Förslag till avgörande av generaladvokat Rimvydas Norkus föredraget den 5 november 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
RIMVYDAS NORKUS
föredraget den 5 november 2026( 1 )
Ofsets Limited
mot
Sabena Technics Helicopters,
Stoltd Partner Limited
(begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike))
” Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Romkonventionen – Lagkonflikter – Tillämplig lag på avtalsförpliktelser – Förordning (EG) nr 864/2007 – Tillämplig lag på utomobligatoriska förpliktelser – Materiellt tillämpningsområde – Kvalificering av en talan om skadestånd på grund av plötsligt brytande av en etablerad affärsförbindelse ”
Inledning
1. Var gränsen ska dras mellan en talan som grundar sig på en avtalsförpliktelse och en talan som grundar sig på en utomobligatorisk förpliktelse är en fråga som de nationella domstolarna och EU-domstolen ofta ställs inför. Denna gränsdragning är av betydelse för den rättsliga kvalificeringen av en sådan talan. I gränsöverskridande tvister är den också avgörande för att fastställa vilken stat som är behörig att pröva talan och vilken stats lag som är tillämplig på talan.
2. I förevarande fall har domstolen ombetts att klargöra huruvida en skadeståndstalan som väckts på grund av ett plötsligt brytande av etablerade affärsförbindelser utan iakttagande av ett krav på vederbörlig uppsägningstid, vilket inte krävs enligt avtalet utan enligt lagbestämmelser om konkurrensbegränsande förfaranden, ska kvalificeras som en talan som avser avtal eller som en talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, så att det kan fastställas huruvida talan huvudsakligen omfattas av tillämpningsområdet för Romkonventionen( 2 ) eller Rom II-förordningen.( 3 )
3. Romkonventionen och Rom II-förordningen ingår i ett vidare system för att harmonisera internationell privaträtt. Det är således nödvändigt att så långt det är möjligt säkerställa en enhetlig tolkning av de olika instrumenten på detta område.
4. I förevarande förslag till avgörande kommer jag, efter att ha erinrat om domstolens praxis avseende det kriterium som ska tillämpas för att avgöra huruvida en talan ska kvalificeras som en ”talan som avser avtal” eller en ”talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden”, att förklara varför jag anser att den aktuella talan är av avtalsrättslig karaktär.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
5. I förevarande förslag till avgörande är ingressen till respektive artiklarna 1.1 och 10.1 i Romkonventionen, samt skälen 6, 7 och 11 och artiklarna 1.1 2 i Rom II‑förordningen, av särskild betydelse.
Fransk rätt
6. Artikel L. 442-1, II i code de commerce (handelslagen) har följande lydelse:
”En näringsidkare inom tillverkning, distribution eller tjänster som plötsligt bryter en etablerad affärsförbindelse, om så endast delvis, har skadeståndsansvar och är skyldig att ersätta den uppkomna skadan, om inte vederbörlig skriftlig uppsägning har skett mot bakgrund av bland annat affärsförbindelsens varaktighet och med hänsyn tagen till branschpraxis eller branschavtal samt, såvitt avser fastställande av tillämpligt pris under den aktuella perioden, de ekonomiska villkoren på den marknad där parterna är verksamma.
…
Är uppsägningstidens längd tvistig mellan parterna, kan den som har brutit affärsförbindelsen inte hållas ansvarig för otillräcklig uppsägning om denne har iakttagit en uppsägningstid på minst arton månader.
Bestämmelserna i denna punkt II hindrar inte att en part häver ett avtal utan uppsägningstid om den andra parten underlåter att fullgöra sina förpliktelser eller i händelse av force majeure.”
Bakgrund till tvisten, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
7. År 1995 ingick Ofsets Limited, ett aktiebolag etablerat i Cypern, och Héli-union SA, ett aktiebolag etablerat i Frankrike, vilket sedermera bytt namn till Sabena Technics Helicopters, ett avtal om tillhandahållande av helikopterpiloter och maskiningenjörer. Genom avtalet gav Héli-union Ofsets i uppdrag att rekrytera och anställa denna personal. Avtalet innehöll inte någon bestämmelse om minsta uppsägningstid, men en lagvalsklausul i vilken lagen på ön Jersey (Bailiwick of Jersey) angavs som tillämplig lag.
8. I juni 2019 kontaktade bolaget Héli-union bolaget Stoltd Partner Limited, ett bolag etablerat i Förenade kungariket med ett dotterbolag i Irland. Héli-union ville ge Stoltd Partner i uppdrag att utföra tjänsterna i samband med tillhandahållandet av personal, bland annat piloter och mekaniker.
9. I mars 2020 avslutade Héli-union sina affärsförbindelser med Ofsets, varefter Ofsets väckte talan vid fransk domstol om skadestånd på grund av ett plötsligt brytande av en etablerad affärsförbindelse. Till stöd för sin talan anförde Ofsets bestämmelserna i fransk rätt om det ansvar ett företag som plötsligt bryter en affärsförbindelse utan vederbörlig uppsägning har enligt artikel L. 442-1.II i handelslagen. Ofsets yrkade dessutom ersättning för den skada bolaget lidit till följd av den otillbörliga konkurrens som Héli-unions agerande utgjorde.
10. Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) fann att ovannämnda bestämmelser inte var tillämpliga, utan att uttala sig om huruvida de eventuellt var internationellt tvingande regler, och slog fast att lagen på Jersey, som parterna hade valt som tillämplig lag, hade företräde enligt Rom I‑förordningen( 4 ).
11. Ofsets har överklagat denna dom till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), den hänskjutande domstolen.
12. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida en skadeståndstalan som grundar sig på ett plötsligt brytande av etablerade affärsförbindelser ska betraktas som en talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vilket domen av den 24 november 2020, Wikingerhof (C-59/19, EU:C:2020:950)( 5 ), verkar tyda på, eller en talan som avser avtal, såsom anges i domen av den 14 juli 2016, Granarolo (C-196/15, EU:C:2016:559)( 6 ).
13. Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:
”Ska artikel 1.1 i [Romkonventionen] och artikel 1.1 i [Rom II-förordningen] tolkas så, att en skadeståndstalan med hänvisning till plötsligt brytande av en etablerad affärsförbindelse, vilken ska prövas mot bakgrund av lagbestämmelser som reglerar förfaranden vilka anses begränsa konkurrensen och således mot bakgrund av en lagstadgad skyldighet att avhålla sig från en viss typ av agerande, avser skadestånd utanför avtalsförhållanden oaktat eventuella avtalsförbindelser mellan parterna?”
14. Beslutet om hänskjutande, daterat den 2 april 2025, inkom till domstolens kansli den 22 april 2025. Skriftliga yttranden har inkommit från motparterna i det nationella målet, Europeiska kommissionen samt den tyska, den franska, den italienska och den tjeckiska regeringen. Med stöd av artikel 76.2 i domstolens rättegångsregler har domstolen beslutat att inte hålla någon förhandling.
Bedömning
Inledande anmärkningar
15. Jag erinrar inledningsvis om att det följer av fast rättspraxis att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera den fråga som hänskjutits.( 7 )
16. I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den skadeståndstalan som är aktuell i det nationella målet utgör en talan som avser ett avtal eller en talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden. Den hänskjutande domstolen har begärt att domstolen ska tolka dessa begrepp mot bakgrund av artikel 1 i Romkonventionen respektive artikel 1 i Rom II‑förordningen. I detta avseende bör det noteras att begreppen ”avtalsförpliktelse” och ”utomobligatorisk förpliktelse” används i de rättsakter som ska tolkas. Den hänskjutande domstolen har således ställt sin fråga för att EU-domstolen ska tolka sistnämnda begrepp, i den mening som avses i Romkonventionen respektive Rom II-förordningen, vid kvalificeringen av den skadeståndstalan som är aktuell i det nationella målet och följaktligen fastställa vilken av dessa rättshandlingar som är tillämplig på denna talan.
17. Efter detta klargörande erinrar jag om att det avtal som är aktuellt i det nationella målet ingicks år 1995, vilket innebär att Romkonventionen fortfarande var tillämplig på avtalet.( 8 ) Härav följer, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, att för det fall den skadeståndstalan som är aktuell i det nationella målet kvalificeras som en talan som avser avtal är denna konvention tillämplig i tiden ( ratione temporis ) på det nationella målet.
18. Jag erinrar om att Romkonventionen inte är en unionsrättsakt. Domstolen är emellertid i princip behörig att uttala sig om tolkningen av bestämmelserna i denna konvention med stöd av det första protokollet, som trädde i kraft den 1 augusti 2004( 9 ), och, såvitt avser förevarande mål, i enlighet med artikel 2 a i detta protokoll.
19. Eftersom Sabena Technics Helicopters (genom sin föregångare Héli-union) avslutade affärsförbindelserna i mars 2020 regleras den aktuella skadeståndstalan, för det fall den kan kvalificeras som en talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vilket den hänskjutande domstolen för övrigt anser, av Rom II‑förordningen, vilken är tillämplig i tiden ( ratione temporis ) på de skadeståndsgrundande händelser som inträffat efter den 11 januari 2009.
20. Slutligen har domstolen, såvitt jag känner till, ännu inte haft tillfälle att fastställa gränsen mellan, å ena sidan, en avtalsförpliktelse i den mening som avses i artikel 1.1 i Romkonventionen och, å andra sidan, en utomobligatorisk förpliktelse i den mening som avses i artikel 1.1 i Rom II-förordningen. Fastställandet av vilken lag som är tillämplig i det nationella målet beror emellertid just på gränsdragningen mellan dessa båda begrepp.
21. Gränsdragningsfrågan är dock inte ny. Det går att hitta olika svar i domstolens praxis, som utvecklats inom ramen för internationella privaträttsliga instrument, och jag anser att det är nödvändigt att erinra om denna rättspraxis innan jag inleder min prövning av den tolkningsfråga som ställts till domstolen i förevarande mål.
Rättspraxis som är relevant för gränsdragningen mellan begreppen ”avtalsförpliktelse” och ”utomobligatorisk förpliktelse”
22. Jag erinrar om att det följer av fast rättspraxis att bestämmelserna om fastställande av tillämplig lag för avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser ska tolkas självständigt och med hänsyn tagen till förordningarnas systematik och ändamål.( 10 ) Dessa begrepp kan således inte förstås som hänvisningar till hur det rättsförhållande som är föremål för prövning i det nationella målet kvalificeras enligt tillämplig nationell rätt.( 11 ) Jag erinrar även om att vid denna tolkning ska hänsyn tas till målet att säkerställa en konsekvent tillämpning av de rättsliga instrument som reglerar fastställandet av tillämplig lag för dessa kategorier av förpliktelser, men även till de rättsliga instrument som reglerar fastställandet av vilken domstol som är behörig att pröva tvister som rör dessa.( 12 )
23. Vad för det första gäller tolkningen av begreppet ”avtalsförpliktelse” i Rom I-förordningen har domstolen – mot bakgrund av begreppet ”talan som avser avtal”, som utvecklades under tolkningen av sistnämnda begrepp i samband med Bryssel I-förordningen( 13 ), och i enlighet med målet om en konsekvent tillämpning av Rom I-förordningen, Rom II-förordningen och Bryssel I-förordningen – redan slagit fast att begreppet ”avtalsförpliktelse” avser en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person.( 14 )
24. Eftersom Rom I-förordningen har ersatt Romkonventionen gäller domstolens tolkning av bestämmelserna i ett av dessa rättsliga instrument även för bestämmelserna i det andra, när dessa bestämmelser kan anses motsvara varandra.( 15 ) Det är uppenbart att artikel 1.1 i Romkonventionen motsvarar artikel 1.1 i Rom I-förordningen, eftersom det i båda bestämmelserna i huvudsak föreskrivs att dessa två rättsakter ska tillämpas på avtalsförpliktelser på privaträttens område i situationer som innebär lagkonflikt.( 16 )
25. Både för att säkerställa kontinuitet i tolkningen( 17 ) och av rättssäkerhetsskäl ska, såsom framgår av domstolens ovannämnda praxis, begreppet ”avtalsförpliktelse” i artikel 1.1 i Romkonventionen ges samma innebörd som samma begrepp i artikel 1.1 i Rom I-förordningen, det vill säga en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person.( 18 )
26. Vad för det andra gäller begreppet ”utomobligatorisk förpliktelse” i den mening som avses i artikel 1 i Rom II-förordningen har domstolen – även här mot bakgrund av Bryssel I-förordningen och i enlighet med målet om en konsekvent tillämpning av Rom I-förordningen, Rom II-förordningen och Bryssel I‑förordningen – slagit fast att detta begrepp avser en förpliktelse som kan ligga till grund för en svarandes skadeståndsansvar och som inte är hänförlig till ett avtal, utan har sitt ursprung i en av de skadeståndsgrundande händelser som anges i artikel 2 i Rom II-förordningen.( 19 )
Förhållandet mellan den rättspraxis som följer av domarna i målen Granarolo och Wikingerhof
27. I enlighet med det mål som anges i punkt 22 i förevarande förslag till avgörande, och eftersom liknande eller motsvarande terminologi används i de internationella privaträttsliga instrument som rör fastställandet av tillämplig lag och de rättsliga instrument som rör fastställandet av behörig domstol, är det lämpligt att göra en parallell tolkning av begreppen som gör det möjligt att avgränsa deras tillämpningsområden, och som syftar till att identifiera vilken stat vars lag är tillämplig respektive vilken stat vars domstolar är behöriga.( 20 )
28. Eftersom de flesta domarna om parallell tolkning av dessa analoga begrepp flera gånger har beskrivits av andra generaladvokater( 21 ) kommer jag framför allt att inrikta mig på den senaste rättspraxisen, och fästa särskild vikt vid den rättspraxis vars tillämpning i det nationella målet gett upphov till den hänskjutande domstolens frågor.
