Förslag till avgörande av generaladvokat Laila Medina föredraget den 17 september 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
LAILA MEDINA
föredraget den 17 september 2026( 1 )
Mål C ‑ 449/25
FV
mot
Serviciul pentru Imigrări al Judeţului Bihor
(begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Oradea (Appellationsdomstolen i Oradea, Rumänien))
” Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2004/38/EG – Artikel 21.1 FEUF – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Unionsmedborgarskap – Personkrets som omfattas – Härledd uppehållsrätt – Tredjelandsmedborgare – Förbud att erkänna registrerat partnerskap som ingåtts utomlands – Bestämmelse som skyddar fri rörlighet för unionsmedborgare och EES-medborgare – Registrerad gemenskap som har ingåtts i en annan medlemsstat i vilken ingen av dem har varit varaktigt bosatt – Ingen verkningsfull vistelse i den mottagande medlemsstaten – Familjeliv som utvecklats eller befästs – Nationell konstitutionell identitet – Artikel 4.2 FEU ”
1. Denna begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Oradea (Appellationsdomstolen i Oradea, Rumänien) avser vägran att bevilja uppehållsrätt på en medlemsstats territorium till en tredjelandsmedborgare som är partner till en medborgare i den medlemsstaten, varvid de två personerna har ingått registrerad gemenskap i en annan medlemsstat där ingen av dem har varit bosatt.
2. Målet handlar i sak om tolkningen av artikel 21.1 FEUF och specifikt frågan om huruvida en unionsmedborgare som reser till en annan medlemsstat i det enda syftet att ingå registrerad gemenskap, utan att bosätta sig där, därigenom har utövat rätten till fri rörlighet på ett sätt som ger den medborgarens partner en härledd uppehållsrätt i den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
3. I artikel 2 i direktiv 2004/38( 2 ), som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
2. familjemedlem:
a) make eller maka,
b) den partner med vilken unionsmedborgaren har ingått ett registrerat partnerskap på grundval av lagstiftningen i en medlemsstat, om den mottagande medlemsstatens lagstiftning behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med äktenskap och i enlighet med villkoren i relevant lagstiftning i den mottagande medlemsstaten,
…
…”
4. Artikel 3 i direktiv 2004/38, med rubriken ”Förmånstagare”, har följande lydelse:
”1. Detta direktiv skall tillämpas på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren.
2. Utan att det påverkar de berördas personliga rätt att fritt röra sig eller uppehålla sig, och i överensstämmelse med nationell lagstiftning, skall den mottagande medlemsstaten underlätta inresa och uppehåll för följande personer:
…
b) den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande.
Den mottagande medlemsstaten skall företa en noggrann undersökning av de personliga förhållandena och motivera ett eventuellt beslut att neka dessa personer inresa till eller att uppehålla sig i den medlemsstaten.”
5. Artikel 6 i detta direktiv, med rubriken ”Uppehållsrätt i högst tre månader”, har följande lydelse:
”1. Unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium i högst tre månader …
2. Bestämmelserna i punkt 1 skall också tillämpas på familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren och som innehar ett giltigt pass.”
6. I artikel 7 i direktiv 2004/38, som har rubriken ”Uppehållsrätt för längre tid än tre månader”, anges följande i punkterna 1 och 2:
”1. Varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om den berörda personen
a) är anställd eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten, eller
b) för egen och sina familjemedlemmars räkning har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, eller
c) — är inskriven vid en privat eller statlig institution, som är erkänd eller finansierad av den mottagande medlemsstaten på grundval av dess lagstiftning eller administrativa praxis, med huvudsyftet att bedriva studier eller genomgå en yrkesutbildning
— samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten samt avger en försäkran till den behöriga nationella myndigheten, i form av en förklaring eller på något annat valfritt likvärdigt sätt, om att vederbörande har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja sig själv och familjen, så att de inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under deras vistelseperiod, eller
d) är familjemedlem som följer med eller ansluter sig till en unionsmedborgare som uppfyller kraven i a, b eller c.
2. Uppehållsrätten enligt punkt 1 skall även omfatta familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten, förutsatt att unionsmedborgaren uppfyller villkoren i punkt 1 a, 1 b eller 1 c.”
7. Direktivets artikel 16, med rubriken ”Allmän regel för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar”, har i leden 1 och 2 följande lydelse:
”1. Unionsmedborgare som har uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlemsstaten skall ha permanent uppehållsrätt där. …
2. Bestämmelserna i punkt 1 skall också tillämpas på familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, men som lagligt har uppehållit sig tillsammans med unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten under en period av fem på varandra följande år.”
B. Rumänsk rätt
1. Civillagen
8. I artikel 259 i Legea nr. 287/2009 privind Codul fiscal (lag nr 287/2009 om införande av civillagen) (nedan kallad civillagen) föreskrivs följande:
”1. Äktenskapet är ett förbund som frivilligt ingås av en man och kvinna, på de villkor som föreskrivs i lag.
2. En man och en kvinna har rätt att ingå äktenskap för att bilda familj.”
9. I artikel 277 i civillagen föreskrivs följande:
”1. Samkönade äktenskap är förbjudna.
2. Samkönade äktenskap som har ingåtts utomlands av rumänska medborgare eller av utländska medborgare erkänns inte i Rumänien.
3. Samkönade eller olikkönade registrerade partnerskap som har ingåtts utomlands av rumänska medborgare eller av utländska medborgare erkänns inte i Rumänien. [ ( 3 ) ]
4. Lagbestämmelserna om fri rörlighet på rumänskt territorium för medborgare i medlemsstaterna i Europeiska unionen och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska förbli tillämpliga.”
2. Brådskande regeringsdekret nr 194/2002
10. I artikel 50.1 och 50.2 i Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 194/2002 privind regimul străinilor în România (Brådskande regeringsdekret nr 194/2002 om regler för utländska medborgare i Rumänien) (nedan kallat brådskande regeringsdekret nr 194/2002), stipuleras följande:
”1. Uppehållstillstånd för utlänningar som har rest in i Rumänien på grundval av en visering för längre vistelse och för personer som är undantagna från kravet på visering för längre vistelse kan förlängas av Inspectoratul General pentru Imigrări (Generalinspektionen för immigration, Rumänien) eller av dess territoriella kontor (på de villkor som anges i detta avsnitt.
2. Tillfälliga uppehållstillstånd i Rumänien kan därefter förlängas med högst ett år endast om
…
(i) de allmänna villkor som anges i detta avsnitt är uppfyllda, liksom de särskilda villkoren för förlängning av uppehållstillståndet på grundval av det syfte för vilket förlängningen begärs.
…”
11. I artikel 62.3 och 62.3 2 i brådskande regeringsdekret nr 194/2002 fastslås:
”3. Uppehållstillstånd för utlänningar som är familjemedlemmar till en rumänsk medborgare kan förlängas om den rumänska medborgaren enligt lag har sin hemvist eller bosättning i Rumänien, på följande villkor:
…
b) Vad partner beträffar: om
(i) de uppvisar barnets födelseattest,
…
3 2 . Uppehållstillstånd för utländska familjemedlemmar till rumänska medborgare som har registrerats med uppehållsrätt i en annan medlemsstat i denna egenskap, kan förlängas om
(a) de inger handlingar som styrker att de har registrerats med uppehållsrätt i en annan medlemsstat i egenskap av familjemedlemmar till den rumänska medborgaren som har sin hemvist eller bosättning i Rumänien,
(b) de inger följande handlingar vid tidpunkten för ansökan:
…
(iii) Handlingar som styrker att de har registrerats med uppehållsrätt i en annan medlemsstat, i egenskap av familjemedlemmar till den rumänska medborgaren.
…”
12. I artikel 81.2 i brådskande regeringsdekret nr 194/2002 föreskrivs följande:
”Generalinspektionen för immigration ska förklara att utlänningar som befinner sig i någon av följande situationer vistas olagligt:
…
c) Utlänningen uppfyller inte eller uppfyller inte längre de villkor för inresa som anges i artikel 6 i kodexen om Schengengränserna eller de villkor för inresa och/eller vistelse som föreskrivs i detta brådskande regeringsdekret.
…”
II. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
13. Klaganden, FV, är en brittisk medborgare.
14. Den 12 juni 2024 ingick FV en registrerad gemenskap i Italien med GH, en rumänsk medborgare av samma kön med hemvist i Rumänien, i enlighet med den italienska lagstiftningen.( 4 ) När de ingick registrerad gemenskap var FV bosatt i Australien och GH i Rumänien. Ingen av dem var bosatt i Italien.
15. Den 1 januari 2025 reste FV in i Rumänien för att bosätta sig där tillsammans med sin partner, som tar hand om sin svårt funktionsnedsatta mor.
16. Den 21 februari 2025 gav FV in en ansökan till Serviciul pentru Imigrări al Județului Bihor (Invandringsmyndigheten i det administrativa området Bihor, Rumänien) (nedan kallad invandringsmyndigheten) om förlängning av sitt tillfälliga uppehållstillstånd i familjeåterföreningssyfte, eftersom den längsta tillåtna tiden för vistelse utan uppehållstillstånd enligt rumänsk rätt skulle löpa ut den 31 mars 2025.
17. Den 16 april 2025 utfärdade invandringsmyndigheten ett beslut om återvändande från rumänskt territorium (nedan kallat återvändandebeslutet). Enligt återvändandebeslutet hade FV:s vistelse enligt artikel 81.2 c i brådskande regeringsdekret nr 194/2002 blivit olaglig, varför FV enligt bestämmelserna i brådskande regeringsdekret nr 194/2002( 5 ) var skyldig att lämna rumänskt territorium och återvända till Förenade kungariket inom 30 dagar efter delgivningen av sagda beslut.
18. I skälen i återvändandebeslutet angavs att FV inte hade gett in bevis på att hon hade uppehållsrätt i en annan medlemsstat i Europeiska unionen som familjemedlem till en rumänsk medborgare. Hon hade inte heller barn med sin partner GH.
19. FV har invänt mot beslutet om återvändande och överklagat det till Curtea de Apel Oradea – Secția de contencios administrativ și fiscal (Appellationsdomstolen i Oradea – Avdelningen för förvaltnings- och skatterättsliga mål), i egenskap av domstol i första och sista instans. FV har gjort gällande att det följer av rättspraxis från EU-domstolen, i synnerhet av domen Coman( 6 ), att eftersom registrerade partnerskap mellan personer av samma kön erkänns av en EU-medlemsstat, Italien, är Rumänien skyldigt att erkänna familjeband som lagenligt har ingåtts i en annan medlemsstat, inbegripet sådana mellan personer av samma kön, för utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig. Hon har anfört att det beslut om återvändande som har meddelats mot henne innebär ett åsidosättande av hennes rätt till familjeliv, som slås fast i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) och i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), och av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig.
20. FV har också gjort gällande att vägran att förlänga uppehållstillståndet av skälet att registrerade partnerskap mellan personer av samma kön inte erkänns i nationell rätt utgör indirekt diskriminering av samkönade par och att svaranden är skyldig att utfärda ett tillfälligt uppehållstillstånd till henne av familjeåterföreningsskäl på grundval av artikel 21.1 FEUF, artikel 7 i direktiv 2004/38 och domen i Coman.
21. Invandringsmyndigheten har intagit ståndpunkten att det återvändandebeslut den utfärdat är lagenligt. Den har invänt mot att FV:s omständigheter skulle kunna ha omfattats av en av två kategorier enligt nationell rätt när det gäller partners. Hennes ansökan om förlängning av uppehållstillståndet har emellertid inte uppfyllt kriterierna för någon av kategorierna. Enligt invandringsmyndigheten är det första rekvisitet för förlängning av uppehållstillståndet det som anges i artikel 62.3 i brådskande regeringsdekret nr 194/2002, där det i fråga om partner anges att dessa ska ha barn tillsammans, vilket inte är fallet med klaganden och hennes partner. Det andra rekvisit som klaganden skulle ha kunnat omfattas av är, enligt motparten, det som föreskrivs i artikel 62.3 2 i brådskande regeringsdekret nr 194/2002 och som innebär att partnerna måste ha registrerats med uppehållsrätt i en annan medlemsstat. Klaganden har dock inte kunnat styrka detta.
22. Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att de rättsliga och faktiska omständigheterna i förevarande mål i två avseenden skiljer sig från det mål som föranlett domen i Coman där, för det första, personerna av samma kön var gifta och, för det andra, båda makarna tidigare hade varit varaktigt bosatta i en annan medlemsstat än destinationslandet. I förevarande mål har FV och hennes partner däremot ingått en registrerad gemenskap och inte varit varaktigt bosatta vare sig i den medlemsstat i vilken de ingick detta partnerskap eller i någon annan medlemsstat. Den hänskjutande domstolen har för ett liknande resonemang påpekat att det framgår av handlingarna i målet att Rumänien är den första medlemsstat som FV har bott i tillsammans med sin partner under en period på 90 dagar efter det att den registrerade gemenskapen ingicks.
23. Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att de företrädare som FV har utsett har bekräftat inför denna att FV och GH reste till Italien för att ingå registrerad gemenskap, eftersom registrerad gemenskap får ingås av samkönade personer enligt den medlemsstatens lagstiftning, medan det inte finns någon sådan juridisk konstruktion eller någon annan liknande konstruktion för personer av samma kön i den rumänska lagstiftningen.
24. Den hänskjutande domstolen har konstaterat att FV och hennes partner likväl har utnyttjat den rätt till fri rörlighet som den rumänska medborgaren har i egenskap av unionsmedborgare, för att resa till en annan medlemsstat – närmare bestämt Italien – som tillåter registrerad gemenskap mellan personer av samma kön, en rättshandling som inte kunde företas i Rumänien. Den nationella domstolen har konstaterat att om FV och hennes partner inte var personer av samma kön kunde de ha gift sig i Rumänien och att det då inte hade funnits något skäl för att neka förlängningen av FV:s uppehållstillstånd Rumänien.
25. Mot denna bakgrund har Curtea de Apel Oradea (Appellationsdomstolen i Oradea) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 21.1 [FEUF], i en situation där en unionsmedborgare har utövat sin rätt till fri rörlighet, genom att resa till en annan medlemsstat än den i vilken han eller hon är medborgare och genom att ingå registrerad [gemenskap] enligt italiensk rätt med en tredjelandsmedborgare av samma kön, tolkas så, att den utgör hinder för att myndigheterna i den medlemsstat i vilken unionsmedborgaren är medborgare vägrar att bevilja tredjelandsmedborgaren uppehållsrätt i den medlemsstaten med motiveringen att registrerade partnerskap mellan personer av samma kön inte erkänns i den medlemsstatens lagstiftning?”
26. Den tyska, den norska och den rumänska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till EU-domstolen. Samtliga dessa parter, samt den danska regeringen, var närvarande vid förhandlingen den 16 juni 2026. Med EU-domstolens tillstånd lästes FV:s skriftliga svar på de frågor som EU-domstolen ställt upp vid förhandlingen i närvaro av EU-domstolens ledamöter och parterna.
III. Bedömning
27. Inledningsvis ska det påpekas att FV överklagade återvändandebeslutet till den hänskjutande domstolen. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att återvändandebeslutet var en direkt följd av beslutet att inte bevilja förlängning av FV:s tillfälliga uppehållstillstånd. Immigrationsmyndigheten fann att FV:s vistelse i landet var olaglig från och med den 16 april 2025, efter avslaget på hennes ansökan om förlängning. Den hänskjutande domstolens fråga handlar därför snarare om huruvida villkoren för beviljande av en härledd uppehållsrätt är förenliga med unionsrätten, än huruvida återvändandebeslutet i sig är förenligt med unionsrätten.
28. Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artikel 21.1 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för myndigheterna i den medlemsstat i vilken en unionsmedborgare är medborgare att neka uppehållsrätt på den medlemsstatens territorium för en tredjelandsmedborgare med vilken den unionsmedborgaren har ingått registrerad gemenskap enligt nationell rätt i en annan medlemsstat, i vilken ingen av dem har varit varaktigt bosatt, med hänvisning till skälet att lagen i den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare inte erkänner registrerad gemenskap mellan personer av samma kön.( 7 )
29. Innan frågan beträffande om ett hinder för den fria rörligheten föreligger behandlas är det nödvändigt att fastställa om GH har utövat sin rätt till fri rörlighet på ett sätt som ger FV en härledd uppehållsrätt i Rumänien. Denna initiala fråga är avgörande, eftersom dessa frågeställningar endast kan aktualiseras om artikel 21.1 FEUF eller, vilket kan vara fallet, artikel 20 FEUF faktiskt är tillämplig på förevarande mål.
A. Frågan om rätten till fri rörlighet har utövats på ett sätt som ger partnern till en unionsmedborgare rätt till härledd uppehållsrätt
30. I förevarande mål reste GH, en rumänsk medborgare, till Italien enbart i syfte att ingå registrerad gemenskap med FV, en brittisk medborgare bosatt i Australien, utan att bosätta sig i Italien. När GH återvände till Rumänien ansökte FV om en härledd uppehållsrätt i Rumänien i egenskap av GH:s partner. Förevarande mål rör således en situation där en unionsmedborgare, efter att påstås ha utövat sin rätt till fri rörlighet, återvänder till den medlemsstat där han eller hon är medborgare och försöker åberopa denna rätt för att exempelvis erhålla uppehållsrätt för sin partner, som är tredjelandsmedborgare. Detta omnämns vanligtvis som en ”U-svängssituation”.( 8 )
1. Härledd uppehållsrätt enligt artikel 21.1 FEUF, med analog tillämpning av direktiv 2004/38
a) Allmän ram
31. I artikel 21.1 FEUF föreskrivs att varje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av bland annat de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen.( 9 ) Syftet med direktiv 2004/38 är, såsom framgår av domstolens fasta praxis, att underlätta utövandet av den grundläggande och individuella rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som unionsmedborgarna tillerkänns direkt i sagda bestämmelse.( 10 ) I skäl 5 i det direktivet anges att denna rätt, för att den ska kunna utövas under objektiva villkor som säkerställer värdighet, även bör beviljas dessa medborgares familjemedlemmar, oavsett nationalitet.( 11 )
32. Varken artikel 21.1 FEUF eller direktiv 2004/38 ger tredjelandsmedborgare som har familjeband eller personliga band till en unionsmedborgare någon självständig rätt. Den uppehållsrätt som tredjelandsmedborgare har enligt dessa bestämmelser är en rätt som härleds från den berörda unionsmedborgarens utövande av rätten till fri rörlighet. Syftet med och motiveringen för dessa härledda rättigheter grundar sig på att en vägran att bevilja dem dessa skulle kunna hindra unionsmedborgarens fria rörlighet.( 12 )
33. Vad gäller den rättsliga ram som reglerar dessa härledda rättigheter finns det två olika kategorier av tredjelandsmedborgare som avses i direktiv 2004/38 och som kan komma i åtnjutande av rättigheter i samband med en unionsmedborgares utövande av rätten till fri rörlighet och som är relevanta i förevarande mål.
34. Den första kategorin, enligt artikel 2.2 b i direktiv 2004/38, omfattar den partner med vilken unionsmedborgaren har ingått ett registrerat partnerskap på grundval av lagstiftningen i en medlemsstat, under förutsättning att lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med äktenskap. Om detta villkor är uppfyllt ska partnern anses vara en ”familjemedlem” till unionsmedborgaren och åtnjuter samtliga rättigheter som familjemedlemmar tillerkänns genom direktivet. Bestämmelsen omfattar således en situation där partnerskapet har ingåtts i laga ordning och erkänns som likvärdigt med äktenskap i den mottagande medlemsstaten.
35. Den andra kategorin, enligt artikel 3.2 b i direktiv 2004/38, omfattar den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt förhållande som vederbörligen bestyrkts, om förhållandet inte uppfyller villkoren i artikel 2.2 b i direktivet, exempelvis eftersom den mottagande medlemsstaten inte behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med äktenskap eller eftersom partnerskapet inte har registrerats formellt. I ett sådant fall ska partnern inte anses vara en ”familjemedlem” i den mening som avses i artikel 2.2 i direktiv 2004/38, men den mottagande medlemsstaten är likväl skyldig att underlätta partnerns inresa och vistelse. Artikel 3.2 b i det direktivet omfattar således en situation där förhållandet föreligger i praktiken men inte uppfyller de formella rättsliga krav som ställs för att betraktas som familjemedlem enligt artikel 2.2 b i samma direktiv.
36. För att en familjemedlem till en unionsmedborgare ska betraktas som förmånstagare enligt artikel 3 i direktiv 2004/38 i en av dessa egenskaper måste därför till att börja med den unionsmedborgare som de har en familjerelaterad eller personlig anknytning till omfattas av sagda direktivs räckvidd.( 13 )
37. Även om direktiv 2004/38 syftar till att underlätta och stärka unionsmedborgarnas utövande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, avser direktivets innehåll, såsom framgår av artikel 1 a i samma direktiv, villkoren för utövandet av denna rätt.( 14 )
38. EU-domstolen har således slagit fast att då det följer av en princip inom folkrätten att en medlemsstat inte får neka sina egna medborgare rätt att vistas inom det egna territoriet eller tillträde till detta och att medborgarna således har en ovillkorlig rätt att uppehålla sig där, reglerar direktivet följaktligen inte villkoren för en unionsmedborgares vistelse i den medlemsstat där han eller hon är medborgare. Följaktligen syftar direktivet inte heller till att inom den medlemsstatens territorium ge tredjelandsmedborgare som är knutna till unionsmedborgaren i egenskap av familjemedlemmar i den mening som avses i artikel 2.2 i direktivet en härledd uppehållsrätt eller till att underlätta vistelsen för den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt förhållande som vederbörligen bestyrkts, i den mening som avses i artikel 3.2 b i samma direktiv (nedan tillsammans kallade familjemedlemmar eller partnern).( 15 )
39. Härav följer att i den mån en unionsmedborgare inte omfattas av begreppet förmånstagare i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2004/38, det vill säga när unionsmedborgaren inte har flyttat till eller inte vistas i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare,( 16 ) omfattas inte heller en familjemedlem eller partnern till en sådan unionsmedborgare av detta begrepp i syfte att erhålla en härledd uppehållsrätt i den medlemsstaten, eftersom de rättigheter som familjemedlemmarna eller partnern tillerkänns genom direktivet inte är självständiga rättigheter utan härledda rättigheter som de förvärvar genom sin anknytning till den unionsmedborgare som är förmånstagare.( 17 )
40. EU-domstolen har emellertid slagit fast att även om tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar eller partner till en unionsmedborgare inte kan åberopa direktiv 2004/38 för att erhålla en härledd uppehållsrätt i den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare, eftersom direktivet inte är tillämpligt i den medlemsstaten, kan de under vissa omständigheter ändå åtnjuta en härledd uppehållsrätt med stöd av artikel 21.1 FEUF, nämligen när en vägran att bevilja en sådan rätt inskränker unionsmedborgarens rätt till fri rörlighet genom att avhålla honom eller henne från att utöva denna rätt i en annan medlemsstat.( 18 )
41. Som EU-domstolen har förklarat syftar beviljandet av en härledd uppehållsrätt till en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem eller partner till en unionsmedborgare och med vilken unionsmedborgaren har vistats i den mottagande medlemsstaten, när unionsmedborgaren återvänder till den medlemsstat där han eller hon är medborgare, det vill säga i en ”U-svängssituation”, till att undanröja det hinder som annars skulle kunna avhålla unionsmedborgaren från att lämna den medlemsstat där han eller hon är medborgare, genom att garantera att unionsmedborgaren vid återkomsten till den medlemsstaten kan fortsätta det familjeliv som han eller hon har utvecklat eller befäst i den mottagande medlemsstaten.( 19 ) EU-domstolen slog fast att även om direktiv 2004/38 inte omfattar ett sådant återvändande, ska villkoren för att bevilja en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till unionsmedborgaren en härledd uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten tillämpas analogt , eftersom det i båda fallen är unionsmedborgaren som är referensperson för en sådan härledd uppehållsrätt.( 20 ) Samma konstateranden gäller beträffande skyldigheten enligt artikel 3.2 b i direktiv 2004/38 att underlätta vistelsen för den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt förhållande som vederbörligen bestyrkts.
