C-235/25

Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 3 september 2026

CELEX: 62025CC0235
Datum: 2026-09-03
Källa: eur-lex.europa.eu

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ATHANASIOS RANTOS

föredraget den 3 september 2026( 1 )

Mål C ‑ 235/25 [Villeme] ( i )

mot

Instituto Nacional de la Seguridad Social (INSS)

(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Superior de Justicia de Cataluña (Överdomstolen i Katalonien, Spanien))

” Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 2000/78/EG – Likabehandling i arbetslivet – Förbud mot diskriminering på grund av funktionshinder – Artikel 3.1 c och 3.3 – Tillämpningsområde – Begreppet anställnings- och arbetsvillkor – Utbetalningar från ett offentligt system för social trygghet – Artikel 5 – Rimliga anpassningsåtgärder – Polistjänsteman vid den lokala polisen – Beviljande av pension på grund av fullständig bestående oförmåga att utföra samtliga uppgifter eller uppgifter som är väsentliga för personens vanliga arbete på grund av en sjukdom som inte är arbetsrelaterad – Pensionens oförenlighet med utövande av arbete i inre tjänst – Undantag som grundar sig på erkännandet av rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning, på lika villkor som andra ”

I. Inledning

1. GC, som vanligtvis arbetar som polistjänsteman vid den lokala polisen, uppbär pension för fullständig, bestående arbetsoförmåga, som beviljats till följd av att han har erkänts vara oförmögen att utföra samtliga arbetsuppgifter eller uppgifter som är väsentliga för hans yrke. Hans arbetsgivare har därför omplacerat honom till ”inre tjänst”, inom vilken han utför administrativa uppgifter och uppgifter som består i att tillhandahålla service till allmänheten, vilka skiljer sig från dem som låg till grund för invaliditetsförklaringen. Instituto Nacional de la Seguridad Social (INSS) (Nationella institutet för social trygghet, Spanien) ansåg att utövandet av dessa uppgifter var oförenligt med rätten till denna pension och väckte därför talan mot GC vid nationell domstol.

2. I vilken utsträckning leder direktiv 2000/78/EG( 2 ), jämfört med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som ingicks i New York den 13 december 2006( 3 ) och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2010/48/EG av den 26 november 2009( 4 ) (nedan kallad FN-konventionen), till att det ska anses att omplaceringen till inre tjänst kan utgöra en lämplig åtgärd inom ramen för rimliga anpassningsåtgärder, i den mening som avses i artikel 5 i direktivet, som således gör det möjligt för den berörda arbetstagaren att uppbära pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga samtidigt som vederbörande fortsätter sin yrkesverksamhet som polistjänsteman vid den lokala polismyndigheten? Det är i huvudsak den fråga som Tribunal Superior de Justicia de Cataluña (Överdomstolen i den autonoma regionen Katalonien, Spanien) har ställt.

3. Förevarande mål, som följer i spåren av domarna HR Rail( 5 ) och Ca Na Negreta( 6 ), föranleder domstolen att klargöra räckvidden av medlemsstaternas skyldighet enligt unionsrätten och tolkad i överensstämmelse med FN-konventionen att säkerställa och främja utövandet av rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att främja deras fortsatta anställning, även när de har förvärvat ett funktionshinder under anställningen.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Internationell rätt

4. I FN-konventionen föreskrivs i punkt e i inledningen följande:

”erkänner att ’funktionsnedsättning’ och ’funktionshinder’ är begrepp under utveckling och att funktionshinder härrör från samspel mellan personer med funktionsnedsättningar och hinder som är betingade av attityder och miljön, vilka motverkar deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra,”

5. Artikel 1 i denna konvention, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:

”Denna konventions syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde.

Personer med funktionsnedsättning innefattar bl.a. personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra.”

6. I artikel 2 i FN-konventionen, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”För de syften som avses i konventionen gäller följande definitioner

…

Diskriminering på grund av funktionsnedsättning betyder varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av funktionsnedsättning som har till syfte eller verkan att inskränka eller omintetgöra erkännande, åtnjutande eller utövande på samma villkor som andra av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och civila området eller på andra områden. Det omfattar alla former av diskriminering, inklusive underlåtenhet att göra skälig anpassning.

Skälig anpassning betyder nödvändiga och ändamålsenliga ändringar och anpassningar, som inte innebär en oproportionerlig eller omotiverad börda när så behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning på samma villkor som andra kan åtnjuta eller utöva alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

…”

7. I artikel 5 i samma konvention, med rubriken ”Jämlikhet och icke-diskriminering”, föreskrivs följande i punkt 3:

”För att främja jämlikhet och avskaffa diskriminering ska konventionsstaterna vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att skälig anpassning tillhandahålls.”

8. I artikel 27 i FN-konventionen, med rubriken ”Arbete och sysselsättning”, anges följande i punkt 1:

”Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. Det innefattar rätten att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete på arbetsmarknaden och i en arbetsmiljö som är öppen, som främjar integration och är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Konventionsstaterna ska skydda och främja förverkligande av rätten till arbete, även för personer som förvärvar funktionsnedsättning under anställning, genom att vidta ändamålsenliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bl.a.

a) förbjuda diskriminering på grund av funktionsnedsättning med avseende på alla frågor som gäller alla former av yrkesverksamhet, inklusive rekryteringsvillkor, anställning och sysselsättning, bibehållande av anställning, befordran samt en säker och hälsosam arbetsmiljö,

…

e) främja möjligheter till anställning och befordran för personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden och hjälp med att finna, erhålla, bibehålla och återgå till en anställning,

…

g) anställa personer med funktionsnedsättning i den offentliga sektorn,

…

i) säkerställa att skälig anpassning på arbetsplatsen erbjuds personer med funktionsnedsättning,

…”

B. Unionsrätt

9. Skälen 13, 16, 18, 20, 21 och 28 i direktiv 2000/78 har följande lydelse:

”(13) Detta direktiv gäller inte system för social trygghet och socialt skydd vilkas förmåner inte jämställs med lön i den betydelse denna term ges vid tillämpningen av artikel 141 i EG‑fördraget, och inte heller statliga utbetalningar som syftar till att ge tillträde till anställning eller fortsatt anställning.

…

(16) Åtgärder för att anpassa arbetsplatserna till funktionshindrade personers behov spelar en viktig roll när det gäller att bekämpa diskriminering på grund av funktionshinder.

…

(18) Detta direktiv får i synnerhet inte leda till att försvarsmakten, polisen, kriminalvårdsmyndigheterna eller räddningstjänsten åläggs att anställa eller ge fortsatt anställning åt personer som inte har den förmåga som krävs för att utföra samtliga uppgifter som de kan åläggas att utföra med hänsyn till dessa myndigheters legitima krav på att vara funktionsdugliga.

…

(20) Lämpliga åtgärder bör vidtas, dvs. effektiva och praktiska åtgärder för att organisera arbetsplatsen med hänsyn till personer med funktionshinder, t.ex. inredning av lokaler eller anpassning av utrustning, arbetstakt, arbetsfördelning, utbildningsmöjligheter eller arbetsledning.

(21) I syfte att avgöra huruvida åtgärderna blir alltför betungande, bör man särskilt beakta de ekonomiska och andra kostnader som åtgärderna medför, organisationens eller företagets storlek och ekonomiska resurser och möjligheten att erhålla offentliga medel eller annat stöd.

…

(28) I detta direktiv fastställs minimikrav, vilket ger medlemsstaterna möjlighet att införa eller behålla mer förmånliga bestämmelser. …”

10. Artikel 1 i denna konvention, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

11. Artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Begreppet diskriminering”, har följande lydelse i punkterna 1 och 2:

”1. I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2. Enligt punkt 1 skall

a) direkt diskriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation,

b) indirekt diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med en viss religion eller övertygelse, ett visst funktionshinder, en viss ålder, eller en viss sexuell läggning jämfört med andra personer, om inte

i) bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt motiveras av ett berättigat mål och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga, eller

ii) när det gäller personer med ett visst funktionshinder, arbetsgivaren eller varje person eller organisation på vilken detta direktiv är tillämpligt är skyldig, enligt den nationella lagstiftningen, att vidta lämpliga åtgärder i enlighet med principerna i artikel 5 för att undanröja de nackdelar som denna bestämmelse, detta kriterium eller förfaringssätt för med sig.”

