Århusförordningen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 15 september 2022, CNMSE m.fl./parlamentet och rådet, C‑749/21 P, ej publicerat, EU:C:2022:699, punkterna 24–26 och där angiven rättspraxis).

118 Till att börja med ska det erinras om att artikel 10 i Århusförordningen ska läsas tillsammans med artikel 2.1 c i samma förordning. Enligt sistnämnda bestämmelse omfattar begreppet ”unionsinstitution eller unionsorgan”, på vilka denna förordning är tillämplig enligt artikel 1.1 i förordningen, ”alla offentliga institutioner, organ, kontor eller byråer som inrättats genom eller i enlighet med fördraget …, utom när den eller det handlar i egenskap av dömande eller lagstiftande myndighet” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2023, EIB och kommissionen/ClientEarth, C‑212/21 P och C‑223/21 P, EU:C:2023:546, punkt 71).

119 Åtgärder som vidtas av unionsinstitutioner är således uteslutna från tillämpningsområdet för Århusförordningen när dessa institutioner utövar lagstiftande befogenheter (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 15 september 2022, CNMSE m.fl./parlamentet och rådet, C‑749/21 P, ej publicerat, EU:C:2022:699, punkt 25, och dom av den 6 juli 2023, EIB och kommissionen/ClientEarth, C‑212/21 P och C‑223/21 P, EU:C:2023:546, punkt 72).

120 I synnerhet kan en lagstiftningsakt i den mening som avses i artikel 289.3 FEUF inte bli föremål för en begäran om intern omprövning, eftersom en sådan omprövning, enligt artikel 2.1 g jämförd med artikel 10.1 i Århusförordningen, endast kan avse en ”förvaltningsåtgärd” som, i den förstnämnda bestämmelsen, definieras som en icke-lagstiftningsakt som antas av en unionsinstitution eller ett unionsorgan och som har rättsverkan utanför institutionen eller organet i fråga samt innehåller bestämmelser som kan strida mot miljörätten i den mening som avses i artikel 2.1 f i samma förordning (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 15 september 2022, CNMSE m.fl./parlamentet och rådet, C‑749/21 P, ej publicerat, EU:C:2022:699, punkt 26).

121 Vidare ska det erinras om att Århusförordningen syftar till att genomföra bestämmelserna i artikel 9.3 i Århuskonventionen med avseende på unionens institutioner (se dom av den 6 juli 2023, EIB och kommissionen/ClientEarth, C‑212/21 P och C‑223/21 P, EU:C:2023:546, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

122 Även om artikel 9.3 i Århuskonventionen, såsom framgår av prövningen av den andra delgrunden, inte kan åberopas för att bedöma lagligheten av en unionsrättslig bestämmelse eller rättsakt, så utgör detta inte hinder för att bestämmelserna i Århusförordningen i möjligaste mån tolkas mot bakgrund av denna konvention (se dom av den 6 juli 2023, EIB och kommissionen/ClientEarth, C‑212/21 P och C‑223/21 P, EU:C:2023:546, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

123 Till att börja med ska unionsrättsliga bestämmelser nämligen, så långt det är möjligt, tolkas mot bakgrund av folkrätten, i synnerhet när dessa bestämmelser syftar just till att genomföra ett internationellt avtal som unionen har ingått (se dom av den 6 juli 2023, EIB och kommissionen/ClientEarth, C‑212/21 P och C‑223/21 P, EU:C:2023:546, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

124 Vidare måste, vid bedömningen av vilka verkningar som bestämmelser i ett avtal som ingåtts mellan unionen och tredjeländer, såsom Århuskonventionen, har i unionens rättsordning, dessa konventioners internationella ursprung beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreinles Utrecht, C‑401/12 P-C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

125 En tolkning av Århusförordningen mot bakgrund av Århuskonventionen utgör följaktligen ett väsentligt medel för att säkerställa att unionsrättens bestämmelser förblir förenliga med bestämmelserna i konventionen i enlighet med den avsikt som unionslagstiftaren uttryckt i skäl 3 i den nämnda förordningen (se dom av den 6 juli 2023, EIB och kommissionen/ClientEarth, C‑212/21 P och C‑223/21 P, EU:C:2023:546, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

126 Enligt fast rättspraxis är dock rättsakter från unionens institutioner som antagits inom ramen för utövandet av lagstiftningsbefogenheter undantagna från tillämpningsområdet för Århuskonventionen. Artikel 9.3 i nämnda konvention avser nämligen åtgärder av offentliga myndigheter, bland vilka, enligt definitionen i artikel 2.2 i denna konvention, åtgärder som vidtas av organ eller institutioner som utövar lagstiftande befogenheter inte ingår (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 15 september 2022, CNMSE m.fl./parlamentet och rådet, C‑749/21 P, ej publicerat, EU:C:2022:699, punkt 24 och där angiven rättspraxis, och dom av den 6 juli 2023, EIB och kommissionen/ClientEarth, C‑212/21 P och C‑223/21 P, EU:C:2023:546, punkt 70).

