Tribunalens dom (åttonde avdelningen) den 9 september 2026

Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)

den 9 september 2026 ( * )

” EU-varumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om registrering som EU-varumärke av figurmärket WALLAPOP – De äldre nationella figurmärkena WALA W – Relativt registreringshinder – Risk för förväxling föreligger inte – Artikel 8.1 b i förordning (EG) nr 207/2009 – Relevant tidpunkt för bedömningen av huruvida det föreligger ett äldre varumärke ”

I mål T‑551/24,

Unipreus SL , Lérida (Spanien), företrätt av advokaten C. Rivadulla Oliva,

klagande,

mot

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av D. Gája, i egenskap av ombud,

motpart,

varvid motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, tillika intervenient vid tribunalen, var

Wallapop, SL, Barcelona (Spanien), företrätt av advokaterna I. Pi Amorós, J.M. Martínez Gimeno, C. Manrique Lopez Rey, M. Pastor Delgado och L. De Sousa Amorim,

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

sammansatt av ordföranden I. Gâlea (referent) samt domarna B. Ricziová och L. Spangsberg Grønfeldt,

justitiesekreterare: handläggaren J. Čuboň,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 10 mars 2026,

följande

Dom

1 Klaganden, Unipreus SL, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring och ändring av det beslut som meddelades av första överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 26 augusti 2024 (ärende R 167/2021‑1) (nedan kallat det överklagade beslutet).

Bakgrund till tvisten

2 Intervenienten Wallapop, SL, ingav den 18 september 2014 en ansökan om registrering av EU-varumärke till EUIPO för följande figurkännetecken:

3 Det sökta varumärket avsåg tjänster i klasserna 35, 38 och 42 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.

4 Den 7 januari 2015 framställde klaganden en invändning mot registreringen av det sökta varumärket för vissa tjänster i klass 35.

5 Invändningen grundade sig på följande äldre varumärken:

– det spanska figurmärket, som registrerades den 10 november 2009 under nummer 2874101, för tjänster i klass 35 och som återges nedan:

– det spanska figurmärket, som registrerades den 10 augusti 2009 under nummer 2863963 för tjänster i klass 35 och som återges nedan:

– det spanska figurmärket, som registrerades den 10 november 2009 under nummer 2874100 för tjänster i klass 35 och som återges nedan:

6 Till stöd för invändningen åberopades det registreringshinder som avses i artikel 8.1 b i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1).

7 Den 19 oktober 2015 biföll invändningsenheten delvis invändningen på grundval av det första äldre varumärke som avses i punkt 5 ovan.

8 Båda parterna överklagade invändningsenhetens beslut. Klagandens överklagande hade nummer R 2350/2015‑5 och intervenientens överklagande hade nummer R 2530/2015‑5.

9 Genom beslut av den 18 januari 2017 biföll femte överklagandenämnden delvis intervenientens överklagande och avslog klagandens överklagande.

10 Den 23 mars 2017 överklagade klaganden till tribunalen och yrkade om ogiltigförklaring av femte överklagandenämndens beslut, i den del överklagandenämnden avslog klagandens överklagande och invändning mot registreringen av det sökta varumärket. Nämnda beslut vann således laga kraft i den del det avsåg intervenientens överklagande.

11 Genom dom av den 3 oktober 2018, Unipreus/EUIPO – Wallapop (wallapop) (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), ogiltigförklarade tribunalen delvis femte överklagandenämndens beslut och fann, i punkt 54 i den överklagade domen, att ”de aktuella tjänsterna åtminstone i låg grad [var] av liknande slag och att [femte] överklagandenämnden felaktigt [hade] ansett att dessa tjänster [var] av olika slag”. Tribunalen fann således, för det första, i punkt 1 i domslutet i den domen, att ”[d] et beslut som meddelades av EUIPO:s femte överklagandenämnd den 18 januari 2017 förklarades ogiltigt, i den del överklagandenämnden [hade] funnit att de tjänster som var i fråga i ärende R 2350/2015‑5 [var] av olika slag”, och för det andra, i punkt 2 i domslutet, att ”överklagandet ogillades i övrigt”.

12 Den 5 december 2018 överklagade intervenienten domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), till domstolen. Den 31 augusti 2020 återkallade intervenienten sitt överklagande med motiveringen att registreringarna av de äldre varumärken som låg till grund för invändningen hade upphört att gälla under överklagandeförfarandet, eftersom klaganden inte hade förnyat registreringarna. Genom beslut av den 13 november 2020, Wallapop/EUIPO (C‑763/18 P, ej publicerat, EU:C:2020:998), avskrev domstolen målet.

13 Genom meddelande av den 3 februari 2021 återförvisades ärendet till fjärde överklagandenämnden.

14 Den 30 mars 2021 underrättade klaganden EUIPO om att den, den 25 mars 2021, hade överklagat till Oficina Española de Patentes y Marcas (OEPM, den spanska patent- och varumärkesmyndigheten), med motiveringen att registreringarna av de äldre varumärkena hade upphört att gälla på grund av ett misstag från OEPM:s sida. Klaganden begärde därför att OEPM skulle återställa ett tidigare tillstånd, vilket rubbats ( restitutio in integrum ). Klaganden begärde dessutom att EUIPO skulle vilandeförklara förfarandet vid fjärde överklagandenämnden till dess att det administrativa och, i förekommande fall, rättsliga förfarandet vid OEPM hade avslutats.