29. Jag erinrar i detta avseende om att EU-domstolen redan har ombetts att uttala sig om en klassificering, i den mening som avses i Bryssel I-förordningen, av en skadeståndstalan till följd av ett plötsligt brytande av långvariga affärsförbindelser som grundades på en fransk rättsregel som motsvarar den regel som är aktuell i det nationella målet.( 22 ) Det som utmärkte denna kvalificering var att inget skriftligt avtal hade ingåtts mellan käranden och svaranden i det nationella målet. På grund av detta slog domstolen i domen i målet Granarolo fast att en sådan talan inte avser skadestånd utanför avtalsförhållanden om det föreligger ett tyst avtalsförhållande mellan parterna, samtidigt som den preciserade på vilka omständigheter styrkandet av ett sådant förhållande ska grundas.( 23 )
30. I domen i målet Wikingerhof, som nyligen meddelades, slog domstolen fast att en förbudstalan som avser vissa ageranden inom ramen för ett avtalsförhållande mellan käranden och svaranden och som grundar sig på ett påstående om att svaranden har missbrukat sin dominerande ställning i strid med konkurrensrätten, ska anses utgöra en talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i Bryssel Ia-förordningen.( 24 ) Enligt domstolen var de kriterier som var relevanta för denna klassificering särskilt följande: i) huruvida det är nödvändigt att tolka avtalet för att fastställa om det agerande som läggs till last är lagenligt eller inte, vilket bland annat är fallet när en talan grundar sig på villkoren i ett avtal eller på rättsregler som är tillämpliga till följd av avtalet,( 25 ) eller ii) huruvida det är nödvändigt att undersöka innehållet i det avtal som ingåtts för att bedöma om det agerande som läggs till last är lagenligt eller inte, eftersom den skyldighet som åberopas föreligger oberoende av avtalet.( 26 ) Dessa kriterier gör det således möjligt att fastställa att den förpliktelse som ligger till grund för den talan som väckts vid den nationella domstolen avser avtal eller skadestånd utanför avtalsförhållanden.( 27 ) Denna tolkning har senare konsoliderats och bekräftats.( 28 )
31. Mot bakgrund av denna rättspraxis vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida talan i det nationella målet avser avtal, såsom tidigare har angetts i den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 29 i förevarande förslag till avgörande, eller inte avser avtal, vilket den praxis från domstolen som det erinrats om i punkt 30 i förevarande förslag till avgörande tyder på. Den hänskjutande domstolen har uppmärksammat EU-domstolen på den franska doktrinen, som talar för att EU-domstolen ska överge förstnämnda praxis till förmån för sistnämnda praxis.
32. De ståndpunkter som intagits av regeringarna, kommissionen och Sabena Technics Helicopters, vilka har inkommit med skriftliga yttranden i förevarande mål, skiljer sig åt på denna punkt. Kommissionen och den tyska regeringen anser att ovannämnda två mål inte är motstridiga. Enligt kommissionen syftar de endast till att klargöra de olika aspekterna av tolkningen av begreppen talan som avser avtal och talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden. Den italienska regeringen tycks ansluta sig till denna ståndpunkt genom att anse att domen i målet Wikingerhof snarast utgör en logisk förlängning av domen i målet Granarolo. Den franska regeringen anser att domen i målet Granarolo inte kan överföras på förevarande mål, eftersom domstolen i domen i målet Wikingerhof senare preciserade kriterierna för kvalificering av en skadeståndstalan som väckts mellan de avtalsslutande parterna, särskilt eftersom domstolen i den förstnämnda domen inte uttalade sig om ursprunget till det påstådda fördragsbrottet. Sabena Technics Helicopters anser att domen i målet Wikingerhof inte på något sätt påverkar domen i målet Granarolo, vars lösning kan överföras på förevarande mål. Jag noterar för övrigt att den tjeckiska regeringen inte uttryckligen har tagit ställning till förhållandet mellan den rättspraxis som följer av dessa domar.
33. Jag delar uppfattningen att den rättspraxis som följer av domarna i målen Granarolo och Wikingerhof inte är motstridig.
