Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 1 oktober 2026

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MACIEJ SZPUNAR

föredraget den 1 oktober 2026( 1 )

Mål C ‑ 347/25

Zapp Precision Metals GmbH,

Zapp AG

mot

KU,

intervenienter:

AIG Europe S.A.,

Bundeskartellamt

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Högsta domstolen, Tyskland))

” Begäran om förhandsavgörande – Konkurrens – Artikel 101 FEUF – Böter som ålagts av den nationella konkurrensmyndigheten – Skadeståndstalan från det bötfällda bolaget mot en ledamot i dess ledningsorgan – Effektiva, proportionerliga och avskräckande böter ”

I. Inledning

1. I förevarande mål har tribunalen att pröva huruvida artikel 101 FEUF utgör hinder för att ett företag som har ålagts böter för att ha åsidosatt denna bestämmelse begär ersättning från sin tidigare verkställande direktör, som deltog i överträdelsen för företagets räkning, med ett belopp motsvarande hela bötesbeloppet.

2. Det kan vara frestande att svara att artikel 101 FEUF inte utgör hinder för en sådan talan. När allt kommer omkring kan ett företag endast agera genom att människor agerar.( 2 )

3. Med hänsyn till omfattningen av det skydd som ges i artikel 101 FEUF och behovet av att säkerställa att denna bestämmelse ges full verkan, föreslår jag emellertid att domstolen ska slå fast att denna bestämmelse utgör hinder för en sådan talan.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Förordning (EG) nr 1/2003

4. Artikel 23.2 och 23.3 i förordning (EG) nr 1/2003( 3 ) har följande lydelse:

”2. [Europeiska k]ommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet:

a) överträder artikel [101] eller artikel [102 FEUF],

…

För varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.

…

3. När bötesbeloppet fastställs, skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.”

2. Direktiv (EU) 2019/1

5. Enligt artikel 13.1 i direktiv (EU) 2019/1( 4 ) ska ”[m]edlemsstaterna … säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter antingen genom beslut i sina egna förfaranden för efterlevnadskontroll kan förordna om eller i icke-straffrättsliga rättsliga förfaranden kan begära att företag och företagssammanslutningar som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget ska påföras effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter”.

B. Tysk rätt

6. I 43 § i Gesetz betreffend die Gesellschaften mit beschränkter Haftung (lagen om bolag med begränsat ansvar) (nedan kallad GmbHG), med rubriken ”Verkställande direktörers ansvar”, förskrivs följande:

”1) Verkställande direktörer ska vid utförandet av sina uppgifter för bolaget vidta den vederbörliga omsorg som krävs av en aktsam näringsidkare.

2) Verkställande direktörer som åsidosätter sina skyldigheter är solidariskt ansvariga gentemot bolaget för den skada de vållat.”

7. I 93 § i Aktiengesetz (aktiebolagslagen) (nedan kallad AktG), med rubriken ”Styrelseledamöters omsorgsplikt och ansvar”, föreskrivs följande:

”1) Vid utförandet av sina uppgifter för bolaget ska styrelseledamöterna vidta den vederbörliga omsorg som krävs av en aktsam företagsledare som samvetsgrant fullgör de relevanta skyldigheterna. …

2) Styrelseledamöter som underlåter att fullgöra sina skyldigheter är, i egenskap av solidariskt ansvariga gäldenärer, skyldiga att ersätta bolaget för all skada som följer av deras handlande. Vid en tvist om huruvida styrelseledamöterna har visat den vederbörliga omsorg som krävs av en aktsam företagsledare som samvetsgrant fullgör de relevanta skyldigheterna, ligger bevisbördan hos dem. Om bolaget tecknar en försäkring för att täcka en styrelseledamots risker i samband med dennes arbete för bolagets räkning, ska försäkringen ge rätt till avdrag på minst 10 procent av skadan upp till minst 150 procent av styrelseledamotens årliga fasta ersättning.”

8. I 9 § i Gesetz über Ordnungswidrigkeiten (lagen om administrativa överträdelser) (nedan kallad OWiG), med rubriken ”Handlande för någon annans räkning”, föreskrivs följande:

”1) När en person handlar

… i egenskap av organ som är behörigt att företräda en juridisk person eller som ledamot i ett sådant organ … ska varje lag enligt vilken särskilda egenskaper, förhållanden eller omständigheter av personlig art (särskilda personliga egenskaper) ligger till grund för påföljden även tillämpas på företrädaren, om dessa egenskaper inte rör honom eller henne, utan den person som företräds.”

9. I 30 § OWiG, med rubriken ”Böter som påförs juridiska personer och sammanslutningar av personer”, föreskrivs följande:

”1) När en person som handlar

… i egenskap av organ som är behörigt att företräda en juridisk person eller som ledamot i ett sådant organ … har gjort sig skyldig till ett brott eller en administrativ överträdelse, på så sätt att den juridiska personen eller sammanslutningen av personer har åsidosatt sina skyldigheter eller när denna juridiska person eller sammanslutning av personer har berikats eller skulle ha berikats, kan en sådan juridisk person eller sammanslutning av personer påföras böter.

2) … Vid en administrativ överträdelse ska det högsta bötesbeloppet fastställas i förhållande till det högsta belopp som föreskrivs för en sådan administrativ överträdelse. …”

10. I 81 § i Gesetz gegen Wettbewerbsbeschränkungen (lagen om förbud mot konkurrensbegränsningar) (nedan kallad GWB), med rubriken ”Överträdelser som medför böter”, föreskrivs följande:

”1) En administrativ överträdelse begås av den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot [EUF-fördraget] i dess lydelse av den 9 maj 2008 (EUT C 115, 2008, s. 47) genom att

1. ingå ett avtal, fatta ett beslut eller samordna förfaranden i strid med artikel 101 [FEUF] eller

2. missbrukar en dominerande ställning i strid med artikel 102 första stycket [FEUF].”

11. Enligt 81c § GWB, med rubriken ”Bötesbelopp:

”1) I de fall som avses i 81 § punkt 1, 81 § punkt 2 siffrorna 1, 2 a och 5 och 81 § punkt 3 kan den administrativa överträdelsen beivras med böter på upp till en miljon euro. I de övriga fall som avses i 81 § kan den administrativa överträdelsen beivras med böter på upp till 100 000 euro.

2) Ett företag eller en företagssammanslutning får åläggas högre böter än de som anges i punkt 1 för de överträdelser som avses i 81 § punkt 1, 81 § punkt 2 siffrorna 1, 2 a och 5 och 81 § punkt 3. Böterna får inte överstiga 10 procent av företagets eller företagssammanslutningens totala omsättning under det räkenskapsår som föregick myndighetens beslut.”

III. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna

12. Zapp Precision Metals GmbH och Zapp AG (nedan gemensamt kallade sökandebolagen) är verksamma inom sektorn för rostfritt stål. Zapp Precision Metals (nedan kallat det första sökandebolaget) är det operativa bolaget i koncernen. Bolagets aktier innehas av Zapp (nedan kallat det andra sökandebolaget).

13. KU (svaranden) var styrelseledamot i Zapp mellan 1998 och 2015 och verkställande direktör för bolaget under åren 2003–2015. Under hela den tid som KU var styrelseledamot i Zapp var han även verkställande direktör för Zapp Precision Metals. År 2015 avslutades de befintliga avtalen mellan sökandebolagen och KU.