15 Genom interimistiskt beslut av den 20 april 2021 vilandeförklarade fjärde överklagandenämnden förfarandet till dess att ett slutgiltigt beslut hade fattats med avseende på om registreringarna för de äldre varumärkena hade upphört att gälla. Den 3 januari 2022 omfördelades ärendet till första överklagandenämnden (nedan kallad överklagandenämnden), i enlighet med beslut 2021–17 av den 2 december 2021 fattat av presidiet för överklagandenämnderna angående ordningen för kalenderåret 2022, i den del det rör överklagandenämndernas organisation.

16 Den 10 april 2024 underrättade intervenienten överklagandenämnden, med stöd av bevisning, om att de behöriga rättsliga myndigheterna hade beslutat att registreringarna för de tre äldre varumärkena slutgiltigt hade upphört att gälla.

17 Överklagandenämnden avslog överklagandet och invändningen genom det överklagade beslutet. Inledningsvis beaktade överklagandenämnden de ytterligare handlingar som ingetts till överklagandenämnden och som syftade till att visa att de äldre varumärkena var ogiltiga. Överklagandenämnden erinrade därefter om att den invändande parten måste bevisa förekomsten, giltigheten och omfattningen av skyddet för dess äldre varumärken inom den föreskrivna fristen. Överklagandenämnden preciserade härvid att enligt rättspraxis ska det äldre varumärke som ligger till grund för invändningen vara giltigt inte bara vid tidpunkten för offentliggörandet av ansökan om registrering av det sökta varumärket, utan även vid tidpunkten för överklagandenämndens beslut. Överklagandenämnden konstaterade emellertid att genom nationella domstolsavgöranden av den 25 oktober 2023 och den 7 mars 2024, vilka vunnit laga kraft, hade registreringarna av de äldre varumärkena förklarats ha upphört att gälla. Överklagandenämnden fann följaktligen att invändningen hade förlorat sitt föremål, eftersom de äldre varumärkena hade upphört att gälla under förfarandet.

Parternas yrkanden

18 Klaganden har yrkat att tribunalen ska

– ogiltigförklara det överklagade beslutet,

– i huvudsak ändra det överklagade beslutet genom att anta ett beslut som är förenligt med domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), och

– förplikta EUIPO och intervenienten att ersätta rättegångskostnaderna.

19 EUIPO har yrkat att tribunalen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna för det fall det hålls muntlig förhandling.

20 Intervenienten har yrkat att tribunalen ska

– avvisa eller, i förekommande fall, ogilla överklagandet, och

– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

Tillämplig materiell rätt

21 Med beaktande av att dagen för ingivande av registreringsansökan i det aktuella ärendet var den 18 september 2014, vilken är avgörande för fastställandet av tillämplig materiell rätt, är det de materiella bestämmelserna i förordning nr 207/2009, som är tillämpliga i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2014, Bimbo/harmoniseringskontoret, C‑591/12 P, EU:C:2014:305, punkt 12, och dom av den 18 juni 2020, Primart/EUIPO, C‑702/18 P, EU:C:2020:489, punkt 2 och där angiven rättspraxis).

22 Eftersom handläggningsregler enligt fast rättspraxis i allmänhet anses vara tillämpliga från och med den dag då de träder i kraft (se dom av den 11 december 2012, kommissionen/Spanien, C‑610/10, EU:C:2012:781, punkt 45 och där angiven rättspraxis), är de processuella bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1) tillämpliga.

23 I förevarande fall ska följaktligen, vad gäller de materiella bestämmelserna, överklagandenämndens hänvisningar i det överklagade beslutet och parternas hänvisningar i deras inlagor till artiklarna 8 och 62 i förordning 2017/1001 förstås så, att de avser artikel 8 respektive artikel 55 i förordning nr 207/2009, vilka har samma lydelse.

Huruvida överklagandet kan prövas

24 Intervenienten har, utan att formellt framställa en invändning om rättegångshinder enligt artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler, gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till prövning på grund av att klagandens yrkanden strider mot principen venire contra factum proprium . Klaganden har nämligen dels begärt att överklagandenämnden ska vilandeförklara invändningsförfarandet till dess att ett slutgiltigt beslut har fattats om förekomsten av de varumärken som åberopats till stöd för invändningen, dels nu gjort gällande att utgången av detta förfarande saknar relevans för prövningen av invändningen.

25 Vid förhandlingen bestred klaganden dessa argument. Klaganden angav att den mycket riktigt hade begärt att förfarandet vid EUIPO skulle vilandeförklaras, eftersom domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), vid den tidpunkten inte hade vunnit laga kraft, då intervenienten hade överklagat denna dom till domstolen. Den omständigheten att nämnda dom vann laga kraft vid den tidpunkt då målet om överklagande avskrevs utgör emellertid en grundläggande omständighet. Det var nämligen först efter det att domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), hade vunnit laga kraft som klaganden vid flera tillfällen begärde att EUIPO skulle följa den domen. Klaganden har således bestritt all motsägelse och preciserat att ett eventuellt misstag från dess sida under alla omständigheter inte skulle ha orsakat någon skada med avseende på intervenientens rättigheter.

