Förslag till avgörande av generaladvokat Rimvydas Norkus föredraget den 3 september 2026
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
RIMVYDAS NORKUS
föredraget den 3 september 2026( 1 )
Mål C ‑ 371/25
FX
mot
Staten genom tillsynsmyndigheten i konkurser
(begäran om förhandsavgörande från Sundsvalls tingsrätt, Sverige)
” Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 2008/94/EG – Insolvens – Kollektivt förfarande – Företagsrekonstruktion – Begreppet arbetsgivarens insolvens – Lönegarantiersättning – Utbetalning förenad med en skyldighet för arbetstagaren att anmäla sig som arbetssökande ”
I. Inledning
1. Talan har väckts vid Sundsvalls tingsrätt (Sverige) av en arbetstagare som sades upp från sin anställning vid ett svenskt bolag som var föremål för en företagsrekonstruktion. Talan syftar till att från svenska staten erhålla lönegarantiersättning för uppsägningslönen.
2. I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen begärt en tolkning av artiklarna 1 och 2.1 i direktiv 2008/94/EG( 2 ), jämförda med artikel 2.4 i samma direktiv och bilaga A till förordning (EU) 2015/848( 3 ), samt av artiklarna 12 a och 13 i nämnda direktiv.
3. De frågor som har ställts av den svenska domstolen ger EU‑domstolen anledning att pröva frågan huruvida en arbetstagare som har sagts upp av ett bolag som är föremål för en företagsrekonstruktion enligt svensk rätt, vilket är ett förfarande som finns upptaget i förteckningen i bilaga A till förordning 2015/848, har rätt till utbetalning av lönegarantiersättning för uppsägningslönen enligt direktiv 2008/94 och huruvida det för beviljande av denna garanti kan krävas att arbetstagaren har anmält sig hos den offentliga arbetsförmedlingen. Domstolen behöver följaktligen först avgöra om det förfarande för företagsrekonstruktion som föreskrivs i svensk rätt, vilket inte har anmälts av Konungariket Sverige i enlighet med nämnda direktiv, omfattas av direktivet, för att därefter analysera begreppet insolvens i den mening som avses i direktivet och inverkan av att detta förfarande finns upptaget i bilaga A till förordning 2015/848. Domstolen kommer även att behöva uttala sig om huruvida bestämmelserna i direktivet har direkt effekt.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
4. Av särskild vikt i det här målet är skälen 4 och 8, artiklarna 1.1, 1.2, 2.1, 3, 4, 11, 12 a och 13 i direktiv 2008/94 samt artiklarna 1.1 och 2.4, bilaga A samt skälen 10 och 11 i förordning 2015/848.
B. Svensk rätt
1. Lagen om företagsrekonstruktion
5. I 1 kap. 1 § lagen (2022:964) om företagsrekonstruktion av den 16 juni 2022 föreskrivs följande:
”Denna lag gäller för näringsidkare med ekonomiska svårigheter som, efter beslut av domstol, i ett särskilt förfarande kan rekonstruera sin verksamhet under ledning av en rekonstruktör (företagsrekonstruktion).”
6. 2 kap. 10 § i denna lag har följande lydelse:
”Företagsrekonstruktion får beslutas endast om
1. det kan antas att gäldenären inte kan betala sina förfallna skulder eller att en sådan oförmåga inträder inom kort eller att gäldenären i något annat avseende har ekonomiska svårigheter som innebär en risk för insolvens, och
2. det finns grundad anledning att anta att verksamhetens livskraft kan säkras genom rekonstruktionen.”
7. I 2 kap. 20 § i nämnda lag anges följande:
”Under företagsrekonstruktionen behåller gäldenären rådigheten över sin egendom.
Utan rekonstruktörens samtycke får dock gäldenären inte
1. fullgöra förpliktelser som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för sådana förpliktelser,
2. åta sig nya förpliktelser som ligger utanför den löpande förvaltningen av verksamheten, eller
3. överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet.
Krav på rekonstruktörens samtycke finns även i 3 kap. 2 och 9 §§.”
2. Lönegarantilagen
8. I 1 § lönegarantilagen (1992:497) av den 4 juni 1992 föreskrivs följande:
”Staten svarar enligt denna lag för betalning av arbetstagares fordran (statlig lönegaranti) hos en arbetsgivare som
1. har försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land,
2. genomgår företagsrekonstruktion, eller
3. i ett annat land i Europeiska unionen (EU-land) eller inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-land) än Sverige är föremål för ett sådant insolvensförfarande som avses i artikel 2.1 i [direktiv 2008/94].”
9. I 7a § i nämnda lag föreskrivs följande:
”Betalning enligt garantin lämnas också för fordran på uppsägningslön för tid efter en månad från konkursbeslutet. Detsamma gäller vid beslut om företagsrekonstruktion, i den mån arbetstagaren under uppsägningstiden inte utfört och inte heller borde ha utfört arbete för arbetsgivarens räkning.
Fordran på uppsägningslön omfattas av garantin längst för uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för annan och inte heller driver egen rörelse omfattas av garantin endast om arbetstagaren kan visa att han eller hon har anmält sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. För uppsägningstid omfattar garantin endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas av garantin skall med samtidig inkomst i annan anställning jämställas aktivitetsstöd som lämnas till den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program, i den mån stödet avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till stödet efter uppsägningen.
…”
III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
10. Den 1 september 2022 sades FX upp från sin anställning vid ett bolag bildat enligt svensk rätt. Vid tidpunkten för uppsägningen var bolaget under företagsrekonstruktion.
11. Den 1 oktober 2022 avslutades anställningen. FX arbetsbefriades under uppsägningstiden. FX var under uppsägningstiden inte anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen.
12. Den 21 oktober 2022 fattade rekonstruktören ett positivt lönegarantibeslut avseende FX uppsägningslön inklusive semesterersättning.
13. Efter att anställningen upphört fyllde FX i ett intyg till länsstyrelsen avseende lönegarantiersättning för uppsägningslönen. I intyget angav FX att han inte hade anmält sig hos den offentliga arbetsförmedlingen förrän efter att anställningen upphört.
14. Rekonstruktören meddelade ett ändringsbeslut, innebärande att lönegaranti för uppsägningslönen avslogs eftersom FX inte varit anmäld hos den offentliga arbetsförmedlingen under uppsägningstiden.
15. Den 19 januari 2023 väckte FX talan vid den hänskjutande domstolen mot svenska staten. FX yrkade att staten ska betala ett belopp om 32 000 SEK (cirka 2 892 euro) jämte ränta till honom.
16. Som grund för sin talan anförde FX att han har rätt till lönegarantiersättning, eftersom företagsrekonstruktion utgör ett insolvensförfarande enligt förordning 2015/848 och finns upptaget i förteckningen i bilaga A till förordningen. FX hävdade att de insolvensförfaranden som Konungariket Sverige har anmält enligt denna bilaga A även ska anses omfattas av direktiv 2008/94. FX tillade att Konungariket Sverige inte behöver ha anmält företagsrekonstruktion som ett insolvensförfarande till kommissionen för att förfarandet ska omfattas av direktivet. Eftersom direktivet har direkt effekt, och med beaktande av domen van Ardennen,( 4 ) kan det inte krävas att en arbetstagare ska anmäla sig till den offentliga arbetsförmedlingen för att erhålla lönegarantiersättning. Skyldigheten för en arbetstagare att anmäla sig hos den offentliga arbetsförmedlingen enligt lönegarantilagen syftar inte till att förhindra missbruk i den mening som avses i artikel 12 i nämnda direktiv, och följaktligen strider denna skyldighet mot direktivet.
17. Den svenska regeringen har anfört att direktiv 2008/94 inte är tillämpligt, eftersom Konungariket Sverige inte har anmält företagsrekonstruktion som ett förfarande som ska omfattas av nämnda direktiv, samt då en företagsrekonstruktion inte innebär att gäldenären är insolvent enligt artikel 2.1 i direktivet. Enligt nationell rätt får beslut om företagsrekonstruktion fattas om ett bolag har sådana svårigheter att det finns en risk för insolvens. Gäldenären behåller, med några undantag som anges i denna lag, rådigheten över sin egendom.
18. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida en arbetsgivare kan anses som insolvent i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2008/94 när arbetsgivaren är föremål för en företagsrekonstruktion som en domstol får besluta om när arbetsgivaren har ekonomiska svårigheter som innebär en risk för insolvens, varvid arbetsgivarens rådighet över sina tillgångar blir delvis beskurna.
19. Den hänskjutande domstolen uppfattar domen van Ardennen så, att arbetsgivarens insolvens – på det sätt som den definieras i artikel 2.1 i direktiv 2008/94 – är avgörande dels för direktivets tillämplighet, dels för om andra krav än de som tillåts enligt direktivet får uppställas i nationell lagstiftning avseende rätten till lönegaranti för utestående lönefordringar.
20. Nämnda domstol har noterat en skillnad mellan, å ena sidan, artiklarna 1 och 2.1 i direktiv 2008/94 och, å andra sidan, artikel 1 i förordning 2015/848. Som framgår av artikel 1.1 andra stycket i förordning 2015/848 utvidgas artikelns tillämpningsområde även till att innefatta förfaranden där det finns en risk för insolvens, medan någon motsvarande utvidgning inte förefaller finnas i artikel 1 eller 2.1 i direktiv 2008/94. Enligt den nationella lagstiftningen, särskilt 10 § lagen om företagsrekonstruktion, är risken för insolvens utmärkande för just företagsrekonstruktion.