42. EU-domstolens resonemang grundar sig på principen att två objektivt jämförbara situationer ska behandlas lika. Såväl i situationen i värdmedlemsstaten som i ”U-svängssituationen” är det unionsmedborgaren som fungerar som referensperson och från vilken tredjelandsmedborgaren härleder sin uppehållsrätt. På motsvarande sätt är det i båda situationerna det familjeliv som har utvecklats eller befästs under en verkningsfull vistelse i värdmedlemsstaten som ska bevaras. Eftersom unionsrätten kräver att objektivt jämförbara situationer behandlas på samma sätt när det inte finns något objektivt skäl som motiverar en skillnad i behandling, får villkoren för beviljande av en härledd uppehållsrätt i princip inte vara strängare i ”U-svängssituationen” än i situationen i den mottagande medlemsstaten.( 21 )
b) Utvecklingen av rättspraxis när det gäller ”U-svängssituationen”
43. ”U-svängssituationen” aktualiserades för första gången i det mål som gav upphov till domen i målet Singh, vilket rörde fri rörlighet för personer som bedriver ekonomisk verksamhet.( 22 ) I det målet slog EU-domstolen fast att en medborgare i en medlemsstat som hade arbetat och varit bosatt i en annan medlemsstat tillsammans med sin make eller maka, som var tredjelandsmedborgare, vid återkomsten till den medlemsstat där unionsmedborgaren var medborgare hade rätt att åtföljas av sin make eller maka på villkor som var minst lika förmånliga som de som föreskrivs i unionsrätten, eftersom unionsmedborgaren annars skulle kunna avhållas från att över huvud taget utöva sin rätt till fri rörlighet.( 23 )
44. Detta resonemang utvidgades därefter i domen i målet Eind( 24 ) till situationer där en unionsmedborgare, efter att ha utövat sin rätt till fri rörlighet för att bedriva ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat, återvänder till den medlemsstat där han eller hon är medborgare utan att bedriva någon ekonomisk verksamhet där. EU-domstolen slog fast att unionsmedborgaren skulle kunna avhållas från att lämna den medlemsstat där han var medborgare för att arbeta i en annan medlemsstat om han inte kunde vara säker på att kunna återvända tillsammans med en familjemedlem, oavsett om vederbörande avsåg att bedriva någon ekonomisk verksamhet efter återkomsten eller inte.( 25 ) Det ekonomiska samband som fastställdes i domen i målet Singh krävdes således inte längre, och grunden för den härledda uppehållsrätten kom uteslutande att vara den fria rörlighetens ändamålsenliga verkan.( 26 )
45. Efter dessa domar uppkom frågan hur länge unionsmedborgaren och hans eller hennes familjemedlem måste vistas i den mottagande medlemsstaten innan de återvänder till den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare för att familjemedlemmen ska kunna erhålla en härledd uppehållsrätt i sistnämnda medlemsstat. För att besvara denna fråga fastställde EU-domstolen i domen i målet O. och B. den bedömningsram som ska tillämpas på denna komplexa fråga.
2. Den analytiska ram som etablerats av EU-domstolen i domen i O. och B.
46. Den bedömningsram som fastställdes i domen i målet O. och B. grundar sig på två olika, om än sammanhängande, kumulativa villkor, nämligen verkningsfull vistelse i den mottagande medlemsstaten och ett familjeliv som har utvecklats eller befästs under denna verkningsfulla vistelse. Om dessa två villkor är uppfyllda har en unionsmedborgares familjemedlem, som är tredjelandsmedborgare, rätt till en härledd uppehållsrätt i den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare. På motsvarande sätt medför uppfyllandet av dessa villkor även en skyldighet för den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare att underlätta vistelsen för den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt förhållande som vederbörligen bestyrkts, såsom föreskrivs i artikel 3.2 b i direktiv 2004/38, tillämpad analogt.( 27 )
a) Verkningsfull vistelse i den mottagande medlemsstaten enligt artikel 7 eller artikel 16 i direktiv 2004/38
47. I punkt 51 i domen i O. och B. fastslår EU-domstolen att ett sådant hinder för utövandet av rätten till fri rörlighet ”uppstår endast när unionsmedborgarens vistelse i den mottagande medlemsstaten är så verkningsfull att han eller hon kan utveckla eller befästa ett familjeliv i den medlemsstaten”. Denna formulering (”uppstår endast när”) innebär att en verkningsfull vistelse är ett nödvändigt villkor för att det ska föreligga ett hinder för den fria rörligheten och följaktligen för att en familjemedlem ska ha en härledd uppehållsrätt när unionsmedborgaren återvänder till den medlemsstat där han eller hon är medborgare.
48. EU-domstolen utvecklar därefter detta villkor genom att resonera utifrån två olika hypoteser. Enligt den första hypotesen,( 28 ) där unionsmedborgaren endast utövar de rättigheter som följer av artikel 6 i direktiv 2004/38, det vill säga vistas där i högst tre månader, exempelvis under helger eller semestrar, visar en sådan vistelse i princip inte någon avsikt att bosätta sig i den mottagande medlemsstaten på ett sådant sätt att ett familjeliv kan utvecklas eller befästas där. En vägran att bevilja en härledd uppehållsrätt vid återkomsten kommer följaktligen inte att avhålla unionsmedborgaren från att utöva de rättigheter som följer av artikel 6 i direktivet, och något hinder uppstår således inte. EU-domstolen bekräftar( 29 ) vidare att korta vistelser, även om de betraktas tillsammans, omfattas av den artikeln och inte ger upphov till någon härledd uppehållsrätt vid återkomsten.
49. Enligt den andra hypotesen,( 30 ) där unionsmedborgaren utövar de rättigheter som följer av artikel 7.1 i direktiv 2004/38, det vill säga vistas där under längre tid än tre månader och uppfyller villkoren i den bestämmelsen, utgör denna vistelse i princip ett uttryck för att unionsmedborgaren har bosatt sig i den mottagande medlemsstaten och därmed för en verkningsfull vistelse, och går hand i hand med att ett familjeliv utvecklas eller befästs där. Det är således en vistelse på mer än tre månader enligt artikel 7 i direktiv 2004/38 och, i än högre grad, permanent uppehållsrätt enligt artikel 16 i samma direktiv( 31 ) som utgör förutsättningen för en härledd uppehållsrätt vid återvändandet.
50. Av dessa två olika hypoteser följer att den härledda uppehållsrätt som en familjemedlem kan åtnjuta när unionsmedborgaren återvänder endast kan vara lika omfattande som de rättigheter som unionsmedborgaren faktiskt har utövat i den mottagande medlemsstaten. Om unionsmedborgaren endast har utövat sin rätt till fri rörlighet, som enligt artikel 6 i direktiv 2004/38, uppkommer ingen härledd uppehållsrätt vid återvändandet. Om unionsmedborgaren har utövat sin uppehållsrätt, som enligt artikel 7 eller artikel 16 i direktivet, kan en härledd uppehållsrätt uppkomma vid återvändandet. Den härledda rättigheten motsvarar således den rättighet som unionsmedborgaren har utövat. I än högre grad gäller samma resonemang beträffande skyldigheten enligt artikel 3.2 b i direktiv 2004/38 att underlätta vistelsen. Den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare ska underlätta vistelsen för den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt förhållande som vederbörligen bestyrkts, i den mån unionsmedborgaren har haft en verkningsfull vistelse i den mottagande medlemsstaten.
b) Familjeliv som utvecklats eller befästs under en verkningsfull vistelse
51. Om det faktiska villkoret om verkningsfull vistelse är uppfyllt, utgör utvecklandet eller befästandet av ett familjeliv under denna verkningsfulla vistelse ytterligare ett kumulativt villkor som måste vara uppfyllt för att det vid återvändandet ska uppkomma en skyldighet att bevilja en familjemedlem som är tredjelandsmedborgare en härledd uppehållsrätt (eller en skyldighet att underlätta vistelsen för den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt förhållande som vederbörligen bestyrkts).( 32 ) Eftersom denna bedömning kräver att de relevanta faktiska omständigheterna fastställs, ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida detta villkor är uppfyllt i det mål som är anhängigt vid den.( 33 )
52. En verkningsfull vistelse i den mottagande medlemsstaten, under vilken en unionsmedborgare och dennes familjemedlem utvecklar och befäster ett familjeliv, medför en skyldighet att bevilja en härledd uppehållsrätt vid återvändandet till den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare. På motsvarande sätt medför uppfyllandet av dessa två kumulativa villkor, när det gäller den partner med vilken unionsmedborgaren har utvecklat och befäst ett familjeliv under en verkningsfull vistelse i den mottagande medlemsstaten, en skyldighet att underlätta vistelsen i den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare. Utvecklandet och befästandet av ett familjeliv under en verkningsfull vistelse utgör en integrerad del av rätten till fri rörlighet och måste skyddas genom att följande hinder undanröjs: en vägran att bevilja en familjemedlem eller partner som är tredjelandsmedborgare uppehållsrätt eller att underlätta vistelsen för partnern i den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare, vilken skulle kunna hindra unionsmedborgarens fria rörlighet genom att avhålla denne från att utöva sin rätt till inresa och vistelse i den mottagande medlemsstaten, eftersom en sådan vägran skulle frånta unionsmedborgaren vissheten om att vid återvändandet kunna fortsätta det familjeliv som utvecklats och befästs där. När ett familjeliv under en verkningsfull vistelse varken har utvecklats eller befästs, finns det inte längre något familjeliv som den fria rörligheten syftar till att skydda och därmed inte heller någon grund för att vid återvändandet bevilja tredjelandsmedborgaren en härledd uppehållsrätt (eller ålägga en skyldighet att underlätta vistelsen för partnern).( 34 )
53. Denna tolkning bekräftades i domen i målet Altiner och Ravn( 35 ), där EU-domstolen slog fast att det avgörande kriteriet för att bevilja en härledd uppehållsrätt vid unionsmedborgarens återvändande är att det föreligger ett familjeliv som har utvecklats och befästs under en verkningsfull vistelse i den mottagande medlemsstaten och som inte har avbrutits före återvändandet. Den domen bekräftar att den analytiska ram som fastställdes i domen i målet O. och B. avser realiteten i det familjeliv som faktiskt har levts i den mottagande medlemsstaten under en verkningsfull vistelse, och inte enbart det formella genomförandet av en rättshandling där. Alla övriga omständigheter är relevanta faktorer vid en helhetsbedömning, men kan inte utgöra fasta kriterier för ett automatiskt avgörande.( 36 )
c) Tillämpning av denna ram i förevarande mål
54. Den analytiska ram som fastställdes i domen i målet O. och B. leder, när den tillämpas på omständigheterna i förevarande mål, till en entydig slutsats: det framgår att inget av de två kumulativa villkoren i denna ram är uppfyllt.
55. Vad gäller verkningsfull vistelse framgår det av beslutet om hänskjutande att GH inte har haft någon verkningsfull vistelse i Italien enligt artikel 7 eller artikel 16 i direktiv 2004/38. Hon reste till Italien enbart i syfte att ingå registrerad gemenskap med FV och återvände omedelbart därefter till Rumänien utan att bosätta sig i Italien. Som EU-domstolen slog fast i domen i målet O. och B.( 37 ) är det endast en vistelse som uppfyller villkoren i artikel 7.1 och 7.2 eller artikel 16.1 och 16.2 i direktiv 2004/38 som ger upphov till en härledd uppehållsrätt vid återvändandet, medan korta vistelser, såsom helger eller semestrar, även om de betraktas tillsammans, omfattas av artikel 6 i direktivet och inte uppfyller dessa villkor.
56. Vad gäller utvecklandet och befästandet av ett familjeliv uppfyller GH:s korta vistelse i Italien inte detta villkor i den mening som detta uttryck har getts i domen i målet O. och B.( 38 ) Även om ingåendet av registrerad gemenskap är en rättshandling av otvivelaktig personlig betydelse är det inte detsamma som att ha levt ett familjeliv i den mottagande medlemsstaten. Det framgår av beslutet om hänskjutande att GH, när den registrerade gemenskapen ingicks, hade hemvist i Rumänien och FV hade hemvist i Australien samt att FV anlände till Rumänien först cirka sex månader senare. Av beslutet om hänskjutande framgår i övrigt inte huruvida GH och FV levde tillsammans i Italien eller utvecklade sitt familjeliv där i någon konkret och faktisk mening. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att fastställa dessa faktiska omständigheter och, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter, bedöma huruvida ett familjeliv faktiskt utvecklades eller befästes under GH:s vistelse i Italien i den mening som avses i domen i målet O. och B.
