Förslag till avgörande av generaladvokat Juliane Kokott föredraget den 10 september 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 10 september 2026( 1 )
Mål C ‑ 475/25
Finanzamt für Großbetriebe
ytterligare deltagare i rättegången:
P Privatstiftung
(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike))
” Begäran om förhandsavgörande – Fri rörlighet för kapital – Skatter – Inkomstskatt för juridiska personer – Privat stiftelse enligt österrikisk rätt – Avdragsrätt från inkomstskatt för juridiska personer för utbetalningar till mottagare som i sin tur är skyldiga att betala kapitalvinstskatt i landet – Avsaknad av avdragsrätt från inkomstskatt för juridiska personer för utbetalningar till mottagare som inte är skyldiga att betala kapitalvinstskatt i landet – Schweiziskt-österrikiskt dubbelbeskattningsavtal ”
I. Inledning
1. Förevarande mål rör på nytt den skattemässiga behandlingen av privata stiftelser i Österrike. I domen F.E. Privatstiftung Eisenstadt( 2 ) prövade domstolen redan för ungefär elva år sedan de då tillämpliga bestämmelserna i den österrikiska lagen om inkomstskatt för juridiska personer och drog slutsatsen att det förelåg ett åsidosättande av den fria rörligheten för kapital (artikel 63.1 FEUF, tidigare artikel 56.1 EG). Den österrikiska lagstiftaren har reagerat på denna dom år 2015, genom ett nytt regelverk, men inte heller detta förfaller vara tillfredsställande. Tvärtom är det numera omtvistat huruvida detta nya regelverk i sin tur är förenligt med den fria rörligheten för kapital.
2. I huvudsak ska domstolen pröva huruvida det är tillåtet för Österrike att tillämpa bestämmelser där en privat stiftelse visserligen får göra avdrag från beräkningsunderlaget för inkomstskatt för juridiska personer för sina utbetalningar till inhemska mottagare som är skyldiga att betala kapitalvinstskatt i Österrike, men däremot inte för sina utbetalningar till mottagare med hemvist i utlandet (i det nu aktuella fallet i Schweiz) vilka således inte är skyldiga att betala kapitalvinstskatt i Österrike. Detta regelverk medför att den privata stiftelsen som sådan i samband med utbetalningar till mottagare utan hemvist i landet i regel måste bära en större skattebörda än i samband med utbetalningar till mottagare med hemvist i landet, med avseende på den egna inkomstskatten för juridiska personer. Inom ramen för övervägandena avseende dessa frågor ska även ett dubbelbeskattningsavtal mellan Österrike och Schweiz beaktas, enligt vilket det uteslutande ankommer på Schweiz att uppbära inkomstskatt på sådana utbetalningar till mottagare med hemvist i Schweiz.
3. Vid första anblicken förefaller skattelagstiftningen i samband med utbetalningar från privata stiftelser till deras mottagare utgöra ett smalt problem för entusiaster inom specialiserade ämnen. Vid närmare påseende uppvisar problemet emellertid en nära koppling till beskattning av utdelning. Således har förevarande mål en allmängiltig betydelse för den fria rörligheten för kapital inom unionens inre marknad som vida överstiger det konkreta fallet och för unionens skattelagstiftning som helhet. Förevarande mål är även intressant för att problematiken betraktas ur stiftelsens perspektiv, i egenskap av det organ som delar ut vinster, och inte såsom ofta är fallet med utgångspunkt i mottagaren av utbetalningen eller av utdelningen.
II. Rättslig ram
Unionslagstiftningen
4. Den unionsrättsliga ramen i detta mål fastställs genom bestämmelserna i EUF-fördraget om fria rörlighet för kapital, nämligen artiklarna 63.1 och 65 FEUF.
Internationell lagstiftning
5. Enligt artikel 21 i avtalet av den 30 januari 1974 mellan Republiken Österrike och Schweiziska edsförbundet om undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och förmögenhet( 3 ) (nedan kallat dubbelbeskattningsavtalet) får inkomster från en person med hemvist i en avtalsstat endast beskattas i denna stat, det vill säga i personens hemviststat.
Nationell lagstiftning
6. Det rättsliga begreppet privat stiftelse infördes i Österrike genom Privatstiftungsgesetz (lagen om privata stiftelser) från 1993( 4 ). Vid beskattningen av utbetalningar till mottagare från privata stiftelser är dels den inkomstskatt för juridiska personer som dessa stiftelser själva omfattas av avgörande, dels kapitalvinstskatten i form av inkomstskatt som särskilt inhemska mottagare till sådana stiftelser i egenskap av mottagare av utbetalningar från dem normalt omfattas av.
Inkomstskatt för juridiska personer
7. Genom Abgabenänderungsgesetz 2015( 5 ) (2015 års lag om ändring av skattelagstiftningen) (nedan kallad AbgÄG 2015) infördes nya bestämmelser i Österrike från och med den 1 januari 2016 om beskattning av privata stiftelse i Körperschaftsteuergesetz 1988 (1988 års lag om inkomstskatt för juridiska personer) (nedan kallad KStG 1988). Detta nya regelverk är även tillämpligt på pågående förfaranden som avser tidigare beskattningsperioder( 6 ).
8. I 13 § tredje stycket KStG 1988, i dess lydelse enligt AbgÄG 2015, föreskrivs följande:
”När fråga är om privata stiftelser … ska följande poster inte beaktas vare sig som intäkter eller som inkomster, utan är separat skattepliktiga enligt 22 § andra stycket:
1. Kapitalinkomster enligt 27 § Einkommensteuergesetz 1988 (lagen om inkomstskatt från år 1988) …
…
2. Inkomster från privat försäljning av fast egendom enligt 30 § Einkommensteuergesetz 1988.
Summan av inkomsterna enligt leden 1 och 2 ska minskas med de sammanlagda utbetalningar som lämnas under beskattningsperioden i den mening som avses i 27 § femte stycket led 7 Einkommensteuergesetz 1988 i den utsträckning kapitalvinstskatt har innehållits och betalats in. Om utbetalningar befrias från kapitalvinstskatt på grund av ett dubbelbeskattningsavtal ska de sammanlagda utbetalningarna minskas i motsvarande mån, eftersom de inte slutgiltigt belastas med kapitalvinstskatt. Detta gäller även om befrielsen äger rum efter kapitalvinstskatten har betalats in. En befrielse i efterskott anses utgöra en omständighet med retroaktiv verkan i den mening som avses i 295a § i Bundesabgabenordnung.
…”
9. Enligt 22 § tredje stycket KStG 1988, i dess lydelse enligt AbgÄG 2015, uppgår inkomstskatten för juridiska personer till 25 procent vad avser skattepliktiga kapitalvinster och inkomster för en privat stiftelse enligt 13 § tredje stycket KStG 1988.
10. I 24 § femte stycket KStG 1988, i dess lydelse enligt AbgÄG 2015, anges följande:
”Inkomstskatt för juridiska personer som belöper på inkomst av kapital och intäkter i den mening som avses i 13 § tredje stycket … ska gottskrivas genom taxering enligt följande bestämmelser:
1. Inkomstskatt för juridiska personer ska vid ingivande av självdeklaration fastställas och uppbäras efter genomförd taxering.