26 Det ska erinras om att enligt principen ingen tillåts handla i strid med sitt eget tidigare handlande ( nemo potest venire contra factum proprium) , även kallad venire contra factum proprium non valet , kan ingen bestrida vad han eller hon tidigare har erkänt (dom av den 25 september 2018, Grendene/EUIPO – Hipanema (HIPANEMA), T‑435/17, ej publicerad, EU:T:2018:596, punkt 33 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, beslut av den 13 februari 2014, Marszałkowski/harmoniseringskontoret, C‑177/13 P, ej publicerat, EU:C:2014:183, punkterna 73 och 74).

27 I förevarande fall vann domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), laga kraft till följd av beslutet av den 13 november 2020, Wallapop/EUIPO (C‑763/18 P, ej publicerat, EU:C:2020:998), genom vilket intervenientens överklagande av nämnda dom avskrevs (se punkt 12 ovan). Det framgår i detta avseende av handlingarna i målet att klaganden begärde att förfarandet vid EUIPO skulle vilandeförklaras den 10 december 2020, det vill säga efter det att domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), vunnit laga kraft, och att klaganden senare upprepade denna begäran.

28 Såsom angetts i punkt 15 ovan beslutade fjärde överklagandenämnden den 20 april 2021 att vilandeförklara förfarandet till dess att ett beslut om giltigheten av de äldre varumärkena hade fattats.

29 Det ska emellertid även påpekas att klaganden begärde att EUIPO skulle följa domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), från det att ansökan om vilandeförklaring av förfarandet ingetts den 10 december 2020, om EUIPO beslutade att fortsätta handläggningen av förfarandet. Därefter, och innan förfarandet återupptogs, begärde klaganden tre gånger att förfarandet skulle återupptas och att domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), skulle följas.

30 Mot bakgrund av dessa uppgifter i handlingarna i målet konstaterar tribunalen att klaganden inte har framställt några motstridiga påståenden, eftersom klaganden under förfarandet vid EUIPO efter domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), begärde att förfarandet skulle vilandeförklaras i avvaktan på utgången av de nationella överklagandena av dess äldre varumärken, eller att nämnda dom skulle följas, vilket gav EUIPO möjlighet att välja att tillmötesgå den ena eller den andra begäran.

31 Principen att handla i strid med sitt eget tidigare handlande ( venire contra factum proprium ) kan således inte tillämpas i förevarande fall och intervenientens invändning om rättegångshinder kan således inte godtas.

Prövning i sak

32 Klaganden har gjort gällande två grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 121 i rättegångsreglerna och rättssäkerhetsprincipen. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 62 i förordning 2017/1001. Klaganden har i huvudsak kritiserat överklagandenämnden för att ha underlåtit att uppfylla sin skyldighet att följa domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), genom att inte beakta domslutet i den domen, och för att ha gjort en felaktig tolkning av verkningarna av att de äldre varumärkena upphörde att gälla.

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 121 i rättegångsreglerna och rättssäkerhetsprincipen

33 Klaganden har gjort gällande att EUIPO har åsidosatt artikel 121 i rättegångsreglerna genom att inte beakta den bindande verkan av domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), genom att anta ett beslut med motsatt innehåll på grundval av förhållanden som hänför sig till tiden efter nämnda dom, som är ovidkommande och som är helt ”kausala”.

34 Klaganden har gjort gällande att domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), i vilken tribunalen slutgiltigt slog fast att de aktuella tjänsterna var av liknande slag, utesluter en friktionsfri samexistens mellan de motstående kännetecknen. Klaganden har även hävdat att den domen inte följdes av det organ som den riktade sig till, vilket är kännetecknande för ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen. Klaganden har medgett att den situation som orsakats av att de äldre varumärkena har upphört att gälla är osedvanlig, men anser att en sådan situation inte kan motivera att nämnda dom inte iakttas. EUIPO är nämligen skyldig att ogiltigförklara det överklagade beslutet och fatta ett nytt beslut som är förenligt med de kriterier som fastställdes i nämnda dom, det vill säga ett beslut om att avslå ansökan om registrering av det sökta varumärket för tjänster som är av liknande slag som dem som omfattas av de äldre varumärkena.

35 EUIPO och intervenienten har bestritt klagandens argument.

36 Artikel 121 i rättegångsreglerna har rubriken ”Den dag från vilken domar och särskilt uppsatta beslut ska gälla”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”1. En dom ska gälla från och med den dag då den avkunnas …”

37 Det ska även erinras om att enligt artikel 71.3 i förordning 2017/1001 ska överklagandenämndens beslut inte vinna laga kraft förrän efter utgången av den tidsfrist som avses i artikel 72.5 eller, om talan har väckts inför tribunalen inom denna tidsfrist, från dagen då sådan talan eller då eventuella överklaganden till domstolen av tribunalens beslut avvisats.

