Förslag till avgörande av generaladvokat Rimvydas Norkus föredraget den 5 november 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
RIMVYDAS NORKUS
föredraget den 5 november 2026( 1 )
ACC Business Development SRL
mot
Ministerul Afacerilor Interne – Inspectoratul General pentru Imigrări – Serviciul pentru Imigrări Arad
(begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Timişoara (Appellationsdomstolen i Timișoara, Rumänien)
” Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 2008/104/EG – Arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag – Nationell lagstiftning som kräver arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare – Arbetsgivarens ansökan om arbetstillstånd – Arbetsgivarens skyldighet att utöva den verksamhet för vilken tillstånd söks – Bestämmelser som hindrar bemanningsföretag från att anställa tredjelandsmedborgare som arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ”
I. Inledning
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Timişoara (Appellationsdomstolen i Timişoara, Rumänien) avser i huvudsak frågan huruvida direktiv 2008/104/EG om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag( 2 ) utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det krävs att en ansökan om arbetstillstånd inges av en arbetsgivare som faktiskt utövar den verksamhet som ansökan om arbetstillstånd avser, vilket hindrar bemanningsföretagen från att själva ge in ansökan för att anställa tredjelandsmedborgare som arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.
2. Genom denna begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen bett EU-domstolen att pröva två rättsliga frågor som har samband med tolkningen av detta direktiv, nämligen dels huruvida medlemsstaternas fastställande av villkor för utfärdande av ett arbetstillstånd som ett bemanningsföretag ansöker om för att anställa en tredjelandsmedborgare som arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, dels huruvida sådana villkor kan utgöra en begränsning av anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag. Denna begäran ger således domstolen tillfälle att precisera gränserna för begreppet ”begränsningar eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag” i den mening som avses i artikel 4 i samma direktiv.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
3. Artiklarna 1, 2, 3.1, 4, 5.1 första stycket och 9 i direktiv 2008/104 är av särskild betydelse i förevarande mål.
B. Rumänsk rätt
4. I artikel 2.2 i Hotărârea Guvernului nr. 1256 privind condițiile de funcționare, precum și procedura de autorizare a agentului de muncă temporară (regeringsbeslut nr 1256 om reglering av villkoren för att bedriva verksamhet och förfarandet för att bevilja tillstånd till bemanningsföretag) av den 21 december 2011 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 5 av den 4 januari 2012) (nedan kallat regeringsbeslut nr 1256/2011), föreskrivs följande:
”Ett bemanningsföretag får i egenskap av arbetsgivare på grundval av ett arbetstillstånd eller ett uppehållstillstånd för att arbeta beviljat enligt lag även anställa utländska medborgare eller statslösa som är bosatta eller har tillfällig hemvist i Rumänien.”
5. I artikel 4.2 a i Ordonanța Guvernului nr. 25 privind încadrarea în muncă și detașarea străinilor pe teritoriul României și pentru modificarea și completarea unor acte normative privind regimul străinilor în România (regeringsbeslut nr 25 om reglering av anställning och utstationering av utlänningar i Rumänien samt om ändring och komplettering av vissa regelverk om utlänningars rättsliga ställning i Rumänien) av den 26 augusti 2014 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 640 av den 30 augusti 2014) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat regeringsbeslut nr 25/2014) föreskrivs följande:
”De allmänna villkoren för beviljande av arbetstillstånd är följande:
a) Arbetsgivaren – oavsett om det rör sig om en juridisk person, en auktoriserad fysisk person eller en enskild firma – ska bedriva faktisk verksamhet i Rumänien som är förenlig med den arbetsuppgift för vilken det ansöks om arbetstillstånd för utlänningen.”
III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågan och förfarandet vid EU-domstolen
6. ACC Business Development SRL (nedan kallat ACC) är ett bolag som bedriver bemanningsföretagsverksamhet. Enligt ett intyg som Oficiul Național al Registrului Comerțului (det nationella handelsregisterkontoret) har utfärdat är detta bolags huvudverksamhet ”arbetsförmedling och rekrytering”, och bolagets sekundära verksamhetsföremål är bland annat ”personaluthyrning” samt ”övrigt tillhandahållande av personalfunktioner”.
7. Genom beslut av den 16 november 2024 nekade Ministerul Afacerilor Interne – Inspectoratul General pentru Imigrări – Serviciul pentru Imigrări Arad (Inrikesministeriet – Generalinspektionen med ansvar för migrationsärenden - Avdelningen för migration i Arad, Rumänien) ACC arbetstillstånd för en tredjelandsmedborgare från Sri Lanka (nedan kallat avslagsbeslutet). Till stöd för detta beslut åberopade migrationsmyndigheten för det första att bolaget inte bedrev verksamhet som motsvarade de arbetsuppgifter för vilka arbetstillstånd hade sökts, det vill säga verksamhet inom tillverkningsindustrin, eftersom bolaget bedrev verksamhet som bemanningsföretag, vilket innebar att villkoret i artikel 4.2 a i regeringsbeslut nr 25/2014 inte var uppfyllt. För det andra påpekade myndigheten att nämnda bolag inte hade följt det tillståndsförfarande som föreskrivs i regeringsbeslut nr 1256/2011 för att kunna bedriva verksamhet som bemanningsföretag. För det tredje påpekades att samma bolag hade ålagts en administrativ påföljd.