14. Zapp tecknade en VD- och styrelseansvarsförsäkring (VDS-försäkring) på 25 miljoner euro till förmån för KU hos försäkringsbolaget AIG Europe S.A (intervenienten). Enligt bestämmelserna i försäkringsavtalet omfattar försäkringsskyddet inte krav på ersättning till följd av att den försäkrade personen uppsåtligen har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter, och inte heller avtalsviten, böter eller andra ekonomiska sanktioner som påförts den försäkrade (det vill säga KU).

15. Under åren 2002–2015 deltog KU i en priskartell i sin egenskap av företrädare för Zapp Precision Metals. Det fanns ett grundläggande samförstånd mellan de företag som deltog i kartellen om att undvika eller åtminstone avsevärt minska priskonkurrensen mellan sig genom att tillämpa ett enhetligt prissystem på branschnivå bestående av grundpriser och prispåslag för de produkter som köptes in och bearbetades, där prispåslagens storlek samordnades mellan de stålproducenter som deltog i kartellen. Mot bakgrund av detta samförstånd använde Zapp Precision Metals de samordnade prispåslagen som grund för sina avtal.

16. Bundeskartellamt (den federala konkurrensmyndigheten, Tyskland) genomförde flera undersökningar av sektorn för rostfritt stål, varav vissa även riktades mot sökandebolagen. Efter en uppgörelse, och på grundval av de faktiska omständigheter som sökandebolagen och KU har bekräftat, beslutade Bundeskartellamt (den federala konkurrensmyndigheten) den 4 juli 2018 att ålägga Zapp Precision Metals böter på 4,1 miljoner euro och KU böter på 126 000 euro för uppsåtlig konkurrensbegränsande samverkan enligt 81 § punkt 1 siffran 1 GWB, jämförd med artikel 101.1 FEUF. Böterna hade endast en bestraffande karaktär. På skönsmässiga grunder beslutade Bundeskartellamt (den federala konkurrensmyndigheten) att avstå från att kräva tillbaka Zapps ekonomiska vinning av överträdelsen.( 5 ) På skönsmässiga grunder avslutade Bundeskartellamt (den federala konkurrensmyndigheten) även förfarandet mot Zapp.

17. Sökandebolagen väckte skadeståndstalan mot KU för hans deltagande i överträdelsen av konkurrensrätten. Zapp Precision Metals yrkade bland annat ersättning för de böter som påförts bolaget och som det hade betalat, jämte andra avgifter och kostnader. Zapp yrkade bland annat ersättning för utredningskostnader och kostnader för juridisk rådgivning på cirka 1,144 miljoner euro. Landgericht (regional domstol, Tyskland) ogillade talan. Oberlandesgericht (regional överdomstol, Tyskland) ogillade sökandebolagans överklagande av Landgerichts (Regionala överdomstolen) dom. Efter att ha beviljats prövningstillstånd överklagade sökandebolagen Oberlandesgerichts (regional överdomstol) dom till Bundesgerichtshof (Högsta domstolen, Tyskland), som är den domstol som hänskjutit frågor till EU-domstolen.

18. Den hänskjutande domstolen har erinrat om att KU uppsåtligen underlät att uppfylla sina skyldigheter enligt 43 § punkt 1 GmbHG genom att som företrädare för Zapp Precision Metals, och för detta bolags räkning, delta i en sådan förbjuden priskartell som avses i artikel 101.1 FEUF. Bundeskartellamt (den federala konkurrensmyndigheten) påförde Zapp Precision Metals böter, som bolaget betalade. Den hänskjutande domstolen anser således att minskningen av bolagets tillgångar till följd av att böter ålades och betalades utgör en skada i den mening som avses i 43 § punkt 2 GmbHG.

19. Enligt den hänskjutande domstolen finns det inte heller någon bestämmelse i nationell rätt som föreskriver en begränsning av bolagets krav på ersättning för den skada som bolaget lidit till följd av böter som det påförts på grund av en överträdelse av konkurrensrätten. Enligt den hänskjutande domstolen kan ett sådant krav faktiskt bidra till att förhindra överträdelser av konkurrensrätten genom att uppmuntra företagsledningen att följa lagen.

20. Enligt den hänskjutande domstolens praxis ger dessutom övervältringen av en administrativ sanktionsåtgärd (offentlig tillämpning), som är tillåten enligt civilrätten (privat tillämpning), i princip inte upphov till en oacceptabel inkonsekvens i rättsordningen.

21. Å andra sidan har den hänskjutande domstolen understrukit att syftet med konkurrensrättsliga sanktionsåtgärder mot företag är att de böter som ska åläggas även drabbar de tillgångar som innehas av de ekonomiska aktörer som dragit nytta av den aktuella administrativa överträdelsen, dels för att överträdelser av konkurrensreglerna inte ska löna sig, dels för att företagen ska iaktta de förbud som föreskrivs för att säkerställa en fungerande konkurrens. Ett särdrag i förhållande till andra överträdelser är att den ekonomiska fördelen vid konkurrensbegränsande samverkan, som ofta i hög grad kan störa marknadsstrukturen och orsaka allvarlig skada för ekonomin, i allmänhet uppstår för företaget, vilket är skälet till att det krävs ett hot om böter som även är kännbart för stora företag. Det finns således tungt vägande skäl till att ett skadeståndskrav mot ledningsorganet som avser böter som ålagts bolaget, och som – beroende på bötesbeloppets storlek och huruvida skadeståndskravet kan verkställas – kan leda till att bolaget helt eller delvis befrias från den ekonomiska bördan som böterna medför, strider mot de ovannämnda målen med konkurrenslagstiftningen.

22. Den hänskjutande domstolen anser således att det inte kan uteslutas att artikel 101 FEUF innebär att nationell rätt ska tolkas restriktivt.

23. Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”Utgör artikel 101 FEUF hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken en juridisk person som av en nationell konkurrensmyndighet har ålagts böter för en överträdelse av artikel 101 FEUF som dess ledningsorgan begått, kan begära ersättning från ledningsorganet för den skada som den har lidit därigenom?”

24. Skriftliga yttranden har inkommit från sökandebolagen, KU, intervenienten, den tyska regeringen, Bundeskartellamt (den federala konkurrensmyndigheten) och kommissionen. Samma parter deltog i den förhandling som hölls den 17 juni 2026.

IV. Bedömning

A. Inledande anmärkningar

25. Förevarande mål rör ett område som ligger i skärningspunkten mellan offentlig och privat tillämpning av unionens konkurrensregler. Genom en regresstalan försöker Zapp Precision Metals nämligen i praktiken få tillbaka det bötesbelopp som bolaget påförts av en nationell konkurrensmyndighet.

26. Även om privat tillämpning i allmänhet betraktas som ett komplement till offentliga tillämpning, vilka båda bidrar till en effektiv tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF, visar förevarande mål att detta antagande kanske inte alltid stämmer.

27. Jag anser därför att EU-domstolens fasta praxis, enligt vilken varje person kan begära ersättning för en skada som ett avtal eller ett handlande som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen påstås ha orsakat honom eller henne( 6 ) måste förtydligas, så att det klargörs att detta inte omfattar ekonomisk skada till följd av betalning av böter för åsidosättande av artikel 101 FEUF.

28. Den hänskjutande domstolen har fog för att anse att denna fråga ännu inte har besvarats och vill därför få klarhet i huruvida artikel 101 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för att ett företag som har ålagts böter för åsidosättande av denna bestämmelse begär ersättning från en ledamot i dess ledningsorgan för den ekonomiska skada som företaget lidit följd av betalningen av böterna.