34. Det är riktigt att domstolen i domen i målet Wikingerhof, på uppmaning av generaladvokat Saugmandsgaard Øe, klargjorde sin praxis i fråga om potentiellt konkurrerande skadeståndsansvar, för att fastställa klara och förutsebara kriterier för att så långt det är möjligt undvika rättsosäkerhet för parterna i målet,( 29 ) bland annat genom att ställa krav på att källan till den skyldighet som utgör grunden för den väckta talan ska anges.( 30 )
35. Jag erinrar om att de faktiska situationer som var föremål för dessa domar skilde sig åt. Även om parterna var bundna av ett avtal avsåg nämligen det påstådda åsidosättandet i domen i målet Wikingerhof ett konkurrensbegränsande beteende, vilket var föremål för en lagstadgad sanktionsåtgärd oberoende av förekomsten av detta avtal. Till skillnad från vad som var fallet i domen i målet Granarolo rörde det sig om en förpliktelse som avsåg hela beteendet, som till sin natur kunde särskiljas från avtalet, och inte om ett krav på en ”korrekt” uppsägning av ett avtal, såsom i domen i målet Granarolo, och såsom för övrigt även är fallet i förevarande mål.
36. I domen i målet Wikingerhof konstaterade domstolen framför allt att käranden i det nationella målet i sin ansökan gjort gällande att tysk konkurrensrätt hade åsidosatts, eftersom denna innehåller ett allmänt förbud mot att missbruka en dominerande ställning, oberoende av avtal eller andra frivilliga åtaganden.( 31 ) Av detta går det e contrario att dra slutsatsen att om ett förbud mot ett beteende endast är tillämpligt på grund av avtalet ska det kvalificeras som ett förbud av avtalsrättslig karaktär.
37. Härav följer således att domarna i målen Granarolo och Wikingerhof, som rörde olika situationer, krävde olika lösningar, utan att de lärdomar som kan dras av detta för den skull ska anses vara oförenliga.
Slutsats i den del som rör kvalificeringskriterierna
38. Det framgår av den rättspraxis som det hänvisats till i punkterna 22–37 i förevarande förslag till avgörande, som för övrigt nu har konsoliderats, att den avgörande faktorn för att fastställa huruvida det rör sig om en avtalsförpliktelse eller en utomobligatorisk förpliktelse är att fastställa källan till förpliktelsen. Förekomsten av ett avtalsförhållande mellan parterna är inte i sig avgörande, eftersom det är nödvändigt att fastställa den verkliga grunden till talan, utan att begränsa sig till parternas identitet.
39. Det ska särskilt prövas huruvida den förpliktelse som Ofsets har gjort gällande inte har fullgjorts har sin grund i ett rättsligt åtagande som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person, eller i en allmän, rättslig eller lagstadgad förpliktelse, som kan särskiljas från varje förhållande som denna frivilliga rättsliga förpliktelse kan resultera i.( 32 )
40. Av ovannämnda rättspraxis framgår att en skyldighet som föreskrivs i lag – och en talan som väckts på grund av att denna skyldighet har åsidosatts – ska anses avse avtalsförhållandet om skyldigheten eller talan grundar sig på rättsregler som är tillämpliga till följd av avtalet ( 33 ) och om skälet till att denna talan har väckts har sin grund i avtalet.( 34 ) Jag anser att man av detta kan dra slutsatsen att fastställandet av källan till skyldigheten inte ska förstås så, att det i egentlig mening avser den rättsliga grund i vilken den föreskrivs( 35 ), utan snarare den rättsakt som ligger till grund för denna skyldighet .
41. Det ska dessutom prövas vad som är avgörande för huruvida agerandet ska anses vara lagenligt eller rättsstridigt och, i slutändan, förekomsten och omfattningen av en eventuell ersättning, det vill säga huruvida det är nödvändigt att tolka avtalet eller de regler som är tillämpliga på grund av avtalet eller huruvida avtalet endast syftar till att fastställa de faktiska omständigheterna och att bedömningen av huruvida ersättningen är lagenlig eller rättsstridig samt förekomsten och omfattningen av denna ersättning kräver bedömningar som saknar samband med avtalsförhållandet.( 36 )
42. Enligt domstolens praxis( 37 ) framstår dessutom begreppet ”utomobligatorisk förpliktelse” som ett restbegrepp i förhållande till begreppet ”avtalsförpliktelse”. Detta förefaller i än högre grad vara fallet när det gäller begreppet ”talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden”.( 38 )
43. Efter detta förtydligande är det nu nödvändigt att kvalificera den skadeståndstalan som är aktuell i det nationella målet genom att undersöka vad som ligger till grund för denna talan och därigenom avgöra huruvida den förpliktelse som enligt Ofsets åligger Sabena Technics Helicopters är en avtalsförpliktelse eller en utomobligatorisk förpliktelse.
Kvalificeringen av den skadeståndstalan som väckts på grund av ett plötsligt brytande av affärsförbindelser
44. I det nationella målet har Ofsets grundat sina yrkanden på en regel i fransk rätt om att varje person som bedriver produktions-, distributions- eller tjänsteverksamhet och som plötsligt bryter en etablerad affärsförbindelse, utan en skriftlig uppsägning som bland annat tar hänsyn till affärsförbindelsens varaktighet, med hänvisning till handelsbruk eller branschavtal, ådrar sig skadeståndsansvar. Såsom den hänskjutande domstolen har förklarat i sin begäran om förhandsavgörande är det plötsliga brytande av etablerade affärsförbindelser som avses i denna regel ett ”konkurrensbegränsande” förfarande som enligt nationell rätt kvalificeras som en skadeståndsgrundande handling som ska bli föremål för särskilda sanktionsåtgärder.
45. Jag konstaterar till att börja med att enligt den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 22 i förevarande förslag till avgörande påverkar kvalificeringen i nationell rätt av ett plötsligt brytande av affärsförbindelser som ett konkurrensbegränsande förfarande och som en skadeståndsgrundande handling inte alls dess kvalificering vid tillämpningen av lagvalsreglerna i internationell privaträtt.
46. Som jag kommer att redogöra för nedan har den aktuella förpliktelsen dessutom sin grund i ett avtal som konkretiserar parternas ömsesidiga frivilliga åtagande och omfattas således av en avtalsrättslig kvalificering.
