Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 22 oktober 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ATHANASIOS RANTOS
föredraget den 22 oktober 2026( 1 )
Acea Produzione SpA,
Andromeda PV Srl,
Breva Wind Srl,
Calabria Solar Srl,
ERG Eolica Adriatica Srl,
ERG Eolica Faeto Srl,
Erg Eolica Ginestra Srl,
ERG Solar Piemonte 3 Srl,
ISAB Energy Solare Srl,
Esso Italiana Srl,
Engie Italia SpA,
Engie Global Markets,
Meltemi Energia Srl,
Tamoil Italia SpA,
Engycalor Energia Calore Srl,
Energie SpA,
B&G Servizi Rete ed Extrarete Srl,
SOM SpA
ytterligare deltagare i rättegången:
Presidente del Consiglio dei Ministri,
Olimpia Srl a socio unico [enmansbolag],
Verona service
(begäran om förhandsavgörande från Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien))
” Begäran om förhandsavgörande – Inre marknaden för el – Förordning (EU) 2022/1854 – Krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna – Artiklarna 1, 2 och 14 – Tillfälligt solidaritetsbidrag – Motsvarande nationella åtgärder – Antagande av en nationell åtgärd som omfattar en vidare personkrets än den som omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidraget – Tillämpning på bland annat aktörer som redan omfattas av ett tak för marknadsintäkter – Bibehållande av en nationell åtgärd som inte kan anses utgöra en motsvarande nationell åtgärd ”
I. Inledning
1. Genom förordning (EU) 2022/1854( 2 ) infördes en krisintervention för att med hjälp av exceptionella, riktade och tidsbegränsade åtgärder komma till rätta med de höga energipriserna till följd av bland annat kriget i Ukraina. I artikel 14 i förordningen föreskrevs således att ett tillfälligt solidaritetsbidrag skulle införas för vissa energiföretag, såvida inte medlemsstaterna hade antagit ”motsvarande nationella åtgärder”.
2. Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien), som har att pröva flera frågor om huruvida en nationell åtgärd som inför en avgift för företag inom energisektorn är förenlig med konstitutionen, vill i detta sammanhang få klarhet i hur artiklarna 1, 2 och 14 i förordning 2022/1854, jämförda med flera skäl i densamma,( 3 ) ska tolkas. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida dessa bestämmelser utgör hinder för att en medlemsstat, såsom en ”motsvarande nationell åtgärd” i den mening som avses i artikel 14 i förordningen, inför en avgift som omfattar en vidare personkrets än den som omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i samma förordning.
3. Den aktuella begäran om förhandsavgörande, som rör ett av många liknande mål som nyligen har anhängiggjorts vid domstolen( 4 ), däribland målen Varo Energy Belgium m.fl. (C-358/24) och Vermilion Energy Ireland m.fl. (C‑533/24), i vilka jag också föredrar förslag till avgörande i dag,( 5 ) ger domstolen möjlighet att ytterligare precisera sin praxis avseende tolkningen av förordning 2022/1854, vilken utformats som ett exceptionellt och tillfälligt instrument i en aldrig tidigare skådad energikris, och ger i synnerhet domstolen möjlighet att uttala sig om den obesvarade frågan om vilka villkor som måste vara uppfyllda för att en nationell åtgärd ska kunna kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd” enligt artikel 14 i denna förordning.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
4. Skälen 6–12, 14, 15, 40, 41, 45, 46, 50, 51, 55, 57, 63 och 64 i förordning 2022/1854 har följande lydelse:
”(6) Det behövs därför snabba och samordnade åtgärder på unionsnivå. Inrättandet av en krisintervention skulle göra det möjligt att tillfälligt minska risken för att elpriserna och elkostnaderna för slutkunder når nivåer som är ännu mindre hållbara och att medlemsstaterna antar icke samordnade nationella åtgärder som skulle kunna äventyra försörjningstryggheten på unionsnivå och medföra en ytterligare börda för industrin och konsumenterna i unionen. ...
(7) De nuvarande avbrotten i gasleveranserna, den minskade tillgången till vissa kraftverk och de konsekvenser detta får för gas- och elpriserna utgör ett allvarligt försörjningsproblem i fråga om gas- och elenergiprodukter i den mening som avses i artikel 122.1 [FEUF]. ...
(8) Störningarna på energimarknaden, som orsakats av en av de viktigaste marknadsaktörerna som på konstlad väg har minskat gasförsörjningen i samband med Rysslands anfallskrig mot Ukraina, och det hybridkrig som därigenom förs, har skapat en krissituation som kräver att det antas en rad brådskande, tillfälliga och exceptionella åtgärder av ekonomisk karaktär för att hantera de ohållbara effekterna på konsumenter och företag. ...
(9) Det krävs enade och väl samordnade unionsomfattande åtgärder för att hantera den kraftiga ökningen av elpriserna och deras inverkan på hushållen och industrin. Icke samordnade nationella åtgärder skulle kunna påverka den inre energimarknadens funktion, äventyra försörjningstryggheten och leda till ytterligare prisökningar i de medlemsstater som drabbats hårdast av krisen. Att skydda den inre elmarknadens integritet är därför avgörande för att bevara och stärka den nödvändiga solidariteten mellan medlemsstaterna.
(10) Även om vissa medlemsstater kan vara mer utsatta för effekterna av ett avbrott i de ryska gasleveranserna och de därav följande prisökningarna kan alla medlemsstater bidra till att begränsa den ekonomiska skada som orsakas av sådana avbrott genom att införa lämpliga åtgärder för att minska efterfrågan. ...
(11) Icke samordnade tak för marknadsintäkter från el från producenter med lägre marginalkostnader vilka använder exempelvis förnybar energi, kärnkraft och brunkol (inframarginella producenter) kan leda till betydande snedvridningar mellan producenter i unionen, eftersom producenterna konkurrerar i hela unionen på en sammankopplad elmarknad. Genom ett åtagande om ett gemensamt unionsomfattande tak för marknadsintäkter från inframarginella producenter bör sådana snedvridningar kunna undvikas. ...
(12) Med tanke på den extrema ökningen av slutkundspriserna på gas och el är statliga och offentliga ingripanden för att skydda konsumenter särskilt viktiga. Hur bristen på gasförsörjning påverkar elpriserna och möjligheten att på statlig väg finansiera stödåtgärder skiljer sig dock åt mellan medlemsstaterna. Om endast vissa medlemsstater med tillräckliga resurser kan skydda kunder och leverantörer skulle detta leda till allvarliga snedvridningar av den inre marknaden. En enhetlig skyldighet att överföra överintäkterna till konsumenterna skulle göra det möjligt för alla medlemsstater att skydda sina konsumenter. ...
...
(14) Solidaritetsbidraget är ett lämpligt sätt att hantera övervinster, i händelse av oförutsedda omständigheter. Dessa vinster motsvarar inte någon ordinarie vinst som unionsföretag eller fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna skulle ha fått eller skulle kunna ha förväntat sig att få under normala omständigheter, om de oförutsedda händelserna på energimarknaderna inte hade ägt rum. Införandet av ett solidaritetsbidrag utgör därför en gemensam och samordnad åtgärd som i en anda av solidaritet gör det möjligt för nationella myndigheter att generera ytterligare intäkter för att ge ekonomiskt stöd till hushåll och företag som drabbats hårt av de kraftigt stigande energipriserna, samtidigt som lika villkor säkerställs i hela unionen. Solidaritetsbidraget bör tillämpas parallellt med de vanliga bolagsskatter som varje medlemsstat tar ut av de berörda företagen.
(15) För att säkerställa samstämmighet mellan olika energipolitiska områden bör de åtgärder som föreskrivs i denna förordning fungera som ett paket av åtgärder som är beroende av och förstärker varandra. Alla medlemsstater bör kunna stödja konsumenter på ett riktat sätt, genom intäktsöverskott till följd av taket för marknadsintäkter … och genom intäkterna från ett solidaritetsbidrag som tas ut från unionsföretag och fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna. ...
...
(40) Med tanke på att kraftproduktionsanläggningarnas produktionsmix och kostnadsstruktur skiljer sig kraftigt åt mellan medlemsstaterna bör medlemsstaterna tillåtas att behålla eller införa nationella krisåtgärder på särskilda villkor.
(41) Medlemsstaterna bör i synnerhet behålla möjligheten att ytterligare begränsa intäkterna för de producenter som omfattas av taket för marknadsintäkter och att fastställa ett särskilt tak för marknadsintäkter från försäljning av el som produceras med hjälp av stenkol, vars pris kan vara betydligt lägre än priset på marginalteknik i vissa medlemsstater. För att säkerställa rättssäkerhet bör medlemsstaterna också tillåtas att behålla eller införa nationella krisåtgärder som begränsar marknadsintäkterna för andra producenter än dem som omfattas av taket för marknadsintäkter.
...
(45) Affärsmetoderna, handelsbruket och regelverket inom elsektorn skiljer sig markant från sektorn för fossila bränslen. Med tanke på att taket för marknadsintäkter syftar till att efterlikna det marknadsresultat som producenterna skulle ha kunnat förvänta sig om de globala leveranskedjorna hade fungerat normalt utan de avbrott i gasförsörjningen som har ägt rum sedan februari 2022, är det nödvändigt att åtgärden avseende elproducenter tillämpas på intäkterna från elproduktion. Eftersom det tillfälliga solidaritetsbidraget däremot är inriktat på lönsamheten för unionsföretag och fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna, vilken har ökat betydligt jämfört med tidigare år, är det nödvändigt att solidaritetsbidraget tillämpas på deras vinster.