2. Den privata stiftelsen som gör utbetalningar i den mening som avses i 27 § femte stycket led 7 Einkommensteuergesetz 1988, för vilka kapitalvinstskatt har betalats in.
3. a) Beskattningsunderlaget för det gottskrivna beloppet utgör skillnaden mellan
– summan av de inkomster som ska beskattas separat enligt 13 § tredje stycket och
– summan av utbetalningarna i den mening som avses i 27 § femte stycket led 7 i Einkommensteuergesetz 1988, om denna summa inte överstiger de sammanlagda inkomsterna i den mening som avses i den första strecksatsen.
b) Om utbetalningar befrias från kapitalvinstskatt på grund av ett dubbelbeskattningsavtal ska de sammanlagda utbetalningarna minskas enligt led a som om de inte var slutgiltigt belastade med kapitalvinstskatt vid fastställandet av beskattningsunderlaget. Detta gäller även om befrielsen sker efter att kapitalvinstskatten har betalats in. En befrielse i efterskott anses utgöra en omständighet med retroaktiv verkan i den mening som avses i 295a § i Bundesabgabenordnung.
4. Om inkomstskatt för juridiska personer gottskrivs för åren före 2011 ska gottskrivningen utgöra 12,5 procent av beskattningsunderlaget enligt punkt 3. Om inkomstskatt för juridiska personer gottskrivs för åren efter 2011 ska gottskrivningen utgöra 25 procent av beskattningsunderlaget enligt punkt 3. I första hand ska inkomstskatt för juridiska personer för åren före 2011 gottskrivas.
5. Den privata stiftelsen ska föra ett särskilt konto [( Evidenzkonto )] där den inkomstskatt för juridiska personer som årligen har betalats, de belopp som gottskrivits och de resterande belopp som kan komma att gottskrivas ska dokumenteras fortlöpande.
6. Vid en upplösning av en privat stiftelse ska det belopp som ska gottskrivas enligt leden 3 och 4 fastställas. Vid beräkningen av det belopp som ska gottskrivas ska även det resterande beloppet enligt led 5 behandlas som en utbetalning i den mening som avses i 27 § femte stycket led 7 i Einkommensteuergesetz 1988. Genom undantag från led 3 b ska utbetalningen minskas i motsvarande mån trots betalning av kapitalvinstskatt i samband med ett möjligt retroaktivt undantag. Denna gottskrivelse ska göras vid den sista taxeringen.
…”
Inkomstskatt, kapitalvinstskatt
11. Enligt 27 § femte stycket led 7 jämförd med andra stycket i den österrikiska Einkommensteuergesetz 1988 (1988 år lag om inkomstskatt) (nedan kallad EStG 1988) i den version som är tillämplig på förevarande mål avses med inkomster från överlåtelse av kapital och således som kapitalinkomster bland annat ”alla former av utbetalningar från … privata stiftelser”.
12. I 27a § första stycket EstG 1988 i samma lydelse föreskrivs följande:
”Kapitalinkomster omfattas av en särskild skattesats på 25 procent och ska inte beaktas vid beräkningen av den skattskyldiges inkomstskatt, varken med avseende på de sammanlagda intäkterna eller inkomsten … såvida inte de allmänna beskattningsreglerna … är tillämpliga.
13. Det framgår av 93 § andra stycket led 1 jämfört med 97 § första stycket EStG 1988 att en privat stiftelse ska innehålla inkomstskatt på de utbetalningar den gjort i form av kapitalvinstskatt i form av källskatt och att mottagarens skatteplikt slutgiltigt är betald om denne är en fysisk person (slutgiltig källskatt). Enligt 98 § första stycket led 5 a EStG 1988 gäller detta även om det är fråga om en begränsad skattskyldighet.”
III. Faktiska omständigheter och målet vid den nationella domstolen
14. P Privatstiftung (nedan även kallad stiftelsen) är en privat stiftelse enligt österrikisk rätt med mottagare som har hemvist i Schweiz. År 2014 uppbar stiftelsen kapitalinkomster – särskilt inkomsträntor och vinst från försäljning av andelar och fast egendom – och gjorde utbetalningar till mottagare i Schweiz. Inom ramen för sin taxering avseende inkomstskatt för juridiska personer drog stiftelsen av dessa utbetalningar, vilket gjorde att den kapitalinkomster som skulle beskattas minskade i motsvarande mån. Finanzamt für Großbetriebe godkände emellertid inte dessa avdrag i sitt taxeringsbeslut, eftersom dessa utbetalningar gjorts till mottagare som inte betalar inkomstskatt i Österrike och således inte heller är föremål för kapitalvinstskatt.
15. Efter det att stiftelsen överklagat taxeringsbeslutet upphävde österrikiska Bundesfinanzgericht detta beslut i första instans. Enligt nämnda domstol är inte heller 13 § tredje stycket näst sista meningen KStG 1988 i dess ändrade lydelse enligt AbgÄG 2015 förenlig med unionsrätten, eftersom den strider mot den fria rörligheten för kapital enligt den tolkning som EU-domstolen har gjort i domen F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt( 7 ).
16. Tvisten är numera anhängig i andra instans vid österrikiska Verwaltungsgerichtshof. Där gör skattemyndigheten i huvudsak gällande att det inte föreligger någon oförenlighet med unionsrätten, eftersom privata stiftelser som gör utbetalningar till utländska mottagare numera inte missgynnas jämfört med privata stiftelser som gör utbetalningar till inhemska mottagare genom det nya regelverk som infördes i Österrike 2015. Dessutom har beskattningssystemet ändrats för att säkerställa en enkelbeskattning i Österrike för inkomster från privata stiftelser som omfattas av 13 § tredje stycket KStG 1988 konsekvent och oberoende av var mottagarna av stiftelsernas utbetalningar har hemvist.
IV. Begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen
17. Genom beslut av den 24 juni 2025, vilket inkom till EU-domstolen den 17 juli 2025, har Verwaltungsgerichtshof vilandeförklarat målet och hänskjutit följande fråga till domstolen med begäran om förhandsavgörande:
”Utgör artikel 63 FEUF hinder för en skattelagstiftning i en medlemsstat såsom den som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken en privat stiftelse med hemvist i landet ska betala inkomstskatt för juridiska personer på vissa inkomster (särskilt inkomsträntor och vinst från försäljning av andelar och fast egendom), men denna inkomstskatt emellertid återbetalas i den utsträckning stiftelsen lämnar utbetalningar (gåvor) till mottagare och dessa utbetalningar omfattas av den inhemska kapitalvinstskatten, vilket innebär att denna inkomstskatt för juridiska personer inte återbetalas i den utsträckning de utbetalningar som mottagaren har erhållit inte är föremål för kapitalvinstskatt (på grund av nationella undantagsbestämmelser eller ett dubbelbeskattningsavtal)?”
18. I förfarandet vid domstolen har P Privatstiftung, den österrikiska regeringen och Europeiska kommissionen inkommit med skriftliga yttranden.