8. Den 9 januari 2025 väckte ACC talan vid Curtea de Apel Timişoara (Appellationsdomstolen i Timişoara), som är hänskjutande domstol, om ogiltigförklaring av avslagsbeslutet och om att migrationsmyndigheten skulle förpliktas att fatta ett nytt beslut att bifalla den aktuella ansökan om arbetstillstånd.
9. ACC har till stöd för sin talan bland annat gjort gällande att avslagsbeslutet är ogrundat, eftersom det grundar sig på ett åsidosättande av artikel 4.2 a i regeringsbeslut nr 25/2014. Bolaget har understrukit att dess huvudsakliga verksamhet omfattas av ”arbetsförmedling och rekrytering” och att den berörda tredjelandsmedborgaren kommer att arbeta med det som anges i den aktuella ansökan om arbetstillstånd hos en tredje man, och att dessa uppgifter är helt förenliga med denna tredje mans verksamhetsföremål.
10. Den hänskjutande domstolen har angett att det är ostridigt mellan parterna i det nationella målet att ACC faktiskt bedriver bemanningsföretagsverksamhet. Vad gäller dels frågan huruvida bolaget har iakttagit de villkor som föreskrivs i regeringsbeslut nr 1256/2011 för att kunna bedriva sådan verksamhet, dels följderna av den administrativa påföljd som bolaget har ålagts, har den hänskjutande domstolen understrukit att det rör sig om materiella frågor som inte kräver en tolkning av unionsrätten och som den kommer att uttala sig om efter det att förevarande mål om förhandsavgörande har avslutats.
11. Den enda relevanta unionsrättsliga frågan är huruvida artikel 4.2 a i regeringsbeslut nr 25/2014, såsom den tolkats i rättspraxis från Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen, Rumänien), är förenlig med direktiv 2008/104.
12. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen), genom beslut av den 24 februari 2025, slog fast att det enligt artikel 4.2 a i detta beslut krävs dels att den arbetsuppgift som arbetstagaren kommer att utföra motsvarar en av de arbetsuppgifter som omfattas av arbetsgivarens verksamhetsföremål, i enlighet med registreringsintyget eller intyget om inskrivning i företagsregistret, dels att arbetsgivaren redan faktiskt bedriver den verksamhet som ansökan om arbetstillstånd gäller. Detta villkor är inte uppfyllt för det fall verksamheten inte bedrivs av den som ansöker om arbetstillståndet, utan av en annan juridisk person med vilken den förstnämnde har ingått ett avtalsförhållande.
13. Den hänskjutande domstolen har påpekat att denna nationella bestämmelse endast är tillämplig på tredjelandsmedborgare. Härav följer att ett bemanningsföretag, i den mån det inte bedriver någon materiell verksamhet, utan endast tillhandahåller arbetskraft till kundföretagen, inte kan anställa tredjelandsmedborgare, utan endast rumänska medborgare eller medborgare i andra medlemsstater.
14. Det är mot denna bakgrund som Curtea de Apel Timişoara (Appellationsdomstolen i Timişoara), genom beslut av den 18 juni 2025, som inkom till domstolens kansli den 12 augusti 2025, beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska bestämmelserna i [direktiv 2008/104] tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett affärsdrivande bolag som är innehavare av tillstånd för att bedriva verksamhet som ”bemanningsföretag” inte får anställa tredjelandsmedborgare?
15. Skriftliga yttranden har inkommit från den rumänska regeringen och från Europeiska kommissionen. Muntlig förhandling har inte hållits. Som en åtgärd för processledning enligt artikel 62 i domstolens rättegångsregler anmodades dessutom parterna och andra berörda att skriftligen besvara en fråga avseende de mål som eftersträvas med artikel 4.2 a i regeringsbeslut nr 25/2014.
IV. Bedömning
A. Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning
16. Den rumänska regeringen har gjort gällande att tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning. Denna regering anser för det första att den hänskjutande domstolens fråga är hypotetisk, eftersom den grundar sig på den felaktiga premissen att ACC är ett bolag som ”har tillstånd” att bedriva verksamhet som bemanningsföretag, trots att detta bolag inte har följt det tillståndsförfarande som föreskrivs i regeringsbeslut nr 1256/2011 och således inte är ett ”bemanningsföretag” enligt nationell rätt. Den rumänska regeringen har vidare gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte innehåller någon uppgift som gör det möjligt att fastställa arten av det anställningsavtal som skulle undertecknas av den berörda medborgaren från Sri Lanka och, närmare bestämt, huruvida syftet med avtalet var att denna person skulle hyras ut till ett kundföretag för att tillfälligt arbeta där under detta företags kontroll och ledning.
17. Enligt min mening kan inget av dessa två argument leda till att tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning.