38 I artikel 72.6 i förordning 2017/1001 preciseras slutligen att EUIPO ska vidta de åtgärder som krävs för att följa tribunalens dom eller, vid överklagande av denna dom, domstolens dom.

39 Enligt rättspraxis har en dom om ogiltigförklaring verkan från och med en viss tidpunkt i det förflutna ( ex tunc ) och undanröjer således retroaktivt den ogiltigförklarade rättsakten från rättsordningen (se dom av den 25 mars 2009, Kaul/harmoniseringskontoret – Bayer (ARCOL), T‑402/07, EU:T:2009:85, punkt 21 och där angiven rättspraxis). Av samma rättspraxis framgår att den institution vars rättsakt har ogiltigförklarats av unionsdomstolen, för att rätta sig efter domen om ogiltigförklaring och följa den fullt ut, ska iaktta inte bara domslutet utan även de domskäl som domslutet grundar sig på och som utgör det nödvändiga stödet för detta, i den meningen att de är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet. I dessa domskäl preciseras nämligen vilken bestämmelse som anses vara rättsstridig, och redovisas de exakta skälen för den rättsstridighet som fastslås i domslutet, vilka institutionen ska beakta när den ersätter den ogiltigförklarade rättsakten (dom av den 25 mars 2009, ARCOL, T‑402/07, EU:T:2009:85, punkt 22, och av den 13 april 2011, Safariland/harmoniseringskontoret – DEF-TEC Defense Technology (FIRST DEFENSE AEROSOL PEPPER PROJECTOR), T‑262/09, EU:T:2011:171, punkt 41).

40 Såsom det har erinrats om i punkterna 9–12 ovan ogiltigförklarades i förevarande fall femte överklagandenämndens beslut genom domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), vilken vann laga kraft efter det att målet om överklagande av denna dom hade avskrivits genom beslut av den 13 november 2020, Wallapop/EUIPO (C‑763/18 P, ej publicerat, EU:C:2020:998). I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 39 ovan har klagandens överklagande till överklagandenämnden således återupptagits och det ankom på överklagandenämnden att fatta ett nytt beslut för att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 72.6 i förordning 2017/1001 att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640).

41 Klaganden har således kritiserat överklagandenämnden för att inte ha fattat ett beslut som var förenligt med skälen i domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640). Klaganden anser att överklagandenämnden borde ha konstaterat att det förelåg en risk för förväxling och följaktligen ha avslagit ansökan om registrering av det sökta varumärket för tjänster som är av liknande slag som dem som de äldre varumärkena avser.

42 Tribunalen konstaterar för det första att femte överklagandenämnden avslog klagandens överklagande med motiveringen att det inte förelåg någon risk för förväxling på grund av att de tjänster som avses med det sökta varumärket skiljer sig från de tjänster som omfattas av det första äldre varumärket.

43 I detta avseende konstaterade tribunalen, i punkterna 16 och 17 i domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), att femte överklagandenämnden hade grundat sitt resonemang på att ett av de två kumulativa villkor som måste vara uppfyllda för att det ska anses föreligga en risk för förväxling inte var uppfyllt, då de aktuella tjänsterna inte över huvud taget var av liknande slag. Tribunalen fann således att det inte ankom på den att ändra nämnda beslut vad gäller helhetsbedömningen av risken för förväxling, eftersom överklagandenämnden inte hade gjort någon sådan bedömning med avseende på de aktuella tjänsterna. I punkt 54 i den överklagade domen konstaterade tribunalen dessutom att de aktuella tjänsterna åtminstone i låg grad var av liknande slag och att överklagandenämnden felaktigt hade ansett att dessa tjänster var av olika slag. Tribunalen ogiltigförklarade följaktligen femte överklagandenämndens beslut av denna anledning och i denna del.

44 I motsats till vad klaganden har hävdat medför den omständigheten att de aktuella tjänsterna är av liknande slag emellertid inte i sig att det föreligger en risk för förväxling. Risk för förväxling förutsätter nämligen både att de motstående varumärkena är identiska eller liknar varandra och att de varor eller tjänster som avses är identiska eller av liknande slag. Det är fråga om kumulativa villkor (se dom av den 22 januari 2009, Commercy/harmoniseringskontoret – easyGroup IP Licensing (easyHotel), T‑316/07, EU:T:2009:14, punkt 42 och där angiven rättspraxis). Efter att ha konstaterat att ett av dessa kumulativa villkor var felaktigt tog tribunalen således inte ställning till huruvida det förelåg en risk för förväxling, utan denna bedömning skulle göras först av EUIPO.

45 För det andra fann överklagandenämnden, i punkterna 26 och 27 i det överklagade beslutet, att ändamålet med invändningen hade förfallit, eftersom registreringarna av de äldre varumärkena hade upphört att gälla genom nationella domstolsavgöranden av den 25 oktober 2023 och den 7 mars 2024, vilka vunnit laga kraft.

