Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 10 september 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 10 september 2026( 1 )
MMWB GmbH & Co. KG
mot
E.L.
(begäran om förhandsavgörande från Amtsgericht Hagen (Distriktsdomstolen i Hagen, Tyskland))
Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar, godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv – Förordning (EU) nr 650/2012 – Avstående från arv – Förklaring om avstående från arv som har avgetts vid domstolarna i två olika medlemsstater – Domstol i en annan medlemsstat som har förklarat sig behörig att pröva ett arvsmål, men som inte är en domstol i den stat där den person som har avgett förklaringen har sin hemvist – Giltigheten av den förklaring som har avgetts vid denna domstol
Inledning
1. Det tvistemål som det rör sig om i målet vid den nationella domstolen är inte komplicerat vare sig i faktiskt eller i rättsligt hänseende. Ägaren till en lägenhet har gjort gällande anspråk på grundval av ett hyresavtal. På grund av att hyresgästen har avlidit har lägenhetsägaren väckt talan mot hyresgästens maka i egenskap av hyresgästens arvtagare. Makan har emellertid invänt att hon har avstått från det arv som tillkom henne efter maken. Eftersom det inte föreligger någon annan grund för henne att överta hyresgästens skyldigheter än arv, ska talan ogillas. Detta förutsätter emellertid att hon har avstått från arvet med giltig verkan.
2. Den sistnämnda omständigheten väcker tvivel hos den hänskjutande domstolen, som prövar det nationella målet i första instans. Dessa tvivel har uppkommit till följd av att denna domstol är belägen i Tyskland, i den stad där arvlåtaren hyrde lägenheten före sin död, att vissa arvingar har avgett förklaringar om avstående från arv vid den domstolen, i egenskap av domstol som har behörighet med avseende på arvet, att det med avseende på arvlåtarens arv emellertid också har inletts ett förfarande av hans fordringsägare vid en domstol i Nederländerna, att arvlåtarens maka har avgett en förklaring om avstående från arv vid denna domstol, att hon själv är bosatt i Polen och att hennes förklaring inte uppfyller kraven i tysk rätt. I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida frågan om den förklaring om avstående från arv som har avgetts av arvlåtarens maka är giltig ska bedömas enligt nederländsk rätt på grund av att domstolen i Nederländerna har förklarat sig vara behörig.
3. I mitt förslag till avgörande kommer jag att visa att den omständigheten att en domstol i en medlemsstat har förklarat sig behörig att pröva ett mål avseende arv, mot bakgrund av bestämmelserna i förordning nr 650/2012,( 2 ) inte i sig motiverar att bestämmelserna i lagstiftningen i den medlemsstat där den domstolen är belägen ska anses vara tillämpliga vid bedömningen av giltigheten av förklaringen om avstående från arvet. Jag kommer dessutom att ta ställning till frågan huruvida den dom som har meddelats av domstolen i Nederländerna rörande arvet efter arvlåtaren har betydelse för förfarandet vid den hänskjutande domstolen.
Unionsrätten
4. I artikel 3 i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande i punkt 1 g:
”1. I denna förordning avses med
…
g) dom: varje arvsrättsligt avgörande som har meddelats av en domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader,
…”
5. Kapitel II i förordningen innehåller bestämmelser om behörighet att pröva arvsfrågor. Artikel 4, med rubriken ”Allmän behörighet”, har följande lydelse:
”Domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död ska vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet.”
6. Artikel 13 i förordningen, med rubriken ”Accept av eller avstående från arv, legat eller laglott”, har däremot följande lydelse:
”Utöver den domstol som är behörig att pröva arvsmålet i enlighet med denna förordning ska även domstolarna i den medlemsstat där en person har hemvist som enligt den lag som är tillämplig på arvet får avge en förklaring inför en domstol om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott eller en förklaring som ska begränsa den berörda personens ansvar vad gäller skulderna i arvsärendet ha behörighet att motta sådana förklaringar när sådana förklaringar enligt lagen i den medlemsstaten får avges inför domstol.”
7. Kapitel III i förordning nr 650/2012 avser den lag som är tillämplig på arvsfrågor. I artikel 21, som har rubriken ”Allmän regel”, föreskrivs följande:
”1. Om inte annat anges i denna förordning ska den lag som är tillämplig på arvet i dess helhet vara lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död.
2. Om det undantagsvis framgår av alla omständigheter i fallet att den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare anknytning till en annan stat än den vars lag skulle vara tillämplig enligt punkt 1, ska lagen i den andra staten vara tillämplig på arvet.”
8. I artikel 22 i denna förordning, med rubriken ”Lagval”, föreskrivs i punkt 1 att:
”En person får låta rätten till sitt arv i dess helhet styras av lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller vid sin död.
…”
9. I artikel 23 i förordningen, med rubriken ”Den tillämpliga lagens räckvidd”, föreskrivs följande:
”1. Den lag som anvisas enligt artikel 21 eller 22 ska styra arvet i dess helhet.
2. Den lagen ska i synnerhet reglera
…
e) överföring av de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som utgör kvarlåtenskapen till arvingar och eventuella testamentstagare, däribland villkor för och rättsverkningar av accept av eller avstående från arv eller legat,
…”.
10. Artikel 28 i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Formella giltighetskrav på arvinges förklaring om accept eller avstående”, har i sin tur följande lydelse:
”En förklaring om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott eller en förklaring som syftar till att begränsa ansvaret för den person som upprättar förklaringen, ska anses vara formellt giltig då den uppfyller kraven i
a) den lag som är tillämplig på arvet enligt artikel 21 eller artikel 22, eller
b) lagen i den stat där den person som upprättar förklaringen har sin hemvist.”
11. Kapitel IV i denna förordning avser domars erkännande, verkställbarhet och verkställighet. I artikel 39.1 i detta kapitel fastställs en allmän princip enligt vilken:
”En dom som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas i övriga medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande.”
12. I artikel 40 i samma förordning föreskrivs följande:
”Skäl för att vägra erkännande
a) ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande,
b) om det är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta,
c) om den är oförenlig med en dom som har meddelats i ett mål mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande,
d) om den är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i [en] tredjestat i ett mål mellan samma parter och rörande samma sak, om den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande.”
13. Samtidigt föreskrivs följande i artikel 41 med rubriken ”Ingen omprövning i sak”:
”En dom som har meddelats i en medlemsstat får under inga omständigheter omprövas i sak.”
Bakgrund, förfarandet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
14. Arvlåtaren avled den 22 december 2022 i Hagen (Tyskland). Vid sin död var han gift med E.L. Makarna ägde hälften var av ett hus i Nederländerna. Under den period som föregick arvlåtarens död levde makarna emellertid inte tillsammans. E.L. har sedan en viss tid bott i Polen och arvlåtaren hyrde en lägenhet i Hagen (Tyskland) från den 1 februari 2022 till sin död.
15. Den 26 januari 2023 avstod arvlåtarens dotter och barnbarn från det arv som tillkom dem efter arvlåtaren vid Amtsgericht Hagen (Distriktsdomstolen i Hagen, Tyskland), i egenskap av domstol som har behörighet med avseende på arvet. Den 9 februari 2023 tog E.L. del av handlingarna i målet och fick allmän information om förfarandet för avstående från arv.
16. Den 4 oktober 2023 inleddes ett förfarande vid samma Amtsgericht Hagen (Distriktsdomstol i Hagen) inom ramen för vilket MMWB GmbH & Co. KG (nedan kallat MMWB), som är ägare till den lägenhet som arvlåtaren hade hyrt innan han avled, ansökte om att ett betalningsföreläggande avseende resterande hyra skulle utfärdas mot E.L. i egenskap av arvtagare till hyresgästen.