57. Dessutom framgår det av beslutet om hänskjutande att det förflöt en betydande tid mellan GH:s korta resa till Italien och FV:s ankomst till Rumänien cirka sex månader senare. Denna omständighet är rättsligt relevant mot bakgrund av domen i målet Altiner och Ravn, där EU-domstolen slog fast att medlemsstaterna, innan de beviljar en härledd uppehållsrätt med stöd av artikel 21.1 FEUF, får kontrollera huruvida familjelivet mellan unionsmedborgaren och den familjemedlem som är tredjelandsmedborgare har avbrutits innan tredjelandsmedborgaren reste in i den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare.( 39 )
58. EU-domstolen har tidigare förklarat att det som kan avhålla unionsmedborgaren från att utöva sin rätt till fri rörlighet är risken för att unionsmedborgaren, vid återvändandet till den medlemsstat där han eller hon är medborgare, inte ska kunna fortsätta det ”familjeliv” med sina familjemedlemmar eller sin partner som har utvecklats eller befästs i den mottagande medlemsstaten. EU-domstolen medger att detta ”familjeliv” kan ha uppkommit i den mottagande medlemsstaten till följd av äktenskap eller familjeåterförening, men betonar likväl kravet på att ett familjeliv ska ha utvecklats under vistelsen i den mottagande medlemsstaten och måste skyddas vid återvändandet, snarare än själva genomförandet av rättshandlingen.( 40 )
59. Argumentet att utvecklandet av ett familjeliv ska förstås framåtblickande och att ingåendet av registrerad gemenskap således utgör en handling som syftar till ett framtida familjeliv och därför borde vara tillräckligt finner inget stöd i ordalydelsen i domen i målet O. och B., utan motsägs tvärtom direkt av den. Genomgående i den domen är EU-domstolens formuleringar tillbakablickande:( 41 ) De handlar om att skydda ett familjeliv som redan existerar och har utvecklats genom utövandet av rätten till fri rörlighet, inte om att främja den framtida utvecklingen av ett familjeliv som ännu inte har tagit form i den mottagande medlemsstaten.
60. Resonemanget om den avhållande verkan verkar samtidigt i två tidsdimensioner, med tidpunkten för ansökan om uppehållsrätt som referenspunkt. Sett bakåt från denna tidpunkt är den första frågan huruvida unionsmedborgaren under en verkningsfull vistelse i den mottagande medlemsstaten faktiskt har utvecklat och befäst ett familjeliv, vilket är en fråga om faktiska omständigheter som vid tidpunkten för ansökan antingen föreligger eller inte föreligger. Sett framåt från samma tidpunkt är den andra frågan huruvida en vägran att bevilja en härledd uppehållsrätt skulle hindra unionsmedborgaren från att fortsätta detta familjeliv vid återvändandet. Dessa två frågor är förbundna genom en tredje, hypotetisk dimension: huruvida unionsmedborgaren, om han eller hon vid tidpunkten för avresan hade vetat att det familjeliv som skulle utvecklas under utövandet av rätten till fri rörlighet inte skulle skyddas vid återvändandet, kanske aldrig över huvud taget skulle ha lämnat den medlemsstat där han eller hon är medborgare. Artikel 21.1 FEUF syftar till att undanröja denna avhållande verkan, det vill säga risken för att en unionsmedborgare, som är osäker på huruvida det familjeliv som utvecklats under utövandet av rätten till fri rörlighet kommer att skyddas vid återvändandet, kan vara mindre benägen att över huvud taget utöva rätten till fri rörlighet.( 42 )
61. Resonemanget om den avhållande verkan förutsätter att något konkret har utvecklats under vistelsen i den mottagande medlemsstaten och nu behöver skyddas. En framåtblickande tolkning skulle innebära att en unionsmedborgare skulle kunna utlösa det skydd som följer av artikel 21.1 FEUF, inte genom att faktiskt ha utvecklat ett familjeliv i en annan medlemsstat, utan enbart genom att ha vidtagit en rättslig åtgärd som kan ge upphov till ett familjeliv i framtiden. Detta är inte vad EU-domstolen slog fast i domen i målet O. och B., enligt vilken ett familjeliv faktiskt ska ha utvecklats och befästs under en verkningsfull vistelse, vilket är ett tillbakablickande krav som grundar sig på faktiska omständigheter som redan har inträffat.
62. Avsaknaden av en verkningsfull vistelse och att ett familjeliv har utvecklats och befästs i den mottagande medlemsstaten innebär att omständigheterna i förevarande mål inte förefaller kunna medföra att artikel 21.1 FEUF, som den har tolkats av EU-domstolen i domen i målet O. och B., blir tillämplig och att en vägran att bevilja FV en härledd uppehållsrätt i Rumänien därför inte utgör något hinder för GH:s utövande av sin rätt till fri rörlighet i den mening som avses i den bestämmelsen.
d) Kravet på verkningsfull vistelse som ett skydd för unionslagstiftarens befogenheter och den nationella konstitutionella identiteten
63. Om EU-domstolen skulle slå fast att en kort vistelse av det slag som är aktuellt i förevarande mål kan medföra att artikel 21.1 FEUF blir tillämplig, skulle ett sådant avsteg från befintlig rättspraxis i grunden utvidga tillämpningsområdet för reglerna om fri rörlighet och därigenom inskränka de befogenheter som medlemsstaterna behåller på familjerättens( 43 ) och utlänningsrättens( 44 ) områden, vilka båda ingår i området med frihet, säkerhet och rättvisa och således, enligt artikel 4.2 j FEUF, omfattas av delad befogenhet mellan medlemsstaterna och unionen. Om unionsmedborgaren inte på ett verkningsfullt sätt har utövat sin rätt till fri rörlighet så att en verklig och väsentlig anknytning till en annan medlemsstat har uppkommit, ankommer det på unionslagstiftaren, och inte på EU-domstolen, att avgöra huruvida tredjelandsmedborgare ska ges uppehållsrätt i sådana situationer. Detta skulle ske genom att unionslagstiftaren agerar med stöd av den rättsliga grund som anges i artikel 79.2 a FEUF eller artikel 81.3 FEUF och antar den sekundärrätt som krävs för detta ändamål.
64. I domen i målet Metock behandlade EU-domstolen befogenhetsfördelningen när det gäller åtgärder för att genomföra unionsmedborgarnas fria rörlighet. EU-domstolen förklarade att unionen har sin befogenhet med stöd av artiklarna 18.2 EG, 40 EG, 44 EG och 52 EG, vilka utgör de rättsliga grunder med stöd av vilka direktiv 2004/38 antogs.( 45 ) Dessa har nu ersatts av artiklarna 21.2 FEUF, 46 FEUF, 50 FEUF och 59 FEUF. EU-domstolen klargjorde vidare att gemenskapslagstiftaren ”är behörig att lagstifta … om rätten för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till en unionsmedborgare att resa in och uppehålla sig i den medlemsstat där denne har utövat sin rätt till fri rörlighet ” ”när den omständigheten att unionsmedborgarens familj inte kan följa med eller ansluta sig till unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten skulle undergräva unionsmedborgarens fria rörlighet genom att avskräcka denne från att utöva sin rätt till inresa och uppehåll i nämnda medlemsstat ”.( 46 )
65. Artiklarna 21.2, 46, 50 och 59 FEUF utgör rättsliga grunder när det gäller unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet genom att etablera sig i en annan medlemsstat än den där de är medborgare. Vad gäller rent interna situationer klargjorde EU-domstolen vidare att varken fördragsbestämmelserna om fri rörlighet eller de åtgärder som antagits för att genomföra dessa bestämmelser var tillämpliga. En skillnad i behandling mellan unionsmedborgare som inte utövar sin rätt till fri rörlighet och unionsmedborgare som gör det, vad gäller deras familjemedlemmars inresa och vistelse, faller således utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna om fri rörlighet och unionsmedborgarskap.( 47 )
66. Utanför området för bestämmelserna om fri rörlighet och unionsmedborgarskap skulle unionslagstiftaren kunna vidta åtgärder med stöd av artikel 79.2 a FEUF, som reglerar villkoren för familjeåterförening när det gäller familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare till unionsmedborgare som återvänder till den medlemsstat där de är medborgare, eller med stöd av artikel 81.3 FEUF, som reglerar familjerättsliga frågor med gränsöverskridande följder, men har ännu inte gjort detta när det gäller tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar eller partner till unionsmedborgare som återvänder till den medlemsstat där de är medborgare. En härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare i detta sammanhang kan emellertid inte anses ha någon uttrycklig rättslig grund i unionslagstiftningen. Det finns således ingen unionsrättslig bestämmelse som direkt ger en tredjelandsmedborgare uppehållsrätt i detta sammanhang.
67. Härav följer att artikel 21.1 FEUF inte bör ges en tolkning som går utöver vad som är absolut nödvändigt för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av den rätt till fri rörlighet som faktiskt har utövats. En mer långtgående tolkning skulle inkräkta på de befogenheter som medlemsstaterna har behållit och på de politiska vägval som unionslagstiftaren i framtiden kan göra med stöd av artikel 79.2 a FEUF och/eller artikel 81.3 FEUF. Det är därför som EU-domstolen i ”U-svängssituationer” har slagit fast att den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare är skyldig att bevilja tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgaren uppehållsrätt – eller att underlätta vistelsen för en tredjelandsmedborgare som är den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt förhållande som vederbörligen bestyrkts – men endast om unionsmedborgaren har utövat sin rätt till fri rörlighet genom en verkningsfull vistelse i den mottagande medlemsstaten, under vilken han eller hon har utvecklat och befäst ett familjeliv tillsammans med de berörda familjemedlemmarna eller partnern.( 48 )
68. Exempelvis begränsade EU-domstolen i domen i målet Coman befogenheterna för den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare vad gäller inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare endast i den mån det var absolut nödvändigt för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av de rättigheter som unionsmedborgarna har enligt artikel 21.1 FEUF.( 49 ) Denna begränsning har konsekvent varit knuten till förekomsten av en verklig och väsentlig anknytning mellan unionsmedborgarens utövande av rätten till fri rörlighet och situationen för den familjemedlem som är tredjelandsmedborgare, en anknytning som kravet på verkningsfull vistelse enligt artikel 7 eller artikel 16 i direktiv 2004/38 syftar till att säkerställa. Ett slopande av detta krav skulle riskera att utvidga unionsrättens räckvidd till den nationella utlänningsrättens område utöver vad som är absolut nödvändigt för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av rätten till fri rörlighet.
69. Den tröskel i form av en verkningsfull vistelse, som EU-domstolen i domen i målet O. och B. har härlett ur systematiken i och syftena med artikel 21.1 FEUF, säkerställer således att EU-domstolens tolkning av bestämmelsens tillämpningsområde inte inkräktar på de befogenheter som enligt fördragen är förbehållna medlemsstaterna eller som unionslagstiftaren har tilldelats befogenhet att utöva genom de tillämpliga lagstiftningsförfarandena.
70. Enligt min mening innebär kravet på verkningsfull vistelse, betraktat som en tröskel, att medlemsstaterna behåller ett reellt befogenhetsområde i frågor såsom familjerätt, vilka har direkt anknytning till deras konstitutionella identitet. Om denna tröskel togs bort och en enda kort vistelse ansågs vara tillräcklig för att en situation skulle omfattas av artikel 21.1 FEUF, med analog tillämpning av direktiv 2004/38, skulle unionsrättens bestämmelser om fri rörlighet få en räckvidd som går utöver vad som föreskrivs i fördragen. I praktiken skulle medlemsstaternas möjligheter att reglera väsentliga familjerättsliga frågor avseende de egna medborgarna begränsas avsevärt i varje situation som innefattar ens det mest flyktiga gränsöverskridande inslag. Dessutom skulle förfarandegarantierna i artikel 81.3 FEUF och den delade befogenheten enligt artikel 4.2 j FEUF kringgås. Vikten av denna balans erkändes även av de regeringar som deltog i den muntliga förhandlingen, däribland den danska, den tyska och den norska regeringen.
71. Härav följer att den analytiska ram som fastställdes i domen i målet O. och B. leder till slutsatsen att artikel 21.1 FEUF inte är tillämplig i förevarande mål. Följaktligen kan FV inte på denna grund beviljas en härledd uppehållsrätt i Rumänien. Det medför inte heller någon skyldighet för de rumänska myndigheterna att underlätta vistelsen. För att upprätthålla befogenhetsfördelningen mellan EU-domstolen och unionslagstiftaren samt mellan unionen och medlemsstaterna bör kravet på verkningsfull vistelse även fortsättningsvis gälla enligt EU-domstolens praxis. Frågan huruvida FV ändå kan beviljas en härledd uppehållsrätt i Rumänien måste emellertid även prövas på en annan rättslig grund, nämligen artikel 20 FEUF.
3. Härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF
72. EU-domstolen har upprepade gånger klargjort att ställningen som unionsmedborgare är avsedd att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare.( 50 ) Den har även fastställt att artikel 20 FEUF utgör hinder för nationella åtgärder som innebär att unionsmedborgare berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som tillkommer dem i kraft av unionsmedborgarskapet.( 51 )
73. I egenskap av medborgare i en medlemsstat har GH ställning som unionsmedborgare enligt artikel 20.1 FEUF och kan därför åberopa de rättigheter som följer av denna ställning, även gentemot den medlemsstat där hon är medborgare, särskilt den rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som följer av artikel 21 FEUF.( 52 )
74. Tillämpningsområdet för artikel 20 FEUF i situationer som rör familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare utvecklades för första gången i domen i målet Ruiz Zambrano. I den domen slog EU-domstolen fast att en vägran att bevilja en far som var tredjelandsmedborgare uppehållsrätt skulle medföra att hans minderåriga barn, som var unionsmedborgare, berövades möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av deras ställning som unionsmedborgare, eftersom det skulle tvinga dem att lämna unionens territorium i dess helhet.( 53 )
75. I domen i målet Dereci klargjorde EU-domstolen att ett berövande av möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet motsvarar en situation där unionsmedborgaren i praktiken tvingas lämna unionens territorium i dess helhet, och betecknade denna situation som exceptionell.( 54 ) EU-domstolen slog vidare fast att enbart önskan att bevara familjens enhet inom unionens territorium inte i sig är tillräcklig för att dra slutsatsen att unionsmedborgaren skulle tvingas lämna unionen om den berörda familjemedlemmen nekades en härledd uppehållsrätt.( 55 )
76. Det bör i detta avseende noteras att ovan angivna rättspraxis om artikel 20 FEUF utvecklades i samband med mål som rörde minderåriga barn som är unionsmedborgare och som försörjs av en förälder som är tredjelandsmedborgare. I domen i målet K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien) slog EU-domstolen fast att vuxna, till skillnad från underåriga och i synnerhet om det rör sig om små barn, i princip kan leva oberoende av sina familjemedlemmar. Härav följer att ett beroendeförhållande mellan två vuxna medlemmar av samma familj, som kan ge upphov till en härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF, endast kan föreligga i undantagsfall, när den berörda personen, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, inte under några förhållanden kan skiljas från den familjemedlem som vederbörande är beroende av.( 56 )
77. Av dessa domar följer, om man jämför dem, att artikel 20 FEUF kan åberopas i situationer där unionsmedborgare är bosatta i den medlemsstat där de är medborgare och aldrig har utövat sin rätt till fri rörlighet, under förutsättning att det finns en verklig anknytning till unionsrätten på grund av risken för att unionsmedborgaren skulle tvingas lämna unionens territorium i dess helhet. Efter domen i målet Safi är denna tröskel inte begränsad till situationer där unionsmedborgaren i praktiken skulle vara tvungen att lämna unionens territorium i dess helhet, utan omfattar även situationer där unionsmedborgaren i praktiken skulle vara tvungen att lämna den medlemsstat där han eller hon är medborgare för att följa med tredjelandsmedborgaren till en annan medlemsstat, under förutsättning att familjelivet med båda föräldrarna inte skulle kunna fortsätta i denna andra medlemsstat och/eller att det skulle strida mot barnets bästa att flytta till samma medlemsstat.( 57 )
78. Tröskeln för att fastställa att de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet enligt artikel 20 FEUF har åsidosatts på grund av att en härledd uppehållsrätt har nekats är emellertid hög. Denna tröskel uppnås endast om det, på grundval av en konkret och individuell bedömning av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, fastställs att det föreligger ett beroendeförhållande mellan unionsmedborgaren och tredjelandsmedborgaren. Som EU-domstolen angav i domen i målet Chavez-Vilchez m.fl. ska vid denna bedömning samtliga relevanta omständigheter beaktas, däribland särskilt frågan om vårdnaden, de rättsliga, ekonomiska och känslomässiga banden mellan de berörda personerna samt de risker som en separation kan medföra.( 58 )
79. Av rättspraxis framgår att det erforderliga beroendeförhållandet föreligger när unionsmedborgaren i praktiken inte har något annat val än att följa med tredjelandsmedborgaren om denne tvingas lämna landet, typiskt sett eftersom tredjelandsmedborgaren är den som utövar den faktiska vårdnaden om en underårig unionsmedborgare, som i domen i målet Ruiz Zambrano och domen i målet Safi.
80. I förevarande mål föreligger inte något sådant beroendeförhållande, även om det ankommer på den nationella domstolen att, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter, fastställa huruvida så är fallet. GH är vuxen och har valt att ingå registrerad gemenskap med FV, men det finns inget i de handlingar som getts in till EU-domstolen som tyder på att hon är beroende av FV i den mening som krävs enligt rättspraxis. En vägran att bevilja FV uppehållsrätt skulle därför inte innebära att GH i praktiken tvingas lämna Rumänien eller unionen. Önskan att leva tillsammans som par, hur förståelig den än är, når inte upp till den tröskel som fastställdes i domen i målet Dereci.( 59 )
81. På grundval av uppgifterna i beslutet om hänskjutande framgår det inte att det i förevarande mål föreligger något sådant beroendeförhållande som kan medföra att situationen omfattas av artikel 20 FEUF, som den har tolkats i domen i målet Ruiz Zambrano, domen i målet Dereci och domen i målet Safi. Förevarande mål omfattas därför inte av artikel 20 FEUF.
4. Huruvida stadgan är självständigt tillämplig i förevarande mål
82. Vad gäller argumentet att återvändandebeslutet avseende FV stred mot hennes rätt till familjeliv enligt artikel 7 i stadgan( 60 ) ska det erinras om att bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten, såsom anges i artikel 51.1 i stadgan.( 61 )
83. Det följer av fast rättspraxis att fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer och de rättsakter som har antagits för att genomföra dessa bestämmelser inte kan tillämpas på verksamhet som inte har någon anknytning till någon av de situationer som regleras av unionsrätten och som i alla relevanta avseenden är begränsad till en och samma medlemsstat.( 62 ) Unionsmedborgarskapet, som det föreskrivs i artikel 20 FEUF, har inte till syfte att utvidga fördragets materiella tillämpningsområde till att även avse interna situationer som inte har någon anknytning till unionsrätten. Den diskriminering som medborgare i en medlemsstat eventuellt utsätts för enligt lagstiftningen i denna stat omfattas av denna lagstiftnings tillämpningsområde och ska således lösas inom ramen för denna stats interna rättsordning.( 63 )
84. I domen i målet Coman hade EU-domstolen fastställt att det förelåg ett hinder för den fria rörligheten för personer innan den prövade huruvida de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan hade iakttagits, eftersom de aktuella nationella åtgärderna skulle anses utgöra en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Stadgan är emellertid inte tillämplig på en rent intern situation där något sådant hinder inte har konstaterats. Av de skäl som angetts ovan omfattas förevarande mål inte av fördragets bestämmelser om unionsmedborgarskap eftersom GH inte har haft någon verkningsfull vistelse i Italien, och enbart den omständigheten att hon har utövat sin rätt till fri rörlighet är inte tillräcklig för att ge upphov till en härledd uppehållsrätt för FV, som är tredjelandsmedborgare, i den medlemsstat där GH är medborgare. Eftersom situationen inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är stadgan inte tillämplig.
85. Detta innebär emellertid inte att GH:s och FV:s grundläggande rättigheter, särskilt deras rätt till familjeliv, lämnas utan skydd. Som EU-domstolen slog fast i domen i Dereci, ska den hänskjutande domstolen, ”om [den hänskjutande domstolen] bedömer att situationen inte omfattas av unionsrätten … göra en prövning med tillämpning av artikel 8.1 i Europakonventionen”.( 64 )
5. Slutsats i denna del
86. Vad gäller direktiv 2004/38 är detta direktiv inte avsett att reglera en unionsmedborgares vistelse i den medlemsstat där han eller hon är medborgare och är därför inte tillämpligt på den aktuella situationen.
87. Vad gäller artikel 21 FEUF har GH inte utövat sin rätt till fri rörlighet på ett sådant sätt att FV, som är tredjelandsmedborgare, har uppehållsrätt i den medlemsstat där GH är medborgare. GH har rest till Italien för en kortare vistelse enbart i syfte att ingå ett registrerat partnerskap, utan att ha haft en verkningsfull vistelse där i den mening som avses i artikel 7 eller artikel 16 i direktiv 2004/38 och utan att ha utvecklat och befäst ett familjeliv i den medlemsstaten i den konkreta mening som krävs enligt rättspraxis.
88. När det gäller artikel 20 FEUF nås inte den tröskel som fastställts i domen i Ruiz Zambrano, som klargjorts i domen i Dereci och utökats i domen i Safi. Det förefaller inte föreligga något sådant beroendeförhållande mellan GH och FV som avses i rättspraxis. GH är vuxen och har valt att ingå en registrerad gemenskap med FV, men hon står inte i ett sådant beroendeförhållande till FV som krävs enligt rättspraxis.
89. Eftersom villkoren för tillämpning av artikel 21.1 FEUF, med analog tillämpning av direktiv 2004/38, och av artikel 20 FEUF inte är uppfyllda, omfattas FV:s ansökan om härledd uppehållsrätt inte av dessa bestämmelsers tillämpningsområde.
B. Alternativ bedömning: Huruvida vägran att bevilja en härledd uppehållsrätt utgör ett hinder
90. Följande bedömning görs endast för fullständighetens skull, för det fall att EU-domstolen, i motsats till slutsatsen ovan, skulle finna att GH har utövat sin rätt till fri rörlighet på ett sådant sätt att FV:s ansökan om härledd uppehållsrätt omfattas av artikel 21.1 FEUF. Endast i så fall skulle det vara nödvändigt att pröva huruvida de rumänska myndigheternas vägran att bevilja FV en härledd uppehållsrätt i Rumänien utgör ett hinder för GH:s utövande av sin rätt till fri rörlighet i den mening som avses i artikel 21.1 FEUF.
1. Härledd uppehållsrätt enligt artikel 3.1 i direktiv 2004/38 i analog tillämpning
91. Som jag har förklarat ovan ska bestämmelserna i direktiv 2004/38 tillämpas analogt i sådana fall av återvändande som omfattas av artikel 21.1 FEUF.( 65 ) Beviljandet av en härledd uppehållsrätt i ursprungsmedlemsstaten har, i enlighet med artikel 3.1 i direktiv 2004/38, endast erkänts för tredjelandsmedborgare som är ”familjemedlemmar” till unionsmedborgaren i den mening som avses i artikel 2.2 i direktivet. En tredjelandsmedborgare som inte är familjemedlem till en unionsmedborgare har således inte någon härledd uppehållsrätt enligt artikel 21.1 FEUF.( 66 )
92. Enligt EU-domstolens praxis kan samkönade makar omfattas av begreppet familjemedlem i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2004/38.( 67 ) Denna rättspraxis kan emellertid inte utsträckas till att omfatta registrerade partnerskap.( 68 ) Detta till skillnad från begreppet ”make eller maka” i artikel 2.2 a i direktivet, som EU-domstolen i domen i målet Coman slog fast är könsneutralt och ska definieras med hänvisning till lagstiftningen i den medlemsstat där äktenskapet lagenligt ingicks (eller erkändes), är klassificeringen av en ”registrerad partner” som ”familjemedlem” enligt artikel 2.2 b i samma direktiv uttryckligen villkorad av att den mottagande medlemsstatens lagstiftning behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med äktenskap. De båda bestämmelserna fungerar således på olika sätt: begreppet ”make eller maka” definieras med hänvisning till lagstiftningen i den medlemsstat där äktenskapet lagenligt ingicks (eller erkändes), medan frågan huruvida ett registrerat partnerskap är likvärdigt med äktenskap uteslutande avgörs enligt lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten. Härav följer att det resonemang som ligger till grund för domen i målet Coman inte kan tillämpas analogt i förevarande mål.