12. I artikel 3, med rubriken ”Tillämpningsområde”, i direktiv 2000/78 föreskrivs följande i punkt 1 c och punkt 3:

”1. Inom ramen för gemenskapens befogenheter skall detta direktiv tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om följande:

…

c) Anställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner.

…

3. Detta direktiv skall inte tillämpas på utbetalningar från offentliga system eller liknande, däribland offentliga system för social trygghet eller socialt skydd.”

13. I artikel 5 i direktiv 2000/78, med rubriken ”Rimliga anpassningsåtgärder för personer med funktionshinder”, föreskrivs följande:

”För att garantera principen om likabehandling för personer med funktionshinder skall rimliga anpassningsåtgärder vidtas. Detta innebär att arbetsgivaren skall vidta de åtgärder som behövs i det konkreta fallet för att göra det möjligt för en person med funktionshinder att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, eller att genomgå utbildning, såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren. Om denna börda i tillräcklig grad kompenseras genom åtgärder som redan ingår i den berörda medlemsstatens politik för personer med funktionshinder bör den inte anses oproportionerlig.”

14. I artikel 7 i direktivet, som har rubriken ”Positiv särbehandling och särskilda åtgärder”, föreskrivs följande:

”1. I syfte att säkerställa full jämlikhet i yrkeslivet får principen om likabehandling inte hindra en medlemsstat från att behålla eller besluta om särskilda åtgärder för att förhindra att personer på någon av de grunder som anges i artikel 1 missgynnas eller att kompensera för ett sådant missgynnande.

2. När det gäller personer med funktionshinder får principen om likabehandling inte utgöra hinder för medlemsstaterna att behålla eller anta bestämmelser om skydd för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen eller för åtgärder som syftar till att införa eller behålla bestämmelser eller förmåner i syfte att skydda dessa personer eller bidra till att de blir delaktiga i arbetslivet.”

15. Artikel 8 i direktivet, med rubriken ”Minimikrav”, har följande lydelse i punkt 1:

”Medlemsstaterna får införa eller behålla bestämmelser som är mer fördelaktiga när det gäller att upprätthålla principen om likabehandling än de som anges i detta direktiv.”

C. Spansk rätt

1. LGSS

16. I artikel 194 i Ley General de Seguridad Social (allmän lag om social trygghet), i dess konsoliderade lydelse enligt Real Decreto Legislativo 8/2015 (kungligt lagstiftningsdekret 8/2015) av den 30 oktober 2015( 7 ) (nedan kallad LGSS), i dess lydelse enligt den tjugosjätte övergångsbestämmelsen, föreskrivs följande:

”2. Vid olycka, oavsett om den är yrkesrelaterad eller inte, avses med vanligt arbete det yrke som arbetstagaren normalt utövade vid tidpunkten för olyckan. Vid sjukdom, oavsett om den är yrkesrelaterad eller inte, avses med vanligt arbete det yrke som arbetstagaren huvudsakligen ägnade sig åt under den period som föregick den dag då arbetsoförmågan anses ha uppstått enligt lagstiftningen.

…

4. Med fullständig bestående oförmåga att utöva det vanliga yrket avses sådan oförmåga som hindrar arbetstagaren från att utföra samtliga uppgifter, eller de väsentliga arbetsuppgifterna, inom detta yrke, förutsatt att arbetstagaren kan ägna sig åt ett annat yrke.”

17. I artikel 196.2 första stycket i nämnda lag föreskrivs följande:

”Den ekonomiska förmånen vid bestående arbetsoförmåga utgörs av en pension i form av en livränta, vilken i undantagsfall kan ersättas med utbetalning av ett engångsbelopp om mottagaren är under 60 år.”

18. I artikel 198.1 första stycket i nämnda lag anges följande:

”Vid fullständig bestående arbetsoförmåga ska livränta utgå som är förenlig med den lön som arbetstagaren kan erhålla i samma företag eller i ett annat företag, under förutsättning att arbetsuppgifterna skiljer sig från dem som gav upphov till den fullständiga bestående arbetsoförmågan.”

2. Bestämmelserna om inre tjänst vid den lokala polismyndigheten i Katalonien

19. I artikel 43 i Ley 16/1991 de las Policías Locales (lag nr 16/1991 om den lokala polisen) av den 10 juli 1991,( 8 ) som antogs av Comunidad Autónoma de Cataluña (den autonoma regionen Katalonien, Spanien) (nedan kallad lag nr 16/1991), med rubriken ”Inre tjänst”, föreskrivs följande:

”1. Lokala poliser som enligt ett läkarutlåtande eller på grund av sin ålder, som under inga omständigheter får understiga 57 år, har nedsatt förmåga att utföra sina ordinarie arbetsuppgifter, ska omplaceras till inre tjänst i enlighet med bestämmelserna i de relevanta kommunala föreskrifterna.

2. Polistjänstemän vid den lokala polisen ska i allmänhet arbeta i inre tjänst inom den avdelning som de tillhör, genom att utföra andra uppgifter i samma kategori. Om detta inte är möjligt, antingen på grund av att det saknas lediga tjänster eller på grund av polistjänstemannens arbetsoförmåga, kan de omplaceras till andra arbetsplatser inom samma lokala myndighet för att utföra annat arbete som är lämpligt för deras kategori.

3. Omplacering till inre tjänst ska inte medföra någon minskning av grundlönen eller den personliga lönegraden för de berörda anställda.”

III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen

20. Sedan den 14 juni 2018 uppbär GC, som vanligtvis arbetar som lokalpolis, en pension för fullständig bestående arbetsoförmåga till följd av en icke-arbetsrelaterad sjukdom.( 9 ) Från och med den 1 december 2020 har han, på grund av sin minskade fysiska förmåga, placerats i systemet för ”inre tjänst” (” segunda actividad ”), inom ramen för vilket han fortsätter att tjänstgöra inom den lokala poliskåren. GC, som nu ansvarar för administrativa uppgifter och stöd till medborgarna, är befriad från uppgifter som kräver fysisk ansträngning och har inte längre uppgifter som rör skyddet av den allmänna säkerheten. Denna placering åtföljdes av en minskning av hans lön till följd av indragning av tillägg för nattarbete och under veckoslut. GC placerades dessutom i en yrkeskategori på nivå C1, som är lägre än den för hans ursprungliga arbetsuppgifter.

21. Den 10 mars 2021 väckte INSS talan mot GC vid Juzgado de lo Social n o 3 de Girona (Arbetsdomstol nr 3 i Girona, Spanien) och yrkade att domstolen skulle fastställa att hans pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga var oförenlig med tjänsteutövningen inom ramen för den inre tjänsten. INSS yrkade därvid återbetalning av denna pension motsvarande det belopp som erhållits fram till dagen för talans väckande, och det belopp som erhållits under förfarandet. Genom dom av den 13 februari 2024 biföll nämnda domstol talan och förordnade att utbetalningen av GC:s pension skulle innehållas så länge han fortfarande var placerad i inre tjänst, och förpliktade honom att återbetala de belopp som erhållits i form av denna pension fram till dagen för domen, det vill säga 41 955,84 euro, och de belopp som erhållits fram till dess att förmånen korrigerats.

22. GC överklagade denna dom till Tribunal Superior de Justicia de Cataluña (Överdomstolen i den autonoma regionen Katalonien), som är den hänskjutande domstolen. Till stöd för sitt överklagande anförde han att det följer av rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), avseende tolkningen av den nationella lagstiftningen om social trygghet, att en pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga som beviljas för en person som vanligen arbetar som polistjänsteman vid den lokala polisen är oförenlig med arbete i inre tjänst, även om de arbetsuppgifter som utförs skiljer sig från dem som gett upphov till erkännandet av arbetsoförmågan (nedan kallad den nationella rättspraxis som avses). GC hävdade emellertid att denna rättspraxis strider mot artiklarna 1, 3 och 7 i direktiv 2000/78 samt mot artiklarna 5 och 27 i FN-konventionen. Han yrkade följaktligen att samma dom skulle upphävas med motiveringen att förklaringen att hans pension var oförenlig med tjänsteutövningen inom ramen för den inre tjänsten och begäran om återbetalning av denna pension utgjorde diskriminering på grund av funktionshinder. INSS gjorde för sin del gällande att domen från Juzgado de lo Social n o 3 de Girona (Arbetsdomstol nr 3 i Girona) skulle fastställas, eftersom tvisten redan hade avgjorts av Tribunal Supremo (Högsta domstolen).

