Förslag till avgörande av generaladvokat Rimvydas Norkus föredraget den 3 september 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
RIMVYDAS NORKUS
föredraget den 3 september 2026( 1 )
A.M.,
H.K.
mot
Bellavista Società Agricola Ss
(begäran om förhandsavgörande från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien))
” Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 1999/70/EG – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Klausul 5 – Åtgärder för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden – Jordbrukssektorn – Undantag från nationella allmänna regler om införlivande av direktiv 1999/70/EG – Nationell åtgärd enligt vilken en visstidsanställning ska omvandlas till en tillsvidareanställning när 180 faktiska arbetsdagar har utförts i samma företag under en period av 12 månader – Preklusionsfrist på sex månader för att begära omvandling från det att anställningen upphört ”
I. Inledning
1. Genom begäran om förhandsavgörande har Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) ställt två frågor till EU‑domstolen om tolkningen av klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete.( 2 ) Det särskilda i det här målet ligger i den omständigheten att de båda frågor som har ställts till EU‑domstolen avser tillämpningen av denna klausul inom jordbrukssektorn.
2. Begäran har framställts i ett mål mellan ett italienskt jordbruksföretag och två av dess anställda angående de sistnämndas begäran att deras visstidsanställning ska omvandlas till en tillsvidareanställning. De båda jordbruksarbetarna var under flera år anställda i kraft av ett stort antal visstidsanställningsavtal för utförande av beskärning, skörd, underhåll av grönytor eller annat trädgårdsarbete, utan att de villkor som föreskrivs i det nationella kollektivavtalet för arbetstagare inom jordbruk och blomsterodling uppfylldes, vilka bland annat avser antalet faktiska arbetsdagar under en viss period.
3. Det nationella målet ger domstolen tillfälle att uttala sig inte endast om tillämpningen av klausul 5 inom jordbrukssektorn, utan även om beaktandet av särdragen inom denna sektor i detta sammanhang, vilket hittills inte har varit i centrum för de italienska domstolarnas annars frekventa begäranden om tolkning av denna klausul.( 3 )
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
4. Av särskild betydelse i det här målet är förutom artikel 2 första stycket i direktiv 1999/70 även klausulerna 1 b, 3.1 och 5 i ramavtalet.
B. Italiensk rätt
1. Lagstiftningsdekret nr 368/2001
5. I artikel 10.2 i decreto legislativo n o 368/2001 – Attuazione della direttiva 1999/70/CE relativa all’accordo quadro sul lavoro a tempo determinato concluso dall’UNICE, dal CEEP e dal CES (lagstiftningsdekret nr 368/2001 om genomförande av direktiv [1999/70] av den 6 september 2001 (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 368/2001),( 4 ) under rubriken ”Undantag och särskilda regler”, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:
”Tillämpningsområdet för detta lagstiftningsdekret omfattar inte anställningsförhållanden mellan arbetsgivare inom jordbrukssektorn och visstidsanställda ...”
2. Det nationella kollektivavtalet för arbetstagare inom jordbruk och blomsterodling
6. I artikel 18 i Contratto collettivo nazionale di lavoro per gli operai agricoli e florovivaisti quadriennio 2006-2009 (nationellt kollektivavtal för arbetstagare inom jordbruk och blomsterodling för perioden 2006–2009), som undertecknades den 6 juli 2006 mellan arbetsmarknadens parter inom jordbrukssektorn (nedan kallat kollektivavtalet) föreskrivs följande:
”I det här avtalet avses med jordbruksarbetare sådana arbetstagare som utför arbete i jordbruksföretag och vilkas anställningsförhållande regleras av detta nationella avtal.
Det görs åtskillnad mellan tillsvidareanställda och visstidsanställda jordbruksarbetare beroende på anställningsförhållandets karaktär.
...
Visstidsanställda jordbruksarbetare är följande:
a) Arbetstagare som tjänstgör enligt ett individuellt visstidsanställningsavtal, till exempel arbetstagare som har anställts för att utföra ett kortvarigt arbete, säsongsarbete eller tillfälligt arbete. Det kan även röra sig om anställningar för en viss period eller för att ersätta frånvarande arbetstagare som har rätt att behålla sin anställning.
b) Visstidsanställda som har anställts för att utföra flera säsongsarbeten och/eller tjänstgöra under flera perioder under året och för vilka företaget under alla omständigheter är skyldigt att garantera minst 100 arbetsdagar årligen. I detta fall ska det individuella avtal som avses i artikel 11 eller de överenskommelser som avses i artikel 24 ange de förmodade arbetsperioderna. Arbetstagaren ska garantera sin tillgänglighet under dessa perioder, annars förlorar arbetstagaren – med förbehåll för styrkt objektivt hinder – dels sin tjänst de kommande perioderna, dels ovannämnda anställningsgaranti.
c) Visstidsanställda som ursprungligen har anställts på grundval av visstidsanställningsavtal med en varaktighet på över 180 faktiska arbetsdagar, vilka ska utföras inom ramen för ett enda sammanhängande anställningsförhållande.
...”
7. Artikel 20 i kollektivavtalet har följande lydelse:
”Visstidsanställda vilka hos samma företag – inom 12 månader från anställningsdatumet – har utfört 180 faktiska arbetsdagar har rätt att få sin anställning omvandlad till en tillsvidareanställning som följer samma regelverk som gäller för arbetstagare vilka ursprungligen har anställts på grundval av tillsvidareanställningsavtal. Arbetstagaren ska utöva rätten till omvandling av anställningsförhållandet, vid äventyr av preklusion, genom att inom sex månader från det datum då denne uppfyller kravet på 180 faktiska arbetsdagar skicka ett skriftligt meddelande till arbetsgivaren. När arbetsgivaren inom den fastställda fristen har mottagit arbetstagarens skriftliga meddelande, ska arbetsgivaren informera de behöriga organen om att det nya tillsvidareanställningsförhållandet har inrättats.
Följande personer har inte rätt till omvandling av anställningsförhållandet:
1) Visstidsanställda som ursprungligen har anställts på grundval av visstidsanställningsavtal med en garanti om minst 100 arbetsdagar enligt artiklarna 18 b och 19 b i detta kollektivavtal.
2) Visstidsanställda som ursprungligen har anställts på grundval av visstidsanställningsavtal med en varaktighet på över 180 faktiska arbetsdagar, vilka ska utföras inom ramen för ett enda sammanhängande anställningsförhållande, i den mening som avses i artiklarna 18 c och 19 c i detta kollektivavtal.
3) Visstidsanställda som har anställts för att ersätta frånvarande arbetstagare som har rätt att behålla sin anställning.”( 5 )
3. Nationell rättspraxis
8. Den hänskjutande domstolen har angett att den i sin praxis avseende tolkningen av artikel 5.4 ter i lagstiftningsdekret nr 368/2001( 6 ) har preciserat att undantaget från förbudet att överskrida den övre tidsgränsen på 36 månader för visstidsanställningsavtal endast är tillämpligt, inbegripet inom jordbrukssektorn, när avtalen i fråga avser säsongsbunden jordbruksverksamhet.( 7 ) Den har förklarat att den i denna praxis emellertid har slagit fast att verksamhet som kan vara fortgående och som inte är beroende av säsongskalendern över vanliga arbetsuppgifter i nämnda jordbruksverksamhet inte i sig ska betraktas som säsongsbunden jordbruksverksamhet.( 8 ) Den hänskjutande domstolen har tillagt att den i enlighet med nämnda rättspraxis har erinrat om att jordbruksverksamhetens cykliska karaktär inte heller gör det möjligt att göra undantag från den lagstiftning som är tillämplig på visstidsanställningar, och att det tvärtom ska anses att arbetstagare som är permanent anställda för att utföra uppgifter som svarar mot den säsongsbundna verksamhetens permanenta behov ska vara anställda enligt tillsvidareanställningsavtal.( 9 )
III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
9. A.M. och H.K. var anställa av Bellavista Società Agricola Ss (nedan kallat Bellavista) från maj 2009 till april 2015 enligt 17 visstidsanställningsavtal, respektive från december 2007 till april 2015 enligt 15 visstidsanställningsavtal, för att utföra beskärning, skörd, underhåll av grönytor eller annat trädgårdsarbete.
10. Dessa arbetstagare väckte i sin tur varsin talan vid Tribunale di Brescia (Domstolen i Brescia, Italien) med yrkande om bland annat att deras respektive anställning hos Bellavista skulle kvalificeras som en tillsvidareanställning på heltid och att detta företag skulle förpliktas att låta dem återinträda i tjänst och betala skadestånd till dem.
11. Sedan nämnda förstainstansdomstol hade ogillat deras respektive talan ingav de varsitt överklagande till Corte d’Appello di Brescia (Appellationsdomstolen i Brescia, Italien).
12. Sistnämnda domstol ogillade överklagandena genom dom nr 232 av år 2020.
13. A.M. och H.K. ingav ett överklagande av denna dom till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), som är hänskjutande domstol, och gjorde gällande bland annat att det nationella regelverket om visstidsanställningsavtal inom jordbrukssektorn utgör ett åsidosättande av klausul 5 i ramavtalet, eftersom det tillåter att sådana anställningsavtal förnyas ett obegränsat antal gånger. De yrkade att nämnda domstol skulle underlåta att tillämpa nämnda regelverk och att de allmänna bestämmelserna i lagstiftningsdekret nr 368/2001 skulle tillämpas på dem.