93. När direktiv 2004/38 tillämpas analogt i en ”U-svängssituation” gäller följande rättsliga fiktion: Rumänien, den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare, intar rollen som mottagande medlemsstat vid tillämpningen av bestämmelserna om fri rörlighet. Det är således rumänsk rätt som, enligt artikel 2.2 b i direktivet, tillämpad analogt, avgör huruvida den registrerade gemenskap som GH och FV ingick i Italien utgör ett registrerat partnerskap som behandlas som likvärdigt med äktenskap och huruvida FV därmed ska anses vara familjemedlem till GH. Eftersom äktenskap enligt artikel 259.1 i civillagen definieras som en frivilligt ingången förening mellan en man och en kvinna och äktenskap mellan personer av samma kön är förbjudet enligt artikel 277.1 i samma lag, kan FV och GH inte ingå äktenskap i Rumänien. Enligt artikel 277.3 i civillagen erkänns dessutom inte registrerade partnerskap mellan personer av motsatt kön eller samma kön som har ingåtts utomlands i Rumänien. Eftersom så inte är fallet enligt rumänsk rätt omfattas FV inte av begreppet familjemedlem i den mening som avses i artikel 2.2 i direktiv 2004/38, såsom det tillämpas analogt i förevarande mål. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera den exakta rättsliga ställning som en samkönad registrerad gemenskap som ingåtts i Italien har enligt rumänsk rätt och särskilt huruvida det utgör ett registrerat partnerskap i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2004/38.
94. Den slutsatsen innebär emellertid inte att analysen är uttömmande. EU-domstolen har konsekvent slagit fast att den omständigheten att en tredjelandsmedborgare inte kan anses vara familjemedlem i den mening som avses i artikel 2.2 i direktiv 2004/38 inte hindrar en prövning av huruvida det ändå kan föreligga en mer begränsad skyldighet att underlätta inresa och vistelse.
2. Härledd uppehållsrätt enligt artikel 3. 2 b i direktiv 2004/38 i analog tillämpning
a) Skyldigheten att underlätta inresa och vistelse
95. I domen i målet Banger slog EU-domstolen fast att även om en unionsmedborgares oregistrerade partner inte kunde anses vara familjemedlem i den mening som avses i artikel 2.2 i direktiv 2004/38, krävde artikel 21.1 FEUF, jämförd med artikel 3.2 b i direktivet, tillämpad analogt, att den medlemsstat där unionsmedborgaren var medborgare underlättade beviljandet av uppehållstillstånd för partnern.( 69 ) EU-domstolen slog fast att en tredjelandsmedborgare som har ett varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande med en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet och uppehållsrätt och som återvänder till den medlemsstat där han eller hon är medborgare vid detta återvändande inte får bli föremål för en mindre förmånlig behandling än vad som föreskrivs i direktiv 2004/38 för en tredjelandsmedborgare som har ett sådant förhållande med en unionsmedborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare.( 70 ) Ett beslut att neka en sådan partner uppehållstillstånd ska dessutom grundas på en noggrann undersökning av sökandens personliga förhållanden och ska vara motiverad.( 71 )
96. I domen i målet SM (Barn som omhändertagits enligt institutet kafala i algerisk rätt)( 72 ) slog EU-domstolen fast att eftersom ett överförande av den rättsliga vårdnaden om ett barn enligt institutet kafala i algerisk rätt inte medför att det uppkommer ett föräldra-barnförhållande mellan barnet och dess vårdnadshavare kan ett sådant barn inte anses vara ”släkting i rakt nedstigande led” till en unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 2.2 c i direktiv 2004/38.( 73 ) EU-domstolen gick emellertid vidare och prövade huruvida barnet omfattades av begreppet ”annan familjemedlem” i artikel 3.2 a i direktivet. Enligt den bestämmelsen ska medlemsstaterna, i överensstämmelse med nationell lagstiftning, underlätta inresa och uppehåll i landet för alla andra familjemedlemmar om de i det land från vilket de har kommit är beroende av eller bor hos den unionsmedborgare som har primär uppehållsrätt.( 74 )
97. I en ”U-svängssituation” enligt artikel 21.1 FEUF är artikel 3.2 b i direktiv 2004/38 således analogt tillämplig, vilket innebär att den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare ska underlätta inresa och uppehåll för den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande.( 75 ) I det avseendet har EU-domstolen fastslagit att artikel 21.1 FEUF ska tolkas så, att den medlemsstat som en unionsmedborgare är medborgare i ska underlätta att uppehållstillstånd beviljas för en icke-registrerad partner som är tredjelandsmedborgare och med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande, då unionsmedborgaren – efter att ha utövat sin rätt till fri rörlighet för att arbeta i en annan medlemsstat i enlighet med de villkor som anges i direktiv 2004/38 – återvänder med sin partner till den medlemsstat som unionsmedborgaren är medborgare i för att uppehålla sig i nämnda medlemsstat.( 76 )
98. I förevarande mål hindrar den omständigheten att FV inte kan anses vara familjemedlem i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2004/38, såsom det tillämpas analogt i förevarande mål, inte en prövning av huruvida artikel 21.1 FEUF, jämförd med artikel 3.2 b i direktivet, tillämpad analogt, innebär att Rumänien ska underlätta inresa och uppehåll för FV i egenskap av den partner med vilken GH har ett varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande.
99. Skyldigheten att underlätta inresa och uppehåll enligt artikel 3.2 b i direktiv 2004/38 utgör dessutom inte endast ett processuellt krav, utan innebär även en materiell skyldighet för medlemsstaterna att ge ansökningar som inges av de tredjelandsmedborgare som avses i den bestämmelsen en viss förmån i förhållande till ansökningar om inresa och uppehåll från andra tredjelandsmedborgare.( 77 ) För att uppfylla denna materiella skyldighet ska medlemsstaterna föreskriva en möjlighet för de berörda personerna att få ett beslut med anledning av sin ansökan som grundas på en noggrann undersökning av deras personliga förhållanden, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, och som, om ansökan avslås, är vederbörligen motiverat.( 78 ) Medlemsstaterna kan i detta avseende inte åberopa den omständigheten att det enligt deras nationella rätt inte finns någon möjlighet för samkönade partners att styrka att de har ett varaktigt förhållande. Enligt fast rättspraxis ska medlemsstaterna, när de utövar sin befogenhet i frågor som rör civilstånd, iaktta unionsrätten och särskilt den frihet att röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som tillkommer varje unionsmedborgare.( 79 ) Härav följer att ett civilstånd som lagenligt har fastställts i en annan medlemsstat inom ramen för utövandet av rätten till fri rörlighet ska beaktas av den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare, även om den medlemsstatens lagstiftning inte erkänner institutionen i fråga, i det specifika och begränsade syftet att säkerställa att de rättigheter som följer av unionsrätten får verkan.( 80 )
100. Trots det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har ska den nationella lagstiftningen således innehålla kriterier som är förenliga med den gängse innebörden av ordet ”underlätta” i artikel 3.2 i direktiv 2004/38 och som inte medför att den bestämmelsen fråntas sin ändamålsenliga verkan.( 81 )
101. Vidare är, vid denna alternativa bedömning, skyldigheten att underlätta enligt artikel 3.2 i direktiv 2004/38 analogt tillämplig, vilket innebär att den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare, när den utövar detta utrymme för skönsmässig bedömning, tillämpar unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.( 82 ) Den medlemsstaten ska följaktligen utöva detta utrymme med iakttagande av bestämmelserna i stadgan. I detta avseende har, såsom framgår av förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna, i enlighet med artikel 52.3 i stadgan de rättigheter som garanteras i artikel 7 i stadgan samma innebörd och samma räckvidd som de rättigheter som garanteras i artikel 8 i Europakonventionen.( 83 ) Det framgår av Europadomstolens praxis att förhållandet mellan ett samkönat par kan omfattas av begreppen privatliv och familjeliv på samma sätt som förhållandet mellan ett olikkönat par som befinner sig i samma situation.( 84 )
102. Det innebär att ett automatiskt avslag på en ansökan om uppehållstillstånd enbart på den grunden att en registrerad gemenskap mellan personer av samma kön inte erkänns enligt lagstiftningen i den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare är oförenligt med skyldigheten att underlätta inresa och uppehåll enligt artikel 3.2 b i direktiv 2004/38, tillämpad analogt i en ”U-svängssituation”. Denna skyldighet innebär att medlemsstaterna ska pröva ansökningarna från fall till fall, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter avseende de berörda personernas personliga förhållanden, och, om en ansökan avslås, meddela ett vederbörligen motiverat beslut. Ett generellt avslag som enbart grundas på att registrerad gemenskap inte erkänns enligt nationell rätt medför att artikel 3.2 b i direktivet förlorar sin ändamålsenliga verkan och är oförenligt med den gängse innebörden av ordet ”underlätta”, jämförd med artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen.
103. De krav som uppställs i artikel 62 i brådskande regeringsdekret nr 194/2002 förefaller dessutom vara svåra att förena med artikel 21.1 FEUF, som den har tolkats av EU-domstolen, oberoende av det berörda parets sexuella läggning.
b) De tre nivåerna av den nationella lagstiftningens potentiella oförenlighet med unionsrätten
104. Vad för det första gäller kravet på tidigare vistelse i artikel 62.3² b iii) i brådskande regeringsdekret nr 194/2002 innebär denna bestämmelse att en förlängning av uppehållsrätten för en tredjelandsmedborgare som är partner till en rumänsk medborgare villkoras av att det uppvisas handlingar som styrker att tredjelandsmedborgaren tidigare var registrerad med uppehållsrätt i en annan medlemsstat som familjemedlem till den rumänska medborgaren.
105. Det betyder att kravet i artikel 62.3² b iii) i brådskande regeringsdekret nr 194/2002, enligt vilket tredjelandsmedborgaren formellt ska ha varit registrerad med uppehållsrätt i en annan medlemsstat som familjemedlem till den rumänska medborgaren, innebär ett villkor som går utöver vad som krävs enligt ordalydelsen i artikel 3.2 b i direktiv 2004/38 och rättspraxis. Enligt den bestämmelsen krävs nämligen endast att det styrks att unionsmedborgaren och dennes partner, som är tredjelandsmedborgare, har ett ”varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande”. Den kräver emellertid inte handlingar som styrker att partnern tidigare var registrerad med uppehållsrätt i en annan medlemsstat som familjemedlem till unionsmedborgaren. Artikel 62 i brådskande regeringsdekret nr 194/2002 uppställer således ytterligare krav som inte har någon motsvarighet i artikel 3.2 b i direktiv 2004/38.
106. Detta krav är dessutom svårt att förena med domen i målet Metock, där EU-domstolen slog fast att en tredjelandsmedborgares rätt till en härledd uppehållsrätt inte kan villkoras av att tredjelandsmedborgaren tidigare har uppehållit sig lagenligt i en annan medlemsstat.( 85 )
107. I förevarande mål var FV bosatt i Australien när den registrerade gemenskapen ingicks och reste till Rumänien cirka sex månader efter GH:s återvändande, utan att dessförinnan ha uppehållit sig i någon annan medlemsstat som GH:s partner. Även om FV och GH skulle visa att de har ett ”varaktigt vederbörligen bestyrkt förhållande” medför tillämpningen av artikel 62.3² b iii) i brådskande regeringsdekret nr 194/2002 således att FV automatiskt utesluts från varje möjlighet att erhålla uppehållsrätt i Rumänien enbart på grund av att hon inte tidigare har haft någon formellt registrerad vistelse i en annan medlemsstat, vilket är ett villkor som är oförenligt med domen i målet Metock och som medför att skyldigheten att underlätta inresa och uppehåll förlorar sin ändamålsenliga verkan.
108. För det andra, vad gäller kravet avseende barn i artikel 62.3 b i i nämnda brådskande regeringsdekret, innebär denna bestämmelse att en förlängning av uppehållsrätten för en tredjelandsmedborgare som är partner till en rumänsk medborgare villkoras av att ett barns födelseattest uppvisas, vilket innebär ett krav på att partnerna har ett gemensamt barn. Inte heller detta villkor har någon motsvarighet i ordalydelsen i artikel 3.2 b i direktiv 2004/38. I artikel 10.2 i direktiv 2004/38 föreskrivs dessutom en uttömmande förteckning över de handlingar som tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till en unionsmedborgare kan åläggas att uppvisa för att ett uppehållskort ska utfärdas, och där föreskrivs inte någon möjlighet att kräva handlingar som styrker vare sig tidigare lagenlig vistelse i en annan medlemsstat eller att ett gemensamt barn har fötts. Dessa krav går alltså längre än vad som är tillåtet enligt direktiv 2004/38, tillämpat analogt i en ”U-svängssituation”, och är oförenliga med artikel 21.1 FEUF, som den har tolkats i domen i målet Metock.