23. Den hänskjutande domstolen har för det första angett att den hyser tvivel om huruvida direktiv 2000/78 är tillämpligt i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att enligt den nationella rättspraxis som avses måste en arbetstagare som har beviljats pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga upphöra att arbeta som polis för att fortsätta att erhålla denna förmån, och därför avsluta sin offentliga anställning. Enligt denna rättspraxis kan det krävas att arbetet upphör på detta sätt i en situation där polistjänstemannen hädanefter arbetar i inre tjänst, även när detta byte av uppgifter har åtföljts av en lönesänkning, såsom i förevarande fall. Under dessa omständigheter anser den hänskjutande domstolen att de garantier som föreskrivs i direktivet kan tillämpas, enligt artikel 3.1 c i direktivet, eftersom en sådan skyldighet avser anställnings- och arbetsvillkor, däribland uppsägning, vilket ska förstås som samtliga fall där ett anställningsavtal upphör att gälla och det inte sker på arbetstagarens initiativ.

24. Den hänskjutande domstolen har även understrukit att pensionen för fullständig bestående arbetsoförmåga enligt nationell rätt syftar till att kompensera för det inkomstbortfall som följer av att den arbetstagare som förklarats sakna arbetsförmåga inte kan fortsätta att utföra de arbetsuppgifter som ingår i vederbörandes vanliga arbete. Denna livränta, som utbetalas inom ramen för det offentliga systemet för social trygghet, beräknas på grundval av de löner som den berörde har uppburit under de senaste 96 månaderna, dividerat med 112, för vilka det i allmänhet tillämpas en procentsats på 55 procent. Det skulle således kunna anses, i den mening som avses i artikel 3.3 i nämnda direktiv, att pensionen på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga betalas ut till förmånstagaren på grund av dennes arbete hos arbetsgivaren, vilket innebär att direktivet är tillämpligt i målet vid den nationella domstolen.

25. För det andra, för det fall direktiv 2000/78 är tillämpligt i förevarande fall, anser den hänskjutande domstolen för det första att en sådan arbetstagare som GC kan anses vara en ”person med funktionshinder” i den mening som avses i EU-domstolens praxis.( 10 ) Den har i detta avseende gjort gällande att CG lider av en kronisk fysisk begränsning som hindrar honom från att utföra sina vanliga uppgifter avseende skydd för allmän säkerhet och att han följaktligen har beviljats pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga.

26. Vidare har GC, inom ramen för sin inre tjänst, begränsat sig till att fullgöra administrativa uppgifter och uppgifter som består i att tillhandahålla service till allmänheten, och har inte utfört några uppgifter avseende den allmänna säkerheten. Han har således upphört att åtnjuta lönetillägg, samtidigt som han har blivit nedgraderad med avseende på den yrkeskategori som han hädanefter är placerad i.

27. Slutligen ska, i enlighet med relevant nationell rättspraxis, GC:s pension innehållas och samtliga belopp som redan har uppburits i detta avseende återbetalas. Även om de arbetsuppgifter som han utför inom ramen för den inre tjänsten skiljer sig från dem som gav upphov till erkännandet av hans fullständiga bestående arbetsoförmåga och hans pension motsvarar ungefär hälften av hans tidigare lön, är nämligen rätten till denna pension oförenlig med den lön som han erhåller för sina nya arbetsuppgifter. Av detta följer att den funktionshindrade arbetstagaren antingen måste avstå från sin offentliga anställning, som han eller hon numera har, eller från den pension som han eller hon har beviljats.

28. Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att den nationella rättspraxis som avses skulle kunna undergräva den ändamålsenliga verkan av artikel 5 i direktiv 2000/78, tolkad i enlighet med artiklarna 21 och 26 i stadgan samt artiklarna 2 och 27.1 i FN-konventionen. Dessa bestämmelser syftar nämligen till att i största möjliga utsträckning främja funktionshindrade personers integration på arbetsmarknaden genom att förebygga nackdelar och utestängning från arbetsmarknaden på grund av deras funktionshinder. En nationell rättspraxis enligt vilken en arbetstagare med funktionshinder, som har omplacerats för att utföra andra arbetsuppgifter, med lägre lön, är skyldig att avstå från denna anställning för att kunna fortsätta att uppbära sin pension för fullständig bestående arbetsoförmåga skulle kunna utgöra diskriminering på grund av funktionshinder, i den mening som avses i artikel 2 i FN-konventionen, genom att frånta arbetstagaren rätten till anställning och social trygghet.

29. Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Superior de Justicia de Cataluña (Överdomstolen i den autonoma regionen Katalonien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1) Ska artikel 3.1 c och 3.3 i [direktiv 2000/78] tolkas så, att direktivet är tillämpligt när en lokal polistjänsteman, som har beviljats pension för fullständig bestående arbetsoförmåga på grund av ett fysiskt funktionshinder och som har omplacerats till inre tjänst och fått andra administrativa arbetsuppgifter och uppgifter bestående i att tillhandahålla service till allmänheten än de som polistjänstemannen utförde vid tidpunkten för fastställandet av arbetsoförmågan, måste avsluta sin offentliga anställning som lokal polistjänsteman för att erhålla denna pension?

2) Ska artikel 5 i direktiv 2000/78, tolkad mot bakgrund av artiklarna 21 och 26 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artiklarna 2 och 27.1 i [FN-konventionen], tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken en lokal polistjänsteman som har omplacerats och som har beviljats pension för fullständig bestående arbetsoförmåga måste avsluta sin anställning som lokal polistjänsteman för att kunna uppbära denna pension, när polistjänstemannen redan har börjat utföra andra arbetsuppgifter än de som han eller hon utförde vid tidpunkten för invaliditetsförklaringen och till följd av detta har fått en lönesänkning?”

30. CG, INSS, den spanska och den grekiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till EU-domstolen.

IV. Bedömning

31. Den hänskjutande domstolen har ställt sina två tolkningsfrågor, som jag föreslår ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 c och 3.3 samt artikel 5 i direktiv 2000/78, jämförda med artiklarna 21 och 26 i stadgan samt artiklarna 2 och 27 i FN-konventionen, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken en arbetstagare som vanligtvis utövar yrket som polistjänsteman vid den lokala polismyndigheten, och som har beviljats en pension på grund av fullständig bestående oförmåga att utföra samtliga uppgifter, eller de väsentliga arbetsuppgifterna, inom sitt yrke, till följd av att det under anställningsförhållandet har uppkommit ett funktionshinder, inte längre har rätt att uppbära denna pension när vederbörande av arbetsgivaren har omplacerats till inre tjänst, inom ramen för vilken nämnda arbetstagare endast fullgör administrativa uppgifter och uppgifter som består i att tillhandahålla service till allmänheten.

A. Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning

32. Den spanska regeringen har gjort gällande att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den tolkning av unionsrätten som den hänskjutande domstolen har begärt saknar samband med saken i det nationella målet.

33. För det första framgår det av de faktiska omständigheterna i det nationella målet, vilka anges i beslutet om hänskjutande, att den talan som INSS väckte mot GC den 10 mars 2021 syftade till att få fastställt att hans pension för fullständig bestående arbetsoförmåga var oförenlig med arbete i inre tjänst. INSS har således endast begärt att utbetalningen av denna pension ska upphöra och att de belopp som erhållits i detta avseende ska återbetalas. Enligt tolkningsfrågornas lydelse är GC emellertid skyldig att lämna sin anställning som offentlig tjänsteman vid den lokala polisen. Dessa frågor är således hypotetiska, eftersom den hänskjutande domstolens frågor inte motsvarar den situation som är aktuell i det nationella målet.