14. Bellavista ingav ett anslutningsöverklagande.
15. Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt artikel 10.2 i lagstiftningsdekret nr 368/2001 omfattas ”anställningsförhållanden mellan arbetsgivare inom jordbrukssektorn och visstidsanställda”, och således de anställningsavtal som avses i det nationella målet, inte av tillämpningen av de allmänna bestämmelser som föreskrivs i detta lagstiftningsdekret, genom vilket direktiv 1999/70 har införlivats. Enligt det aktuella kollektivavtalet, som reglerar dessa anställningsförhållanden, har endast visstidsanställda arbetstagare som har utfört 180 faktiska arbetsdagar i samma företag inom 12 månader från anställningsdatumet rätt att få sin anställning omvandlad till en tillsvidareanställning. Denna rättighet ska utövas inom sex månader från den dag då kravet på 180 faktiska arbetsdagar uppfyllts. Det framgår att klagandena i det nationella målet inte hade utfört mer än 180 faktiska arbetsdagar inom 12 månader från anställningsdatumet och i vart fall inte hade utövat rätten att få sina anställningar omvandlade till tillsvidareanställningar inom den föreskrivna fristen.
16. Den hänskjutande domstolen har påpekat att Corte d’Appello di Brescia (Appellationsdomstolen i Brescia) konstaterade att skyldigheten för medlemsstaterna att genomföra direktiv 1999/70 gäller när det inte finns ”likvärdiga lagliga åtgärder för att förhindra missbruk, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher”. Sistnämnda domstol bedömde att artikel 20 i kollektivavtalet är ägnad att för arbetstagare, såsom klagandena i det nationella målet, säkerställa den skyddsnivå som krävs enligt unionsrätten, eftersom jordbrukssektorn obestridligen kännetecknas av ett säsongsbundet och/eller sporadiskt behov av arbetskraft. Enligt den hänskjutande domstolen ansåg Corte di Appello di Brescia (Appellationsdomstolen i Brescia) att det val som gjorts i denna bestämmelse var lämpligt, det vill säga att knyta mekanismen för skydd mot missbruk av visstidsanställningsavtal till ett ”externt” kriterium, det vill säga kriteriet avseenden en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningsavtal eller visstidsanställningsförhållanden som ingås under ett år, och att för att beivra sådant missbruk föreskriva en rätt att få sin visstidsanställning omvandlad till en tillsvidareanställning.
17. Mot denna bakgrund beslutade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) genom beslut av den 12 maj 2025, som inkom till EU‑domstolens kansli den 10 juni 2025, att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen:
”1) Ska klausul 5 i [ramavtalet] tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att de allmänna bestämmelser som reglerar visstidsanställningsförhållanden, vilka har antagits för att genomföra [direktiv 1999/70], inte är tillämpliga på anställningsförhållanden mellan arbetsgivare inom jordbrukssektorn och visstidsanställda?
2) Ska nämnda klausul 5 tolkas så, att likvärdiga lagliga åtgärder för att förhindra missbruk, vilka tar hänsyn till behoven inom jordbrukssektorn, kan omfatta en laglig åtgärd som har fastställts i det kollektivavtal som har undertecknats av arbetsmarknadens parter och enligt vilken en jordbruksarbetare som hos samma företag inom 12 månader från anställningsdatumet har utfört 180 faktiska arbetsdagar har rätt att få sin visstidsanställning omvandlad till en tillsvidareanställning, förutsatt att denna rätt utövas inom en preklusionsfrist på [6] månader?”
18. Skriftliga yttranden har inkommit till domstolen från klagandena i det nationella målet, Bellavista, den italienska regeringen och Europeiska kommissionen. Dessa svarade på domstolens muntliga frågor vid förhandlingen den 13 maj 2026.
IV. Bedömning
A. Huruvida den första frågan kan tas upp till prövning
19. Den italienska regeringen har gjort gällande att det är uppenbart att den första frågan inte kan tas upp till prövning, och detta av följande skäl.
20. Den italienska regeringen har anfört att denna fråga avser den omständigheten att kollektivavtalet gör undantag från de nationella allmänna bestämmelserna, så att frågan egentligen avser en eventuell skillnad i behandlingen mellan visstidsanställda i denna sektor och visstidsanställda i andra sektorer.
21. Nämnda regering har vidare, på grundval av denna premiss, hävdat att frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom den inte omfattas av klausul 5 i ramavtalet och inte heller av klausul 4 i det, vilken endast avser skillnader i behandlingen mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda.
22. Jag instämmer inte i den italienska regeringens invändningar mot att den första frågan tas upp till prövning.
23. Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU‑domstolen att pröva.( 10 ) En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU‑domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den och för att kunna förstå skälen till att den nationella domstolen anser att den behöver svar på dessa frågor för att avgöra det mål som den ska pröva.( 11 )
24. Jag anser att denna presumtion inte kan ifrågasättas i förevarande fall. Av begäran om förhandsavgörande framgår nämligen tydligt att frågorna avser de åtgärder som vidtagits på nationell nivå i syfte att förhindra och beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar i den mening som avses i klausul 5 i ramavtalet. Av dessa uppgifter följer att den hänskjutande domstolen har visat att det föreligger ett samband mellan den begärda tolkningen av ramavtalet, de faktiska omständigheterna och saken i det nationella målet. Den första av de frågor som har ställts till EU‑domstolen är därför inte hypotetisk.
25. Dessutom omfattas den italienska regeringens argument avseende huruvida klausul 5 i ramavtalet är tillämplig på det nationella målet av prövningen i sak av den första frågan och inte av huruvida denna fråga kan tas upp till prövning, vilket innebär att detta argument ska prövas i samband med prövningen i sak av den första frågan( 12 ). Den hänskjutande domstolen har nämligen ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida det nationella regelverket i fråga är förenligt med denna klausul, eftersom det i detta regelverk föreskrivs att arbetstagare i jordbrukssektorn inte ska omfattas av denna klausuls tillämpningsområde.
26. Jag föreslår därför att domstolen ska konstatera att den första frågan kan tas upp till prövning.
B. Prövning i sak
27. De som har yttrat sig skriftligen och muntligen i det här målet är av olika åsikt om hur frågorna ska besvaras. Klagandena i det nationella målet och kommissionen anser att klausul 5 i ramavtalet utgör hinder för det nationella regelverket i fråga. Bellavista och den italienska regeringen har anfört motsatt ståndpunkt.
28. För att ge ett användbart svar på den hänskjutande domstolens frågor kommer jag först att, mot bakgrund av domstolens praxis, göra några kortfattade allmänna överväganden rörande ramavtalets tillämpningsområde (avsnitt 1), för att därefter analysera klausul 5 i ramavtalet med hänsyn till den hänskjutande domstolens tveksamhet vad gäller undantaget för jordbrukssektorn och domstolens praxis avseende denna bestämmelse (avsnitt 2). Slutligen kommer jag att behandla denna sektors särdrag, bland annat verksamhetens säsongsbundna karaktär och det säsongsbundna behovet av anställda, och i detta sammanhang bedöma de åtgärder som föreskrivs i det nationella regelverk som avses i det nationella målet (avsnitt 3).
1. Kortfattade allmänna överväganden rörande ramavtalets tillämpningsområde mot bakgrund av domstolens fasta praxis
29. Det ska för det först inledningsvis erinras om att det i klausul 2.1 i ramavtalet, med rubriken ”Räckvidd”, föreskrivs att ”[ramavtalet] gäller visstidsanställda som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande, enligt definitionerna i lagar, kollektivavtal eller praxis i varje medlemsstat”.
30. Av begäran om förhandsavgörande framgår att klagandena i det nationella målet under sex respektive sju år var anställa av Bellavista enligt 17 respektive 15 visstidsanställningsavtal för att arbeta på företagets vinodlingar, närmare bestämt från maj 2009 till april 2015 respektive december 2007 till april 2015. Det råder följaktligen knappast någon tvekan om att klagandena i det nationella målet omfattas av den personkrets som ramavtalet är tillämpligt på enligt klausul 2. Domstolen har redan, i sin dom L.T. m.fl. (Sociala förmåner för visstidsanställda jordbruksarbetare) ,( 13 ) haft tillfälle att precisera att ramavtalets tillämpningsområde omfattar de anställningsförhållanden för visstidsanställda jordbruksarbetare som regleras av bland annat det kollektivavtal som avses i det nationella målet.