18. För det första ska det erinras om att tolkningsfrågor som ställs med stöd av artikel 267 FEUF inte bara presumeras vara relevanta.( 3 ) Det står även de nationella domstolarna fritt att när som helst under förfarandet ställa frågor till EU‑domstolen, under förutsättning att de åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för tolknings- eller giltighetsfrågorna.( 4 )
19. För det andra har domstolen redan slagit fast att en fysisk eller juridisk person ska anses utgöra ett ”bemanningsföretag”, i den mening som avses i artikel 3.1 b i direktiv 2008/104, om personen uppfyller villkoren i denna bestämmelse, och detta även om denna fysiska eller juridiska person inte erkänns som ett bemanningsföretag enligt den nationella lagstiftningen på grund av att denna person inte innehar något administrativt tillstånd för bemanningsföretag.( 5 )
20. I förevarande fall ska det påpekas att även om det framgår av beslutet om hänskjutande att migrationsmyndighetens avslag på den aktuella ansökan om arbetstillstånd bland annat grundar sig på att bolaget i fråga inte har följt det tillståndsförfarande som föreskrivs i regeringsbeslut nr 1256/2011, har den hänskjutande domstolen tydligt angett att frågan huruvida detta skäl för avslag är välgrundat är en sakfråga som den ännu inte har uttalat sig om. Den hänskjutande domstolen utgår nämligen dels från att ACC ska anses bedriva bemanningsföretagsverksamhet, dels att ACC önskar anställa denna medborgare som arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag för att hyra ut arbetstagaren till ett företag inom tillverkningsindustrin.
21. Presumtionen att tolkningsfrågan är relevant kullkastas således inte av den rumänska regeringens invändningar. Mot denna bakgrund anser jag att tolkningsfrågan kan tas upp till prövning.
B. Prövning i sak
22. Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen, utöver lydelsen av den tolkningsfråga som den har ställt, har preciserat att den vill få klarhet i huruvida de principer som följer av direktiv 2008/104 dels gör det möjligt att underförstått förbjuda ett bemanningsföretag att anställa tredjelandsmedborgare eller statslösa personer, dels gör det möjligt att uppställa ett villkor som kräver att arbetsgivaren själv, och inte en avtalspart till arbetsgivaren, utövar den verksamhet i vilken denne avser att anställa en sådan tredjelandsmedborgare eller statslös person.
23. Jag erinrar härvidlag om att det, enligt rättspraxis, ankommer på EU‑domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka bestämmelser i unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet.( 6 )
24. Jag föreslår följaktligen att tolkningsfrågan omformuleras så, att den hänskjutande domstolen med sin fråga önskar få klarhet i huruvida direktiv 2008/104 utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att ett bemanningsföretag hindras från att anlita tredjelandsmedborgare som arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, genom att kräva att dessa tredjelandsmedborgare innehar ett arbetstillstånd som endast kan utfärdas om den som ansöker om detta tillstånd är en arbetsgivare som själv bedriver den verksamhet ansökan gäller.
25. För att föreslå ett användbart svar till den hänskjutande domstolen kommer jag först att pröva den inledande frågan huruvida en medlemsstats fastställande av villkoren för att bevilja en tredjelandsmedborgare arbetstillstånd för att denne ska anställas som arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag regleras av direktiv 2008/104 och därefter huruvida kravet på att arbetsgivaren själv ska utöva den verksamhet för vilken arbetstillstånd söks utgör en ”begränsning … [av] anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag” i den mening som avses i artikel 4 i direktivet.
1. Regleras ansökningar om arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare för anställning som arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag av direktiv 2008/104?
26. Kommissionen har gjort gällande att den aktuella lagstiftningen rör det regelverk som är tillämpligt på tredjelandsmedborgare i Rumänien och fastställer de förfaranden och villkor enligt vilka arbetsgivare får anställa dessa medborgare, bland annat genom att föreskriva en skyldighet att inneha arbetstillstånd. Dessa villkor regleras enligt kommissionen följaktligen inte av direktiv 2008/104.
27. Enligt min mening framgår det av bestämmelserna i direktiv 2008/104 att villkoren för att bevilja en tredjelandsmedborgare arbetstillstånd för anställning som arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.
28. I detta avseende räcker det att först och främst erinra om att artikel 1 i nämnda direktiv, med rubriken ”Tillämpningsområde”, i punkt 1 föreskriver att direktivet är tillämpligt på arbetstagare som har ett anställningskontrakt eller anställningsförhållande med ett bemanningsföretag och som hyrs ut till kundföretag för att temporärt arbeta under deras kontroll och ledning.( 7 )
29. I den mån tredjelandsmedborgare ännu inte har arbetstillstånd och ännu inte är anställda i Rumänien, kan de följaktligen, såsom kommissionen helt riktigt har gjort gällande, i princip inte anses vara arbetstagare i den mening som avses i artikel 1.1 i detta direktiv och omfattas följaktligen inte av direktivets tillämpningsområde.
30. Jag vill vidare påpeka att inverkan av den rättsliga grunden för och syftet med direktiv 2008/104 på denna första frågeställning enligt min mening är särskilt relevant i samband med förevarande begäran om förhandsavgörande. Detta direktiv utgör nämligen den sista delen av den lagstiftningstrilogi som rör atypiskt arbete och som grundar sig på bestämmelser om unionens socialpolitik. Nämnda direktiv antogs för att komplettera det regelverk som inrättats genom direktiven 97/81/EG( 8 ) och 1999/70/EG( 9 ) med stöd av artikel 137.1 och 137.2 EG, som gav institutionerna behörighet att genom direktiv anta minimikrav, som skulle genomföras gradvis, bland annat avseende arbetsvillkor.( 10 )
31. Direktiv 2008/104 grundar sig närmare bestämt på artikel 137.2 EG (nu artikel 153.2 FEUF).( 11 ) Med stöd av denna rättsliga grund har direktivet således två syften.( 12 ) I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs nämligen att detta direktiv syftar till att skydda arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och förbättra kvaliteten i det arbete som utförs av dem genom att garantera att principen om likabehandling enligt artikel 5 tillämpas på dem och genom att erkänna bemanningsföretag som arbetsgivare, med beaktande av behovet att fastställa en lämplig ram för anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag för att effektivt bidra till att skapa arbetstillfällen och till att utveckla flexibla arbetsformer (min kursivering).