34. För det andra innebär artikel 198.1 första stycket LGSS, såsom den tolkats i den nationella rättspraxis som avses, ett förbud mot att kumulera pension för fullständig bestående arbetsoförmåga med lön för utövandet av det arbete på grundval av vilket denna arbetsoförmåga har erkänts. Det framgår emellertid bland annat av lydelsen av den andra tolkningsfrågan att den hänskjutande domstolen anser att GC ”redan har börjat utföra andra arbetsuppgifter än de som vederbörande utförde vid tidpunkten för invaliditetsförklaringen”. Den hänskjutande domstolen borde därför, på grundval av nationell rätt, dra slutsatsen att GC:s erhållande av denna pension inte är oförenligt med utövandet av arbetsuppgifter i den inre tjänsten, vilket innebär att unionsrätten inte är tillämplig i det nationella målet. Mellan erkännandet av GC:s arbetsoförmåga den 14 juni 2018 och den 1 december 2020, det vill säga den dag då han återinträdde i tjänst som lokal polistjänsteman inom ramen för inre tjänst, har möjligheten att uppbära nämnda pension samtidigt som han utövar yrkesverksamhet inte bestritts, eftersom de arbetsuppgifter som utfördes skilde sig från dem som gav upphov till erkännandet av denna arbetsoförmåga.

35. INSS har dessutom, utan att formellt framställa en invändning om rättegångshinder avseende tolkningsfrågorna, gjort gällande att beslutet om hänskjutande innehåller flera felaktiga påståenden.

36. För det första hade GC fram till den 2 mars 2023 inte ställning som ”person med funktionshinder” i den mening som avses i den spanska lagstiftningen, bland annat vad gäller tillämpningen av det skydd som ges enligt nationell arbetsrätt. Fram till detta datum, efter det att han erkänts vara arbetsoförmögen, förefaller det nämligen inte som om han har styrkt en funktionsnedsättning på 33 procent eller mer, vilket är det enda giltiga kriteriet för att erhålla denna ställning.

37. För det andra har INSS bestritt att anställningsförhållandet automatiskt upphör om arbetsoförmågan erkänns, även om INSS delar den hänskjutande domstolens uppfattning att en arbetstagare som har beviljats pension vid fullständig bestående arbetsoförmåga måste upphöra att utöva sitt vanliga arbete för att fortsätta att uppbära denna pension. Ett sådant erkännande skulle nämligen, beroende på arbetstagarens val, antingen kunna leda till att utbetalningen av hans pension dras in när arbetstagaren beslutar att fortsätta med samma arbete, eller leda till att anställningsförhållandet avbryts om han eller hon önskar behålla denna pension.

38. För det tredje har Tribunal Supremo (Högsta domstolen) fastställt en rättspraxis enligt vilken de arbetsuppgifter som utförs inom ramen för den ordinarie polistjänsten (” primera actividad ”) och inom ramen för den inre tjänsten (” segunda actividad ”) inom den lokala polisen tillhör samma yrke och samma uppgifter vid fastställandet av graden av fullständig bestående arbetsoförmåga. GC utför följaktligen inte, inom ramen för den inre tjänsten, uppgifter som skiljer sig från dem för vilka han har ansetts vara fullständigt och bestående arbetsoförmögen. Den hänskjutande domstolens påstående att arbetstagaren, för att komma i åtnjutande av en pension vid fullständig bestående arbetsoförmåga, är skyldig att säga upp sin anställning som polistjänsteman vid den lokala polisen, även om han numera utför andra arbetsuppgifter än dem som gav upphov till erkännandet av denna arbetsoförmåga, är således felaktigt. INSS har i detta avseende understrukit att GC sedan hans pension beviljades varit anställd av privata företag för att utöva ett annat arbete innan GC placerades i systemet för inre tjänstgöring.

39. För det fjärde motsätter sig INSS den hänskjutande domstolens tolkning vad gäller metoden för att beräkna pension för fullständig bestående arbetsoförmåga.( 11 ) Enligt den tillämpliga nationella lagstiftningen beräknas nämligen pensionen även på grundval av ett kriterium som den hänskjutande domstolen inte har nämnt, det vill säga arbetstagarens avgiftsinsats under hela sitt yrkesliv, med beaktande av den period under vilken han inte har betalat in avgifter, från den dag då arbetsoförmågan erkändes till den dag då han uppnår den lagstadgade åldern för ålderspension, och med beaktande av de avgifter som har betalats in till samtliga arbetsgivare han arbetat för.

40. Enligt EU-domstolens fasta praxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. Eftersom den hänskjutande domstolen är ensam behörig att tolka och tillämpa nationell rätt, ankommer det på EU-domstolen att beakta det rättsliga sammanhang i vilket tolkningsfrågorna ingår, såsom det definieras i beslutet om hänskjutande. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas av EU-domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.( 12 )

41. I förevarande fall har den hänskjutande domstolen på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för det rättsliga och faktiska sammanhang i vilket det nationella målet ingår, eftersom den första tolkningsfrågan specifikt syftar till att få klarhet i huruvida tvisten omfattas av unionsrättens materiella tillämpningsområde. I detta sammanhang fann nämnda domstol bland annat att GC var skyldig att lämna sin offentliga anställning som lokal polistjänsteman för att fortsätta att uppbära pension för fullständig bestående arbetsoförmåga. Frågan huruvida de antaganden som den hänskjutande domstolen grundar sin bedömning på i sina frågor är felaktiga eller inte utgör en fråga om de faktiska omständigheterna, vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva.( 13 )

42. Den hänskjutande domstolen har dessutom i tillräcklig utsträckning angett de skäl som fått den att undra över tolkningen av de unionsrättsliga bestämmelser som nämns i dess frågor, vars svar den anser vara nödvändigt för att den ska kunna döma i saken, bland annat genom att understryka att även om GC:s arbetsuppgifter har ändrats i samband med hans placering i systemet för inre tjänst, är det enligt den nationella rättspraxis som avses – som arbetstagaren påstår strida mot unionsrätten – inte möjligt för honom att fortsätta att uppbära sin pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga. Den begärda tolkningen av unionsrätten kan således inte anses sakna samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller vara hypotetisk. Under dessa omständigheter är den presumtion om relevans som det erinras om i punkt 40 ovan inte bruten.

43. Av detta följer att tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning.

B. Prövning i sak

44. Det ska inledningsvis erinras om att direktiv 2000/78, på det område som omfattas av direktivet, konkretiserar den allmänna principen om icke-diskriminering i artikel 21 i stadgan, enligt vilken all diskriminering på grund av bland annat funktionshinder är förbjuden. I artikel 26 i stadgan föreskrivs att Europeiska unionen erkänner och respekterar rätten för personer med funktionshinder att få del av åtgärder som syftar till att säkerställa deras oberoende, sociala och yrkesmässiga integrering och deltagande i samhällslivet.( 14 )

45. I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att enligt artikel 43 i lag nr 16/1991 ska poliser vid den lokala polisen som har nedsatt förmåga att utföra sina sedvanliga uppgifter enligt ett läkarutlåtande placeras i inre tjänst och de ska i allmänhet utföra detta arbete inom den avdelning som de tillhör, genom att utföra andra arbetsuppgifter i samma kategori. Den hänskjutande domstolen har preciserat att GC, inom ramen för sin inre tjänst, begränsat sig till att fullgöra administrativa uppgifter och uppgifter som består i att tillhandahålla service till allmänheten, och att GC inte har utfört några uppgifter avseende den allmänna säkerheten.

46. Jag erinrar därvid om att skäl 18 i direktiv 2000/78 preciserar att direktivet inte får leda till att polisen åläggs att ge fortsatt anställning åt personer som inte har den förmåga som krävs för att utföra samtliga uppgifter som de kan åläggas att utföra med hänsyn till dessa myndigheters legitima krav på att vara funktionsdugliga.( 15 ) Genom artikel 43 i lag nr 16/1991 infördes följaktligen ett system till förmån för lokala poliser som är oförmögna att utföra samtliga sina uppgifter, vilket inte föreskrivs i detta direktiv.