29. Sökandebolagen har i huvudsak gjort gällande att det rör sig om en nationell civilrättslig fråga som inte regleras i artikel 101 FEUF. Jag anser däremot att det i själva verket rör sig om en unionsrättslig fråga, och kommer kortfattat att redogöra för detta nedan (B). Därefter gör jag en bedömning av omfattningen av det skydd som ges i artikel 101 FEUF (C), vilket leder till slutsatsen att en talan som väckts av ett företag som har överträtt denna bestämmelse i syfte att få ersättning motsvarande de böter som ålagts för denna överträdelse inte kan betraktas som utövandet av en rättighet som följer av unionsrätten. En sådan talan undergräver i själva verket den fulla verkan av artikel 101 FEUF (D), oberoende av huruvida det tecknats en VDS-försäkring (E).

B. Rör denna fråga unionsrätten eller nationell rätt?

30. I domen i målet Courage och Crehan slog domstolen fast att den fulla verkan av vad som nu är artikel 101 FEUF, och särskilt den ändamålsenliga verkan av det förbud som stadgas i artikel 101.1 FEUF, skulle kunna ifrågasättas om inte varje person kan begära ersättning för en skada som ett avtal eller ett handlande som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen påstås ha orsakat honom eller henne.( 7 )

31. I avsaknad av unionsbestämmelser på området ankommer det emellertid på varje medlemsstats interna rättsordning att ange villkoren för att utöva rätten att begära ersättning för skada som uppkommit på grund av en kartell eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF, under förutsättning att likvärdighets- och effektivitetsprinciperna iakttas.( 8 )

32. Generaladvokaterna Kokott och Wahl har i detta avseende särskilt betonat behovet av att skilja mellan förekomsten av skadeståndsanspråk, som regleras av unionsrätten, och villkoren för att utöva rätten till skadestånd, som omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi.( 9 )

33. I domen i målet Skanska Industrial Solutions m.fl. slog domstolen fast att frågan om vem som ska ersätta den skada som orsakats av en överträdelse av artikel 101 FEUF regleras direkt i unionsrätten.( 10 ) Nationella bestämmelser på området får således inte undergräva denna bestämmelses fulla verkan.

34. I förevarande mål ska det i huvudsak fastställas vem som kan göra gällande rätten att begära ersättning på grund av en överträdelse av artikel 101 FEUF samt vilken typ av skada som kan ersättas.( 11 )

35. Som jag kommer att redogöra för nedan regleras dessa frågor i själva verket direkt av unionsrätten, och det finns tvingande skäl till att så är fallet.( 12 ) Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande mål ska det inledningsvis prövas huruvida artikel 101 FEUF, från vilken domstolen – för att säkerställa den fulla verkan av denna bestämmelse – har härlett rätten att begära ersättning,( 13 ) ger ett företag som ålagts böter för åsidosättande av nämnda bestämmelse rätt att begära ersättning för den ekonomiska skada som det lidit till följd av betalningen av böterna.( 14 ) Om detta inte är en rättighet som följer av unionsrätten, ska det prövas huruvida denna rättighet undergräver den fulla verkan av artikel 101 FEUF.

C. Omfattningen av det skydd som ges i artikel 101 FEUF

1. Företaget som den som begår en överträdelse av konkurrensrätten

a) Begrepp

36. Det framgår av ordalydelsen av artikel 101.1 FEUF att fördragens upphovsmän valde att använda begreppet företag för att beteckna den som begår en överträdelse av det förbud som anges i denna bestämmelse.( 15 )

37. Unionslagstiftaren har även använt begreppet företag i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 för att definiera den enhet som kommissionen kan ålägga böter för att beivra en överträdelse av unionens konkurrensregler.( 16 )

38. Det följer dessutom av fast rättspraxis att unionens konkurrensrätt avser sådan verksamhet som bedrivs av företag.( 17 )

39. 39. Begreppet företag omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras, och avser således en ekonomisk enhet oavsett om denna ur rättslig synvinkel består av flera fysiska eller juridiska personer. En sådan ekonomisk enhet består av en enhetlig organisation med personal samt materiella och immateriella tillgångar, vilken på ett varaktigt sätt strävar efter att uppnå ett bestämt ekonomiskt mål, och som kan medverka till en överträdelse av det slag som avses i artikel 101.1 FEUF.( 18 )

40. När en ekonomisk enhet har överträtt konkurrensreglerna ska den, enligt principen om personligt ansvar, ansvara för överträdelsen.( 19 )

41. 41. Enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 kan företagens ansvar mot denna bakgrund endast fastställas om överträdelsen av unionens konkurrensrätt har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet.( 20 ) Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat i beslutet om hänskjutande är deras ansvar således personligt och kan inte vältras över på någon annan.( 21 )

42. På samma sätt följer det av direktiv 2014/104/EU( 22 ), och särskilt av artikel 2 led 2 däri,( 23 ) att unionslagstiftaren definierade ”överträdare” som ”det företag eller den företagssammanslutning som begått överträdelsen av konkurrensrätten”.( 24 )

43. Vad just gäller den privata tillämpningen av unionens konkurrensrätt har domstolen slagit fast att eftersom ansvaret för skada till följd av överträdelser av unionens konkurrensregler har en personlig karaktär, åligger det företaget som bryter mot dessa regler att ansvara för den skada som överträdelsen har orsakat. De enheter som ska ersätta den skada som orsakas av en kartell eller genom ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF är således de företag, i den mening som avses i denna bestämmelse, som har deltagit i denna kartell eller i detta förfarande.( 25 )

44. Av detta följer således att företag, i den mening som avses i artikel 101 FEUF, är ett relevant begrepp vid både offentlig och privat tillämpning av konkurrensreglerna.( 26 )

45. I detta sammanhang hänvisar jag till ett särdrag i den tyska lagstiftningen om administrativa överträdelser som Bundeskartellamt (den federala konkurrensmyndigheten) tog upp vid förhandlingen. Bundeskartellamt (den federala konkurrensmyndigheten) förklarade att myndigheten, inom ramen för ett administrativt förfarande som leder till påförandet av böter, först måste fastställa en fysisk persons ansvar. Om denna fysiska person har en ledande befattning i en juridisk person, kan den juridiska personens ansvar fastställas. I grund och botten är det den fysiska personens ansvar som utlöser den juridiska personens ansvar.( 27 )

46. 4Härav följer således att eftersom överträdaren enligt tysk rätt i första hand är en fysisk person, eftersom detta är ett krav för att senare kunna inleda ett förfarande och påföra en juridisk person böter, är det förståeligt att den sanktionsavgift som den juridiska personen betalar utgör en skadeståndsgrundande skada som i princip kan tillskrivas den fysiska person som agerar för den juridiska personens räkning. Enligt unionsrätten är däremot den som begått överträdelsen ett företag (eller en företagssammanslutning). Det är dessutom denna enhet som är ansvarig för att ersätta den skada som orsakats av ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF. Företaget kan inte samtidigt vara både den skadevållande och den skadelidande parten.

b) Möjlighet att tillskriva företaget ansvar för de anställdas handlande

47. Fysiska personer som arbetar för, tillhandahåller tjänster till eller företräder ett företag är inte – själva och av något av dessa skäl – företag. Så länge som det aktuella förhållandet med företaget pågår bildar de däremot en ekonomisk enhet med detta företag.( 28 )

48. Av denna anledning följer det av fast rättspraxis att det för att kommissionen ska kunna ålägga företag eller företagssammanslutningar böter inte krävs att det berörda företagets delägare eller ledning vidtagit, eller ens känt till, en sådan åtgärd, utan att det räcker att en åtgärd har vidtagits av en person som har behörighet att agera på företagets vägnar.( 29 )