127 Med beaktande av att rättsakter av lagstiftningskaraktär inte omfattas av tillämpningsområdet för Århuskonventionen och Århusförordningen, kan inte heller tillämpning av de principer som anges i punkterna 118–120 och 126 ovan uteslutas enbart av det skälet att sökandena i förevarande fall inte direkt hos rådet och parlamentet begärde en intern omprövning av det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005, utan inom ramen för en begäran om intern omprövning som formellt riktades mot genomförandebeslut 2023/1319 gjorde gällande att dessa mål var otillräckliga och därmed stred mot vissa miljönormer.

128 Den omständigheten att sökandena riktade begäran om intern omprövning till kommissionen, genom att formellt hänvisa till en icke-lagstiftningsakt som genomförandebeslut 2023/1319, påverkar nämligen inte innehållet i grunderna till denna begäran, vilken, såsom framgår av prövningen av den tredje delgrunden, i själva verket riktar sig mot de lagbestämmelser i den europeiska klimatlagen som fastställer det andra målet 2030/1990, och följaktligen även mot de lagbestämmelser som fastställer det andra målet 2030/2005.

129 Under dessa omständigheter kan kommissionen inte anses ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning mot bakgrund av artikel 10 i Århusförordningen genom att i det angripna beslutet avvisa de grunder för begäran om intern omprövning som sökandena hade anfört mot det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005 på grund av att dessa definieras i lagbestämmelser som genomförandebeslut 2023/1319 syftade till att genomföra, utan att kommissionen kunde ändra eller komplettera dem, i väsentliga och icke väsentliga delar, med hänsyn till de begränsningar som gäller för all genomförandebefogenhet enligt artikel 291.2 FEUF.

130 För det tredje ska det undersökas vilken inverkan artikel 277 FEUF eventuellt har på utgången av tvisten. Även om sökandena i sina inlagor till tribunalen har bestritt att de har framställt en invändning om rättsstridighet i den mening som avses i denna bestämmelse, har de icke desto mindre, som svar på en fråga från tribunalen vid förhandlingen, angett att de underförstått har åberopat denna invändning till stöd för sina argument. Kommissionen har dessutom gjort gällande att sökandena, inom ramen för den andra grunden, försökte få tribunalen att bedöma huruvida det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005 var förenliga med vissa miljörättsliga normer som omfattas av unionens primärrätt eller av internationell rätt.

131 I detta hänseende föreskrivs följande i artikel 277 FEUF:

”Även om den frist som anges i artikel 263 sjätte stycket har löpt ut, får parterna i en tvist om en akt med allmän giltighet som antagits av någon av unionens institutioner eller byråer eller något av dess organ, med stöd av artikel 263 andra stycket inför Europeiska unionens domstol göra gällande att akten inte ska tillämpas.”

132 Enligt fast rättspraxis utgör artikel 277 FEUF således ett uttryck för en allmän rättsprincip enligt vilken varje part, i syfte att få ett beslut riktat till denne ogiltigförklarat, har rätt att indirekt ifrågasätta giltigheten av de rättsakter med allmän giltighet som utgör grunden för ett sådant beslut eller som har ett direkt rättsligt samband med det (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2023, kommissionen/Calhau Correia de Paiva, C‑511/21 P, EU:C:2023:208, punkterna 44 och 46 och där angiven rättspraxis).

133 Även om det antas att sökandena underförstått hade för avsikt att åberopa artikel 277 FEUF i själva begäran om intern omprövning, så ska det för det första påpekas att det enligt den bestämmelsens uttryckliga lydelse endast är inom ramen för en tvist vid unionsdomstolen som det är möjligt att göra gällande att en rättsakt med allmän giltighet som utgör den rättsliga grunden för en omtvistad bestämmelse är rättsstridig.