46 Det framgår av rättspraxis att invändningsenheterna och överklagandenämnderna ska beakta ändrade förhållanden som uppkommer mellan den dag då invändning framställs och den dag då beslut meddelas i invändningsförfarandet. EUIPO måste känna till det äldre varumärkets giltighetstid, för att kunna bedöma huruvida det äldre varumärket kan förlora sin funktion att ange ursprung på grund av dess samexistens med det sökta varumärket, med vilket det kan förväxlas (dom av den 13 september 2006, MIP Metro/harmoniseringskontoret – Tesco Stores (METRO), T‑191/04, EU:T:2006:254, punkterna 34 och 38).

47 Det var för övrigt av detta skäl och för att säkerställa en god rättskipning som fjärde överklagandenämnden, som svar på klagandens begäran, beslutade att vilandeförklara förfarandet i avvaktan på ett beslut om giltigheten av de äldre varumärkena.

48 Tribunalen konstaterar således, i likhet med EUIPO, att den omständigheten att registreringarna av de äldre varumärken som låg till grund för invändningen upphört att gälla utgör en ny omständighet som uppkom efter det att domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640) meddelades. Eftersom överklagandenämnden var tvungen att anta ett nytt beslut och därvid göra en ny rättslig och faktisk bedömning av tvisten, var den skyldig att beakta denna nya omständighet.

49 Vad för det tredje gäller frågan huruvida den omständigheten att registreringarna av de äldre varumärkena upphört att gälla utgjorde en ny omständighet som kunde påverka innehållet i det beslut som överklagandenämnden skulle anta, konstaterar tribunalen att överklagandenämnden, i punkt 25 i det överklagade beslutet, grundade sig på synsättet att det äldre varumärke som åberopats till stöd för invändningen ska vara giltigt inte bara vid tidpunkten för offentliggörandet av ansökan om registrering av det sökta varumärket, utan även vid tidpunkten för överklagandenämndens beslut.

50 I dom av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere (C‑337/22 P, EU:C:2026:71, punkterna 107, 112 och 120), slog domstolen, vad gäller en invändning grundad på artikel 8.4 i förordning nr 207/2009, fast att frågan huruvida det föreligger ett relativt registreringshinder som åberopats till stöd för en invändning mot registrering av ett EU-varumärke inte endast ska bedömas utifrån tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av detta varumärke, utan även utifrån den tidpunkt då EUIPO antar ett slutgiltigt beslut angående invändningen.

51 I förevarande fall ska det prövas huruvida det synsätt som anges i punkt 50 ovan även är tillämpligt på en invändning som grundar sig på artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009, såsom är fallet i förevarande mål.

52 Det ska konstateras att det framgår av lydelsen i artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 att om innehavaren av ett äldre varumärke invänder ska det varumärke som ansökan gäller inte kunna registreras ”om det – på grund av att det är identiskt med eller liknar ett äldre varumärke och de varor eller tjänster som omfattas av varumärkena är identiska eller är av liknande slag – föreligger en risk att allmänheten förväxlar dem inom det område där det äldre varumärket är skyddat, inbegripet risken för att varumärket associeras med det äldre varumärket”. Enligt artikel 8.2 i nämnda förordning avses med äldre varumärken bland annat varumärken som har registrerats i en medlemsstat eller i Europeiska unionen och varumärken som blivit föremål för en internationell registrering med rättsverkan i en medlemsstat eller i unionen, för vilka ansökan om registrering gjorts tidigare än ansökan om registrering av EU-varumärket.

53 Det ska i detta hänseende påpekas att villkoren för tillämpning av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 är avfattade i presens. Det ska likaså understrykas att även formuleringen ”det varumärke som ansökan gäller [ska] inte kunna registreras”, som hänför sig till ett beslut från EUIPO att bifalla en invändning och avslå en ansökan om registrering av EU-varumärke, har avfattats i presens (dom av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere, C-337/22 P, EU:C:2026:71, punkt 106). Dessutom hänvisar villkoret i artikel 8.2 i denna förordning uttryckligen till ett krav på att det förvärv av rättigheter till det kännetecken som åberopats till stöd för invändningen ska ha ägt rum i förfluten tid i förhållande till tidpunkten för ansökan om registrering av EU-varumärket eller i förekommande fall tidpunkten för den prioritet som åberopas som grund för denna ansökan.

54 Av ordalydelsen i artikel 8.1 b och 8.2 i förordning nr 207/2009, vad gäller invändningar som grundar sig på äldre registrerade varumärken på vilka sistnämnda bestämmelse är tillämplig, framgår följande. Även om ansökningsdagen för EU-varumärket är relevant vid bedömningen av huruvida dessa äldre registrerade varumärken existerade vid en tidigare tidpunkt, så krävs det för att invändningen ska kunna bifallas att dessa består fram till den tidpunkt då ett beslut fattas med avseende på invändningen. I artikel 8.2 i denna förordning definieras ”äldre varumärken” i den mening som avses i artikel 8.1 i samma förordning bland annat som ”varumärken för vilka ansökan om registrering gjorts tidigare än ansökan om registrering av [EU-]varumärket, med vederbörlig hänsyn tagen till de anspråk som kan göras på prioritet för dessa varumärken”. Samtidigt anges i artikel 8.1 b i förordningen att om innehavaren av ett äldre varumärke invänder ska det varumärke som ansökan gäller inte kunna registreras om villkoren i sistnämnda bestämmelse är uppfyllda, det vill säga när det föreligger en risk att allmänheten förväxlar dem inom det område där det äldre varumärket är skyddat på grund av att det är identiskt med eller liknar det äldre varumärket och de varor eller tjänster som omfattas av varumärkena är identiska eller är av liknande slag (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere, C‑337/22 P, EU:C:2026:71, punkt 109).