21. Mot denna bakgrund beslutade Sundsvalls tingsrätt genom beslut av den 30 maj 2025, som inkom till EU‑domstolen den 4 juni 2025, att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen:
”1) Ska en arbetsgivare anses som insolvent enligt artikel 1 och 2.1 i [direktiv 2008/94], när arbetsgivaren är föremål för:
a) en företagsrekonstruktion i enlighet med den nationella lagstiftningen, som en nationell domstol får besluta om och som innebär att en näringsidkare med ekonomiska svårigheter som medför en risk för insolvens, i ett särskilt förfarande, kan rekonstruera sin verksamhet under ledning av en rekonstruktör, varvid näringsidkarens rådighet över sina tillgångar blir delvis beskur[en]?
b) ett förfarande som förtecknas i bilaga A till [förordning 2015/848] och som därmed utgör ett insolvensförfarande enligt artikel 2.4 i [denna förordning]?
2) Om en eller båda av ovanstående frågor besvaras jakande, kan företagsrekonstruktion anses vara ett insolvensförfarande enligt [direktiv 2008/94], även om en medlemsstat inte har anmält företagsrekonstruktion som ett sådant förfarande som ska omfattas av direktivet, om samma medlemsstat anmält företagsrekonstruktion som ett insolvensförfarande enligt [förordning 2015/848]?
3) Om ovanstående fråga besvaras jakande, ska artikel 12 i [direktiv 2008/94] tolkas så, att nationell lagstiftning, enligt vilken ett krav uppställs på arbetstagaren att anmäla sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen för att lönegaranti ska omfatta uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utfört arbete för annan, är oförenlig med direktivet (jämför [domen van Ardennen])?
4) Om denna fråga besvaras jakande, ska [direktiv 2008/94] tolkas så, att en arbetstagare kan åberopa en rätt till lönegaranti och därmed grunda sin utestående lönefordran direkt på direktivet (jämför dom [av den 18 oktober 2001, Gharehveran, C‑441/99, EU:C:2001:551)]?”
22. Skriftliga yttranden har inkommit till domstolen från den svenska regeringen, Irland, den spanska och den norska regeringen samt kommissionen. FX, som inte yttrat sig skriftligen yttranden, och de nyss nämnda närvarade vid förhandlingen den 7 maj 2026.
IV. Bedömning
23. Den hänskjutande domstolen har ställt fyra tolkningsfrågor. Medan den första och den andra frågan avser huruvida det förfarande för företagsrekonstruktion som föreskrivs i svensk rätt omfattas av direktiv 2008/94, avser den tredje frågan huruvida det eventuellt får krävas att den berörda arbetstagaren ska ha anmält sig som arbetssökande hos den svenska arbetsförmedlingen för att beviljas den garanti som föreskrivs i direktivet. Den fjärde frågan avser möjligheten att grunda en utestående lönefordran direkt på direktivet. Den andra, den tredje och den fjärde frågan har ställts som följdfrågor, för det fall att EU-domstolen svarar jakande på omedelbart föregående fråga. Jag kommer att pröva de båda första frågorna tillsammans och därefter den tredje och den fjärde frågan i ordningsföljd.
24. Av de skriftliga yttrandena från den svenska regeringen, som endast har svarat på den första frågan, från Irland och den spanska och den norska regeringen, vilka endast har svarat på den första och den andra frågan, samt från kommissionen framgår att deras resonemang skiljer sig och att de har gett olika svar på de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen.
25. Den svenska regeringen, Irland och den norska regeringen anser allmänt att den företagsrekonstruktion som avses i det nationella målet inte omfattas av direktiv 2008/94. FX, som endast har yttrat sig muntligt, samt den spanska regeringen och kommissionen har intagit motsatt ståndpunkt.
26. Det ska inledningsvis erinras om att enligt fast rättspraxis är den hänskjutande domstolen ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det mål som den har att avgöra samt att tolka och tillämpa nationell rätt.( 5 ) EU‑domstolen, som inom ramen för det samarbetsförfarande som införts genom artikel 267 FEUF ska ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, är emellertid behörig att ge den hänskjutande domstolen anvisningar, på grundval av handlingarna i det nationella målet samt de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts till den, som är ägnade att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra målet.( 6 )
A. Den första och den andra frågan
27. Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 1 och 2.1 i direktiv 2008/94 ska tolkas så, att en arbetsgivare kan anses vara insolvent när arbetsgivaren är föremål för ett förfarande för företagsrekonstruktion som finns upptaget i bilaga A till förordning 2015/848, som en nationell domstol får besluta om och som innebär att en näringsidkare med ekonomiska svårigheter som medför en risk för insolvens kan rekonstruera sin verksamhet under ledning av en rekonstruktör, varvid näringsidkarens rådighet över sina tillgångar blir delvis beskurna, och detta även om den berörda medlemsstaten inte har anmält detta förfarande i enlighet med artikel 13 i direktivet.
28. Som jag har angett ovan är de som har yttrat sig vid domstolen av olika åsikt om hur artikel 2.1 i direktiv 2008/94 ska tolkas. Den svenska och den norska regeringen har gjort gällande att begreppet insolvens inte har harmoniserats på unionsnivå. Enligt dessa regeringar är den omständigheten att det svenska förfarandet för företagsrekonstruktion finns upptaget i bilaga A till förordning 2015/848 inte avgörande för huruvida företagsrekonstruktion omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/94. Irland anser att det för tillämpning av direktivet krävs att ett förfarande grundas på verklig insolvens, som medför att arbetsgivarens tillgångar helt eller delvis tas i anspråk eller en motsvarande begränsning av kontrollen över tillgångarna.
29. FX och den spanska regeringen anser däremot att insolvensförfaranden inte är begränsade till likvidationsförfaranden, utan även kan inbegripa andra förfaranden. Kommission, å sin sida, har hävdat att formuleringen ”anses vara insolvent” i artikel 2.1 i direktiv 2008/94 inte endast omfattar situationer där det är säkert att ett bolag kommer att likvideras inom en nära framtid. Samtliga dessa har hävdat att den omständigheten att förfarandet för företagsrekonstruktion finns upptaget i bilaga A till förordning 2015/848 kan vara relevant för att avgöra om ett förfarande omfattas av direktivets tillämpningsområde.
30. Vad gäller den omständigheten att det inte har gjorts någon anmälan i enlighet med artikel 13 i direktivet anser alla de som har yttrat sig skriftligen och/eller muntligen, med undantag för den norska regeringen, att detta inte innebär att det berörda förfarandet undantas från direktivets tillämpningsområde.
31. För att ge ett användbart svar på de båda första frågorna kommer jag först att göra några överväganden rörande villkoren för tillämpning av artikel 2.1 i direktiv 2008/94 (avsnitt 1). Därefter kommer jag att bedöma den nationella lagstiftningens roll vid fastställandet av direktivets tillämpningsområde (avsnitt 2). För det tredje kommer jag att undersöka begreppet arbetsgivarens insolvens, i den mening som avses i denna bestämmelse (avsnitt 3) och därvid precisera hur den omständigheten att det svenska förfarandet för företagsrekonstruktion finns upptaget i förteckningen i bilaga A till förordning 2015/848 inverkar på tillämpningen av direktivet (avsnitt 4). Avslutningsvis kommer jag att dra en slutsats rörande dessa båda frågor (avsnitt 5).
1. Allmänna överväganden rörande villkoren för tillämpning av artikel 2.1 i direktiv 2008/94: konstaterandet att en arbetsgivare är insolvent
32. Det ska inledningsvis påpekas att det inte är definitionen av begreppet insolvens, i den mening som detta begrepp har i ett nationellt kollektivt förfarande, som ligger till grund för den hänskjutande domstolens tveksamhet, utan begreppet insolvens i direktiv 2008/94 , och detta när det gäller att fastställa om en arbetsgivare som är föremål för ett kollektivt rekonstruktionsförfarande som föreskrivs i svensk rätt omfattas av sistnämnda begrepp och följaktligen av direktivet. Den hänskjutande domstolen har angett att det behövs en tolkning av artiklarna 1 och 2.1 i nämnda direktiv för att avgöra om FX enligt direktivet har rätt till den lönegaranti som avses i det nationella målet.
33. Vad gäller det materiella tillämpningsområdet ( ratione materiae ) för direktiv 2008/94 ska det erinras om att det i artikel 1.1 i direktivet anges att det ska tillämpas på fordringar som arbetstagare på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden har gentemot arbetsgivare som är att anse som insolventa . Som domstolen redan har bekräftat är sistnämnda bestämmelse en förutsättning för tillämpning av detta direktiv och därigenom en förutsättning för att den i direktivet föreskrivna garantin ska inträda.( 7 ) Att arbetsgivaren är insolvent är således avgörande för att ett förfarande ska anses omfattas av direktivets tillämpningsområde. För fastställande av under vilka omständigheter en arbetsgivare ska anses vara insolvent enligt direktivet hänvisas i nämnda bestämmelse till artikel 2.1 däri.
34. I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs att en arbetsgivare ska anses vara insolvent när en ansökan har inlämnats om att inleda ett kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens i enlighet med respektive medlemsstats lagar och andra författningar och som innebär att arbetsgivarens tillgångar helt eller delvis tas i anspråk och att en förvaltare eller en person som utövar en liknande funktion utses, samt när den myndighet som är behörig enligt dessa lagar och andra författningar har beslutat att inleda ett förfarande (artikel 2.1 a) eller har fastställt att arbetsgivarens företag eller verksamheter definitivt har upphört och att befintliga tillgångar är otillräckliga för att motivera att förfarandet inleds (artikel 2.1 b).