134 Vid bedömningen av en begäran om intern omprövning som ingetts i enlighet med artikel 10.1 i Århusförordningen är nämligen den institution vid vilken begäran framställts, vilken inte på något sätt utövar de domstolsbefogenheter som specifikt tilldelats unionsdomstolen enligt primärrätten, skyldig att iaktta principen att unionens rättsakter presumeras vara lagenliga eftersom unionen grundar sig på rättsstatsprincipen. I förevarande fall var kommissionen, eftersom den europeiska klimatlagen och förordningarna 2018/842 och 2023/857 hade trätt i kraft, således skyldig att iaktta och genomföra dem, i enlighet med principerna om tilldelade befogenheter, institutionell jämvikt, lojalt samarbete och rättssäkerhet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland, C‑620/16, EU:C:2019:256, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

135 Under dessa omständigheter kan kommissionen inte anses ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att avvisa dessa grunder med hänvisning till att de inte kunde tas upp till sakprövning, eftersom institutionen enligt lag, inom ramen för sin genomförandebefogenhet, var skyldig att tillämpa den europeiska klimatlagen och förordningarna 2018/842 och 2023/857 och följaktligen inte kunde beakta de grunder som sökandena riktade mot dessa bestämmelser i begäran om intern omprövning.

136 För det andra konstaterar tribunalen att sökandena, till stöd för den första grund som åberopats vid tribunalen, inte har visat eller ens gjort gällande att tolkningen av artikel 10.1 i Århusförordningen, som utgör den rättsliga grunden för det angripna beslutet, strider mot en bestämmelse i unionens primärrätt, särskilt artikel 277 FEUF eller rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), i den del kommissionen genom detta beslut avvisade de grunder i begäran om intern omprövning som riktades mot lagbestämmelserna som fastställer det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005. Sökandena har således inte vid tribunalen åberopat någon invändning om rättsstridighet i den mening som avses i artikel 277 FEUF som kan medföra en ogiltigförklaring av det angripna beslutet i den del deras begäran om intern omprövning avvisades. Även om det resonemang som sökandena har anfört till stöd för den andra grunden anses utgöra en invändning om rättsstridighet i den mening som avses i artikel 277 FEUF, räcker det dessutom att konstatera att detta resonemang inte riktar sig mot de skäl i det angripna beslutet genom vilka kommissionen avvisade nämnda begäran om intern omprövning. Under dessa omständigheter är sökandenas åberopande av artikel 277 FEUF till stöd för deras resonemang verkningslöst och kan inte godtas.

137 Härav följer att kommissionen, genom att avvisa de grunder i punkt IV i begäran om intern omprövning som riktades mot det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005, inte åsidosatte artikel 10.1 i Århusförordningen. Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första anmärkningen i den första delgrunden.

b) Den andra och den tredje anmärkningen i den första delgrunden

138 Det ska inledningsvis erinras om att kommissionen, i punkt 3.1 i den omtvistade bedömningen, som innehöll inledande anmärkningar om att de argument som riktades mot konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 inte kunde tas upp till sakprövning, ansåg att de grunder i punkt IV i begäran om intern omprövning som riktades mot denna konsekvensbedömning inte kunde tas upp till sakprövning av tre skäl. För det första fanns det, eftersom det andra målet 2030/1990 som fastställs i den europeiska klimatlagen följde av slutsatserna i nämnda konsekvensbedömning, ett väsentligt samband mellan genomförandebeslut 2023/1319 och denna konsekvensbedömning som ingick i ett lagstiftningsinitiativ. Sökandena saknade därför fog för påståendet att den otillräcklighet som gjorts gällande med avseende på målen för minskande växthusgasutsläpp i konsekvensbedömningen utgjorde ett fel som skilde sig från otillräckligheten hos målen som beaktades i genomförandebeslut 2023/1319. För det andra hade sökandena inte åberopat några fel i genomförandebeslut 2023/1319, jämfört med förordning 2018/842, som enligt kommissionen utgjorde tillämplig miljölagstiftning för att bedöma lagligheten av detta beslut, i enlighet med artikel 2.1 f i Århusförordningen. För det tredje utgjorde konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 ett arbetsdokument som saknade bindande rättsverkningar, vilket innebar att den inte utgjorde en förvaltningsåtgärd i den mening som avses i artikel 2.1 g i nämnda förordning. Även om motsatsen hade varit var fallet, kunde sökandena inte längre bestrida den med hänsyn till den tidsfrist på åtta veckor som föreskrivs i artikel 10.1 i förordningen.

139 Till stöd för den andra anmärkningen har sökandena gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning mot bakgrund av artikel 2.1 f i Århusförordningen när den avvisade de grunder i punkt IV i begäran om intern omprövning som riktades mot konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, genom att begränsa den tillämpliga miljörätten i förevarande fall till förordning 2018/842.