31. Vad för det andra gäller klausul 5.1 i ramavtalet föreskrivs i denna bestämmelse en skyldighet för medlemsstaterna att (”på ett verksamt sätt och med bindande verkan”) införa en eller flera av de åtgärder som anges i leden a–c när det inte redan finns likvärdiga lagliga åtgärder i den berörda medlemsstaten.( 14 ) Medlemsstaterna har i detta hänseende ett utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom de kan välja att införa en eller flera av de åtgärder som anges i den bestämmelsen eller att tillämpa redan existerande likvärdiga lagliga åtgärder, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller kategorier av arbetstagare.( 15 ) Domstolen har slagit fast att det därigenom fastställs ett allmänt mål för medlemsstaterna i klausul 5.1 i ramavtalet, bestående i att förhindra missbruk, samtidigt som medlemsstaterna ges rätt att själva bestämma med hjälp av vilka medel som nämnda mål ska uppnås, under förutsättning att de inte inverkar menligt på ramavtalets syfte och ändamålsenliga verkan.( 16 )
32. Vad gäller räckvidden av klausul 5.2 b i ramavtalet ska det betonas att det endast är ”där så är lämpligt” som medlemsstaterna och/eller arbetsmarknadens parter ska vidta åtgärder enligt den bestämmelsen. Som domstolen har preciserat i sin fasta praxis är det enligt nämnda bestämmelse i princip medlemsstaterna som ska fastställa under vilka förutsättningar visstidsanställningar ska betraktas som tillsvidareanställningar.( 17 ) I denna samma bestämmelse föreskrivs uttryckligen denna påföljd för sådant missbruk, dock utan att detta innebär en skyldighet för medlemsstaterna.( 18 ) Eftersom det varken i direktiv 1999/70 eller i ramavtalet föreskrivs att konkreta påföljder ska antas som är effektiva, avskräckande och proportionerliga, har domstolen uppställt ett sådant krav i sin rättspraxis, för att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan. Domstolen har således vid flera tillfällen erinrat om att när det i unionsrätten inte föreskrivs några särskilda påföljder för fall där missbruk har konstaterats ”ankommer det på de nationella myndigheterna att vidta åtgärder som inte bara ska vara proportionerliga, utan även tillräckligt effektiva och avskräckande för att säkerställa att de bestämmelser som har antagits med stöd av ramavtalet ges full verkan”.( 19 )
33. Domstolen har tillagt att ”när på varandra följande visstidsanställningar har missbrukats, måste det finnas möjlighet att vidta en åtgärd som ger effektiva och likvärdiga garantier för arbetstagarnas skydd, för att på lämpligt sätt beivra missbruket och undanröja följderna av att unionsrätten har åsidosatts. Det framgår nämligen av själva lydelsen av artikel 2 första stycket i direktiv 1999/70 att medlemsstaterna ska ’vidta alla nödvändiga åtgärder för att när som helst kunna garantera de resultat som åläggs genom detta direktiv’.”( 20 )
34. Det ska härvidlag även erinras om att det inte ankommer på EU‑domstolen att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser, den uppgiften åligger i stället de behöriga nationella domstolarna, vilka ska fastställa huruvida de krav som anges i klausul 5 i ramavtalet är uppfyllda och huruvida denna klausuls effektivitet säkerställs genom den nationella lagstiftningen, såsom den har tolkats av de nationella domstolarna.( 21 ) Det ankommer således på de hänskjutande domstolorna att bedöma om tillämpningsvillkoren för, liksom det faktiska genomförandet av, de relevanta bestämmelserna i nationell rätt utgör en lämplig åtgärd för att förhindra, och i förekommande fall beivra, missbruk av på varandra följande visstidsanställningar.( 22 ) EU‑domstolen kan emellertid i sitt förhandsavgörande bidra med preciseringar för att vägleda den hänskjutande domstolen vid dess bedömning.( 23 )
35. Det är mot bakgrund av dessa överväganden som jag kommer att bedöma den hänskjutande domstolens frågor.
2. Tolkningen av klausul 5 i ramavtalet med hänsyn till den hänskjutande domstolens tveksamhet vad gäller undantaget för jordbrukssektorn (den första frågan)
36. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida klausul 5 i ramavtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken de allmänna bestämmelser som reglerar anställningsförhållanden och som syftar till att förhindra och beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar, vilka har antagits för att införliva ramavtalet, inte är tillämpliga på jordbrukssektorn.
37. Det ska erinras om att skyddet för visstidsanställda arbetstagare mot missbruk står i centrum för direktiv 1999/70 och för ramavtalet, som är bilagt direktivet. De minimiskyddsbestämmelser som föreskrivs i ramavtalet syftar nämligen till att undvika försämringar av arbetstagarnas situation( 24 ) och således att arbetstagarnas ställning försvagas med anledning av att de är visstidsanställda under en lång period.( 25 ) Denna kategori av arbetstagare riskerar nämligen att under en väsentlig del av sin yrkeskarriär uteslutas från den anställningstrygghet som, vilket också framgår av ramavtalet, utgör en betydande del av skyddet för arbetstagare.( 26 ) Syftet med klausul 5.1 i ramavtalet är särskilt att genomföra ett av de mål som eftersträvas med detta avtal, nämligen att reglera möjligheterna att använda på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, vilka anses kunna missbrukas till arbetstagarnas nackdel. I ramavtalet har det därför föreskrivits minimiskyddsbestämmelser för att förhindra att arbetstagarnas anställningstrygghet urholkas.( 27 )
38. Vidare ska det påpekas att domstolen redan har uttalat sig om nationell lagstiftning som undantar tillämpning av de åtgärder som föreskrivs i klausul 5 i ramavtalet i vissa sektorer, bland annat sjöfartssektorn, underhållningsbranschen, sektorn för opera- och konserthusstiftelser, utbildningssektorn och sektorn för offentlig hälso- och sjukvård.( 28 ) Domstolen har särskilt slagit fast att det inte i sig är förbjudet att tillämpa olika regler på en viss ekonomisk sektor på grund av de speciella förhållanden som råder där .( 29 ) Den har i detta sammanhang hänvisat till punkt 8 i de allmänna övervägandena i ramavtalet, där det anges att visstidsanställningskontrakt är en kännetecknande anställningsform inom vissa branscher, yrken och verksamheter som kan passa både arbetsgivare och arbetstagare.( 30 )
39. Såsom domstolen upprepade gånger har slagit fast framgår det av klausul 5.1 i ramavtalet och i enlighet med tredje stycket i inledningen( 31 ) till ramavtalet samt punkterna 8 och 10 i de allmänna övervägandena till detta,( 32 ) att det är vid genomförandet av ramavtalet som medlemsstaterna har rätt att, i den mån som det är objektivt befogat, ta hänsyn till särskilda behov i vissa branscher och/eller hos berörda kategorier av arbetstagare.( 33 ) Vidare ska det erinras om att det i klausul 5.1 första stycket i ramavtalet, som avser ”nationell lagstiftning, kollektivavtal eller praxis”, föreskrivs att även arbetsmarknadens parter får införa de åtgärder som ska föreskrivas på nationell nivå och som anges i leden a–c i denna bestämmelse.
40. Även om det nationella regelverket i förevarande fall undantar anställningsförhållandena mellan arbetsgivare inom jordbrukssektorn och visstidsanställda från tillämpningen av de allmänna bestämmelser genom vilka direktiv 1999/70 har införlivats, omfattas dessa anställningsförhållanden emellertid av kollektivavtalet, som är tillämpligt på anställningsavtalen för klagandena i det nationella målet.
41. Vad särskilt gäller det undantag för jordbrukssektorn som föreskrivs i den nationella lagstiftning som avses i det nationella målet har den hänskjutande domstolen angett att detta uteslutande har sitt historiska ursprung i jordbruksarbetets särdrag, eftersom jordbruk är en verksamhet som ofta utförs under vissa perioder av året eller som är beroende av naturfenomen, vilket innebär att behovet av arbetskraft generellt varierar.
42. Den italienska regeringen har hävdat att nämnda undantag förklaras av denna sektors strukturella särdrag, det vill säga produktionens säsongsbundenhet, oförutsebara väderförhållanden, avsaknaden av kontinuerlig sysselsättning och arbetskraftens stora rörlighet och naturliga rotation.
43. Jag betvivlar inte att säsongsbundenheten hos viss jordbruksverksamhet kan medföra tillfälliga, men återkommande anställningsbehov för arbetsgivaren.
44. Av detta följer att klausul 5 i ramavtalet i princip inte utgör hinder för nationell lagstiftning som undantar jordbrukssektorn från tillämpningen av nationella allmänna bestämmelser som genomför direktiv 1999/70 och som syftar till att förhindra och beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar genom omvandling till en tillsvidareanställning.
45. Av domstolens fasta praxis framgår nämligen att en sådan nationell lagstiftning kan anses vara förenlig med ramavtalet, om det i den berörda medlemsstatens nationella rättsordning finns en annan effektiv åtgärd för att förhindra och, i förekommande fall, beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar inom nämnda sektor.( 34 )
46. Frågan uppkommer då huruvida sådana undantagsregler som återfinns i ett kollektivavtal, enligt den praxis från domstolen som anges i föregående punkt, kan uppfylla de krav som följer av klausul 5 i ramavtalet och således effektiv förhindra och, i förekommande fall, i behörig ordning beivra missbruk av visstidsanställningar och undanröja följderna av att unionsrätten åsidosatts, vilket den hänskjutande domstolen vill få klarhet i genom sin andra fråga.
47. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att klausul 5 i ramavtalet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken de allmänna bestämmelser som reglerar visstidsanställningsförhållanden och som syftar till att förhindra och beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar, vilka har antagits för att genomföra direktiv 1999/70, inte är tillämpliga på anställningsförhållanden mellan arbetsgivare och visstidsanställda inom jordbrukssektorn, och enligt vilken särskilda regler är tillämpliga på denna sektor, förutsatt att dessa särskilda regler uppfyller de krav som följer av denna klausul, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
3. Beaktandet av jordbrukssektorns särdrag och förekomsten av åtgärder för att förhindra och/eller beivra missbruk som föreskrivs i den lagstiftning som avses i det nationella målet (den andra frågan)
48. Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida klausul 5 i ramavtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för ett kollektivavtal som är tillämpligt inom jordbrukssektorn och i vilket det föreskrivs att en jordbruksarbetare, som villkor för att få sin visstidsanställning omvandlad till en tillsvidareanställning, ska ha utfört minst 180 faktiska arbetsdagar hos samma företag inom 12 månader från anställningsdatumet och ska utöva denna rättighet inom en preklusionsfrist på sex månader från den dag då den 180:e faktiska arbetsdagen utfördes.