55 Vidare ger det sammanhang i vilket artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 ingår stöd för denna tolkning.

56 Domstolen har nämligen slagit fast att, i likhet med ordalydelsen i artikel 8.1 och 8.2 i förordning nr 207/2009, antyder ordalydelsen i artikel 8.4 i denna förordning, vars struktur är jämförbar, att frågan huruvida det föreligger förvärv av en äldre rättighet, som åberopats till stöd för en invändning i enlighet med denna bestämmelse, ska prövas med hänsyn till dagen för ingivandet av ansökan om registrering av det berörda EU-varumärket eller, i förekommande fall, prioritetsdagen för EU-varumärket. Man kan dock även sluta sig till att det för att invändningen ska kunna bifallas krävs att denna äldre rättighet ska ge innehavaren ”rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke”, i enlighet med unionslagstiftning eller tillämplig nationell lagstiftning, inte bara vid den tidpunkten, utan även vid den senare tidpunkt då invändningen framställs och fram till den dag då det beslutas om huruvida ”det varumärke som ansökan avser inte [får] registreras” (dom av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere, C‑337/22 P, EU:C:2026:71, punkterna 107 och 109).

57 Domstolen har även, vad gäller artikel 8.4 i förordning nr 207/2009, slagit fast att frågan huruvida det fortfarande föreligger en äldre rättighet som åtnjuter ett giltigt skydd ska bedömas vid den tidpunkt då EUIPO slutgiltigt fattar beslut angående invändningen för att avgöra huruvida ”det varumärke som ansökan avser inte [får] registreras”, även om detta sker efter ett överklagande till överklagandenämnden. Det rör sig om en fråga som EUIPO först måste ta ställning till innan den prövar huruvida den invändande parten har styrkt att den äldre rättigheten i övrigt uppfyllde de materiella villkoren i artikel 8.4 i förordning nr 207/2009, och särskilt att den gav innehavaren rätt att förbjuda användningen av ett yngre varumärke (dom av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere, C‑337/22 P, EU:C:2026:71, punkt 112).

58 Vidare ger syftena med invändningsförfarandet stöd för den tolkning som anges ovan i punkt 54.

59 Det ska i detta hänseende påpekas att de krav på förflutenhet som anges i artikel 8.2 i förordning nr 207/2009, vad gäller de äldre registrerade varumärkena, genomför prioritetsprincipen, som det erinras om i skäl 12 i förordning 2017/1001 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere, C‑337/22 P, EU:C:2026:71, punkt 114).

60 Prioritetsprincipen innebär att den ensamrätt som förordning nr 207/2009 och förordning 2017/1001 ger innehavaren av ett EU-varumärke tillkommer den som har registrerat eller förvärvat det berörda varumärket först. Såsom framgår av artikel 46 i förordning nr 207/2009 är det tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av detta varumärke eller, i förekommande fall, tidpunkten för den prioritet som åberopas som grund för denna ansökan som avgör. I ett fall med två motstående varumärken så presumeras det först förvärvade eller registrerade varumärket uppfylla villkoren för att åtnjuta skydd innan det senare registrerade EU-varumärket (se dom av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere, C‑337/22 P, EU:C:2026:71, punkt 115 och där angiven rättspraxis).

61 Invändningsförfarandet, som ingår bland de mekanismer för förhandskontroll som kan tillgripas under förfarandet för registrering av EU-varumärken, har – betraktat från detta perspektiv – ett förebyggande syfte som består i att förhindra registrering av EU-varumärken som kan hamna i konflikt med andra varumärken, genom att ge innehavaren av ett äldre varumärke möjlighet att stoppa registreringen av ett kännetecken som kan göra intrång i dennes varumärke. Detta påverkar inte innehavarens rätt enligt förordning nr 207/2009 att väcka talan om varumärkesintrång på grund av användning av ett yngre varumärke eller att ansöka om ogiltighetsförklaring av det yngre varumärket när detta väl har registrerats (se dom av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere, C‑337/22 P, EU:C:2026:71, punkt 116 och där angiven rättspraxis).