(46) Medlemsstaterna bör säkerställa att överintäkterna till följd av tillämpningen av taket för marknadsintäkter på elområdet förs vidare till elslutkunderna för att mildra effekterna av exceptionellt höga elpriser. ...
...
(50) Utan att väsentligt förändra sin kostnadsstruktur och öka sina investeringar har unionsföretag och fasta driftställen med en omsättning på minst 75 % med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna fått kraftigt ökade vinster på grund av de plötsliga och oförutsebara omständigheterna i samband med Rysslands anfallskrig mot Ukraina, den minskade tillgången på energi och den ökade efterfrågan på grund av rekordhöga temperaturer.
(51) Det tillfälliga solidaritetsbidraget bör fungera som en omfördelningsåtgärd för att säkerställa att de berörda företag som har genererat övervinster till följd av de oväntade omständigheterna bidrar proportionellt till att mildra energikrisen på den inre marknaden.
...
(55) Medlemsstaterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa en fullständig tillämpning av det solidaritetsbidrag som föreskrivs i denna förordning och bör kunna ombesörja nödvändiga anpassningar i nationell rätt, särskilt för att säkerställa att solidaritetsbidraget samlas in i rätt tid ...
...
(57) Användningen av intäkterna för dessa ändamål återspeglar solidaritetsbidragets exceptionella och tillfälliga karaktär som en åtgärd som syftar till att minska och mildra energikrisens skadliga effekter på hushåll och företag i hela unionen i syfte att skydda den inre marknaden och förebygga risken för ytterligare fragmentering. De kraftigt stigande energipriserna påverkar alla medlemsstater. ...
...
(63) Medlemsstaterna bör tillämpa det solidaritetsbidrag som fastställs i denna förordning inom sina respektive territorier, såvida de inte har antagit likvärdiga nationella åtgärder. Målet för den nationella åtgärden skulle anses likna det övergripande målet för det solidaritetsbidrag som fastställs i denna förordning när det består i att bidra till överkomliga energipriser. En nationell åtgärd skulle anses omfattas av liknande regler som solidaritetsbidraget om den omfattar verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- eller raffinaderisektorerna, fastställer ett underlag, föreskriver en sats och säkerställer att intäkterna från den nationella åtgärden används för ändamål som är jämförbara med ändamålen för solidaritetsbidraget.
(64) ... Tillämpningen av solidaritetsbidraget på hela räkenskapsåret skulle göra det möjligt att använda övervinsterna under den relevanta perioden för att i allmänhetens intresse mildra konsekvenserna av energikrisen, samtidigt som de berörda företagen ges ett skäligt mått av vinst.”
5. I artikel 1 i denna förordning, med rubriken ”Innehåll och tillämpningsområde”, föreskrivs följande:
”Genom denna förordning inrättas en krisintervention för att mildra effekterna av höga energipriser genom exceptionella, riktade och tidsbegränsade åtgärder. Dessa åtgärder syftar till att minska elförbrukningen, att införa ett tak för de marknadsintäkter som vissa producenter får från elproduktion och omfördela dem till elslutkunder på ett riktat sätt, att göra det möjligt för medlemsstaterna att tillämpa åtgärder för offentliga ingripanden i prissättningen för leveranser av el till hushållskunder och små och medelstora företag, och att fastställa regler för ett obligatoriskt tillfälligt solidaritetsbidrag från unionsföretag och fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna i syfte att bidra till överkomliga energipriser för hushåll och företag.”
6. Artikel 2 i nämnda förordning har rubriken ”Definitioner”. I artikel 2 leden 17–19 och 21 anges följande:
”I denna förordning … gäller även följande definitioner:
...
17) unionsföretag och fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna : unionsföretag eller fasta driftställen som genererar minst 75 % av sin omsättning från ekonomisk verksamhet inom utvinning, gruvdrift, raffinering av olja eller tillverkning av stenkolsprodukter, enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1893/2000 [ ( 6 ) ] .
18) övervinster : skattepliktiga vinster, såsom fastställs enligt nationella skatteregler under räkenskapsåret 2022 och/eller räkenskapsåret 2023 och under resten av respektive räkenskapsår, som härrör från verksamhet i unionsföretag och vid fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna och som överstiger en ökning på 20 % av de skattepliktiga vinsterna under de fyra räkenskapsår som inleds den 1 januari 2018 eller senare.
19) solidaritetsbidrag : en tillfällig åtgärd avsedd att hantera övervinster för unionsföretag och fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna för att mildra den exceptionella prisutvecklingen på energimarknaderna för medlemsstater, konsumenter och företag.
...
21) antagen motsvarande nationell åtgärd : en åtgärd av lagstiftnings-, reglerings- eller förvaltningskaraktär som har antagits och offentliggjorts av en medlemsstat senast den 31 december 2022 och som bidrar till överkomliga energipriser.”
7. Artikel 6 i förordning 2022/1854 har rubriken ”Obligatoriskt tak för marknadsintäkter”. I artikel 6.1 föreskrivs följande:
”Producenters marknadsintäkter från elproduktion från de källor som avses i artikel 7.1 ska begränsas till högst 180 [euro] per MWh producerad el.”
8. Artikel 7 i denna förordning har rubriken ”Tillämpning av taket för marknadsintäkter på elproducenter”. I artikel 7.1 föreskrivs följande:
”Det tak för marknadsintäkter som föreskrivs i artikel 6 ska tillämpas på marknadsintäkter från försäljning av el producerad från följande källor:
a) Vindenergi.
b) Solenergi (termisk solenergi och solcellsenergi).
c) Geotermisk energi.
d) Vattenkraft utan vattenmagasin.
e) Biomassabränsle (fasta eller gasformiga biomassabränslen), utom biometan.
f) Avfall.
g) Kärnenergi.
h) Brunkol.
i) Råpetroleumprodukter.
j) Torv.”
9. Artikel 8 i nämnda förordning, med rubriken ”Nationella krisåtgärder”, har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna får:
a) bibehålla eller införa åtgärder som ytterligare begränsar marknadsintäkterna för producenter som producerar el från de källor som förtecknas i artikel 7.1 ...,
...
c) bibehålla eller införa nationella åtgärder för att begränsa marknadsintäkterna för producenter som producerar el från källor som inte avses i artikel 7.1,
...
2. De åtgärder som avses i punkt 1, i enlighet med denna förordning
a) ska vara proportionella och icke-diskriminerande,
b) får inte äventyra investeringssignalerna,
c) ska säkerställa att investeringarna och driftskostnaderna täcks,
d) får inte snedvrida elgrossistmarknadernas funktion och i synnerhet inte påverka prioritetsordningen och prisbildningen på grossistmarknaden,
e) ska vara förenliga med unionsrätten.”
10. Kapitel III i samma förordning, med rubriken ”Åtgärder avseende råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna”, innehåller artiklarna 14–18. I artikel 14, med rubriken ”Stöd till energislutkunder genom ett tillfälligt solidaritetsbidrag”, föreskrivs följande:
”1. Övervinster från unionsföretag och fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna ska omfattas av ett obligatoriskt tillfälligt solidaritetsbidrag, såvida inte medlemsstaterna har antagit motsvarande nationella åtgärder.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att antagna motsvarande nationella åtgärder har liknande mål och omfattas av liknande regler som det tillfälliga solidaritetsbidraget enligt denna förordning samt genererar jämförbara eller högre intäkter i förhållande till de beräknade intäkterna från solidaritetsbidraget.
3. Medlemsstaterna ska anta och offentliggöra åtgärder för genomförande av det obligatoriska tillfälliga solidaritetsbidrag som avses i punkt 1 senast den 31 december 2022.”
11. I artikel 15 i förordning 2022/1854, med rubriken ”Underlag för beräkningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget”, föreskrivs följande:
”Det tillfälliga solidaritetsbidraget för unionsföretag och fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna, inbegripet sådana som ingår i en konsoliderad koncern enbart för skatteändamål, ska beräknas på skattepliktiga vinster, såsom fastställs enligt nationella skatteregler, under räkenskapsåret 2022 och/eller räkenskapsåret 2023 och resten av respektive räkenskapsår, som överstiger en ökning på 20 % av de genomsnittliga skattepliktiga vinsterna, fastställda enligt nationella skatteregler, under de fyra räkenskapsår som inleds den 1 januari 2018 eller senare. Om de genomsnittliga skattepliktiga vinsterna under dessa fyra räkenskapsår är negativa, ska de genomsnittliga skattepliktiga vinsterna vara noll vid beräkningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget.”
12. I artikel 16 i förordningen, med rubriken ”Sats för beräkningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget”, föreskrivs följande:
”1. Den sats som ska tillämpas för att beräkna det tillfälliga solidaritetsbidraget ska vara minst 33 % av det underlag som avses i artikel 15.
2. Det tillfälliga solidaritetsbidraget ska tillämpas utöver de ordinarie skatter och avgifter som är tillämpliga enligt en medlemsstats nationella rätt.”
13. Artikel 17 i nämnda förordning har rubriken ”Användning av intäkter från det tillfälliga solidaritetsbidraget”. I artikel 17.1 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska använda intäkterna från det tillfälliga solidaritetsbidraget för att de i tillräckligt god tid ska vara effektiva för något av följande ändamål:
a) Ekonomiska stödåtgärder för energislutkunder, särskilt utsatta hushåll, för att på ett riktat sätt mildra effekterna av höga energipriser.