49. För att ge den hänskjutande domstolen vägledning vid dess bedömning av huruvida detta villkor, som syftar till att förebygga och i förekommande fall beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållande, i den mening som avses i klausul 5.1 i ramavtalet, är tillräckligt, kommer jag först att undersöka dels de särskilda omständigheter som måste föreligga enligt den allmänna regel som anges i artikel 20 första stycket i kollektivavtalet, dels de undantag som föreskrivs i andra stycket i denna artikel, och detta mot bakgrund av domstolens praxis.( 35 )
a) Utgör den allmänna åtgärd som anges i artikel 20 första stycket i kollektivavtalet en lämplig förhindrande och/eller beivrande åtgärd, i den mening som avses i klausul 5.1 c och b i ramavtalet?
50. Det ska inledningsvis preciseras att det av de handlingar i ärendet som domstolen innehar inte framgår att det i det nationella regelverk som avses i det nationella målet föreskrivs bestämmelser om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas, i den mening som avses i klausul 5.1 c i ramavtalet. Däremot anser jag att den åtgärd som föreskrivs i artikel 20 första stycket i kollektivavtalet kan utgöra både en laglig åtgärd som är likvärdig den åtgärd för att förebygga missbruk av på varandra följande visstidsanställningar som anges i klausul 5.1 b i ramavtalet, avseende en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar, och en åtgärd för att beivra sådant missbruk. Det är därför lämpligt att pröva de båda villkor som uppställs i denna bestämmelse var för sig.
1) Villkoret att de 180 faktiska arbetsdagarna i samma företag ska räknas under en period av 12 månader
51. För att bättre förstå villkoret att de 180 faktiska arbetsdagarna i samma företag ska räknas under en period av 12 månader är det lämpligt att påpeka några omständigheter som framgår av den italienska regeringens svar på de frågor som domstolen ställde under förhandlingen.
52. När den italienska regeringen anmodades att förtydliga ratio legis för nämnda villkor förklarade den att målet är att utan beaktande av säsong garantera arbetstagarna en viss kontinuitet i antalet arbetsdagar och att den övre tidsgränsen på 180 faktiska arbetsdagar således inte är knuten till produktionsåret.( 36 )
53. När den vidare tillfrågades om innebörden av formuleringen ”inom 12 månader från anställningsdatumet” i artikel 20 första stycket i kollektivavtalet, angav nämnda regering att med detta avses en tidsperiod som gör det möjligt att kontrollera huruvida anställningsavtalet under en betydande tid kontinuerligt används för att tillgodose permanenta behov.( 37 ) Den förklarade att som villkor för den rätt att få anställningsförhållandet omvandlat som föreskrivs i denna bestämmelse uppställs att minst 180 faktiska arbetsdagar har utförts, detta i syfte att avskräcka från upprepat missbruk av visstidsanställningar. Den italienska regeringen preciserade att skälet till att välja ett sådant antal arbetsdagar var att man ville fastställa en hög gräns för när den berörda arbetstagaren kan anses ha integrerats i eller anpassats till företagets organisation som kan motivera att arbetstagaren tillerkänns en rätt till ett stadigvarande anställningsförhållande. Den preciserade vidare att kravet på ”faktiska” arbetsdagar svarar mot nödvändigheten att undvika att den berörda arbetstagaren ges ett orimligt stort skydd, till nackdel för arbetsgivaren. Om antalet kalenderdagar räknades, så skulle arbetstagaren nämligen snabbt komma upp i 180 dagar. Det är de ”faktiska” arbetsdagarna som är relevanta, med beaktande av jordbruksarbetets fragmenterade natur.( 38 )
54. När den italienska regeringen slutligen anmodades att förklara det sätt på vilket de faktiska arbetsdagarna kontrolleras eller registreras hänvisade den för det första till arbetstagarnas socialförsäkringsuppgifter som är tillgängliga på webbplatsen för Nationella institutet för social trygghet (INPS), vilka för varje år/arbetsgivare anger antalet deklarerade arbetsdagar, för det andra förteckningarna över anställda jordbruksarbetare hos varje jordbrukare, vilka förvaltas och offentliggörs av INPS och uppdateras på grundval av de uppgifter som de berörda arbetsgivarna lämnar in( 39 ) och för det tredje lönespecifikationerna, som ska överensstämma med antalet dagar som arbetsgivaren deklarerat. Den italienska regeringen tillade också att detta tillvägagångssätt är obligatoriskt och således garanterar tillräckligt tillförlitliga kontrollmöjligheter. Den preciserade emellertid att detta system grundas på arbetsgivarnas ”egendeklaration” av det faktiska antalet arbetsdagar, utan att varken arbetsinspektionen eller INPS gör någon förhandskontroll, men med möjlighet till en efterhandskontroll som utförs av något av dessa organ. Enligt nämnda regering kan en felaktig deklaration i systemet medföra straffrättsligt ansvar för arbetsgivaren.
55. Vad för det första gäller påståendena avseende ratio legis för kravet på en övre tidsgräns om 180 faktiska arbetsdagar ska det betonas att tanken med denna övre tidsgräns förefaller att vara att inom jordbrukssektorn begränsa rätten att få ett anställningsförhållande omvandlat till en tillsvidareanställning. Jag anser dock att eftersom denna övre tidsgräns, som det framgår av den italienska regeringens förklaringar, inte motsvarar fullgörandet av ett helt jordbruksår eller produktionsår (från november till oktober följande år),( 40 ) förefaller detta villkor i princip inte vara tillräckligt för att skilja mellan jordbruksarbetare som anställs för att tillgodose tillfälliga säsongsbundna behov (till exempel skörd under en enda säsong) och jordbruksarbetare som anställs för att täcka de permanenta behoven under ett helt jordbruksår , det vill säga under alla de fyra årstiderna.( 41 ) Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att konkret bedöma vilka de säsongsbundna jordbruksverksamheterna är, genom att skilja dem från de verksamheter inom samma jordbrukssektor som inte är säsongsbundna, och detta för att fastställa huruvida klagandena i det nationella målet var anställda som jordbruksarbetare för att tillgodose tillfälliga säsongsbundna behov eller tvärtom var anställda för att täcka permanenta behov.
56. Vad för det andra gäller klargörandena av innebörden av formuleringen ”inom 12 månader från anställningsdatumet” ska det påpekas att den omständigheten att de 180 faktiska arbetsdagarna räknas från och med den dag då det första visstidsanställningsavtalet ingås och fram till slutet av perioden om 12 månader i princip inte förefaller att kraftigt minska detta villkors effektivitet.( 42 )
57. I de förenade mål som avgjordes genom domen Fiamingo m.fl., som rörde en specifik sektor, närmare bestämt sjöfartssektorn, uttalade sig domstolen om nationella bestämmelser som hade vissa likheter med den nationella lagstiftning som avses i det nationella målet.( 43 ) I nämnda förenade mål ville den hänskjutande domstolen bland annat få klarhet i huruvida klausul 5 i ramavtalet utgjorde hinder för nationella bestämmelser enligt vilka ett avtal om visstidsanställning endast kunde omvandlas till en tillsvidareanställning när den berörde arbetstagaren hade varit oavbrutet anställd hos samma arbetsgivare med stöd av sådana avtal under mer än ett år, varvid anställningsförhållandet ansågs som oavbrutet om det hade förflutit 60 dagar eller mindre mellan avtalen om visstidsanställning.
58. Domstolen slog fast att dessa nationella bestämmelser i princip inte stred mot klausul 5 i ramavtalet. Den konstaterade att sådana bestämmelser kunde innehålla både en lagstadgad åtgärd som var likvärdig med den åtgärd för att förhindra missbruk av på varandra följande avtal om visstidsanställning som stadgas i klausul 5.1 b i ramavtalet och som avser den övre sammanlagda tidsgränsen för sådana avtal, och en åtgärd som beivrar sådant missbruk.( 44 ) Domstolen betonade särskilt, i punkt 73 i domen, att det ankom på den hänskjutande domstolen att försäkra sig om att den maximala avtalstiden om ett år som föreskrevs i de aktuella nationella bestämmelserna beräknades på ett sätt som inte innebar att effektiviteten av de förebyggande och beivrande åtgärderna mot missbruk av på varandra följande avtal om visstidsanställning kraftigt minskades . Den tillade att detta skulle kunna vara fallet om denna maximala avtalstid inte beräknades i förhållande till antalet kalenderdagar som anställningsavtalen omfattar, utan utifrån antalet arbetsdagar som arbetstagaren faktiskt tjänstgjort . I denna punkt i domen konstaterade domstolen att detta skulle vara fallet exempelvis om, på grund av låg trafikvolym, antalet arbetsdagar som arbetstagaren faktiskt tjänstgjort var betydligt mindre än antalet kalenderdagar som anställningsavtalen omfattade.
59. Det ska härvid påpekas att även om detta exempel beaktar de särskilda omständigheterna i de förenade mål som gav upphov till domen Fiamingo m.fl., rör det sig i förevarande mål om en liknande situation, det vill säga att antalet faktiska arbetsdagar, på grund av särdragen i jordbrukssektorn, är lägre än antalet kalenderdagar som de visstidsanställningsavtal som avses i det nationella målet omfattar.