140 Sökandena har vidare, till stöd för den tredje anmärkningen, kritiserat den tredje avvisningsgrund som det erinras om i punkt 138 ovan och har i huvudsak kritiserat kommissionen för att ha avvisat de grunder för begäran om intern omprövning som riktades mot konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, trots att de årliga utsläppstilldelningar som fastställs i genomförandebeslut 2023/1319, enligt sökandena, möjliggör betydande växthusgasutsläpp utan att åtföljas av någon konsekvensbedömning eller någon bedömning som visar att dessa utsläppsrätter är tillräckliga.

141 Sökandena har särskilt gjort gällande att kommissionen var skyldig att pröva det resonemang som de riktade mot konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, i enlighet med artikel 10 i Århusförordningen, eftersom den utgjorde en integrerad del av den rättsliga ram som genomförandebeslut 2023/1319 var en följd av.

142 Vad till att börja med gäller den tredje anmärkningen erinrar tribunalen om att enligt artikel 10.1 i Århusförordningen kan en icke-statlig organisation som uppfyller kriterierna i artikel 11, genom en skriftlig motiverad begäran, begära en intern omprövning av ett agerande av den institution som har vidtagit en förvaltningsåtgärd enligt miljörätten. I artikel 2.1 g i nämnda förordning definieras i detta hänseende ”förvaltningsåtgärd” som en icke-lagstiftningsakt som antas av en unionsinstitution eller ett unionsorgan och som har rättsverkan utanför institutionen eller organet i fråga samt innehåller bestämmelser som kan strida mot miljörätten i den mening som avses i artikel 2.1 f i samma förordning.

143 Tribunalen konstaterar således för det första att varken lydelsen av artikel 2.1 g i Århusförordningen, i vilken den förvaltningsåtgärd av vilken intern omprövning begärs definieras, eller andra bestämmelser i denna förordning utgör hinder för att den som ansöker om intern omprövning till stöd för sin begäran i andra hand åberopar att en rättsakt som saknar rättsverkan utanför institutionen eller organet i fråga och som ligger till grund för den förvaltningsåtgärd som ansökan avser är rättsstridig, förutsatt dels att denna föregående rättsakt inte har antagits inom ramen för utövandet av lagstiftningsbefogenheter, i enlighet med de principer som det erinras om i punkterna 119 och 126 ovan, dels att den åberopade rättsstridigheten gör det möjligt att fastställa att den förvaltningsåtgärd som den interna omprövningen avser strider mot miljörätten i den mening som avses i artikel 2.1 f i samma förordning.

144 För det andra följer det av fast rättspraxis att även om rent förberedande åtgärder inte som sådana kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring, så kan under alla omständigheter eventuella rättsstridigheter som förekommit i samband med dessa åtgärder åberopas till stöd för en talan mot den slutliga rättsakt i vars beredande de ingår (se dom av den 22 april 2021, thyssenkrupp Electrical Steel och thyssenkrupp Electrical Steel Ugo/kommissionen, C‑572/18 P, EU:C:2021:317, punkt 50 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 december 2024, FFPE section rådet/rådet, T‑179/23, EU:T:2024:897, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

145 Det följer inte av någon bestämmelse i Århusförordningen, jämförd med Århuskonventionen, att det system för intern omprövning som föreskrivs i dessa instrument utesluter tillämpning av den rättspraxis som nämns i punkt 144 ovan.

146 Genom att avvisa grunderna för sökandenas begäran om intern omprövning som riktades mot konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 med hänvisning till att det rörde sig om en rättsakt som saknade rättsverkan utanför institutionen eller organet i fråga i den mening som avses i artikel 2.1 g i Århusförordningen, åsidosatte kommissionen följaktligen denna bestämmelse och artikel 10 i samma förordning och gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det angripna beslutet.

147 För det andra, vad gäller den andra anmärkningen, ska det erinras om att begreppet ”miljörätt” i artikel 2.1 f i Århusförordningen definieras som ”gemenskapslagstiftning som, oberoende av dess rättsliga grund, bidrar till att uppnå målen i gemenskapens miljöpolitik enligt fördraget: att bevara, skydda och förbättra miljön, skydda människors hälsa, utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt samt främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem”. Såsom framgår av skäl 10 i denna förordning motiveras hänvisningen till dessa mål således av att ”miljörätten utvecklas kontinuerligt”.