...”
14. I artikel 18 i förordning 2022/1854, med rubriken ”Solidaritetsbidragets tillfälliga karaktär”, föreskrivs följande:
”Det solidaritetsbidrag som tillämpas av medlemsstaterna i enlighet med denna förordning ska vara av tillfällig karaktär. Det ska endast tillämpas på övervinster som genererats under de räkenskapsår som avses i artikel 15.”
B. Italiensk rätt
15. Artikel 1.30, 1.115 och 1.116 i legge n. 197 – Bilancio di previsione dello Stato per l’anno finanziario 2023 e bilancio pluriennale per il triennio 2023–2025 (lag nr 197 om statens preliminära budget för budgetåret 2023 och flerårig budget för de tre åren 2023–2025), av den 29 december 2022( 7 ) (nedan kallad lag nr 197), har följande lydelse:
”30. I enlighet med [förordning 2022/1854] ska, från och med den 1 december 2022 till och med den 30 juni 2023, ett tak tillämpas på elproducenternas marknadsintäkter, genom en ensidig kompensationsmekanism, för el som matas in i nätet av a) anläggningar som använder förnybara energikällor och som inte omfattas av artikel 15 bis i decreto-legge n. 4 – Misure urgenti in materia di sostegno alle imprese e agli operatori economici, di lavoro, salute e servizi territoriali, connesse all’emergenza da COVID-19, nonché per il contenimento degli effetti degli aumenti dei prezzi nel settore elettrico (lagdekret nr 4 om brådskande åtgärder för att stödja företag och ekonomiska aktörer, arbete, hälso- och sjukvård och lokala tjänster i samband med covid-19-krisen och för att begränsa effekterna av prishöjningarna inom elsektorn), av den 27 januari 2022 [ ( 8 ) ] , omvandlad till lag, med ändringar, genom lag nr 25 av den 28 mars 2022, b) anläggningar som använder icke-förnybara energikällor enligt artikel 7.1 i förordning 2022/1854.
...
115. I syfte att dämpa effekterna av prisökningen och de höjda avgifterna i energisektorn för företag och konsumenter införs för år 2023 ett tillfälligt solidaritetsbidrag i enlighet med punkt 116 för aktörer som inom statens territorium producerar el för vidareförsäljning, för aktörer som producerar metangas eller utvinner naturgas, för aktörer som levererar el, metangas och naturgas samt för aktörer som producerar, distribuerar och handlar med oljeprodukter. Bidraget tas även ut från aktörer som slutgiltigt importerar el, naturgas eller metangas eller oljeprodukter till statens territorium från tredjeländer eller andra EU-medlemsstater för vidareförsäljning. Bidraget tas inte ut från aktörer som organiserar och hanterar plattformar för utbyte av el, gas, miljöcertifikat och bränslen samt från små företag och mikroföretag som bedriver detaljhandel med fordonsbränslen … Bidraget tas ut om minst 75 procent av intäkterna från beskattningsperioden före innevarande period den 1 januari 2023 härrör från de verksamheter som anges i föregående meningar.
116. Det extraordinära bidraget ska beräknas med tillämpning av en sats på 50 procent på den andel av den totala inkomst som fastställts för bolagsskatteändamål och som avser den beskattningsperiod som föregick den pågående beskattningsperioden den 1 januari 2023, och som med minst 10 procent överstiger den genomsnittliga totala inkomst, fastställd för bolagsskatteändamål, som uppburits under de fyra beskattningsperioder som föregick den pågående beskattningsperioden den 1 januari 2022. Om den totala genomsnittliga inkomsten är negativ ska ett värde på noll användas. Under alla omständigheter får det extraordinära bidraget inte överstiga en andel som motsvarar 25 procent av nettotillgångarnas värde vid utgången av det räkenskapsår som föregick det räkenskapsår som pågick den 1 januari 2022.”
III. De nationella målen, tolkningsfrågan och förfarandet vid EU-domstolen
16. I nio mål som anhängiggjorts vid italienska domstolar( 9 ) har dessa hänskjutit en rad konstitutionella frågor till Corte costituzionale (Författningsdomstolen),( 10 ) den hänskjutande domstolen, angående vissa bestämmelser i lag nr 197 om införande av en avgift för företag inom energisektorn (nedan kallad den åtgärd som är aktuell i det nationella målet) och gjort gällande att dessa bestämmelser kan strida mot den italienska konstitutionen, eftersom de strider mot förordning 2022/1854. Corte costituzionale (Författningsdomstolen) beslutade att förena målen och pröva dem gemensamt efter att ha konstaterat att de avsåg samma nationella bestämmelser och innehöll likartade frågor.
17. Under dessa omständigheter har den hänskjutande domstolen bland annat ombetts att uttala sig om huruvida artikel 1.115 i lag nr 197 strider mot den italienska konstitutionen, eftersom det i denna artikel föreskrivs att det tillfälliga solidaritetsbidraget för år 2023 även ska betalas av andra aktörer än dem som avses i förordning 2022/1854, det vill säga företag och fasta driftställen i unionen som ”bedriver huvuddelen av sin verksamhet inom utvinnings- och raffineringssektorerna”.
18. Den hänskjutande domstolen har erinrat om att det genom artikel 1.115 i nämnda lag har införts en motsvarande nationell åtgärd, i den mening som avses i artikel 14 i förordning nr 2022/1854, inte enbart för aktörer med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna, det vill säga så kallade uppströmsaktörer i produktions- och distributionskedjan för oljeprodukter, utan även för så kallade nedströmsaktörer, det vill säga aktörer vars verksamhet bedrivs i de sista leden i denna kedja och som handlar med och distribuerar färdiga produkter och el som produceras av dessa.
19. Närmare bestämt uppkommer frågan huruvida bestämmelserna i förordning 2022/1854 utgör hinder för att, enligt artikel 1.115 i lag nr 197, utvidga kretsen av aktörer som är föremål för det tillfälliga solidaritetsbidraget, dels till elproducenter, inbegripet inframarginella producenter, och återförsäljare, importörer och aktörer som importerar denna energi till Italien från andra medlemsstater i unionen, dels till distributörer, återförsäljare av petroleumprodukter, metan och naturgas samt importörer och aktörer som importerar dessa varor till Italien från andra medlemsstater i unionen. Vad gäller de elproducenter som redan omfattas av systemet med intäktstak, har den hänskjutande domstolen preciserat att dessa inte samtidigt var föremål för det tillfälliga solidaritetsbidraget förrän i december 2022. Det ska följaktligen fastställas huruvida bestämmelserna i förordning 2022/1854 utgör hinder för att utvidga den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för den motsvarande nationella åtgärd som införts genom artikel 1.115 i lag nr 197.
20. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att det av lydelsen av förordning 2022/1854 framgår att det tillfälliga solidaritetsbidraget, enligt artiklarna 1 och artikel 2 led 17 i denna förordning endast ska tillämpas på unionsföretag och fasta driftställen som är verksamma inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna, medan det för inframarginella energiaktörer införs en mekanism för intäktstak i enlighet med artiklarna 1 samt 2 leden 5 och 9 i nämnda förordning.
21. Den hänskjutande domstolen har även angett att flera skäl i förordning 2022/1854( 11 ) tycks bekräfta att åtgärderna skiljer sig åt beroende på vilken kategori aktören tillhör, vilket motiveras av att de berörda sektorernas affärsmetoder och referensramar skiljer sig åt. I skäl 63 i förordningen preciseras dessutom att nationella åtgärders eventuella likvärdighet endast bör gälla för verksamheter inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna. I vissa skäl i förordningen betonas dessutom flera gånger behovet av enade och samordnade åtgärder på unionsnivå för att bevara en väl fungerande inre marknad för energi och denna marknads integritet, undvika betydande snedvridningar av konkurrensen och säkerställa lika villkor för marknadsaktörerna.( 12 )
22. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser den hänskjutande domstolen att kravet på enhetlighet i det system som inrättats genom förordning 2022/1854 är nödvändigt för att undvika en fragmentering av den inre marknaden och att medlemsstaterna följaktligen inte har något handlingsutrymme att utvidga den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för de nationella åtgärder som motsvarar solidaritetsbidraget. Under alla omständigheter gör förordningen det inte möjligt att utvidga detta bidrag till att omfatta aktörer som redan omfattas av intäktstaket, vilket skulle kunna tyda på en fullständig eller delvis oförenlighet med den åtgärd som är aktuell i det nationella målet, och som utvidgar kretsen av berörda aktörer.
23. Det finns emellertid flera omständigheter som talar för att den aktuella åtgärden i det nationella målet är förenlig med unionsrätten.
24. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att den rättsliga grunden för förordning 2022/1854 är artikel 122.1 FEUF, som inte ger unionslagstiftaren befogenhet att anta harmoniseringsåtgärder. Användningen av denna rättsliga grund, i stället för någon av artiklarna 115 eller 194.3 FEUF, som kräver enhällighet i rådet, bekräftar dels att denna förordning endast syftar till att i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna hantera en akut ekonomisk situation, utan att harmonisera medlemsstaternas nationella lagstiftning, dels att förordningen bevarar medlemsstaternas allmänna behörighet på området för direkt beskattning. Mot denna bakgrund förefaller förordningen, även om den svarar mot behovet av brådskande och samordnade åtgärder från unionens sida, inte utgöra hinder för medlemsstaternas möjlighet att även vidta åtgärder av skattemässig karaktär. I detta syfte föreskrivs i förordningen en möjlighet att bibehålla eller införa ytterligare ”nationella krisåtgärder” som är tillämpliga på såväl inframarginella producenter som andra aktörer i energikedjan än dem som avses i samma förordning.