35. Tillämpningen av direktiv 2008/94 och följaktligen av den garanti som föreskrivs i direktivet är följaktligen beroende av att det har konstaterats att arbetsgivaren är insolvent, varvid unionslagstiftaren har angett vad detta begrepp omfattar enligt direktivet. Det ska erinras om att domstolen redan har preciserat att det följer av själva lydelsen i artikel 2.1 i direktivet att två villkor ska vara uppfyllda för att en arbetsgivare ska anses vara insolvent. För det första ska det ha inlämnats en ansökan om att inleda ett kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens . För det andra ska det antingen ha fattats ett beslut om att inleda ett sådant förfarande eller, om tillgångarna är otillräckliga för att motivera att förfarandet inleds, ha fastställts att företaget definitivt har upphört.( 8 )
36. Vad särskilt gäller det första villkoret hänvisas i artikel 2.1 i direktiv 2008/94 uttryckligen till nationell rätt. Jag anser att det därför är lämpligt att bedöma räckvidden av denna hänvisning innan jag tolkar omfattningen av begreppet arbetsgivarens insolvens i den mening som avses i denna bestämmelse, och detta för att fastställa den nationella lagstiftningens roll vid fastställandet av direktivets tillämpningsområde.
2. Den nationella lagstiftningens roll för att direktiv 2008/94 ska vara tillämpligt
37. Det följer såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen.( 9 )
38. Som jag har betonat ovan( 10 ) innehåller artikel 2.1 i direktiv 2008/94 emellertid en uttrycklig hänvisning till ”respektive medlemsstats lagar och andra författningar” i enlighet med vilka en ansökan måste ha lämnats in om att inleda ett kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens. En sådan ansökan om inledande av förfarandet är det första av de båda kumulativa villkor som anges ovan och som unionslagstiftaren uppställer för att en arbetsgivare ska anses vara insolvent. ( 11 ) Frågan uppkommer följaktligen om vilken räckvidd denna hänvisning har.
39. Härvidlag ska, å ena sidan, påpekas att unionslagstiftaren inte har gjort direktivets tillämpningsområde fullständigt beroende av de definitioner av insolvens som anges i medlemsstaternas lagstiftning,( 12 ) utan på ett självständigt sätt har definierat villkoren för när en arbetsgivare ska anses vara insolvent enligt direktivet. Å andra sidan hänvisas i ett av villkoren i artikel 2.1 i direktivet till nationell lagstiftning. Denna lagstiftning spelar en roll i den meningen att på unionsrättens nuvarande stadium är insolvensförfarandena nationella förfaranden och det är endast i nationell rätt som de materiella kraven för inledande av ett sådant förfarande föreskrivs.( 13 ) Av detta följer att eftersom artikel 2.1 i direktivet utgår från principen att ett förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens ska ha inletts ”i enlighet med respektive medlemsstats lagar och andra författningar”, så omfattas detta nationella förfarande av direktivets tillämpningsområde, om det rör sig om ett kollektivt förfarande och de övriga villkor som föreskrivs i artikel 2.1 i direktivet är uppfyllda.( 14 ) Unionslagstiftarens hänvisning till nationell rätt vid fastställandet av tillämpningsområdet för direktiv 2008/94 utgör en ”inkörsport” till prövningen av det andra villkoret i artikel 2.1 i direktivet. Nationell rätt och unionsrätten samverkar således vid fastställandet av huruvida direktivet är tillämpligt på vissa nationella förfaranden eller inte.( 15 )
40. Det ska vidare påpekas att trots att insolvens generellt uppfattas som en gäldenärs oförmåga att betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning( 16 ) har medlemsstaterna alltid motsatt sig alla försök av unionslagstiftaren att harmonisera detta begrepp och har behållit rätten att själva definiera det.( 17 ) Det råder således ingen tvekan om att medlemsstaterna på unionsrättens nuvarande stadium behåller sin befogenhet att fastställa de materiella villkoren för när en arbetsgivare ska anses vara insolvent enligt nationell rätt.
41. Detta konstaterande påverkar emellertid inte domstolens behörighet att tolka det självständiga begreppet arbetsgivarens insolvens i direktiv 2008/94,( 18 ) även om det nationella förfarande som föreskrivs i en medlemsstats lagar och andra författningar ingår som en del i detta begrepp. Såsom den hänskjutande domstolen har begärt ska det således preciseras huruvida unionslagstiftarens hänvisning till ett kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens i enlighet med nationell lagstiftning ska förstås så, att den endast utgör en hänvisning till nationella förfaranden i vilka en arbetsgivare enligt nationell rätt erkänns som insolvent i egentlig mening eller så, att den också inbegriper andra typer av förfaranden i vilka en arbetsgivare inte erkänns som insolvent, men som har ett samband med insolvens (såsom är fallet med kollektiva rekonstruktionsförfaranden), såsom detta begrepp definieras i nationell rätt.
42. Jag kommer att analysera begreppet ”kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens,” i den mening som avses i direktiv 2008/94, med hjälp av olika tolkningsmetoder som används i unionsrätten.
3. Omfattningen av begreppet ”kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens , ” i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2008/94
43. Av den lagstiftning som den hänskjutande domstolen har hänvisat till framgår att det svenska förfarande för företagsrekonstruktion som avses i det nationella målet kan inledas endast om det kan antas att gäldenären inte kan betala sina förfallna skulder eller att en sådan oförmåga inträder inom kort eller att gäldenären i något annat avseende har ekonomiska svårigheter som innebär en risk för insolvens och det finns grundad anledning att anta att verksamhetens livskraft kan säkras genom rekonstruktionen .( 19 ) Den hänskjutande domstolen har däremot inte angett om det enligt svensk lagstiftning krävs att det vid den tidpunkt då förfarandet inleds ska preciseras vilken av dessa situationer som föreligger och inte heller vilken av dessa situationer som det nationella beslutet att inleda den företagsrekonstruktion som avses i det nationella målet grundar sig på. Den svenska regeringen har i sina skriftliga yttranden påpekat att för att bli föremål för en företagsrekonstruktion måste arbetsgivaren ha tillräcklig livskraft för att kunna överleva efter rekonstruktionen. Vid förhandlingen preciserade den att vid en rekonstruktion är företaget föremål för en utvärdering som gör det möjligt att bedöma om det är livskraftigt, och om det inte är det, finns det anledning att inleda ett konkursförfarande.
44. Vad gäller det första av de båda krav som uppställs i artikel 2.1 i direktiv 2008/94 framgår det av uppgifterna från den hänskjutande domstolen att ansökan om inledande av ett kollektivt rekonstruktionsförfarande lämnades in i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning och att de sekundära villkoren avseende att arbetsgivarens tillgångar delvis tagits i anspråk och avseende att en rekonstruktör utsetts (under vars ledning arbetsgivaren kan rekonstruera sin verksamhet) också är uppfyllda. Vad gäller det andra av de båda huvudvillkoren framgår det av den hänskjutande domstolens preciseringar att den domstol som är behörig enligt nationell lagstiftning beslutade att inleda det kollektiva rekonstruktionsförfarande som avses i det nationella målet.
45. Av detta följer att även om den hänskjutande domstolen har konstaterat att de båda kumulativa villkor för att en arbetsgivare ska anses vara insolvent som anges i artikel 2.1 i direktiv 2008/94 är uppfyllda ,( 20 ) vill den ändå få klarhet i huruvida den företagsrekonstruktion som avses i det nationella målet omfattas av begreppet ”kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens,” i den mening som avses i direktivet. För att formulera mig på samma sätt som de som yttrade sig vid förhandlingen uppkommer i det här målet med andra ord frågan huruvida en arbetsgivare som befinner sig i en sådan situation som den som avses i det nationella målet kan anses vara insolvent i den mening som avses i denna bestämmelse.
a) Lydelsen
46. En första läsning av artikel 2.1 i direktiv 2008/94, som ingår i kapitel I, med rubriken ”Tillämpningsområde och definitioner”, kan ge intrycket att denna bestämmelse inte avser ett kollektivt rekonstruktionsförfarande av den typ som avses i det nationella målet. Begreppet ”kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens” i denna bestämmelse skulle kunna förstås så, att det krävs att arbetsgivaren är insolvent för att ett kollektivt förfarande ska omfattas av detta begrepp. Detta är emellertid inte den enda tolkningen av nämnda begrepp. Detta begrepp medger nämligen en annan tolkning, enligt vilken arbetsgivarens insolvens inte nödvändigtvis är en förutsättning för ett kollektivt förfarande,( 21 ) utan det endast krävs att det finns ett samband mellan ett kollektivt förfarande och arbetsgivarens insolvens, vilket innebär att ett kollektivt förfarande vars syfte är att förhindra arbetsgivarens insolvens också kan anses ”grundas på arbetsgivarens insolvens”.( 22 )
47. Eftersom bokstavstolkningen av artikel 2.1 i direktiv 2008/94 inte är konklusiv, behöver jag fortsätta min bedömning för att säkerställa den tolkning som bäst motsvarar denna bestämmelses mål och sammanhang.
b) Det social a målet
48. Det ska erinras om att den rättsliga grunden för en rättsakt är relevant för dess tolkning, eftersom den till viss del kan belysa de mål som lagstiftaren har eftersträvat. Det ska betonas att direktiv 2008/94 grundar sig på f.d. artikel 137.2 EG, nu artikel 153.2 b FEUF, som i syfte att uppnå målen i f.d. artikel 136 EG, nu artikel 151 FEUF, ger institutionerna befogenhet att ”genom direktiv anta minimikrav, som ska genomföras gradvis”, bland annat när det gäller ”arbetsvillkor”.( 23 )
49. Det ska vidare påpekas att det sociala målet för direktiv 2008/94 tydligt framgår av skälen 3 och 7 i direktivet. I skäl 3 anges att ”[d]et är nödvändigt att skydd upprättas för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens och för att garantera dem ett minimiskydd, särskilt för att garantera betalning av deras utestående fordringar, samtidigt som hänsyn måste tas till behovet av en välbalanserad ekonomisk och social utveckling inom [unionen]”. Vidare används formuleringen ”direktivets sociala mål” direkt i skäl 7.( 24 ) Detta mål har dessutom erkänts i domstolens fasta praxis.( 25 ) Nämnda mål ska följaktligen inte endast vägleda tolkningen av direktivet utan även medlemsstaternas genomförande av det.