V. Bedömning
Inledande anmärkningar
19. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 63 FEUF utgör hinder mot en medlemsstats skattelagstiftning, enligt vilken en privat stiftelse inom ramen för taxeringen avseende inkomstskatt för juridiska personer får dra av utbetalningar som har gjorts till mottagare som omfattas av inhemsk kapitalvinstskatt, medan det inte föreligger någon sådan avdragsrätt när stiftelsen har gjort utbetalningar till mottagare som inte är skyldiga att betala kapitalvinstskatt i landet.( 8 )
20. Därvid är det – trots användningen av ordet ”återbetalas” i tolkningsfrågan – såvitt framgår inte frågan om en verklig återbetalning eller gottskrivning av inkomstskatt för juridiska personer som har betalats under en tidigare beskattningsperiod. De utbetalningar från den privata stiftelsen till dess mottagare som är omtvistade i målet vid den nationella domstolen gjordes enligt den hänskjutande domstolen under samma år (2014) från vilket även stiftelsens kapitalinkomster härstammar.( 9 )
21. Det ska vidare framhållas att det i förevarande mål – i likhet med i målet F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt – inte är frågan om den skattemässiga behandlingen av mottagare av utbetalningar från den privata stiftelsen (med avseende på kapitalvinstskatten som uppgick till 25 procent under den aktuella perioden), utan om den skattemässiga behandlingen av den privata stiftelsen själv (med avseende på den inkomstskatt för juridiska personer som stiftelsen ska betala, för vilken även en skattesats på 25 procent var tillämplig under den aktuella perioden)( 10 ). Situationen för mottagarna av utbetalningarna kan emellertid, såsom ska visas nedan, ha omedelbar betydelse, nämligen inom ramen för en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som är relevanta för den unionsrättsliga bedömningen.
22. Tolkningsfrågan ska bedömas mot bakgrund av en nationell rättslig situation som påtagligt har ändrats på grundval av en lagändring från 2015 jämfört med den i det tidigare målet F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt( 11 ). Detta rättsläge är enligt den hänskjutande domstolen även tillämplig på förevarande mål, fastän det fortfarandet gäller inkomster och utbetalningar från år 2014. I synnerhet är den inkomstskatt för juridiska personer som är omtvistad i förevarande mål sedan omarbetningen av 13 § tredje stycket KStG 1988 genom AbgÄG 2015 inte längre någon ren ”interimsskatt”. Detta visar sig framför allt genom att den inkomstskatt för juridiska personer som en gång har betalats inte längre utan vidare återbetalas vid upplösning av en privat stiftelse, vilket numera framgår av 24 § femte stycket led 6 KStG 1988 i dess lydelse enligt AbgÄG 2015.
Tillämpningen av den fria rörligheten för kapital
23. Frågor om direkta skatter omfattas enligt fast rättspraxis visserligen av medlemsstaternas behörighet, men dessa ska iaktta unionsrätten, och särskilt de grundläggande friheter som garanteras i EUF-fördraget, när de utövar denna behörighet( 12 ). Till dessa grundläggande friheter räknas enligt artikel 63.1 FEUF den fria rörligheten för kapital.
24. EUF-fördraget innehåller inte någon definition av begreppet kapitalrörelser. Generellt kan alla överföringar av penning- eller sakvärden, som överskrider en medlemsstats gränser och som inte har samband med en varuleverans eller ett tillhandahållande av tjänster, inrymmas i begreppet kapitalrörelser och därför omfattas av den fria rörligheten för betalningar.( 13 ) Dessutom tjänar den i bilaga 1 till direktiv 88/361/EEG( 14 ) intagna nomenklaturen för kapitalrörelser som vägledning i fråga om definitionen av begreppet kapitalrörelse även om den inte utgör någon uttömmande uppräkning av möjliga transaktioner( 15 ). Gåvor och donationer återfinns under rubrik XI i denna nomenklatur, med beteckningen ”Personliga kapitalrörelser”.( 16 )
25. Sedan domen i målet F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt är det erkänt att de gåvor som anges i nomenklaturen för kapitalrörelser ska likställas med utbetalningar från privata stiftelser till deras utländska mottagare, vilket innebär att dessa utbetalningar omfattas av tillämpningsområdet för den fria rörligheten för kapital.( 17 )
Huruvida den fria rörligheten för kapital begränsas
26. Enligt domstolens fasta praxis förbjuder artikel 56.1 FEUF rent generellt restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredjeland.( 18 )
27. I målet F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt( 19 ), som är föregångaren till det här aktuella målet, har domstolen endast betraktat huruvida det föreligger en restriktion av den fria rörligheten för kapital för skattskyldiga som ska betala inkomstskatt för juridiska personer, det vill säga ur den berörda privata stiftelsens synvinkel, och har besvarat denna fråga jakande. Detta tillvägagångssätt kan även tillämpas i förevarande mål. Det nationella målet rör nämligen återigen endast taxering avseende inkomstskatt för juridiska personer av en privat stiftelse och inte beskattning av kapitalinkomster för stiftelsens mottagare inom ramen för personliga inkomstskatt, respektive kapitalvinstskatt som uttagsform för inkomstskatt.
28. Om man således utgår från den berörda privata stiftelsen, vilken är skattskyldig i det nationella målet, så innebär en bestämmelse som 13 § tredje stycket KStG 1988, även i dess nya lydelse enligt AbgÄG 2015, att utbetalningar från denna stiftelse till mottagare som är skyldiga att betala kapitalvinstskatt i Österrike, å ena sidan, och utbetalningar från nämnda stiftelse till mottagare som inte är skyldiga att betala kapitalvinstskatt i Österrike, å andra sidan, fortfarande behandlas olika. Detta är exempelvis fallet när det gäller de berörda mottagarna med hemvist i Schweiz i målet vid den nationella domstolen. Stiftelsen kan nämligen dra av sina utbetalningar till förstnämnda grupp från beräkningsunderlaget för sin inkomstskatt för juridiska personer, medan detta inte är möjligt vad gäller den sistnämnda gruppen.( 20 )
29. Denna reglering av avdragsrätten för utbetalningar från beräkningsunderlaget för inkomstskatt för juridiska personer innebär enligt domen F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt att en privat stiftelse med mottagare med hemvist inom landet förfogar över större finansiella resurser än en i övrigt jämförbar stiftelse med mottagare i utlandet, vilket ger den privata stiftelsen med inhemska mottagare en likviditetsfördel jämfört med den privata stiftelsen med utländska mottagare. Omvänt ansågs en privat stiftelse med utländska mottagare lida en likviditetsnackdel jämfört med en privat stiftelse med inhemska mottagare.( 21 )
30. I överensstämmelse med logiken i domen F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt skulle nämnda reglering av avdragsrätten för en privat stiftelse med en ”blandad” krets mottagare, av vilka vissa har hemvist i landet och andra utomlands, kunna ge ett incitament att i större utsträckning – såvitt detta är förenligt med stiftelsens syfte – göra utbetalningar till inhemska mottagare än till utländska mottagare. För den aktuella stiftelsen är rent inhemska utbetalningar nämligen mer förmånliga i skattehänseende än gränsöverskridande, eftersom endast de inhemska utbetalningarna minskar beskattningsunderlaget för inkomstskatt för juridiska personer och således även stiftelsens skattebelastning när det gäller inkomstskatt.( 22 )
31. Enligt logiken i domen F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt medför slutligen en bestämmelse såsom 13 § tredje stycket KStG 1988, även i den nya lydelsen enligt AbgÄG 2015, att det redan från början blir mindre intressant att bilda en privat stiftelse med mottagare (även) i utlandet än att bilda en liknande stiftelse som endast har mottagare som omfattas av kapitalvinstskatt i landet.( 23 )
32. Sammantaget kan detta, såsom redan i målet F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt,( 24 ) fortsatt tala för antagandet att det föreligger en begränsning av den fria rörligheten för kapital. På ett liknande sätt har domstolen fastställt en begränsning av den fria rörligheten för kapital i samband med beskattning av utdelning, om utdelningar till i landet ej hemmahörande aktieägare missgynnas i jämförelse med utdelningar till i landet hemmahörande aktieägare( 25 ) och även om nationella åtgärder kan avhålla personer utan hemvist i landet från att investera i en medlemsstat eller omvänt avhålla dem som har hemvist i denna medlemsstat från att investera i andra stater.( 26 )
33. Någon annan bedömning föranleds inte heller av den omständighet till vilken den hänskjutande domstolen och den österrikiska regeringen har hänvisat, nämligen att den inkomstskatt för juridiska personer som den privata stiftelsen skulle betala sedan nyregleringen genom AbgÄG 2015 inte längre utgjorde en ”interimsskatt” med preliminär karaktär, utan en slutgiltig skatt som inte utan vidare återbetalas vid en upplösning av den privata stiftelsen. I domen F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt( 27 ) var det i huvudsak avgörande att särskilt avdragsrätten från beräkningsunderlaget för inkomstskatt för juridiska personer reglerades annorlunda för en privat stiftelse vid utbetalningar till i regel inhemska mottagare som omfattades av österrikisk kapitalvinstskatt än vid utbetalningar till mottagare som inte omfattades av österrikisk kapitalvinstskatt, vilket är fallet när det gäller de berörda mottagarna i det nu aktuella fallet med hemvist i Schweiz. Nyregleringen genom AbgÄG 2015 har inte medfört några väsentliga ändringar i detta hänseende.