17. E.L. invände mot det betalningsföreläggande som hade utfärdats mot henne. MMWB sade upp hyresförhållandet med omedelbar verkan och uppmanade henne att överlämna lägenheten senast den 31 januari 2024. E.L. efterkom inte denna uppmaning. MMWB anmodade därför E.L. att betala resterande hyra, ersättning för nyttjandet av lägenheten tillsammans med platsen för bilen i parkeringsgaraget från och med den 1 februari 2024, och att hon skulle tömma lägenheten samt överlämna nycklarna och platsen för bilen i parkeringsgaraget.
18. E.L. yrkade att talan skulle ogillas. Hon invände att hon hade avstått från arvet efter maken genom en skrivelse av den 19 december 2023 till rechtbank Limburg (Domstolen i Limburg, Nederländerna), och att hon därför inte är hans arvinge och således inte ansvarar för hans skulder. Med hänvisning till artiklarna 4 och 21.1 i förordning nr 650/2012 underströk hon att sistnämnda domstol hade kontrollerat och fastställt sin behörighet att pröva arvsärendet efter arvlåtaren. Den fastställde bland annat att arvlåtaren åtminstone sedan december 2000 hade bott stadigvarande i Nederländerna. Enligt E.L. hade Amtsgericht Hagen (Distriktsdomstolen i Hagen) felaktigt utgått från att den var behörig ”på grund av [arvlåtarens] adress” i Tyskland.
19. Till stöd för sina invändningar ingav E.L. en kopia av det beslut som rechtbank Limburg, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Limburg, sammanträdesort Roermond) hade meddelat den 29 maj 2024 inom ramen för det förfarande som hade inletts efter ansökan av en bank i dess egenskap av fordringsägare till arvlåtaren. Genom detta beslut utsåg domstolen en förvaltare för dödsboet. I motiveringen till sitt beslut framhöll domstolen att målet var av gränsöverskridande karaktär och förklarade sig vara behörig med motiveringen att arvlåtarens hemvist vid tiden för hans död var i Nederländerna som var det land till vilket han vid tiden för sin död hade nära och varaktig anknytning. Den domstolen grundade sig i detta avseende på sådana omständigheter som att arvlåtaren den 13 juli 2001 hade förvärvat ett hus i Nederländerna, och att han bodde i Nederländerna redan innan huset förvärvades. Sedan år 2000 hade han varit fast anställd hos en arbetsgivare som är etablerad i Nederländerna. Han hade en inteckning hos en nederländsk bank och banktillgodohavanden i nederländska banker. Cirka åtta månader före sin död åkte han emellertid till Tyskland för att få den vård som var nödvändig av sin syster. I detta beslut fastställde domstolen dessutom att E.L. visserligen hade förklarat att hon hade avstått från makens arv genom en skrivelse av den 19 december 2023, men att detta inte framgår av bouppteckningshandlingarna vid rechtbank Limburg (Domstolen i Limburg).
20. Den 24 februari 2025 avgav E.L. genom ett ombud, en förklaring om avstående från arv efter arvlåtaren vid rechtbank Limburg, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Limburg, sammanträdesort Roermond).
21. Den hänskjutande domstolen har angett att utgången i målet beror på om E.L. i målet vid den nationella domstolen har avstått från arvet efter sin make med giltig verkan. Den har påpekat att trots bestämmelserna i artiklarna 4, 17 och 28 i förordning nr 650/2012 förklarade sig domstolarna i två medlemsstater vara behöriga och genomförde arvsförfaranden. Ingen av dessa domstolar är emellertid domstol i den medlemsstat där motparten i det nationella målet har sin hemvist. Det är även utrett att ingen av de förklaringar som E.L. har avgett uppfyller de krav vad gäller form och frist som föreskrivs i tysk rätt.
22. Mot denna bakgrund beslutade Amtsgericht Hagen (Distriktsdomstolen i Hagen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen avseende tolkningen av förordning nr 650/2012:
”1. Kan en arvinge från en medlemsstat, för den händelse att två domstolar i två olika medlemsstater som inte sammanfaller med arvingens hemvist var och en förklarar sig vara behöriga för arv enligt artikel 4 i förordning nr 650/2012, avge en förklaring vid en av dessa domstolar om avstående från arv med giltig verkan enligt de formkrav som gäller där?
2. Om fråga 1 ska besvaras jakande:
Kan en sådan förklaring om avstående från arv vid en domstol i en annan medlemsstat inför en domstol i en annan medlemsstat som också anser sig vara behörig för arv enligt artikel 4 i förordning nr 650/2012, ersätta den förklaring om avstående från arv som ska avges vid denna domstol på så sätt att den ska anses ha avgetts med giltig verkan vid tidpunkten för avgivande av förklaringen?
Var det möjligt för motparten att med giltig verkan avstå från arvet inför rechtbank Limburg med förklaringar (avstående) av den 19 december 2023 respektive 24 februari 2025?
3. Om frågorna 1 och 2 ska besvaras jakande:
Påverkas giltigheten av en förklaring om avstående från arv om arvingen avger denna i enlighet med de formkrav som gäller vid en domstol i en medlemsstat i det första förfarande som hon får kännedom om, eller kan hon efter eget gottfinnande avgöra i vilket förfarande hon ska avge förklaringen om avstående från arvet?”
23. I förfarandet vid EU-domstolen har den portugisiska regeringen och Europeiska kommissionen inkommit med skriftliga yttranden. Ingen förhandling har hållits.
Bedömning
Inledande anmärkningar
24. I förevarande fall har en tysk domstol, som ska pröva ett mål i första instans om betalning och överlämnade av en lägenhet med anledning av uppsägningen av ett hyresavtal för en lägenhet, ställt tolkningsfrågor till EU-domstolen. Den hänskjutande domstolen har i sina frågor inte angett vilka unionsrättsliga bestämmelser som den begär tolkning av och har inte heller hänvisat till sådana bestämmelser i skälen till sin begäran om förhandsavgörande. Den har endast påpekat att domstolarna i två medlemsstater har förklarat sig vara behöriga i strid med bestämmelserna i artiklarna 4, 17 och 28 i förordning nr 650/2012.
25. Med hänsyn till föremålet för frågorna och hänvisningen av den hänskjutande domstolen och motparten i målet vid den nationella domstolen till vissa artiklar i förordning nr 650/2012, ska det utgås från att den hänskjutande domstolen har begärt en tolkning av bestämmelserna i sistnämnda förordning. Detta är motiverat med hänsyn till arten av den rättsfråga som har uppstått i målet vid den nationella domstolen. Även om arvsfrågan inte är det huvudsakliga föremålet för detta förfarande, har tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 650/2012 väsentlig betydelse för dess utgång. Detta beror nämligen på att motpartens passiva saklegitimation i målet vid den nationella domstolen, mot bakgrund av innehållet i begäran om förhandsavgörande, beror på frågan huruvida hon har övertagit sin makes skyldigheter till följd av arvet. Detta beror i sin tur på bedömningen av giltigheten av de handlingar som hon har företagit vid domstolen i Nederländerna.
26. Den hänskjutande domstolens önskan att få klarhet kommer bäst till uttryck i den andra delen av den andra tolkningsfrågan, där den uttryckligen frågar om motparten i målet vid den nationella domstolen med giltig verkan kunde avstå från arvet efter den avlidne med sina förklaringar som hon hade avgett vid domstolen i Nederländerna. Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt sina frågor för att få vägledning angående tolkningen av de bestämmelser i förordning nr 650/2012 som gör det möjligt för den att bedöma giltigheten( 3 ) av de förklaringar om avstående från arv( 4 ) som arvlåtarens maka har avgett vid sistnämnda domstol.