49. Domstolen har sålunda förklarat att det för att ett konkurrensbegränsande avtal ska anses föreligga inte är nödvändigt att styrka ett personligt uppträdande hos den i bolagsordningen angivna företrädaren eller ett särskilt avtal genom vilket denne företrädare genom fullmakt tillåtit ett beteende från en av de anställda som deltagit i ett konkurrensbegränsande möte.( 30 )

50. När det fastställs att överträdelser av unionens konkurrensrätt har begåtts ska därför anställdas eventuella konkurrensbegränsande handlande tillskrivas det företag där de är anställda och detta företag ska i princip hållas ansvarigt för detta handlande.( 31 )

51. Av det ovan anförda följer att unionslagstiftaren, genom att identifiera företaget som den som gjort sig skyldig till överträdelser av konkurrensrätten, just har avsett att tillskriva företaget ansvaret för dessa handlingar och inte de fysiska personer som är anställda av eller företräder företaget.

c) Beslut att inte tillskriva enskilda ledamöter i ett ledningsorgan ansvar för ledningsorganets handlande

52. Även om domen i målet Lietuvos notarų rūmai m.fl. meddelades i ett annan sammanhang anser jag att denna dom ytterligare stöder påståendet att enskilda medlemmar i en viss enhet inte ska hållas ansvariga för en överträdelse av konkurrensrätten som begåtts av denna enhet.

53. Det mål som avgjordes genom den domen rörde det faktum att den litauiska notariekammarens presidium hade antagit vissa bestämmelser för att klargöra metoderna för beräkning av notariers arvoden. Den nationella konkurrensmyndighetens kvalificerade dessa ”klargöranden” som beslut av en företagssammanslutning som stred mot artikel 101.1 a FEUF.( 32 )

54. Den litauiska notariekammarens presidium var denna kammares ledningsorgan och bestod av notarier som utgjorde en del av denna företagssammanslutning. Enligt notariekammarens stadgar var presidiets beslut bindande, vilket innebär att dessa beslut ska anses utgöra beslut från själva notariekammaren.( 33 ) Den nationella konkurrensmyndigheten hade emellertid ålagt individuella böter för notarierna just på grund av deras ställning som ledamöter av presidiet vid den tidpunkt då klargörandena antogs.( 34 )

55. Som svar på frågan huruvida det mot bakgrund av artikel 101 FEUF var möjligt att påföra dessa individuella böter slog domstolen fast att principen om personligt ansvar, enligt vilken endast den enhet som gjort sig skyldig till överträdelsen ska bestraffas för en överträdelse av konkurrensreglerna, utgör hinder för ett sådant synsätt, eftersom de notarier som var ledamöter av notariekammarens presidium vid tidpunkten för antagandet av klargörandena inte kan anses vara medskyldiga till den överträdelse som den nationella konkurrensmyndigheten konstaterat i det nationella målet.( 35 )

56. Jag anser att denna logik ska tillämpas analogt på förevarande mål. På samma sätt som de notarier som agerade i egenskap av ledamöter av notariekammarens presidium, och inte som enskilda företag,( 36 ) agerade KU som verkställande direktör för Zapp Precision Metals.( 37 )

2. Syftena med artikel 101 FEUF

57. För att avgöra huruvida artikel 101 FEUF ger företag som bötfällts för överträdelse av denna bestämmelse rätt att begära ersättning från dess ledningsorgan, med ett belopp motsvarande bötesbeloppet, är det dessutom nödvändigt att bedöma vilka syften som eftersträvas med denna bestämmelse.( 38 )

58. Domstolen har slagit fast att artikel 101 FEUF, i likhet med övriga konkurrensregler i det fördraget, inte enbart är avsedd att skydda enskilda konkurrenters eller konsumenters direkta intressen, utan ska skydda marknadens struktur och därmed konkurrensen som sådan.( 39 )

59. Vad specifikt gäller en skadeståndstalan till följd av en överträdelse av artikel 101 FEUF har domstolen understrukit att bestämmelserna i medlemsstaternas rättsordning därför särskilt måste ta hänsyn till syftet med denna bestämmelse, nämligen att säkerställa att en effektiv och icke-snedvriden konkurrens upprätthålls på den inre marknaden och därmed att priser fastställs genom fri konkurrens.( 40 )

60. Artikel 101 FEUF syftar följaktligen inte på något sätt till att ge ett företag som har gjort sig skyldig till en överträdelse av denna bestämmelse rätt att begära ersättning från en ledamot i dess ledningsorgan för den ekonomiska skada som uppkommit till följd av betalningen av de böter som påförts för överträdelsen.

61. Det ska i detta avseende göras åtskillnad mellan förevarande mål och målet Courage och Crehan, eftersom domen i det sistnämnda målet avsåg utövandet av en rättighet (rätten att begära ersättning) som härletts från unionsrätten.

62. Jag erinrar om att det målet rörde standardhyresavtal för pubar, enligt vilka hyrestagarna (däribland Bernard Crehan) var skyldiga att köpa en viss minimimängd öl från bryggeriet Courage till priser som fastställts av detta bryggeri. Courage väckte talan mot Bernard Crehan och yrkade på betalning av obetalda ölleveranser. Bernard Crehan hävdade att avtalet stred mot vad som nu är artikel 101 FEUF. Han väckte även ett genkäromål med yrkande om skadestånd, och gjorde gällande att Courage sålde sitt öl till fristående pubinnehavare till priser som var väsentligt lägre än dem som fanns upptagna i de prislistor som var tillämpliga på pubägare som var bundna av ett exklusivt inköpsavtal med Courage, och att denna prisskillnad minskade hans lönsamhet.( 41 )

63. Med hänsyn till de syften med artikel 101 FEUF som jag hänvisar till i punkterna 58 och 59 ovan åberopade Bernard Crehan således en rättighet som följer av unionsrätten.

64. Domstolen slog följaktligen fast att en nationell rättsregel som förbjuder en part i ett avtal som begränsar konkurrensen att yrka skadestånd från den andra parten i avtalet för en skada som orsakats av verkställigheten av avtalet, enbart på den grunden att den skadelidande är part i avtalet, strider mot artikel 101 FEUF.

65. Det ska emellertid erinras om att domstolen även konstaterade att artikel 101 FEUF inte utgör hinder för att nationell rätt vägrar en part, vilken fastställts bära ett betydande ansvar för att konkurrensen snedvridits, rätt att erhålla skadestånd från sin avtalspart. Enligt en princip som erkänns i de flesta av medlemsstaternas rättssystem kan en enskild nämligen inte dra nytta av sitt eget rättsstridiga handlande om detta har styrkts.( 42 )

66. I det aktuella målet fastställde Bundeskartellamt (den federala konkurrensmyndigheten) att Zapp Precision Metals hade handlat på ett rättsstridigt sätt. Denna myndighet påförde därför företaget böter. Som jag har visat ovan bär företag enligt unionens konkurrensregler ett personligt ansvar för överträdelser av dessa regler. Härav följer således med nödvändighet att ett sådant företag inte har rätt att yrka skadestånd.

3. Omfattningen av det skydd som ges genom artikel 101 FEUF enligt domstolens praxis

67. Vissa konstateranden i domen i målet Otis Gesellschaft m.fl. tyder på att det, för att ha rätt att begära ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av artikel 101 FEUF, inte är nödvändigt att denna skada omfattas av det skydd som föreskrivs i artikel 101 FEUF. Jag tänker därför ägna lite utrymme åt att klargöra denna fråga mot bakgrund av omständigheterna i förevarande mål.

