Förslag till avgörande av generaladvokat Medina – Mål C‑135/25 PPU Kachev

1. Lagen slår fast den grundläggande principen att ingen får dömas ohörd. När den principen ska tillämpas framträder det ansvar som domstolarna har – att säkerställa de garantier som krävs vid denna tillämpning för att säkerställa en balans mellan rättvisans krav och de praktiska kraven i förfarandet – i hela sin vidd och komplexitet.

2. Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 8.4 och 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden samt av principerna om likvärdighet och effektivitet. Begäran har framställts i samband med en begäran om återupptagande av ett brottmål, vilken M.S.T. framställde efter det att han i sin utevaro hade ådömts ett fängelsestraff på ett år för grov stöld, vilket han för närvarande avtjänar i ett bulgariskt fängelse.

3. Begäran om förhandsavgörande avser samma fråga avseende brottmål i den tilltalades utevaro som den som har behandlats i EU‑domstolens senaste praxis. Den hänskjutande domstolen har nämligen angett att den har svårigheter att tolka och tillämpa denna rättspraxis från EU-domstolen. Dessa svårigheter uppkommer särskilt i situationer där den tilltalade medvetet har avvikit, trots att denne redan underrättats om anklagelsen inom ramen för förundersökningen i det straffrättsliga förfarandet, och därmed inte har kunnat inställa sig.

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 2016/343

4. Skäl 35 i direktiv 2016/343 har följande lydelse:

”Misstänktas och tilltalades rätt att vara närvarande vid rättegången är inte absolut. På vissa villkor bör misstänkta och tilltalade uttryckligen eller genom tyst medgivande, men på ett otvetydigt sätt, kunna avstå från denna rätt.”

5. I skäl 37 i det direktivet anges följande:

”Det bör också vara möjligt att hålla en rättegång som kan leda till ett avgörande om skuld eller oskuld i den misstänktes eller tilltalades utevaro om denna person har underrättats om rättegången och gett fullmakt till en försvarare som utsetts av den misstänkte eller tilltalade själv eller av staten att företräda honom eller henne vid rättegången och som också företrätt den misstänkte eller tilltalade.”

6. I artikel 8 i direktivet, med rubriken ”Rätt att närvara vid rättegången”, föreskrivs följande i punkterna 1–4:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att en rättegång som kan leda till ett avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld får hållas i dennes utevaro, om

a) den misstänkte eller tilltalade i rätt tid har underrättats om rättegången och konsekvenserna av utevaro, eller om

b) den misstänkte eller tilltalade, efter att ha blivit underrättad om rättegången, företräds av en försvarare med fullmakt som utsetts av antingen den misstänkte eller tilltalade eller av staten.

3. Ett avgörande som har meddelats i enlighet med punkt 2 får verkställas mot den berörda personen.

4. Om medlemsstaterna tillhandahåller en möjlighet att hålla en rättegång i en misstänkts eller tilltalads utevaro, och det inte är möjligt att uppfylla villkoren i punkt 2 i denna artikel eftersom en misstänkt eller tilltalad trots rimliga ansträngningar inte kunnat hittas, får medlemsstaterna föreskriva att ett avgörande ändå kan meddelas och verkställas. I sådana fall ska medlemsstaterna se till att när misstänkta eller tilltalade informeras om ett avgörande, särskilt när de grips, även informeras om möjligheten att angripa avgörandet och om rätten till en ny rättegång, eller om andra rättsmedel, i enlighet med artikel 9.”

7. Artikel 9 i direktiv 2016/343, med rubriken ”Rätt till en ny rättegång”, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade, om dessa inte var närvarande vid sin rättegång och om de villkor som anges i artikel 8.2 inte var uppfyllda, har rätt till en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan, inbegripet prövning av ny bevisning, och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs. I detta avseende ska medlemsstaterna se till att dessa misstänkta och tilltalade har rätt att närvara, att delta på ett effektivt sätt i enlighet med förfaranden enligt nationell rätt och att utöva sin rätt till försvar.”

2. Förordning (EU) 2018/1862

8. I artikel 34.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU anges följande:

”1. I syfte att meddela personernas vistelseort eller hemvist ska medlemsstaterna på begäran av en behörig myndighet i SIS föra in SIS-registreringar om

…

c) personer som ska delges en dom i ett brottmål eller andra handlingar i samband med ett brottmålsförfarande för att stå till svars för gärningar som de åtalas för”.

B. Bulgarisk rätt

9. I artikel 219.3 led 3 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad NPK), föreskrivs följande:

”I misstankebeslutet … ska anges … vilka gärningar [den berörda personen] anklagas för att ha begått och den rättsliga kvalificeringen av dessa gärningar.”

10. I artikel 247c.1 NPK föreskrivs följande:

”Den tilltalade ska efter beslut av referenten tillställas en kopia av stämningsansökan. Vid delgivningen av stämningsansökan ska den tilltalade informeras om det datum som bestämts för det förberedande sammanträdet … samt om att målet kan prövas och avgöras i hans eller hennes utevaro i enlighet med artikel 269.”

11. I artikel 269 NPK föreskrivs följande:

”1. Den tilltalades närvaro vid rättegången är obligatorisk, när han eller hon har åtalats för ett grovt brott.

…

3. När det inte hindrar att den objektiva sanningen fastställs, får målet prövas i den tilltalades utevaro om

1) den tilltalade inte befinner sig på den adress som han eller hon har uppgett eller har ändrat denna adress utan att underrätta behörig myndighet om detta,

2) den tilltalades hemvist i Bulgarien inte är känd och inte har kunnat fastställas efter en omsorgsfull undersökning,

…

4. [den tilltalade] befinner sig utanför Bulgarien och … hans eller hennes hemvist är okänd.”

12. I artikel 423.1 NPK föreskrivs följande:

”En person som dömts i sin utevaro får inom sex månader efter det att personen i fråga har fått kännedom om den lagakraftvunna fällande domen … begära att [det straffrättsliga förfarandet] ska återupptas med åberopande av sin utevaro under [detta förfarande]. En sådan begäran ska bifallas, såvida inte den dömde avvikit efter att under förundersökningen ha blivit delgiven misstanke om de gärningar som avses med åtalet, om detta fått till följd att förfarandet enligt artikel 247c.1 inte har kunnat genomföras, eller den dömde, efter det att det sistnämnda förfarandet har genomförts, har uteblivit från förhandlingen utan giltigt skäl.”

II. Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

13. Genom åklagarens beslut av den 5 februari 2024 delgavs M.S.T. och hans ex officio utsedda försvarare ett misstankebeslut, som hade upprättats i enlighet med artikel 219 NPK (nedan kallat misstankebeslutet), avseende grov stöld som hade begåtts i oktober 2023. Genom denna handling ålades M.S.T. bland annat att regelbundet underteckna ett register som fördes av polisen på hans bosättningsort. Genom misstankebeslutet underrättades M.S.T. dessutom om att han inte fick lämna bostaden och att han skulle inställa sig hos de behöriga myndigheterna om han kallades.

14. Efter misstankebeslutet hölls ett förhör med M.S.T., som uppgav en adress på vilken han kunde nås av de behöriga myndigheterna. Han förklarade även att han hade underrättats om skyldigheten att betala arvode till den försvarare som utsetts ex officio om en fällande dom meddelades mot honom.

15. Den 28 februari 2024 upprättade åklagaren en stämningsansökan, med stöd av artikel 246 NPK, och väckte åtal vid Rayonen sad Montana (Distriktsdomstolen i Montana, Bulgarien). Åtalet i den handlingen sammanföll i faktiskt och rättsligt hänseende med vad som angavs i det misstankebeslut som överlämnades till honom under förundersökningen.