47. Jag erinrar i detta avseende om att ett avtals livslängd kännetecknas av två specifika rättsliga steg, nämligen avtalets början och dess slut. Det första steget förverkligas genom konsensus i fråga om själva principen om ett frivilligt åtagande. Det andra steget kan däremot förverkligas på flera sätt. Avtalets upphörande kan betecknas som ”förtida”, om avtalet inte har fullgjorts eller sagts upp, eller som ”naturligt”, om det är en följd av att ett tidsbegränsat avtal löper ut, de skyldigheter som föreskrivs i avtalet har fullgjorts eller ett tillsvidareavtal ensidigt har sagts upp.
48. I det sistnämnda fallet, det vill säga vid en ensidig uppsägning, iakttas parternas avtalsfrihet och förhindras således eviga åtaganden.( 39 ) I förevarande fall är det utrett att parterna i det nationella målet var bundna av ett avtal och att Ofsets har klandrat Sabena Technics Helicopters för att (genom sin föregångare Héli-union) plötsligt ha sagt upp avtalet. Som ett led i ett avtals ”livscykel” förefaller det svårt att skilja uppsägningen från resten av avtalet och från den lag som reglerar avtalet,( 40 ) vilket innebär att ett hävande av avtalet måste omfattas av samma rättsordning som den som tillämpas på de skyldigheter som följer av avtalet för att säkerställa rättssäkerheten och reglernas förutsebarhet.
49. Vid kvalificeringen av den förpliktelse som är aktuell i det nationella målet förefaller den hänskjutande domstolen, i likhet med kommissionen i dess yttrande, fästa vikt vid att det är lagen – och inte avtalet – som innehåller ett krav på vederbörlig uppsägningstid vid brytande av etablerade affärsförbindelser. Denna omständighet kan emellertid inte vara avgörande för kvalificeringen av den aktuella förpliktelsen.
50. Skyldigheten att inte plötsligt bryta etablerade affärsförbindelser, som visserligen föreskrivs i lag, skulle nämligen vara meningslös om parterna inte var bundna av ett avtal. Det är uppenbart att en annan fysisk eller juridisk person än den med vilken Ofsets hade ett avtalsförhållande inte kan hållas ansvarig för det plötsliga brytandet av affärsförbindelsen( 41 ), eftersom en sådan ansvarsinvändning inte föreligger självständigt i förhållande till avtalet. Det är således just på grund av att det föreligger ett avtalsförhållande mellan parterna som det krävs en skriftlig uppsägning för att bryta de etablerade affärsförbindelserna. Med andra ord grundar sig detta iakttagande på rättsregler som är tillämpliga till följd av avtalet mellan dessa parter.
51. Låt oss nu föreställa oss en tvist i en liknande situation där parterna har beslutat att i sitt avtal inkludera en klausul om iakttagande av en uppsägningstid, eller till och med en bestämd frist, vid ensidig uppsägning av avtalet. Ska förpliktelsen i så fall kvalificeras som en avtalsförpliktelse, trots att samma förpliktelse i avsaknad av en sådan klausul i avtalet fortfarande ska kvalificeras som en utomobligatorisk förpliktelse?
52. Jag anser inte att en sådan åtskillnad, som grundar sig på vilket rättslig instrument som innehåller kravet på iakttagande av en uppsägningstid, det vill säga lagen eller avtalet, är tillfredsställande med hänsyn till rättssäkerheten och förutsebarheten hos tillämplig lag i gränsöverskridande situationer, eftersom detta riskerar att leda till olika lösningar för liknande rättsliga situationer. I båda dessa situationer uppstår och har iakttagandet av skyldigheten att inte plötsligt bryta avtalet sin grund i förekomsten av avtalet och tillämpningen av reglerna till följd av detta avtal. Med andra ord måste skyldigheten att inte plötsligt bryta affärsförbindelserna iakttas just på grund av det avtal som plötsligt sagts upp. Denna regel, och den skyldighet som följer därav, har således ett direkt samband med förekomsten av ett frivilligt åtagande mellan Ofsets och Sabena Technics Helicopters.
53. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller det av den regel i fransk rätt som Ofsets har åberopat dessutom följa att denna inte bestraffar själva brytandet av affärsförbindelserna, utan arten av detta brytande, det vill säga att det rör sig om ett plötsligt brytande.
54. Jag påpekar i detta avseende att det inte är på grund av själva brytandet av affärsförbindelserna som Ofsets kan göra gällande att dess avtalspart ska betala ersättning för den vållade skadan, utan att det är den omständigheten att affärsförbindelserna bröts plötsligt och utan vederbörlig skriftlig uppsägning som har orsakat skadan och gett upphov till ersättningsanspråket. Det är med andra ord för att brytandet av affärsförbindelserna inte skedde på ett ”korrekt” sätt som sanktionsåtgärder kan vidtas enligt dessa villkor. Jag anser emellertid att detta åsidosättande av ett krav för en korrekt uppsägning inte i sig kan särskiljas från förekomsten av ett avtal. Regeln i fransk rätt förefaller nämligen beivra ett visst sätt att häva avtalet, vilket uppenbarligen inte kan ske (och inte heller kan bli föremål för sanktionsåtgärder) oberoende av förekomsten av detta avtal.
55. Tolkningen att den talan som är aktuell i det nationella målet ska kvalificeras som en talan som avser avtal är enligt min mening även förenlig med Romkonventionens syften och systematik. Höjningen av rättssäkerhetsnivån genom att stärka förtroendet för stabiliteten mellan avtalsparterna( 42 ) talar för att skyldigheten att inte plötsligt bryta affärsförbindelserna ska kvalificeras som en avtalsförpliktelse, för att göra det möjligt att förutse vilken lag som ska tillämpas när dessa förbindelser mellan avtalsparterna upphör. Med andra ord talar den för att samma lag ska tillämpas i alla skeden av avtalets livscykel.