27. Den omständigheten att frågorna har formulerats med utgångspunkt i att domstolarna i den berörda medlemsstaten har förklarat sig vara behöriga att pröva arvsfrågorna enligt artikel 4 i förordning nr 650/2012 innebär att den hänskjutande domstolen ska anses ha ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida enbart det förhållandet att domstolen i den berörda medlemsstaten, som inte är den medlemsstat där den som har avgett förklaringen har sin hemvist, har förklarat sig behörig att pröva arvsfrågorna enligt artikel 4 i förordning nr 650/2012, utgör grund för att bedöma giltigheten av den förklaring som har avgetts mot bakgrund av de krav som föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstaten.
28. Svaret på den sålunda formulerade frågan beror i första hand på tolkningen av artikel 23 (som anger den lag som är tillämplig vid bedömningen av den materiella giltigheten av en förklaring om avstående från arv) och artikel 28 (som anger den lag som är tillämplig vid bedömningen av den formella giltigheten av en förklaring om avstående från arv) i förordning nr 650/2012. Vid analysen ska dessutom hänsyn tas till artikel 4 (som fastställer den allmänna principen om behörighet i arvsfrågor) och artikel 13 (som föreskriver subsidiär behörighet för mottagande av en förklaring om accept av eller avstående från arv) i den förordningen.
Bedömningen av giltigheten av en förklaring om avstående från arv i ett mål som inte är ett arvsmål
29. Behovet av att bedöma giltigheten av en förklaring om avstående från arv( 5 ) som har avgetts av en person kan inte bara uppstå i arvsmål, vars huvudsakliga syfte är att fastställa kretsen av arvingar efter en arvlåtare eller att avgöra arvsrättsliga tvister, utan även, som en prejudiciell fråga, i andra rättsliga, utomrättsliga, administrativa eller till och med straffrättsliga förfaranden, om utgången av dessa åtminstone delvis beror på huruvida den avlidna personens rättigheter och skyldigheter har överförts till den arvsberättigade som åberopar att en sådan förklaring har avgetts.
30. När en sådan förklaring åberopas i ett förfarande innebär detta att den myndighet som ansvarar för detta förfarande, i enlighet med de bestämmelser som reglerar förfarandet, måste avgöra huruvida den förklaring som har avgetts har haft den verkan att den person som är arvsberättigad förlorar sina arvsrättigheter, vilket förutsätter att förklaringen är giltig.
31. Detta innebär inte nödvändigtvis att den myndighet som ansvarar för förfarandet ska göra en självständig bedömning av giltigheten av denna förklaring. Det kan nämligen vara så att denna bedömning redan har gjorts i andra förfaranden av andra myndigheter, vars beslut, i synnerhet beslut som direkt syftar till att fastställa kretsen av arvingar efter en arvlåtare, kan vara bindande för andra myndigheter. I praktiken kommer den person som är arvsberättigad i sådana situationer snarare åberopa den berörda myndighetens beslut eller en officiell handling, snarare än sin förklaring om avstående från arv, med beaktande av beslutets och handlingens bevisvärde och deras verkan i förhållande till andra statliga myndigheter, såsom denna har fastställts i gällande lagstiftning i den berörda staten. Detta kan emellertid i själva verket likställas med ett åberopande av den avgivna förklaringen om avstående från arv, samtidigt som den bedömning av dess giltighet som redan gjorts av den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat den officiella handlingen åberopas.
32. Med andra ord kan ett avgörande om huruvida den arvsberättigade som åberopar att en förklaring om avstående från arv har avgetts( 6 ) har övertagit arvlåtarens rättigheter och skyldigheter till följd av arvet inte bara bero på bedömningen av giltigheten av den avgivna förklaringen, utan även på andra omständigheter, såsom förekomsten av beslut som är bindande för den myndighet som handlägger förfarandet, i vilka detta besvaras jakande eller nekande, eller eventuellt officiella handlingar i vilket detta avgörs. I vilken utsträckning dessa beslut är bindande för andra myndigheter, och om de fastställanden som gjorts där eventuellt kan överklagas, beror på gällande lagstiftning i den berörda staten.
33. Även om det inte är särskilt svårt att göra nödvändiga fastställanden i detta avseende i fall där alla relevanta omständigheter är begränsade till en enda medlemsstat, är situationen komplicerad i gränsöverskridande fall där den myndighet som är ansvarig för förfarandet måste bedöma giltigheten av en förklaring om avstående från arv som har avgetts i en annan medlemsstat( 7 ) eller verkningarna av vissa beslut som har meddelats av myndigheter i en annan medlemsstat. Frågan som då uppkommer är enligt vilka bestämmelser en sådan bedömning ska ske.
34. I förevarande fall råder det inget tvivel om att arvet efter arvlåtaren omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 650/2012, som bland annat innehåller lagvalsregler som fastställer vilken lag som är tillämplig på arvet i dess helhet, domstolars behörighet när det gäller arvet och regler om erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i andra medlemsstater i arvsfrågor. Bestämmelserna i denna förordning är således avgörande för bedömningen av ovannämnda omständigheter i målet vid den nationella domstolen.
35. Om inte annat framgår av deras karaktär och innehåll är bestämmelserna i denna förordning bindande inte bara för domstolar som prövar arvsärenden, utan även för domstolar som prövar andra ärenden. För att avgöra om den person som är arvsberättigad har avstått från arvet ska de sistnämnda domstolarna bedöma all tillgänglig bevisning som kan beaktas i enlighet med de bestämmelser som reglerar det berörda förfarandet.( 8 )
36. Det är logiskt att det, när all tillgänglig bevisning utgörs av domstolsavgöranden, officiella handlingar och privata handlingar, först och främst ska bedömas huruvida de förstnämnda redan fastställer de omständigheter som är relevanta för avgörandet av den prejudiciella frågan, det vill säga huruvida den person som är arvsberättigad (inte) har övertagit arvlåtarens rättigheter och skyldigheter.
37. I enlighet med artikel 39.1 i förordning nr 650/2012 ska en dom som har meddelats i en annan medlemsstat erkännas i övriga medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande, såvida det inte finns skäl för att vägra erkännande enligt artikel 40 i den förordningen. Om således en dom, som ska erkännas, meddelas i en annan medlemsstat, i vilken det fastställs att den person som är arvsberättigad inte ska överta arvlåtarens rättigheter och skyldigheter, skulle en bedömning av giltigheten av förklaringen om avstående från arv kunna visa sig vara överflödig, eftersom denna fråga redan har avgjorts med laga kraft.
38. Ett europeiskt arvsintyg (nedan även kallat arvsintyg) kan spela en liknande roll som en dom som meddelats i en annan medlemsstat, eftersom arvintyget enligt artikel 69.1 i förordning nr 650/2012 ska ha rättsverkningar i alla medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande. Enligt artikel 69.2 i den förordningen ger det upphov till vissa presumtioner om att de omständigheter som fastställts i detta är korrekta.( 9 )
39. Officiella handlingar som har utfärdats i enlighet med bestämmelserna i en medlemsstat och som enligt artikel 59.1 första stycket i förordning nr 650/2012 ska ha samma bevisvärde i en annan medlemsstat som den har i ursprungsmedlemsstaten eller ett bevisvärde som är så jämförbart som möjligt, kan också vara relevanta för att avgöra en prejudiciell fråga.