16. Efter att ha misslyckats med att delge M.S.T. stämningsansökan på den adress som han hade uppgett, försökte Rayonen sad Montana (Distriktsdomstolen i Montana) kalla M.S.T. personligen, bland annat genom att förordna att han skulle kallas per telefon, kontrollera hans resor över gränsen och ålägga en tjänsteman vid justitieministeriets säkerhetstjänst att söka efter honom. Dessa ansträngningar gav emellertid inte några resultat.

17. Under dessa omständigheter prövade Rayonen sad Montana (Distriktsdomstolen i Montana) åtalet mot M.S.T. utan att han var närvarande. Den försvarare som hade utsetts ex officio och som hade biträtt M.S.T. under förundersökningen deltog i förfarandet vid den domstolen.

18. Den 8 maj 2024 dömde Rayonen sad Montana M.S.T. till ett års fängelse. Den domen vann laga kraft den 24 maj 2024, och M.S.T. började avtjäna sitt straff den 16 juni 2024.

19. M.S.T. ingav en begäran vid Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen, om återupptagande av det straffrättsliga förfarande varigenom han hade dömts i sin utevaro.

20. Varhoven kasatsionen sad har angett att enligt dess rättspraxis kan en person som dömts i sin utevaro inte begära att rättegången ska återupptas om hans eller hennes frånvaro beror på att han eller hon har avvikit, vilket gör det omöjligt att underrätta vederbörande om åtalet, om tid och plats för rättegången och om följderna av utevaro. I detta fall ska begäran om återupptagande avslås på grund av att personen har handlat i ond tro och inte ska ha fördel av sitt rättsstridiga agerande. Mot denna bakgrund anser den hänskjutande domstolen att artikel 423.1 NPK är förenlig med unionsrätten, i synnerhet med artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343.

21. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida denna lösning är förenlig med den tolkning som EU-domstolen gjorde av de bestämmelserna i domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), och domen Stangalov. Den hänskjutande domstolen vill i synnerhet få klarhet i huruvida mottagande av ett misstankebeslut kan likställas med att den person som den handlingen avser har kännedom om att en rättegång kommer att hållas mot den och om de rättsliga följderna av att avvika innan han eller hon ställs inför domstol.

22. Mot denna bakgrund beslutade Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Medger de [unionsrättsliga] kraven i artikel 9 och i artikel 8.4 i [direktiv 2016/343] en sådan nationell lagstiftning som artikel 423.1 … [NPK], vilken innebär att ett [straffrättsligt förfarande] inte ska återupptas och att rätten till en ny rättegång ska nekas den som dömts i sin utevaro om han eller hon avvek efter det att han eller hon personligen delgavs misstankebeslutet inom ramen för förundersökningen, vilket gjorde att domstolen inte kunde underrätta vederbörande om tid och plats för rättegången och inte heller om följderna av att han eller hon inte inställer sig i domstolen, det vill säga att målet kan prövas och avgöras i hans eller hennes utevaro?

2) Medger principerna om likvärdighet och effektivitet – för det fall den första frågan ska besvaras jakande – att den nationella domstolen anser att den som dömts i sin utevaro inte har rätt till en ny rättegång om 2.1 domstolen har gjort rimliga ansträngningar för att underrätta den berörda personen om rättegången men personen i fråga, samtidigt som han eller hon officiellt har underrättats om att han eller hon är misstänkt för brott och således är medveten om att en rättegång kommer att hållas mot honom eller henne, avsiktligen har sett till att undvika en officiell underrättelse om tid och plats för rättegången genom att avvika från den adress där han eller hon skulle uppehålla sig enligt den säkerhetsåtgärd som vidtogs mot vederbörande inom ramen för förundersökningen, det vill säga husarresten, 2.2 den stämningsansökan som upprättades enligt artikel 246 [NPK] och den handling i vilken anges tid och plats för den fastställda förhandlingen har skickats och faktiskt levererats till den adress som den dömde uppgav för förundersökningsmyndigheterna efter att ha mottagit det förberedande misstankebeslut som avses i artikel 219 [NPK], varvid stämningsansökan och misstankebeslutet [som upprättats] inom ramen för förundersökningen sammanföll i fråga om gärningsbeskrivning och brottsrubricering, [och] 2.3 den dömde under hela det domstolsförfarande som genomfördes i hans eller hennes utevaro företräddes av en försvarare som förordnats ex officio?”

III. Förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande vid domstolen

23. Den hänskjutande domstolen har ansökt om att förevarande begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler. Den hänskjutande domstolen har till stöd för denna begäran anfört att målet rör tolkningen av de unionsrättsliga bestämmelserna i avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget.

24. Vad gäller kravet på skyndsamhet har den hänskjutande domstolen påpekat att M.S.T. för närvarande är frihetsberövad, att ett återupptagande av det straffrättsliga förfarandet skulle kunna leda till att han friges i avvaktan på en ny rättegång och att de frågor som har ställts just syftar till att få klarhet i huruvida det ska förordnas om ett sådant återupptagande.

25. Under dessa omständigheter beslutade EU-domstolen (tredje avdelningen) den 26 februari 2025 att bifalla den hänskjutande domstolens begäran om att förevarande mål ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

26. Skriftliga yttranden har inkommit från Varhovna kasatsionna prokuratura na Republika Bulgaria (allmänna åklagaren vid Republiken Bulgariens högsta domstol) och Europeiska kommissionen. Kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen, som hölls den 3 april 2025.

IV. Bedömning

A. Omformulering av tolkningsfrågorna

27. Eftersom de två tolkningsfrågorna har ett nära samband, föreslår jag att EU-domstolen omformulerar dem och prövar dem tillsammans, även om den andra frågan endast uppkommer för det fall den första ska besvaras jakande.

28. Jag vill vidare erinra om att rätten till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång utgör grundläggande unionsrättsliga principer, som stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Direktiv 2016/343 är ett konkret uttryck för rätten till en rättvis rättegång, genom att det fastställer gemensamma minimiregler om bland annat rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden. Det direktivet ska därför tolkas mot bakgrund av artikel 47 i stadgan.

29. Rätten till en rättvis rättegång innefattar, i straffrättsliga förfaranden, rätten att närvara vid rättegången och, i händelse av att denna rättighet åsidosätts, rätten till en ny rättegång. Dessa båda rättigheter ges konkret uttryck i artikel 8 respektive artikel 9 i direktiv 2016/343. I artikel 9 föreskrivs, i huvudsak, att om misstänkta eller tilltalade inte har avstått från sin rätt att närvara vid sin rättegång, ska medlemsstaterna se till att de ”har rätt till en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan, inbegripet prövning av ny bevisning, och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs”. När det gäller artikel 47 i stadgan ger artikel 9 i direktiv 2016/343 dessutom inte bara konkret uttryck åt rätten till en ny rättegång, utan även åt rätten till ett effektivt rättsmedel som innebär att medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva rättsmedel som gör det möjligt att garantera rätten till en ny rättegång.

30. En nationell lagstiftning som införlivar de gemensamma minimireglerna i direktiv 2016/343 utgör en tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Eftersom direktiv 2016/343 inte föreskriver en enhetlig skyddsnivå, får medlemsstaterna tillämpa nationella skyddsnormer ”förutsatt att tillämpningen av dessa normer varken undergräver den skyddsnivå som föreskrivs i stadgan, såsom den tolkats av domstolen, eller unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan”.