60. Mot bakgrund av punkt 73 i domen Fiamingo m.fl. uppkommer följaktligen frågan huruvida villkoret avseende en övre tidsgräns på 180 faktiska arbetsdagar inom 12 månader från datumet för anställning av de berörda visstidsanställda arbetstagarna innebär att effektiviteten av de förebyggande och/eller beivrande åtgärderna mot missbruk av på varandra följande avtal om visstidsanställning kraftigt minskas.( 45 )
61. Det ska härvid påpekas att det krav på faktiska arbetsdagar som föreskrivs i de nationella bestämmelserna inte i sig strider mot klausul 5.1 b i ramavtalet, eftersom det gör det möjligt att fastställa en viss kontinuitet i företaget som kan motivera att arbetstagaren tillerkänns rätten till ett stadigvarande anställningsförhållande. För det fall att den hänskjutande domstolen skulle konstatera att antalet faktiska arbetsdagar egentligen räknas under det kalenderår som pågår vid den tidpunkt då det första visstidsanställningsavtalet ingås,( 46 ) och att antalet faktiska arbetsdagar som utförts under föregående kalenderår inte beaktas vid denna beräkning, kan ett sådant krav däremot inte medges. I detta fall kan nämligen effektiviteten av de förebyggande och/eller beivrande åtgärderna mot missbruk av på varandra följande avtal om visstidsanställning variera beroende på vid vilket datum avtalet ingåtts( 47 ) och klausul 5.1 b i ramavtalet uppfylls följaktligen inte.
62. För det tredje och slutligen ska det, beträffande sättet att kontrollera eller registrera antalet faktiska arbetsdagar, påpekas att som den italienska regeringen själv har preciserat beror denna kontroll uteslutande på arbetsgivarens deklaration, utan att de nationella behöriga myndigheterna kan göra någon förhandskontroll. Såsom den italienska regeringen har påpekat har dessa myndigheter förvisso möjlighet att göra en efterhandskontroll, och eventuella felaktiga deklarationer kan därför leda till straffrättsligt ansvar för arbetsgivaren. Emellertid har jag inte tillräckliga uppgifter för att kunna ge den hänskjutande domstolen vägledning i dess bedömning av huruvida detta sätt att kontroller antalet faktiska arbetsdagar helt och fullt garanterar effektiviteten av de nationella bestämmelser som antagits med tillämpning av ramavtalet.
63. Sammanfattningsvis anser jag således att villkoret att de 180 faktiska arbetsdagarna i samma företag ska räknas under en period av 12 månader från anställningsdatumet i princip kan förhindra och/eller beivra missbruk av visstidsanställningar inom jordbrukssektorn, förutsatt att denna övre tidsgräns gör det möjligt att skilja mellan jordbruksarbetare som anställs för att tillgodose tillfälliga säsongsbundna behov och jordbruksarbetare som utför arbete av varaktig eller permanent karaktär, att den beräknas på ett sätt som inte innebär att effektiviteten av denna förebyggande och/eller beivrande åtgärd minskas och att det finns effektiva kontroller för att förhindra och/eller beivra missbruk vid genomförandet av detta villkor, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
2) Villkoret avseende utövandet av rätten till omvandling av anställningsförhållandet inom en preklusionsfrist på sex månader från det att den 180:e faktiska arbetsdagen fullgjorts
64. Det ska inledningsvis erinras om att i det mål som gav upphov till beslutet Berkizi-Nikolakaki ( 48 ) hade den hänskjutande domstolen bland annat frågat EU-domstolen om ramavtalet skulle tolkas så, att det utgör hinder för nationell lagstiftning som föreskriver att en arbetstagares ansökan om att få på varandra följande visstidsanställningsavtal som kunde anses utgöra missbruk omvandlade till ett tillsvidareanställningsavtal skulle inges till den behöriga myndigheten inom en preklusionsfrist på två månader från den dag då den aktuella nationella lagstiftningen trädde i kraft.
65. EU-domstolen ansåg att svaret på denna frågan klart kunde utläsas av dess praxis( 49 ) och slog fast att ramavtalet inte utgör hinder för sådan nationell lagstiftning, förutsatt att denna frist inte är mindre förmånlig än den som avser liknande frister enligt nationell rätt i fråga om arbetsrätt (likvärdighetsprincipen) eller medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen), vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.( 50 )
66. Vad för det första gäller likvärdighetsprincipen framgår det inte av de uppgifter som har lämnats till domstolen att den preklusionsfrist på sex månader från det att den 180:e faktiska arbetsdagen fullgjorts som föreskrivs i artikel 20 första stycket i kollektivavtalet för de berörda arbetstagarnas ingivande av begäran om att få sina på varandra följande visstidsanställningar omvandlade till en tillsvidareanställning strider mot denna princip. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen, som ensam har direkt kännedom om dessa frister i nationell rätt, att kontrollera detta.
67. Vad för det andra gäller effektivitetsprincipen har kommissionen gjort gällande att den frist som föreskrivs i artikel 20 första stycket i kollektivavtalet kan göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av ramavtalet.
68. I detta sammanhang ska det påpekas att denna frist kännetecknas av två väsentliga delar, nämligen dels den tidpunkt från vilken fristen börjar löpa, dels längden på sex månader.
69. Vad gäller längden anser jag att en preklusionsfrist på sex månader är tillräcklig för att arbetstagaren ska ha möjlighet att lämna in en begäran om att få en visstidsanställning omvandlad till en tillsvidareanställning. Längden föranleder följaktligen inte som sådan några förbehåll med hänsyn till effektivitetsprincipen.
70. Vad gäller den tidpunkt från vilken fristen börjar löpa , det vill säga dagen efter den 180:e faktiska arbetsdag som fullgjorts, ska det påpekas att eftersom systemet för att kontrollera och registrera de faktiska arbetsdagarna grundar sig på arbetsgivarens ”egendeklaration” av de faktiska arbetsdagarna, ankommer det på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av rättssäkerhetsprincipen och förutsebarhetsprincipen försäkra sig om att arbetstagaren informeras om att den övre tidsgränsen på 180 faktiska arbetsdagar har uppnåtts och att fristen på 6 månader således börjar löpa.
71. Kommissionen har dessutom i sina skriftliga yttranden gjort gällande att den omständigheten att omvandlingen från visstidsanställning till tillsvidareanställning inte sker automatiskt innebär att det är möjligt att beivra missbruk endast på begäran av arbetstagaren, som är den svagare parten i anställningsförhållandet. Det ska emellertid påpekas att villkoret att en skriftlig begäran ska inges till arbetsgivaren för att utöva rätten till omvandling av anställningsförhållandet inte förefaller att vara en komplicerad åtgärd som kan strida mot effektivitetsprincipen, förutsatt att arbetstagaren känner till att han har denna rättighet. Det ska härvid erinras om att det i punkt 8 i de allmänna övervägandena i ramavtalet anges att visstidsanställningsavtal är en anställningsform kännetecknar vissa branscher, yrken och verksamheter, och att den kan passa både arbetsgivare och arbetstagare.
72. Jag anser följaktligen att det andra villkoret i artikel 20 första stycket i kollektivavtalet inte kan anses strida mot effektivitetsprincipen. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen i det nationella målet att fastställa huruvida genomförandet av de båda grundläggarna delarna av detta villkor strider mot effektivitetsprincipen, och således huruvida de berörda har möjlighet att få sina på varandra följande visstidsanställningar omvandlade till en tillsvidareanställning i fall av missbruk.
73. Mot bakgrund av vad som anförts ovan beträffande de villkor som föreskrivs i artikel 20 första stycket i kollektivavtalet anser jag att klausul 5.1 b i ramavtalet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för ett nationellt regelverk av det slag som avses i det nationella målet, förutsatt att nämnda övre tidsgräns gör det möjligt att skilja mellan jordbruksarbetare som anställts för att tillgodose tillfälliga säsongsbundna behov och jordbruksarbetare som utför varaktigt eller permanent arbete, att den beräknas på ett sätt som inte innebär att effektiviteten av denna förebyggande och/eller beivrande åtgärd minskas, att det finns effektiva kontroller för att förhindra och/eller beivra missbruk vid genomförandet av detta villkor och att de närmare villkoren för utövande av rätten att få en visstidsanställning omvandlad till en tillsvidareanställning inte strider mot likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.
3) De undantag som anges i artikel 20 andra stycket i kollektivavtalet
74. Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen inte har begärt att domstolen ska bedöma huruvida de undantag som anges i artikel 20 andra stycket i kollektivavtalet är förenliga med unionsrätten. För fullständighetens skull och för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar anser jag emellertid att det är lämpligt att beakta dem i min bedömning och att göra några korta överväganden rörande dem.
75. När den italienska regeringen vid förhandlingen anmodades att precisera skälen till att den rätt till omvandling av anställningsförhållandet som föreskrivs i artikel 20 första stycket i kollektivavtalet inte gäller de båda första kategorier av arbetstagare som anges i andra stycket i nämnda artikel förklarade den att målet med dessa undantag är att begränsa omvandlingen av anställningsförhållanden till endast det fall där på varandra följande visstidsanställningsavtal används för permanenta och varaktiga behov.( 51 )
76. Vad gäller det första undantaget , som avser visstidsanställda som ursprungligen har anställts på grundval av anställningsavtal med en garanti om minst 100 arbetsdagar och som uttryckligen avser arbetstagare som har anställts ”för att utföra flera säsongsarbeten och/eller tjänstgöra under flera perioder under året och för vilka företaget under alla omständigheter är skyldigt att garantera minst 100 arbetsdagar årligen”,( 52 ) har den italienska regeringen förklarat att i de avtal som berörs av detta undantag ska det anges vilka arbetsveckor arbetstagarna är skyldig att vara tillgängliga, varigenom en faktiskt kontinuitet etableras som garanterar arbetstagaren en stabilitet, samtidigt som jordbruksarbetets särdrag beaktas.