109. Utöver de två potentiella oförenligheter som konstaterats ovan och som föreligger oberoende av det berörda parets sexuella läggning, innebär för det tredje den sammantagna verkan av artikel 62 i brådskande regeringsdekret nr 194/2002 och artikel 277 i civillagen en ytterligare och separat oförenlighet med principen om förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, som slås fast i artikel 21.1 i stadgan. Som ovan nämnts( 86 ) tillämpar den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare, inom ramen för denna alternativa analys, unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, nämligen när den utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 3.2 b i direktiv 2004/38, tillämpad analogt.
110. Som den hänskjutande domstolen själv har påpekat i beslutet om hänskjutande( 87 ) skulle GH och FV, om de hade varit ett olikkönat par, ha kunnat ingå äktenskap i Rumänien (eller i en annan medlemsstat), och det skulle inte ha funnits någon anledning att neka FV uppehållsrätt. Anledningen till att de inte kunde göra detta och därför var tvungna att resa till Italien för att ingå registrerad gemenskap är just att rumänsk rätt förbjuder äktenskap mellan personer av samma kön enligt artikel 277.1 i civillagen och inte erkänner registrerade partnerskap mellan personer av samma kön som ingåtts utomlands enligt artikel 277.3 i samma lag.( 88 ) Den sammantagna verkan av dessa båda bestämmelser och artikel 62 i brådskande regeringsdekret nr 194/2002 innebär att samkönade par försätts i en strukturellt annorlunda och betydligt sämre situation än olikkönade par. Medan de sistnämnda kan ingå äktenskap i Rumänien och därigenom uppfylla villkoren för familjeåterförening är de förstnämnda helt utestängda från denna möjlighet och saknar i praktiken varje möjlighet att få sitt förhållande erkänt eller erhålla rätt till familjeåterförening enligt rumänsk rätt.
111. Artikel 277.4 i civillagen undanröjer inte denna diskriminerande verkan, särskilt inte i en ”U-svängssituation” som rör rumänska medborgare. Även om den bestämmelsen säkerställer att bestämmelserna om fri rörlighet för unionsmedborgare och EES-medborgare är fortsatt tillämpliga, skapar den inte i sig någon mekanism för erkännande av samkönade förhållanden som ingåtts av rumänska medborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet. Denna tolkning bekräftas av domen i målet Coman,( 89 ), där EU-domstolen vid tolkningen av artikel 21.1 FEUF inte ansåg att artikel 277.4 i civillagen löste problemet eller undanröjde det konstaterade hindret. Tvärtom var Rumänien, mot bakgrund av den domen, skyldigt att erkänna äktenskapet i det specifika syftet att bevilja en härledd uppehållsrätt, just eftersom artikel 277.4 i civillagen innebär att artikel 21.1 FEUF förblir tillämplig, vilket var den bestämmelse som redan från början medförde ett krav på erkännande. Den strukturella nackdel som samkönade par är utsatta för enligt rumänsk rätt kvarstår således, och det är i detta avseende som den positiva skyldigheten enligt artikel 7 i stadgan, jämförd med artikel 8 i Europakonventionen, fortfarande är relevant för det fall EU-domstolen finner att unionsrätten är tillämplig i förevarande mål.
112. Den strukturella nackdel som beskrivits ovan, vilken innebär att samkönade par försätts i en betydligt sämre situation än olikkönade par och i praktiken saknar varje möjlighet att få sitt förhållande erkänt eller erhålla rätt till familjeåterförening enligt rumänsk rätt, förefaller vara svår att förena med principen om förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, som slås fast i artikel 21.1 i stadgan, jämförd med artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen. Som EU-domstolen slog fast i domen i målet Coman( 90 ) och bekräftade i domen i målet Wojewoda Mazowiecki( 91 ) omfattas förhållandet mellan ett samkönat par av begreppen privatliv och familjeliv på samma sätt som förhållandet mellan ett olikkönat par som befinner sig i samma situation. Som EU-domstolen också bekräftade i domen i målet Wojewoda Mazowiecki( 92 ), med åberopande av Europadomstolens domar i målet Fedotova m.fl. mot Ryssland( 93 ), i målet Przybyszewska m.fl. mot Polen( 94 ) och i målet Formela m.fl. mot Polen( 95 ) innebär artikel 8 i Europakonventionen numera en positiv skyldighet för medlemsstaterna att inrätta en rättslig ram som gör det möjligt att rättsligt erkänna och skydda samkönade par.
113. I detta avseende måste det göras åtskillnad mellan, å ena sidan, en medlemsstats val att inte införa samkönade äktenskap eller registrerad gemenskap i sin nationella rättsordning, vilket omfattas av dess befogenhet och kan skyddas av artikel 4.2 FEU som ett uttryck för dess nationella konstitutionella identitet, och, å andra sidan, att samkönade par nekas varje form av rättsligt erkännande eller skydd. Det förstnämnda omfattas av medlemsstaternas befogenhet. Det sistnämnda gör det däremot inte, eftersom det innebär ett åsidosättande av den positiva skyldighet som följer av artikel 7 i stadgan, jämförd med artikel 8 i Europakonventionen, som EU-domstolen bekräftade i domen i Wojewoda Mazowiecki.( 96 )
114. Det innebär att om EU-domstolen finner att unionsrätten är tillämplig på ansökan om härledd uppehållsrätt i förevarande mål verkar de aktuella nationella åtgärderna vara svåra att förena med artikel 21.1 FEUF och artikel 21.1 i stadgan, jämförd med artikel 7 i densamma. I synnerhet går kraven på tidigare vistelse och på gemensamma barn i artikel 62 i brådskande regeringsdekret nr 194/2002 betydligt längre än vad som krävs enligt sagda bestämmelser. Den sammantagna verkan av nämnda artikel 62 och artikel 277 i civillagen medför dessutom en strukturell nackdel som är specifik för samkönade par, vilka i praktiken saknar varje möjlighet att få sitt förhållande rättsligt erkänt eller erhålla rätt till familjeåterförening enligt rumänsk rätt, till skillnad från olikkönade par, som fortfarande har möjlighet att ingå äktenskap i Rumänien (eller i en annan medlemsstat). Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma dessa frågor mot bakgrund av ovanstående överväganden.
115. Jag vill vidare påpeka att den rumänska regeringen inte har åberopat några grunder vid EU-domstolen som kan motivera det påstådda hindret för GH:s utövande av sin rätt till fri rörlighet, för det fall det skulle konstateras att ett sådant hinder föreligger.
116. Denna alternativa analys påverkar emellertid inte huvudslutsatsen, nämligen att förevarande mål inte omfattas av tillämpningsområdet för artiklarna 20 och 21.1 FEUF.
117. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att EU-domstolen besvarar den hänskjutna frågan på följande sätt:
Artiklarna 20 och 21.1 FEUF, med analog tillämpning av direktiv 2004/38, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att myndigheterna i den medlemsstat där en unionsmedborgare är medborgare nekar en tredjelandsmedborgare, med vilken unionsmedborgaren har ingått registrerad gemenskap enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, uppehållsrätt i den förstnämnda medlemsstaten på den grunden att lagstiftningen i den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare inte erkänner registrerad gemenskap mellan personer av samma kön, när unionsmedborgaren varken har haft en verkningsfull vistelse i den medlemsstat där den registrerade gemenskapen ingicks eller visat någon avsikt att bosätta sig där på ett sådant sätt att ett familjeliv skulle utvecklas eller befästas i den medlemsstaten, och när det inte föreligger något sådant beroendeförhållande mellan unionsmedborgaren och tredjelandsmedborgaren att en vägran att bevilja uppehållsrätt i praktiken skulle tvinga unionsmedborgaren att lämna unionens territorium i dess helhet eller den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare.
IV. Förslag till avgörande
118. Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden anser jag att den fråga som har hänskjutits av Curtea de Apel Oradea (Appellationsdomstolen i Oradea, Rumänien) ska besvaras på följande sätt:
Artiklarna 20 och 21.1 FEUF, med analog tillämpning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG,
ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att myndigheterna i den medlemsstat där en unionsmedborgare är medborgare nekar en tredjelandsmedborgare, med vilken unionsmedborgaren har ingått registrerad gemenskap enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, uppehållsrätt i den förstnämnda medlemsstaten på den grunden att lagstiftningen i den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare inte erkänner registrerad gemenskap mellan personer av samma kön, när unionsmedborgaren varken har haft en verkningsfull vistelse i den medlemsstat där den registrerade gemenskapen ingicks eller visat någon avsikt att bosätta sig där på ett sådant sätt att ett familjeliv skulle utvecklas eller befästas i den medlemsstaten, och när det inte föreligger något sådant beroendeförhållande mellan unionsmedborgaren och tredjelandsmedborgaren att en vägran att bevilja uppehållsrätt i praktiken skulle tvinga unionsmedborgaren att lämna unionens territorium i dess helhet eller den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare.
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77).
3 Text lämnad av den rumänska regeringen.
4 I civillagen används begreppet ”registrerat partnerskap” medan GH och FV ingick en registrerad gemenskap i Italien enligt italiensk rätt. I detta förslag till avgörande används därför begreppet ”registrerad gemenskap” som beteckning för det rättsförhållande som ingicks mellan GH och FV i Italien, medan begreppet ”registrerat partnerskap” används som beteckning för det begrepp som används i rumänsk rätt eller i EU-domstolens rättspraxis.
5 I beslutet om hänskjutande citeras artikel 83.1 i brådskande regeringsdekret nr 194/2002, liksom artikel 88.1 och 88.3 b i detsamma.
6 Dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385 (nedan kallad domen i Coman).
7 En liknande fråga aktualiseras i det anhängiga målet C‑237/26, PLMP, där den hänskjutande domstolen har frågat om en medlemsstat får neka att erkänna ett äktenskap som ingått mellan två av dess medborgare av samma kön i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, med hänvisning till skälet att dess nationella rätt inte tillåter samkönade äktenskap under omständigheter där de berörda personerna inte har varit varaktigt bosatta i denna andra medlemsstat vare sig innan eller efter äktenskapet ingicks, men där en av dessa personer har en nära anknytning till den och dit de reste i det enda syftet att gifta sig. Till skillnad från förevarande mål, som avser härledd uppehållsrätt, avsåg det målet erkännandet av civilstånd.
8 Termen ”U-sväng” har sitt ursprung i sammanhanget med EU:s grundläggande friheter (såsom etableringsfriheten) och används för att beskriva det strukturella mönster där en medborgare åberopar en grundläggande frihet för att skapa ett gränsöverskridande inslag, ofta just i syfte att därefter ”återvända” och åberopa unionsrätten gentemot de nationella bestämmelserna i sin egen medlemsstat. Se Wouters, J., doktorsavhandling (K.U. Leuven, 1996) med ämnet ”U-bochtconstructies en misbruik van communautaire rechten” (U-svängskonstruktioner och missbruk av gemenskapsrättsliga rättigheter) i samband med grundande av företag, Looijestijn-Clearie, A., ”Centros Ltd – A Complete U-Turn in the Right of Establishment for Companies”, vol. 49 International & Comparative Law Quarterly, (2000), s 621–642. Det var först senare som samma beteckning ”U-sväng” började användas i rättspraxis om unionsmedborgarskap, där den användes för att beskriva det motsvarande mönstret att en unionsmedborgare utövar sin rätt till fri rörlighet utomlands och därefter återvänder hem och samtidigt försöker behålla rättigheter (såsom rätt till familjeåterförening) som förvärvats under vistelsen utomlands.
9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, Lounes (C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 45) (nedan kallad domen i Lounes).
10 Domen i Coman, punkt 18 och dom av den 12 mars 2014, O. och B. (C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 35) (nedan kallad domen i O. och B.).
11 Se domen i Lounes, punkt 31, och dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl., C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkterna 31 och 33 samt där angiven rättspraxis).
12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2012, Iida (C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 67 och 68) och dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl. (C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 35).
13 Dom av den 15 november 2011, Dereci m.fl. (C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 55) (nedan kallad domen i Dereci).
14 Se, för ett liknande resonemang, domen i Lounes, punkt 36, domen i O. och B., punkt 41 och dom av den 5 maj 2011, McCarthy (C‑434/09, EU:C:2011:277, punkt 33) (nedan kallad domen i McCarthy).