50. I sitt förslag till direktiv angav kommissionen att ”[d]et huvudsakliga sociala målet … att skydda arbetstagarnas utestående fordringar avseende obetalda löner vid arbetsgivarens insolvens … skulle kunna ifrågasättas, om det vore tillåtet att undanta från detta skydd utestående fordringar för arbetstagare, vars insolventa arbetsgivare inte kan bli föremål för ett kollektivt förfarande för att tillgodose borgenärernas fordringar (likvidationsförfarande) eller som är föremål för andra insolvensförfaranden än likvidationsförfaranden. Sådana förfaranden finns i allt mer skiftande former (olika former av ackord, betalningsinställelse eller liknande förfaranden, som syftar till att säkerställa företagets fortsatta verksamhet)”.( 26 ) Denna tendens att i lagstiftningen, med hänsyn till såväl ekonomiska som sociala krav, beakta en mångfald kollektiva förfaranden stöds av andra senare meddelanden( 27 ) och unionsrättsakter, såsom är fallet med förordning 2015/848.
51. Som kommissionen gjort gällande i sina skriftliga yttranden möter arbetstagare vid ett företag som är föremål för ett kollektivt rekonstruktionsförfarande samma svårigheter och krav i försöken att återvinna sina utestående fordringar som arbetstagare vid företag som är föremål för andra kollektiva insolvensförfaranden. Detta är en viktig aspekt. När förfarandet väl har inletts saknar det nämligen i princip relevans att arbetsgivarens insolvens inte är verklig utan endast potentiell. Arbetsgivarens tillgångar tas åtminstone delvis i anspråk, arbetstagarnas fordringar behandlas inom ramen för ett kollektivt förfarande och verksamheten rekonstrueras under ledning av en rekonstruktör.( 28 )
52. Det ska kortfattat erinras om att av domstolens praxis framgår att samtliga unionsrättsakter ska tolkas i överensstämmelse med hela primärrätten, däribland principen om likabehandling som kräver att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.( 29 ) En åtskillnad mellan huruvida en arbetstagarens insolvens är verklig eller endast potentiell förefaller således att strida mot det sociala målet för direktiv 2008/94. Att ett kollektivt förfarande inleds medför nämligen att arbetsgivarens tillgångar delvis eller helt tas i anspråk.( 30 ) I detta sammanhang skulle det leda till en omotiverad skillnad i behandlingen, om arbetstagare A:s fordran inte skulle betalas genom lönegarantin vid dennes arbetsgivares potentiella insolvens , som skulle leda till att ett kollektivt rekonstruktionsförfarande inleds, medan arbetstagare B:s fordran skulle betalas genom denna garanti vid dennes arbetsgivares verkliga insolvens , som skulle leda till att ett konkursförfarande inleds.( 31 ) De båda arbetstagarna skulle i praktiken befinna sig i likadana situationer vad gäller tillämpningen av rätten till ersättning enligt direktivet. Dock skulle endast arbetstagare B ha rätt till skydd enligt direktivet. Inga objektiva överväganden kan motivera en sådan skillnad i behandling.( 32 )
53. Detta stöds av den omständighet som framgår av begäran om förhandsavgörande, att det i 1 § lönegarantilagen, som syftar till att införliva direktiv 2008/94, föreskrivs om betalning av arbetstagares fordran inte endast när arbetsgivarens insolvens har konstaterats, utan även när arbetsgivaren är föremål för ett kollektivt rekonstruktionsförfarande som föreskrivs i svensk rätt.( 33 ) Av detta drar jag således slutsatsen att även om den svenska lagstiftaren ansåg att ett kollektivt rekonstruktionsförfarande inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, så var denne medveten om den omständigheten att det inte var motiverat att behandla arbetstagare olika beroende på det kollektiva förfarandets syfte och att arbetstagare anställda av en arbetsgivare som är föremål för företagsrekonstruktion förtjänar samma skydd som arbetstagare hos en insolvent arbetsgivare.
54. Av detta följer att en vid tolkning av begreppet ”kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens” bättre svarar mot det sociala målet för direktiv 2008/94.
c) Det normativa sammanhanget
1) Det inre sammanhanget: systematiken i direktiv 2008/94
55. Beträffande systematiken i direktiv 2008/94 ska det för det första påpekas att det i skäl 4 anges att för att säkerställa ett rättvist skydd för de berörda arbetstagarna bör man definiera insolvens i enlighet med utvecklingen av lagstiftningen i medlemsstaterna och att definitionen av insolvens även bör avse andra insolvensförfaranden än likvidationsförfaranden .( 34 ) Av artikel 2.1 i direktivet, jämförd med skäl 4, följer således att direktivet inte kräver att det kollektiva förfarande som grundas på insolvens kan medföra likvidation av arbetsgivaren. Domstolen har redan slagit fast att när det har fattats ett beslut om inledande innehåller artikel 2.1 i direktivet inget krav på att det kollektiva förfarandet måste leda till att arbetsgivarens verksamhet upphör. ( 35 )
56. För det andra ska det påpekas att unionslagstiftarens vilja att inte begränsa tillämpningsområdet för artikel 2.1 i direktivet också återspeglas i artikel 11 andra stycket, där det föreskrivs att genomförandet av direktivet under inga omständigheter får utgöra skäl för att försämra den existerande situationen i medlemsstaterna och den allmänna skyddsnivån för arbetstagare inom det område som direktivet omfattar (bestämmelse om upprätthållande av skyddsnivån).
57. En undersökning av systematiken i direktiv 2008/94 bekräftar således att begreppet ett ”kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens” har en vid omfattning och inbegriper andra typer av kollektiva förfaranden som föreskrivs i nationell rätt och som uppfyller de villkor som anges i direktivet.
58. De förberedande arbetena till direktiv 2008/94 och unionsrättens utveckling förefaller också tala för en icke-restriktiv tolkning av artikel 2.1 i direktivet.
2) Det yttre sammanhanget: förarbetena och utvecklingen av lagstiftningen
59. För det första ska det påpekas att det av punkt 2 i motiveringen till kommissionens förslag till direktiv framgår att direktivet är ett svar på faktiska förändringar i arbetslivet, förändringar i lagstiftningen om insolvens i medlemsstaterna och omstruktureringar inom företagen samt domstolens praxis, vilken har påvisat svagheter och luckor i de ursprungliga bestämmelserna,( 36 ) och innebär en revidering av direktiv 80/987/EEG( 37 ) i syfte att förstärka skyddet för arbetstagare och säkerställa överensstämmelse med de ändringar som gjorts i direktiven om kollektiva uppsägningar( 38 ) och överlåtelse av företag.( 39 ) Dessa direktiv ingår, tillsammans med direktiv 2008/94, i det så kallade omstruktureringspaketet.( 40 ) Av punkterna 2 och 4.1.1 i förslaget till direktiv framgår särskilt att direktivet är ett svar på behovet av ett nytt insolvensbegrepp som är ”vidare … än det som definieras i [det tidigare direktivet]”, som ”bättre ansluter till [dess] sociala mål” och vars definition grundas på den i förordning (EG) nr 1346/2000.( 41 )
60. Det ska erinras om att i artikel 2 a i förordning nr 1346/2000 definierades insolvensförfaranden som ”de kollektiva förfaranden som avses i artikel 1.1”, varvid det preciserades att ”[f]örteckningen över dessa förfaranden finns i bilaga A”. Vid tolkningen av denna bestämmelse slog domstolen fast att förordningen endast var tillämplig på de förfaranden som räknades upp i nämnda bilaga.( 42 ) Den preciserade att i och med att ett förfarande upptogs i bilaga A till förordningen skulle det anses ingå i förordningens tillämpningsområde.( 43 ) Den uteslöt inte att ett nationellt förfarande kunde föras in i bilaga A i nämnda förordning, även om förfarandet inte uppfyllde villkoren i artikel 1.1.( 44 ) Denna praxis från domstolen förefaller att stadfästas i artikel 2.4 i förordning 2015/848. I denna bestämmelse definieras således ”insolvensförfarande” som ”de förfaranden som förtecknas i bilaga A”.( 45 )
61. Av en läsning av rapporten om genomförandet och tillämpningen av direktiv 2008/94( 46 ) framgår att förordning nr 1346/2000 var ”tillämplig på kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenärens tillgångar helt eller delvis tas i anspråk och en förvaltare utses (artikel 1.1), dvs. samma insolvensförfaranden som direktivet omfattar ”.( 47 ) Av denna rapport framgår även att medlemsstaterna med några få undantag( 48 ) faktiskt hade bekräftat för kommissionen att de nationella insolvensförfaranden som omfattas av direktivet var desamma som förtecknas i bilaga A till nämnda förordning och att kommissionen avsåg att granska frågan ytterligare för att se till att alla relevanta insolvensförfaranden omfattades.( 49 )
62. För det andra ska det påpekas att domstolen redan, i punkt 36 i domen Mustafa, efter att ha hänvisat till skäl 4 i direktiv 2008/94, slog fast att det i bilaga A till förordning nr 1346/2000 fastställdes att det företagsrekonstruktionsförfarande som avsågs i det målet utgjorde ett ”insolvensförfarande” enligt artikel 1.1 i den förordningen. I sistnämnda bestämmelse beskrevs enligt domstolen ett kollektivt ”förfarande som grunda[de]s på arbetsgivarens insolvens” på samma sätt som i artikel 2.1 i direktiv 2008/94, eftersom det uppställdes ett krav på att arbetsgivarens tillgångar helt eller delvis skulle tas i anspråk och att en förvaltare skulle utses . Domstolen slog fast att i denna bestämmelse uppställdes följaktligen inte något krav på beslut om att arbetsgivarens verksamhet skulle upphöra för att garantin i nämnda direktiv skulle kunna tillämpas.( 50 )
63. Härvidlag ska det erinras om att det i artikel 91 i förordning 2015/848 föreskrivs att ”[h]änvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till [förordning 2015/848]”. Denna bestämmelse innebär att hänvisningarna i unionens andra lagstiftningsakter ska läsas som hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den förordningen.( 51 )
64. Det är visserligen riktigt att dessa hänvisningar till förordning nr 1346/2000 inte återfinns direkt i direktiv 2008/94, utan i förarbetena till detta direktiv och i andra meddelanden från kommissionen avseende direktivet. Jag noterar dock att nämnda hänvisningar emellertid även framgår av domstolens praxis.( 52 )
65. Det är också riktigt att förordning 2015/848 har ett vidare tillämpningsområde än sin föregångare förordning 1346/2000, eftersom den uttryckligen inte endast omfattar kollektiva insolvensförfaranden, utan också kollektiva förfaranden där det endast föreligger en risk för insolvens och vilkas ändamål är att undvika insolvens för gäldenären eller upphörande av dennes affärsverksamhet.( 53 ) I bilaga A till sistnämnda förordning fanns dock redan ett mycket stort antal förfaranden av detta slag förtecknade och de omfattades således av dess tillämpningsområde.