77. Vad gäller det andra villkoret , som avser visstidsanställda som ursprungligen har anställts på grundval av anställningsavtal med en varaktighet på över 180 faktiska arbetsdagar, vilka ska utföras inom ramen för ett enda sammanhängande anställningsförhållande, har den italienska regeringen preciserat att i detta fall ingås ett enda visstidsanställningsavtal för en bestämd period, vilket således gör det möjligt att förhindra ingående av flera på varandra följande visstidsanställningsavtal.
78. Som det framgår av dessa förklaringar från den italienska regeringen förefaller jordbruksverksamhetens säsongsbundenhet förklara varför dessa båda typer av anställningsavtal är undantagna från rätten att få sin visstidsanställning omvandlad till en tillsvidareanställning, vilken således är förbehållen arbetstagare som uppfyller villkoren i artikel 20 första stycket i kollektivavtalet.
79. Som kommissionen gjorde gällande i sina skriftliga yttranden är förhållandet mellan undantagen i artikel 20 andra stycket i kollektivavtalet och de villkor som anges i första stycket i denna artikel emellertid inte uppenbart. Även om de anställningsavtal som föreskrivs i dessa undantag erbjuder större trygghet och stabilitet för visstidsanställda, framgår det emellertid inte av den lagstiftning som avses i det nationella målet att det för användningen av de båda typer av avtal som avses i det första och det andra undantaget föreskrivs restriktioner bland annat om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas, i den mening som avses i klausul 5.1 c i ramavtalet.
80. Vad slutligen gäller det tredje undantaget som föreskrivs i artikel 20 andra stycket i kollektivavtalet avser detta visstidsanställda som har anställts för att ersätta frånvarande arbetstagare som har rätt att behålla sin anställning. Det ska erinras om att domstolen tidigare har slagit fast att anställningar för att tillfälligt ersätta en arbetstagare i syfte att tillgodose arbetsgivarens tillfälliga behov av personal i princip är förenliga med klausul 5 i ramavtalet, förutsatt att visstidsanställningsavtal inte förnyas för utförande av permanenta och varaktiga arbetsuppgifter i syfte att tillgodose arbetsgivarens permanenta och varaktiga behov av personal.( 53 )
81. Det ska erinras om att det under alla omständigheter ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma om tillämpningsvillkoren för och ett effektivt genomförande av det regelverk som avses i det nationella målet, betraktat i sin helhet, utgör en lämplig åtgärd för att förhindra och beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt i den mening som avses i klausul 5.1 b i ramavtalet.
82. För det fall att den hänskjutande domstolen skulle konstatera att det nationella regelverk som avses i det nationella målet inte omfattar någon av de åtgärder som krävs enligt klausul 5.1 b och c i ramavtalet, behöver den kontrollera huruvida användningen av på varandra följande visstidsanställningsavtal i jordbrukssektorn kan motiveras av en objektiv grund, i den mening som avses i klausul 5.1 a i ramavtalet.( 54 )
b) Utgör den allmänna bestämmelse som anges i artikel 20 första stycket i kollektivavtalet en lämplig förhindrande och/eller beivrande åtgärd, i den mening som avses i klausul 5.1 a i ramavtalet?
83. Det ska inledningsvis erinras om att det av punkt 7 i de allmänna övervägandena i ramavtalet framgår att avtalsparterna ansåg att användning av visstidsanställningsavtal som grundar sig på objektiva grunder är ett sätt att förhindra missbruk.( 55 ) Av domstolens praxis följer att begreppet ”objektiv grund”, i den mening som avses i klausul 5.1 a i ramavtalet, ska förstås så, att det avser precisa och konkreta omständigheter som är kännetecknande för en viss verksamhet och som därför kan motivera att på varandra följande visstidsanställningar används i en särskild situation. Enligt domstolen kan dessa omständigheter till exempel följa av att de arbetsuppgifter för vilkas utförande avtal om visstidsanställning har ingåtts är av ett särskilt slag och har vissa inneboende egenskaper eller, i förekommande fall, av en medlemsstats strävan efter att uppnå ett berättigat socialpolitiskt mål. Domstolen har preciserat att en nationell bestämmelse i vilken det endast på ett allmänt och abstrakt sätt, i form av en föreskrift i lag eller annan författning, anges att på varandra följande visstidsanställningar får användas däremot inte uppfyller dessa krav.( 56 ) Domstolen har slagit fast att en sådan rent formell bestämmelse nämligen inte ger några objektiva eller klara kriterier för bedömningen av huruvida förnyelsen av visstidsanställningar faktiskt sker för att tillgodose ett verkligt behov, huruvida den är ägnad att uppnå det eftersträvade målet och huruvida den är nödvändig för att uppnå detta mål. En sådan bestämmelse medför därför en reell risk för att denna typ av anställningsavtal missbrukas och är följaktligen inte förenlig med ramavtalets syfte och ändamålsenliga verkan.( 57 )
84. Den italienska regeringen har i förevarande fall gjort gällande att jordbrukssektorn kännetecknas av produktionens säsongsbundenhet, oförutsebara väderförhållanden, avsaknaden av kontinuerlig sysselsättning och arbetskraftens stora rörlighet och naturliga rotation. Den har betonat att detta medför tillfälliga och specifika behov som kan tillgodoses effektivt endast genom användning av visstidsanställningar, utan att detta innebär att anställningarna är otrygga.( 58 )
85. Det ska härvid erinras om att det av domstolens praxis följer att det förhållandet att en arbetstagare anställs tillfälligt för att tillgodose arbetsgivarens tillfälliga och specifika behov av personal i princip kan utgöra en ”objektiv grund”, i den mening som avses i klausul 5.1 a i ramavtalet.( 59 ) Som jag har påpekat ovan är det klart att säsongsbundenheten hos viss jordbruksverksamhet kan medföra tillfälliga men återkommande anställningsbehov för den berörda arbetsgivaren.( 60 ) Av domstolens praxis följer att det däremot inte kan godtas att visstidsanställningar får förnyas för arbetstagare som på ett permanent och varaktigt sätt utför arbetsuppgifter som ingår i den normala verksamheten inom den ifrågavarande sektorn. Domstolen har preciserat att i det avseendet krävs enligt klausul 5.1 a i ramavtalet att det görs en konkret kontroll av att förnyelsen av på varandra följande visstidsanställningar syftar till att tillgodose tillfälliga behov.( 61 )
86. Det ska dock, för det första, påpekas att det nationella regelverk som avses i det nationella målet, betraktat i sin helhet, det vill säga med beaktande av de villkor som ställs för utövande av rätten till omvandling av ett anställningsförhållande och undantagen från denna rättighet, i princip förefaller att syfta till att, med hänsyn till jordbrukssektorns särdrag, skilja mellan anställningsförhållanden som syftar till att täcka tillfälliga behov och sådana som syftar till ett permanent och varaktigt utförande av arbetsuppgifter som ingår i den normala verksamheten i sektorn i fråga. Av begäran om förhandsavgörande framgår emellertid att de på varandra följande anställningsavtal som avses i det nationella målet inte endast verkar ha ingåtts för att tillgodose arbetsgivarens tillfälliga behov, utan snarare ingicks för att tillgodose dennes permanenta och varaktiga behov.( 62 ) Som kommissionen har angett framgår det av de nationella ärendehandlingarna att vissa av de avtal som hade ingåtts med klagandena i det nationella målet avsåg ”vedertagna och kontinuerliga tekniska, produktiva och organisatoriska behov, om än inom ramen för säsongsarbete”.( 63 ) Det ska även påpekas att klagandena i det nationella målet i sina skriftliga yttranden har hävdat att i det fall att uppgifterna angavs i deras anställningsavtal, kunde man se att de anställdes för att utföra ”underhåll av grönytor” respektive ”arbete på fälten eller trädgårdsarbete”, vilket enligt dem är vanliga, löpande arbeten i jordbrukssektorn och särskilt inom vinodling.( 64 )
87. Det ska för det andra påpekas att enligt de olika visstidsanställningsavtal som ingicks med klagandena i det nationella målet utfördes liknande uppgifter under flera år och avtalen täckte nästan hela de berörda kalenderåren. Dessa anställningsförhållanden kan följaktligen ha tillgodosett ett behov som inte var tillfälligt utan som tvärtom var varaktigt. Det ankommer därför på den hänskjutande domstolen att fastställa om användningen av de på varandra följande anställningsavtal som avses i det nationella målet svarade mot arbetsgivarens rent tillfälliga behov eller hade samband med dennes permanenta behov.( 65 ) Det ska erinras om att det ankommer på de nationella myndigheter och domstolar som ska genomföra införlivandeåtgärderna till direktiv 1999/70 och som således har att avgöra hur på varandra följande avtal om visstidsanställning ska klassificeras, att i varje enskilt fall undersöka alla omständigheter i målet eller ärendet under beaktande av bland annat det antal av dessa på varandra följande avtal som ingåtts med samma person eller för fullgörandet av ett och samma arbete, i syfte att utesluta att visstidsanställning missbrukas av arbetsgivarna.( 66 )
V. Förslag till avgörande
88. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) på följande sätt:
1) Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP,
ska tolkas så, att
den inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken de allmänna bestämmelser som reglerar visstidsanställningsförhållanden och som syftar till att förhindra och beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar, vilka har antagits för att genomföra direktiv 1999/70, inte är tillämpliga på anställningsförhållanden mellan arbetsgivare och visstidsanställda inom jordbrukssektorn, och enligt vilken särskilda regler är tillämpliga på denna sektor, förutsatt att dessa särskilda regler uppfyller de krav som följer av denna klausul, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
2) Klausul 5 i ramavtalet
ska tolkas så, att
den inte utgör hinder för ett kollektivavtal som är tillämpligt inom jordbrukssektorn och i vilket det föreskrivs att en jordbruksarbetare, som villkor för att få sin visstidsanställning omvandlad till en tillsvidareanställning, ska ha utfört minst 180 faktiska arbetsdagar hos samma företag inom 12 månader från anställningsdatumet och ska utöva denna rättighet inom en preklusionsfrist på sex månader från den dag då den 180:e faktiska arbetsdagen utfördes, förutsatt att
– denna övre tidsgräns gör det möjligt att skilja mellan jordbruksarbetare som anställs för att tillgodose tillfälliga säsongsbundna behov och jordbruksarbetare som utför arbete av varaktig eller permanent karaktär,
– den beräknas på ett sätt som inte innebär att effektiviteten av denna förebyggande och/eller beivrande åtgärd minskas,
– det finns effektiva kontroller för att förhindra och/eller beivra missbruk vid genomförandet av detta villkor, och
– de närmare villkoren för utövande av rätten att få en visstidsanställning omvandlad till en tillsvidareanställning inte strider mot likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen,
– vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
1 Originalspråk: franska.
2 Ramavtalet om visstidsarbete som undertecknades den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet) och återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP ( EGT L 175, 1999, s. 43 ).
3 Vad gäller jordbrukssektorn har domstolen tolkat klausul 4.1 i ramavtalet i domen av den 8 maj 2025, L.T. m.fl. (Sociala förmåner för visstidsanställda jordbruksarbetare) (C-212/24, C-226/24 och C-227/24, EU:C:2025:341).
4 GURI nr 235 av den 9 oktober 2001.
5 Av de rättsliga ramar som beskrivs i begäran om förhandsavgörande framgår att lydelsen i artikel 20 i detta kollektivavtal återges i de nationella kollektivavtalen av den 25 maj 2010 och den 22 oktober 2014.
6 Den hänskjutande domstolen har förklarat att den i sin praxis har tolkat artikel 5.4 ter i lagstiftningsdekret nr 368/2001 i fall där artikel 10.2 i lagstiftningsdekretet, vilken avses i det nationella målet, inte var tillämplig på grund av den omständigheten att arbetsgivaren var ett icke-vinstdrivande offentligt organ och inte var att betrakta som ett jordbruksföretag enligt nationell rätt.
7 Den hänskjutande domstolen har angett att enligt artikel 5.4‑ter i lagstiftningsdekret nr 368/2001 är bestämmelserna i den artikeln avseende omvandlingen till tillsvidareanställningsavtal när på varandra följande visstidsanställningsavtal som tillsammans har en viss längd upphör ”inte tillämpliga på säsongsbunden verksamhet”.
8 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till dom nr 34561 som meddelades av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) den 11 december 2023 (Rv. 669564-02).
9 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till dom nr 26196/2024 som meddelades av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) den 7 oktober 2024. I handlingarna i målet vid EU‑domstolen hänvisas även till dom nr 25393/2024 som meddelades av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) den 23 september 2024.
10 Se dom av den 15 maj 2003, Salzmann (C-300/01, EU:C:2003:283, punkt 31), och dom av den 29 januari 2026, Fondazione Teatro alla Scala di Milano (C-668/24, EU:C:2026:60, nedan kallad domen Fondazione Teatro alla Scala di Milano punkt 35).
11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2023, Ministero dell’Istruzione och INPS (C-270/22, EU:C:2023:933, punkt 34).
12 Se, analogt, dom av den 4 september 2025, Gnattai (C-543/23, EU:C:2025:653, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
13 Dom av den 8 maj 2025 (C-212/24, C-226/24 och C‑227/24, EU:C:2025:341, punkt 43).
14 Det ska erinras om att de tre åtgärder som anges i klausul 5.1 a–c i ramavtalet rör objektiva grunder för förnyad visstidsanställning, den övre sammanlagda tidsgränsen för flera på varandra följande visstidsanställningar respektive det antal gånger som en visstidsanställning får förnyas. Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl. (C‑22/13, C‑61/13 till C‑63/13 och C‑418/13, nedan kallad domen i målet Mascolo m.fl., EU:C:2014:2401, punkt 74), dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl. (C‑103/18 och C‑429/18, nedan kallad domen i målet Sánchez Ruiz m.fl., EU:C:2020:219, punkt 83), och dom av den 13 maj 2026, kommissionen/Italien (Avsaknad av åtgärder för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt) (C‑155/25, EU:C:2026:405, punkt 31).
15 Såsom jag erinrade om i mitt förslag till avgörande i målet Obadal (C‑418/24, EU:C:2025:772, punkt 53). Vad gäller förhållandet mellan klausulerna 5.1 och 5.2 b i ramavtalet, såsom detta framgår av domstolens fasta praxis, och skillnaden mellan de typer av åtgärder som avses (förhindrande och beivrande) och de olika ordningar som är tillämpliga på dem, se punkterna 50–55 i det förslaget till avgörande.
16 Se, bland annat, dom av den 15 april 2008, Impact (C‑268/06, EU:C:2008:223, punkt 70 och där angiven rättspraxis), och dom av den 14 april 2026, Obadal (C‑418/24, nedan kallad domen i målet Obadal, EU:C:2026:291, punkt 43).
17 Se, bland annat, dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl.. (C‑212/04, nedan kallad domen i målet Adeneler m.fl., EU:C:2006:443, punkterna 81 och 91) och domen i målet Obadal (punkt 44).
18 Se bland annat, för ett liknande resonemang, domen i målet Adeneler m.fl. (punkterna 81 och 91) och domen i målet Obadal (punkt 43).
19 Se domen i målet Adeneler m.fl. (punkt 94 ) och domen i målet Obadal (punkt 45).
20 Se domen i målet Adeneler (punkt 102) och domen i målet Obadal (punkt 46).
21 Se, nyligen, domen i målet Obadal (punkt 48 och där angiven rättspraxis).
22 Se, bland annat, domen i målet Sánchez Ruiz m.fl. (punkt 90). Se även domen i målet Obadal (punkt 49 och där angiven rättspraxis).
23 Se, bland annat, domen i målet Sánchez Ruiz m.fl. (punkt 91) och domen i målet Obadal (punkt 50 och där angiven rättspraxis).
24 Se bland annat, för ett liknande resonemang, domen i målet Adeneler m.fl. (punkt 63), samt dom av den 15 april 2008, Impact (C-286/06, EU:C:2008:223, punkt 88), och dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl. (C‑378/07–C‑380/07, nedan kallad domen i målet Angelidaki m.fl., EU:C:2009:250, punkt 73).
25 I punkt 6 i de allmänna övervägandena i ramavtalet anges att tillsvidareanställning är det generella anställningsförhållandet och förbättrar arbetstagarnas livskvalitet och ökar prestationer i arbetet.
26 Se dom av den 22 november 2005, Mangold (C‑144/04, EU:C:2005:709, punkt 64).
27 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Adeneler m.fl. (punkt 63), domen i målet Mascolo m.fl. (punkt 72), dom av den 25 oktober 2018, Sciotto (C‑331/17, nedan kallad domen i målet Sciotto, EU:C:2018:859, punkt 30), och domen i målet Obadal (punkt 57 och där angiven rättspraxis).
28 Beträffande dessa särskilda sektorer, se dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl. (C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, nedan kallad domen i målet Fiamingo m.fl., EU:C:2014:2044), domen i målet Mascolo m.fl. , dom av den 26 februari 2015, kommissionen/Luxemburg (C‑238/14, EU:C:2015:128), dom av den 14 september 2016, Pérez López (C‑16/15, EU:C:2016:679), domen i målet Sciotto , dom av den 8 maj 2019, Rossato och Conservatorio di Musica F.A. Bonporti (C‑494/17, EU:C:2019:387), och domen i målet Fondazione Teatro alla Scala di Milano.
29 Se domen i målet Sciotto (punkterna 46–48) och domen i målet Fondazione Teatro alla Scala di Milano (punkt 52).
30 Se domen i målet Fondazione Teatro alla Scala di Milano (punkt 52). Det ska erinras om att det i andra stycket i inledningen till ramavtalet anges att ”[a]vtalets parter fastslår att tillsvidareanställning är och kommer att fortsätta att vara den generella formen av anställningsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare” och att ”visstidsanställningar, under vissa omständigheter, svarar mot både arbetsgivares och arbetstagares behov”.
31 I tredje stycket i inledningen till ramavtalet anges att ”[i] detta avtal fastställs allmänna principer och minimikrav för visstidsarbete. Vid den detaljerade tillämpningen av dessa måste hänsyn tas till specifika nationella, bransch- och säsongförhållanden .” Min kursivering.
32 I punkt 10 i de allmänna övervägandena i ramavtalet preciseras att ”[e]nligt detta avtal hänskjuts till medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att ombesörja tillämpningen av avtalets allmänna principer, minimikrav och bestämmelser, så att hänsyn kan tas till varje medlemsstats specifika situation och till förhållanden inom enskilda sektorer och yrken, däribland säsongsbetonat arbete”.