32. För detta ändamål föreskrivs i direktiv 2008/104, såsom domstolen redan påpekat, endast att minimikrav ska införas, vilket framgår av den rättsliga grund som det erinrats om i punkten ovan i förevarande förslag till avgörande och av artikel 9 i direktivet. Dessa syftar dels till att säkerställa iakttagandet av principen om likabehandling av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, vilken slås fast i artikel 5 i direktivet( 13 ), dels till att göra en översyn av de begränsningar av och förbud mot anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som föreskrivs av medlemsstaterna i syfte att endast behålla dem som är motiverade av hänsyn till allmänintresset, såsom föreskrivs i artikel 4 i nämnda direktiv.( 14 ) Avvägningen mellan företagens flexibilitetsmål och målet att skydda arbetstagarna utgör nämligen hörnstenen i direktivet.( 15 )
33. Av detta följer, såsom domstolen också har påpekat i fast rättspraxis, att direktivets ”uttryckliga syfte” är att skydda arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och att förbättra arbetsvillkoren vid personaluthyrning.( 16 ) Detta syfte, såsom det framgår av artikel 2 i direktiv 2008/104, grundar sig bland annat på att bemanningsföretag ska erkännas som arbetsgivare, i syfte att fastställa ”en lämplig ram för anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag för att effektivt bidra till att skapa arbetstillfällen och till att utveckla flexibla arbetsformer”.
34. Under dessa omständigheter anser jag att, eftersom direktivet syftar till att gynna arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag samtidigt som säkerheten för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag säkerställs, kan ett sådant erkännande av bemanningsföretag som ”arbetsgivare” inte anses innebära att unionslagstiftaren har haft för avsikt att reglera villkoren för utfärdande av arbetstillstånd som gör det möjligt för dessa företag att anställa tredjelandsmedborgare som arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.
35. På samma sätt anser jag att sammanjämkningen av det flexibilitetsmål som eftersträvas av nämnda företag och målet att skydda arbetstagare, vilka direktiv 2008/104 är tänkt att ta itu med,( 17 ) såsom framgår av skäl 11 i direktivet,( 18 ) inte kan motivera en utvidgning av direktivets tillämpningsområde till att omfatta villkor för beviljande av arbetstillstånd till tredjelandsmedborgare som anställs som arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Det råder knappast något tvivel om att sådana villkor inte omfattas av detta dubbla syfte, vilket, såsom domstolen redan har haft tillfälle att erinra om, svarar mot unionslagstiftarens avsikt att tillnärma villkoren för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag till ”normala” anställningsförhållanden.( 19 )
36. Jag anser därför att en tolkning av bestämmelserna i direktiv 2008/104 som innebär att villkoren för en tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i en medlemsstat, och, i synnerhet, villkoren för beviljande av arbetstillstånd, kan omfattas av direktivets tillämpningsområde skulle vara oförenlig med direktivets rättsliga grund. Bestämmelserna i nämnda direktiv kan nämligen inte tolkas så, att det syftar till att reglera ett område som ingår i unionens gemensamma invandringspolitik inom området med frihet, säkerhet och rättvisa, såsom området för laglig migration, som är skilt från området för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, vilket omfattas av unionens socialpolitik.( 20 )
37. I detta avseende vill jag slutligen erinra om att unionens ramverk för laglig migration består av ett antal direktiv som på ett allmänt sätt reglerar villkoren för inresa och vistelse för vissa kategorier av tredjelandsmedborgare och deras rättigheter efter inresa i medlemsstaterna. Utfärdande av ett tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium regleras i direktiv (EU) 2024/1233.( 21 ) Det framgår i synnerhet av skäl 8 i detta direktiv att detta ”bör omfatta anställningsavtal och anställningsförhållanden mellan tredjelandsmedborgare och arbetsgivare. Om en medlemsstats nationella rätt tillåter inresa för tredjelandsmedborgare genom bemanningsföretag som är etablerade på dess territorium och som har ett anställningsförhållande med arbetstagaren, bör sådana tredjelandsmedborgare inte undantas från detta direktivs tillämpningsområde.”( 22 ) Det framgår således av detta skäl att det ankommer på varje medlemsstat att avgöra om och, i förekommande fall, på vilka villkor den vill ge tredjelandsmedborgare tillstånd till inresa och vistelse genom bemanningsföretag.
38. I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att innan artikel 4.2 a i regeringsbeslut nr 25/2014 antogs kunde ett bemanningsföretag, i enlighet med artikel 2.2 i regeringsbeslut nr 1256/2011, anställa tredjelandsmedborgare bland annat på grundval av ett arbetstillstånd. Den hänskjutande domstolen har emellertid även preciserat att även om regeringsbeslut nr 1256/2011, som utgör en rättsakt med ”lägre rang” än regeringsbeslut nr 25/2014, inte uttryckligen har upphävts, har detta beslut upphört att gälla vad gäller det arbetstillstånd som nämns i artikel 2.2 i beslutet. Enligt den hänskjutande domstolen kan detta tillstånd nämligen inte i något fall beviljas ett bemanningsföretag som har för avsikt att anställa en tredjelandsmedborgare. Även om ansökningar om arbetstillstånd som sådana inte omfattas av direktiv 2008/104, kan den omständigheten att detta inte är möjligt emellertid påverka bemanningsföretagens verksamhet, vilket innebär att den skulle kunna omfattas av artikel 4 i direktivet.