31. Härav följer att nationella normer som inte uppfyller kraven i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343 utgör en bristfällig eller icke‑konform tillämpning av artikel 47 i stadgan.

32. Vad beträffar hänvisningen till processuell autonomi för att besvara tolkningsfrågorna, vilken även blev föremål för ett svar från kommissionen vid förhandlingen, anser jag att eftersom den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet genomför artikel 9 i direktiv 2016/343, som föreskriver rätten till en ny rättegång när villkoren i artikel 8.2 i det direktivet inte är uppfyllda, är det svårt att hävda att det föreligger en situation med ”avsaknad av unionsbestämmelser”, som skulle föranleda tillämpning av EU‑domstolens praxis avseende denna autonomi. För övrigt anser jag att det skulle vara överflödigt att pröva tolkningsfrågorna mot bakgrund av effektivitetsprincipen, i den mån artikel 47 i stadgan är tillämplig i förevarande mål. Jag anser dessutom inte att likvärdighetsprincipen är relevant i förevarande fall, eftersom det inte finns något i handlingarna i målet som tyder på att det skulle finnas en skillnad i behandling mellan en talan som grundar sig på unionsrätten och en talan som grundar sig på nationell rätt när föremålet och grunden för talan är likartade.

33. Jag anser därför att tolkningsfrågorna avser tolkningen av artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343, jämförda med artikel 47 i stadgan.

34. Slutligen har den hänskjutande domstolen, i begäran om förhandsavgörande, uttryckt tvivel om vilken tolkning som ska göras med anledning av EU-domstolens klargöranden i punkterna 37–43 i domen Stangalov, som anses vara behäftade med en inneboende motsägelse. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i dels huruvida den omständigheten att den tilltalade personligen mottagit misstankebeslutet inom ramen för förundersökningen ska likställas med att den personen fått kännedom om att en rättegång skulle hållas mot honom eller henne, dels vilka de rättsliga följderna blir av att personen avviker innan han eller hon ställs inför domstol.

35. Det ska följaktligen anses att den hänskjutande domstolen, genom sina två frågor som ska prövas tillsammans, i huvudsak vill få klarhet i huruvida artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343, tolkade mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, utgör hinder för en nationell lagstiftning och praxis som innebär att en person som dömts i sin utevaro inte har rätt till en ny rättegång, av det skälet att den personen har avvikit efter att ha mottagit ett misstankebeslut som riktar sig mot honom eller henne och under förundersökningsskedet av det straffrättsliga förfarande som har lett till den fällande domen, vilket därmed hindrade de behöriga myndigheterna från att underrätta vederbörande om den slutliga stämningsansökan och om tid och plats för rättegången och inte heller om följderna av utevaro. Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i begreppet rimliga ansträngningar, i den mening som avses i punkt 8.4 i direktiv 2016/343, för att den tilltalade ska anses vara tillräckligt underrättad om tid och plats för rättegången, och även i begreppet försvarare med fullmakt, i den mening som avses i artikel 8.2 b i direktivet, för att avgöra huruvida det är tillräckligt att den dömda personen under hela domstolsförfarandet företräds av en försvarare som utsetts ex officio för att skyldigheten att företräda en person som dömts i sin utevaro ska vara uppfylld.

B. De allmänna principerna om tilltalades rätt att närvara vid rättegången

36. Jag vill erinra om att enligt artikel 1 i direktiv 2016/343 syftar det direktivet till att fastställa gemensamma minimiregler för vissa delar av straffrättsliga förfaranden, däribland ”rätten att närvara vid rättegången”. Såsom uttryckligen bekräftas i skäl 33 i det direktivet utgör denna rättighet en integrerad del av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, som stadfästs i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). Såsom anges i förklaringarna till stadgan motsvaras den bestämmelsen av artiklarna 47 andra och tredje stycket och 48 i stadgan. EU‑domstolen ska därför se till att dess tolkning av de sistnämnda bestämmelserna säkerställer en skyddsnivå som inte strider mot den som garanteras i artikel 6 i Europakonventionen, såsom den tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen).

37. De är med tillämpning av dessa bestämmelser i stadgan som EU‑domstolen, i sin dom av den 26 februari 2013, Melloni, slog fast att rätten att personligen närvara vid förhandlingen visserligen utgör en grundläggande del av rätten till en rättvis rättegång, men inte är absolut. Den tilltalade kan av fri vilja uttryckligen eller underförstått avsäga sig denna rätt under förutsättning att avsägelsen är otvetydig och åtföljs av de minimigarantier som motsvarar situationens allvar. Det får inte heller vara oförenligt med något viktigt allmänintresse. Även om den tilltalade inte har varit personligen närvarande vid förhandlingen kan rätten till en rättvis rättegång inte anses åsidosatt om han eller hon underrättades om tid och plats för förhandlingen eller försvarades av ett juridiskt ombud som fått detta i uppdrag av honom eller henne.

38. Artikel 8.1 i direktiv 2016/343, som innebär en kodifiering av den rättspraxis som följer av den domen och tillämpning av den i straffrättsliga förfaranden, medför att medlemsstaterna är skyldiga att se till att rätten att närvara vid sin egen rättegång iakttas. Enligt artikel 8.2–8.4 får medlemsstaterna emellertid, under vissa förutsättningar, föreskriva att en rättegång får hållas i den tilltalades utevaro.

39. Enligt artikel 8.3 får ett avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld verkställas mot honom eller henne när villkoren i artikel 8.2 är uppfyllda.

40. Om dessa villkor inte är uppfyllda kan de tilltalade däremot bli föremål för ett verkställbart avgörande som meddelas i deras utevaro, men ska, när de underrättas om den domen, ”särskilt när de grips”, även informeras om alla de rättsmedel som står till deras förfogande mot det avgörandet. Enligt artiklarna 8.4 och 9 i direktivet, vilka har direkt effekt, har den berörda personen rätt ”till en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan … och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs” (nedan kallad rätten till en ny rättegång).

41. Härav följer att den som dömts i sin utevaro kan nekas rätt till en ny rättegång endast om villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 är uppfyllda. Med hänsyn till EU-domstolens praxis som bygger på domen Melloni och domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), ska den meningen emellertid tolkas så, att den även innefattar kravet på ett frivilligt och otvetydigt avstående, även om det sistnämnda inte framgår av ordalydelsen i artikel 8.2 i direktiv 2016/343. Även om avstående inte uttryckligen nämns i den bestämmelsen, har EU-domstolen nämligen tolkat detta som ett krav som ligger till grund för de kriterier som anges i den artikeln. Enligt min mening skulle ett sådant krav kunna grundas på rätten att närvara vid sin egen rättegång, som stadfästs i artikel 8.1 i det direktivet och som inte är absolut.

C. De tre krav som följer av rättspraxis

42. Vid en genomgång av punkterna 37–43 i domen Stangalov, som i sin tur hänvisar till domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), framgår det att den nationella domstolen, för att avgöra huruvida en person som har dömts i sin utevaro har rätt till en ny rättegång, måste avgöra huruvida garantierna för en rättvis rättegång har iakttagits under det förfarande som ledde till att personen dömdes i sin utevaro.