15 Se, för ett liknande resonemang, domen i Lounes, punkt 37, domen i O. och B., punkterna 42 och 43, och domen i McCarthy, punkterna 29, 34 och 42.
16 Detta hindrar emellertid inte att andra bestämmelser i direktiv 2004/38, som artikel 4 i samma direktiv, som reglerar rätten till utresa, kan vara tillämpliga på unionsmedborgare som är bosatta i den medlemsstat där de är medborgare och på deras familjemedlemmar eller partner.
17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2025, NiZzA (C‑573/24, EU:C:2025:747, punkt 42) och dom av den 13 september 2016, CS (C‑304/14, EU:C:2016:674, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
18 Se, för ett liknande resonemang, domen i Coman, punkt 23, domen i Lounes, punkt 46, domen i O. och B., punkt 44 och dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. (C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 54).
19 Domen i O. och B., punkt 49.
20 Ibidem, punkt 50.
21 Ibidem.
22 Dom av den 7 juli 1992 (C‑370/90, EU:C:1992:296).
23 Ibidem, punkt 19.
24 Se dom av den 11 december 2007, Eind (C‑291/05, EU:C:2007:771).
25 Ibidem, punkt 35. I punkt 36 i den domen tillade EU-domstolen att ”[d]enna avhållande verkan uppkommer dessutom redan i och med möjligheten att samma medborgare vid återkomsten till ursprungsstaten inte kan fortsätta att leva med sina nära anhöriga som de till följd av äktenskap eller familjeåterförening eventuellt kan ha börjat leva med i värdmedlemsstaten”.
26 Dom av den 7 juli 1992 (C‑370/90, EU:C:1992:296). Se dom av den 8 november 2012, Iida (C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 70) och dom av den 11 december 2007, Eind (C‑291/05, EU:C:2007:771, punkterna 32, 35 och 36).
27 Se, för ett liknande resonemang, domen i Coman, punkt 24 och domen i O. och B., punkterna 51–54.
28 Punkt 52.
29 Punkt 59.
30 Punkt 53.
31 Punkt 55.
32 Punkt 54 i domen i O. och B. är villkorande och normerande: ”När en unionsmedborgare under en verkningsfull vistelse i den mottagande medlemsstaten … har utvecklat och befäst ett familjeliv i den medlemsstaten, krävs det att unionsmedborgaren, för att dennes rättigheter enligt artikel 21.1 FEUF ska få en ändamålsenlig verkan …”.
33 Punkt 57 i domen i O. och B.
34 Punkt 54. Vissa författare hävdar till och med att det avgörande kriteriet för att behålla en uppehållsrätt vid återvändandet till unionsmedborgarens hemmedlemsstat inte är vistelsens längd, utan huruvida vistelsen i den mottagande medlemsstaten är ”av sådant slag att ett familjeliv kan utvecklas eller befästas i den medlemsstaten”, och att en vistelse på mer än tre månader i den mottagande medlemsstaten i enlighet med villkoren i artikel 7 i direktiv 2004/38 då skulle kunna ge upphov till en presumtion för att ett familjeliv har utvecklats eller befästs, snarare än utgöra en förutsättning för detta (Kroeze, H., ”Chapter 10 Distinguishing between Use and Abuse of EU Free Movement Law: Evaluating Use of the ”Europe-route” for Family Reunification to Overcome Reverse Discrimination”. I Cambien, N., Kochenov, D. och Muir, E. (red), European Citizenship under Stress: Social Justice, Brexit and Other Challenges , Brill Nijhoff,, Leiden, 2020, s. 222–270 tillgänglig på https://doi.org/10.1163/9789004433076_011).
35 Dom av den 27 juni 2018 (C‑230/17, EU:C:2018:497) (nedan kallad domen i Altiner och Ravn).
36 Ibidem, punkterna 30 till 33.
37 Punkt 59.
38 Det kan därför vara värt att notera att den franska språkversionen av den domen (”développer ou consolider”) stöder en tolkning av begreppet ”utvecklat eller befäst” som förutsätter en gradvis utveckling av familjelivet under en verkningsfull vistelse, snarare än att ett rättsligt band uppkommer omedelbart, och att denna tolkning är förenlig med den övergripande logiken i den analytiska ram som fastställdes i domen i målet O. och B., vilken syftar till att skydda ett familjeliv som faktiskt har levts i en annan medlemsstat, inte ett familjeliv som endast har formaliserats där.
39 Punkt 31.
40 Dom av den 8 november 2012, Iida (C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 70), dom av den 11 december 2007, Eind (C‑291/05, EU:C:2007:771, punkterna 35 och 36) och domen i O. och B., punkt 54.
41 I punkt 56 i den domen talas det om att unionsmedborgaren har ”haft ett familjeliv tillsammans” med tredjelandsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten, och i svaret i punkt 61 i samma dom hänvisas det till en unionsmedborgare som under en verkningsfull vistelse där ”har utvecklat och befäst ett familjeliv”.
42 I detta avseende kan det hänvisas till den tidigare redogörelsen för resonemanget om den avhållande verkan i punkterna 40 till 44 ovan.
43 I artikel 81.3 FEUF föreskrivs att åtgärder som rör familjerätten och som har gränsöverskridande följder ska beslutas av rådet med enhällighet efter det att Europaparlamentet har hörts, ett förfarandekrav som återspeglar familjerättens känsliga karaktär och den nationella befogenhetens företräde på detta område. Den bestämmelsen innehåller även en övergångsklausul som gör det möjligt för rådet att genom enhälligt beslut, med förbehåll för de nationella parlamentens vetorätt, besluta att vissa familjerättsliga frågor med gränsöverskridande följder i stället får bli föremål för rättsakter som antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Enligt artikel 81.1 FEUF avser denna befogenhet dessutom civilrättsligt samarbete i frågor som har gränsöverskridande följder. Enligt artikel 81.2 FEUF omfattar den särskilt ömsesidigt erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden, förenlighet mellan tillämpliga bestämmelser om lagkonflikter och om domstolars behörighet samt undanröjande av hinder mot väl fungerande civilrättsliga förfaranden. Fördragens struktur återspeglar således ett medvetet val att i huvudsak överlåta åt medlemsstaterna att definiera familjerelationer, med förbehåll endast för de begränsningar som unionsrättens bestämmelser om fri rörlighet medför för utövandet av denna befogenhet när en unionsmedborgare på ett verkningsfullt sätt har utövat sin rätt till fri rörlighet så att en verklig och väsentlig anknytning till en annan medlemsstat har uppkommit.
44 Artikel 79.2 a FEUF ger unionen befogenhet att besluta om åtgärder avseende villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse, bland annat för familjeåterförening.
45 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. (C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 61) (nedan kallad domen i Metock).
46 Domen i Metock, punkterna 63 och 65, min kursivering.
47 Domen i Metock, punkterna 73, 77 och 78. Det bör noteras att hänvisningen i punkt 78 i den domen till ”gemenskapsrättens tillämpningsområde” i sitt sammanhang ska förstås som en hänvisning till tillämpningsområdet för direktiv 2004/38, eftersom den domen avser tolkningen av direktivet.
48 Se domen i O. och B., punkterna 56 och 57.
49 Coman och Hamilton hade lagligen vistats tillsammans i Belgien i mer än tre månader och haft ett familjeliv tillsammans där innan de återvände till Rumänien.
50 Dom av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano (C‑34/09, EU:C:2011:124, punkt 41 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i Ruiz Zambrano).
51 Se domen i McCarthy, punkt 47 och domen i Ruiz Zambrano, punkt 42.
52 Se domen i McCarthy, punkt 48.
53 Se domen i Ruiz Zambrano, punkterna 42 och 44.
54 Ibidem, punkt 67.
55 Domen i Dereci, punkt 68.
56 Dom av den 8 maj 2018, C‑82/16, EU:C:2018:308, punkt 65.
57 Dom av den 4 juni 2026, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (C‑147/24, EU:C:2026:442, punkterna 51, 53 och 57–63) (nedan kallad domen i Safi,).
58 Se dom av den 10 maj 2017 (C‑133/15, EU:C:2017:354, punkterna 68 och 69).
59 Det framgår av beslutet om hänskjutande att GH är bosatt i Rumänien, där hon tar hand om sin mor som har en svår funktionsnedsättning. Det skulle därför kunna hävdas att GH hamnar i en konflikt mellan sin skyldighet att ta hand om sin mor i Rumänien och sin önskan att leva tillsammans med FV och att en vägran att bevilja FV uppehållsrätt skulle försätta GH i en omöjlig personlig situation. Även om denna omständighet illustrerar den svåra personliga situation som GH befinner sig i, visar den inte att det föreligger ett sådant beroendeförhållande som artikel 20 FEUF, enligt rättspraxis, syftar till att skydda.
60 Se punkt 11 i begäran om förhandsavgörande. Artikel 6.1 FEU och artikel 51.2 i stadgan klargör vidare att bestämmelserna i stadgan inte utvidgar unionens befogenheter som de definieras i fördragen.
61 Se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 17).
62 Domen i Metock, punkt 77, och dom av den 1 april 2008, Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon (C‑212/06, EU:C:2008:178, punkt 33).
63 Se, för ett liknande resonemang, domen i Metock, punkt 77.
64 Domen i Dereci, punkt 72.
65 Se punkt 41 ovan.
66 Dom av den 12 juli 2018, Banger (C‑89/17, EU:C:2018:570, punkt 34) (nedan kallad domen i Banger).
67 Domen i Coman, punkterna 33 till 35.
68 Domen i Coman, punkt 36.
69 Se punkterna 30 till 33.
70 Punkt 32.
71 Punkt 41.
72 Dom av den 26 mars 2019 (C‑129/18, EU:C:2019:248).
73 Punkt 56.
74 Se punkterna 57 och 58.
75 Se, för ett liknande resonemang, domen i Banger, punkt 33.
76 Ibidem, punkt 35.
77 Dom av den 26 mars 2019, SM (Barn som omhändertagits enligt institutet kafala i algerisk rätt) (C‑129/18, EU:C:2019:248, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
78 Ibidem, punkt 62 och där angiven rättspraxis.
79 Domen i Coman, punkt 38 och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff (C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 32).
80 Domen i Coman, punkt 45 och dom av den 8 juni 2017, Freitag (C‑541/15, EU:C:2017:432, punkt 46).
81 Se, i detta avseende, domen av den 26 mars 2019, SM (Barn som placerats under algerisk kafala) (C-129/18, EU:C:2019:248, punkt 439, och domen Banger, punkt 40 och där angiven rättspraxis.
82 Se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 17).
83 Se förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17).
84 Domar citerade i punkt 50 i domen i målet Coman. Se Europadomstolens dom av den 7 november 2013 , Vallianatos m.fl. mot Grekland, CE:ECHR:2013:1107JUD002938109, § 73, och Europadomstolens dom av den 14 december 2017, Orlandi m.fl. mot Italien, CE:ECHR:2017:1214JUD002643112, § 143.
85 Punkt 58.
86 Se punkt 101 ovan.
87 Punkt 29.
88 Enligt artikel 277.3 i civillagen erkänns inga registrerade partnerskap som ingåtts utomlands, oavsett om de har ingåtts av samkönade eller olikkönade par, och bestämmelsen är därför till synes neutral. Men dess verkan i praktiken är inte neutral. För olikkönade par innebär avsaknaden av erkännande av ett registrerat partnerskap som ingåtts utomlands inte att de hamnar i ett rättsligt vakuum, eftersom de fortfarande har möjlighet att ingå äktenskap i Rumänien, vilket erkänns fullt ut enligt rumänsk rätt. För samkönade par är situationen däremot den att artikel 277.1 i samma lag helt förbjuder äktenskap och artikel 277.3 innebär att registrerade partnerskap som ingåtts utomlands inte erkänns, vilket medför att sådana par saknar varje rättslig möjlighet i Rumänien att få sitt förhållande erkänt i någon form.
89 Se punkterna 39, 40 och 51.
90 Punkt 50.
91 Dom av den 25 november 2025, WojewodaMazowiecki, (C‑713/23, EU:C:2025:917, punkt 65) (nedan kallad domen i Wojewoda Mazowiecki).
92 Punkt 66.
93 Europadomstolen, 13 juli 2021, CE:ECHR:2021:0713JUD004079210, § 152.
94 Europadomstolen, 12 december 2023, CE:ECHR:2023:1212JUD001145417, § 104.
95 Europadomstolen, 19 september 2024, CE:ECHR:2024:0919JUD005882812, § 29.
96 Punkt 66.