66. Jag anser därför att eftersom ett av unionslagstiftarens mål med antagandet av direktiv 2008/94 var att anpassa dess tillämpningsområde efter tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000, beaktade unionslagstiftaren inte endast angivelsen av tillämpningsområdet i artikel 1.1 i den förordningen, utan även den rättsliga verklighet som följde av detta tillämpningsområde, vilket var vidsträckt, eftersom ett mycket stort antal kollektiva rekonstruktionsförfaranden fanns upptagna i bilaga A till den. Den omständigheten att unionslagstiftaren preciserade tillämpningsområdet för förordning 2015/848 genom att uttryckligen inkludera förfaranden för förebyggande rekonstruktion svarar således mot en rättslig verklighet som redan hade fastställts inom ramen för förordning nr 1346/2000 och kan inte påverka konstaterandet att tillämpningsområdet för direktiv 2008/94 även omfattar detta slag av förfaranden.
67. Det ska även påpekas att det i artikel 13.1 i direktiv 2019/1023 om rekonstruktion och insolvens( 54 ) föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska säkerställa att arbetstagarnas individuella och kollektiva rättigheter enligt arbetsrätt på unionsnivå och nationell nivå … inte påverkas av ramen för förebyggande rekonstruktion ” (min kursivering). Bland dessa rättigheter anges i led c i denna bestämmelse följande: ”De rättigheter som garanteras av direktiven [98/59, 2001/23 och 2008/94 ” (min kursivering). Det är således uppenbart att om förfarandena för förebyggande rekonstruktion inte skulle omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/94, skulle det inte ha varit nödvändigt för unionslagstiftaren att föreskriva en sådan bestämmelse som artikel 13.1 i direktiv 2019/1023, eftersom de förfaranden som dessa båda rättsliga instrument är tillämpliga på i vart fall inte skulle sammanfalla.
68. Bakgrunden till och antagandet av direktiv 2008/94 och den efterföljande utvecklingen av lagstiftningen styrker således tolkningen att begreppet ”arbetsgivarens insolvens” i artikel 2.1 i detta direktiv omfattar andra kollektiva insolvensförfaranden än likvidation, inbegripet företagsrekonstruktion enligt svensk rätt.
69. Enligt denna tolkning undviks oförenlighet mellan artikel 2.1 i nämnda direktiv och det rättsliga sammanhang i vilket den ingår, och det är den enda tolkning som kan säkerställa uppnåendet av det sociala mål som eftersträvas med direktivet, som det redogjorts för ovan.( 55 )
70. Som jag har förklarat i punkterna 43–69 ovan anser jag följaktligen att begreppet ”kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens” i artikel 2.1 i direktiv 2008/94 ska tolkas så, att det omfattar ett kollektivt rekonstruktionsförfarande enligt nationell rätt av den typ som avses i det nationella målet.
71. Nu återstår att fastställa hur bilaga A till förordning 2015/848 inverkar på tillämpningen av detta direktiv.
4. Inverkan av att det kollektiva rekonstruktionsförfarandet tas upp i bilaga A till förordning 2015/848
72. Det ska påpekas att frågan om hur den omständighet att det kollektiva rekonstruktionsförfarandet tas upp i bilaga A till förordning 2015/848 inverkar på tillämpningen av direktiv 2008/94 har föranletts av att företagsrekonstruktion inte har anmälts av Konungariket Sverige i enlighet med artikel 13 i direktivet som ett av de nationella kollektiva insolvensförfaranden som omfattas av direktivets tillämpningsområde.( 56 ) Jag ska därför kortfattat behandla denna fråga nedan.
a) Bilaga A till förordning 2015/848: ytterligare en del i det normativa sammanhanget för artikel 2.1 i direktiv 2008/94
73. Begreppet insolvens definieras inte i förordning 2015/848. Av artikel 1.1 a i förordningen framgår dock att den ska tillämpas ”på offentliga kollektiva förfaranden … vilka grundar sig på lagstiftning om insolvens och i vilka, för [bland annat] omstrukturerings- eller likvidationsändamål … en gäldenär helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och en förvaltare utses”,( 57 ) förutsatt att dessa förfaranden förtecknas i bilaga A till nämnda förordning.( 58 )
74. Av detta följer, med beaktande av den omständigheten att det svenska förfarandet för företagsrekonstruktion tas upp i bilaga A till förordning 2015/848, att det knappast råder någon tvekan om att den förordningen ska tillämpas på detta förfarande.
75. Den fråga som uppkommer är emellertid huruvida denna omständighet har en direkt och betydande inverkan på tillämpningen av direktiv 2008/94.
76. Genom antagandet av förordning 2015/848, som grundar sig på artikel 81 FEUF, uppställde unionslagstiftaren som mål att genom objektiva kriterier säkerställa rättssäkerhet och förutsebarhet vid fastställandet av behörig domstol.( 59 ) Detta mål skiljer sig klart från det sociala mål som eftersträvas med direktiv 2008/94. Dessa mål utesluter emellertid inte varandra, utan såväl förordning 2015/848 som direktiv 2008/94 behandlar problemen med insolvens, om än ur olika angreppsvinklar.
77. Mot bakgrund av det ovan anförda är det inte möjligt att enbart på grund av den omständigheten att det svenska kollektiva rekonstruktionsförfarandet tas upp i förteckningen över förfaranden i bilaga A till nämnda förordning fastställa att detta förfarande omfattas av direktiv 2008/94. Med beaktande av att det i förarbetena till direktivet hänvisas till förordning nr 1346/2000, som har upphävts och ersatts av förordning 2015/848, är den omständigheten att detta förfarande tas upp i bilaga A emellertid en del av direktivets normativa sammanhang.
78. Jag anser följaktligen att denna omständighet är en del av det normativa sammanhang som gör det möjligt att anse att det svenska kollektiva rekonstruktionsförfarandet omfattas av direktiv 2008/94.
b) Den omständigheten att ett nationellt insolvensförfarande inte har anmälts i enlighet med artikel 13 i direktiv 2008/94
79. Det ska påpekas att artikel 13 i direktiv 2008/94, jämförd med skäl 8 i direktivet, gör det möjligt att anse att direktivets tillämpningsområde inte är beroende av den typ av förfarande som medlemsstaterna har anmält. I nämnda skäl anges att ”[f]ör att underlätta fastställandet av insolvensförfaranden bl.a. i gränsöverskridande situationer bör det föreskrivas att medlemsstaterna ska informera kommissionen och övriga medlemsstater om de typer av insolvensförfaranden som ger anledning till åtgärd från garantiinstitutionen”.( 60 )
80. Vidare ska det påpekas att en medlemsstats anmälan till kommissionen i enlighet med artikel 13 i direktiv 2008/94 – till skillnad från anmälan inom ramen för bilaga A till förordning 2015/848 eller bilaga A till den förordningens föregångare, förordning nr 1346/2000 – varken förutbestämmer eller begränsar direktivets tillämpningsområde, utan helt enkelt tjänar till att öka rättssäkerheten genom att göra det enkelt att urskilja förfarandena i fråga.