47. Jag anser att detta system inte omfattas av artikel 7.2 i nämnda direktiv, som rör positiv särbehandling, eftersom det avser alla personer med nedsatt arbetsförmåga, och inte specifikt arbetstagare med funktionshinder, i den mening som avses i direktivet. Enligt domstolens praxis tillåter nämligen sistnämnda bestämmelse att det görs åtskillnad på grund av ett funktionshinder , under förutsättning att en sådan åtskillnad följer av bestämmelser om skydd för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen eller av åtgärder som syftar till att införa eller behålla bestämmelser eller förmåner i syfte att skydda personer med funktionshinder eller bidra till att de blir delaktiga i arbetslivet.( 16 )

48. I artikel 8.1 i direktiv 2000/78, jämförd med skäl 28 i direktivet, föreskrivs dessutom att medlemsstaterna får införa eller behålla bestämmelser som är fördelaktigare när det gäller att upprätthålla principen om likabehandling än de som anges i detta direktiv.( 17 ) Jag anser att artikel 43 i lag nr 16/1991 kan anses vara en fördelaktigare bestämmelse i den mening som avses i artikel 8.1. Den omständigheten att medlemsstaterna inte är skyldiga att behålla eller vidta sådana åtgärder som de som föreskrivs i denna bestämmelse, utan har ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende, innebär inte att en regel som antagits av medlemsstaterna, såsom den som är aktuell i det nationella målet, faller utanför unionsrättens tillämpningsområde.( 18 ) Även om medlemsstaterna tillerkänns ett utrymme för skönsmässig bedömning, ankommer det med andra ord på dem att vid genomförandet av sin nationella lagstiftning se till att all diskriminering på grund av funktionshinder förhindras, så att inte den ändamålsenliga verkan av den allmänna ram för likabehandling i arbetslivet som inrättats genom nämnda direktiv undergrävs.( 19 )

49. Det framgår även av beslutet om hänskjutande att det i artikel 198.1 första stycket LGSS föreskrivs att vid fullständig bestående arbetsoförmåga ska livränta utgå som är förenlig med den lön som arbetstagaren kan erhålla i samma företag eller i ett annat företag, under förutsättning att arbetsuppgifterna skiljer sig från dem som gav upphov till den fullständiga bestående arbetsoförmågan. Den hänskjutande domstolen har angett att den nationella rättspraxis som avses har tolkat denna bestämmelse så, att beviljande av pension på grund av fullständig bestående oförmåga att utöva det ordinarie arbetet som lokal polistjänsteman är oförenligt med utbetalning av lön när arbetstagaren, inom ramen för inre tjänst, i praktiken utför andra arbetsuppgifter än dem som gav upphov till erkännandet av bestående arbetsoförmåga.( 20 ) Den hänskjutande domstolen har härav dragit slutsatsen att den arbetstagare som har beviljats en sådan pension är skyldig att upphöra att utöva sitt vanliga arbete för att fortsätta att uppbära denna pension, genom att avsluta sin offentliga eller privata anställning, även om hans arbetsuppgifter numera är annorlunda, och då få sin lön sänkt.

50. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida direktiv 2000/78 är tillämpligt på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet och, om så är fallet, huruvida detta direktiv, jämfört med artiklarna 21 och 26 i stadgan samt artiklarna 2 och 27.1 i FN-konventionen, utgör hinder för en sådan nationell rättspraxis som den som beskrivs i beslutet om hänskjutande.

51. Vad gäller direktivets tillämplighet erinrar jag om att begreppet funktionshinder, i den mening som avses i direktivet, ska förstås så, att det avser en begränsning av funktionsförmågan till följd av bland annat varaktiga fysiska, psykiska eller mentala skador, vilka i samspel med olika hinder kan motverka den berörda personens fulla och verkliga deltagande i arbetslivet på lika villkor som andra arbetstagare. Om en behandlingsbar eller obotlig sjukdom medför en sådan begränsning av personens funktionsförmåga och om denna begränsning är långvarig, kan en sådan sjukdom omfattas av begreppet funktionshinder, i enlighet med direktiv 2000/78. Frågan huruvida begränsningen är varaktig ska prövas med hänsyn till den berörda personens oförmåga vid den tidpunkt då den åtgärd som påstås diskriminera den berörda personen vidtogs. Bland de faktorer som kännetecknar att en begränsning är ”varaktig” återfinns bland annat det förhållandet att den arbetsoförmåga den berörda personen lider av – vid tidpunkten för den påstått diskriminerande handlingen – inte har några utsikter att upphöra inom en snar framtid eller att arbetsoförmågan kan komma att dra ut betydligt på tiden innan den berörda personen är återställd.( 21 )

52. I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att GC lider av en kronisk fysisk begränsning som hindrar honom från att utföra sina vanliga uppgifter avseende skydd för allmän säkerhet, vilket är skälet till att han har rätt till pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga till följd av en sjukdom som inte är yrkesrelaterad.

53. Enligt domstolens fasta praxis påverkar den omständigheten att den berörda personen erkänns som en person med funktionshinder enligt nationell rätt inte att vederbörande har ett funktionshinder i den mening som avses i direktiv 2000/78.( 22 ) Den omständigheten att GC först från och med den 2 mars 2023, såsom INSS har hävdat i sitt skriftliga yttrande,( 23 ) fick ställning som ”person med funktionshinder” med tillämpning av spansk lagstiftning är däremot inte heller av avgörande betydelse i detta avseende.

54. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida GC:s oförmåga, vid tidpunkten för INSS talan den 10 mars 2021, uppfyllde de villkor som anges i punkt 51 i förevarande förslag till avgörande. Om så är fallet ska GC anses ha ett funktionshinder i den mening som avses i direktiv 2000/78 vid denna tidpunkt.

55. Om så är fallet följder det av artikel 3.1 c i detta direktiv att det, inom ramen för unionens befogenheter, ska tillämpas ”på alla personer, såväl inom den offentliga som inom den privata sektorn, inklusive offentliga organ” i fråga om ”[a]nställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner”. Tillämpningsområdet för direktivet ska emellertid – mot bakgrund av artikel 3.3 i direktivet i förening med skäl 13 i direktivet – förstås så, att det inte omfattar system för social trygghet och socialt skydd vars förmåner inte kan jämställas med lön i den betydelse denna term ges vid tillämpningen av artikel 157.2 FEUF.( 24 )

56. I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att den pension för fullständig bestående arbetsoförmåga som GC uppbär, beräknad på grundval av de inbetalda avgifterna avseende lön som den berörda personen har uppburit under de senaste 96 månaderna, har beviljats på grund av hans arbete hos sin arbetsgivare. Den hänskjutande domstolen har härav dragit slutsatsen att denna pension utgör ”lön” i den mening som avses i artikel 157 FEUF och att den således inte omfattas av artikel 3.3 i direktiv 2000/78. INSS har å sin sida i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att nämnda pension inte har utformats till förmån för en särskild kategori av arbetstagare och att den inte är beroende av ett anställningsförhållande med den senaste arbetsgivaren. Samma pension kan således inte likställas med ”lön” i den mening som avses i artikel 157 FEUF och kan inte heller anses vara ett ”anställningsvillkor” i den mening som avses i detta direktiv.

57. Jag anser emellertid att målet vid den nationella domstolen avser förhållandet mellan rätten till pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga och utövandet av de arbetsuppgifter som ingår i den inre tjänsten. Målet rör således villkoren för att en arbetstagare med funktionshinder, efter att ha beviljats en sådan pension, kan fortsätta att utöva sin yrkesverksamhet som lokal polistjänsteman.