34. Vidare talar den omständigheten att 13 § KStG 1988 i dess lydelse enligt AbgÄG 2015 inte är kopplad till huruvida mottagaren av en utbetalning från en privat stiftelse har hemvist i landet eller i utlandet, utan till huruvida mottagaren omfattas av österrikisk kapitalvinstskatt, inte för någon annan slutsats. Det är nämligen ostridigt att personer med hemvist i landet i regel omfattas av österrikisk kapitalvinstskatt, medan personer som saknar hemvist i landet normalt sett inte omfattas av denna skatt.( 28 )
35. Den österrikiska regeringen framhåller vidare att en avdragsrätt från beräkningsunderlaget för inkomstskatt för juridiska personer även kan vara utesluten för utbetalningar från en privat stiftelse till mottagare med hemvist i landet, nämligen om dessa inhemska mottagare i sin tur inte omfattas av österrikisk kapitalvinstskatt, vilket exempelvis kan vara fallet när det gäller allmännyttiga organisationer. Det är således alltid samma logik som tillämpas, nämligen att det saknas avdragsrätt från beräkningsunderlaget för inkomstskatt för juridiska personer i samband med utbetalningar till mottagare som inte är skyldiga att erlägga kapitalvinstskatt i landet.
36. Domstolen har emellertid redan behandlat även denna invändning i målet F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt och fann inte att den utgjorde något giltigt argument som kunde tala mot antagandet att det förelåg en restriktion för den fria rörligheten för kapital. Domstolen motiverade vid denna tidpunkt detta med att avsaknaden av avdragsrätt från beräkningsunderlaget för inkomstskatt för juridiska personer bland annat omfattade utbetalningar till mottagare som saknar hemvist i landet,( 29 ) det vill säga – med andra ord – att de omtvistade bestämmelserna om inkomstskatt för juridiska personer i förevarande mål huvudsakligen missgynnar gränsöverskridande situationer. Såvitt framgår av handlingarna i målet har nyregleringen av 13 § tredje stycket KStG i dess lydelse enligt AbgÄG 2015 inte medfört någon väsentlig ändring i detta hänseende.
37. I slutänden skulle förekomsten av en begränsning av den fria rörligheten för kapital endast kunna avfärdas om man lösgör sig från att enbart beakta den privata stiftelsens situation med avseende på dess egen inkomstskatt för juridiska personer och genomför en heltäckande ekonomisk bedömning , där den skattemässiga situationen för den privata stiftelsens utbetalningar till mottagarna beaktas i dess helhet, och det fastställs huruvida utbetalningar till mottagare med hemvist i landet över huvud taget kan jämföras med utbetalningar till mottagare utan hemvist i utlandet och huruvida de i slutändan behandlas lika. Både den österrikiska regeringen och kommissionen har tillämpat detta tillvägagångssätt i förevarande mål och dragit slutsatsen att det inte längre föreligger någon begränsning av den fria rörligheten för kapital efter nyregleringen genom AbgÄG 2015, eftersom en utbetalning från en privat stiftelse numera alltid endast beskattas en gång i Österrike oavsett huruvida mottagaren av denna utbetalning i sin tur är skyldig att betala inkomstskatt eller kapitalvinstskatt inom eller utom landet.
38. Jag ska medge att jag känner en viss sympati för sistnämnda synsätt. Emellertid förefaller det i större utsträckning vara förenligt med domstolens klassiska metod – i domen F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt( 30 ) samt även i ett antal ytterligare, senare domar rörande den fria rörligheten för kapital( 31 ) – att företa en sådan helhetsbedömning först i ett senare steg, det vill säga inom ramen för prövningen av motiveringen för den fastställda begränsningen av den fria rörligheten för kapital (eller, såsom anges i vissa av domstolens nyare domar, inom ramen för prövningen av huruvida en sådan begränsning är ”tillåten”)( 32 ).
39. Det ska i denna del således fastställas att en bestämmelse som 13 § tredje stycket KStG 1988 i dess lydelse enligt AbgÄG 2015 genom den skillnad i behandling som görs i samband med utbetalningar som mottagare erhåller från en privat stiftelse med avseende på inkomstskatt för juridiska personer beroende på huruvida dessa mottagare i sin tur omfattas av inhemsk kapitalvinstskatt eller inte, kan anses utgöra en begränsning av den fria rörligheten för kapital som är förbjuden enligt artikel 63.1 FEUF, såvida den inte undantagsvis är motiverad (”tillåten”).
Huruvida restriktionen av den fria rörligheten för kapital är motiverad (”tillåt en ”)
40. Det ska vidare prövas huruvida den begränsning av den fria rörligheten för kapital som fastställts ovan kan motiveras, det vill säga huruvida den är ”tillåten” i den mening som avses i domstolens nyare praxis.( 33 ) Här krävs det, såsom redan angetts, en ekonomisk helhetsbedömning av alla relevanta omständigheter i samband med den skattemässiga behandlingen av utbetalningar som privata österrikiska stiftelser gör till mottagare inom eller utom landet.