40. Det är först om det inte finns några domar, europeiska arvsintyg eller nationella officiella handlingar i vilka frågan om arvet efter arvlåtaren avgörs som det kan bli nödvändigt för den domstol som har att avgöra målet, med deltagande av den person som har åberopat en förklaring om avstående från arv, att själv pröva giltigheten av denna förklaring, enligt bestämmelserna i förordning nr 650/2012.
41. För att en förklaring om avstående från arv ska anses kunna ha den verkan att den arvsberättigade inte övertar arvlåtarens rättigheter och skyldigheter, måste den uppfylla de materiella och formella kraven på giltighet. Enligt artikel 23.1 och 23.2 e i förordning nr 650/2012 ska den materiella giltigheten av en förklaring om avstående från arv avgöras enligt den lag som är tillämplig på arv, som anvisas enligt artiklarna 21 eller 22 i denna förordning. Enligt artikel 28 i denna förordning ska den formella giltigheten av en förklaring om avstående från arv avgöras enligt den lag som är tillämplig på arvet, som anvisas enligt artiklarna 21 och 22 i denna förordning (artikel 28 a i förordning nr 650/2012), eller, eventuellt, enligt lagen i den stat där den person som upprättar förklaringen har sin hemvist (artikel 28 b i förordning nr 650/2012).
42. Utgångspunkten för bedömningen av giltigheten av en förklaring om accept av arv är således fastställandet av vilken lag som är tillämplig på arvet. I annat fall är det inte möjligt att bedöma den materiella giltigheten av förklaringen, eftersom det är oklart enligt vilka krav, det vill säga kraven enligt lagstiftningen i vilken medlemsstat, en sådan bedömning ska göras. Denna lag kan även vara avgörande för den formella giltigheten av den avgivna förklaringen.
43. Vid fastställandet, som en prejudiciell fråga, vilken lag som är tillämplig på arvet, och således även vid bedömningen av den materiella giltigheten av förklaringen om avstående från arv, uppkommer en fråga som motsvarar den som ställts ovan.( 10 ) Omfattas de omständigheter som är avgörande för fastställandet av den lag som är tillämplig på arvet av de fastställanden som gjorts i en dom som meddelats i en domstol i en annan medlemsstat som ska erkännas eller i de officiella handlingar som utfärdats, och är dessa fastställanden bindande för den domstol som prövar det mål, i vilket giltigheten av förklaringen om avstående från arvet har uppkommit som en prejudiciell fråga. Om denna fråga besvaras jakande ska det anses att dessa omständigheter inte kan prövas på nytt av den domstol vid vilken målet mot den arvsberättigade är anhängigt.( 11 ) Om denna fråga besvaras nekande finns ingen annan möjlighet än att den domstolen själv gör dessa fastställanden.( 12 )
44. Sammanfattningsvis, för att avgöra huruvida den person som är arvsberättigad efter arvlåtaren och som har åberopat att den har avstått från arvet, har övertagit eller inte har övertagit arvlåtarens rättigheter och skyldigheter, vilket är en prejudiciell fråga i det förfarande som handläggs av domstolen i den berörda medlemsstaten, ska den domstolen i första hand, i enlighet med förfarandereglerna, undersöka huruvida denna fråga redan har avgjorts genom nationella avgöranden eller officiella handlingar, som eventuellt ska erkännas eller godtas genom domar eller handlingar från andra medlemsstater.( 13 ) Om några sådana domar och handlingar inte finns eller om dessa inte är bindande för domstolen, ska den i andra hand själv bedöma förklaringarnas giltighet mot bakgrund av de krav som uppställs i den lag som är tillämplig på arvet, eventuellt vad gäller den formella giltigheten, mot bakgrund av de krav som uppställs i lagen i den stat där den arvsberättigade har sin hemvist. När domstolen gör en självständig bedömning av giltigheten av förklaringen om avstående från arv ska den domstolen, i enlighet med de bestämmelser som reglerar förfarandet, undersöka huruvida de omständigheter som avgör vilken lag som är tillämplig på arvet efter arvlåtaren omfattas av de fastställanden som har gjorts i nationella domar eller officiella handlingar, eventuellt, i domar och handlingar från andra medlemsstater som ska erkännas eller godtas, och huruvida de är bindande för den domstolen. Om några sådana domar och handlingar inte finns eller om dessa inte är bindande för domstolen, ska den själv fastställa vilken lag som är tillämplig på arvet. Det är mot bakgrund av de krav som uppställs i denna lag som det ankommer på domstolen att bedöma förklaringens materiella giltighet.
(Avsaknad av) samband mellan fastställandet av behörighet i arvsmålet och bedömningen av giltigheten av förklaringen om avstående från arvet
45. Den hänskjutande domstolen i förevarande mål anser att det finns ett samband mellan fastställandet av behörigheten för prövning av arvsmålet av domstolen i den berörda medlemsstaten och den lag som är tillämplig för att bedöma giltigheten av förklaringen om avstående från arv. Av mina ovanstående överväganden( 14 ) framgår att det mot bakgrund av bestämmelserna i förordning nr 650/2012 inte finns något sådant samband. Varken förekomsten av behörighet eller en domstols fastställande av sin egen behörighet, vare sig det är korrekt eller felaktigt, att pröva ett arvsmål eller att motta en förklaring om avstående från arv är avgörande för vilken lag som är tillämplig vid bedömningen av giltigheten av en sådan förklaring.
46. Även om det finns ett samband mellan fastställandet av behörigheten att pröva ett mål rörande arv efter en bestämd person och den lag som är tillämplig på arvet, det vill säga den lag som är tillämplig vid bedömningen av giltigheten av förklaringen om avstående från arv (som är den enda lag som är tillämplig vid bedömningen av den materiella giltigheten), följer härav att det huvudsakliga anknytningskriteriet, både för att fastställa behörigheten att pröva arvsmålet och för att fastställa den lag som är tillämplig på arvet, är den stat där arvlåtaren har sin hemvist vid sin död (artiklarna 4 och 21.1 i förordning nr 650/2012). Detta är emellertid inte det enda anknytningskriteriet för att fastställa den lag som är tillämplig på arvet. Bestämmelserna i förordningen utesluter inte situationer där den domstol som har behörighet i ett arvsmål tillämpar den materiella rätt som gäller i en annan medlemsstat eller ett tredjeland. Även i detta fall kommer den materiella giltigheten av förklaringen inte att avgöras av bestämmelserna i den medlemsstat där den behöriga domstolen är belägen, utan av bestämmelserna i den lag som är tillämplig på arvet.( 15 )
47. Detsamma gäller när domstolar i en medlemsstat har subsidiär behörighet att ta emot en förklaring om avstående från arv enligt artikel 13 i förordning nr 650/2012. Den omständigheten att en domstol i en medlemsstat enligt denna bestämmelse är behörig att ta emot en förklaring om avstående från arv medför inte i sig att bestämmelserna i den statens lag är tillämpliga vid bedömningen av den formella giltigheten av den förklaring som har avgetts. Det är nämligen inte artikel 13, utan artikel 28 b i förordning nr 650/2012, som avgör huruvida bestämmelserna i lagen i den medlemsstaten är tillämpliga vid bedömningen av den formella giltigheten av en förklaring som har avgetts vid domstolarna i den medlemsstaten. Det förhållandet att det i denna bestämmelse hänvisas till samma anknytningskriterium som i artikel 13 i denna förordning medför ingen annan bedömning. Anknytningskriteriet för fastställande av tillämplig lag är inte att domstolarna i den berörda medlemsstaten har behörighet, utan hemvisten för den person som avger förklaringen.