43. Det ska således påpekas att EU-domstolen, i sin dom Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), betonade att medlemsstaternas möjlighet att hålla en rättegång i den tilltalades utevaro och att verkställa avgörandet utan att föreskriva en rätt till en ny rättegång grundas på tre kumulativa krav. För det första ska den berörda parten ha informerats i vederbörlig ordning (kravet på information). För det andra ska den berörda parten frivilligt och otvetydigt ha avstått från att utöva rätten att närvara vid rättegången (kravet på avstående). För det tredje och slutligen måste en rättegång i den tilltalades utevaro hållas i enlighet med det krav som följer av ordalydelsen i artikel 8.2 i direktiv 2016/343, där två alternativa villkor uppställs, nämligen att den berörda personen antingen vederbörligen har underrättats om konsekvenserna av utevaro (artikel 8.2 a i det direktivet) eller företräds av en försvarare med fullmakt (artikel 8.2 b i det direktivet).

44. Jag kommer att undersöka dessa tre kumulativa villkor mer i detalj i de punkter som följer.

1. Kravet på information om rättegången

45. För det första följer kravet på information av själva ordalydelsen i artikel 8.2 a och b i direktiv 2016/343.

46. För det andra framgår det av skäl 36 i direktiv 2016/343 att den berörda personen har underrättats i vederbörlig ordning om denne i vederbörlig tid ”kallas personligen” eller ”på annat sätt officiellt informeras om datum och tid för rättegången på ett sätt som gör det möjligt för honom eller henne att bli medveten om [denna]”. Enligt unionslagstiftaren ska den omständigheten att den berörda personen informeras om följderna av utevaro särskilt förstås som att denna person informerats i rätt tid om att ”ett avgörande kan meddelas om han eller hon uteblir från förhandlingen”.

47. EU-domstolen har bland annat påpekat att när en berörd person inte i rätt tid har underrättats om rättegången, har vederbörande i princip rätt till en ny rättegång. EU-domstolen har i detta syfte infört ett dubbelt villkor för bedömningen av huruvida en person vederbörligen har underrättats om rättegången, nämligen den omsorg som de behöriga myndigheterna har visat och den omsorg som den tilltalade har visat. Frågan är i själva verket dels huruvida de myndigheterna har vidtagit rimliga åtgärder för att underrätta den tilltalade, dels huruvida den sistnämnda har försökt att ta emot eller undvika denna information.

48. När det gäller det första villkoret påpekade EU-domstolen, i domen Stangalov, att trots att den berörda personen har avvikit efter att ha mottagit ett misstankebeslut, ska den personen anses ha underrättats på ett giltigt sätt om de behöriga myndigheterna har översänt den officiella handling som anger tid och plats för rättegången till den adress som den personen har uppgett under utredningen och det har styrkts att denna handling faktiskt har lämnats på denna adress. Personen ska dock endast anses ha underrättats om rättegången om de myndigheterna har gjort rimliga ansträngningar för att anträffa den personen och kalla vederbörande personligen eller för att på annat sätt underrätta vederbörande om tid och plats för rättegången.

49. Jag anser härvidlag att begreppet rimliga ansträngningar, i den mening som avses i artikel 8.4 i direktiv 2016/343, för det första ska tolkas mot bakgrund av proportionalitetsprincipen, vilket innebär att intensiteten i och omfattningen av sökinsatserna ska anpassas till hur allvarliga följderna blir för den berörda personen, i synnerhet den påföljd som utdöms. Ju strängare påföljden är (särskilt ju längre frihetsberövandet är), desto större ansträngningar måste de behöriga myndigheterna med andra ord göra för att säkerställa att den berörda personen verkligen har eftersökts med omsorg innan de godkänner en utevarodom. För det andra ska begreppet rimliga ansträngningar bedömas mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall, däribland i vilken mån de behöriga myndigheterna känner till var den berörda personen befinner sig samt med hänsyn tagen till aktuella och konkreta uppgifter som de har tillgång till. De medel som används ska således anpassas till de uppgifter som faktiskt finns tillgängliga och till de faktiska omständigheterna i ärendet. Det är således endast med beaktande av de allvarliga följderna tillsammans med omständigheterna i det enskilda fallet som det kan avgöras huruvida de behöriga myndigheternas ansträngningar kan anses vara rimliga.

50. Det andra villkoret syftar till att fastställa huruvida den berörda personen medvetet har undvikit att bli informerad. EU-domstolen har i detta syfte påpekat att precisa och objektiva indicier kan visa att det finns en vilja att undgå information, bland annat om personen har uppgett en felaktig adress för de behöriga myndigheterna eller inte längre befinner sig på den adress som han eller hon har uppgett. Om en person medvetet har undvikit att bli informerad (till exempel genom att avsiktligen uppge en felaktig adress för de behöriga nationella myndigheterna eller genom att inte längre befinna sig på den adress som han eller hon har uppgett), kan den personen nämligen inte göra anspråk på rätten till en ny rättegång.

51. I punkterna 40 och 41 i domen Stangalov försökte EU‑domstolen dessutom underkänna ett argument som skulle kunna ifrågasätta kravet på information. Argumentet är att den tilltalade inte kan anses ha varit fullständigt informerad om det inte råder visshet kring stämningsansökan och rättegången i förundersökningsskedet. Det argumentet innebär i praktiken att tilltalade kan undandra sig lagföring enbart genom att hävda att de inte kände till att en rättegång faktiskt skulle hållas. EU-domstolen har i detta hänseende slagit fast att redan den omständigheten att den tilltalade hade kännedom om misstankebeslutet räcker för att visa att han visste att ett förfarande pågick mot honom och att en eventuell rättegång skulle inledas. Även om nästa steg i förfarandet ännu inte var helt fastställt vid den tidpunkt då den tilltalade mottog den handlingen, hindrade detta med andra ord inte honom från att förstå att det pågick ett förfarande mot honom och att en ny fas i rättegången eventuellt kunde inledas.

52. Om den berörda personen har avvikit efter att officiellt ha mottagit misstankebeslutet, men före delgivningen av stämningsansökan, kan medlemsstaterna följaktligen anse att personen har underrättats om rättegången på giltigt sätt. För detta krävs, för det första, att tre villkor är uppfyllda, nämligen att den tilltalade har uppgett en adress för myndigheterna, att stämningsansökan och kallelsen till rättegång har översänts i vederbörlig tid och att det finns bevis för att de handlingarna har lämnats på ifrågavarande adress. För det andra måste de behöriga myndigheterna ha gjort rimliga ansträngningar för att anträffa den personen och kalla vederbörande personligen eller på andra sätt informera honom eller henne om tid och plats för den rättegången.

53. I domen HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) betonade EU-domstolen emellertid att medlemsstaterna har rätt att meddela en utevarodom i situationer där den berörda personen har haft en verklig möjlighet att närvara vid rättegången och på ett frivilligt och otvetydigt sätt har avstått från detta. Härav följer att åtskillnad måste göras mellan de omständigheter under vilka det kan antas att den berörda personen har underrättats om rättegången och de omständigheter under vilka det kan anses att vederbörande på ett frivilligt och otvetydigt sätt har avstått från sin rätt att närvara vid rättegången. EU-domstolen har således lagt till ytterligare ett krav, som kommer utöver kravet på information, nämligen kravet på avstående.

2. Kravet på avstående från att inställa sig

54. Även om begreppet avstående inte uttryckligen nämns i artikel 8.2 i direktiv 2016/343, har EU-domstolen hämtat inspiration från Europadomstolens praxis avseende rätten till en rättvis rättegång för att slå fast att det begreppet är ett grundläggande villkor för att motivera avsaknaden av en ny rättegång. Kravet på avstående är således avsett att skydda rätten till en rättvis rättegång, genom att säkerställa att den tilltalade inte har dömts i sin utevaro utan att ha haft en verklig möjlighet att försvara sig.