41. Enligt artikel 65.1 a FEUF ska artikel 63 FEUF emellertid inte påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa sådana bestämmelser i sin skattelagstiftning som skiljer mellan skattebetalare som har olika bostadsort eller som har investerat sitt kapital på olika ort. Såsom domstolen vidare ett flertal gånger har slagit fast ankommer det på varje medlemsstat att med iakttagande av unionsrätten organisera sitt system för beskattning av utdelad vinst.( 34 )
42. I princip får en medlemsstat följaktligen tillämpa en bestämmelse som 13 § tredje stycket KStG 1988 i dess lydelse enligt AbgÄG 2015 som endast tillåter privata stiftelser att dra av de utbetalningar de gjort från beräkningsunderlaget för inkomstskatt för juridiska personer om mottagarna av dessa utbetalningar omfattas av kapitalvinstskatt i landet och därmed i synnerhet utbetalningar till mottagare med hemvist i utlandet i regel är uteslutna från avdragsrätten. Genom en sådan bestämmelse införs nämligen en lagstiftning för inkomstskatt för juridiska personer som får olika resultat beroende på vart den privata stiftelsen gör sina utbetalningar och var deras mottagare har sin hemvist, vilket just är vad som i princip godtas enligt artikel 65.1 a FEUF.
43. Det följer emellertid av fast rättspraxis att artikel 65.1 a FEUF ska tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet för kapital. Denna bestämmelse kan följaktligen inte tolkas så, att all skattelagstiftning som innehåller bestämmelser om åtskillnad mellan de skattskyldiga på grundval av var de har sin bostadsort eller i vilken medlemsstat de har investerat sitt kapital automatiskt är förenliga med EUF-fördraget.( 35 )
44. De skillnader i behandling som är tillåtna enligt artikel 65.1 a FEUF får nämligen enligt punkt 3 i samma artikel varken utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning. EU-domstolen har således slagit fast att sådana skillnader i behandling endast är ”tillåtna” när de avser situationer som inte är objektivt jämförbara eller, om så inte är fallet, när de motiveras av tvingande skäl av allmänintresse.( 36 )
45. Frågan huruvida en gränsöverskridande situation är jämförbar med en inhemsk situation i medlemsstaten ska bedömas mot bakgrund av såväl det ändamål som eftersträvas med de nationella bestämmelserna i fråga som föremålet för och innehållet i dessa bestämmelser.( 37 ) För övrigt ska endast de relevanta åtskillnadskriterier som anges i den aktuella lagstiftningen beaktas vid bedömningen av huruvida den skillnad i behandling som följer av en sådan lagstiftning återspeglar en objektiv skillnad mellan situationerna.( 38 )
Syftet att uppnå enkelbeskattning som legitimt särskiljningskriterium
46. Såsom den hänskjutande domstolen och den österrikiska regeringen har slagit fast, syftar 13 § tredje stycket KStG 1988 i sin nya lydelse som grundas på AbgÄG 2015 till att säkerställa att alla kapitalinkomster som erhålls i landet ”konsekvent” och slutgiltigt beskattas en gång i landet. Detta utgör en kortfattad beskrivning av målet att uppnå ”enkelbeskattning”. I samspel med bestämmelserna i Einkommensteuergesetz (lagen om inkomstskatt) (27 och 27a §§ EStG 1988) är syftet med en bestämmelse såsom 13 § tredje stycket KStG 1988 i dess lydelse enligt AbgÄG 2015 dessutom att förhindra ekonomisk dubbelbeskattning i Österrike av vinster som privata stiftelser har uppburit och delat ut. Således eftersträvas varken en situation där kapitalinkomster som privata stiftelser har erhållit inte beskattas alls i Österrike (”ingen beskattning”), och inte heller ska sådana inkomster vara föremål för ekonomisk dubbelbeskattning i Österrike.
47. Jag anser att detta syfte att uppnå enkelbeskattning utgör ett legitimt intresse. Det förefaller ligga helt i linje med EU-domstolens praxis – som initierats av stora avdelningen – gällande beskattning av utdelning, enligt vilken ingen medlemsstat måste avstå från sin rätt att beskatta en inkomst som genererats i en ekonomisk verksamhet som bedrivs inom dess territorium.( 39 ) Dessutom ligger syftet att uppnå enkelbeskattningen i linje med de allt intensivare diskussionerna och ansträngningarna på nationell, europeisk och internationell nivå att uppnå en rättvis beskattning av samtliga inkomster och motverka en urholkning av beskattningsunderlaget. Även i det pågående målet om förhandsavgörande F Corporation( 40 ) spelar nämnda mål att uppnå enkelbeskattning en viktig roll.
48. Domstolen har visserligen i domen F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt( 41 ) påpekat att syftet att uppnå enkelbeskattning inom unionsrätten ännu inte utgjorde en självständig rättfärdigandegrund för restriktioner för den fria rörligheten för kapital. Jag anser emellertid inte att detta kan betraktas som ett kategoriskt förnekande av det grundläggande syftet med enkelbeskattning, utan tvärtom en bekräftelse av fast rättspraxis, enligt vilken enbart en rädsla för minskade skatteintäkter inte i sig motiverar en begränsning av de grundläggande friheterna på den inre marknaden.( 42 ) Detta är inte heller fallet i förevarande mål. Tvisten rör inte en begränsning av den fria rörligheten för kapital enbart för att förebygga minskade skatteintäkter. Genom syftet att uppnå enkelbeskattning eftersträvas tvärtom ett mycket mer långtgående, legitimt intresse av att beskattningen ska vara rättvis, nämligen för att förhindra att vissa inkomster som uppbärs i landet helt kan undgå beskattning.
Bristande jämförbarhet mellan inhemska och utländska situationer
49. Mot bakgrund av nämnda syfte att uppnå enkelbeskattning, i kombination med syftet att förhindra ekonomisk dubbelbeskattning, befinner sig en österrikisk privat stiftelse, när den lämnar utbetalningar till inhemska mottagare som omfattas av österrikisk kapitalvinstskatt inte i samma situation som en österrikisk privat stiftelse vars utbetalningar görs till mottagare med hemvist utomlands( 43 ). Det föreligger nämligen väsentliga skillnader i fråga om beskattningsteknik. I förstnämnda fall innehålls österrikisk kapitalvinstskatt på 25 procent vid källan och betalas in och i sistnämnda fall sker detta normalt sett inte. I utbyte mot den kapitalvinstskatt som innehållits och betalats in måste den privata stiftelsen i förstnämnda fall inte betala någon kapitalvinstskatt på 25 procent på motvärdet för de utbetalningar som gjorts, men måste göra detta i sistnämnda fall, där den inte har innehållit och betalat in någon kapitalvinstskatt, eftersom den av den österrikiska lagstiftaren eftersträvade enkelbeskattningen i Österrike endast kan förverkligas på detta sätt, samtidigt som ekonomisk dubbelbeskattning i Österrike kan undvikas.
50. Slutligen skiljer sig situationen inte väsentligen från situationen vid aktieutdelning, för vilken EU-domstolen redan har erkänt att utdelningsmottagare med hemvist i en annan medlemsstat, när det gäller en medlemsstats bestämmelser för att förhindra eller lindra kedjebeskattning eller ekonomisk dubbelbeskattning av vinst som ett bolag med hemvist i landet delar ut, inte nödvändigtvis befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för utdelningsmottagare med hemvist i medlemsstaten( 44 ). Liknande överväganden har domstolen även redan framfört i andra sammanhang som är relevanta i skattehänseende.( 45 )
51. Eftersom den österrikiska privata stiftelsen när det gäller syftet att uppnå enkelbeskattning inte befinner sig i samma situation, beroende på huruvida den gör utbetalningar till inhemska mottagare som inte omfattas av österrikisk kapitalvinstskatt eller mottagare med hemvist i utlandet, vilka inte omfattas av österrikisk kapitalvinstskatt, medger artikel 65.1 jämförd med 65.3 FEUF att dessa båda situationer behandlas olika när det gäller inkomstskatt för juridiska personer.