81. Slutligen skulle en motsatt tolkning, såsom kommissionen påpekade i sina skriftliga yttranden, med beaktande av målet att skydda arbetstagare i fall av ett kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens innebära att medlemsstaterna enkelt skulle kunna kringgå tillämpningen av direktiv 2008/94 genom att underlåta att anmäla vissa kollektiva förfaranden som uppfyller de villkor som unionslagstiftaren har föreskrivit i artikel 2.1 i direktivet.
5. Slutsats i denna del
82. För att sammanfatta denna del av min bedömning anser jag att det framgår av lydelsen, det inre och yttre sammanhanget och det sociala målet för direktiv 2008/94 att ett förfarande för företagsrekonstruktion av den typ som avses i det nationella målet omfattas av begreppet ”kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens,” i den mening som avses i detta direktiv.
83. Av min bedömning framgår även att anmälan av ett nationellt insolvensförfarande i enlighet med artikel 13 i direktiv 2008/94 inte är ett villkor för att direktivet ska tillämpas, utan är ett formkrav som föreskrivs för att öka transparensen och som inte kan leda till en försämring av det skydd för arbetstagare som direktivet syftar till.( 61 )
B. Den tredje frågan
84. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 12 a i direktiv 2008/94 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ett krav uppställs på arbetstagaren att anmäla sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen för att lönegarantin ska omfatta uppsägningslönen för tid under vilken arbetstagaren inte utfört arbete för annan.
85. Av begäran om förhandsavgörande framgår att FX nekades lönegaranti för uppsägningslönen på grund av den omständigheten att han inte hade anmält sig hos den offentliga arbetsförmedlingen under uppsägningstiden, utan anmälde sig först efter denna period.
86. Det ska för det första påpekas att domstolen redan har tolkat artikel 12 a i direktiv 2008/94 så, att enligt lydelsen i denna artikel påverkar direktivet inte medlemsstaternas möjligheter att vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra missbruk.( 62 ) Genom antagande av sådana åtgärder är det möjligt att avvika från minimiskyddet i direktivet. Domstolen har slagit fast att eftersom nämnda bestämmelse innehåller ett undantag från huvudregeln ska den tolkas restriktivt och i överensstämmelse med direktivets sociala mål.( 63 ) Den har även konstaterat att det missbruk som avses i denna bestämmelse är sådant missbruk som skadar garantiinstitutionerna genom att på ett konstlat sätt skapa en lönefordran och därigenom på ett rättsstridigt sätt utlösa en betalningsskyldighet för dessa institutioner. De åtgärder som medlemsstaterna får vidta i enlighet med denna bestämmelse är således sådana åtgärder som är nödvändiga för att undvika sådant missbruk.( 64 )
87. Av begäran om förhandsavgörande framgår att målet med den skyldighet som arbetstagare åläggs att anmäla sig hos den offentliga arbetsförmedlingen i enlighet med lönegarantilagen inte är att förhindra missbruk.( 65 ) Målet är tvärtom att förhindra att arbetstagare dröjer med att söka nytt arbete under uppsägningstiden.( 66 )
88. Det ska för det andra erinras om att den hänskjutande domstolen i målet van Ardennen ville få klarhet i huruvida bestämmelserna i direktiv 80/987 skulle tolkas så, att de utgjorde hinder för nationell lagstiftning, enligt vilken det föreskrevs att en arbetstagare, för full rätt till ersättning för utestående lönefordringar vid en arbetsgivares insolvens, var skyldig att registrera sig som arbetssökande. Domstolen slog fast att artiklarna 3 och 4 i det direktivet utgjorde hinder för en sådan nationell lagstiftning.( 67 )
89. För att svara på denna fråga erinrade domstolen först och främst om de sociala målen för direktivet och påpekade samtidigt att det var i detta syfte som det i artikel 3 i nämnda direktiv föreskrevs att medlemsstaterna, om inte annat föreskrevs i artikel 4 däri, skulle vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att garantiinstitutionerna garanterar betalning av arbetstagarnas utestående fordringar.( 68 )
90. Den konstaterade vidare att det av handlingarna i målet framgick att i den lagstiftning som var i fråga i målet föreskrevs inte någon övre gräns för ersättning. Denna lagstiftning omfattades därför inte av undantaget i artikel 4.3 i direktiv 80/987. Den preciserade att artikel 4 skulle tolkas restriktivt och i överensstämmelse med direktivets sociala målsättning. Den erinrade om att de fall i vilka det var tillåtet att begränsa garantiinstitutionernas betalningsskyldighet angavs uttömmande i direktiv 80/987 och att de ifrågavarande bestämmelserna skulle tolkas restriktivt, med beaktande av att de utgjorde undantagsbestämmelser och med beaktande av direktivets ändamål.( 69 )
91. I likhet med i målet van Ardennen är det inte heller i förevarande fall möjligt att på grundval av de handlingar som har ingetts till domstolen anse att den svenska staten har velat använda sig av möjligheten i artikel 4.1 i direktiv 2008/94 att begränsa garantiinstitutionernas betalningsansvar enligt artikel 3 i samma direktiv. Dessutom innehåller, som jag har angett ovan, varken begäran om förhandsavgörande eller inlagorna från de som har yttrat sig några uppgifter om ett eventuellt missbruk som skyldigheten att anmäla sig som arbetssökande skulle syfta till att förhindra.( 70 )
92. Jag anser således att artiklarna 3, 4 och 12 a i direktiv 2008/94 ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ett krav uppställs på arbetstagaren att anmäla sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen för att lönegarantin ska omfatta uppsägningslönen för tid under vilken arbetstagaren inte utfört arbete för annan.
C. Den fjärde frågan
93. Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2008/94 ska tolkas så, att en arbetstagare kan åberopa en rätt till lönegaranti och därmed grunda sin utestående lönefordran direkt på direktivet.
94. Som generaladvokaten Emiliou angav i sitt förslag till avgörande i målet Gabel Industria Tessile och Canavesi( 71 ) har ”[f]å ämnen … fascinerat generationer av EU-jurister lika mycket som direktivens direkta effekt”. Även om svaret på den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt i förevarande mål vid första anblicken kan förefalla mindre uppenbart än svaret på den första frågan i målet Gabel Industria Tessile och Canavesi,( 72 ) är svaret på den hänskjutande domstolens fråga, vid en läsning av domstolens praxis, ganska enkelt. Även om den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida bestämmelserna i direktiv 2008/94 har direkt effekt föranledde den anförda problematiken inte någon diskussion vid förhandlingen, eftersom kommissionen var den enda som hade svarat på denna fråga. Jag ska emellertid kortfattat erinra om de stora linjerna i tidigare rättspraxis rörande den vertikala direkta effekten av direktiv i en tvist mellan en enskild och en medlemsstat, såsom är fallet här.
95. Enligt den allmänna formulering som domstolen numera använder sig av följer det av domstolens fasta praxis att enskilda, i alla de fall då bestämmelserna i ett direktiv med avseende på sitt innehåll framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa, har rätt att åberopa dem inför den nationella domstolen gentemot staten, när denna inte har införlivat direktivet med nationell rätt inom utsatt tid eller inte har införlivat det på ett korrekt sätt.( 73 ) Domstolen har preciserat att en unionsrättslig bestämmelse dels är ovillkorlig om den anger en skyldighet som inte är förenad med något villkor och inte heller, för att kunna verkställas eller medföra verkningar, kräver några ytterligare åtgärder från unionsinstitutionernas eller medlemsstaternas sida, dels är tillräckligt preciserad för att kunna åberopas av en enskild och tillämpas av en domstol om bestämmelsen på ett klart sätt anger en skyldighet.( 74 ) Domstolen har dessutom slagit fast att även om medlemsstaterna enligt ett direktiv har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de antar närmare bestämmelser för att genomföra direktivet, kan en bestämmelse i detta direktiv anses vara ovillkorlig och precis, om medlemsstaterna i bestämmelsen på ett klart sätt åläggs en skyldighet som ska leda till ett preciserat resultat och som inte är förenad med något villkor angående tillämpningen av den regel som anges däri.( 75 )
96. Vad särskilt gäller direktiv 2008/94 fastslog domstolen i domen Francovich m.fl., för det första, att artiklarna 1 och 2 i detta direktiv är tillräckligt precisa och ovillkorliga för att en nationell domstol ska kunna fastställa om en person ska anses omfattas av garantierna i direktivet.( 76 )
97. Den tillade vidare att medlemsstaterna enligt artikel 3 samt artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 2008/94, vilka avser garantins innehåll , ges ett visst handlingsutrymme såvitt gäller metoderna för fastställandet av denna garanti och att begränsningen av garantibeloppet inte inverkar på det förhållandet att det föreskrivna resultatet ska vara precist och ovillkorligt.( 77 ) Vad gäller den person som är skyldig att ställa garantin slog domstolen fast att bestämmelserna i direktivet inte innehåller någon angivelse om vem som är betalningsansvarig för garantin och att staten inte kan anses som betalningsansvarig enbart på grund av den omständigheten att staten inte inom föreskriven tid har vidtagit åtgärder för direktivets införlivande.( 78 )
98. Sistnämnda omständighet preciserades senare i domen Gharehveran, som också rörde Sverige.( 79 ) Domstolen preciserade att när en medlemsstat har utpekat sig själv som ansvarig för förpliktelsen att betala de lönefordringar som garanteras enligt direktiv 2008/94, har den till fullo utnyttjat hela det utrymme för skönsmässig bedömning som den genom artiklarna 3.1 och 5 i direktivet har vid implementeringen av direktivets bestämmelser och följaktligen kan en arbetstagare gentemot den medlemsstaten grunda sin rätt till betalning direkt på direktivet.( 80 ) I förevarande fall har Konungariket Sverige utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 5 i direktiv 2008/94.