62 Dessutom är det allmänna syftet med förordning nr 207/2009 att skapa en balans mellan, å ena sidan, varumärkesinnehavarens intresse av att upprätthålla varumärkets grundläggande funktion – som är att, i fråga om en vara eller tjänst som kännetecknas av varumärket, garantera konsumenten eller slutanvändaren varans eller tjänstens ursprung, så att det är möjligt att utan risk för förväxling särskilja denna vara eller tjänst från andra med ett annat ursprung – och, å andra sidan, andra ekonomiska aktörers intresse av att ha tillgång till kännetecken som kan beteckna deras varor och tjänster (se dom av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere, C‑337/22 P, EU:C:2026:71, punkt 117 och där angiven rättspraxis).

63 Tolkningen enligt vilken EUIPO inte bör beakta den omständigheten att ett äldre varumärke upphör att vara skyddat inom det relevanta geografiska området vid en senare tidpunkt än den dag då ansökan om registrering av EU-varumärke gavs in, och innan EUIPO fattar beslut om invändningen mot registreringen, vid prövningen av om invändningen ska bifallas, får till följd att EUIPO kan komma att tvingas avslå en ansökan om registrering av ett EU-varumärke på grund av en potentiell konflikt med ett äldre varumärke, trots att det äldre varumärket vid tidpunkten för avslagsbeslutet inte längre är skyddat inom detta område enligt den lagstiftning eller de konventionsbestämmelser som är tillämpliga på det (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere, C‑337/22 P, EU:C:2026:71, punkt 120).

64 I en situation där det äldre varumärket inte längre åtnjuter ett sådant skydd kan detta varumärkes grundläggande funktion emellertid inte längre äventyras genom att EU-varumärket registreras, eftersom ett sådant äldre varumärke inte längre kan fylla denna grundläggande funktion. Följaktligen strider tolkningen att det inte krävs att det äldre varumärket fortfarande är giltigt vid den tidpunkt då beslutet om invändningen fattas mot förordningens allmänna mål att skapa en balans mellan de intressen som innehavaren av det äldre varumärket har och de intressen som utomstående parter har av att ha tillgång till kännetecken som kan beteckna deras varor och tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere, C‑337/22 P, EU:C:2026:71, punkt 121).

65 Mot bakgrund av dessa överväganden konstaterar tribunalen att antagandet att förekomsten av ett relativt registreringshinder som åberopats till stöd för en invändning ska bedömas vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av EU-varumärket, utan att den omständigheten att det äldre varumärket efter denna tidpunkt förlorat sin ställning som registrerat eller skyddat varumärke påverkar bedömningen av invändningen, inte har stöd i vare sig ordalydelsen i artikel 8.1 och 8.2 i förordning nr 207/2009 eller dess sammanhang, eller mer allmänt, syftena med invändningsförfarandet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere, C‑337/22 P, EU:C:2026:71, punkterna 101 och 102).

66 Överklagandenämnden gjorde således en riktig bedömning när den fann att de äldre varumärken som invändningen grundade sig på skulle vara giltiga inte bara vid tidpunkten för offentliggörandet av ansökan om registrering av det sökta varumärket, utan även vid tidpunkten för överklagandenämndens beslut, och att överklagandenämnden i detta avseende beaktade de nationella domstolsavgöranden av den 25 oktober 2023 och den 7 mars 2024 i vilka det slutgiltigt slogs fast att registreringarna av de äldre varumärkena hade upphört att gälla, för att slå fast att invändningen hade förlorat sitt föremål på grund av att dessa varumärken hade förlorat sin giltighet under förfarandet.

67 Tribunalen påpekar, i likhet med EUIPO under förhandlingen, att den omständigheten att domen av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere (C‑337/22 P, EU:C:2026:71), ingår i det sammanhang i vilket skyddet för det äldre varumärket förlorats på grund av Förenade kungarikets utträde ur unionen, saknar betydelse för frågan huruvida de slutsatser som drogs i den domen kan överföras på förevarande fall.

68 I punkt 140 i domen av den 5 februari 2026, EUIPO/Nowhere (C‑337/22 P, EU:C:2026:71), preciserade domstolen att frågan huruvida det vid prövningen av en invändning är relevant att den äldre rättigheten har upphört att åtnjuta skydd enligt unionsrätten på grund av en omständighet som ligger utanför innehavarens kontroll – såsom Förenade kungarikets utträde ur unionen, till skillnad från den omständigheten att en varumärkesregistrering inte förnyas såsom i förevarande fall – inte är avgörande, eftersom den äldre rättighetens grundläggande funktion i ett sådant fall i vilket fall som helst inte längre kan äventyras av registreringen av det sökta varumärket.

69 Av det ovan anförda följer att överklagandenämnden med giltig verkan kunde beakta den nya omständigheten avseende de äldre varumärkenas giltighet utan att åsidosätta rättssäkerhetsprincipen. I motsats till vad klaganden har gjort gällande, det vill säga att beaktandet av denna omständighet strider mot skälen i domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), som har vunnit laga kraft, konstaterar tribunalen att denna nya omständighet inträffade efter nämnda dom, vilket innebär att beaktandet av denna omständighet varken strider mot rättskraften hos den domen eller, av de skäl som angetts ovan, mot rättssäkerhetsprincipen.

70 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grunden.