148 Det följer således av själva ordalydelsen i artikel 2.1 f i Århusförordningen, jämförd med skäl 10 i samma förordning, att unionslagstiftaren har avsett att ge begreppet miljörätt en vid innebörd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2023, BEI och kommissionen/ClientEarth, C‑212/21 P och C‑223/21 P, EU:C:2023:546, punkt 84).

149 Domstolen har i detta sammanhang slagit fast att begreppet ”miljörätt” i vid bemärkelse omfattar varje unionsrättsakt som, oberoende av dess rättsliga grund, bidrar till att förverkliga de mål som eftersträvas med denna politik, såsom dessa definieras i artikel 191.1 FEUF. Det framgår av själva ordalydelsen i artikel 2.1 f i Århusförordningen att den rättsliga grunden för antagandet av en rättsakt inte är ett relevant kriterium vid kvalificeringen av den som ”miljörätt”. Härav kan den slutsatsen dras att förfarandet för att anta en sådan rättsakt, vilket i enlighet med artikel 289 FEUF avgör om den har lagstiftningskaraktär eller inte, inte heller är ett relevant kriterium vid denna kvalificering(se dom av den 6 juli 2023, EIB och kommissionen/ClientEarth, C‑212/21 P och C‑223/21 P, EU:C:2023:546, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

150 Det ska emellertid säkerställas att tolkningen av begreppet miljörätt, i den mening som avses i artikel 2.1 f i Århusförordningen, förblir förenligt med de principer som anges i punkterna 99–104 ovan, vilka avser den strikta avgränsningen av kommissionens genomförandebefogenheter enligt artikel 291 FEUF och principerna om tilldelade befogenheter, institutionell jämvikt, lojalt samarbete och rättssäkerhet.

151 När kommissionen mottar en begäran om intern omprövning av en genomförandeakt som regleras i artikel 291 FEUF, har den som framställer denna begäran följaktligen inte rätt att åberopa miljörättsliga bestämmelser som, om begäran bifölls, skulle medföra att grundbestämmelserna för denna genomförandeakt frångicks, och därigenom skulle ändra denna lagstiftning genom att komplettera eller ändra den, inbegripet i dess icke väsentliga delar.

152 I förevarande fall ankommer det på tribunalen att pröva huruvida sökandena, till stöd för sin begäran om intern omprövning, kunde åberopa andra normer än förordning 2018/842 för att visa att genomförandebeslut 2023/1319 strider mot miljörätten, särskilt mot målen för unionens miljöpolitik, såsom dessa definieras i artikel 191.1 FEUF.

153 I detta hänseende ska det noteras att kommissionen, enligt artikel 4.3 tredje och fjärde styckena i förordning 2018/842, i dess lydelse enligt förordning 2023/857, för åren 2023–2030 ska fastställa medlemsstaternas årliga utsläppstilldelningar på grundval av nationella inventeringsuppgifter som lämnats in av medlemsstaterna enligt antigen artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013 av den 21 maj 2013 om en mekanism för att övervaka och rapportera utsläpp av växthusgaser och för att rapportera annan information på nationell nivå och unionsnivå som är relevant för klimatförändringen och om upphävande av beslut 280/2004/EG (EUT L 165, 2013, s. 13) eller artikel 26 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 av den 11 december 2018 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 663/2009 och (EG) nr 715/2009, Europaparlamentets och rådets direktiv 94/22/EG, 98/70/EG, 2009/31/EG, 2009/73/EG, 2010/31/EU, 2012/27/EU och 2013/30/EU samt rådets direktiv 2009/119/EG och (EU) 2015/652 och om upphävande av förordning nr 525/2013 (EUT L 328, 2018, s. 1).

154 I artikel 4.5 i förordning 2018/842, i dess lydelse enligt förordning 2023/857, föreskrivs dessutom att genomförandeakter som antas på grundval av denna artikel ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 14 i samma förordning. I sistnämnda bestämmelse föreskrivs att ”[k]ommissionen ska bistås av den kommitté för klimatförändringar som inrättats genom förordning (EU) nr 525/2013”, ”[d]enna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011” och ”[n]är det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas”.