68. Till att börja med slog domstolen i domen i målet Manfredi m.fl. fast att var och en har rätt att begära skadestånd när det föreligger ett orsakssamband mellan denna skada och en överenskommelse eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF.( 43 )

69. Målet Otis Gesellschaft m.fl. rörde Land Oberösterreichs (den österrikiska delstaten Oberösterreich) rätt att begära ersättning från deltagarna i en kartell på marknaden för hissar. Även om detta offentliga organ inte bedrev verksamhet på denna marknad beviljade det stöd till byggprojekt där överprissatta hissar installerades. Delstaten gjorde därför gällande att den var skyldig att bevilja högre stöd än om kartellen inte hade existerat och att den följaktligen hade kunnat använda mellanskillnaden på ett mer lönsamt sätt.( 44 )

70. Medlemmarna i kartellen bestred i huvudsak delstaten Oberösterreichs rätt att begära ersättning för denna skada, med motiveringen att skadan inte har ett tillräckligt samband med det syfte som eftersträvas med artikel 101 FEUF och att den således inte kan ge rätt till skadestånd.( 45 )

71. Domstolen bekräftade vad den hade slagit fast i domen i målet Manfredi m.fl. och fann att varje skada som har ett orsakssamband med en överträdelse av artikel 101 FEUF kan ge rätt till skadestånd för att säkerställa en effektiv tillämpning av artikel 101 FEUF och bevara bestämmelsens ändamålsenliga verkan.( 46 ) Därför är det inte nödvändigt att den skada som det berörda rättssubjektet har lidit dessutom har ett specifikt samband med det ”skyddssyfte” som eftersträvas med artikel 101 FEUF.( 47 ) Domstolen underströk att deltagarna i en kartell i annat fall inte skulle bli skyldiga att ersätta alla de skador som de har kunnat orsaka.( 48 )

72. Jag anser att den domen inte utgör hinder för en bedömning av omfattningen av skyddet och följaktligen av de syften som eftersträvas med artikel 101 FEUF,( 49 ) för att säkerställa att beviljandet av en rätt att begära ersättning inte strider mot dessa syften och följaktligen inte undergräver denna bestämmelses fulla verkan.

73. Härav följer att det mål som gav upphov till domen Otis Gesellschaft m.fl. syftade till att säkerställa att kretsen av potentiella skadelidande och potentiella skador inte begränsades av bestämmelser i nationell rätt, för att garantera att artikel 101 FEUF fick full verkan. När rätten att begära skadestånd följer av artikel 101 FEUF och tydligt förstärker denna bestämmelses ändamålsenliga verkan, är det således inte nödvändigt att dessutom fastställa ett konkret samband med det skyddssyfte som eftersträvas med den bestämmelsen. Förevarande mål syftar däremot till att säkerställa att det aktuella skadeståndsyrkandet, som är tillåtet enligt nationell rätt, inte strider mot syftena med artikel 101 FEUF och således inte undergräver denna bestämmelses fulla verkan. Denna aspekt kommer att analyseras i följande avsnitt.

D. Den fulla verkan av artikel 101 FEUF och den ändamålsenliga verkan av artikel 101.1 FEUF

1. Offentlig tillämpning och privat tillämpning kompletterar varandra

74. Domstolen har sedan länge ansett att offentlig tillämpning och privat tillämpning av konkurrensreglerna kompletterar varandra.

75. Domstolen har således slagit fast att rätten för var och en att begära ersättning för en skada som orsakats av en överenskommelse eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF förstärker den verkningsfulla karaktären av unionens konkurrensregler genom att den avskräcker från sådana, ofta hemliga, avtal eller förfaranden som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen och bidrar följaktligen till att bevara en effektiv konkurrens i unionen. Utöver själva ersättningen för den påstådda skadan bidrar nämligen införandet av en sådan rättighet till den avskräckning som eftersträvas. Införandet av en sådan rättighet är således inte bara ägnat att avhjälpa den direkta skada som personen i fråga påstår sig ha lidit, utan även indirekta skador på strukturen och funktionen hos marknaden, vilken inte har kunnat bli fullt ekonomiskt effektiv, särskilt till förmån för de berörda konsumenterna.( 50 )

76. Domstolen har således slagit fast att på samma sätt som offentliga myndigheters tillämpning av unionens konkurrensregler (offentlig tillämpning) utgör en talan om skadestånd för överträdelse av dessa regler (privat tillämpning) en integrerad del av systemet för genomförande av konkurrensreglerna, som syftar till att bestraffa företagens konkurrensbegränsande beteenden och avskräcka dem från sådana beteenden.( 51 )

77. Att tillerkänna ett företag rätten att begära ersättning från en styrelseledamot motsvarande det bötesbelopp som företaget ålagts att betala för överträdelse av unionens konkurrensrätt strider enligt min mening mot dessa syften. Det får även rakt motsatt verkan mot den verkan som privat tillämpning är tänkt att ge upphov till. I stället för en kompletterande verkan medför en sådan rätt att de böter som påförts av den offentliga myndigheten blir mindre effektiva.

78. I förevarande mål har kommissionen emellertid gjort gällande att ett partiellt återkrav av bötesbeloppet inte avsevärt skulle minska böternas effektivitet eller avskräckande verkan. Det specifika belopp som kan återkrävas fastställs från fall till fall av den nationella domstol vid vilken skadeståndstalan väcks.

79. Jag erinrar om att böter för överträdelse av unionens konkurrensrätt ska vara effektiva, avskräckande och stå i proportion till överträdelsens art.( 52 )

80. Att de sanktionsåtgärder som vidtas av nationella konkurrensmyndigheter eller av unionens konkurrensmyndigheter med stöd av artikel 103.2 a FEUF är effektiva är dessutom ett villkor för en enhetlig tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF enligt domstolen.( 53 )

81. I kommissionens fall uppfylls dessa krav genom tillämpning av kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning (EG) nr 1/2003 (nedan kallade riktlinjerna för beräkning av böter).( 54 )Såvitt jag vet tillämpar de flesta nationella konkurrensmyndigheter i Europeiska unionen jämförbara riktlinjer.( 55 )

82. Rent konkret strider den lösning som kommissionen har föreslagit, och som beskrivs i punkt 78 ovan, mot själva principen om att böter ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Den nationella domstol vid vilken skadeståndstalan har väckts uppmanas nämligen att ”ändra” det bötesbelopp som kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet har påfört.

83. Vad gäller kommissionens åläggande av böter skulle detta dessutom kunna strida mot artikel 16.1 i förordning nr 1/2003, enligt vilken nationella domstolar inte får fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat.( 56 )Denna princip gäller även när en talan väcks vid de nationella domstolarna om ersättning för skada på grund av en kartell eller ett annat förfarande som strider mot artikel 101 FEUF, när överträdelsen har konstaterats i ett beslut från kommissionen.( 57 )

84. Dessutom är det endast unionsdomstolen som är behörig att sätta ned ett bötesbelopp som påförts av kommissionen (artikel 31 i förordning nr 1/2003).( 58 )

85. Härav följer enligt min mening att en skadeståndstalan i praktiken inte kan inkräkta på ett beslut om åläggande av böter som fattats av kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet.( 59 )

86. Ett företag som ålagts böter för överträdelse av unionens konkurrensrätt kan därför inte grunda en talan på den ekonomiska skada det lidit till följd av betalningen av böterna. Alla anspråk som uteslutande grundar sig på ålagda och betalade böter ska göras i samband med ett förfarande för offentligt tillämpning av konkurrensreglerna, antingen inför konkurrensmyndigheterna eller, efter överklagande, inför domstol.