55. Enligt Europadomstolens praxis hindrar varken ordalydelsen eller andemeningen i artikel 6 i Europakonventionen en person från att, uttryckligen eller underförstått, frivilligt avstå från garantier för en rättvis rättegång. Det måste emellertid på ett otvetydigt sätt framgå att den tilltalade avstår från att utöva sin rätt att delta i förhandlingen och detta avstående måste omgärdas av ett minimum av garantier som motsvarar avståendets allvar. I domen av den 12 februari 1985, Colozza mot Italien, uppställde Europadomstolen tre viktiga principer. För det första kan en tilltalad endast anses ha avstått från sin rätt att inställa sig om detta avstående är klart, otvetydigt och omgärdat av garantier. För det andra kan staten inte presumera att den tilltalade har avstått från denna rättighet enbart på den grunden att den tilltalade inte inställde sig vid rättegången, utan att dessförinnan aktivt ha försökt finna vederbörande och underrätta denne om förfarandet. För det tredje måste den tilltalade ha möjlighet att få till stånd en ny rättegång om han eller hon aldrig har underrättats om förfarandet och inga ansträngningar har gjorts för att säkerställa hans eller hennes rätt till försvar.

56. Jag anser att kravet på information och kravet på avstående har ett nära samband och överlappar varandra. I sin dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet), var EU-domstolen tydlig med att en rättegång i den tilltalades utevaro enbart kan hållas om den berörda personen har haft en verklig möjlighet att närvara och på ett frivilligt sätt har avstått från denna rättighet. För att en person ska anses ha avstått från sin rätt att närvara vid rättegången, måste myndigheterna emellertid ha gjort sitt yttersta för att underrätta honom eller henne om rättegången. Detta innebär att de måste använda lämpliga medel för att underrätta personen om rättegången. Det är först när denna informationsskyldighet har fullgjorts som de behöriga myndigheterna kan anse att den tilltalade har avstått från sin rätt.

57. Med stöd av Europadomstolens praxis slog EU-domstolen fast, i domen av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), att ett avstående kan konstateras när det har fastställts att den tilltalade underrättas om att ett straffrättsligt förfarande är riktat mot honom eller henne, att han eller hon känner till innebörden av och grunden för anklagelsen och att han eller hon inte har för avsikt att delta i rättegången eller har för avsikt att undandra sig lagföring.

58. Avslutningsvis vill jag påpeka att generaladvokat Richard de la Tour, i sitt förslag till avgörande i målet Sofiyska rayonna prokuratura m.fl. (Rättegång för en tilltalad som avlägsnats från landet), C‑420/20, EU:C:2022:157, för fullständighetens skull tog upp frågan huruvida ett avstående, som sker i ett tidigt skede av det straffrättsliga förfarandet där den behöriga myndigheten utreder ärendet, utgör ett medgivande av att dömas i sin utevaro. Generaladvokaten ansåg att artikel 8.2 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att den utgör hinder för ett sådant avstående, eftersom detta bland annat skulle strida mot den praxis som utvecklats av Europadomstolen, enligt vilken avstående från att inställa sig ska styrkas med konkreta, objektiva och relevanta omständigheter.

3. Kravet på information om följderna av att inte närvara vid rättegången och på att den tilltalade ska företrädas av en försvarare med fullmakt

59. Även om det kan antas att den tilltalade har underrättats om rättegången i tid och har avstått från sin rätt att inställa sig, måste den tilltalade fortfarande ha underrättats om följderna av utevaro (första villkoret) eller ha företrätts av en försvarare med fullmakt (andra villkoret), enligt artikel 8.2 a och b i direktiv 2016/343. Såsom har nämnts i punkt 43 i förevarande förslag till avgörande består det tredje kravet av två alternativa villkor.

60. Det första villkoret, som anges i artikel 8.2 a i direktiv 2016/343, avser innehållet i den information som har lämnats till den misstänkte eller tilltalade. Den personen måste med andra ord ha fått kännedom om att ett avgörande om personens skuld eller oskuld kan komma att meddelas och verkställas mot honom eller henne, om han eller hon inte infinner sig vid rättegången. Med hänsyn till omständigheterna i det nationella målet och eftersom M.S.T. inte har underrättats om följderna av utevaro, är det i förevarande fall uppenbart att det villkoret inte är tillämpligt i det aktuella fallet.

61. Det andra villkoret, som anges i artikel 8.2 b i direktiv 2016/343, gäller att den misstänkte eller tilltalade ska företrädas av en försvarare. Det villkoret avser en situation där den personen, som har underrättats om rättegången, medvetet har valt att låta sig företrädas av ett ombud i stället för att personligen närvara vid rättegången. Detta kan i princip visa att personen har valt att avstå från att delta vid sin rättegång, samtidigt som hans eller hennes rätt att försvara sig garanteras. Såsom framgår av skäl 37 i det direktivet krävs det i själva verket, för att det ska föreligga en ”fullmakt” i den mening som avses i direktivet, att den berörda personen själv har gett en försvarare, eller en försvarare som vid behov har utsetts ex officio, i uppgift att företräda honom eller henne.

62. Europadomstolen har i detta hänseende slagit fast att varje tilltalads rätt att faktiskt försvaras av en försvarare, som vid behov utses ex officio, är en av de centrala delarna av en rättvis rättegång. En tilltalad förlorar inte denna rätt enbart på grund av att han eller hon inte har närvarat vid förhandlingen. Det är således av avgörande betydelse för straffrättens skälighet dels att den tilltalades utevaro vid den egna rättegången inte bestraffas genom undantag från rätten att biträdas av en försvarare, dels att han eller hon försvaras på lämpligt sätt såväl i första som i andra instans.

63. Den tilltalades avstående från sin rätt att närvara vid rättegången, enligt artikel 8.2 b i direktiv 2016/343, innefattar att hänsyn tas till hur den tilltalade personen, som avlägsnats från landet, ska företrädas av en försvarare. De banbrytande domarna Krombach mot Frankrike och Sejdovic mot Italien bekräftar i själva verket Europadomstolens fasta ståndpunkt att den omständigheten att den tilltalade faktiskt företräds av en försvarare är av avgörande betydelse för att garantera en rättvis rättegång, inbegripet när den tilltalade döms i sin utevaro. I den andra domen betonades närmare bestämt att den tilltalades utevaro inte får hindra ett verkligt och effektivt försvar.

64. Härav följer, enligt min mening, att den ex officio utsedda försvararen måste ha en verklig representativ funktion, som säkerställer ett effektivt försvar av den tilltalades intressen, även i dennes utevaro. Det är inte tillräckligt att försvararen formellt har utsetts: Försvararen måste kunna spela en aktiv roll i rättegången och försvara den tilltalade på ett meningsfullt sätt för att rätten till försvar ska iakttas. Såvitt jag vet görs det i dessa domar emellertid inte någon precisering av vilka villkor som måste vara uppfyllda för att en person ska tilldelas fullmakt som försvarare.

65. I domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) påpekade EU-domstolen att det framgick av begäran om förhandsavgörande att den advokat som utsetts ex officio för den tilltalade inte vid något tillfälle hade varit i kontakt med den tilltalade, som inte heller hade uttalat sig om det faktum att den advokaten hade förordnats. EU-domstolen ansåg att det under dessa omständigheter skulle kunna anses att den advokaten inte hade fått någon ”fullmakt”, i den mening som avses i den bestämmelsen, från den tilltalade, vilket det ankom på den hänskjutande domstolen att pröva mot bakgrund av de villkor som föreskrivs i nationell rätt. För att det ska kunna anses vara fråga om en ”försvarare med fullmakt”, i den mening som avses i artikel 8.2 b och enligt skäl 37 i direktiv 2016/343, måste den hänskjutande domstolen följaktligen försäkra sig om att ”den berörda personen själv gett en advokat i uppdrag att företräda vederbörande, i förekommande fall den advokat som förordnats ex officio”, vilket förutsätter att det finns ett verkligt och betydande samspel mellan den tilltalade och dennes försvarare.