56. För det andra skulle en kvalificering av den förpliktelse som är aktuell i det nationella målet som en avtalsförpliktelse göra det möjligt att iaktta den avgörande betydelse som Romkonventionen tillmäter avtalsfriheten vid valet av tillämplig lag för avtalsförpliktelser( 43 ), och detta på ett oskiljaktigt sätt för hela avtalet. Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande innehöll nämligen avtalet mellan parterna en lagvalsklausul i vilken lagen på Jersey angavs som tillämplig lag.( 44 )
57. Jag anser slutligen att slutsatsen att den aktuella talan ska kvalificeras som talan som avser avtal är nödvändig för att uppnå samstämmighet mellan de rättsliga instrument som omfattas av det enhetliga systemet för harmonisering av den internationella privaträttens regler. För att en talan ska kvalificeras som en talan som avser avtal eller en talan som avser skadestånd utanför ett avtalsförhållande ska det enligt detta system identifieras vilken förpliktelse som ligger till grund för talan, och ska det anses röra sig om en avtalsförpliktelse om förpliktelsen följer av tillämpningen av regler till följd av förekomsten av ett avtal. Såsom jag har visat ovan är just detta fallet med den talan som är aktuell i det nationella målet.
58. I detta avseende anser jag, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, och i motsats till den franska regeringens ståndpunkt, att en tolkning av avtalet är nödvändig för att kunna bedöma hur plötsligt affärsförbindelserna bröts. Sådana kriterier som affärsförbindelsens varaktighet, det pris som är tillämpligt under dess löptid och till och med den marknad på vilken parterna är verksamma, vars användning uttryckligen föreskrivs i artikel L. 442–1.II.1 i handelslagen för att bedöma huruvida den skriftliga uppsägningen är tillräcklig, kan nämligen inte fastställas utan en grundlig analys av avtalet mellan parterna.
59. Jag anser således, i likhet med den tjeckiska, den tyska och den italienska regeringen, som har inkommit med skriftliga yttranden, att referenspunkten för att bedöma lagenligheten av det agerande som läggs Sabena Technics Helicopters till last är tolkningen av avtalet och tillämpliga bestämmelser till följd av förekomsten av avtalet mellan parterna, vilket innebär att denna talan i sig ska anses vara hänförlig till förekomsten av detta avtal.
60. Den franska regeringen har uppmärksammat domstolen på den omständigheten att en talan som grundar sig på ett plötsligt brytande av etablerade affärsförbindelser kan väckas av finansministern, oberoende av de parter som har ingått förbindelserna. Denna omständighet påverkar emellertid inte slutsatsen att talan grundar sig på rättsregler som endast är tillämpliga på grund av förekomsten av ett avtal. Bedömningen av huruvida det agerande som är i fråga i det nationella målet är lagenligt eller rättsstridigt kräver nämligen en bedömning av avtalet och tillämpliga bestämmelser till följd av detta, vilket innebär att talan i det nationella målet har sin grund i en avtalsförpliktelse. I domen i målet Granarolo, som rörde en motsvarande fransk rättsregel, kände domstolen dessutom redan till att denna regel utgjorde tvingande rätt,( 45 ) men fann emellertid inte att den av denna anledning saknade avtalsrättslig karaktär.
61. Den omständigheten att en förpliktelse är hänförlig till reglerna om konkurrensbegränsande förfaranden kan inte heller leda till att den automatiskt ska kvalificeras som en avtalsförpliktelse eller en utomobligatorisk förpliktelse. Dessa förfaranden är nämligen omfattande, från olagligt röjande av affärshemligheter till falska påståenden eller uppgifter vars användning kan vilseleda allmänheten. Det är således uppenbart att den som gör sig skyldig till vilseledande reklam eller falska påståenden som kan misskreditera sin konkurrent inte nödvändigtvis har ett avtalsförhållande med konkurrenten, till skillnad från näringsidkare som har en etablerad affärsförbindelse. Kvalificeringen av sådana förpliktelser, liksom andra förpliktelser, ska därför bedömas från fall till fall, i enlighet med de kriterier i rättspraxis som anges i punkterna 38–43 i förevarande förslag till avgörande.( 46 )
Förslag till svar
62. Jag föreslår således att tolkningsfrågan i förevarande mål ska bevaras på följande sätt: Artikel 1.1 i Romkonventionen och artikel 1.1 Rom II-förordningen ska tolkas så, att den lag som är tillämplig på en talan om skadestånd på grund av plötsligt brytande av etablerade affärsförbindelser ska fastställas i enlighet med denna konvention.
Förslag till avgörande
63. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de frågor som ställts av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) på följande sätt:
Artikel 1.1 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, och artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II),
ska tolkas så,
att den lag som är tillämplig på en talan om skadestånd på grund av plötsligt brytande av etablerade affärsförbindelser ska fastställas i enlighet med denna konvention.
1 Originalspråk: franska.
2 Konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1, nedan kallad Romkonventionen.
3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II)) (EGT L 199, 2007, s. 40, nedan kallad Rom II‑förordningen).
4 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen).
5 Nedan kallad domen i målet Wikingerhof.
6 Nedan kallad domen i målet Granarolo.
7 Se dom av den 5 mars 2020, X (Undantag från skatteplikt för telefonrådgivning) (C-48/19, EU:C:2020:169, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
8 Av domstolens praxis framgår att i enlighet med artikel 28 i Rom I-förordningen beror tillämpningen av densamma på vilket datum avtalet i fråga ingicks (se dom av den 25 mars 2021, Obala i lučice, C-307/19, EU:C:2021:236, punkt 56 och där angiven rättspraxis). Bestämmelserna i Rom I-förordningen, som har ersatt Romkonventionen, är således endast tillämpliga på avtal som ingåtts från och med den 17 december 2009 och inte på framtida verkningar av avtal som ingåtts före detta datum.
9 Första protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning av konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT, L 48, 1989, s. 1), och anslutningsfördragen av den 10 april 1984, den 18 maj 1992 och den 29 november 1996, och andra protokollet 89/129/EEG om att ge Europeiska gemenskapernas domstol viss behörighet att tolka konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 48, 1989, s. 17), och anslutningsfördragen av den 10 april 1984, den 18 maj 1992 och den 29 november 1996.
10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2011, Koelzsch (C-29/10, EU:C:2011:151, punkt 32 och där angiven rättspraxis), dom av den 28 juli 2016, Verein für Konsumenteninformation (C-191/15, EU:C:2016:612, punkt 36 och där angiven rättspraxis) och dom av den 15 januari 2026, Wunner (C-77/24, EU:C:2026:1, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
11 Domen i målet Granarolo, punkt 19.
12 Dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic (C-359/14 och C-475/14, nedan kallad domen i målet ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, EU:C:2016:40, punkt 43).