87. Den omständigheten att böter som åläggs ett företag för överträdelse av unionens konkurrensrätt inte senare kan kompenseras av andra åtgärder tycks följa av domen i målet X BV( 60 ), som de flesta av intervenienterna vid domstolen hänvisat till.

88. I den domen fann domstolen i huvudsak att möjligheten att helt eller delvis dra av ett bötesbelopp som ålagts av kommissionen för överträdelse av unionens konkurrensrätt från ett bolags beskattningsbara vinst kan inverka menligt på effektiviteten av de sanktionsåtgärder som vidtagits enligt artikel 103.2 FEUF och således riskerar att äventyra en enhetlig tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF.( 61 )

89. Jag anser inte att den omständigheten att en del av bötesbeloppet var avdragsgillt i skattehänseende – och den motsvarande minskningen av statsbudgeten – var avgörande för domstolens resonemang. Det som tycks vara avgörande är att en nedsättning av bötesbördan för ett företag äventyrar böternas effektivitet, oberoende av vem som bär denna börda.

2. Vad som utmärker överträdelser av 101 FEUF

90. I förevarande mål har kommissionen gjort gällande att om det godtas att ett företag som har gjort sig skyldigt till en överträdelse kan återkräva en del av bötesbeloppet från fysiska personer som agerar för dess räkning, skulle den ökade avskräckande verkan för dessa personer kompensera den minskade avskräckande verkan för företaget.

91. Enligt min mening tar denna ståndpunkt inte hänsyn till vad som utmärker överträdelser av konkurrensrätten och tillhörande böter. Den strider även helt mot domstolens fasta praxis angående användningen av begreppet företag för att beteckna den som gjort sig skyldig till överträdelser av unionens konkurrensrätt, och således som den enhet som ska avskräckas från (och i förekommande fall bestraffas för) sitt konkurrensbegränsande beteende.( 62 )

92. För det första beräknas böterna med hänsyn till företagets särskilda omständigheter. Vid fastställandet av grundbeloppet för böterna utgår kommissionen i synnerhet från försäljningsvärdet från de varor eller tjänster som har ett samband med överträdelsen.( 63 ) Detta visar att böterna är avsedda att ha verkningar på den relevanta marknaden och att återspegla företagets ställning på denna marknad. Detta tycks vara avgörande för att uppnå böternas bestraffande och avskräckande syfte.( 64 )

93. Att ett företag fortsätter med eller upprepar en överträdelse, vägrar att samarbeta under undersökningen eller har en ledande roll i överträdelsen är försvårande omständigheter.( 65 ) I undantagsfall kan kommissionen på begäran dessutom beakta ett företags faktiska betalningskapacitet i en viss ekonomisk kontext och i ett visst samhällssammanhang.( 66 ) Slutligen får, enligt artikel 23.2 i förordning 1/2003, det slutliga bötesbeloppet under alla omständigheter inte överstiga 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning för det företag eller den företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen. Däremot tas ingen hänsyn till omständigheterna för en ledamot i ledningsorganet.

94. Enligt min mening får detta två följder. Dels skulle, såsom flera av intervenienterna vid domstolen har gjort gällande, ett godtagande av företagets rätt att begära skadestånd från en ledamot i dess ledningsorgan med ett belopp motsvarande bötesbeloppet strida mot denna persons rätt till försvar,( 67 ) dels tycks metoden för att beräkna böterna grunda sig på antagandet att det alltid är företaget som bär ansvaret för betalningen av böterna.

95. För det andra kan möjligheten att begära ersättning från en ledamot i ledningsorganet för den ekonomiska skada som lidits till följd av betalningen av böter som ålagts ett företag vara motiverad under andra omständigheter. Detta är skälet till att det i artikel 51 i förordning (EG) nr 2157/2001,( 68 )vilken är en allmän bestämmelse om ansvar gentemot ett Europabolag (Societas Europaea) (nedan kallat SE-bolag),( 69 ) föreskrivs att ”[l]edamöterna i lednings-, tillsyns- eller förvaltningsorganet …, i enlighet med de bestämmelser som gäller för publika aktiebolag i den medlemsstat där SE-bolaget har sitt säte, [ska] vara ansvariga för skada som tillfogas SE-bolaget till följd av att de har åsidosatt sina skyldigheter enligt lagen eller bolagsordningen eller andra skyldigheter som är förenade med deras uppdrag”.

96. Detta kan nämligen vara motiverat, bland annat när en ledamot i ledningsorganet har underlåtit att fullgöra en specifik ledningsskyldighet, vilket trots allt motiverar att sanktionsåtgärder vidtas mot bolaget.( 70 )

97. Som jag angett i punkt 96 ovan är syftet med böter för överträdelse av unionens konkurrensrätt däremot att bestraffa företags beteende.

98. Dessutom kan en överträdelse av artikel 101 FEUF, i den mån den har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, gynna företaget självt (dess aktieägare) och stärka dess ställning på den relevanta marknaden. Syftet med böterna är därför att frånta företaget de fördelar som överträdelsen medför, oberoende av alla andra möjligheter att återvinna övervinster.

99. Som artikel 51 i förordning nr 2157/2001 visar, utgör unionsrätten således i princip inte hinder för att ett bolag begär skadestånd från ledamöterna i dess ledningsorgan. Ett sådant skadeståndsanspråk är emellertid uteslutet när den åberopade skadan utgörs av en ekonomiska skada som uteslutande är en följd av betalning av böter som ålagts för överträdelse av artikel 101 FEUF.

100. Enligt en allmän tolkningsprincip ska en sekundärrättslig bestämmelse under alla omständigheter så långt det är möjligt tolkas på ett sätt som överensstämmer med primärrätten i dess helhet,( 71 ) nämligen med artikel 101 FEUF. För det fall domstolen delar min uppfattning ska artikel 51 i förordning nr 2157/2001 således tolkas så, att den inte omfattar ekonomisk skada som uteslutande följer av betalning av böter för överträdelse av unionens konkurrensrätt.

101. För det tredje begås överträdelser av konkurrensrätten inte enbart av en person. I stället bidrar flera personer till överträdelsen, oavsett om det rör sig om de personer som bär ansvar för tillsättningen av styrelsen, den avdelning för efterlevnad som inte har infört ett effektivt efterlevnadsprogram, de personer som faktiskt deltar i det konkurrensbegränsande avtalet eller de personer som därefter genomför avtalet (till exempel genom att fastställa priser i enlighet med den strategi som fastställts av kartellmedlemmarna). I stora enheter tenderar alla dessa funktioner att utföras av olika aktörer. Överträdelserna beror dessutom ofta på flera faktorer, såsom avsaknaden av en konkurrensfrämjande kultur, påtryckningar för att uppnå stora vinster eller en marknadsstruktur som är känslig för otillåten samverkan. Detta är enligt min mening skälet till att upphovsmännen till det som nu är artiklarna 101 och 102 FEUF koncentrerade sig på verksamhet som bedrivs av företag (tillsammans med begreppet ekonomisk enhet), eftersom företag är den enhet som bäst fångar alla dessa nyanser, och alla andra faktorer som skulle kunna bidra till en överträdelse av konkurrensreglerna.( 72 )

E. Har förekomsten av en VDS-försäkring någon betydelse för svaret på tolkningsfrågan?

102. Av det ovan anförda följer i) att artikel 101 FEUF inte syftar till att skydda den rättsliga ställningen för ett företag som ålagts böter för överträdelse av denna bestämmelse och som betraktar bötesbeloppet som en ekonomisk skada, ii) att ett krav på ersättning för den lidna skadan skulle undergräva bestämmelsens fulla verkan och iii) att privata tillämpning därför inte får avse böter som ålagts av en konkurrensmyndighet.