25. Härav följer att förordning 2022/1854 är ett led i genomförandet av den solidaritetsprincip som unionen grundar sig på, i enlighet med artiklarna 2 och 3 FEU. Syftet med förordningen är närmare bestämt att skydda de företag och hushåll som har drabbats av energikrisen. Till skillnad från annan lagstiftning som reglerar energimarknaden, som uteslutande riktar sig till unionens institutioner och medlemsstaterna, omfattar tillämpningsområdet för denna förordning även privata företag, medborgare och konsumenter för att, genom omfördelning av de övervinster som gjorts av företag i energikedjan, bidra till finansieringen av medlemsstaternas budgetar, särskilt i de medlemsstater med minst budgetutrymme.( 13 )
26. I ett sådant sammanhang anser den hänskjutande domstolen för det första att behovet av att säkerställa en exceptionell samordning av ingripanden i energikedjan för att undvika varje form av snedvridning av den inre marknaden, i den mån detta är relevant, bör vägas mot solidaritetsprincipen och unionens övriga mål av allmänt intresse som förordning 2022/1854 sätter i främsta rummet, såsom skyddet av konsumenter, företag och hushåll, den ekonomiska stabiliteten i medlemsstaternas offentliga finanser och hela euroområdet.
27. För det andra anser den hänskjutande domstolen att särdragen i det nationella energisystemet inte kan ignoreras. Den hänskjutande domstolen har påpekat att Italien är en av de medlemsstater som är mest beroende av naturgas i sin energimix, och att naturgas stod för 48,6 procent av energin år 2022. Den hänskjutande domstolen har påpekat att under samma år var prisökningarna på naturgas – som utgjorde 37,6 procent av den tillgängliga bruttoenergin – och el bland de högsta i Europa för slutkonsumenterna, trots nationella stödåtgärder till företag och hushåll.( 14 ) Den hänskjutande domstolen har vidare preciserat att det inte skedde någon betydande utvinning av olja och kol i Italien år 2022.( 15 ) Valet att utvidga tillämpningsområdet syftade således till göra det möjligt att frigöra tillräckliga resurser för att finansiera de åtgärder för att skydda företag och hushåll som anses nödvändiga på unionsnivå för att på så sätt kunna hantera den exceptionella krissituationen.( 16 )
28. Valet att utvidga den motsvarande nationella åtgärden till att omfatta andra aktörer som också har gjort konjunkturberoende övervinster under energikrisen är följaktligen motiverat med hänsyn till särdragen i den nationella energikontexten och svarar mot det mål som eftersträvas med förordning 2022/1854, nämligen att möjliggöra finansiering av nationella åtgärder som syftar till att säkerställa överkomliga energipriser. Den nationella lagstiftarens utvidgning av personkretsen till att även omfatta aktörer som har gjort konjunkturberoende övervinster skulle, i den nationella ekonomiska kontexten och energikontexten, därför kunna betraktas som en motsvarande nationell åtgärd, eller under alla omständigheter som ett uttryck för medlemsstaternas allmänna behörighet på området för direkt beskattning, utövad med iakttagande av solidaritetsprincipen och målen med denna förordning.
29. Mot denna bakgrund beslutade Corte costituzionale (Författningsdomstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:
”Utgör artiklarna 1, 2 och 14 i [förordning 2022/1854], även mot bakgrund av de relevanta skälen (särskilt skälen 6–12, 14, 15, 40, 41, 45, 46, 50, 51 och 63), hinder för att anta en nationell åtgärd motsvarande solidaritetsbidraget, såsom den åtgärd som infördes genom artikel 1.115–119 i lag nr 197 av den 29 december 2022 (Statens preliminära budget för budgetåret 2023 och flerårig budget för de tre åren 2023–2025), i den del åtgärden även skulle tillämpas på elproducenter och elleverantörer, på distributörer och leverantörer av oljeprodukter, på leverantörer av metangas och naturgas samt på aktörer som importerade el, naturgas, metangas eller oljeprodukter till statens territorium från tredjeländer eller andra EU‑medlemsstater, för det fall dessa aktörer gjorde konjunkturberoende övervinster år 2022?”
30. Skriftliga yttranden har inkommit till domstolen från vissa av klagandebolagen i det nationella målet,( 17 ) Olimpia och Verona Service, den italienska, den belgiska och den spanska regeringen samt Europeiska kommissionen. Samma parter, och den finländska regeringen, yttrade sig även muntligen vid den gemensamma förhandling i förevarande mål, målet Varo Energy Belgium m.fl. (C-358/24) och målet Vermilion Energy Ireland m.fl. (C‑533/24) som hölls den 9 juni 2026.
IV. Bedömning
A. Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning
31. Innan jag inleder min bedömning av tolkningsfrågan måste den spanska regeringens invändning om rättegångshinder prövas. Den spanska regeringen har bland annat gjort gällande att EU-domstolens svar inte är nödvändigt för att avgöra de mål som är anhängiga vid den hänskjutande domstolen, med motiveringen att svaret saknar betydelse för giltigheten av den åtgärd som är aktuell i det nationella målet, eftersom den berörda medlemsstaten under alla omständigheter är behörig att vidta denna typ av skatteåtgärder och att begäran om förhandsavgörande därför bör avvisas.
32. Jag erinrar om att enligt domstolens fasta praxis ankommer det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten.( 18 ) Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den tolkning eller bedömning av en unionsrättslig regels giltighet som den nationella domstolen har begärt inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.( 19 )
33. Jag konstaterar emellertid att klagandebolagen i det nationella målet i förevarande fall har bestritt att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet är förenlig med förordning 2022/1854. Den tolkning av förordningen som den hänskjutande domstolen har begärt kan således inte anses sakna samband med saken i det nationella målet.
34. Jag påpekar dessutom att den spanska regeringen grundar sig på antagandet att förordning 2022/1854 inte utgör hinder för en nationell åtgärd som en medlemsstat vidtar för att genomföra bestämmelserna i kapitel III i denna förordning enbart av det skälet att denna åtgärd inte uppfyller samtliga villkor för att kvalificeras som ”tillfälligt solidaritetsbidrag” eller ”motsvarande nationell åtgärd” i den mening som avses i artikel 14 i förordningen. Detta antagande beror i sig på tolkningen av de relevanta bestämmelserna i nämnda förordning om införandet av detta bidrag och innebär således att svaret på den tolkningsfråga som ställts till domstolen föregrips.
35. Under dessa omständigheter konstaterar jag att den fråga som ställts avser tolkningen av unionsrätten och att ett svar på frågan förefaller vara nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken. Jag anser därför att tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.
B. Prövning i sak
36. Genom sin enda fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artiklarna 1, 2 och 14 i förordning 2022/1854, jämförda med skälen 6–12, 14, 15, 40, 41, 45, 46, 50, 51 och 63 däri, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som, i form av en motsvarande nationell åtgärd, föreskriver en tillfällig solidaritetsavgift inte enbart för de unionsföretag och fasta driftställen som avses i artikel 14.1 i förordningen, utan även för andra aktörer.( 20 )
37. Jag påpekar till att börja med att denna fråga i huvudsak ger upphov till två olika frågeställningar. För det första huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet kan kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd” i den mening som avses i artikel 14 i förordning 2022/1854, trots att den innebär att andra aktörer än dem som avses i punkt 1 i denna artikel omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidraget, och för det andra vilka slutsatser som ska dras av utvidgningen av den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för bidraget samt huruvida förordningen utgör hinder för att anta en sådan åtgärd.( 21 )
38. Vad gäller den första av dessa frågeställningar erinrar jag om att det ankommer på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att tolka nationell rätt, att bedöma huruvida den åtgärd som är aktuell i det nationella målet ska kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd” i den mening som avses i artikel 14 i nämnda förordning, och särskilt huruvida åtgärden är förenlig med förordningen. EU-domstolen är emellertid fortfarande behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen den vägledning om unionsrättens tolkning som den hänskjutande domstolen behöver vid sin bedömning.
39. Jag förtydligar även att det tillfälliga solidaritetsbidraget utgör en av de extraordinära åtgärder som infördes genom förordning 2022/1854 i samband med energikrisen, för att göra det möjligt för medlemsstaterna att generera ytterligare intäkter för att stödja hushåll och företag som drabbats av de kraftigt stigande energipriserna.( 22 ) I likhet med taket för marknadsintäkter för elproducenter som använder vissa energikällor( 23 ), avser detta bidrag de extraordinära vinster som är kopplade till den särskilda konjunkturen under energikrisen, vilka inte skulle ha genererats om de oförutsedda händelserna på energimarknaderna inte hade ägt rum.( 24 )
40. Vad närmare bestämt gäller artikel 14 i denna förordning, erinrar jag om att det i denna bestämmelse föreskrivs att övervinster från unionsföretag och fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna ska omfattas av ett obligatoriskt tillfälligt solidaritetsbidrag.