48. Mot denna bakgrund måste det prövas huruvida det, trots den entydiga ordalydelsen i bestämmelserna i förordning nr 650/2012, finns skäl för EU-domstolen att anse att den omständigheten att en domstol i en medlemsstat har förklarat sig vara behörig i sig ska anses vara tillräcklig för att tillämpa bestämmelserna i lagen i den medlemsstat där den domstolen är belägen vid bedömningen av giltigheten av en förklaring om avstående från arv som har avgetts vid den domstolen.
49. En sådan lösning finner inget stöd i bestämmelserna i förordning nr 650/2012. I förordningen anges entydigt hur den lag som är tillämplig vid bedömningen av giltigheten av denna handling ska fastställas, och förordningen innehåller ingen klausul som medger att ytterligare anknytningskriterier införs i systemet.
50. Den hänskjutande domstolen har inte anfört några särskilda omständigheter som talar för en annan uppfattning. Kommissionen har bedömt en situation där den som avger en förklaring kan ha agerat i felaktig tro beträffande den lag som är tillämplig på arv efter en viss arvlåtare, vilket kan ha föranletts av att en domstol i en medlemsstat har vidtagit åtgärder i ett arvsmål som tyder på att den anser sig vara behörig i arvsmålet. Jag delar kommissionens uppfattning att följderna av en sådan villfarelse bör avhjälpas med tillämpning av relevanta bestämmelser i nationell rätt som reglerar hur villfarelsen kan undgås, och inte genom att fastställa att den lag som är tillämplig vid bedömningen av giltigheten av förklaringen inte är densamma som den lag som är tillämplig på arvet.( 16 )
51. Om den omständigheten att en domstol i en medlemsstat förklarar sig vara behörig att pröva arvsmålet i sig motiverar tillämpningen av lagen i den stat där denna domstol är belägen vid bedömningen av den materiella giltigheten av förklaringen om avstående från arv skulle detta under alla omständigheter skapa en risk för att en lag är tillämplig vid fastställandet av arvet efter arvlåtaren och en annan lag vid bedömningen av giltigheten av förklaringen om avstående från arvet. Detta skulle leda till absurda resultat. Den lag som är tillämplig på arvet föreskriver eventuellt ingen möjlighet att avstå från arvet, men om detta föreskrivs i lagen i den medlemsstat där den domstol som har förklarat sig behörig att pröva arvsmålet är belägen, men vars lag inte är den lag som är tillämplig på arvet, skulle avståendet från arvet vara giltigt.
52. När det gäller bedömningen av den formella giltigheten är argumenten inte lika starka, särskilt mot bakgrund av artikel 28 b i förordning nr 650/2012. Jag ser emellertid inga särskilda skäl till varför EU-domstolen genom sina avgöranden skulle komplettera innehållet i artikel 28 i förordning nr 650/2012 med ytterligare anknytningskriterier för fastställande av tillämplig lag. Varken den hänskjutande domstolen, den portugisiska regeringen eller kommissionen har angett några sådana skäl.
53. Under dessa omständigheter anser jag att den hänskjutande domstolens fråga ska besvaras så, att bestämmelserna i artiklarna 4, 13, 23 och 28 i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att när avgörandet om en parts rättigheter eller skyldigheter i ett rättsligt förfarande beror på bedömningen av giltigheten av den förklaring om avstående från arv som parten har avgett, vilken det ankommer på domstolen att göra, ska den materiella giltigheten av denna förklaring bedömas mot bakgrund av kraven i den lag som är tillämplig på arvsfrågan som fastställs i enlighet med artikel 21 eller artikel 22 i den förordningen, och den formella giltigheten mot bakgrund av kraven i den sistnämnda lagen, eventuellt, lagen i den stat där den person som avger förklaringen har sin hemvist. Enbart den omständigheten att en domstol i en medlemsstat har förklarat sig behörig att pröva arvsmålet rörande en bestämd arvlåtare, inbegripet med stöd av artikel 4 i förordning nr 650/2012, utgör inte grund för att bedöma giltigheten, vare sig i materiellt eller formellt hänseende, av en förklaring som har avgetts vid denna domstol mot bakgrund av de krav som föreskrivs i lagen i den medlemsstat där denna domstol är belägen, om denna inte är den lag som är tillämplig på arvet, eventuellt, enbart vad gäller förklaringens formella giltighet, lagen i det land där den person som avger förklaringen har sin hemvist.
Huruvida den hänskjutande domstolen av bunden av andra domstolars fastställanden i arvsmålet
54. Mot bakgrund av de faktiska omständigheter som har framlagts för EU-domstolen i det nationella målet uppkommer frågor som – mot bakgrund av innehållet i begäran om förhandsavgörande – inte har väckt tvivel hos den hänskjutande domstolen, men vars avgörande kan vara av väsentlig betydelse för utgången av det mål som anhängiggjorts vid den.
55. Konkret uppkommer, med hänvisning till mina inledande anmärkningar, bland annat i punkterna 32, 43 och 44 i detta förslag till avgörande, frågan i vilken utsträckning den hänskjutande domstolen är bunden av de domar som har meddelats och officiella handlingar som har utfärdats i samband med arvet efter arvlåtaren och, närmare bestämt, av de fastställanden som följer därav vad gäller de omständigheter som är avgörande för vilken lag som är tillämplig på arvet och, konkret, för arvlåtarens hemvist vid tiden för hans död.( 17 )
56. För det fall EU-domstolen beslutar sig för att pröva denna fråga, ska jag kort redogöra för mina synpunkter i denna fråga.
Domar och officiella handlingar som innehåller fastställanden avseende de faktiska omständigheter som är avgörande för fastställandet av den lag som är tillämplig på arvet i förevarande mål
57. Mot bakgrund av de omständigheter som har anförts i begäran om förhandsavgörande ska det prövas i vilken utsträckning den hänskjutande domstolen är bunden av de fastställanden som har gjorts av Amtsgericht Hagen (Distriktsdomstolen i Hagen), i egenskap av domstol som har behörighet med avseende på arvet, och av rechtbank Limburg, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Limburg, sammanträdesort Roermond). Den första domstolens fastställanden skulle kunna följa av mottagandet av de förklaringar som har avgetts av arvlåtarens dotter och barnbarn om avstående från arv och den andra domstolens fastställanden av dess beslut av den 29 mars 2024 om utseende av en förvaltare för dödsboet, eventuellt av mottagandet av E.L.:s förklaring om avstående från arvet.
58. Frågan huruvida en domstol i en medlemsstat är bunden av de fastställanden som gjorts i förfaranden som är anhängiga vid domstolarna i samma stat omfattas av nationell lagstiftning, vars tolkning inte omfattas av EU-domstolens behörighet. Ur ett unionsrättsligt perspektiv är det däremot frågan om den hänskjutande domstolens skyldighet att erkänna det beslut som rechtbank Limburg, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Limburg, sammanträdesort Roermond) meddelade den 29 mars 2024, som föreskrivs i bestämmelserna i förordning nr 650/2012, som är avgörande och vilka följder detta får.
59. Det ska erinras om att detta beslut, eftersom det har meddelats i ett arvsärende av en domstol i en medlemsstat, ska erkännas av domstolarna i övriga medlemsstater i enlighet med artikel 39.1 i förordning nr 650/2012. För fullständighetens skull vill jag påpeka att det inte finns något som tyder på att de omständigheter som avses i artikel 40 i förordningen föreligger. Förekomsten av sådana omständigheter skulle göra det nödvändigt att vägra erkännande.