58. Enligt domstolens praxis svarar tolkningen att det skydd som ges i direktiv 2000/78 omfattar hela det berörda anställningsförhållandet mot direktivets syfte att inrätta en allmän ram för bekämpning av diskriminering på grund av bland annat funktionshinder i arbetslivet, vilket innebär att de begrepp som i artikel 3 i direktivet preciserar direktivets tillämpningsområde inte kan tolkas restriktivt. Det framgår således av en teleologisk tolkning av artikel 3.1 c i direktiv 2000/78 att begreppet anställnings- och arbetsvillkor i den bestämmelsen avser de villkor som är tillämpliga på alla former av verksamhet som anställd och verksamhet som egenföretagare, i vid bemärkelse, oavsett i vilken juridisk form verksamheten utövas. I den meningen förekommer begreppet uppsägning i denna bestämmelse endast som ett exempel på begreppet anställnings- och arbetsvillkor.( 25 )

59. Även om det antas att GC anses vara en person med funktionshinder, i den mening som avses i direktiv 2000/78, vid den tidpunkt då INSS väckte talan den 10 mars 2021, omfattas det nationella målet följaktligen av de anställnings- och arbetsvillkor som avses i artikel 3.1 c i direktivet och omfattas således av direktivets materiella tillämpningsområde.( 26 )

60. För det fall domstolen inte delar denna bedömning erinrar jag om att enligt domstolens fasta praxis utgör en pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga som beviljas på grund av en sjukdom som inte är yrkesrelaterad, i den mening som avses i LGSS, en lagstadgad social trygghetspension och kan inte anses utgöra ett anställningsvillkor.( 27 ) Även om det enligt denna praxis är utrett att unionsrätten respekterar medlemsstaternas befogenhet att utforma sina system för social trygghet och att det, i avsaknad av harmonisering på unionsnivå, ankommer på lagstiftaren i varje medlemsstat att fastställa villkoren för beviljande av sociala trygghetsförmåner, är medlemsstaterna emellertid skyldiga att iaktta unionsrätten vid utövandet av denna befogenhet. Nationella bestämmelser om social trygghet får således inte strida mot bland annat artikel 5 i direktiv 2000/78.( 28 )

61. Det ska följaktligen prövas huruvida, såsom den hänskjutande domstolen anser, den nationella rättspraxis som avses kan undergräva den ändamålsenliga verkan av artikel 5, jämförd med artiklarna 21 och 26 i stadgan och artiklarna 2 och 27 i FN-konventionen.

62. Enligt denna artikel 5 ska rimliga anpassningsåtgärder vidtas för att säkerställa att principen om likabehandling upprätthålls i förhållande till personer med funktionshinder, vilket innebär att arbetsgivaren ska vidta de åtgärder som behövs i det konkreta fallet för att göra det möjligt för en person med funktionshinder att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, eller att genomgå utbildning, såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren. Om denna börda i tillräcklig grad kompenseras genom åtgärder som redan ingår i den berörda medlemsstatens politik för personer med funktionshinder bör den inte anses oproportionerlig.

63. Det framgår av samma artikel 5, jämförd med skäl 20 i samma direktiv 2000/78, att lämpliga åtgärder, i den mening som avses i nämnda artikel, är effektiva och praktiska åtgärder för att organisera arbetsplatsen med hänsyn till personer med funktionshinder, t.ex. inredning av lokaler eller anpassning av utrustning, arbetstakt, arbetsfördelning, utbildningsmöjligheter eller arbetsledning. Skäl 20 innehåller en icke uttömmande uppräkning av lämpliga åtgärder, vilka kan vara fysiska, organisatoriska och/eller utbildningsmässiga.( 29 )

64. Det ska dessutom preciseras att bestämmelserna i FN-konventionen kan åberopas för att tolka bestämmelserna i direktiv 2000/78, vilket innebär att direktivet i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med denna konvention.( 30 )

65. Enligt artikel 2 i denna konvention betyder diskriminering på grund av funktionsnedsättning varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av funktionsnedsättning som har till syfte eller verkan att inskränka eller omintetgöra erkännande, åtnjutande eller utövande på samma villkor som andra av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och civila området eller på andra områden. Det omfattar alla former av diskriminering, inklusive underlåtenhet att göra skälig anpassning. I artikel 2 föreskrivs att skälig anpassning betyder ”nödvändiga och ändamålsenliga ändringar och anpassningar, som inte innebär en oproportionerlig eller omotiverad börda när så behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning på samma villkor som andra kan åtnjuta eller utöva alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter”.

66. I artikel 5 i direktiv 2000/78, jämförd med FN-konventionen, förespråkas således en vid definition av begreppet rimliga anpassningsåtgärder, som ska förstås så, att det syftar till att undanröja de olika hinder som hindrar personer med funktionsnedsättning från att delta fullt och verkligt i arbetslivet på lika villkor som andra arbetstagare.( 31 )

67. I nämnda artikel 5 föreskrivs emellertid att ”arbetsgivaren skall vidta de åtgärder som behövs i det konkreta fallet”. För att göra de rimliga anpassningsåtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt för en arbetstagare med funktionshinder att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, i den mening som avses i nämnda artikel 5, är det således nödvändigt att känna till de konkreta behoven i arbetstagarens situation samt de svårigheter och hinder som arbetstagaren stöter på vid tillträde till och utövande av sitt arbete.( 32 )

68. Domstolen har således redan slagit fast att när en arbetstagare blir permanent oförmögen att utföra sin tjänst på grund av uppkomsten av ett funktionshinder, kan en omplacering till en annan tjänst utgöra en lämplig åtgärd inom ramen för rimliga anpassningsåtgärder i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2000/78, eftersom detta gör det möjligt för arbetstagaren att behålla sin anställning och att säkerställa arbetstagarens fulla och verkliga deltagande i arbetslivet på grundval av principen om likabehandling med andra arbetstagare. Det ska i detta sammanhang påpekas att artikel 5 inte kan medföra en skyldighet för arbetsgivaren att vidta åtgärder som medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren. I detta hänseende framgår det av skäl 21 i detta direktiv att man, i syfte att avgöra huruvida åtgärderna blir alltför betungande, särskilt bör beakta de ekonomiska kostnader som åtgärderna medför, organisationens eller företagets storlek och ekonomiska resurser och möjligheten att erhålla offentliga medel eller annat stöd. Det ska dessutom preciseras att det under alla omständigheter endast är möjligt att placera en person med funktionshinder på en annan arbetsplats om det finns minst en ledig tjänst som den berörda arbetstagaren kan inneha.( 33 )

69. I denna rättspraxis slog domstolen i domen Ca Na Negreta fast att en nationell lagstiftning enligt vilken en arbetstagare med funktionshinder tvingas riskera att förlora sitt arbete för att kunna komma i åtnjutande av en social trygghetsförmån undergräver den ändamålsenliga verkan av artikel 5 i nämnda direktiv, jämförd med artikel 27.1 i FN-konventionen, enligt vilken utövandet av rätten till arbete, även för dem som har förvärvat ett funktionshinder under anställningen, och bibehållandet av anställningen ska garanteras och främjas.( 34 ) Domstolen slog således fast att nämnda artikel 5 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken arbetsgivaren får säga upp anställningsavtalet på grund av att arbetstagaren är permanent oförmögen att utföra de uppgifter som åligger honom enligt avtalet på grund av att det under anställningsförhållandet har uppkommit ett funktionshinder, utan att arbetsgivaren först är skyldig att vidta eller bibehålla rimliga anpassningsåtgärder för att göra det möjligt för arbetstagaren att behålla sin anställning eller, i förekommande fall, visa att sådana anpassningar skulle utgöra en oproportionerlig börda.( 35 )

70. Det följer av denna praxis från domstolen, som tillämpas analogt på det nationella målet, att den omständigheten att en lokal polistjänsteman utses till uppgifter som är förenliga med hans eller hennes hälsotillstånd, som vederbörande kan utföra inom ramen för den inre tjänsten efter det att hans eller hennes funktionshinder har uppkommit, kan utgöra en lämplig åtgärd inom ramen för rimliga anpassningsåtgärder i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2000/78. I förevarande fall har GC:s arbetsgivare gjort en sådan anpassning, genom att anpassa arbetstakt och arbetsfördelning, såsom avses i skäl 20 i direktivet, genom att omplacera CG till administrativa uppgifter och uppgifter som består i att tillhandahålla service till allmänheten för vilka han har den kompetens, kapacitet och tillgänglighet som krävs, vilka skiljer sig från dem som gav upphov till erkännandet av hennes arbetsoförmåga. Det ska tilläggas att den omständigheten att fullständig bestående arbetsoförmåga erkänns på arbetstagarens begäran och ger honom eller henne rätt till en social trygghetsförmån, det vill säga en månatlig ersättning, samtidigt som han behåller möjligheten att utföra andra arbetsuppgifter, saknar betydelse för skyldigheten att vidta rimliga anpassningsåtgärder.( 36 )

71. Till skillnad från det mål som avgjordes genom domen Ca Na Negreta, rör det nationella målet inte en situation med ”uppsägning” i den mening som avses i nämnda direktiv.( 37 ) Det framgår nämligen av den nationella lagstiftningen, såsom den tolkats i den nationella rättspraxis som avses, att en lokal polistjänsteman med funktionshinder kan behålla sin anställning inom ramen för en inre tjänst om han eller hon avstår från att uppbära pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga.