41. Enligt artikel 14.2 i förordningen får medlemsstaterna i stället för detta bidrag anta motsvarande nationella åtgärder. Enligt samma bestämmelse ska dessa åtgärder ha liknande mål som det tillfälliga solidaritetsbidraget och ska de berörda företagen och fasta driftställena omfattas av liknande regler som de regler som reglerar nämnda bidrag, för att generera intäkter som är jämförbara med de beräknade intäkterna från solidaritetsbidraget, men utan att möjligheten att generera högre intäkter utesluts.( 25 )
42. Det framgår av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen, bland de villkor som en nationell åtgärd måste uppfylla för att kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd”, endast hyser tvivel vad gäller tillämpningen av liknande regler som de regler som reglerar det tillfälliga solidaritetsbidraget. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida den omständigheten att den nationella åtgärden omfattar en vidare personkrets, vad gäller antalet sektorer, än den personkrets som omfattas av solidaritetsbidraget räcker för att utesluta att en sådan åtgärd kan omfattas av liknande regler, och följaktligen att den skulle kunna kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd”.
43. Svaret på denna fråga förutsätter till att börja med att det fastställs vilken personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget. Det måste därför prövas huruvida förteckningen över de sektorer som avses i artikel 14.1 i förordning 2022/1854 är uttömmande, och således huruvida tillämpningsområdet för en motsvarande nationell åtgärd måste sammanfalla med tillämpningsområdet för detta bidrag.
44. Vad gäller den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget preciseras det i artiklarna 14.1 och 15 i förordning 2022/1854 att detta bidrag är tillämpligt på unionsföretag och fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna. Samma sektorer nämns för övrigt flera gånger i förordningen, bland annat i artikel 2 leden 17, 18 och 19, i vilka begreppen ”unionsföretag och fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna”, ”övervinster” respektive ”solidaritetsbidrag” definieras.
45. Det framgår således av själva ordalydelsen i dessa bestämmelser att unionslagstiftaren har haft för avsikt att begränsa den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget, vilket innebär att detta tillämpningsområde inte kan utvidgas till att omfatta andra sektorer än råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna.
46. Denna tolkning stöds dessutom av såväl det huvudsakliga mål som eftersträvas med förordning 2022/1854, nämligen att omfördela en del av de övervinster som vissa marknadsaktörer har gjort till förmån för konsumenterna i syfte att mildra energikrisen( 26 ), som av det särskilda sammanhang som ledde fram till antagandet av förordningen, vilket kännetecknades av nödvändigheten att på unionsnivå vidta gemensamma och samordnade åtgärder för att hantera de exceptionella omständigheter som råder på energimarknaden.( 27 )
47. Av det ovan anförda följer att den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget, vad gäller de berörda verksamhetssektorerna, inte får vara större än den personkrets som definieras i artikel 14.1 i förordningen.
48. Jag anser att detsamma gäller för de motsvarande nationella åtgärder som medlemsstaterna får anta med stöd av artikel 14.2 i förordningen.
49. Till skillnad från i artikel 14.1 i förordningen anges det visserligen inte uttryckligen i artikel 14.2 vilka verksamhetsområden som de motsvarande nationella åtgärderna ska tillämpas på. Företagen och de fasta driftställena ska emellertid omfattas av ”liknande regler som det tillfälliga solidaritetsbidraget”. I skäl 63 i förordning 2022/1854 preciseras att en nationell åtgärd bör anses omfattas av liknande regler som solidaritetsbidraget om den omfattar verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- eller raffinaderisektorerna .
50. Det framgår således av ordalydelsen i de relevanta bestämmelser i förordning 2022/1854 som det erinrats om i föregående punkter att de ”motsvarande nationella åtgärder” som avses i artikel 14.2 i förordningen omfattar åtgärder som, utan att nödvändigtvis vara identiska med det tillfälliga solidaritetsbidraget till sin form eller när det gäller tekniska detaljer,( 28 ) gör det möjligt att uppnå ett resultat som är jämförbart med det som unionslagstiftaren eftersträvar.( 29 ) Även om medlemsstaterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av nämnda förordning, inbegripet när de vidtar sådana åtgärder, innebär detta emellertid inte att de kan ifrågasätta unionslagstiftarens val att begränsa den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för de åtgärder som föreskrivs i artikel 14 i förordningen till de sektorer som uttryckligen anges i denna bestämmelse.( 30 )
51. En tolkning av begreppet ”motsvarande nationell åtgärd” som gör det möjligt för medlemsstaterna att själva definiera den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget, och således innebär att de kan utvidga tillämpningsområdet till att omfatta andra sektorer än dem som avses i artikel 14.1 i förordning 2022/1854, riskerar enligt min mening att äventyra såväl bestämmelsens ändamålsenliga verkan som målet att säkerställa en minimal samordning av de åtgärder som medlemsstaterna vidtar i samband med energikrisen.
52. Denna tolkning skulle nämligen leda till en situation där de medlemsstater som direkt tillämpar det tillfälliga solidaritetsbidraget förblir bundna av den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet och de övriga parametrar som definieras i artikel 14.1 i förordningen, medan de medlemsstater som har valt att anta en motsvarande nationell åtgärd har ett betydligt större utrymme för skönsmässig bedömning, vilket bland annat gör det möjligt för dem att fastställa vilka sektorer åtgärden ska tillämpas på. Det är svårt att se att en sådan skillnad är förenlig med logiken bakom artikel 14.2 i förordningen, som inte har till syfte att göra det möjligt för medlemsstaterna att avvika från den harmoniserade ram som unionslagstiftaren har fastställt, utan endast tillåter dem att ersätta det tillfälliga solidaritetsbidraget med en nationell åtgärd med motsvarande effekt.( 31 ) Jag anser därför att en sådan tolkning i hög grad begränsar räckvidden för såväl det tillfälliga solidaritetsbidraget – som enligt samma förordning är ett instrument för att hantera energikrisen – som unionslagstiftarens val av vilka sektorer som detta bidrag ska tillämpas på. En sådan tolkning skulle även medföra att kravet i artikel 14.2 i förordning 2022/1854, enligt vilket de nationella åtgärderna ska ”motsvara” detta bidrag, förlorar sitt innehåll.( 32 )
53. Av allt det ovan anförda följer att för att en nationell åtgärd ska kunna kvalificeras som ”motsvarande”, i den mening som avses i artikel 14.2 i förordning 2022/1854, måste den personkrets som omfattas av dess tillämpningsområde ( ratione personae ) i princip motsvara den personkrets som omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidraget, såsom detta definieras i denna bestämmelse, och således omfatta samma sektorer som avses i artikel 14.1 i förordningen.
54. Av de skäl som anges nedan, och i motsats till vad klagandebolagen i det nationella målet har gjort gällande, anser jag emellertid att enbart den omständigheten att en nationell åtgärd omfattar en vidare personkrets än den åtgärd som anges i artikel 14.1 i nämnda förordning, i den meningen att inte enbart företag inom de sektorer som avses i denna bestämmelse utan även företag som är verksamma inom andra sektorer omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidraget, varken räcker för att utesluta att åtgärden kan kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd” i den mening som avses i artikel 14.2 i samma förordning, i den mån den är tillämplig på de sektorer som avses i artikel 14.1 i förordningen, eller för att visa att den är oförenlig med denna förordning.( 33 )
55. Jag påpekar till att börja med att det i kapitel III i förordning 2022/1854, som artikel 14 ingår i, endast föreskrivs att det tillfälliga solidaritetsbidraget ska införas, dock utan att medlemsstaterna förbjuds att utvidga den personkrets som ska omfattas av tillämpningsområdet för detta bidrag till att omfatta aktörer som är verksamma inom andra ekonomiska sektorer än dem som avses i denna bestämmelse. Jag konstaterar för övrigt att ingen annan bestämmelse i denna förordning förefaller utgöra hinder för en utvidgning av personkretsen till andra sektorer än de sektorer som anges i nämnda artikel 14.( 34 ) Denna slutsats stöds även av flera bestämmelser i nämnda förordning som gör det möjligt för medlemsstaterna att vidta ytterligare åtgärder, parallellt med eller utöver de olika mekanismer som föreskrivs i samma förordning.( 35 )
56. Jag erinrar om att förordning 2022/1854, med hänsyn till den rättsliga grund på vilken förordningen antogs, det vill säga artikel 122.1 FEUF, varken syftar till en fullständig harmonisering på skatteområdet eller till att införa permanenta mekanismer på energimarknaden. Tvärtom föreskrivs exceptionella, riktade och tidsbegränsade åtgärder för att hantera en särskild konjunktursituation.( 36 ) Syftet är således att samordna medlemsstaternas insatser i samband med energikrisen genom att fastställa en minimiuppsättning gemensamma regler. Eftersom unionslagstiftarens avsikt varken har varit att uttömmande reglera de skattemässiga aspekterna av energimarknaden eller de aspekter som rör en väl fungerande inre marknad i unionen,( 37 ) behåller medlemsstaterna sin kompetens, bland annat på skatteområdet, i situationer som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde.( 38 ) Av detta följer att de i princip är fria att låta sig inspireras av unionsrätten för att reglera situationer som faller utanför detta tillämpningsområde och att låta rent interna situationer omfattas av regler eller begrepp som hämtats från unionsrätten.
57. Vad gäller den första frågeställning som den hänskjutande domstolen tar upp i sin tolkningsfråga, nämligen huruvida en nationell åtgärd förlorar sin egenskap av ”motsvarande” åtgärd enbart av det skälet att den även är tillämplig på andra sektorer än dem som avses i artikel 14.1 i förordning 2022/1854, anser jag att denna fråga ska besvaras nekande, dock under förutsättning att åtgärden, för de sektorer som omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse, uppfyller de krav som föreskrivs däri.