155 Det framgår således av de principer som det erinras om i punkterna 147–149 ovan och av de bestämmelser som anges i punkterna 153 och 154 ovan att sökandena, till stöd för sin begäran om intern omprövning, kunde åberopa rättsstridigheter i genomförandebeslut 2023/1319 mot bakgrund av vissa bestämmelser i förordningarna nr 525/2013 och 2018/1999 samt bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 2011, s. 13), som är tillämpliga genom hänvisning till nämnda förordningar, för att visa att detta beslut strider mot miljörätten, utan att denna begäran för den skull kunde leda till att kommissionen, om den bedömde att den var välgrundad, avvek från bestämmelserna i den europeiska klimatlagen och förordningarna 2018/842 och 2023/857 som genomförandebeslut 2023/1319 genomför.

156 Tribunalen konstaterar följaktligen att kommissionen, genom att i det angripna beslutet ange att förordning 2018/842 utgjorde den ”miljörätt” på grundval av vilken lagligheten av genomförandebeslut 2023/1319 skulle bedömas, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det angripna beslutet mot bakgrund av artikel 2.1 f och artikel 10 i Århusförordningen.

157 För det tredje ska det emellertid erinras om att även om en av grunderna för den rättsakt som det yrkas ogiltigförklaring av är bristfällig, kan denna brist enligt rättspraxis inte leda till att rättsakten ogiltigförklaras om den är tillräckligt motiverad av en eller flera av de andra grunderna, oberoende av de rättsstridiga grunderna (se dom av den 21 juni 2023, UG/kommissionen, T‑571/17 RENV, EU:T:2023:351, punkt 145 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 130).

158 Så är fallet i förevarande mål. I den första avvisningsgrund som kommissionen har anfört mot sökandenas resonemang avseende konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 och som sökandena inte har bestritt vid tribunalen, hänvisar kommissionen nämligen till det väsentliga sambandet mellan denna konsekvensbedömning, den europeiska klimatlagen och genomförandebeslut 2023/1319.

159 I den omtvistade bedömningen angav kommissionen särskilt att konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 ingick i ett lagstiftningsinitiativ som syftade till att införliva det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005 i unionens rättsordning.

160 I detta avseende är det riktigt att kommissionen, när den förbereder handlingar inom ramen för en miljökonsekvensbedömning, inte själv agerar som lagstiftare. När konsekvensbedömningsförfarandet, såsom i förevarande fall, äger rum före lagstiftningsförfarandet i strikt mening, inleds det sistnämnda förfarandet formellt först när kommissionen lägger fram ett lagstiftningsförslag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2018, ClientEarth/kommissionen (C‑57/16 P, EU:C:2018:660, punkt 86).

161 Det ska emellertid noteras att enligt artikel 17.2 FEU får en unionslagstiftningsakt endast antas på förslag av kommissionen, såvida det inte rör sig om ett fall där annat föreskrivs i fördragen. Den initiativrätt som kommissionen har enligt denna bestämmelse innebär att det ankommer kommissionen att besluta huruvida den ska lägga fram ett förslag till lagstiftningsakt eller inte, bortsett från de fall där den är skyldig att lägga fram ett sådant förslag. Kommissionens initiativrätt innefattar dessutom befogenheten att fastställa ett eventuellt förslags föremål, syfte och innehåll. Det ska erinras om att när rådet i enlighet med fördragen beslutar på förslag av kommissionen krävs det enligt artikel 293.1 FEUF enhällighet för att rådet ska kunna ändra förslaget, utom i de fall som avses i denna bestämmelse. Med hänsyn till denna befogenhet är kommissionen således en viktig aktör i lagstiftningsförfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2018, ClientEarth/kommissionen, C‑57/16 P, EU:C:2018:660, punkterna 87 och 88 och där angiven rättspraxis).

162 I förevarande fall har sökandena således inte bestritt att konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 genomfördes inför kommissionens antagande av ett lagstiftningsförslag vilket ledde till den europeiska klimatlagen och ändringen av förordning 2018/842.

163 Det framgår nämligen av meddelandet av den 17 september 2020, till vilket konsekvensbedömningen från samma dag hade bifogats, att kommissionen hade uppgett att den, inom ramen för denna konsekvensbedömning, ingående hade undersökt vilka effekter en minskning av växthusgasutsläppen med 50–55 procent under 1990 års nivåer till år 2030 skulle få för ekonomin, samhället och miljön i unionen, samt att den noggrant hade undersökt kombinationen av tillgängliga politiska instrument och hur varje sektor i ekonomin kunde bidra till uppnåendet av dessa mål. Mot denna bakgrund gjorde kommission bedömningen att en balanserad, realistisk och försiktig målbana för att uppnå klimatneutralitet senast år 2050 krävde ett utsläppsminskningsmål på 55 procent till år 2030. I detta meddelande angav kommissionen dessutom att den följaktligen hade för avsikt att se över de viktigaste lagstiftningsinstrumenten, särskilt förordning 2018/842, för att förverkliga denna höjda ambitionsnivå.