60. För det första gäller att även om beslutet hade meddelats av en domstol som inte var behörig i arvsmålet, skulle detta inte i sig utgöra ett skäl för att vägra erkännande.( 18 ) Bristande behörighet utgör nämligen inte en omständighet som gör det nödvändigt att vägra att erkänna den dom som domstolen har meddelat. Behörigheten hos domstolarna i den stat där domen har meddelats och grunderna för denna behörighet får inte prövas på nytt av en domstol i en annan medlemsstat.( 19 )
61. För det andra utgör enligt ordalydelsen i artikel 40 i förordning nr 650/2012, enbart den omständigheten att artiklarna 17 och 18 i denna förordning eventuellt har åsidosatts, inte i sig en grund för att vägra erkännande, om tillämpningen av dessa skulle komma i fråga på grund av att Amtsgericht Hagen (Distriktsdomstolen i Hagen) tidigare hade mottagit förklaringar om avstående från arv. Även om så vore fallet finns det inget som tyder på att dessa bestämmelser har åsidosatts av rechtbank Limburg, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Limburg, sammanträdesort Roermond) inom ramen för förfarandet för utseende av en förvaltare för dödsboet.
62. Å ena sidan framgår mot bakgrund av redogörelsen för de faktiska omständigheterna i det nationella målet att om de handlingar som företogs vid Amtsgericht Hagen (Distriktsdomstolen i Hagen), i egenskap av domstol som har behörighet med avseende på arvet, med deltagande av arvlåtarens dotter och barnbarn, kvalificeras som ”talan” i den mening som avses artikel 17.1 i förordning nr 650/2012, ska det konstateras att föremålet för denna var begränsat till mottagande av ensidiga förklaringar om avstående från arv. Mottagandet av förklaringarna utgjorde således i huvudsak en separat ”talan” med deltagande av vissa arvsberättigade och avslutades med att ett protokoll upprättades över mottagandet av förklaringarna. Det kan således inte hävdas att en domstol i en annan medlemsstat till vilken ansökan om a) utseende av en förvaltare för dödsboet eller b) mottagande av en förklaring om avstående från arv som avgetts av en annan person som är arvsberättigad än de som redan har avgett en sådan förklaring, ingavs, har prövat en talan rörande samma sak och målen gäller samma parter , i den mening som avses i artikel 17.1 i förordning nr 650/2012.
63. Å andra sidan, med hänsyn till att det materiella och personliga tillämpningsområdet skiljer sig åt, finns det enligt min mening inte heller anledning att anse att de mål som anhängiggjorts vid Amtsgericht Hagen (Distriktsdomstolen i Hagen), i egenskap av domstol som har behörighet med avseende på arvet, var mål som hade en så nära anknytning till något av de mål som nämns i punkterna a och b ovan som anhängiggjorts vid rechtbank Limburg (Domstolen i Limburg) att konsekvenserna av att sistnämnda domstol inte tillämpade artikel 18 i förordning nr 650/2012 ska prövas. Det rör sig nämligen inte om käromål där motstridiga avgöranden kan meddelas, vilket enligt artikel 18.3 i denna förordning är ett kriterium för att käromål ska anses ha samband med varandra. Mot bakgrund av definitionen i artikel 3.1 g i denna förordning kan mottagandet av förklaringen om avstående från arv inte anses utgöra en dom. Det föreligger inte heller någon motsättning mellan handlingar som består i mottagande av förklaringar om avstående från arvet från olika personer.
64. För det tredje kan det, såsom redan framgår av sistnämnda anmärkningar, inte anses att det i förevarande fall finns ett sådant skäl för att vägra erkännande som föreskrivs i artikel 40 c i förordning nr 650/2012, eftersom det inte föreligger en situation där domen inte är förenlig med en dom som har meddelats i Tyskland mellan samma parter. Såsom jag redan har påpekat har Amtsgericht Hagen (Distriktsdomstolen i Hagen) inte meddelat någon dom i arvsmålet, utan har enbart upprättat ett protokoll om mottagande av ensidiga förklaringar om avstående från arv. Om den omständigheten att domstolen vidtagit åtgärder på begäran av arvlåtarens dotter och barnbarn skulle anses utgöra ett fastställande av behörighet i arvsfrågan som ska likställas med en dom, ska det understrykas att det härvid rör sig om behörighet att motta en förklaring om avstående från arv. Domstolen skulle även ha varit behörig enligt artikel 13 på grund av att arvlåtarens dotter och barnbarn har sin hemvist i Tyskland. Av detta ”beslut” följer således inte att denna domstol skulle ha fastställt arvlåtarens hemvist vid tidpunkten för dödsfallet. Även om detta hade varit fallet framgår det inte av protokollen att en sådan bedömning gjordes. Dessa fastställanden grundar sig endast på uttalanden från personer som har avgett förklaringar, utan att dessa har verifierats och bedömts mot bakgrund av uttalanden från andra arvingar.
65. Under dessa omständigheter är den avgörande frågan för avgörandet i det nationella målet i vilken utsträckning den hänskjutande domstolen är bunden av det beslut som meddelades av rechtbank Limburg, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Limburg, sammanträdesort Roermond) den 29 maj 2024 om att utse en förvaltare för dödsboet, närmare bestämt av det fastställande som gjordes där avseende den omständigheten av vilken den lag som är tillämplig på arvet, det vill säga av fastställandet av var arvlåtaren hade sin hemvist vid tidpunkten för dödsfallet.
66. Det ska erinras om att beslutsdelen i detta beslut endast avser beslutet att utse en förvaltare för dödsboet. Av beslutet framgår inte direkt att det har fastställts vilken lag som är tillämplig på arvet efter arvlåtaren eller var arvlåtaren hade sin hemvist vid tidpunkten för dödsfallet. Mot bakgrund av innehållet i begäran om förhandsavgörande framgår emellertid av skälen till detta beslut att den utfärdande domstolen gjorde en fördjupad analys av arvlåtarens hemvist vid tidpunkten för dödsfallet i Nederländerna och på denna grund förklarade sig behörig att pröva arvsfrågan. Av beslutsdelen i beslutet kan dessutom slutsatsen dras att domstolen även har fastställt vilken lag som är tillämplig på arvet. Av artikel 23.1 och 23.2 f i förordning nr 650/2012 framgår att den lag som är tillämplig enligt artiklarna 21 eller 22 i den förordningen även ska reglera arvingars, testamentsexekutorers och boutredningsmäns befogenheter, särskilt i fråga om försäljning av egendom och betalning till borgenärer. Utseendet av en förvaltare för dödsboet skulle således föregås av ett fastställande av vilken lag som är tillämplig på arvet i dess helhet, i vilken denna möjlighet eller skyldighet föreskrivs.( 20 )
67. Mot bakgrund av dessa fastställanden uppkommer frågan huruvida den hänskjutande domstolen kan fastställa en annan hemvist än den som anges i det beslut som rechtbank Limburg, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Limburg, sammanträdesort Roermond) meddelade den 29 maj 2024.