58. Eftersom de företag som ingår i de sektorer som avses i artikel 14 i denna förordning omfattas av en nationell åtgärd och denna garanterar ett resultat som motsvarar det som eftersträvas med denna bestämmelse, kan den omständigheten att denna åtgärd även är tillämplig på andra sektorer inte i sig påverka dess karaktär av motsvarande åtgärd. Med andra ord ska frågan huruvida en sådan åtgärd ska anses utgöra en motsvarande åtgärd bedömas enbart mot bakgrund av de sektorer som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 14 i nämnda förordning. Utvidgningen av den personkrets på vilken bestämmelsen är tillämplig ( ratione personae ) till att omfatta sektorer som inte avses i bestämmelsen saknar således betydelse för denna bedömning, förutsatt att alla krav som föreskrivs i bestämmelsen är uppfyllda.
59. Enligt samma logik kan den italienska lagstiftarens val att i en och samma lagstiftningsakt dels införa ett tillfälligt solidaritetsbidrag som uppfyller kraven i artikel 14 i förordning 2022/1854, dels utvidga detta bidrag till att omfatta företag som ingår i sektorer som inte avses i denna bestämmelse, på grund av att även dessa har gjort övervinster, inte i sig utesluta att denna åtgärd kan kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd” i den mening som avses i artikel 14.2 i förordningen.( 39 ) Jag erinrar om att medlemsstaterna genom artikel 14 i nämnda förordning åläggs att införa antingen det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i förordningen eller en motsvarande nationell åtgärd, dock utan att fastställa formen för det nationella lagstiftningsinstrument som är avsett att säkerställa fullgörandet av denna skyldighet. Det ankommer således i princip på varje medlemsstat att fastställa de lämpligaste metoderna för att uppfylla de krav som följer av samma förordning – inbegripet valet av de rättsinstrument som gör det möjligt att säkerställa deras tillämpning i den nationella rättsordningen –, förutsatt att den ram som fastställts i förordning 2022/1854 iakttas och att dess ändamålsenliga verkan bevaras.
60. Jag anser att artikel 14.2 i denna förordning inte innebär att den nationella åtgärden till alla delar ska vara likvärdig, utan endast med avseende på de sektorer som omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidrag som införts genom nämnda förordning. I förevarande fall är det emellertid ostridigt att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet, även om den omfattar andra sektorer, i den mån den är tillämplig på de sektorer som avses i samma förordning( 40 ) inte avviker från de regler som fastställts i förordningen. Den italienska lagstiftaren kan således inte klandras för att ha antagit en nationell åtgärd som inte uppfyller kraven i förordning 2022/1854.
61. Med detta sagt kommer jag nu att undersöka den andra frågeställning som den hänskjutande domstolen tar upp i sin tolkningsfråga, och som rör konsekvenserna av utvidgningen av den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för den tillfälliga solidaritetsavgiften, bland annat mot bakgrund av frågan huruvida den nationella åtgärd som är aktuell i det nationella målet är förenlig med förordning 2022/1854.
62. Av de skäl som anges i följande punkter anser jag att den omständigheten att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet inte i sin helhet kan kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd”( 41 ), på grund av att den krets av företag och fasta driftställen som omfattas av åtgärden har utvidgats till andra sektorer än de sektorer som avses i artikel 14 i denna förordning, inte i sig kan påverka åtgärdens förenlighet med nämnda förordning.
63. Eftersom, såsom jag påpekat i punkt 60 ovan, de företag som är verksamma inom de sektorer som avses i artikel 14 i samma förordning omfattas av tillämpningsområdet för den nationella åtgärden och denna ger ett resultat som motsvarar det som eftersträvas med denna bestämmelse, kan den italienska lagstiftaren inte klandras för att inte på ett korrekt sätt ha fullgjort den skyldighet att införa en motsvarande nationell åtgärd som följer av förordning 2022/1854.
64. Jag påpekar vidare att det inte förefaller orimligt att en medlemsstat, när den utformar en motsvarande nationell åtgärd, tar hänsyn till särdragen på sin nationella marknad, särskilt de sektorer som faktiskt finns representerade på denna marknad, för att fastställa tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget.( 42 ) När en av de sektorer som avses i artikel 14 i förordning 2022/1854 saknas på den nationella marknaden eller endast är av marginell betydelse – vilket tycks vara fallet med verksamheter för utvinning av olja eller kol i Italien –,( 43 ) går det således inte att utesluta att den berörda medlemsstaten försöker säkerställa åtgärdens effektivitet genom att utvidga den till de närliggande sektorer som också har gjort exceptionellt stora vinster på grund av plötsliga och oförutsedda omständigheter i samband med energikrisen.( 44 ) En sådan utvidgning framstår som än mer motiverad när den gör det möjligt att generera intäkter som är jämförbara, eller till och med högre, än de intäkter som skulle ha blivit följden av en strikt tillämpning av artikel 14 i denna förordning, i syfte att bidra till finansieringen av stödåtgärder för hushåll och företag.( 45 )
65. Jag förtydligar emellertid att även om medlemsstaterna vid tillämpningen av förordning 2022/1854 har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller de specifika åtgärder som de kan vidta och behåller sina befogenheter på skatteområdet, är utövandet av detta utrymme fortfarande beroende av att unionsrätten iakttas.( 46 ) Detta utrymme för skönsmässig bedömning kan således inte ge dem rätt att ifrågasätta förordningens räckvidd eller att äventyra effektiviteten av den mekanism för ett tillfälligt solidaritetsbidrag som införts genom förordningen eller, mer allmänt, att vidta åtgärder som är oförenliga med unionsrätten. Även om det står medlemsstaterna fritt att reglera situationer som inte omfattas av tillämpningsområdet för unionsrätten, får de inte utöva denna kompetens på ett sätt som kan äventyra en effektiv tillämpning av det system som inrättats genom nämnda förordning eller kringgå kraven i denna.
66. Jag konstaterar emellertid att beslutet om hänskjutande inte innehåller någon omständighet som gör det möjligt att anse att en utvidgning av tillämpningsområdet för den åtgärd som är aktuell i det nationella målet i förevarande fall skulle kunna undergräva en effektiv tillämpning av förordning 2022/1854 eller kringgå kraven i denna.
67. Vad slutligen gäller den specifika situationen för de elproducenter som redan omfattas av ett intäktstak,( 47 ) påpekar jag att förordning 2022/1854 inte uttryckligen utgör hinder för att det tillfälliga bidrag som införts genom den åtgärd som är aktuell i det nationella målet tillämpas på sådana företag inom elsektorn som även omfattas av det intäktstak som föreskrivs i artikel 6 i samma förordning. Tvärtom anges det tydligt i artikel 8.1 a i förordningen, som rör ”[n]ationella krisåtgärder”, att medlemsstaterna får bibehålla eller införa åtgärder som ytterligare begränsar marknadsintäkterna för producenter som producerar el från de källor som förtecknas i artikel 7.1, förutsatt att villkoren i artikel 8.2 i samma förordning är uppfyllda.( 48 ) Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida dessa villkor är uppfyllda i förevarande fall.( 49 )
68. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att tolkningsfrågan ska besvaras på följande sätt: Artiklarna 1, 2 och 14 i förordning 2022/1854, jämförda med skälen 6–12, 14, 15, 40, 41, 45, 46, 50, 51 och 63 däri, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att anta en nationell åtgärd som motsvarar det tillfälliga solidaritetsbidraget och som, samtidigt som den är tillämplig på de unionsföretag och fasta driftställen som avses i artikel 2 led 17 i nämnda förordning, och omfattas av detta bidrag enligt artikel 14.1 i samma förordning, även utvidgar tillämpningsområdet till att omfatta andra kategorier av ekonomiska aktörer, förutsatt att denna utvidgning inte påverkar åtgärdens likvärdighet med avseende på de företag som omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse och att åtgärden, med avseende på de unionsföretag och fasta driftställen som avses i nämnda artikel 14.1, uppfyller de krav som den enligt förordningen måste uppfylla för att kunna kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd”.
V. Förslag till avgörande
69. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den fråga som ställts av Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien) på följande sätt:
Artiklarna 1, 2 och 14 rådets förordning (EU) 2022/1854 av den 6 oktober 2022 om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna, jämförda med skälen 6–12, 14, 15, 40, 41, 45, 46, 50, 51 och 63 däri,
ska tolkas så,
att de inte utgör hinder för att anta en nationell åtgärd som motsvarar det tillfälliga solidaritetsbidraget och som, samtidigt som den är tillämplig på de unionsföretag och fasta driftställen som avses i artikel 2 led 17 i denna förordning, och omfattas av detta bidrag enligt artikel 14.1 i samma förordning, även utvidgar tillämpningsområdet till att omfatta andra kategorier av ekonomiska aktörer, förutsatt att denna utvidgning inte påverkar åtgärdens likvärdighet med avseende på de företag som omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse och att åtgärden, med avseende på de unionsföretag och fasta driftställen som avses i nämnda artikel 14.1, uppfyller de krav som den enligt samma förordning måste uppfylla för att kunna kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd”.
1 Originalspråk: franska.
2 Rådets förordning av den 6 oktober 2022 om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna (EUT L 261 I, 2022, s. 1).
3 Den hänskjutande domstolen har särskilt hänvisat till skälen 6–12, 14, 15, 40, 41, 45, 46, 50, 51 och 63 i förordning 2022/1854.