66. Jag vill härvidlag understryka att enligt artikel 8.2 b i direktiv 2016/343 ska den tilltalade företrädas av en försvarare som han eller hon har försett med fullmakt, vilket innebär att försvararen ska utses av den tilltalade själv eller med dennes samtycke för rättegången. Det förhållandet att en försvarare har biträtt den tilltalade under förundersökningen innebär inte nödvändigtvis att den försvararen uttryckligen har getts fullmakt att företräda den tilltalade i rättegången i dennes utevaro. Det måste således finnas ett tydligt samtycke från den tilltalades sida, ett uttryckligt eller underförstått sådant, att låta sig företrädas av den försvararen i rättegången i sin utevaro. Av detta följer att den omständigheten att försvararen redan har biträtt den tilltalade under utredningen kan vara relevant, eftersom det kan tyda på kontinuitet i förfarandet. Enbart den omständigheten är emellertid inte tillräcklig för att villkoret i artikel 8.2 b i direktiv 2016/343 ska vara uppfyllt, eftersom det måste fastställas att den tilltalade faktiskt har gett den försvararen fullmakt att företräda honom eller henne vid förhandlingen.

67. När det gäller frågan om vid vilken tidpunkt denna kontakt ska ha ägt rum, föreskrivs det vare sig i Europadomstolens eller i EU‑domstolens praxis någon exakt tidpunkt för kontakten mellan försvararen och dennes klient, utan i dem fastställas grundläggande principer utifrån vilka det kan bedömas huruvida en sådan kontakt faktiskt har ägt rum och varit tillräcklig för att säkerställa en rättvis rättegång. Det ankommer således på domstolen att bedöma huruvida det biträde som försvararen tillhandahåller ända från förfarandets inledande skeden och under rättegången i den tilltalades utevaro är effektivt. Om den tilltalade har en försvarare men aldrig träffar eller kommunicerar med denne på ett sätt som möjliggör ett effektivt försvar, kan detta anses utgöra ett åsidosättande av artikel 6.3 c i Europakonventionen som bland annat föreskriver en rätt att biträdas av en försvarare. Europadomstolen kräver således, även vid försvar i den tilltalades utevaro, att ansträngningar har gjorts för att säkerställa en effektiv kontakt.

D. Tillämpning på förevarande mål

68. I förevarande mål framgår det av beslutet om hänskjutande att den nationella domstolen hyser tvivel om huruvida det kan uteslutas att en tilltalad som har dömts i sin utevaro har rätt till en ny rättegång, på grund av att denne avvek efter det att han eller hon mottog ett misstankebeslut, vilket gjorde att de behöriga myndigheterna inte kunde underrätta honom eller henne om stämningsansökan samt om tid och plats för rättegången och om följderna av utevaro. Det framgår av beslutet om hänskjutande i detta hänseende att, enligt bulgarisk rättspraxis avseende artikel 423.1 andra meningen NPK, en person som har avvikit efter det att åtal väckts inom ramen för förundersökningen inte har rätt till en ny rättegång.

69. Den hänskjutande domstolens tvivel avser således framför allt huruvida den domstolens beslut att frånta en person som dömts i sin utevaro rätten till en ny rättegång när de behöriga myndigheterna inte har kunnat underrätta den tilltalade personligen är förenligt med artiklarna 8.2, 8.4 och 9 i direktiv 2016/343.

70. Vad gäller det nu aktuella fallet ankommer det på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av de preciseringar som gjorts i det föregående, bedöma huruvida den processuella ordning som införts av den bulgariska lagstiftaren är förenlig med direktiv 2016/343. EU-domstolen kan dock lämna användbara anvisningar för denna bedömning.

71. Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande är artikel 423.1 NPK vid första anblicken problematisk, eftersom den bestämmelsen inte med tillräcklig tydlighet innefattar alla de villkor för att vägra en ny rättegång som fastställs i direktiv 2016/343. Såväl den bestämmelsen som den rättspraxis som den hänskjutande domstolen har utvecklat med avseende på denna förefaller nämligen strida mot artiklarna 8.4 och artikel 9 i direktiv 2016/343, i den mån de innebär att en person som har dömts i sin utevaro fråntas rätten till en ny rättegång enbart av det skälet att vederbörande har avvikit efter att under förundersökningen fått ta del av misstankebeslutet, men ännu inte vederbörligen har underrättats om rättegången (och inte heller om tid och plats för denna), i enlighet med artikel 8.2 a och b i det direktivet.

72. När det gäller omständigheterna i det nationella målet framgår det av de handlingar som har ingetts till EU-domstolen att M.S.T., genom mottagande av ett misstankebeslut den 5 februari 2024, personligen underrättades om vad han anklagades för inom ramen för förundersökningen. Han lämnade Bulgarien den 16 februari 2024 trots kravet på att regelbundet informera polisen om sin hemvist. Eftersom M.S.T. inte mottog stämningsansökan förefaller det emellertid som om han inte uttryckligen underrättades om tid och plats för rättegången eller om följderna av utevaro, vilket skulle kunna utesluta tillämpning av artikel 8.2 a i direktiv 2016/343. Eftersom den tilltalade inte underrättades om förhandlingen, i enlighet med artikel 8.2 och 8.4 i det direktivet, kan den tilltalade ha rätt till en ny rättegång, i enlighet med artikel 9 i direktivet.

73. När det gäller de omständigheter som den hänskjutande domstolen har tagit upp inom ramen för sin andra tolkningsfråga, ska det prövas huruvida den omständigheten att den tilltalade, även om denne officiellt har underrättats om vad han eller hon anklagas för och om att en utredning har inletts, medvetet har undvikit att ta emot kallelsen genom att lämna den adress på vilken han eller hon var skyldig att avtjäna husarresten och huruvida detta, trots rimliga ansträngningar av Rayonen sad Montana (Distriktsdomstolen i Montana) att delge honom eller henne stämningsansökan, kan motivera att han eller hon inte har rätt till en ny rättegång efter att ha dömts i sin utevaro.

74. Nyckelfrågan är i detta avseende huruvida M.S.T:s agerande kan tolkas som ett frivilligt avstående från sin rätt att närvara vid rättegången. Frågan är således huruvida de brottsbekämpande myndigheterna har gjort rimliga ansträngningar för att kalla M.S.T. Såsom jag har angett ovan måste de behöriga myndigheterna ha gjort rimliga ansträngningar för att anträffa den personen och kalla vederbörande personligen eller på annat sätt underrätta denne om tid och plats för rättegången. Det är endast på detta villkor som det kan anses att den berörda personen frivilligt och otvetydigt har avstått från sin rätt att närvara vid rättegången.

75. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida myndigheterna har gjort sådana rimliga ansträngningar. I detta hänseende kan det tyckas förvånande att den behöriga domstolen tydligen inte lyckades anträffa M.S.T. för att underrätta honom om rättegången och om följderna av utevaro, trots att han tidigare hade påträffats relativt snabbt efter det att han hade dömts, eftersom han började avtjäna sitt straff mindre än en månad efter det att det hade vunnit laga kraft. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att försäkra sig om att de åtgärder som vidtogs före rättegången faktiskt var tillräckliga och proportionerliga, med beaktande av brottets svårighetsgrad och den påföljd som utdömts.