Den bindande verkan av fastställandet av arvlåtarens hemvist vid tidpunkten för dödsfallet i en dom som ska erkännas i enlighet med artikel 39.1 i förordning nr 650/2012
68. Erkännandet av en dom innebär i princip att domen har samma rättskraft och rättsverkan i en annan medlemsstat som i den medlemsstat där den har meddelats. ( 21 )
69. Emellertid företräds även uppfattningen att verkningarna av erkännandet som följer av ursprungsstatens nationella rätt i vissa fall kommer att korrigeras, särskilt när domen avser en fråga som omfattas av unionsrätten och denna själv fastställer de verkningar som är förbundna med avgörandet av denna fråga i en av medlemsstaterna (det så kallade begreppet självständiga verkningar av erkännandet).( 22 ) Till stöd för denna slutsats har domen i målet Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl. åberopats.( 23 )
70. I den domen, som meddelades med stöd av förordning (EG) nr 44/2001,( 24 ) slog domstolen fast att begreppet rättskraft i unionsrätten inte enbart avser domslutet i det domstolsavgörande som ska erkännas, utan även omfattar de skäl i avgörandet som utgör nödvändigt stöd för domslutet och som därför är oskiljbara från domslutet.( 25 ) I detta sammanhang slog domstolen fast att ett avgörande varigenom domstolen i en medlemsstat har förklarat sig obehörig på grund av en prorogationsklausul, med motiveringen att klausulen är giltig, binder domstolarna i andra medlemsstater såväl vad avser den domstolens avgörande i domslutet om bristande behörighet, som vad avser giltighetsförklaringen av klausulen i domskälen, vilka utgör nödvändigt stöd för domslutet. Argumentet för detta avgörande var att det system som inrättats genom denna förordning underbyggs av principen om ömsesidigt förtroende mellan domstolar.( 26 ) Domstolen betonade att en hög grad av ömsesidigt förtroende gör sig än mer gällande när domstolar i medlemsstaterna har att tillämpa gemensamma behörighetsregler.( 27 )
71. Liksom den rättsliga ordning som införts genom förordning nr 44/2001 har en enhetlig rättslig ordning avseende behörigheten för medlemsstaternas domstolar i arvsärenden även införts genom förordning nr 650/2012. Till skillnad från den förstnämnda förordningen omfattar den ordning som införts genom förordning nr 650/2012 även gemensamma bestämmelser om vilken lag som är tillämplig på arvet i dess helhet. Såsom framgår av skäl 37 i förordning nr 650/2012 syftade införandet av harmoniserade lagvalsregler när det gäller tillämplig lag till att undvika sinsemellan oförenliga beslut och till att undvika att arvet splittras, vilket bland annat syftade till att säkerställa att arvet som helhet styrs av en enda lag.
72. I likhet med den ordning som införts genom förordning nr 44/2001 grundar sig den ordning som införts genom förordning nr 650/2012 på principen om ömsesidigt förtroende. Mot bakgrund av det ovan anförda ska det utgås från att erkännandet av ett avgörande som meddelats avseende arv även omfattar de skäl i avgörandet som utgör nödvändigt stöd för domslutet och som därför är oskiljbara från domslutet.
73. Detta väcker frågan huruvida de fastställanden som har gjorts av den domstol som har meddelat den dom som ska erkännas enligt artikel 39.1 i förordning nr 650/2012 avseende arvlåtarens hemvist vid tidpunkten för dödsfallet som grund för fastställandet av den lag som är tillämplig på arvet kan utgöra skäl i avgörandet som utgör nödvändigt stöd för domslutet och som därför är oskiljbara från domslutet.
74. Svaret på den fråga som ställts beror på analysen av hela den dom som ska erkännas, av arten och betydelsen av det avgörande som det innehåller samt av de rättsverkningar som det har. Först efter att en sådan analys har genomförts är det möjligt att avgöra om fastställandet av arvlåtarens hemvist vid tidpunkten för dödsfallet utgör nödvändigt stöd för domslutet.
75. Om så vore fallet, framgår det enligt min mening av samtliga bestämmelser i förordning nr 650/2012 att de fastställanden som gjorts i detta avseende som ligger till grund för fastställandet av tillämplig lag vad avser arvet, som därefter har tillämpats i den dom som meddelats avseende arvlåtarens arv, ska erkännas i enlighet med artikel 39.1 i denna förordning.
76. Arvlåtarens hemvist vid tidpunkten för dödsfallet är nämligen det huvudsakliga anknytningskriteriet i förordningen. Det är avgörande för såväl behörigheten att pröva arvsmålet som vilken lag som är tillämplig på arvet i dess helhet. Även om det i praktiken kan visa sig vara problematiskt att fastställa denna ort för en viss arvlåtare,( 28 ) råder det inget tvivel om att detta måste göras av den myndighet som handlägger arvärendet.( 29 ) Det handlar under inga omständigheter om ett fastställande av en rent faktisk omständighet, utan fastställandet är snarare ett uttryck för den rättsliga bedömning som gjorts av nämnda myndighet.
77. Av domstolens praxis framgår att arvlåtarens hemvist vid sitt dödsfall inte kan fastställas i mer än en medlemsstat,( 30 ) eftersom detta skulle medföra en splittring av arvet. En tolkning som medger en sådan möjlighet skulle således strida mot målen med förordning nr 650/2012.( 31 )
78. I detta sammanhang skulle en tolkning enligt vilken domstolarna i en medlemsstat inte skulle vara bundna av fastställanden om arvlåtarens hemvist vid sin död som följer av domar som ska erkännas strida mot målen med förordning nr 650/2012. Den skulle nämligen medföra en risk för splittring av arvet på grund av möjligheten att motstridiga domar avkunnas, vilket beror på att en annan tillämplig lag skulle tillämpas på arvet till följd av olika fastställanden av var arvlåtaren hade sin hemvist vid sin död.
79. Denna slutsats bör inte ge upphov till tvivel bland annat i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där fastställandet av vilken lag som är tillämplig på arvet endast är nödvändigt för att avgöra en prejudiciell fråga som uppkommit i ett förfarande som i sig inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 650/2012. Det är svårt att föreställa sig varför en domstol som eventuellt saknar behörighet att pröva arvsmålet (på grund av att denna behörighet fastställs genom andra bestämmelser än förordning nr 650/2012) skulle vara behörig att ifrågasätta fastställanden och avgöranden av domstolar som har en sådan behörighet.
80. Under alla omständigheter skulle en avsaknad av bindande verkan av de fastställanden om arvlåtarens hemvist vid tidpunkten för dödsfallet som ligger till grund för den dom som ska erkännas enligt artikel 39.1 i förordning nr 650/2012 även strida detta mot målet för förordning nr 650/2012, nämligen ömsesidigt erkännande av domar mellan medlemsstaterna och mot principen om ömsesidigt förtroende för rättskipningen inom medlemsstaterna, vilken ligger till grund för förordningen.
81. Jag anser därför att artikel 39.1 i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att fastställandet av arvlåtarens hemvist vid sin död omfattas av det erkännande som föreskrivs i denna artikel, när detta fastställande utgör nödvändigt stöd för domslutet i den dom som ska erkännas.
Förslag till avgörande
82. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Amtsgericht Hagen (Distriktsdomstolen i Hagen, Tyskland) på följande sätt:
Bestämmelserna i artiklarna 4, 13, 23 och 28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg
ska tolkas så, att
när avgörandet om en parts rättigheter eller skyldigheter i ett rättsligt förfarande beror på bedömningen av giltigheten av en förklaring om avstående från arv som parten har avgett, vilken bedömning den domstol som genomför förfarandet måste göra självständigt, ska den materiella giltigheten av denna förklaring bedömas mot bakgrund av kraven i den lag som enligt artikel 21 eller artikel 22 i den förordningen är tillämplig på arvet , och den formella giltigheten mot bakgrund av kraven i den sistnämnda lagen, eventuellt, lagen i den stat där den person som avger förklaringen har sin hemvist. Enbart den omständigheten att en domstol i en medlemsstat har förklarat sig behörig att pröva arvsmålet rörande en bestämd arvlåtare, inbegripet med stöd av artikel 4 i förordning nr 650/2012, utgör inte grund för att bedöma giltigheten, vare sig i materiellt eller formellt hänseende, av en förklaring som har avgetts vid denna domstol mot bakgrund av de krav som föreskrivs i lagen i den medlemsstat där denna domstol är belägen, om denna inte är den lag som är tillämplig på arvet, eventuellt, enbart vad gäller förklaringens formella giltighet, lagen i det land där den person som avger förklaringen har sin hemvist.