4 Se, i detta hänseende, dom av den 18 december 2025, Electrabel m.fl. (C-633/23, EU:C:2025:991) (nedan kallad domen i målet Electrabel m.fl. ), och dom av den 22 januari 2026, Secab (C-423/23, EU:C:2026:32) (nedan kallad domen i målet Secab ), mål i vilka jag har utarbetat förslag till avgörande. Se, även, mina förslag till avgörande i de förenade målen Axpo Energy Romania och PPC Renewables Romania (C-251/24 och C-392/24, EU:C:2026:521), och i målet 2Valorise Ham m.fl. (C-467/24, EU:C:2026:608). Förordning 2022/1854 är för övrigt föremål för flera pågående mål om ogiltigförklaring vid tribunalen. Se målen, Electrawinds Shabla South/rådet (T-759/22), Vermilion Energy Netherlands m.fl./rådet (T-775/22), Vermilion Exploration and Production Ireland och Vermilion Energy Ireland/rådet (T-795/22), ExxonMobil Producing Netherlands och Mobil Erdgas Erdöl/rådet (T-802/22), och Petrogas E&P Netherlands/rådet (T-803/22).
5 Dessa två mål ger upphov till frågor som till viss del är identiska med eller liknar de frågor som ställts i förevarande mål, bland annat vad gäller de bestämmelser i förordning 2022/1854 som rör det tillfälliga solidaritetsbidraget och motsvarande nationella åtgärder.
6 Europaparlamentets och rådets förordning av den 20 december 2006 om fastställande av den statistiska näringsgrensindelningen Nace rev. 2 och om ändring av rådets förordning (EEG) nr 3037/90 och vissa EG-förordningar om särskilda statistikområden (EUT L 393, 2006, s. 1).
7 Ordinarie tillägg till GURI nr 303, av den 29 december 2022.
8 GURI nr 21 av den 27 januari 2022.
9 Det rör sig närmare bestämt om Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen för Lazio, Italien), Corte di giustizia tributaria di primo grado di Messina (Skattedomstolen på provinsnivå i Messina, Italien) och Corte di giustizia tributaria di primo grado di Trieste (Skattedomstolen på provinsnivå i Trieste, Italien).
10 Företagen Acea Produzione SpA, Andromeda PV Srl, Breva Wind Srl, Calabria Solar Srl, ERG Eolica Adriatica Srl, ERG Eolica Faeto Srl, Erg Eolica Ginestra Srl, ERG Solar Piemonte 3 Srl, ISAB Energy Solare Srl, Esso Italiana Srl, Engie Italia SpA, Engie Global Markets, Meltemi Energia Srl, Tamoil Italia SpA, Engycalor Energia Calore Srl, Energie SpA, B&G Servizi Rete ed Extrarete Srl och SOM SpA har ställning som parter i förfarandet vid denna domstol. Företagen Olimpia Srl a socio unico och Verona Service Srl, samt det italienska ministerrådets ordförande, har inkommit med en interventionsinlaga till nämnda domstol.
11 Den hänskjutande domstolen har särskilt hänvisat till skälen 11, 13–15, 50–59, 64 och 65 i förordning 2022/1854.
12 Den hänskjutande domstolen har särskilt hänvisat till skälen 6–11, 14 och 15 i förordning 2022/1854.
13 Den hänskjutande domstolen har särskilt hänvisat till skälen 6, 11, 12, 14, 46, 50 och 51 i förordning 2022/1854.
14 Som exempel har den hänskjutande domstolen hänvisat till rapporten från juli 2023 från ministeriet för miljö och energitrygghet om den nationella energisituationen år 2022. Av denna rapport framgår att skillnaden mellan de priser som företagen i Italien betalade och de genomsnittliga elpriserna i unionen ökade från 114,2 procentenheter år 2020 till 145,8 procentenheter år 2022 och de genomsnittliga naturgaspriserna från 86 procentenheter år 2021 till 115 procentenheter år 2022. Av rapporten framgår även att de italienska hushållen hade en merkostnad på 125,9 procentenheter för el och 115 procentenheter för naturgas jämfört med unionsgenomsnittet. Jämfört med år 2021 ökade dessutom de priser som företagen betalade under år 2022 med 72,8 procent för el och med 163,6 procent för naturgas, samtidigt som drivmedelspriserna också ökade kraftigt.
15 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att enligt Gestore dei servizi energetici (GSE) (förvaltare av energitjänster, Italien) stod dessa verksamheter endast för 1,16 procent respektive 8,34 procent av den nationella energimixen.
16 Såsom framgår av beslutet om hänskjutande skulle intäkterna från den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2022/1854 ha varit ungefär två gånger lägre än intäkterna från den åtgärd som den nationella lagstiftaren vidtog.
17 Nämligen Acea Produzione, Andromeda PV, Esso Italiana, Engie Italia, Tamoil Italia, Engycalor Energia Calore, Energie, B&G Servizi Rete ed Extrarete och SOM.
18 Se dom av den 11 juni 2026, Centro Petroli Roma (C-386/24, EU:C:2026:471, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
19 Se dom av den 11 juni 2026, Centro Petroli Roma (C-386/24, EU:C:2026:471, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
20 Såsom påpekats i punkt 18 ovan framgår det av beslutet om hänskjutande att den italienska lagstiftaren har utvidgat den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för den åtgärd som är aktuell i det nationella målet till att inte enbart omfatta de aktörer som avses i artikel 14 i förordning 2022/1854, utan även producenter, återförsäljare och importörer inom elsektorn samt aktörer i senare led i distributionskedjan för olja och gas, såsom återförsäljare, importörer och distributörer inom denna sektor.
21 Det är i detta avseende värt att notera att i motsats till målet Varo Energy Belgium m.fl. (C‑358/24), i vilket Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen, Belgien), inom ramen för sin andra tolkningsfråga, vill få klarhet i hur artikel 14 i förordning 2022/1854 ska tolkas för att bedöma huruvida den motsvarande nationella åtgärd som den belgiska lagstiftaren har vidtagit i sin helhet är förenlig med såväl den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för åtgärden som beräkningsmetoden, begränsas förevarande mål till frågan om vilken personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för den motsvarande nationella åtgärd som den italienska lagstiftaren har infört i enlighet med artikel 14.2 i nämnda förordning. Se mitt förslag till avgörande i målet Varo Energy Belgium m.fl., (C-358/24, punkterna 60–98.
22 Se skälen 13 och 14 i förordning 2022/1854.
23 Det intäktstak som föreskrivs i artikel 7 i förordning 2022/1854 har redan varit föremål för domen av den 18 december 2025, Electrabel m.fl. (C‑633/23, EU:C:2025:991), dom av den 22 januari 2026, Secab m.fl. (C‑423/23, EU:C:2026:32), och domen i målet 2Valorise Ham m.fl. , i vilket jag nyligen föredrog mitt förslag till avgörande (C‑467/24, EU:C:2026:608).
24 Se skäl 51 i förordning 2022/1854.
25 I detta avseende påpekar jag att artikel 2 led 21 i förordning 2022/1854 definierar ”motsvarande nationell åtgärd” som ”en åtgärd av lagstiftnings-, reglerings- eller förvaltningskaraktär som har antagits och offentliggjorts av en medlemsstat senast den 31 december 2022 och som bidrar till överkomliga energipriser”.
26 Se skäl 51 i förordning 2022/1854.
27 Se skälen 6, 9 och 14 i förordning 2022/1854.
28 Artikel 14.2 i förordning 2022/1854 kräver nämligen inte att den motsvarande nationella åtgärden måste vara identisk med det tillfälliga solidaritetsbidraget.
29 Detta gäller även storleken på de intäkter som medlemsstaterna uppmanas att generera genom en sådan åtgärd.
30 För fullständighetens påpekar jag att begreppet ”motsvarande nationell åtgärd” inte används på ett enhetligt sätt i unionsrätten. Beroende på de berörda områdena har unionslagstiftaren använt sig av närliggande formuleringar, såsom ”likvärdiga åtgärder”, ”likvärdiga tekniska åtgärder” eller ”likvärdiga system med samma effekter”. Se, upplysningsvis, Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU av den 19 maj 2010 om byggnaders energiprestanda (EUT L 153, 2010, s. 13), särskilt artiklarna 14 och 15 däri, Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (EUT L 334, 2010, s. 17), särskilt artiklarna 14 och 15 däri, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955 (EUT L 231, 2023, s. 1), särskilt artikel 6 däri, och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1747 av den 13 juni 2024 om ändring av förordningarna (EU) 2019/942 och (EU) 2019/943 vad gäller förbättring av utformningen av unionens elmarknad (EUT 2024, L 2024/1747), särskilt artiklarna 9 och 19 d däri. Dessa olika formuleringar har det gemensamt att de hänvisar till en likvärdighetsbedömning som huvudsakligen grundar sig på den nationella åtgärdens eller den alternativa mekanismens effekter eller resultat, utan att det ges någon allmän definition av de inneboende egenskaper som en sådan åtgärd eller mekanism måste ha för att kvalificeras som ”likvärdig” eller ”motsvarande”. Artikel 14 i förordning 2022/1854 bygger enligt min mening på en helt annan logik. Den ger visserligen medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller valet av genomförandeinstrument. Trots det får en motsvarande nationell åtgärd endast vidtas om en samling specifika villkor är uppfyllda. Den likvärdighet som krävs enligt denna bestämmelse kan följaktligen inte begränsas till en rent funktionell bedömning som, trots sin betydelse, endast grundar sig på det mål som eftersträvas eller på den nationella åtgärdens effekter. Denna tolkning stöds för övrigt av den terminologi som används i förordning 2022/1854. I förordningen görs nämligen åtskillnad mellan de ”motsvarande nationella åtgärder” som avses i artikel 14 och ”nationella åtgärder”. Det sistnämnda uttrycket används på ett allmänt sätt för att beteckna de olika åtgärder som medlemsstaterna kan vidta i samband med energikrisen, utan att något särskilt villkor är knutet till deras innehåll. Så är bland annat fallet med de ”nationella åtgärder” som nämns i artikel 8.1 i förordningen och som kan komplettera eller samexistera med de mekanismer som införts genom förordningen, utan att de är tänkta att ersätta dem.