39. Detta leder mig till den andra frågan som nämns i punkt 25 i detta förslag till avgörande och vars svar enligt min mening är mindre uppenbart än det första: utgör kravet i den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, enligt vilket den arbetsgivare som ansöker om arbetstillstånd själv ska utöva den verksamhet för vilken tillstånd söks, en ”begränsning … [av] anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag” i den mening som avses i artikel 4 i direktiv 2008/104? Närmare bestämt, ska ändringen av den nationella lagstiftningen anses utgöra en sådan begränsning i den mening som avses i denna bestämmelse, trots att den avser ett annat område än det som regleras i direktivet?
2. Gränserna för begreppet ”begränsningar eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag”
40. Det ska inledningsvis erinras om att det i artikel 4.1 i direktiv 2008/104, med rubriken ”Översyn av begränsningar eller förbud”, föreskrivs att ”[b]egränsningar eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag får endast motiveras av allmänintresset, särskilt arbetstagarnas skydd, kraven på hälsa och säkerhet i arbetet eller behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras.”
41. Det ska i detta hänseende påpekas att denna bestämmelse i sig inte innehåller någon definition av begreppet ”begränsningar eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag”. Detta uttryck hänför sig nämligen inte som sådant till ett särskilt område. I den mån ett företags verksamhet regleras av olika lagar och andra författningar som kan ha en betydande inverkan på bemanningsföretagets verksamhet och dess arbetstagare, kan dessa bestämmelser utgöra ett förbud eller en inskränkning i den mening som avses i artikel 4 i direktivet.
42. Det ska dessutom påpekas att vissa bestämmelser i direktiv 2008/104 bekräftar att dessa förbud eller begränsningar logiskt sett kan avse områden som inte regleras i detta direktiv, även om de uttryckligen undantas från direktivets rättsliga grund.( 23 ) I skäl 20 i direktivet anges att direktivets bestämmelser om sådana förbud eller restriktioner inte ”påverkar … tillämpningen av nationell lagstiftning eller praxis om förbud mot att ersätta arbetstagare som strejkar med arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag”. På samma sätt framgår det av lydelsen i artikel 4.4 i direktiv 2008/104 att det i detta direktiv föreskrivs att punkterna 1, 2 och 3 i artikel 4 ”inte [ska] påverka tillämpningen av nationella krav i fråga om registrering, tillstånd, certifiering, finansiella garantier eller kontroll av bemanningsföretag”. Av detta följer enligt min mening inte bara att de förbud eller inskränkningar som anges i dessa bestämmelser inte ska tolkas restriktivt, utan även att de logiskt sett kan avse områden som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.
43. Jag anser följaktligen att begreppet ”begränsningar eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag” kan tolkas så, att det avser nationella lagar, förordningar eller praxis på områden som inte uttryckligen regleras i direktiv 2008/104, såsom det område som den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet hör till.
44. Efter detta klargörande vill jag för det andra erinra om att domstolen redan har uttalat sig om räckvidden av artikel 4 i direktiv 2008/104 i domen AKT( 24 ), som var dess första dom om tolkningen av detta direktiv. I denna dom fann domstolen att för att kunna fastställa den exakta räckvidden av artikel 4.1 i det direktivet, krävs det att det görs en helhetsbedömning av nämnda artikel 4.1 med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer. Domstolen framhöll således först rubriken på artikel 4 samt den plats som denna artikel intar i direktivets struktur: kapitlet med rubriken ”Allmänna bestämmelser”. Den erinrade därefter dels om att det i punkterna 2 och 3 i samma artikel föreskrivs att medlemsstaterna efter samråd med arbetsmarknadens parter – eller om sådana begränsningar eller förbud föreskrivs i kollektivavtal, de parter på arbetsmarknaden som har förhandlat fram det berörda avtalet – senast den 5 december 2011, ska göra en översyn av nämnda begränsningar eller förbud ”för att kontrollera om de är motiverade av de skäl som anges i punkt 1”. Vidare påpekade den att medlemsstaterna, enligt artikel 4.5 i direktiv 2008/104, var skyldiga att senast samma datum informera kommissionen om resultaten av översynen.( 25 )