33 Se dom av den 7 september 2006, Marrosu och Sardino (C‑53/04, EU:C:2006:517, punkt 45), och domen i målet Sciotto (punkt 35 och där angiven rättspraxis).
34 Se domen i målet Sciotto (punkt 60) och domen i målet Fondazione Teatro alla Scala di Milano (punkt 60).
35 Se punkterna 31–35 ovan.
36 Den italienska regeringen preciserade vid förhandlingen att denna avsaknad av samband mellan den övre tidsgränsen på 180 dagar och jordbrukets säsonger förklaras av den omständigheten att det för att beakta hela jordbruksåret skulle krävas en bestämmelse som föreskrev 365 dagar och inte 180 arbetsdagar, såsom det föreskrivs i den aktuella åtgärden.
37 Den italienska regeringen förklarade som svar på en fråga från domstolen vid förhandlingen att ”anställningsdatumet” sammanfaller med det datum då det första visstidsanställningsavtalet ingås mellan parterna, eftersom de faktiska arbetsdagarna räknas ända fram till slutet av perioden om 12 månader, även om flera på varandra följande visstidsanställningsavtal ingås under denna period.
38 Enligt den italienska regeringen är jordbruksverksamheten till sin natur strukturellt fragmenterad under hela jordbruksåret, som traditionellt sträcker sig från november till oktober följande år.
39 Enligt den italienska regeringen rör det sig om ett system kallat ”Unimens Post Agri”. Den italienska regeringen har preciserat att de registrerade uppgifterna kan kontrolleras såväl hos arbetsministeriet som hos INPS. Det finns även blanketter kallade ”UniLav”, som förvaras hos arbetsförmedlingarna och som är tillgängliga via informationssystemet vid ministeriet för arbete och socialpolitik.
40 Jag förstår snarast denna precisering av den italienska regeringen så, att villkoret avseende 180 faktiska arbetsdagar inom en period av 12 månader inte beaktar fullgörandet av ett helt produktionsår, utan verkar beakta den säsongsbundenhet som kännetecknar en stor del av verksamheten inom jordbrukssektorn.
41 Denna åtskillnad förefaller emellertid snarare att framgå av förhållandet mellan den allmänna regeln och dess undantag. Se punkt 78 ovan.
42 Kommissionen har gjort gällande att i motsats till de allmänna bestämmelser som är tidsmässigt tillämpliga ( ratione temporis ) på andra sektorer som inte är undantagna från tillämpningen av lagstiftningsdekret nr 368/2001 föreskrivs i artikel 20 första stycket i kollektivavtalet att den övre tidsgränsen för visstidsanställningsavtal inte ska uttryckas i kalenderdagar, utan i faktiska arbetsdagar, och att detta är fallet även med de senare allmänna bestämmelser som anges i decreto legislativo 15 giugno 2015, n. 81 – Disciplina organica dei contratti di lavoro e revisione della normativa in tema dimansioni, a norma dell’articolo 1, comma 7, della legge 10 dicembre 2014, n. 183 (lagstiftningsdekret nr 81 om systematisk reglering av anställningskontrakt och översyn av lagstiftningen om sysselsättningsskyldigheter, enligt artikel 1.7 i lag nr 183 av den 10 december 2014) av den 15 juni 2015 (GURI nr 144 av den 24 juni 2015, ordinarie tillägg nr 34) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 81/2015)).
43 I de målen hade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) i begäran om förhandsavgörande, i sin redogörelse för de aktuella bestämmelserna, angett att sjömännens anställningsavtal inte omfattades av lagstiftningsdekret nr 368/2001 utan av sjöfartslagen.
44 Se domen i målet Fiamingo m.fl. (punkt 70).
45 För fullständighetens skull ska det påpekas att det av ärendehandlingarna vid domstolen framgår att det i artikel 5.4 bis i lagstiftningsdekret nr 368/2001, som innehöll allmänna bestämmelser som var tidsmässigt tillämpliga ( ratione temporis ), föreskrevs att en visstidsanställning automatiskt skulle omvandlas till en tillsvidareanställning när den övre tidsgränsen på 36 månader hade överskridits. Den hänskjutande domstolen har angett att denna övre tidsgräns senare sänktes till 12 månader genom lagstiftningsdekret nr 81/2015, utom under vissa omständigheter där det föreskrivs en möjlighet att fastställa en tidsgräns som inte i något fall överstiger 24 månader. Nämnda domstol har preciserat att undantaget för ”anställningsförhållanden mellan arbetsgivare inom jordbrukssektorn och visstidsanställda” har behållits i artikel 29.1 b i lagstiftningsdekret nr 81/2015.
46 Vid förhandlingen gjorde kommissionen gällande att det av yttrandena från klagandena i det nationella målet framgår att i artikel 8 i Contratto provinciale di lavoro per gli operai agricoli et florovivaisti della provincia di Brescia (Provinsiellt kollektivavtal för arbetstagare inom jordbruk och blomsterodling i provinsen Brescia), som undertecknades den 17 april 2008 mellan provinsiella arbetsgivarorganisationer och fackföringar inom jordbrukssektorn, uppställs som krav för rätten till omvandling av avtal en övre tidsgräns på 150 kontinuerliga arbetsdagar eller 180 icke-kontinuerliga arbetsdagar under ett ”kalenderår”. Kommissionen anser således att kollektivavtalet, oavsett om det är nationellt eller provinsiellt, gör det svårt eller till och med omöjligt att uppfylla de villkor som krävs för att utöva denna rättighet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta.
47 Bland annat är det lättare för arbetstagare som anställs i början av kalenderåret att uppfylla villkoren i den nationella åtgärd som avses i det nationella målet än för de som anställs senare under året.
48 Beslut av den 18 januari 2011 (C‑272/10, EU:C:2011:19).
49 Se domen i målet Angelidaki m.fl. (punkterna 168–176) samt beslut av den 12 juni 2008, Vassilakis m.fl. (C‑364/07, EU:C:2008:346, punkterna 138–150), och beslut av den 24 april 2009, Koukou (C‑519/08, EU:C:2009:269, punkterna 73–81 och 92–102).
50 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 18 januari 2011, Berkizi-Nikolakaki (C‑272/10, nedan kallat beslutet i målet Berkizi-Nikolakaki , EU:C:2011:19, punkt 61).
51 Den italienska regeringen påpekade vid förhandlingen att under den period som avses i det nationella målet var klagandena i det nationella målet inte anställda som arbetstagare som omfattas av en av dessa båda första kategorier av arbetstagare.
52 Se artikel 18 b i kollektivavtalet, som återges i punkt 6 ovan.
53 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Mascolo m.fl. (punkt 101) och domen i målet Sánchez Ruiz m.fl. (punkterna 72, 75 och 77 och där angiven rättspraxis).
54 Se, analogt, domen i målet Sciotto (punkt 37).
55 Se domen i målet Sciotto (punkt 39 och där angiven rättspraxis).
56 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Angelidaki m.fl. (punkterna 96 och 97), domen i målet Sánchez Ruiz m.fl. (punkterna 66 och 67), och domen i målet Sciotto (punkterna 39 och 40).
57 Se, bland annat, domen i målet Angelidaki m.fl. (punkterna 98 och 100), domen i målet Mascolo m.fl. (punkt 88), domen i målet Sánchez Ruiz m.fl. (punkt 68) och domen i målet Sciotto (punkt 40).
58 Den italienska regeringen har angett att närmare 90 procent av arbetskraften i den italienska jordbrukssektorn är anställd enligt visstidsanställningsavtal.
59 Se, bland annat, domen i målet Angelidaki m.fl. (punkt 102), domen i målet Mascolo m.fl. (punkt 91) och domen i målet Sciotto (punkt 47).
60 Se punkterna 8, 42 och 43 ovan.
61 Vad särskilt gäller sektorn för opera- och konserthusstiftelser se, analogt, domen i målet Sciotto (punkterna 49 och 50).
62 Sektorsspecifik verksamhet och säsongsbunden verksamhet är två olika typer av verksamhet även om de eventuellt kan överlappa varandra. Vissa specifika sektorer, såsom i förevarande fall jordbrukssektorn, eller exempelvis turismsektorn, kan innebära såväl tillfälliga som permanenta behov av arbetskraft.
63 Av ärendehandlingarna vid domstolen framgår för övrigt att i hälften av de visstidsanställningsavtal som ingicks mellan arbetsgivaren och A.M. hade det fält där de arbetsuppgifter som A.M. skulle utföra inte fyllts i.
64 Den hänskjutande domstolen har själv påpekat att en verksamhet som kan vara fortgående och som inte är beroende av säsongskalendern över vanliga arbetsuppgifter i nämnda jordbruksverksamhet utan av verksamhetens permanenta behov , inte i sig kan anses vara en säsongsbunden jordbruksverksamhet . Av ärendehandlingarna och särskilt av den praxis från den hänskjutande domstolen som det hänvisas till i begäran om förhandsavgörande framgår att med dessa permanenta behov avses bland annat verksamhetsbehov som finns under hela året , såsom vård, reparation och underhåll av anläggningar och maskiner och allmänna förberedelser inför nästa jordbruksår, vilket innebär att de arbetstagare som anställs varaktigt inom sådan verksamhet ska vara tillsvidareanställda och inte visstidsanställda, även när produktionsverksamheten som sådan, betraktad i sin helhet, anses vara av säsongsbunden karaktär . Se punkt 8 ovan.
65 Se domen i målet Sciotto (punkt 52).
66 Se domen i målet Fiamingo m.fl. (punkt 72 och där angiven rättspraxis).