103. Mitt resonemang är följaktligen inte beroende av frågan vem som, utöver företaget, skulle kunna bära bötesbördan. Om det inte är företaget självt äventyras den fulla verkan av artikel 101 FEUF.

104. Förekomsten av en VDS-försäkring, och således möjligheten att det i slutändan är ett försäkringsbolag som får bära den ekonomiska bördan av böterna, stärker således bara påståendet att artikel 101 FEUF utgör hinder för att återvinna det bötesbelopp som ett företag ålagts att betala.

105. Följaktligen är mitt förslag till svar på den hänskjutna frågan följande. Artikel 101 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för att ett företag, som har ålagts böter för överträdelse av denna bestämmelse, begär ersättning från en ledamot i dess ledningsorgan för den ekonomiska skada som uteslutande uppkommit till följd av betalningen av böterna.

F. Slutanmärkningar

106. Mitt resonemang i detta förslag till avgörande påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att vidta sanktionsåtgärder mot ledamöter i ett ledningsorgan som deltagit i en överträdelse för ett företags räkning, eftersom sådana åtgärder är tillåtna enligt artiklarna 5 och 12.3 i förordning nr 1/2003. I den utsträckning det rör sig om offentlig tillämpning av unionens konkurrensregler och bötesbördan inte övervältras från det berörda företaget rör det sig nämligen om en helt annan fråga än den fråga som diskuteras i det aktuella målet.

107. Jag är dessutom medveten om att kommissionen, såsom unionsrätten för närvarande ser ut, inte har befogenhet att vidta sanktionsåtgärder mot fysiska personer. Det skulle kräva en ändring av förordning nr 1/2003.( 73 ) Detta skiljer sig från rättssystemen i flera medlemsstater, såsom Förbundsstaten Tyskland, där konkurrensmyndigheterna har sådana befogenheter. I det aktuella målet ålades nämligen KU böter på 126 000 euro för sitt deltagande i kartellen av ståltillverkare för Zapp Precision Metals räkning.

108. Att tilldela kommissionen en sådan befogenhet skulle förvisso förbättra effektiviteten vid tillämpningen av unionens konkurrensregler. Som jag hoppas att jag har visat anser jag emellertid inte att en övervältring av bötesbördan från det företag som påförts böterna till den eller de fysiska personer som företrätt företaget skulle avhjälpa denna brist på befogenhet. Som jag har påpekat skulle detta i själva verket försvaga den ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF.

109. Såsom unionsrätten för närvarande ser ut skulle alternativa metoder för att ”ytterligare förbättra” effektiviteten i unionens konkurrensregler kunna inbegripa att kommissionen ålägger ett företag böter i kombination med att en nationell konkurrensmyndighet vidtar sanktionsåtgärder mot en fysisk person.( 74 ) Genom en privat talan kan företagen dessutom från ledamöterna i deras ledningsorgan återkräva det skadestånd som betalats ut till skadelidande för den skada som dessa lidit till följd av en överträdelse av artikel 101 FEUF.( 75 )

V. Förslag till avgörande

110. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den fråga som ställts av Bundesgerichtshof (Högsta domstolen, Tyskland) på följande sätt:

111. Artikel 101 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för att ett företag, som har ålagts böter för överträdelse av denna bestämmelse, begär ersättning från en ledamot i dess ledningsorgan för den ekonomiska skada som uteslutande uppkommit till följd av betalningen av böterna.

1 Originalspråk: engelska.

2 Dom från Court of Appeal (England and Wales) (Civil Division) (Appellationsdomstolen för England och Wales (avdelningen för tvistemål)) av den 21 december 2010, Safeway Stores Ltd mot Twigger, 2010, EWCA Civ 1472, 2010 WL 5139374, punkt 19.

3 Rådets förordning (EG) av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad (EUT L 11, 2019, s. 3).

5 Se Bundeskartellamts (den federala konkurrensmyndigheten) ”Riktlinjer för fastställande av böter i förfaranden rörande överträdelser av administrativ art” av den 11 oktober 2001, punkt 5 och fotnot 6.

6 Dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan (C‑453/99, EU:C:2001:465, punkt 26) (nedan kallad domen i målet Courage och Crehan), och dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. (C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 60). Se, för ett senare exempel, dom av den 4 september 2025, Nissan Iberia (C‑21/24, EU:C:2025:659, punkt 51).

7 Se punkt 27 ovan.

8 Se domen i målet Courage och Crehan (punkt 29), och dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. (C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 24 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 28 januari 2025, ASG 2 (C‑253/23, EU:C:2025:40, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

9 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Kone m.fl. (C‑557/12, EU:C:2014:45, punkt 28), och i målet Otis Gesellschaft m.fl. (C‑435/18, EU:C:2019:651, punkt 44), och förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Skanska Industrial Solutions m.fl. (C‑724/17, EU:C:2019:100, punkt 59).

10 Dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl. (C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 28) (nedan kallad domen i målet Skanska Industrial Solutions m.fl.).

11 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Otis Gesellschaft m.fl. (C‑435/18, EU:C:2019:651, punkt 60).

12 Se, för ett liknande resonemang, Van Gerven, W., ”Of rights, remedies and procedures”, Common Market Law Review , Vol. 37, Issue 3, 2000, s. 501–536, på sidan 526.

13 Se punkt 50 nedan. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Van Gerven i målet Banks (C‑128/92, EU:C:1993:860, punkt 45).

14 Jag citerar i detta sammanhang Walter Van Gerven, som har slagit fast att ”the concept of right refers … to a legal position which a person … may have and which in its normal state can be enforced by that person against (some or all) others before a court of law by means of one or more remedies , those are classes of action, intended to make good infringements of the rights concerned, in accordance with procedures governing the exercise of such classes of action and intended to make the remedy concerned operational” (begreppet rättighet hänför sig till en rättslig ställning som en person kan ha och som normalt kan åberopas av denna person mot (vissa eller alla) andra vid domstol med hjälp av ett eller flera rättsmedel , nämligen olika typer av talan som är avsedda att gottgöra intrång i de berörda rättigheterna, i enlighet med de förfaranden som reglerar utövandet av sådana typer av talan och som syftar till att göra det möjligt att tillämpa det berörda rättsmedlet) (Van Gerven, W., fotnot 12, a.a., på sidan 502).

15 Se domen i målet Skanska Industrial Solutions m.fl. (punkt 29 och där angiven rättspraxis), och dom av den 18 januari 2024, Lietuvos notarų rūmai m.fl. (C‑128/21, EU:C:2024:49, punkt 113) (nedan kallad domen i målet Lietuvos notarų rūmai m.fl.).

16 Dom av den 6 oktober 2021, Sumal (C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 39 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet Sumal).

17 Se domen i målet Skanska Industrial Solutions m.fl. (punkt 30 och där angiven rättspraxis).

18 Se domen i målet Sumal (punkt 41 och är angiven rättspraxis).

19 Se domen i målet Lietuvos notarų rūmai m.fl. (punkt 114 och där angiven rättspraxis).

20 För ansvar som fastställts av en nationell konkurrensmyndighet, se artikel 13.1 i direktiv 2019/1.

21 Se även, för ett liknande resonemang, dom från Court of Appeal (Englandand Wales) (Civil Division) (Appellationsdomstolen för England och Wales (avdelningen för tvistemål)) av den 21 december 2010, Safeway Stores Ltd mot Twigger, 2010, EWCA Civ 1472, 2010 WL 5139374, punkt 20.