45. Slutligen fann domstolen, med stöd av denna helhetstolkning, att artikel 4.1, jämförd med övriga punkter i samma artikel, endast riktar sig till behöriga myndigheter i medlemsstaterna genom att ålägga dem en skyldighet att göra en översyn av de nationella bestämmelserna i syfte att försäkra sig om att begränsningar av eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag är motiverade av allmänintresset samt en skyldighet att informera kommissionen om resultatet av översynen. Domstolen preciserade härvidlag även att sådana skyldigheter inte kan fullgöras av de nationella domstolarna.( 26 ) Detta innebär att med beaktande av det sammanhang i vilket artikel 4.1 i direktiv 2008/104 förekommer, ska bestämmelsen förstås så, att den innehåller ramarna för medlemsstaternas regleringsverksamhet på området för förbud mot eller begränsningar av anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag och inte så, att den ålägger medlemsstaterna att införa viss lagstiftning på området.( 27 ) Denna precisering är enligt min mening viktig i förevarande fall, eftersom den, med hänsyn till de olikartade situationer som råder inom unionen, gör det möjligt att bättre bedöma det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över vid genomförandet av artikel 4 i direktivet. Såsom domstolen har påpekat råder det inget tvivel om att det står medlemsstaterna fritt att antingen avskaffa de förbud eller begränsningar som inte kunde motiveras mot bakgrund av artikel 4.1 i direktivet eller att anpassa dem så, att de eventuellt kan motiveras med stöd av nämnda bestämmelse.( 28 )
46. Med detta sagt vill jag understryka att medlemsstaternas skyldighet att göra en översyn av sin nationella lagstiftning är en skyldighet som inte upphör med genomförandet av artikel 4 i direktiv 2008/104, utan tvärtom är av bestående karaktär. Det framgår nämligen av skäl 18 i detta direktiv att förbättringen av det grundläggande skyddet för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag bör åtföljas av en ”översyn” av eventuella begränsningar eller förbud som kan ha införts när det gäller arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Det följer således av skäl 18 jämfört med artikel 4.2 i nämnda direktiv att medlemsstaterna fortfarande är skyldiga, även efter datumet den 5 december 2011 som fastställs i artikel 4.2 i direktivet, att säkerställa att begränsningar eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag är motiverade av hänsyn till allmänintresset, inbegripet vid en ändring av den nationella lagstiftningen, såsom är fallet i det nationella målet.( 29 )
a) Huruvida det föreligger en begränsning
47. Det ska inledningsvis erinras om att domstolen redan har slagit fast att de minimikrav som föreskrivs i direktiv 2008/104 omfattar de minimikrav som föreskrivs i artikel 4 i direktivet, vilka avser en översyn av de begränsningar av och förbud mot anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som föreskrivs av medlemsstaterna i syfte att endast behålla dem som är motiverade av hänsyn till allmänintresset.( 30 )
48. I detta sammanhang uppkommer frågan huruvida en nationell lagstiftning enligt vilken tredjelandsmedborgare måste inneha ett arbetstillstånd som ska begäras av en arbetsgivare som själv utövar den verksamhet för vilken tillståndet söks utgör en begränsning av anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag i den mening som avses i artikel 4 i direktiv 2008/104.
49. Trots den allmänna karaktären hos en sådan lagstiftning, vilken, såsom den rumänska regeringen har påpekat, inte specifikt avser bemanningsföretag, men som hindrar dessa företag från att rekrytera tredjelandsmedborgare som arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, anser jag att denna lagstiftning utgör en begränsning av anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag.
b) Huruvida begränsningen kan motiveras
50. För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar som gör det möjligt för den att bedöma huruvida den nationella lagstiftningen är förenlig med direktiv 2008/104, ska det prövas huruvida den aktuella rumänska lagstiftningen kan motiveras av skäl av allmänintresse. Såsom jag redan påpekat föreskrivs i artikel 4.1 i direktiv 2008/104 en icke uttömmande förteckning av skäl av allmänintresse som kan motivera begränsningar av anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag, vilka särskilt avser skyddet av dessa arbetstagare, krav på hälsa och säkerhet i arbetet och behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras.( 31 )
51. Även om vissa delar av deras argument skiljer sig åt, anser alla berörda parter som har besvarat domstolens fråga om de mål som eftersträvas med artikel 4.2 a i regeringsbeslut nr 25/2014, det vill säga svaranden i det nationella målet, den rumänska regeringen och kommissionen, att den aktuella lagstiftningen är motiverad.
52. Den rumänska regeringen har särskilt angett att denna lagstiftning endast avser villkoren för tredjelandsmedborgares ursprungliga tillträde till den rumänska arbetsmarknaden och syftar till att kontrollera huruvida det föreligger en verklig ekonomisk verksamhet och ett faktiskt behov av arbetskraft som motiverar detta tillträde. Enligt denna regering är de mål som eftersträvas med nämnda nationella lagstiftning närmare bestämt fem, nämligen, för det första, att förhindra bedräglig användning av systemet med arbetstillstånd, för det andra att säkerställa att anställningsförhållandet är verkligt, transparent och kontrollerbart, för det tredje att skydda den nationella arbetsmarknaden, för det fjärde att förhindra odeklarerat arbete och utnyttjande av migrerande arbetstagare och för det femte att säkerställa efterlevnad av skatteregler och bestämmelser om socialt skydd.