Dubbelbeskattningsavtalet mellan Österrike och Schweiz
52. Därefter krävs det en prövning av hur dubbelbeskattningsavtalet mellan Österrike och Schweiz påverkar den unionsrättsliga bedömningen av detta fall.
53. Om ett dubbelbeskattningsavtal – såsom i det nu aktuella målet – enligt de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat utgör del av den rättsliga ram som är tillämplig i det nationella målet, så måste EU-domstolen, även om det i sig inte utgör del av unionsrätten, beakta avtalet för att kunna tolka unionsrätten på ett sätt som är användbart för den hänskjutande domstolen.( 46 )
54. Av artikel 21 i nämnda dubbelbeskattningsavtal framgår att inkomster från en person med hemvist i Schweiz som härstammar från utbetalningar som gjorts av en österrikisk privat stiftelse, endast får beskattas i Schweiz. I domen F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt tolkade EU-domstolen en liknande bestämmelse i jämförbara dubbelbeskattningsavtal som Österrike har med andra stater som att Österrike avsagt sig sin rätt att beskatta utbetalningar från privata stiftelser till mottagare med hemvist i utlandet.( 47 )
55. Enligt min mening kan det emellertid vara ändamålsenligt att precisera och nyansera denna slutsats. Med förbehåll för en närmare prövning av den hänskjutande domstolen förefaller det nämligen som att Österrike i sådana dubbelbeskattningsavtal – och särskilt i det här tillämpliga avtalet med Schweiz – endast har avsagt sig rätten att beskatta mottagare av utbetalningar från privata stiftelser inom ramen för deras personliga inkomstbeskattning, men däremot inte rätten att beskatta den privata stiftelsen i sig i egenskap av utdelande enhet, inom ramen för inkomstskatt för juridiska personer.
56. Det är utan tvivel så att Österrike skapar en risk för ekonomisk dubbelbeskattning genom att beskatta utbetalningar från privata stiftelser till mottagare med hemvist i Schweiz inom ramen för inkomstskatten för juridiska personer på den aktuella stiftelsens nivå, väl medveten om att det tillämpliga dubbelbeskattningsavtalet ger Schweiz beskattningsrätten för samma utbetalningar inom ramen för inkomstskatten på mottagarnivå.
57. Detta stämmer överens med rättspraxis avseende beskattning av utdelning, enligt vilken den medlemsstat där bolaget som betalar utdelningen har hemvist ska se till att mottagare av sådan utdelning utan hemvist i landet erhåller en jämbördig skattemässig behandling som mottagare som uppbär utdelning med hemvist i landet.( 48 ) Om detta tillämpas på situationen med utbetalningar från privata stiftelser till deras mottagare, ska det även där säkerställas att mottagare med respektive utan hemvist i landet behandlas på ett likvärdigt sätt (men dock inte nödvändigtvis att de erhåller samma skattemässiga behandling).
58. Just denna unionsrättsliga skyldighet har Österrike uppfyllt, såväl enligt den hänskjutande domstolens som den österrikiska regeringens uppgifter, genom att landet vid taxeringen av en privat stiftelse för inkomstskatt för juridiska personer har beaktat huruvida och i vilken omfattning en utbetalning som denna stiftelse har gjort till en mottagare med hemvist i utlandet enligt det tillämpliga dubbelbeskattningsavtalet var befriat från den inhemska kapitalvinstskatten eller inte (13 § tredje stycket led 2 KStG 1988 i dess lydelse enligt AbgÄG 2015).( 49 )
59. I den mån den utländska mottagaren ska betala kapitalvinstskatt på utbetalningar från en privat stiftelse i Österrike, kan stiftelsen således även dra av en sådan utbetalning från beräkningsunderlaget för dess inkomstskatt för juridiska personer på samma sätt som utbetalningar till inhemska mottagare. Med andra ord: Oavsett var mottagaren av en utbetalning från en privat stiftelse har hemvist (i landet eller i utlandet), kan den privata stiftelsen alltid dra av utbetalningar som gjorts till denna mottagare om och i den mån mottagaren – i förekommande fall på grundval av ett dubbelbeskattningsavtal – omfattas av inhemsk kapitalvinstskatt. Således har en lösning som är likvärdig den för rent inhemska situationer säkerställts för utbetalningar från en privat stiftelse till mottagare med hemvist i utlandet med avseende på eventuell österrikisk kapitalvinstskatt.
60. Visserligen är den österrikiska lagstiftningen inte så långtgående att den utesluter varje ekonomisk dubbelbeskattning eller dubbelbelastning av utbetalningar från en privat stiftelse i gränsöverskridande situationer. I synnerhet förblir en ekonomisk dubbelbelastning möjlig genom att en utbetalning belastas med skatt både i Österrike – inom ramen för taxeringen avseende inkomstskatt för juridiska personer av den utdelande privata stiftelsen – som utomlands, då inom ramen för taxering av den utländska mottagaren avseende inkomstskatt där.( 50 )
61. Sådan ekonomisk dubbelbeskattning eller belastning är emellertid inte generellt förbjuden inom tillämpningsområdet för de grundläggande friheterna på EU:s inre marknad på unionsrättens nuvarande stadium.( 51 ) Medlemsstaterna är för närvarande inte skyldiga att anpassa sina egna skattesystem till de övriga medlemsstaternas skatte- och avgiftssystem i syfte bland annat att undvika den dubbelbeskattning som följer av att nämnda medlemsstater utövar sin respektive beskattningsrätt parallellt.( 52 ) Denna slutsats måste i ännu högre grad vara tillämplig i förhållande till tredjeländer som Schweiz.
Sammanfattning
62. Sammanfattningsvis är en skattebestämmelse som 13 § tredje stycket KStG 1988 i dess lydelse enligt AbgÄG 2015 motiverad enligt artikel 65.1 a jämförd med 65.3 FEUF, även om den medför en begränsning av den fria rörligheten för kapital i den mening som avses i artikel 63.1 FEUF, eftersom de privata stiftelser som omfattas av denna skattelagstiftning befinner sig i olika situationer beroende på huruvida de gör utbetalningar till inhemska mottagare som omfattas av kapitalvinstskatt eller till mottagare med hemvist i utlandet. Detta påverkas inte av det dubbelbeskattningsavtal som Österrike och Schweiz har ingått, med förbehåll för en närmare prövning av den hänskjutande domstolen.
VI. Förslag till avgörande
63. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar begäran om förhandsavgörande från Österrikes Verwaltungsgerichtshof på följande sätt:
Artikel 63.1 FEUF utgör inte hinder för en skattelagstiftning i en medlemsstat, enligt vilken en privat stiftelse inom ramen för ett taxeringsbeslut avseende inkomstskatt för juridiska personer får dra av utbetalningar som den har gjort till mottagare som omfattas av inhemsk kapitalvinstskatt, medan det inte föreligger någon sådan avdragsmöjlighet när stiftelsen har gjort utbetalningar till mottagare som inte är skyldiga att betala kapitalvinstskatt i landet.