72. I förevarande fall förefaller, såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, en nationell lagstiftning som föreskriver att rätten till pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga är oförenlig med utövandet av de arbetsuppgifter som ingår i den inre tjänsten, som ger rätt till lön, inte i sig inverka menligt på den ändamålsenliga verkan av artikel 5 i direktiv 2000/78. Medlemsstaterna har i detta avseende ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av åtgärder för att uppnå de socialpolitiska målen.( 38 ) De är således i princip behöriga att fastställa på vilka villkor en funktionshindrad person som uppbär pension på grund av arbetsoförmåga kan fortsätta att ta anställning.

73. Jag är dessutom medveten om den spanska regeringens argument att pensionen på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga syftar till att kompensera för det inkomstbortfall som följer av att en arbetstagare upphör att utöva sitt vanliga arbete, vilket innebär att arbetstagaren inte kan fortsätta att uppbära denna pension samtidigt som han eller hon erhåller lön för att utföra de arbetsuppgifter som han eller hon har förklarats oförmögen att utföra. INSS har å sin sida gjort gällande att för det fall rätten till nämnda pension skulle vara förenlig med utövandet av samma yrke, skulle denna situation tillförsäkra arbetstagaren en sammanlagd inkomst som översteg den inkomst som arbetstagaren uppbar innan dennes arbetsoförmåga erkändes, i strid med solidaritetsprincipen i de system för social trygghet som grundar sig på fördelning.( 39 )

74. Jag erinrar dock om att unionen, enligt artikel 26 i stadgan, erkänner och respekterar rätten för personer med funktionshinder att få del av åtgärder som syftar till att säkerställa deras oberoende, sociala och yrkesmässiga integrering och deltagande i samhällslivet. Dessutom följer det av artikel 27.1 i FN-konventionen att konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. Det innefattar rätten att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete på arbetsmarknaden och i en arbetsmiljö som är öppen, som främjar integration och är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Dessutom måste de garantera och främja utövandet av rätten till arbete, även för dem som har förvärvat funktionsnedsättning under anställningen, genom att vidta lämpliga åtgärder, inbegripet lagstiftningsåtgärder, för att bland annat förbjuda diskriminering på grund av funktionsnedsättning i alla avseenden som rör alla anställningsformer, främja sysselsättningsmöjligheterna för personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden och stödja fortsatt anställning samt nyanställning av personer med funktionsnedsättning inom den offentliga sektorn.( 40 )

75. Under dessa omständigheter är det, såsom framgår av domstolens praxis, viktigt att, för att göra de rimliga anpassningsåtgärder som krävs för att göra det möjligt för en arbetstagare med funktionshinder att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, konkret känna till de särskilda behoven i den funktionshindrade arbetstagarens situation samt de svårigheter och hinder som denne möter vid tillträde till och utövande av sitt arbete,( 41 ) genom att i förevarande fall pröva huruvida den nationella lagstiftningen, såsom den tolkas och tillämpas, tvingar arbetstagaren att upphöra med all yrkesverksamhet.

76. Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande kan, för det fall den oförenlighet som föreligger mellan rätten till pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga och utövandet av ett arbete som omfattas av inre tjänst avser samtliga arbetsuppgifter som ingår i det ordinarie arbetet och dessa uppgifter är av mycket olika slag, såsom är fallet med en polistjänsteman vid den lokala polisen,( 42 ) en sådan oförenlighet leda till att de arbetsuppgifter som ingår i arbetstagarens vanliga arbete och som denne fortfarande kan utföra, och för vilka arbetstagaren redan besitter nödvändiga färdigheter, samt vilka skulle göra det möjligt för denne att behålla sin anställning efter det att funktionsnedsättningen uppstått, utesluts från de arbetsuppgifter som arbetsgivaren kan erbjuda arbetstagaren inom ramen för rimliga anpassningar i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2000/78.

77. Med andra ord, om en lokal polistjänsteman inte kan kumulera en pension för fullständig bestående arbetsoförmåga med utövande av arbetsuppgifter som ingår i den inre tjänsten enbart på grund av att dessa arbetsuppgifter i rättsligt hänseende presumeras tillhöra hans eller hennes vanliga arbete, kan en sådan situation undergräva den ändamålsenliga verkan av nämnda artikel 5, eftersom han eller hon kan fråntas möjligheten att behålla sin anställning eller inneha en annan tjänst som innefattar en eller flera arbetsuppgifter som han eller hon har fullgjort i egenskap av polistjänsteman.

78. Frågan huruvida en pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga är oförenlig med utövandet av de arbetsuppgifter som ingår i den inre tjänsten ska dessutom bedömas mot bakgrund av de konkreta ekonomiska konsekvenser som detta medför för den berörda arbetstagaren. Om den lön som utbetalas för den inre tjänsten är lägre än pensionsbeloppet eller om skillnaden mellan dessa två inkomster inte är tillräckligt stor för att kompensera för den säkerhet som erhållandet av en sådan pension ger och de svårigheter som är förenade med ett byte av arbete, kan en arbetstagare med funktionshinder avskräckas från att inneha en inre tjänst som dennes arbetsgivare erbjuder såsom en rimlig anpassningsåtgärd.

79. Mot bakgrund av bland annat dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att konkret bedöma huruvida, och i vilken utsträckning, den nationella lagstiftningen, såsom den tolkats i den nationella rättspraxis som avses, kan undergräva den ändamålsenliga verkan av artikel 5 i direktiv 2000/78, jämförd med artiklarna 21 och 26 i stadgan och artiklarna 2 och 27 i FN-konventionen, i GC:s situation, genom att hindra GC från att behålla sin anställning.( 43 )

80. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 3.1 c och 3.3 samt artikel 5 i direktiv 2000/78, jämförda med artiklarna 21 och 26 i stadgan samt artiklarna 2 och 27 i FN-konventionen, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken en arbetstagare som vanligtvis arbetar som lokal polistjänsteman, och som har beviljats en pension på grund av fullständig bestående oförmåga att utföra samtliga uppgifter, eller de väsentliga arbetsuppgifterna, inom sitt arbete, till följd av att det under anställningsförhållandet har uppkommit ett funktionshinder, inte längre har rätt att uppbära denna pension när vederbörande av arbetsgivaren har omplacerats till inre tjänst, inom ramen för vilken nämnda arbetstagare endast fullgör administrativa uppgifter och uppgifter som består i att tillhandahålla service till allmänheten, som skiljer sig från dem som gett upphov till invaliditetsförklaringen, under förutsättning att detta inte undergräver den ändamålsenliga verkan av dessa bestämmelser, enligt vilka utövandet av rätten till arbete för personer med funktionshinder och deras fortsatta anställning ska garanteras och främjas på de villkor som föreskrivs i nämnda bestämmelser.

V. Förslag till avgörande

81. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Tribunal Superior de Justicia de Cataluña (Överdomstolen i den autonoma regionen Katalonien, Spanien) på följande sätt:

Artikel 3.1 c och 3.3 samt artikel 5 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet, jämförda med artiklarna 21 och 26 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artiklarna 2 och 27 i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som ingicks i New York den 13 december 2006 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2010/48/EG av den 26 november 2009

ska tolkas så,

att de inte utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken en arbetstagare som vanligtvis arbetar som lokal polistjänsteman, och som har beviljats en pension på grund av fullständig bestående oförmåga att utföra samtliga uppgifter, eller de väsentliga arbetsuppgifterna, inom sitt arbete, till följd av att det under anställningsförhållandet har uppkommit ett funktionshinder, inte längre har rätt att uppbära denna pension när vederbörande av arbetsgivaren har omplacerats till inre tjänst, inom ramen för vilken nämnda arbetstagare endast fullgör administrativa uppgifter och uppgifter som består i att tillhandahålla service till allmänheten, som skiljer sig från dem som gett upphov till invaliditetsförklaringen, under förutsättning att detta inte undergräver den ändamålsenliga verkan av dessa bestämmelser, enligt vilka utövandet av rätten till arbete för personer med funktionshinder och deras fortsatta anställning ska garanteras och främjas på de villkor som föreskrivs i nämnda bestämmelser.