13 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen).
14 Se domen i målet ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, punkt 44 och där angiven rättspraxis, som såvitt jag känner till är den första dom i vilken domstolen preciserade detta begrepp i samband med det rättsliga instrument som reglerar fastställandet av tillämplig lag.
15 Se, analogt, dom av den 20 juni 2022, London Steam-Ship Owners’ Mutual Insurance Association (C-700/20, EU:C:2022:488, punkt 42).
16 I Rom I-förordningen preciseras att det rör sig om avtalsförpliktelser på privaträttens område.
17 Av artikel 24 i Rom I-förordningen framgår att ”[d]enna förordning ska ersätta Romkonventionen i medlemsstaterna, utom för de territorier i medlemsstaterna som faller inom den konventionens territoriella tillämpningsområde och där denna förordning inte gäller i enlighet med artikel 299 i fördraget” (punkt 1) och att ”[i] den mån denna förordning ersätter bestämmelserna i Romkonventionen ska alla hänvisningar till den konventionen anses vara hänvisningar till denna förordning” (punkt 2).
Se, även, Magnus, U., och Mankowski, P., ”Rome I Regulation – Commentary”, vol. 2, Verlag Dr. Otto Schmidt, Köln: 2017, s. 32. https://doi.org/10.9785/9783504384814
18 I det mål som avgjordes genom domen av den 3 oktober 2019, Verein für Konsumenteninformation (C-272/18, EU:C:2019:827, punkterna 37, 40 och 41), i vilket domstolen hade ombetts att uttala sig om undantag från tillämpningsområdet för Romkonventionen respektive Rom I-förordningen, bland annat i den mening som avses i artikel 1.2 i dessa rättsliga instrument, ansåg domstolen dessutom att de avtalsförpliktelser som avses i dessa instrument i huvudsak uppvisade en kontinuitet i tolkningen.
19 Domen i målet ERGO Insurance och Gjensidige Baltic är den första dom i vilken domstolen, såvitt jag känner till, preciserade detta begrepp inom ramen för det instrument som reglerar fastställandet av tillämplig lag. Det framgår dessutom av denna dom att begreppet ”utomobligatorisk förpliktelse” är ett vidare begrepp än det analoga begreppet ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”. En ”utomobligatorisk förpliktelse”, i den mening som avses i Rom II-förordningen, är nämligen en förpliktelse som har sin grund i en skadegrundande händelse, obehörig vinst, tjänst utan uppdrag ( negotiorum gestio ) eller oaktsamhet vid ingående av avtal ( culpa in contrahendo ).
20 Jag understryker att denna slutsats är tillämplig på de begrepp som definierar tillämpningsområdet för dessa instrument, i förevarande fall begreppen ”avtalsförpliktelse” och ”utomobligatorisk förpliktelse”, å ena sidan, och ”talan som avser avtal” och ”talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden”, å andra sidan. Det säger sig självt att denna slutsats inte automatiskt kan överföras på samtliga begrepp i dessa rättsakter. Den innebär således inte heller att de lösningar som valts vid tolkningen av de förstnämnda rättsakterna automatiskt kan överföras på de sistnämnda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2025, Locatrans, C-485/24, EU:C:2025:955, punkterna 49 och 51 och där angiven rättspraxis).
21 Se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet Wikingerhof (C-59/19, EU:C:2020:688) och i målet HRVATSKE ŠUME (C-242/20, EU:C:2021:728).
22 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att denna regel, som följer av loi n° 96-588 du 1 juillet 1996 sur la loyauté et l'équilibre des relations commerciales (lag nr 96-588 av den 1 juli 1996 om lojalitet och balans i affärsförbindelser), ändrades genom artikel 36 i ordonnance n° 86-1243 du 1 décembre 1986 relative à la liberté des prix et de la concurrence (beslut nr 86‑1243 av den 1 december 1986 om fri prissättning och konkurrens), som tidigare kodifierades i artikel L. 442-6.I.5° i handelslagen, som är den lag som är i fråga i det nationella mål som var föremål för domen i målet Granarolo, sedan ordonnance n° 2019-359 du 24 avril 2019 (beslut nr 2019–359 av den 24 april 2019) återfinns i artikel L. 442-1.II i handelslagen, som är den lag som är i fråga i förevarande mål.
23 Se punkt 28 och domslutet i domen i målet Granarolo.
Domstolen har dessutom därefter meddelat flera domar på området i vilka den har slagit fast att alla förpliktelser som har sin grund i det avtal vars bristande uppfyllelse åberopas till stöd för kärandens talan ska anses avse avtal. Domstolen har erinrat om att det är nödvändigt att det föreligger en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan och att kärandens talan måste grunda sig på denna förpliktelse, vilket innebär att den särskilda behörighetsregeln vid en talan som avser avtal grundar sig på grunden för talan och inte på parternas identitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2017, Kareda C-249/16, EU:C:2017:472, punkterna 30 och 31, dom av den 7 mars 2018, Flightright m.fl., C-274/16, C‑447/16 och C-448/16, EU:C:2018:160, punkterna 59–61 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2018, Feniks, C-337/17, EU:C:2018:805, punkterna 39 och 48 och där angiven rättspraxis, särskilt den ovannämnda domen i målet ERGO Insurance et Gjensidige Baltic).
24 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen). Eftersom Bryssel Ia‑förordningen, i enlighet med skäl 34 i denna förordning, upphäver och ersätter Bryssel I‑förordningen, som i sin tur ersatte Brysselkonventionen, gäller domstolens tolkning av bestämmelserna i de sistnämnda rättsakterna även för bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen när dessa bestämmelser kan anses motsvara varandra. Så är fallet med bestämmelserna om talan som avser avtal respektive talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden vid fastställandet av behörig domstol i den mening som avses i dessa rättsakter (se domen i målet Wikingerhof, punkt 20).