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 55 i förordning nr 207/2009

71 Klaganden har med stöd av artikel 55.1 och 55.3 a i förordning nr 207/2009 gjort gällande dels att upphävandet av ett varumärke ska anses ha verkan från och med dagen för ansökan om upphävande eller framställan av genkäromålet, dels att upphävandet, eftersom det inföll efter det att domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640) meddelades, inte påverkar domslutet i nämnda dom.

72 Klaganden har i detta avseende framhållit att EUIPO vid domstolen, såsom framgår av punkt 11 i beslutet av den 13 november 2020, Wallapop/EUIPO (C‑763/18 P, ej publicerat, EU:C:2020:998), har gjort gällande att upphävandet av de äldre varumärkena har verkan för framtiden ( ex nunc ) den 30 oktober 2019 respektive den 3 februari 2020, varför upphävandet inte påverkade lagenligheten av vare sig överklagandenämndens första beslut eller domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640). I det överklagade beslutet har EUIPO enligt klaganden emellertid hävdat motsatsen genom att ange att den inte kan bifalla klagandens yrkanden på grund av att de varumärken som klaganden innehar och som ligger till grund för invändningen har upphävts. Sådana motstridiga uppfattningar vid två olika tidpunkter i förfarandet följer av en felaktig tolkning av begreppet upphävande och leder till rättsosäkerhet.

73 EUIPO och intervenienten har bestritt klagandens argument.

74 I artikel 55 i förordning nr 207/2009, med rubriken ”Rättsverkningar av upphävande och ogiltighet”, föreskrivs följande:

”1. I den utsträckning som innehavarens rättigheter helt eller delvis förklaras upphävda ska [EU-]varumärket anses ha förlorat de rättsverkningar som anges i denna förordning från dagen för ansökan om upphävande eller framställan av genkäromålet. På begäran av en av parterna kan det i beslutet fastställas en tidigare tidpunkt, vid vilken grunden för upphävande inträffade.

…

3. Utan att det påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser om skadeståndskrav i anledning av skada som orsakats genom varumärkesinnehavarens vållande eller på grund av att han [eller hon] var i ond tro, eller i anledning av otillåtet berikande, ska den retroaktiva verkan av varumärkets upphävande eller ogiltighet inte påverka

a) beslut i mål om varumärkesintrång som vunnit laga kraft och verkställts före beslutet om upphävande eller ogiltighet,

b) avtal som slutits före ett beslut om upphävande eller ogiltighet, i den utsträckning som avtalen har verkställts före detta beslut. Belopp som betalats i enlighet med avtalet kan dock begäras bli återbetalda i den utsträckning som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.”

75 I förevarande fall kan det konstateras att de äldre varumärken som klaganden har åberopat är nationella varumärken. Klaganden kan således inte med framgång åberopa artikel 55 i förordning nr 207/2009 med avseende på nämnda varumärken, vilken, såsom framgår av förordningens rubrik, endast är tillämplig på EU-varumärken.

76 Vad vidare gäller klagandens argument att upphävandet av de äldre varumärkena inte kan påverka domslutet i domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), ska det påpekas att det är ostridigt mellan parterna att OEPM fastställde att de äldre varumärkena skulle upphävas den 30 oktober 2019 och den 3 februari 2020, på grund av att klaganden inte hade förnyat sina rättigheter. Det är även utrett att detta upphävande skedde efter domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), att det har verkan för framtiden ( ex nunc ), utan retroaktiv verkan, och att det har bekräftats genom de nationella domstolsavgörandena av den 25 oktober 2023 och den 7 mars 2024.

77 I motsats till vad klaganden har gjort gällande, och såsom framgår av punkt 40 ovan, ledde ogiltigförklaringen av femte överklagandenämndens beslut genom domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), utan att tribunalen företog någon ändring, till att ärendet i den utsträckning beslutet ogiltigförklarades togs upp av överklagandenämnden på nytt och att överklagandenämnden var skyldig att fatta ett nytt beslut för att pröva överklagandet mot bakgrund av domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640).

78 Det framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 46 ovan att överklagandenämnden ska fatta sitt beslut med beaktande av de förändrade omständigheterna mellan ingivandet av invändningen och dess beslut. Såsom framgår av punkterna 66 och 69 ovan var överklagandenämnden, utöver övervägandena i domen av den 3 oktober 2018, wallapop (T‑186/17, ej publicerad, EU:T:2018:640), skyldig att beakta nya omständigheter, såsom upphävandet av de äldre varumärkena under förfarandet, eftersom giltigheten av dessa varumärken vid den tidpunkt då beslutet fattades hade en avgörande inverkan på innehållet i överklagandenämndens beslut.

79 Härav följer att överklagandet ska ogillas även såvitt avser den andra grunden.

80 Av det anförda följer att överklagandet ogillas i sin helhet, eftersom ingen av de grunder som klaganden har åberopat till stöd för sina yrkanden kan godtas.

Rättegångskostnader

81 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

82 EUIPO och intervenienten har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom förhandling har hållits och klaganden har tappat målet, ska deras yrkanden bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande:

1) Överklagandet ogillas.

2) Unipreus SL ska ersätta rättegångskostnaderna.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 september 2026.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: spanska.