53. I detta avseende anser jag att nämnda regering kan åberopa dessa fem skäl för att motivera begränsningen av anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag av hänsyn till allmänintresset i den mening som avses i artikel 4 i regeringsbeslut nr 25/2014. Såsom den rumänska regeringen själv har påpekat gör de tre första målen det möjligt att undvika att fiktiva anställningar skapas i syfte att erhålla arbetstillstånd respektive uppehållsrätt i Rumänien, utan något verkligt ekonomiskt behov. Det gör det även möjligt att säkerställa att det företag som har ansökt om och beviljats tillstånd faktiskt bedriver den verksamhet för vilken tredjelandsmedborgaren anlitas och att det står under de behöriga myndigheternas tillsyn, samt att undvika att systemet för inresa och vistelse för arbetstagare från tredjeland används som ett sätt att kringgå de anställningsvillkor som gäller på den nationella marknaden, om sökanden inte bedriver någon verklig och verifierbar ekonomisk verksamhet. Av detta följer enligt min mening att det första, det andra och det tredje mål som denna regering har hänvisat till hänger samman med behovet av att säkerställa en väl fungerande arbetsmarknad och förhindra missbruk, även om arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag ”från tredjeland” inte direkt nämns i artikel 4.1 i direktiv 2008/104. Eftersom förteckningen över skäl av allmänintresse i artikel 4.1 i direktivet är vägledande och inte uttömmande, anser jag nämligen, såsom kommissionen helt riktigt har påpekat, att med hänsyn till tredjelandsmedborgarnas särskilda utsatthet är skyddet mot exploatering av dessa medborgare av särskild betydelse.( 32 ) Det ska dessutom påpekas att domstolen redan har slagit fast, när det gäller en nationell lagstiftning enligt vilken utstationerade arbetstagare som är tredjelandsmedborgare är skyldiga att inneha uppehållstillstånd i värdmedlemsstaten för det fall de arbetar där i mer än tre månader, att önskan att undvika störningar på arbetsmarknaden utgör ett tvingande skäl av allmänintresse, i den mån denna önskan inte kommer till uttryck i förhållande till arbetstagare från medlemsstaterna utan i förhållande till tredjelandsmedborgare.( 33 )
54. På samma sätt syftar det fjärde och det femte målet, enligt den rumänska regeringen, till att identifiera det företag som utövar ledning respektive kontroll över den berörda verksamheten, vilket innebär att de har rättsliga skyldigheter gentemot arbetstagaren, och närmare bestämt den arbetsgivare som faktiskt ska fullgöra de skyldigheter avseende skatter och social trygghet som är knutna till det aktuella anställningsförhållandet. Jag anser följaktligen att de två sistnämnda skälen, i den mån de syftar till att skydda invandrande arbetstagare mot exploatering och således till att förhindra missbruk samt att säkerställa stabiliteten på arbetsmarknaden, kan anses ha ett samband med krav på hälsa och säkerhet på arbetsplatsen som syftar till att skydda arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Eftersom det rör sig om legitima mål av allmänintresse återstår det följaktligen endast att bedöma huruvida den nationella lagstiftningen är proportionerlig.
c) Huruvida begränsningen är proportionerlig
55. För att uppfylla kravet på proportionalitet ska en åtgärd vara ägnad att på ett sammanhängande och systematiskt sätt säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.( 34 ) Dessutom får åtgärden inte vara oproportionerlig i förhållande till detta mål.( 35 )
56. För det första anser jag att den åtgärd som föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen förefaller vara ägnad att uppnå de mål av allmänintresse som eftersträvas, såsom de har beskrivits av den rumänska regeringen och angetts i punkt 52 i detta förslag till avgörande. På grundval av de uppgifter som domstolen har tillgång till förefaller denna åtgärd nämligen tillgodose behovet av att uppnå dessa mål på ett sammanhängande och systematiskt sätt. Kravet att endast den arbetsgivare som utövar den verksamhet för vilken arbetstillstånd söks får ge in begäran om ett sådant tillstånd är ägnat att säkerställa dessa mål, vilka har samband med såväl skyddet för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som säkerställandet av en väl fungerande arbetsmarknad.
57. För det andra förefaller denna åtgärd inte gå utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa de mål av allmänintresse som eftersträvas med den aktuella nationella lagstiftningen. Jag vill särskilt påpeka att den sårbarhet och otrygghet som kännetecknar arbetstagare från tredjeland, som kommissionen helt riktigt har påpekat, i princip gör det möjligt att godta att denna åtgärd är nödvändig för att säkerställa de eftersträvade målen att anställningsförhållandet ska vara verkligt, transparent och kontrollerbart, att förebygga odeklarerat arbete och utnyttjande av migrerande arbetstagare.( 36 ) Det ska i detta hänseende påpekas att det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida dessa mål rimligen skulle kunna uppnås på ett lika effektivt sätt genom andra medel som i mindre utsträckning inskränker de rättigheter och friheter som garanteras såväl arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som de berörda bemanningsföretagen.
58. För det tredje ska den hänskjutande domstolen även bedöma huruvida den åtgärd som föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen är oproportionerlig i förhållande till nämnda mål, vilket bland annat innebär att det ska göras en avvägning mellan betydelsen av dessa mål och den aktuella begränsningens allvar.
59. På grundval av de uppgifter som domstolen har tillgång till anser jag således att en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet kan motiveras av de mål som den rumänska regeringen har åberopat och uppfylla proportionalitetskravet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.( 37 )
V. Förslag till avgörande
60. Mot bakgrund av det ovan anförda, föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som Curtea de Apel Timişoara (Appellationsdomstolen i Timişoara, Rumänien) har ställt på följande sätt:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag
ska tolkas så,
att det inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att ett bemanningsföretag hindras från att anlita tredjelandsmedborgare som arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, genom att kräva att dessa tredjelandsmedborgare innehar ett arbetstillstånd som endast kan utfärdas om den som ansöker om detta tillstånd är en arbetsgivare som själv bedriver den verksamhet som ansökan gäller.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (EUT L 327, 2008, s. 9).
3 Dom av den 24 oktober 2024, Omnitel Comunicaciones m.fl. (C-441/23, EU:C:2024:916, punkt 73 och där angiven rättspraxis).