76. Såsom kommissionen har påpekat kan det i synnerhet i situationer där de behöriga myndigheterna förfogar över uppgifter som tyder på att personen avvek och befann sig på en annan medlemsstats territorium, anses rimligt att de myndigheterna för in en SIS‑registrering, i enlighet med artikel 34.1 c i förordning 2018/1862, för att (på ett till stor del automatiserat sätt) kunna lokalisera personer som har kallats till domstol inom ramen för straffrättsliga förfaranden.

77. Under omständigheterna i det nationella målet framgår det av de handlingar som har ingetts till EU-domstolen att åtalet avsåg ett grovt uppsåtligt brott, som är belagt med ett icke försumbart fängelsestraff. De nationella myndigheterna verkade dessutom känna till att M.S.T. arbetade i Tyskland och har i de nationella registren gjort noteringar om att han lämnade Bulgarien den 16 februari 2024. De verkade därför känna till att M.S.T. reste till ett annat land. Under dessa omständigheter uppkommer frågan huruvida de var skyldiga att söka efter den berörda personen via SIS innan de meddelade utevarodomen. Om det rör sig om ett grovt brott och det straff som kan utdömas är kännbart, är registreringen och kontrollen i SIS nödvändiga delar för att de behöriga myndigheterna ska kunna anses ha gjort rimliga ansträngningar för att underrätta den tilltalade personligen, framför allt om de redan hade starka indikationer på att han eller hon befann sig utomlands. Mot bakgrund av dessa omständigheter förefaller det förhållandet att de behöriga myndigheterna fortsatte att söka efter den tilltalade, enbart genom nationella sökinsatser, och förordnade att stämningsansökan samt informationen om tid och plats för rättegången skulle överlämnas till honom av en tjänsteman vid den regionala enheten, inte vara tillräckligt för att det ska kunna slås fast att de myndigheterna har gjort rimliga ansträngningar. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att göra denna bedömning.

78. När det gäller villkoret om att den tilltalade ska företrädas av en försvarare i enlighet med kravet på att företrädas av en försvarare med fullmakt (det andra villkoret i artikel 8.2 b i direktiv 2016/343), framgår det dessutom av de handlingar som har ingetts till EU-domstolen att M.S.T. uppgav att han önskade företrädas av den försvarare som utsetts ex officio, vilken närvarade vid rättegången i den tilltalades utevaro. En fullmakt som getts under förundersökningsskedet är emellertid inte automatiskt tillämplig på en rättegång i den tilltalades utevaro. Såsom jag har påpekat i punkt 66 i förevarande förslag till avgörande måste det fastställas att den tilltalade faktiskt gav den försvararen fullmakt att företräda honom vid rättegången. Det ankommer även på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida den försvararen har haft tillräcklig kontakt med M.S.T. och huruvida han höll sin klient underrättad om rättegången.

79. Vad slutligen gäller effektivitetsprincipen har EU-domstolen redan påpekat att det måste finnas en garanti för att förfarandet för att ansöka om återupptagande av brottmål leder till att utevarodömda tillerkänns en rätt till en ny rättegång i samtliga fall där den berörda personen dömts i sin utevaro trots att villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 inte var uppfyllda. Såsom jag redan har förklarat anser jag att denna mening ska tolkas så, att den i praktiken innefattar de tre kumulativa krav som nämnts ovan. EU-domstolen har även betonat, i punkt 44 i domen Stangalov, att det, med förbehåll för den nationella domstolens prövning, föreföll som om ett förfarande för begäran om återupptagande av ett straffrättsligt förfarande, såsom det som är i fråga i förevarande mål, inte gav någon sådan garanti. Det ska dessutom understrykas att i domen av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång), uppmanade EU‑domstolen den hänskjutande domstolen, för att säkerställa att effektivitetsprincipen iakttogs, att pröva huruvida bulgarisk processrätt medför en garanti för att den utevarodömde, när denne underrättas om utevarodomen eller kort tid därefter, erhåller en kopia av domen i sin helhet och information om sina processuella rättigheter, däribland information om möjligheten att ansöka om återupptagande av brottmålet samt till vilken domstol och inom vilken frist som ansökan ska ges in.

80. I förevarande mål är det tveksamt om rätten till återupptagande av rättegången faktiskt garanteras, med hänsyn till den tid som förflutit mellan frihetsberövandet och det eventuella beslutet om återupptagande. Även om M.S.T. började avtjäna sitt straff den 16 juni 2024, ägde förhandlingen om återupptagande rum först den 24 januari 2025, det vill säga mer än sju månader efter det att straffet hade börjat verkställas. Om en person inte har kunnat utöva ett rättsmedel före eller under en betydande del av frihetsberövande finns det ett problem med effektiviteten i rätten till återupptagande, i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2016/343, jämförd med artikel 47 i stadgan. Under omständigheter där personen redan har avtjänat ett straff (eller större delen av det) utan någon omedelbar möjlighet att överklaga utevarodomen, blir rätten till återupptagande nämligen verkningslös. I en sådan situation måste den hänskjutande domstolen försäkra sig om att det bulgariska förfarandet verkligen säkerställer en effektiv rätt till återupptagande.

81. Härav följer att effektiviteten i rätten till återupptagande utgör hinder för att en person som dömts i sin utevaro och som har börjat avtjäna sitt straff ska behöva vänta en längre tid innan ett beslut meddelas om hans begäran om en ny rättegång, i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2016/343, jämförd med artikel 47 i stadgan.

V. Förslag till avgörande

82. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) på följande sätt: 1) Artiklarna 8 och 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, jämförda med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning och praxis som inte medger rätt till en ny rättegång enbart på den grunden att misstankar har riktats mot den tilltalade under förundersökningen och den tilltalade har avvikit, utan att de behöriga myndigheterna är skyldiga att underrätta den personen om tid och plats för rättegången om följderna av att inte inställa sig vid domstolen. 2) Artikel 8.4 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att den nationella domstolen, när den bedömer huruvida de behöriga myndigheterna har gjort alla rimliga ansträngningar för att underrätta den berörda personen om rättegången, ska beakta både hur allvarliga följderna blir för den berörda personen och de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet och i synnerhet förvissa sig om att tillgängliga EU-informationssystem har använts, om det finns indikationer på att den berörda personen befinner sig i en annan medlemsstat. 3) Effektiviteten i rätten till en ny rättegång, i den mening som avses i artikel 9 i det direktivet, jämförd med artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, utgör hinder för att den person som dömts i sin utevaro och som har börjat avtjäna sitt straff ska behöva vänta en längre tid innan ett beslut meddelas om dennes begäran om återupptagande av rättegången.

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 EUT L 65, 2016, s. 1.

4 Se dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) ( C‑569/20, EU:C:2022:401), dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång) ( C‑400/23, EU:C:2025:14), och dom av den 16 januari 2025, Stangalov ( C‑644/23, EU:C:2025:16) (nedan kallad domen Stangalov).

5 EUT L 312, 2018, s. 56.

6 DV nr 86 av den 28 oktober 2005.

7 Se, bland annat, punkterna 10, 11 och 17 i motiveringen till Europaparlamentets och rådets direktiv om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden (COM(2013) 821 final). Se även, exempelvis, Mitsilegas, V., EU Criminal Law, 2:a utg., Hart, Oxford, 2022, särskilt s. 254–295.