99. Av denna rättspraxis följer således att en arbetstagare kan göra gällande rätten till betalning av sin lönefordran mot den ifrågavarande medlemsstaten vid en nationell domstol, även om det i medlemsstatens lagstiftning, i strid med direktiv 2008/94, uppställs ett villkor för att göra detta.
V. Förslag till avgörande
100. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Sundsvalls tingsrätt (Sverige) på följande sätt:
1) Artiklarna 1 och 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens
ska tolkas så,
att en arbetsgivare ska anses vara insolvent när arbetsgivaren är föremål för ett kollektivt rekonstruktionsförfarande som finns upptaget i bilaga A till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden, som en nationell domstol får besluta om och som innebär att en näringsidkare med ekonomiska svårigheter som medför en risk för insolvens kan rekonstruera sin verksamhet under ledning av en rekonstruktör, varvid näringsidkarens rådighet över sina tillgångar blir delvis beskurna, och detta även om den berörda medlemsstaten inte har anmält detta förfarande i enlighet med artikel 13 i direktivet.
2) Artiklarna 3, 4 och 12 a i detta direktiv
ska tolkas så,
att de utgör hinder för nationell lagstiftning som kräver att arbetstagaren anmäler sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen för att lönegarantin ska omfatta uppsägningslönen för tid då arbetstagaren inte utfört arbete för annan.
3) Samma direktiv
ska tolkas så,
en arbetstagare kan göra gällande rätten till betalning av sin lönefordran mot den ifrågavarande medlemsstaten vid en nationell domstol, även om det i medlemsstatens lagstiftning, i strid med direktiv 2008/94, uppställs ett villkor för att göra detta.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens (EUT L 283, 2008, s. 36).
3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19).
4 Dom av den 17 november 2011 (C‑435/10, EU:C:2011:751) (nedan kallad domen van Ardennen).
5 Dom av den 15 januari 2026, Verein für Konsumenteninformation (Provision som uppbärs av en förmedlare) (C‑45/24, EU:C:2026:2, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
6 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2025, Genzyński (C‑278/24, EU:C:2025:299, punkt 66).
7 Dom av den 18 april 2013, Mustafa (C‑247/12, EU:C:2013:256, punkt 30 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Mustafa).
8 Domen Mustafa (punkterna 31 och 32) och dom av den 25 november 2020, Sociálna poisťovňa (C‑799/19, EU:C:2020:960, punkt 50) (nedan kallad domen Sociálna poisťovňa).
9 Se dom av den 18 januari 1984, Ekro (327/82, EU:C:1984:11, punkt 11), dom av den 12 januari 2023, TP (Audiovisuell redigerare för statlig television) (C‑356/21, EU:C:2023:9, punkt 34), och dom av den 19 mars 2026, Institutul G. Călinescu (C‑649/23, EU:C:2026:213, punkt 47).
10 Se punkt 36 ovan.
11 Se punkt 35 ovan. Beträffande den kumulativa karaktären hos dessa båda villkor, se domen Sociálna poisťovňa (punkt 53).
12 Om så hade varit fallet hade det varit tillräckligt att definiera vad som avses med arbetsgivarens insolvens genom att uteslutande hänvisa till den definition som föreskrivs i nationell rätt.
13 Se, för ett liknande resonemang förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om den 28:e ordningens bolagsregelverk – ”EU Inc.” av den 18 mars 2026, COM(2026) 321 final, 2026/0074 (COD), s. 25, där det i kapitel X anges ett insolvensförfarande för förenklad avveckling av insolventa EU Inc.-bolag som är innovativa uppstartsföretag.
14 Se punkt 34 ovan.
15 Det är på detta sätt som man ska förstå punkt 37 i domen av den 27 mars 2014, Torralbo Marcos (C‑265/13, EU:C:2014:187), i vilken domstolen slog fast att det framgår av lydelsen av artikel 2.1 i direktiv 2008/94 att frågan huruvida en arbetsgivare enligt direktivet ska anses vara insolvent ska avgöras med tillämpning av nationell rätt och genom beslut eller fastställande av den nationella myndighet som är behörig.
16 Enligt begreppets normala innebörd avses med insolvens att en person eller ett företag befinner sig i den situationen att de inte kan betala sina skulder på grund av otillräckliga befintliga tillgångar (se, bland annat, ordböckerna Larousse och Le Robert). Se även, för ett liknande resonemang, skäl 17 i förordning 2015/848, skäl 28 i Europarlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1023 av den 20 juni 2019 om ramverk för förebyggande rekonstruktion, om skuldavskrivning och näringsförbud och om åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare samt om ändring av direktiv (EU) 2017/1132 (Rekonstruktions- och insolvensdirektiv) (EUT L 172, 2019, s. 18) och artikel 13 i Europarlamentets och rådets direktiv (EU) 2026/799 av den 30 mars 2026 om harmonisering av vissa delar av insolvensrätten (EUT L, 2026/799, s. 1).
17 Om detta vittnar direktiv 2026/799, där det uttryckligen hänvisas till nationell rätt när det gäller fastställandet av huruvida en gäldenär är insolvent eller oförmögen att betala sina skulder när de förfaller till betalning i enlighet med nationell rätt (se skäl 16 samt artiklarna 7.1 a, 7.2 b, 21.1 andra stycket och 40.1 första stycket i det direktivet).
18 Se, för ett liknande resonemang, Lenaerts, K., och Gutiérrez-Fons, J., Les méthodes d’interprétation de la Cour de justice de l’Union européenne , Bruylant, Bryssel, 2020, särskilt punkt 32, s. 25, som inte omedelbart utesluter att detta begrepp kan definieras självständigt, trots den uttryckliga hänvisningen till nationell rätt.
19 Se 2 kap. 10 § lagen om företagsrekonstruktion. Se punkt 6 ovan.
20 Den hänskjutande domstolen har angett att om FX hade anmält sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen, skulle han ha uppfyllt de villkor som uppställs i 7a § 2 punkten lönegarantilagen för att en arbetstagare ska kunna beviljas statlig lönegarantiersättning i fall av företagsrekonstruktion. Se punkt 9 ovan.
21 Ett förfarande som grundas på insolvens är inte nödvändigtvis det samma som ett insolvensförfarande.
22 Samma språkliga tvetydighet föreligger i de flesta av de undersökta språkversionerna, bland annat i den engelska versionen ” collective proceedings based on insolvency of the employer ”, den nederländska versionen ” een in de wettelijke of bestuursrechtelijke bepalingen van een lidstaat neergelegde, op de insolventie van de werkgever berustende collectieve procedure ”, den spanska versionen ” procedimiento colectivo basado en la insolvencia del empresario ”, den litauiska versionen ” pradėti kolektyvinius procesinius veiksmus dėl darbdavio nemokumo ” och den polska versionen ” otwarcie postępowania zbiorowego w oparciu o niewypłacalność pracodawcy ”. Det kan dock konstateras att den tyska versionen är mer specifik (” das die Insolvenz des Arbeitgebers voraussetzt ”) och anger att arbetsgivarens insolvens är en förutsättning för ett kollektivt förfarande.
23 Se f.d. artikel 137.1 b EG.
24 I skäl 7 anges att ”[m]edlemsstaterna kan införa begränsningar av garantiinstitutionernas ansvar. Begränsningarna bör vara förenliga med direktivets sociala mål , och vid införandet av dessa kan olika nivåer på fordringarna beaktas.” Min kursivering.
25 Av domstolens fasta praxis framgår att de sociala målen för direktiv 2008/94 innebär att alla arbetstagare garanteras ett unionsrättsligt minimiskydd vid arbetsgivarens insolvens genom betalning av utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden och som gäller lön för en viss period. Se, bland annat, dom av den 17 november 2011, van Ardennen, C‑435/10, EU:C:2011:751 (punkt 27 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 25 juli 2018, Guigo (C‑338/17, EU:C:2018:605, punkt 28), och domen Sociálna poisťovňa (punkt 64).
26 Se punkt 4.1.1 förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT C 154E, 2001, s. 109). Min kursivering.
27 Se, bland annat, Meddelande från kommissionen – Omstruktureringar och sysselsättning – Att förutse omstruktureringar och ge stöd i samband med dem i syfte att utveckla sysselsättningen: Europeiska unionens roll , KOM(2005) 120 slutlig.
28 Se punkt 65 ovan.
29 Se analogt, bland annat, dom av den 19 november 2009, Sturgeon m.fl. (C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
30 När det gäller en svensk företagsrekonstruktion framgår det av lagstiftningen i det nationella målet att även om gäldenären behåller kontrollen över sina tillgångar under hela förfarandet kan denne emellertid inte utan rekonstruktörens samtycke fullgöra förpliktelser som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion (se punkt 7 ovan).
31 För att säkerställa betalning av en arbetstagares utestående fordringar ska det nämligen inte krävas att arbetsgivaren har fullgjort en rekonstruktionsplan.
32 Se, analogt, dom av den 19 november 2009, Sturgeon m.fl. (C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkterna 50–60).
33 Se punkt 8 ovan.
34 Se domen Mustafa (punkt 34). I detta skäl anges även att ”[i] syfte att fastställa garantiinstitutionens betalningsskyldighet bör medlemsstaterna i detta sammanhang ha möjlighet att föreskriva att en insolvenssituation som leder till flera insolvensförfaranden ska hanteras som om det gällde ett enda insolvensförfarande”.