25 Domen i målet Wikingerhof, punkt 32.
26 Domen i målet Wikingerhof, punkt 33.
27 Domen i målet Wikingerhof, punkt 31.
28 Framför allt har domstolen i senare domar byggt vidare på sin tolkning av talan som avser avtal och talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, genom att fästa vikt vid identifieringen av en underförstådd avtalsförpliktelse, när detta följer av otvetydiga handlingar som ger uttryck för parternas vilja (dom av den 25 mars 2021, Obala i lučice, C-307/19, EU:C:2021:236, punkterna 87–90 och 98 och där angiven rättspraxis). Domstolen har även sammanfattat sitt resonemang genom att precisera att det, för att avgöra huruvida en talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i Bryssel I-förordningen, ska prövas huruvida två villkor är uppfyllda, nämligen dels att talan inte har något samband med avtal i den mening som avses i denna förordning, dels att talan syftar till att göra gällande svarandens ansvar. Vad gäller det första villkoret har domstolen upprepat att en talan som avser avtal, i den mening som avses i Bryssel I-förordningen, avser varje talan som grundar sig på en förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person (dom av den 9 december 2021, HRVATSKE ŠUME, C-242/20, EU:C:2021:985, punkterna 43 och 44 och där angiven rättspraxis). Slutligen har domstolen även slagit fast att den omständigheten att det redan finns ett rättsförhållande mellan parterna, såsom ett avtal, inte medger att man automatiskt kan tillämpa avtalets lag på den utomobligatoriska förpliktelsen (dom av den 10 mars 2022, BMA Nederland, C-498/20, EU:C:2022:173, punkterna 63 och 64, vilket bekräftades i domen av den 15 januari 2026, Wunner, C-77/24, EU:C:2026:1, punkt 55, i samband med Rom II‑förordningen).
29 Se förslag till avgörande från generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet Wikingerhof (C‑59/19, EU:C:2020:688, punkt 71) och domen i målet Wikingerhof, punkterna 31–33.
30 Domen i målet Wikingerhof, punkt 31.
31 Domen i målet Wikingerhof, punkt 34.
32 Tillämpningsområdet för Rom II-förordningen omfattar emellertid inte alla utomobligatoriska tvister.
33 Se domen i målet Wikingerhof, punkt 32.
34 Dom av den 15 juni 2017, Kareda (C-249/16, EU:C:2017:472, punkt 31).
35 I slutändan är flera bestämmelser föreskrivna i lag. Det är emellertid inte alla förpliktelser som har denna grund som ska kvalificeras som utomobligatoriska.
36 Domen i målet ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, punkterna 47 och 48.
37 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, punkt 45.
38 Dom av den 9 december 2021, HRVATSKE ŠUME (C-242/20, EU:C:2021:985, punkterna 43 och 44 och där angiven rättspraxis).
39 Såvitt jag vet innehåller alla system i unionens medlemsstater på ett eller annat sätt begränsningar av eviga avtalsåtaganden, inbegripet åtaganden med alltför lång löptid, eller åtaganden utan möjlighet till uppsägning. I nationella lagar regleras dessa situationer genom ensidig uppsägning av tillsvidareavtal (se artikel 6.199 i den litauiska civillagen), eller förbud mot eviga åtaganden (se artikel 1210 i den franska civillagen). Nationell rättspraxis skyddar en sådan möjlighet på grundval av god sed, god tro och avtalsfrihet.
40 I artikel 10.1 i Romkonventionen anges en rad olika frågor som omfattas av avtalsrätten, bland annat avtalets tolkning, dess fullgörelse, följderna vid avtalsbrott, olika sätt att få förpliktelserna att upphöra och följderna av avtalets ogiltighet. Dessa exempel avser med andra ord avtalets hela ”livscykel”. Jag kan således inte se några objektiva skäl till att uppsägningen av avtalet, det steg som avslutar denna cykel, inte ska omfattas, särskilt som det enligt rapporten om konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser som författats av Mario Giuliano och Paul Lagarde (EGT C 282, 1980, s. 1) (nedan kallad rapporten från Giuliano och Lagarde) ”rör sig om en uppräkning som inte är uttömmande, vilket framgår av adverbet ’bland annat’”.
41 Detta är än mer logiskt med tanke på att det här rör sig om avtalets relativa verkan, eftersom avtalat endast ger upphov till skyldigheter och medför skadeståndsansvar på grund av förekomsten av detta avtal mellan avtalsparterna.
42 Dom av den 6 oktober 2009, ICF (C-133/08, EU:C:2009:617, punkt 23).
43 Rapporten från Giuliano och Lagarde.
44 Låt oss anta att skyldigheten att skriftligen säga upp avtalet ska betecknas som en utomobligatorisk förpliktelse. En sådan kvalificering skulle leda till att en av de specifika rättsliga stegen i avtalet, nämligen att avtalet upphör att gälla vid ett ensidigt hävande, underkastas en annan lag än den som reglerar resten av avtalet. Detta skulle få det märkliga resultatet att detta skede i avtalets livscykel skiljs från resten av avtalet, i huvudsak på grund av att det föreligger ett lagstadgat krav på skriftlig uppsägning vid ett ensidigt hävande av etablerade affärsförbindelser, vilket innebär att detta hävandes avtalsrättsliga karaktär omvandlas till en skadeståndsgrundande händelse, oberoende av avtalet.
45 Jag erinrar om att generaladvokaten Kokott i sitt förslag till avgörande i det målet föreslog att denna talan skulle anses utgöra en talan som avsåg skadestånd utanför ett avtalsförhållande. Domstolen följde inte detta förslag.
46 Jag tillägger vidare att denna slutsats i än högre grad är riktig, eftersom det i artikel 6 i Rom II‑förordningen föreskrivs vilken lag som är tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i otillbörlig konkurrens , vilket tyder på att det faktiskt kan finnas avtalsförpliktelser till följd av otillbörlig konkurrens. Jag kan nämligen inte se några skäl till att det i artikeln uttryckligen hänvisas till ”utomobligatoriska förpliktelser”, om det endast är sådana förpliktelser som kan beröras. Vidare bekräftar domstolens praxis att olika konkurrensbegränsande och konkurrenshindrande förfaranden kan hänföras till såväl en talan som avser avtal som en talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden (se domarna i målen Granarolo och Wikingerhof).