8 Det följer av fast rättspraxis att erkännandet av rätten till ett effektivt rättsmedel i ett enskilt fall förutsätter att den person som åberopar rättigheten gör gällande rättigheter eller friheter som garanteras i unionsrätten eller att denna person är föremål för ett förfarande som utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (se dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

9 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 29).

10 Se dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco ( C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

11 Domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), punkt 25.

12 EUT C 303, 2007, s. 17.

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2022, HYA m.fl. (Omöjligt att förhöra de vittnen som åberopas emot den tilltalade) ( C‑348/21, EU:C:2022:965, punkt 40).

14 C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 49.

15 Domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), punkt 26.

16 Domen Stangalov (punkt 35), där det hänvisas till punkterna 26–28 i domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit).

17 Domen Stangalov (punkt 36).

18 Dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107).

19 Punkt 31.

20 Se skäl 35 i direktiv 2016/343, där det anges att misstänktas och tilltalades rätt att vara närvarande vid rättegången inte är absolut och att på vissa villkor bör misstänkta och tilltalade uttryckligen eller genom tyst medgivande, men på ett otvetydigt sätt, kunna avstå från denna rätt (se domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), punkt 26).

21 Punkterna 33 och 34.

22 Se skäl 36 i direktiv 2016/343. Se, även, domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), punkterna 39 och 40).

23 Domen Stangalov, punkt 37. I den punkten avses dessutom ett andra, separat fall där den berörda personen har underrättats om rättegången men inte om konsekvenserna av utevaro och inte har företrätts av en försvarare med fullmakt. Det fallet avser i själva verket det tredje krav som jag kommer att analysera nedan (se punkterna 59–67 nedan).

24 Domen Stangalov (punkt 37).

25 Domen Stangalov (punkt 42 och där angiven rättspraxis).

26 Se, analogt, rättspraxis avseende den europeiska arresteringsordern, där EU‑domstolen krävde att den utfärdande rättsliga myndigheten, innan den utfärdar en sådan order, särskilt ska kontrollera att erforderliga villkor för utfärdandet är uppfyllda och prövar huruvida utfärdandet är proportionerligt mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) ( C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

27 Se punkterna 38 och 39 i domen Stangalov.

28 Punkt 42 i domen i målet Stangalov.

29 Dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:679, punkt 58).

30 Se även formuleringen i punkt 43 i domen i målet Stangalov, där det hänvisas både till att den berörda personen har underrättats om rättegången och till att han eller hon frivilligt och otvetydigt har avstått från att utöva sin rätt att närvara vid rättegången.

31 Europadomstolen, 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien, CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 86, och Europadomstolen, 13 mars 2018, Vilches Coronado m.fl. mot Spanien, CE:ECHR:2018:0313JUD005551714, § 36.

32 Europadomstolens dom av den 12 februari 1985, CE:ECHR:1985:0212JUD000902480, § 27–32.

33 C‑420/20, EU:C:2022:679, punkt 58.

34 Punkt 53.

35 Förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Sofiyska rayonna prokuratura m.fl. (Rättegång för en tilltalad som avlägsnats från landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:157, punkt 108). Se, bland annat, Europadomstolen, 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien, CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 99, och Europadomstolen, 23 maj 2006, Kounov mot Bulgarien, CE:ECHR:2006:0523JUD002437902, § 48. EU-domstolen har även hänvisat till Europadomstolens praxis, enligt vilken en avsikt att avstå från att inställa sig bland annat kan konstateras när kallelsen till rättegången inte har kunnat överlämnas på grund av en adressändring som den tilltalade har underlåtit att meddela de behöriga myndigheterna. I ett sådant fall kan den berörda personen inte göra gällande någon rätt till en ny rättegång (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 26 januari 2017, Lena Atanasova mot Bulgarien, CE:ECHR:2017:0126JUD005200907, § 52).

36 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Sofiyska rayonna prokuratura m.fl. (Rättegång för en tilltalad som avlägsnats från landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:157, punkt 108).

37 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Sofiyska rayonna prokuratura m.fl. (Rättegång för en tilltalad som avlägsnats från landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:157, punkt 106) och särskilt där nämnda domar från Europadomstolen, nämligen dom av den 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien (CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 98 och 99), dom av den 23 maj 2006, Kounov mot Bulgarien (CE:ECHR:2006:0523JUD002437902, § 47), dom av den 26 januari 2017, Lena Atanasova mot Bulgarien (CE:ECHR:2017:0126JUD005200907, § 52), och dom av den 2 februari 2017, Ait Abbou mot Frankrike (CE:ECHR:2017:0202JUD004492113, § 62–65).

38 Enligt denna rättspraxis ska de omständigheterna visa att personen hade underrättats om att ett straffrättsligt förfarande var riktat mot honom eller henne, att personen kände till innebörden av och grunden för åtalet och att personen, på ett tydligt och otvetydigt sätt, avstod från sin rätt att närvara och försvara sig. Generaladvokaten betonade i det hänseendet att det enligt Europadomstolen inte är tillräckligt att den tilltalade endast, på ett vagt eller indirekt sätt, har hört talas om att ett straffrättsligt förfarande har inletts mot honom eller henne. Personen måste verkligen ha informerats på ett formellt och exakt sätt.

39 Se Europadomstolens dom av den 13 februari 2001, Krombach mot Frankrike (CE:ECHR:2001:0213JUD002973196, § 89), och dom av den 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien (CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 91).

40 Förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Sofiyska rayonna prokuratura m.fl. (Rättegång för en tilltalad som avlägsnats från landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:157, punkt 99).

41 Europadomstolens dom av den 13 februari 2001 (CE:ECHR:2001:0213JUD002973196, § 89).

42 Europadomstolens dom av den 1 mars 2006 (CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 91–94).

43 I domen av den 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien (CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 94) erinrade Europadomstolen om att enbart utnämning av en försvarare inte automatiskt garanterar att den tilltalade får ett effektivt biträde.

44 Punkt 56.

45 I sin dom av den 2 november 2010, Sakhnovski mot Ryssland (CE:ECHR:2010:1102JUD002127203, § 98), slog Europadomstolen fast att en försvarare som utsetts ex officio och som inte har haft någon tidigare kontakt med sin klient, och därför inte kan säkerställa ett verkligt försvar, inte uppfyller kraven på en rättvis rättegång.

46 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien, CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 86, och dom av den 12 februari 1985, Colozza mot Italien (CE:ECHR:1985:0212JUD000902480, § 27–32).

47 Se, analogt, dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång) ( C‑400/23, EU:C:2025:14, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

48 Enligt kommissionen har ett fördragsbrottsförfarande inletts mot ifrågavarande medlemsstat på grund av ett felaktigt införlivande av artiklarna 8.4 och 9 i direktiv 2016/343.

49 Se punkt 48 ovan.

50 Domen Stangalov (punkt 42 och där angiven rättspraxis).

51 Se punkt 49 ovan.

52 Uttrycket ”på begäran av en behörig myndighet” i artikel 34 i förordning 2018/1862 innebär emellertid att skyldigheten är beroende av den behöriga nationella myndighetens vilja.

53 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den försvarare som utsetts ex officio har anfört ett argument inför den avseende talans sakliga grund, nämligen att ”åtalet avsåg ett grovt uppsåtligt brott, vilket är förenat med fängelsestraff i mer än fem år, varför den dömde borde ha varit närvarande när målet prövades”.

54 Se, för ett liknande resonemang, domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) (punkt 31).

55 Se punkt 43 ovan.

56 C‑400/23, EU:C:2025:14.

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång) ( C‑400/23, EU:C:2025:14, punkt 61).