1 Originalspråk: franska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

2 Rådets direktiv av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42).

3 United Nations Treaty Series , vol. 2515, s. 3.

4 EUT L 23, 2010, s. 35.

5 Dom av den 10 februari 2022 (C‑485/20, EU:C:2022:85).

6 Dom av den 18 januari 2024 (C‑631/22, EU:C:2024:53) (nedan kallad domen Ca Na Negreta).

7 BOE nr 261, av den 31 oktober 2015, s. 103291, och rättelse BOE nr 36, av den 11 februari 2016, s. 10898.

8 BOE nr 190 av den 9 augusti 1991.

9 Såsom domstolen har påpekat görs det i den spanska lagstiftningen en åtskillnad mellan ”fullständig bestående arbetsoförmåga”, som endast avser sedvanliga arbetsuppgifter, och ”absolut bestående arbetsoförmåga”, som avser oförmåga att utföra vilket arbete som helst (se domen i Ca Na Negreta, punkt 50).

10 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende bland annat hänvisat till domen av den 1 december 2016, Daouidi (C‑395/15, EU:C:2016:917, punkt 45).

11 Se, vad gäller den hänskjutande domstolens tolkning, punkt 24 i detta förslag till avgörande.

12 Se dom av den 29 januari 2026, Fondazione Teatro alla Scala di Milano (C‑668/24, EU:C:2026:60, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

13 Se dom av den 21 maj 2026, Across Fiduciaria m.fl. (C‑684/24 och C‑685/24, EU:C:2026:410, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

14 Se domen Ca Na Negreta (punkt 40 och där angiven rättspraxis).

15 Det ska påpekas att målet Consell Insular de Mallorca (C‑65/26), som för närvarande är anhängigt vid domstolen, bland annat avser frågan om tillämpningen av artikel 5 i direktiv 2000/78 på en fast anställd tjänsteman som är medlem av brandkåren, särskilt mot bakgrund av skäl 18 i direktivet.

16 Se dom av den 9 mars 2017, Milkova (C‑406/15, EU:C:2017:198, punkt 46).

17 Se dom av den 23 april 2020, Associazione Avvocatura per i diritti LGBTI (C‑507/18, EU:C:2020:289, punkt 62).

18 Se, analogt, dom av den 9 mars 2017, Milkova (C‑406/15, EU:C:2017:198, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 oktober 2022, S.C.R.L (Religiös klädedräkt) (C‑344/20, EU:C:2022:774, punkt 54).

20 INSS har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) har slagit fast att samtliga arbetsuppgifter som objektivt sett hör till ”arbetet” ska beaktas vid bedömningen av om någon har en ”bestående arbetsoförmåga” och att det yrkesområde som ska bedömas, när det gäller poliser vid den lokala polisen, omfattar samtliga arbetsuppgifter, som innefattar uppgifter såsom patrullering, upprätthållande av allmän ordning. trafikreglering, förutom administrativa uppgifter eller statisk övervakning, så att det vid fastställandet av den inkomstförlust som den sökande kan drabbas av ska tas hänsyn till all verksamhet som ingår i dennes ”vanliga arbete”.

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2025, Pauni (C‑5/24, EU:C:2025:689, punkterna 25, 29 och 30 samt där angiven rättspraxis).

22 Se dom av den 11 september 2025, Pauni (C‑5/24, EU:C:2025:689, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

23 Se punkt 36 i förevarande förslag till avgörande.

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2018, Bedi (C‑312/17, EU:C:2018:734, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Begreppet lön definieras i artikel 157.2 FEUF som ”den gängse grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen”. Begreppet ska tolkas extensivt, såsom framgår av domstolens rättspraxis. Det omfattar bland annat samtliga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner, aktuella eller framtida, som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen, vare sig det sker enligt anställningsavtal, enligt lag eller frivilligt (se dom av den 22 februari 2024, Randstad Empleo m.fl., C‑649/22, EU:C:2024:156, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, TP (Audiovisuell redigerare för statlig television) C‑356/21, EU:C:2023:9, punkterna 57, 58 och 62 samt där angiven rättspraxis).

26 I artikel 3.4 i direktiv 2000/78 föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna får föreskriva att detta direktiv inte skall tillämpas på försvarsmakten när det gäller diskriminering på grund av funktionshinder och ålder”. Ingen av de parter som har yttrat sig i förevarande mål har gjort gällande att detta undantag är tillämpligt på polisen i Spanien.

27 Se dom av den 14 april 2015, Cachaldora Fernández (C‑527/13, EU:C:2015:215, punkt 38). Samma tolkning har gjorts när det gäller pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga till följd av ett olycksfall i arbetet (se, bland annat, dom av den 10 april 2025, Alcampo m.fl. (C‑584/23, EU:C:2025:261, punkterna 24 och 25)). Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domen av den 12 september 2002, Niemi (C‑351/00, EU:C:2002:480, punkt 47), i vilken EU-domstolen fann att ett pensionssystem omfattas av begreppet lön i den mening som avses i artikel 157 FEUF, eftersom det uppfyller tre kriterier, nämligen att den ålderspension som föreskrivs i detta system endast är av intresse för en särskild kategori anställda, om den står i direkt relation till antalet tjänsteår och om beloppet beräknas på grundval av tjänstemannens senaste lön. Det framgår emellertid inte av de handlingar som ingetts till domstolen att den pension på grund av fullständig bestående arbetsoförmåga som GC uppbär endast är av intresse för en särskild kategori av arbetstagare.

28 Se, för ett liknande resonemang, domen Ca Na Negreta (punkterna 51 och 52 och där angiven rättspraxis).

29 Se, bland annat, dom av den 11 april 2013, HK Danmark (C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 49), och dom av den 12 mars 2026, Zirvatta (C‑597/24, EU:C:2026:198, punkt 49 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Zirvatta).

30 Domen Zirvatta (punkt 50 och där angiven rättspraxis).

31 Se, för ett liknande resonemang, domen Zirvatta (punkt 49 och där angiven rättspraxis).

32 Se, för ett liknande resonemang, domen Zirvatta (punkterna 55 och 56).

33 Domen Ca Na Negreta (punkterna 44 och 45 och där angiven rättspraxis).

34 Domen Ca Na Negreta (punkt 50).

35 Domen Ca Na Negreta (punkt 53).

36 Se, för ett liknande resonemang, domen Ca Na Negreta (punkt 49).

37 Enligt domstolens praxis avser begreppet uppsägning bland annat ensidigt upphörande av all verksamhet som anges i artikel 3.1 a i direktiv 2000/78. Detta begrepp ska alltså tolkas så, att det omfattar samtliga fall där ett anställningsavtal upphör att gälla och det inte sker på arbetstagarens initiativ, det vill säga där anställningsavtalet upphört utan arbetstagarens samtycke (se domen Ca Na Negreta, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

38 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2025, AEON NEPREMIČNINE m.fl. (C‑674/23, EU:C:2025:113, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

39 INSS har i detta avseende hänvisat till artikel 43.3 i lag nr 16/1991, enligt vilken övergången till inre tjänst inte ska medföra någon minskning av grundlönen eller den personliga lönegraden för de berörda anställda. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att placeringen av GC till inre tjänst i praktiken åtföljdes av en minskning av dennes lön till följd av indragningen av tillägg för nattarbete och under veckoslut.

40 Se även domen Ca Na Negreta (punkt 50).

41 Se, för ett liknande resonemang, domen Zirvatta (punkt 56).

42 Se fotnot 20 ovan.

43 Som jag påpekade i mitt förslag till avgörande i målet HR Rail (C‑485/20, EU:C:2021:916, punkt 68), kan samhället inte göra framsteg om det förbiser personer med funktionshinder, särskilt vad gäller anställning och arbete, och i den meningen utgör rimliga anpassningsåtgärder en förebyggande åtgärd för att upprätthålla sysselsättningen för personer med funktionshinder.