164 Slutligen framgår det av skäl 26 i den europeiska klimatlagen att det andra målet 2030/1990 motsvarar det mål för minskning av växthusgasutsläppen till år 2030 som kommissionen föreslog i konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, vilken unionslagstiftaren ansåg vara uttömmande.

165 Eftersom kommissionen presenterade konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 i syfte att ändra lagstiftningsbestämmelser för att införliva det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005 i unionens rättsordning, utgör denna konsekvensbedömning ett lagstiftningsinitiativ och innebär således utövande av lagstiftningsbefogenheter i den mening som avses i artikel 2.1 c i Århusförordningen.

166 Kommissionen gjorde sig följaktligen inte skyldig till felaktig rättstillämpning mot bakgrund av bestämmelserna i Århusförordningen och de principer som det erinras om i punkterna 119 och 126 ovan när den avvisade sökandenas påståenden om konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, på grund av det väsentliga samband som denna konsekvensbedömning har med den europeiska klimatlagen och förordning 2018/842, i dess lydelse enligt förordning 2023/857.

167 Eftersom det angripna beslutet, i den del sökandenas påståenden avseende konsekvensbedömningen av den 17 september 2020 avvisades med hänvisning till att de inte kunde tas upp till sakprövning, innehåller åtminstone ett skäl som inte är rättsstridig och som kan ligga till grund för kommissionens konstaterande att en sakprövning inte var möjlig, saknar den felaktiga rättstillämpning som avses i punkterna 146 och 156 ovan, vilken påverkar de övriga skälen i det angripna beslutet, betydelse för beslutets giltighet och kan inte medföra att beslutet ogiltigförklaras.

168 Av det ovan anförda följer att kommissionen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning mot bakgrund av artikel 10 i Århusförordningen när den fastställde att sökandenas påståenden om att konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, vilken låg till grund för det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005, var bristfällig, inte kunde tas upp till sakprövning. Talan kan således inte heller bifallas såvitt avser den andra och tredje anmärkningen i den första delgrunden, eller, såsom en följd härav, såvitt avser den första grundens första del och denna grund i sin helhet.

B. Den andra grunden: Felaktig rättstillämpning eller uppenbart oriktiga bedömningar av kommissionen när den, genom det angripna beslutet, avslog begäran om intern omprövning med hänvisning till att den var ogrundad

169 Den andra grunden består i huvudsak av följande fyra delar.

170 Till stöd för den första delgrunden har sökandena åberopat felaktig rättstillämpning mot bakgrund av unionens skyldighet att grunda sin politik för minskning av växthusgasutsläppen på den nivå av globala utsläppsminskningar som krävs för att begränsa ökningen av den globala genomsnittstemperaturen till 1,5 °C över förindustriella nivåer. Sökandena har särskilt åberopat artiklarna 2–4 i Parisavtalet, principen om förebyggande av miljöskador, artikel 191 FEUF och artiklarna 2–4, 7, 17, 21 och 24 i stadgan.

171 Till stöd för den andra delgrunden har sökandena anfört att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller uppenbart oriktiga bedömningar i det angripna beslutet genom att inte erkänna unionens skyldighet att ta på sig en skälig andel av den globala utsläppsminskningen vid fastställandet av unionens utsläppsmål för år 2030. De har särskilt åberopat artiklarna 2 och 4 i Parisavtalet, ramkonventionen, principen om förebyggande av miljöskador och försiktighetsprincipen som följer av artikel 191 FEUF.

172 Till stöd för den tredje delgrunden har sökandena gjort gällande att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den underkände de grunder i begäran om intern omprövning i vilka de hävdade dels att kommissionen var skyldig att ta ställning till om det var möjligt att uppnå större minskningar av växthusgasutsläppen än vad som anges i det andra målet 2030/1990, dels att detta mål var uppenbart otillräckligt eftersom det var möjligt att uppnå en högre utsläppsminskningsnivå. Sökandena har särskilt åberopat artikel 4 i Parisavtalet, principen om förebyggande av miljöskador och artikel 191 FEUF.

173 Till stöd för den fjärde delgrunden har sökandena anfört att kommissionen även gjorde en uppenbart oriktig bedömning i det angripna beslutet när den avslog de grunder i begäran om intern omprövning i vilka de hävdade att kommissionens konsekvensbedömning av den 17 september 2020 inte utvärderade inverkan av det andra målet 2030/1990 och effekterna av klimatförändringarna på de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 2–4, 7, 17, 21 och 24 i stadgan.