1 Originalspråk: polska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107).
3 Såsom jag har förklarat i mitt förslag till avgörande av den 20 januari 2022 i målet T.N. och N.N. (Förklaring om avstående från arv) (C-617/20, EU:C:2022:49, punkt 40), kan uppfyllandet av de villkor som är nödvändiga för att en förklaring om accept av eller avstående från arv ska få rättsverkningar, i vissa rättsordningar kvalificeras som giltighet av en sådan förklaring, i andra rättsordningar som verkan av en sådan förklaring och i ytterligare andra rättsordningar som avgivande av en förklaring. För tydlighetens skull kommer jag i det följande att använda begreppet giltighet.
4 Jag vill emellertid påpeka att det inte framgår av begäran om förhandsavgörande att avgivandet av förklaringen av den 19 december 2023 stöds av någon bevisning. Den har under alla omständigheter inte förts in i bouppteckningshandlingarna vid rechtbank Limburg (Domstolen i Limburg), till vilken denna förklaring skulle ha skickats (se punkt 19 i detta förslag till avgörande). Av tolkningsfrågornas innehåll framgår att den hänskjutande domstolen anser att en sådan förklaring har avgetts.
5 Med hänsyn till saken i det nationella målet och föremålet för tolkningsfrågorna kommer jag att i mitt förslag till avgörande att endast behandla förklaringen om avstående från arv. Mina överväganden kommer emellertid i tillämpliga delar även att gälla förklaringar om accept av arv och förklaringar om accept av eller avstående från legat.
6 Eventuellt en annan person som åberopar en sådan omständighet, i den mån detta är relevant för hans eller hennes berättigade intresse av att få saken prövad.
7 Även i ett tredjeland.
8 Dessa bestämmelser kan fastställa fördelningen av bevisbördan, tidsfristen för att lägga fram bevis samt rätten eller skyldigheten att göra utredningar på eget initiativ.
9 Det ska påpekas att det i punkt 4 i bilaga IV till formuläret för det europeiska arvsintyget som antogs genom kommissionens genomförandeförordning av den 9 december 2014 om införande av de formulär som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 359, 2014, s. 30), föreskrivs en möjlighet att intyga att arvingen har avstått från arvet.
10 Se punkt 36 i detta förslag till avgörande.
11 Se närmare punkterna 68–81 i detta förslag till avgörande.
12 Med förbehåll för de särskilda förfaranderegler som föreskrivs i medlemsstaternas lagstiftning. Det är nämligen teoretiskt tänkbart att endast vissa domstolar har materiell behörighet att avgöra denna fråga, och att deras avgörande således skulle vara bindande för andra domstolar.
13 Med hänsyn till saken i förevarande mål kommer jag inte att ta upp frågan om erkännande av domar och handlingar från tredjeländer, inbegripet från medlemsstater som inte tillämpar förordning nr 650/2012.
14 Se punkt 41 i detta förslag till avgörande.
15 Exempelvis vid fastställande av behörigheten för en domstol i en medlemsstat enligt artikel 4 i förordning nr 650/2012, när arvlåtaren har valt lagen i en annan medlemsstat för arvet i enlighet med artikel 22 i denna förordning.
16 Som exempel på ett sådant förfarande, se domen av den 25 mars 2025 i målet Ławida (C-57/24, EU:C:2025:217).
17 Oberoende av vad som har anförts ovan uppkommer frågan huruvida och i vilken utsträckning det beslut som rechtbank Limburg, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Limburg, sammanträdesort Roermond) meddelade den 29 maj 2024 om utseende av en förvaltare för arvlåtarens dödsbo påverkar möjligheten att göra gällande betalning av dödsboets skulder i ett annat förfarande än förfarandet för arvskifte. Bedömningen av denna fråga går utöver den problematik som är föremål för tolkningsfrågorna.
18 Om den nederländska domstolen skulle ha åsidosatt de allmänna behörighetsreglerna tyder detta inte i sig på att ett erkännande av domen uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den mening som avses i artikel 40 a i förordningen. I motsats till andra förordningar om behörighet (se bland annat artikel 45.3 andra meningen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 69); artikel 69 andra meningen i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2019, s. 1); artikel 39.2 i rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1); artikel 39.2 i rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap (EUT L 183, 2016, s. 30); artikel 24 a i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1)) har unionslagstiftaren visserligen inte infört en uttrycklig bestämmelse i förordning nr 650/2012 som utesluter tillämpning av undantaget avseende grunderna för rättsordningen (ordre public) på behörighetsreglerna. Jag anser emellertid att de uttryckliga bestämmelserna i detta avseende i dessa andra förordningar har en preciserande karaktär och inte skapar detta undantag som redan följer av principerna om ömsesidigt erkännande av domar, ömsesidigt förtroende och förbud mot omprövning i sak, varvid undantaget avseende grunderna för rättsordningen ska tolkas restriktivt – se dom av den 21 mars 2024, Gjensidige (C-90/22, EU:C:2024:252, punkterna 52–62).
19 När unionslagstiftaren i vissa fall medger omprövning av ursprungsdomstolens behörighet, som ett undantag från den allmänna principen om förbud mot en sådan prövning, så föreskrivs detta uttryckligen: se artikel 45.1 e i förordning nr 1215/2012. En sådan bestämmelse saknas däremot i förordning nr 650/2012.
20 Av handlingarna i målet vid den hänskjutande domstolen, som innehåller kopior av den nederländska domstolens beslut i dess helhet, framgår att denna domstol även uttryckligen fastställde vilken lag som var tillämplig och ansåg att nederländsk lag var tillämplig på arvsfrågan. Det har emellertid inte hänvisats till dessa punkter i beslutet i begäran om förhandsavgörande. Jag begränsar mig därför till den slutsats som drogs av beslutsdelen i beslutet och av artikel 23.1 och 23.2 f i förordning nr 650/2012.
21 Se dom av den 28 april 2009, Apostolides (C-420/07, EU:C:2009:271, punkt 66 och där angiven rättspraxis); samt rapporten om konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, utarbetad av P. Jenard (EGT C 59, 1979, s. 48); A. Bonomi, P. Wautelet, Article 39. Reconnaissance, i: Le droit européen des successions , 2e édition, Bruxelles, Bruylant, 2016, s. 631.
22 Se K. Pacuła, i: M. Pazdan, K. Pacuła, Prawo prywatne międzynarodowe. Zarys systemu, Warszawa, Wolters Kluwer Polska, 2026, punkt 811, s. 639.
23 Dom av den 15 november 2012 i målet Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl. (C-456/11, EU:C:2012:719, nedan kallad domen Gothaer Allgemeine Versicherung , särskilt punkterna 39–42).
24 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
25 Domen Gothaer Allgemeine Versicherung , punkt 40 och där angiven rättspraxis.
26 Domen Gothaer Allgemeine Versicherung , punkterna 28, 35, 40 och punkt 42.
27 Domen Gothaer Allgemeine Versicherung , punkt 35.
28 Lagstiftaren var medveten om detta när den antog detta anknytningskriterium, såsom framgår av skälen 23–25 i förordning nr 650/2012.
29 Dom av den 16 juli 2020, E.E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv) (C-80/19, EU:C:2020:569, punkt 40).
30 Detsamma gäller för tredjeländer.
31 Dom av den 16 juli 2020, E.E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv) (C-80/19, EU:C:2020:569, punkt 41 och där angiven rättspraxis).