22 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1).

23 Se även artikel 1.1 i direktiv 2014/104.

24 Domen i målet Sumal (punkt 40).

25 Se domen i målet Skanska Industrial Solutions m.fl. (punkterna 31 och 32).

26 Se domarna i målen Skanska Industrial Solutions m.fl. (punkt 47), och Sumal (punkt 38).

27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2023, Deutsche Wohnen (C‑807/21, EU:C:2023:950, punkt 20), i vilken det hänvisas till 30 § OWiG, som är tillämplig på förvarande mål (se punkt 20 ovan).

28 Dom av den 16 september 1999, Becu m.fl. (C‑22/98, EU:C:1999:419, punkt 26), och dom av den 21 juli 2016, VM Remonts m.fl. (C‑542/14, EU:C:2016:578, punkt 23).

29 Dom av den 7 juni 1983, Musique Diffusion française m.fl./kommissionen (100/80–103/80, EU:C:1983:158, punkt 97), och dom av den februari 2013, Slovenská sporiteľňa (C‑68/12, EU:C:2013:71, punkt 25).

30 Dom av den 7 februari 2013, Slovenská sporiteľňa (C‑68/12, EU:C:2013:71, punkt 28).

31 Dom av den 21 juli 2016, VM Remonts m.fl. (C‑542/14, EU:C:2016:578, punkt 24).

32 Domen i målet Lietuvos notarų rūmai m.fl. (punkterna 26–29).

33 Domen i målet Lietuvos notarų rūmai m.fl. (punkterna 116 och 119).

34 Domen i målet Lietuvos notarų rūmai m.fl. (punkt 120).

35 Domen i målet Lietuvos notarų rūmai m.fl. (punkt 121).

36 Detta trots att notarierna betraktades som företag, vilket är skälet till att notariekammaren betecknades som en företagssammanslutning (se domen i målet Lietuvos notarų rūmai m.fl., punkt 68).

37 Detta påverkar inte möjligheten att vidta sanktionsåtgärder mot fysiska personer med stöd av nationell rätt, vilket inte var något som var i fråga i det mål som avgjordes genom domen i målet Lietuvos notarų rūmai m.fl. För mer om vidtagandet av sanktionsåtgärder mot fysiska personer med stöd av nationell rätt, se punkt 106 nedan).

38 Vad gäller kriteriet för att avgöra om det finns en rättighet enligt unionsrätten och den kategori av personer som skyddas, se Tridimas, T., ”Financial regulation and private law remedies: An EU law perspective”, i Cherednychenko, O. och Andenas, M (eds.), Financial Regulation and Civil Liability in European Law, Edward Elgar Publishing Limited, Cheltenham, 2020, s. 47–72, på sidan 62.

39 Dom av den 4 juni 2009, T-Mobile Netherlands m.fl. (C‑8/08, EU:C:2009:343, punkt 38), och dom av den 19 mars 2015, Dole Food and Dole Fresh Fruit Europe/kommissionen (C‑286/13 P, EU:C:2015:184, punkt 125).

40 Dom av den 12 december 2019, Otis Gesellschaft m.fl. (C‑435/18, EU:C:2019:1069, punkt 26) (nedan kallad domen i målet Otis Gesellschaft m.fl.).

41 Domen i målet Courage och Crehan (punkterna 5–7).

42 Domen i målet Courage och Crehan (punkt 31).

43 Dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. (C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 61).

44 Domen i målet Otis Gesellschaft m.fl. (punkt 9).

45 Domen i målet Otis Gesellschaft m.fl. (punkt 29).

46 Domen i målet Otis Gesellschaft m.fl. (punkt 30).

47 Domen i målet Otis Gesellschaft m.fl. (punkt 31).

48 Domen i målet Otis Gesellschaft m.fl. (punkt 31).

49 Varje unionsbestämmelse ska nämligen tolkas mot bakgrund av sina syften, även när det gäller att bedöma vem som har rätt att åberopa den. Se för ett liknande resonemang, särskilt, dom av den 17 september 2002, Muñoz och Superior Fruiticola (C‑253/00, EU:C:2002:497, punkterna 29–31), eftersom de formuleringar som används i den domen är tydligt inspirerade av de formuleringar som användes i domen i målet Courage och Crehan (se punkterna 61–64 ovan). Se även dom av den 4 december 1997, Daihatsu Deutschland (C‑97/96, EU:C:1997:581, punkt 22).

50 Se domen i målet Sumal (punkterna 35 och 36 och där angiven rättspraxis)

51 Se domen i målet Sumal (punkt 37och där angiven rättspraxis).

52 Se domen i målet Lietuvos notarų rūmai m.fl. (punkterna 111 och 112). Se även artikel 13 i direktiv 2019/1.

53 Dom av den 11 juni 2009, X BV (C‑429/07, EU:C:2009:359, punkt 37).

54 EUT C 210, 2006, s. 2.

55 Se, exempelvis, den franska konkurrensmyndighetens meddelande av den 30 juli 2021, Bundeskartellamts (den federala konkurrensmyndigheten) riktlinjer av den 11 oktober 2021, eller den portugisiska konkurrensmyndighetens riktlinjer av den 20 december 2012.

56 Domen i målet Sumal (punkt 55).

57 Dom av den 6 november 2012, Otis m.fl. (C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 51).

58 Dom av den 6 november 2012, Otis m.fl. (C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 62).

59 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Sumal (punkt 59), i vilken domstolen obiter dictum slog fast att en privat talan i praktiken inte kan leda till att böter åläggs enheter som inte omfattades av det administrativa förfarande som ledde till åläggandet av böter.

60 Dom av den 11 juni 2009 (C‑429/07, EU:C:2009:359).

61 Dom av den 11 juni 2009, X BV (C‑429/07, EU:C:2009:359, punkterna 38 och 39).

62 Se punkterna 36–44 ovan.

63 Se riktlinjerna för beräkning av böter, punkt 13.

64 Se domen i målet Lietuvos notarų rūmai m.fl. (punkt 110).

65 Se riktlinjerna för beräkning av böter, punkt 28.

66 Se riktlinjerna för beräkning av böter, punkt 35.

67 Se även, för ett liknande resonemang, domen i målet Sumal (punkt 59).

68 Rådets förordning av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag (SE) (EGT L 294, 2001, s. 1).

69 Jag anser att artikel 51 i förordning nr 2157/2001 är jämförbar med 43 § punkt 2 GmbHG eller 93 § punkt 2 AktG, som sökandebolagen har åberopat i förevarande mål (se punkterna 6 och 7 ovan).

70 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2025 från Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionala överdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) (31 U 3/25, DE:OLGHE:2025:1021.31U3.25.00).

71 Dom av den 2 februari 2021, Consob (C‑481/19, EU:C:2021:84, punkt 50).

72 Se punkt 39 ovan.

73 Se punkt 37 ovan.

74 Se, för ett liknande resonemang, skäl 10 sista meningen i direktiv 2019/1, enligt vilken ”[m]edlemsstaterna bör … kunna ge nationella konkurrensmyndigheter ytterligare befogenheter utöver de grundläggande befogenheter som föreskrivs i detta direktiv för att förbättra deras effektivitet, såsom befogenheter att påföra fysiska personer sanktionsavgifter …”.

75 Wils, W., ”The relationship between public antitrust enforcement and private actions for damages”, World Competition , Vol. 32, upplaga 1, 2009, s. 3–26, på sidan 5.