174 Kommissionen har gjort gällande att den andra grunden inte kan tas upp till sakprövning, eftersom sökandena genom sitt resonemang försöker få till stånd en prövning av om det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005, vilka är av lagstiftningskaraktär och som kommissionen inte har befogenhet att ifrågasätta, är förenliga med vissa miljörättsliga normer.

175 Det ska i detta hänseende erinras om att sökandena i punkt V i sin begäran om intern omprövning åberopade ”förfarandefel och väsentliga fel i genomförandebeslut 2023/1319”.

176 Denna punkt V består av tre punkter, i vilka sökandena utvecklat två grunder för omprövning.

177 Sökandena anser för det första att eftersom det andra målet 2030/1990 följde av konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, borde kommissionen, med hänsyn till att denna konsekvensbedömning var otillräcklig, ha gjort nya bedömningar innan genomförandebeslut 2023/1319 antogs.

178 För det andra angav sökandena att eftersom de årliga utsläppstilldelningar som fastställs i genomförandebeslut 2023/1319 hade fastställts i förhållande till det andra målet 2030/1990, vilket var uppenbart otillräckligt, skulle även dessa utsläppsrätter anses vara olämpliga.

179 Det framgår således av grunderna i punkt V i begäran om intern omprövning, vilka sammanfattas i punkterna 175–178 ovan, att de förfarandefel och väsentliga fel som sökandena tar upp i denna punkt inte utgör fel som är specifika för genomförandebeslut 2023/1319 och som skiljer sig från de fel som, i punkt IV i samma begäran, åberopas mot lagbestämmelserna som fastställer det andra målet 2030/1990 och konsekvensbedömningen av den 17 september 2020.

180 Tribunalen konstaterar följaktligen att hela det resonemang som sökandena formellt har anfört mot genomförandebeslut 2023/1319 i själva verket avser de bestämmelser som reglerar det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005 samt konsekvensbedömningen av den 17 september 2020.

181 Det framgår av prövningen av den första grunden att kommissionen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det angripna beslutet när den fastställde att sökandenas påståenden, till stöd för punkt IV i begäran om intern omprövning, avseende det andra målet 2030/1990 och det andra målet 2030/2005 samt konsekvensbedömningen av den 17 september 2020, inte kunde tas upp till sakprövning. Vidare framgår det av punkt 36 ovan att det var för fullständighetens skull som kommissionen, i punkt 3.4 i den omtvistade bedömningen, avseende de förfarandefel och väsentliga fel som sökandena hade tagit upp i punkt IV i begäran om intern omprövning, underkände deras resonemang med hänvisning till att det var ogrundat.

182 Det ska i detta sammanhang erinras om att en grund som riktar sig mot ett överflödigt skäl i en angripen rättsakt är verkningslös (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2024, D’Agostino och Dpour/ECB, C‑566/23 P, ej publicerad, EU:C:2024:743, punkt 77 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 juli 2023, Troy Chemical Company/kommissionen, T‑662/21, ej publicerad, EU:T:2023:442, punkterna 93–96).

183 I en sådan situation får unionsdomstolen nämligen, i synnerhet av skäl som rör en effektiv rättskipning, avstå från att i sak pröva en sådan grund (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 september 2022, HIM/kommissionen, C‑500/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:741, punkt 73).

184 Av det ovan anförda följer, utan att det är nödvändigt att pröva kommissionens invändning om rättegångshinder, att talan inte kan bifallas såvitt avser den andra grunden, eftersom den är verkningslös. Talan ska därför ogillas i sin helhet.

V. Rättegångskostnader

185 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna får dock tribunalen, om så anses skäligt, besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader.

186 I förevarande fall har sökandena tappat målet. Det har emellertid konstaterats att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i vissa av skälen i det angripna beslutet, vilket kan ha föranlett sökandena att väcka förevarande talan för att få dessa rättsstridigheter fastställda. Under dessa omständigheter anser tribunalen att det är skäligt att förplikta sökandena att bära sina rättegångskostnader och ersätta en tredjedel av kommissionens rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen, som sammanträder med fem domare)

följande:

1) Talan ogillas.

2) Global Legal Action Network och Climate Action Network Europe (CAN-Europe) ska, utöver sina egna rättegångskostnader, bära en tredjedel av Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 2 september 2026.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: engelska.