1 Originalspråk: tyska.
2 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612).
3 BGBl. nr 64/1975.
4 BGBl. nr 1993/694.
5 BGBl. I nr 163/2015.
6 Vad gäller närmare detaljer om lagändringens tillämpning i tiden, se 26c § punkt 58 KStG 1988 i dess lydelse enligt AbgÄG 2015.
7 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612).
8 Se, för ett liknande resonemang, det klargörande som redan gjorts i domen av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 33).
9 Om en utbetalning från en privat stiftelse till en mottagare görs ett år senare än det år då stiftelsen i sin tur har erhållit de kapitalinkomster som ligger till grund, ska stiftelsen enligt den hänskjutande domstolens förklaringar erhålla motsvarande gottskrivning av inkomstskatten för juridiska personer (24 § femte stycket KStG 1988 i dess lydelse enligt AbgÄG 2015). Detta är emellertid inte vad det handlar om i det aktuella fallet, såsom framgår av de faktiska omständigheter som Verwaltungsgerichtshof själv har redogjort för (se punkt 1 i beslutet att begära förhandsavgörande).
10 Se även dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 38), som gällde den tidigare rättsliga situationen i Österrike.
11 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612).
12 Dom av den 11 augusti 1995, Wielockx (C‑80/94, EU:C:1995:271, punkt 16), dom av den 10 maj 2012, Santander Asset Management SGIIC m.fl. (C‑338/11–C‑347/11, EU:C:2012:286, punkt 11), dom av den 30 oktober 2025, Attal et Associés (C‑321/24, EU:C:2025:836, punkt 27), och dom av den 12 mars 2026, Chefquet (C‑119/24, EU:C:2026:189, punkt 29).
13 Se redan mitt förslag till avgörande av den 14 juli 2005, Bouanich (C‑265/04, EU:C:2005:479, punkt 26).
14 Rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i fördraget (artikeln upphävd genom Amsterdamfördraget) (EGT L 178, 1988, s. 5; svensk specialutgåva, område 10, volym 1, s. 44).
15 Dom av den 16 mars 1999, Trummer och Mayer (C‑222/97, EU:C:1999:143, punkt 21), dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 36), och dom av den 13 november 2025, Familienstiftung (C‑142/24, EU:C:2025:873, punkt 38).
16 Dom av den 27 januari 2009, Persche (C‑318/07, EU:C:2009:33, punkt 24), dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 36), och dom av den 13 november 2025, Familienstiftung (C‑142/24, EU:C:2025:873, punkt 38).
17 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkterna 36–40).
18 Dom av den 14 september 2017, The Trustees of the BT Pension Scheme (C‑628/15, EU:C:2017:687, punkt 32), dom av den 30 april 2025, Finanzamt für Großbetriebe (C‑602/23, EU:C:2025:290, punkt 44), och dom av den 13 november 2025, Familienstiftung (C‑142/24, EU:C:2025:873, punkt 52).
19 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkterna 41–53).
20 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 42).
21 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkterna 45, 51 och 52). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2025, Familienstiftung (C‑142/24, EU:C:2025:873, punkt 49).
22 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 47).
23 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 48).
24 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 53).
25 Dom av den 8 november 2007, Amurta (C‑379/05, EU:C:2007:655, punkt 76 jämförd med punkt 28). För ett principiellt resonemang avseende etableringsfriheten, se även den tidigare domen av den 28 januari 1986, kommissionen/Frankrike (270/83, EU:C:1986:37, särskilt punkterna 27 och 28, även känd som domen om ”skattekredit” eller ” avoir fiscal ”).
26 Dom av den 10 maj 2012, Santander Asset Management SGIIC m.fl. (C‑338/11–C‑347/11, EU:C:2012:286, punkt 15), dom av den 26 februari 2019, X (Mellanliggande bolag med hemvist i tredjeland) (C‑135/17, EU:C:2019:136, punkt 55), dom av den 7 april 2022, Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö (Skattebefrielse för avtalsbaserade investeringsfonder) (C‑342/20, EU:C:2022:276, punkt 45), dom av den 27 februari 2025, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (Förvaltningen av ett fondföretag) (C‑18/23, EU:C:2025:119, punkt 57), och dom av den 27 november 2025, Santander Renta Variable España Pensiones, Fondo de Pensiones (C‑525/24, EU:C:2025:922, punkt 36). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2025, Finanzamt für Großbetriebe (C‑602/23, EU:C:2025:290, punkt 45).
27 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 53).
28 Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 43).
29 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 43).
30 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 43).
31 Dom av den 26 februari 2019, X (Mellanliggande bolag med hemvist i tredjeland) (C‑135/17, EU:C:2019:136), dom av den 7 april 2022, Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö (Skattebefrielse för avtalsbaserade investeringsfonder) (C‑342/20, EU:C:2022:27), dom av den 27 februari 2025, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (Förvaltningen av ett fondföretag) (C‑18/23, EU:C:2025:119), dom av den 13 november 2025, Familienstiftung (C‑142/24, EU:C:2025:873), och dom av den 27 november 2025, Santander Renta Variable España Pensiones, Fondo de Pensiones (C‑525/24, EU:C:2025:922).
32 Se, i detta avseende – även beträffande terminologin – nedan under punkt 40 och följande punkter i detta förslag till avgörande.
33 Dom av den 26 februari 2019, X (Mellanliggande bolag med hemvist i tredjeland) (C‑135/17, EU:C:2019:136, punkt 61), dom av den 7 april 2022, Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö (Skattebefrielse för avtalsbaserade investeringsfonder) (C‑342/20, EU:C:2022:276, punkt 68), dom av den 27 februari 2025, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (Förvaltningen av ett fondföretag) (C‑18/23, EU:C:2025:119, punkt 77), dom av den 13 november 2025, Familienstiftung (C‑142/24, EU:C:2025:873, punkt 54), och dom av den 27 november 2025, Santander Renta Variable España Pensiones, Fondo de Pensiones (C‑525/24, EU:C:2025:922, punkt 43), och dom av den 12 mars 2026, Chefquet (C‑119/24, EU:C:2026:189, punkt 48).
34 Dom av den 12 december 2006, Test Claimants in Class IV of the ACT Group Litigation (C‑374/04, EU:C:2006:773, punkt 50), dom av den 10 maj 2012, Santander Asset Management SGIIC m.fl. (C‑338/11–C‑347/11, EU:C:2012:286, punkt 27), och dom av den 9 september 2021, Real Vida Seguros (C‑449/20, EU:C:2021:721, punkt 38).
35 Dom av den 26 februari 2019, X (Mellanliggande bolag med hemvist i tredjeland) (C‑135/17, EU:C:2019:136, punkt 60), dom av den 7 april 2022, Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö (Skattebefrielse för avtalsbaserade investeringsfonder) (C‑342/20, EU:C:2022:276, punkt 67), dom av den 27 februari 2025, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (Förvaltningen av ett fondföretag) (C‑18/23, EU:C:2025:119, punkt 76), dom av den 13 november 2025, Familienstiftung (C‑142/24, EU:C:2025:873, punkt 53), och dom av den 27 november 2025, Santander Renta Variable España Pensiones, Fondo de Pensiones (C‑525/24, EU:C:2025:922, punkt 42).