35 Se domen Mustafa (punkt 33).
36 Se dom av den 9 november 1995, Francovich (C‑479/93, EU:C:1995:372). Enligt kommissionens ursprungliga förslag hade det i denna dom gjorts en bokstavstolkning av begreppet insolvens, i den meningen att det var tillämpligt på alla arbetstagare vilkas arbetsgivare, enligt tillämplig nationell rätt, kunde bli föremål för ett likvidationsförfarande. Denna strikta tolkning krävde således en anpassning av detta begrepp i lagstiftningen. Se punkt 4.1.1 i förslaget till direktiv.
37 Rådets direktiv av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, 1980, s. 23).
38 Rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT L 225, 1998, s. 16), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1794 av den 6 oktober 2015 (EUT L 263, 2015, s. 1).
39 Rådets direktiv 98/50/EG av den 29 juni 1998 om ändring av direktiv 77/187/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 201, 1998, s. 88). Detta direktiv har upphävts genom rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 2001, s. 16).
40 Se punkt 4.1.1 i kommissionens direktivförslag beträffande överensstämmelse mellan direktiv 80/987/EEG och dessa direktiv.
41 Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1). Denna förordning har upphävts i enlighet med artikel 91 i förordning 2015/848.
42 Se dom av den 8 november 2012, Radziejewski (C‑461/11, EU:C:2012:704, punkt 24).
43 Se dom av den 22 november 2012, Bank Handlowy och Adamiak (C‑116/11, EU:C:2012:739, punkt 33). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Bank Handlowy och Adamiak (C‑116/11, EU:C:2012:308, punkterna 48–52).
44 I sitt förslag till avgörande i målet A (C‑716/17, EU:C:2019:262, punkterna 22–32) påpekade generaladvokaten Szpunar att vissa författare i doktrinen har uttryckt tveksamhet beträffande införandet i bilaga A till förordning nr 1346/2000 av nationella förfaranden som inte uppfyller villkoren i artikel 1.1 i förordningen.
45 I skäl 9 i förordning nr 2015/848 anges att ”[e]n uttömmande förteckning över dessa insolvensförfaranden återfinns i bilaga A. Vad gäller de nationella förfaranden som ingår i bilaga A, bör denna förordning vara tillämplig utan att domstolarna i en annan medlemsstat behöver undersöka huruvida villkoren i denna förordning är uppfyllda. Nationella insolvensförfaranden som inte förtecknas i bilaga A bör inte omfattas av denna förordning.”
46 Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om genomförandet och tillämpningen av vissa bestämmelser i direktiv 2008/94/EG om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, KOM(2011) 84 slutlig (nedan kallad kommissionens rapport).
47 Min kursivering.
48 Vid den tidpunkt då rapporten utarbetades rörde det sig om bland annat Förbundsrepubliken Tyskland, Irland, Ungern och Republiken Slovenien.
49 I artikel 1.1 i förordning nr 1346/2000 definierades tillämpningsområdet för den förordningen så, att den var tillämplig på ”kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses”. Enligt denna artikel var kollektiva förfaranden som gav gäldenären möjlighet att behålla hela kontrollen över sina tillgångar således undantagna från den förordningens tillämpningsområde. Dock förtecknades ett mycket stort antal förfaranden för rekonstruktion, omstrukturering, ackord eller räddning i bilaga A till denna förordning.
50 Se domen Mustafa (punkt 37).
51 Se Moss, G., Fletcher, I. F., Isaacs, S., The EU Regulation on Insolvency proceedings , tredje utgåvan, Oxford University Press, Oxford, 2016, s. 527.
52 Se punkt 62 ovan.
53 Artikel 1.1 andra stycket i förordning 2015/848, jämförd med skäl 10 däri.
54 Se fotnot 16 ovan.
55 Se punkterna 48–57 ovan.
56 I artikel 13.1 i kapitel V i direktiv 2008/94, med rubriken ”Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser” anges att ”[m]edlemsstaterna ska till kommissionen och de övriga medlemsstaterna anmäla de typer av nationella insolvensförfaranden som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde samt alla ändringar av dessa”.
57 I artikel 1.1 andra stycket i förordning 2015/848 föreskrivs att ”[ o ] m de förfaranden som avses i denna punkt får inledas i situationer där det endast föreligger en risk för insolvens ska ändamålet med dem vara att undvika insolvens för gäldenären eller upphörande av dennes affärsverksamhet”. Min kursivering.
58 I artikel 1.1 tredje stycket i förordning 2015/848 anges att ”[d]e förfaranden som avses i detta stycke förtecknas i bilaga A”.
59 Dom av den 19 september 2024, Finanzamt Wilmersdorf (En egenföretagares resurser) (C‑501/23, EU:C:2024:776, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
60 Beträffande gränsöverskridande situationer föreskrivs i artikel 9.1 i direktivet, som ingår i kapitel IV, med rubriken ”Bestämmelser om gränsöverskridande situationer”, att ”[n]är ett företag som är verksamt på minst två medlemsstaters territorium är insolvent i den mening som avses i artikel 2.1, ska institutionen i den medlemsstat på vilkens territorium arbetstagarna normalt utför eller utförde sitt arbete vara behörig institution för betalningen av utestående fordringar till arbetstagarna”. I artikel 9.2 i direktivet föreskrivs att ”[o]mfattningen av arbetstagarnas rättigheter ska fastställas i den lagstiftning som gäller för den behöriga garantiinstitutionen”. Se, i detta avseende, dom av den 16 februari 2023, IEF Service (C‑710/21, EU:C:2023:109).
61 Se, analogt, dom av den 7 september 2006, Cordero Alonso (C‑81/05, EU:C:2006:529, punkt 33).
62 Se, bland annat, dom av den 16 februari 2023, IG och Agenţia Municipală pentru Ocuparea Forţei de Muncă Bucureşti (C‑524/21 och C‑525/21, EU:C:2023:100, punkt 46). Vad gäller artikel 10 a i direktiv 80/987, vars lydelse var nästan identisk med lydelsen i artikel 12 a i direktiv 2008/94, se, analogt, dom av den 11 september 2003, Walcher (C‑201/01, EU:C:2003:450, punkt 36) (nedan kallad domen Walcher).
63 Se, analogt, dom av den 11 september 2003, Walcher (C‑201/01, EU:C:2003:450, punkterna 36 och 38).
64 Se dom av den 5 maj 2022, HJ (Kumulation av uppdrag som styrelseledamot och verkställande direktör i ett bolag) (C‑101/21, EU:C:2022:356, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
65 Se 7a § lönegarantilagen och punkt 9 ovan.
66 Enligt begäran om förhandsavgörande framgår detta av proposition 1993/94:208, Förändringar i lönegarantisystemet, s. 15, 30, 31, 34 och följande sidor.
67 Se domen van Ardennen (punkterna 26 och 39).
68 Se, analogt, domen van Ardennen (punkt 27). Domstolen har redan konstaterat att dessa artiklar i huvudsak motsvarar artiklarna 3 och 4 i direktiv 2008/94. Se dom av den 28 november 2013, Gomes Viana Novo m.fl. (C‑309/12, EU:C:2013:774, punkt 23). Det ska erinras om att i artikel 3 första stycket i direktiv 2008/94 föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska, om inte annat följer av artikel 4, vidta nödvändiga åtgärder för att se till att garantiinstitutionerna säkerställer betalning av arbetstagarnas utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden, inbegripet betalning av avgångsvederlag, förutsatt att nationell lagstiftning föreskriver det, när anställningsförhållandet upphör”. Domstolen har redan slagit fast att artikel 3 andra stycket i detta direktiv låter medlemsstaterna fastställa det datum som ska utgöra utgångspunkt för den period under vilken garantiinstitutionen övertar utestående lönefordringar, vilken ska infalla före och/eller, i förekommande fall, efter detta datum, och att det står medlemsstaterna fritt att välja ett datum de anser vara lämpligt i detta avseende. Se domen Mustafa (punkt 39), och dom av den 16 februari 2023, IG och Agenţia Municipală pentru Ocuparea Forţei de Muncă Bucureşti (C‑524/21 och C‑525/21, EU:C:2023:100, punkt 37).
69 Se, analogt, domen van Ardennen (punkterna 33 och 34).
70 Se punkt 88 ovan.
71 C‑316/22, EU:C:2023:885, punkt 1.
72 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i mål Gabel Industria Tessile och Canavesi (C‑316/22, EU:C:2023:885, punkt 18).
73 Se dom av den 4 december 1974, van Duyn (41/74, EU:C:1974:133, punkterna 13 och 15), och dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt) (C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
74 Se dom av den 5 april 1979, Ratti (148/78, EU:C:1979:110, punkterna 23 och 24), och dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt) (C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 18 och där angiven rättspraxis).
75 Beträffande artiklarna 1 och 2 i direktiv 80/987 se, analogt, dom av den 19 november 1991 (C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428, punkt 14) (nedan kallad domen Francovich m.fl.), och dom av den 18 oktober 2001, Gharehveran (C‑441/99, EU:C:2001:551, punkt 34) (nedan kallad domen Gharehveran).
76 Beträffande artiklarna 3 och 4 i direktiv 80/987 se, analogt, domen Francovich m.fl. (punkterna 18 och 22).
77 Se, analogt, domen Francovich m.fl. (punkt 18).
78 Se, analogt, domen Francovich m.fl. (punkt 26).
79 I det målet hade frågor ställts i ett mål mellan Riksskatteverket (Sverige) och en arbetstagare beträffande den sistnämndas rätt till ersättning enligt lönegarantilagen efter det att det företag där hon varit anställd gått i konkurs.
80 Se, för ett liknande resonemang, punkterna 39–43 i domen Gharehveran.