31 Möjligheten att använda en motsvarande nationell åtgärd har nämligen endast angetts som en alternativ metod för att göra möjligt för medlemsstaterna att eftersträva målen med det tillfälliga solidaritetsbidraget. I avsaknad av uttryckliga uppgifter i detta avseende kan denna möjlighet inte tolkas så, att medlemsstaterna får bortse från de väsentliga delarna av den ram som unionslagstiftaren har fastställt.
32 Utöver risken för att konkurrensen på den inre marknaden snedvrids genom att vissa producenter gynnas på bekostnad av andra – vilket är precis den risk som unionslagstiftaren har avsett att förhindra, vilket framgår av bland annat skäl 11 i förordning 2022/1854 – skulle en sådan tolkning även undergräva den minimisamordning som eftersträvas med denna förordning. Förordningen grundar sig nämligen på fastställandet, på unionsnivå, av en gemensam minimiuppsättning sektorer som ska omfattas av ett tillfälligt solidaritetsbidrag som är avsett att hantera de exceptionella omständigheter som har påverkat energimarknaden. Att göra det möjligt för medlemsstaterna att avvika från detta när de väljer att anta en ”motsvarande” nationell åtgärd skulle ge de medlemsstater som använder sig av den möjlighet som föreskrivs i artikel 14.2 i förordningen en fördel i förhållande till de medlemsstater som direkt tillämpar det tillfälliga solidaritetsbidraget, trots att denna möjlighet endast syftar till att säkerställa att båda mekanismerna fungerar på ett likartat sätt.
33 Även om frågan om huruvida förteckningen över sektorer i artikel 14.1 i förordning 2022/1854 är uttömmande har besvarats på olika sätt av parterna i deras skriftliga yttranden och även diskuterats vid förhandlingen, anser jag att denna fråga inte i sig är avgörande för att kunna avgöra förevarande mål.
34 Jag påpekar i detta avseende att skäl 63 i förordning 2022/1854 inte utesluter att andra sektorer än råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna kan omfattas av en motsvarande nationell åtgärd. Detsamma gäller skälen 6–11, 14 och 15 i förordningen, till vilka den hänskjutande domstolen har hänvisat i sin tolkningsfråga, i vilka behovet av en gemensam och samordnad insats på unionsnivå och de skyldigheter för medlemsstaterna som följer av detta framhålls.
35 Se exempelvis, vad gäller intäktstaket, artikel 8.1 a och 8.1 c i förordning 2022/1854, i vilka det föreskrivs att medlemsstaterna får behålla eller införa åtgärder som ytterligare begränsar marknadsintäkterna för producenter som producerar el från de källor som förtecknas i artikel 7.1 i denna förordning.
36 Jag erinrar om att rådet enligt artikel 122.1 FEUF har befogenhet att vidta ”lämpliga åtgärder med hänsyn till den ekonomiska situationen” när det uppstår allvarliga försörjningsproblem i fråga om vissa varor, särskilt på energiområdet.
37 Sådana lagstiftningsåtgärder borde nämligen ha omfattats av andra rättsliga grunder, såsom artiklarna 115 och 194.3 FEUF. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EUT L 158, 2019, s. 54), vilka syftar till att fastställa en allmän ram för elmarknadens övergripande funktion, antogs exempelvis med stöd av artikel 194 FEUF om unionens energipolitik.
38 Jag noterar för övrigt att även för de sektorer som omfattas av tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget anges det i skäl 14 i förordning 2022/1854 att detta bidrag bör tillämpas ”parallellt med de vanliga bolagsskatter som varje medlemsstat tar ut av de berörda företagen”.
39 Att i förevarande fall kräva att den nationella lagstiftaren ska anta två separata lagstiftningsinstrument – ett för företag som är verksamma inom de sektorer som omnämns i artikel 14.1 i förordning 2022/1854, och ett annat för företag som inte är verksamma inom dessa sektorer – för att dessa åtgärder ska vara förenliga med förordning 2022/1854, utgör enligt min mening en överdriven formalism.
40 Av beslutet om hänskjutande framgår att det mål som eftersträvas med det italienska tillfälliga solidaritetsbidraget just är att mildra effekterna av höjda priser och taxor inom energisektorn för företag och konsumenter, i enlighet med artikel 1.115 i lag nr 197. Det har inte heller bestritts att denna nationella bestämmelse omfattar verksamheter inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna, vilket krävs enligt artikel 14 i förordning 2022/1854. I artikel 1.116 i nämnda lag fastställs slutligen ett beskattningsunderlag och en skattesats som motsvarar det underlag och den sats som föreskrivs för det tillfälliga solidaritetsbidrag som införts genom förordningen.
41 Såsom jag påpekat i punkterna 57–60 ovan kan den åtgärd som är aktuell i det nationella målet nämligen endast kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd” när solidaritetsbidraget tillämpas på företag med verksamhet inom de sektorer som avses i artikel 14 i förordning 2022/1854.
42 Av kommissionens första rapport till rådet om det tillfälliga solidaritetsbidraget och de antagna motsvarande åtgärderna framgår dessutom att sex av de åtta medlemsstater som har antagit en motsvarande nationell åtgärd har utvidgat tillämpningsområdet för denna till att även omfatta andra ekonomiska sektorer än dem som avses i artikel 14 i förordning 2022/1854, såsom banksektorn (i Tjeckien), livsmedels- och detaljhandelssektorn (i Portugal) och försäljning av oljeprodukter och annan verksamhet inom energisektorn (i Belgien, Tjeckien, Estland och Ungern). Den italienska lagstiftaren antog för sin del en nationell åtgärd som redan tillämpades under räkenskapsåret 2022, innan den ändrades för räkenskapsåret 2023 för att ta hänsyn till kraven i denna förordning. Således har flera medlemsstater, i likhet med Italien, även tagit ut en skatt på övervinstervinster som gjorts av företag som är verksamma inom andra sektorer än dem som uttryckligen anges i artikel 14 i nämnda förordning. Se kommissionens rapport till rådet av den 30 november 2023, med rubriken ”Rapport om kapitel III i [förordning 2022/1854]. Solidaritetsbidraget och antagna motsvarande åtgärder: överblick” [COM (2023) 768 final], särskilt, s. 7.
43 Se punkt 27 ovan.
44 Enligt skäl 63 i förordning 2022/1854 bör målet för den nationella åtgärden anses likna det övergripande målet för det solidaritetsbidrag som fastställs i denna förordning när det består i att bidra till ”överkomliga energipriser” för konsumenterna. I förevarande fall förefaller detta emellertid vara det mål som eftersträvas med utvidgningen av tillämpningsområdet för den åtgärd som är aktuell i det nationella målet till att även omfatta övervinster som gjorts av företag som är verksamma inom elproduktion eller av andra aktörer inom energisektorn, och inte enbart av företag med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna.
45 Såsom framgår av beslutet om hänskjutande förefaller den åtgärd som är aktuell i det nationella målet generera högre intäkter än de intäkter som tillämpningen av det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i förordning 2022/1854 skulle resultera i, om detta bidrag hade begränsats till att endast avse övervinster för unionsföretag och fasta driftställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna i Italien.
46 Se dom av den 22 december 2022, Airbnb Ireland och Airbnb Payments UK (C-83/21, EU:C:2022:1018, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
47 Se punkt 19 ovan. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande var det dessutom först i december 2022 som dessa producenter både var föremål för det tillfälliga solidaritetsbidraget och intäktstaket.
48 Jag erinrar om att artikel 8.2 i förordning 2022/1854 syftar till att reglera det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över vid genomförandet av mekanismen med intäktstak. Syftet med denna bestämmelse är bland annat att, om en medlemsstat väljer att bibehålla eller införa åtgärder som ytterligare begränsar marknadsintäkterna, säkerställa att taket inte fastställs på ett godtyckligt sätt när en medlemsstat utnyttjar denna möjlighet och att vissa grundläggande principer i unionens energirätt upprätthålls. Se, mitt förslag till avgörande i målet 2Valorise Ham m.fl. (C-467/24, EU:C:2026:608, punkterna 86 och 123).
49 Jag påpekar i detta avseende att beslutet om hänskjutande inte innehåller någon omständighet som gör det möjligt att anse att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet inte uppfyller villkoren i artikel 8.2 i förordning 2022/1854. Jag tillägger att frågan huruvida nämnda villkor är uppfyllda ska bedömas mot bakgrund av de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet och inte kan bli föremål för en abstrakt bedömning. Det ankommer därför på den nationella domstolen att bland annat kontrollera huruvida den nationella åtgärd som är aktuell i det nationella målet och den mekanism i form av ett intäktstak som är tillämplig på de berörda producenterna tillsammans dels gör det möjligt att täcka och återvinna investerings- och driftskostnader för de berörda producenterna, dels gör det möjligt att leva upp till en förnuftig investerares förväntningar för att undvika eventuella ogynnsamma effekter på investeringarna. Se mitt förslag till avgörande i målet 2Valorise Ham m.fl. (C-467/24, EU:C:2026:608, punkt 87).