36 Dom av den 26 februari 2019, X (Mellanliggande bolag med hemvist i tredjeland) (C‑135/17, EU:C:2019:136, punkt 61), dom av den 7 april 2022, Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö (Skattebefrielse för avtalsbaserade investeringsfonder) (C‑342/20, EU:C:2022:276, punkt 68), dom av den 27 februari 2025, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (Förvaltningen av ett fondföretag) (C‑18/23, EU:C:2025:119, punkt 77), dom av den 13 november 2025, Familienstiftung (C‑142/24, EU:C:2025:873, punkt 54), och dom av den 27 november 2025, Santander Renta Variable España Pensiones, Fondo de Pensiones (C‑525/24, EU:C:2025:922, punkt 43).
37 Dom av den 7 april 2022, Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö (Skattebefrielse för avtalsbaserade investeringsfonder) (C‑342/20, EU:C:2022:276, punkt 69), dom av den 27 februari 2025, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (Förvaltningen av ett fondföretag) (C‑18/23, EU:C:2025:119, punkt 78), dom av den 13 november 2025, Familienstiftung (C‑142/24, EU:C:2025:873, punkt 56), och dom av den 27 november 2025, Santander Renta Variable España Pensiones, Fondo de Pensiones (C‑525/24, EU:C:2025:922, punkt 44). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique et Lorraine m.fl. (C‑127/07, EU:C:2008:728, punkterna 25 och 26).
38 Dom av den 10 maj 2012, Santander Asset Management SGIIC m.fl. (C‑338/11–C‑347/11, EU:C:2012:286, punkt 28), dom av den 7 april 2022, Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö (Skattebefrielse för avtalsbaserade investeringsfonder) (C‑342/20, EU:C:2022:276, punkt 70), dom av den 27 februari 2025, Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (Förvaltningen av ett fondföretag) (C‑18/23, EU:C:2025:119, punkt 79), dom av den 13 november 2025, Familienstiftung (C‑142/24, EU:C:2025:873, punkt 56), och dom av den 27 november 2025, Santander Renta Variable España Pensiones, Fondo de Pensiones (C‑525/24, EU:C:2025:922, punkt 44).
39 Dom av den 12 december 2006, Test Claimants in Class IV of the ACT Group Litigation (C‑374/04, EU:C:2006:773, punkt 59 in fine). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2009, Glaxo Wellcome (C‑182/08, EU:C:2009:559, punkt 83), och dom av den 25 oktober 2012, kommissionen/Belgien (C‑387/11, EU:C:2012:670, punkt 78).
40 Mål C‑533/25.
41 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 73).
42 Dom av den 7 september 2004, Manninen (C‑319/02, EU:C:2004:484, punkt 49), dom av den 12 december 2002, Lankhorst-Hohorst (C‑324/00, EU:C:2002:749, punkt 36), och dom av den 17 september 2009, Glaxo Wellcome (C‑182/08, EU:C:2009:559, punkt 82).
43 I vart fall utbetalningar till mottagare med hemvist utomlands, på vilka ett klassiskt dubbelbeskattningsavtal är tillämpligt som bygger på modellavtalet för att undvika dubbelbeskattning från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD).
44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2006, Test Claimants in Class IV of the ACT Group Litigation (C‑374/04, EU:C:2006:773, punkt 58), dom av den 8 november 2007, Amurta (C‑379/05, EU:C:2007:655, punkt 37), och dom av den 17 september 2009, Glaxo Wellcome (C‑182/08, EU:C:2009:559, punkterna 69 och 70). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, Timac Agro Deutschland, C‑388/14, EU:C:2015:829, punkt 27).
45 Se, principiellt, dom av den 14 februari 1995, Schumacker (C‑279/93, EU:C:1995:31, punkt 31), gällande fri rörlighet för arbetstagare i samband med beskattning av gränspendlare. Se dessutom, dom av den 12 juli 2005, Schempp (C‑403/03, EU:C:2005:446, punkt 35), gällande fri rörlighet för unionsmedborgare i samband med beskattning av underhållsbidrag i ett gränsöverskridande sammanhang.
46 Se, i principiellt hänseende, dom av den 19 januari 2006, Bouanich, (C‑265/04, EU:C:2006:51, punkt 51), samt mitt förslag till avgörande i detta mål (EU:C:2025:479, punkterna 44–51), se även dom av den 8 november 2007, Amurta (C‑379/05, EU:C:2007:655, punkt 80), och dom av den 24 oktober 2018, Sauvage och Lejeune (C‑602/17, EU:C:2018:856, punkt 18). Även i det mål som föregick förevarande mål fann domstolen att det dubbelbeskattningsavtal som var tillämpligt där skulle beaktas, se dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, särskilt punkt 64).
47 Dom av den 17 september 2015, F.E. Familienprivatstiftung Eisenstadt (C‑589/13, EU:C:2015:612, punkt 64).
48 Dom av den 12 december 2006, Test Claimants in Class IV of the ACT Group Litigation (C‑374/04, EU:C:2006:773, punkt 70), dom av den 8 november 2007, Amurta (C‑379/05, EU:C:2007:655, punkt 39), och dom av den 7 november 2024, XX (Avtal i beräkningsenheter (unit-linked)), C‑782/22, EU:C:2024:932, punkt 62).
49 I detta avseende skiljer sig förevarande mål på ett grundläggande sätt från målet Santander Asset Management SGIIC, där en nationell bestämmelse skulle prövas som inte tog någon hänsyn till utdelningsmottagarens skattemässiga situation (se dom av den 10 maj 2012, Santander Asset Management SGIIC m.fl., C‑338/11–C‑347/11, EU:C:2012:286, särskilt punkt 30 andra meningen, punkt 32 och punkterna 37–40).
50 I enstaka fall kan det till och med hända att även en inhemsk mottagare – det vill säga en mottagare som är skyldig att erlägga kapitalvinstskatt i Österrike – blir föremål för dubbelbeskattning, nämligen om denne själv inte omfattas av den österrikiska beskattningsrätten, utan dessutom med sin världsomspännande inkomst omfattas av ett tredjelands beskattningsrätt, såsom exempelvis kan vara fallet för medborgare i Amerikas förenta stater oberoende av deras hemvist, naturligtvis med förbehåll för eventuella tillämpliga dubbelbeskattningsavtal.
51 Dom av den 14 november 2006, Kerckhaert och Morres (C‑513/04, EU:C:2006:713, punkt 22), dom av den 12 februari 2009, Block (C‑67/08, EU:C:2009:92, punkt 30), och dom av den 15 april 2010, CIBA (C‑96/08, EU:C:2010:185, punkt 27).
52 Dom av den 12 februari 2009, Block (C‑67/08, EU:C:2009:92, punkt 31), dom av den 15 april 2010, CIBA (C‑96/08, EU:C:2010:185, punkt 28), och dom av den 26 februari 2020, Stanleyparma och Stanleybet Malta (C‑788/18, EU:C:2020:110, punkt 23). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2007, Columbus Container Services (C‑298/05, EU:C:2007:754, punkt 51).