4 Se dom av den 12 december 2024, Getin Holding m.fl. (C-118/23, EU:C:2024:1013, punkt 118).
5 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2024, Omnitel Comunicaciones m.fl. (C-441/23, EU:C:2024:916, punkt 43).
6 Se dom av den 7 september 2023, Rayonna prokuratura Lovech, teritorialno otdelenie Lukovit (Kroppsvisitation) (C-209/22, EU:C:2023:634, punkt 64).
7 Se även definitionerna av ”bemanningsföretag” och ”arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag” i artikel 3.1 b och c i direktiv 2008/104.
8 Rådets direktiv av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9).
9 Rådets direktiv av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).
10 Se dom av den 24 oktober 2024, Omnitel Comunicaciones m.fl. (C-441/23, EU:C:2024:916, punkt 37).
11 Jag påminner om att artikel 137 i EG-fördraget i första stycket föreskrev att ”[f]ör att uppnå målen i artikel 136 skall gemenskapen understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet”, bland annat på området ”[a]rbetstvillkor”. I artikel 136 EG (nu artikel 151 FEUF) föreskrevs i punkt i att ”[g]emenskapens och medlemsstaternas mål skall under beaktande av sådana grundläggande sociala rättigheter som anges i den europeiska sociala stadgan, som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961, och i 1989 års gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, vara att främja sysselsättningen, att förbättra levnads- och arbetsvillkor och därigenom möjliggöra en harmonisering samtidigt som förbättringarna bibehålls, att åstadkomma ett fullgott socialt skydd, en dialog mellan arbetsmarknadens parter och en utveckling av de mänskliga resurserna för att möjliggöra en varaktigt hög sysselsättning samt att bekämpa social utslagning.”
12 Jag anser att det är viktigt att erinra om att det framgår av skäl 1 i direktiv 2008/104 att direktivet är särskilt utformat för att ”fullt ut garantera efterlevnad av artikel 31 i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna], som föreskriver att varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden, till begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester”.
13 I artikel 5 i direktiv 2008/104, med rubriken ”Likabehandlingsprincipen”, föreskrivs i punkt 1 att ”[d]e grundläggande arbets- och anställningsvillkoren för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska, under den tid uppdraget i kundföretaget varar, minst vara de villkor som skulle gälla för dem om de hade anställts direkt av företaget i fråga för att inneha samma tjänst.”.
14 Se dom av den 14 oktober 2020, KG (På varandra följande uppdrag som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag) (C-681/18, EU:C:2020:823, punkt 41). Det ska även erinras om att det följer av skälen 12 och 23 i direktiv 2008/104 att ”[det i direktivet] fastställs en skyddsram för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som är icke-diskriminerande, öppen och proportionerlig”.
15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2023, ALB FILS Kliniken (C-427/21, EU:C:2023:505, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2020, KG (På varandra följande uppdrag som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag) (C-681/18, EU:C:2020:823, punkt 58).
17 Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 3.3 FEU föreskrivs att unionen bland annat ska verka för ”en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas”. I unionens socialpolitik kommer ett sådant syfte särskilt till uttryck i direktiv 2008/104. Detta direktiv är nämligen resultatet av unionens strategi för att främja ”flexicurity” genom att skapa en balans mellan flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden. Se gemensamma principer för flexicurity antagna av rådet den 5 och 6 december 2007 och godkända av Europeiska rådet den 14 december 2007 (rådets dokument nr 16201/07). Se även meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén, ”Gemensamma principer för flexicurity: Fler och bättre arbetstillfällen med en kombination av flexibilitet och trygghet” (KOM(2007)359 final, den 27 juni 2007]. Se även Bell, M., ”Between flexicurity and fundamental social rights: the EU directives on atypical work,” European Law Review , 2012, volym 37 nr 1, s. 31–48, särskilt s. 31–37.
18 Såsom domstolen har påpekat anges det i skäl 11 i direktiv 2008/104 att direktivet inte bara syftar till att tillgodose företagens behov av flexibilitet, utan även arbetstagarnas behov av att förena privatliv och arbetsliv och på så sätt bidra till att skapa arbetstillfällen och till deltagande och integration på arbetsmarknaden. Se dom av den 14 oktober 2020, KG (På varandra följande uppdrag som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag) (C-681/18, EU:C:2020:823, punkt 50).
19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2023, ALB FILS Kliniken, C-427/21, EU:C:2023:505, punkt 54 och där angiven rättspraxis. I skäl 15 i direktiv 2008/104 anges att ”[a]nställningskontrakt i form av tillsvidareanställning är det vanliga anställningsförhållandet. För arbetstagare som har ett kontrakt om tillsvidareanställning med bemanningsföretaget och med hänsyn till det särskilda skydd som ett sådant kontrakt ger, bör följaktligen en möjlighet föreskrivas att göra undantag från de bestämmelser som gäller i kundföretaget.”
20 De eventuella krav som enligt nationell rätt ställs på arbetsgivare för att erhålla tillstånd för dessa medborgare att få tillträde till arbetsmarknaden, inbegripet arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, har dessutom andra syften än de sociala mål som eftersträvas med artikel 2 i direktivet.
21 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 24 april 2024 om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat (EUT L , 2024/1233). Detta direktiv upphäver Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/98/EU av den 13 december 2011 om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat (EUT L 343, 2011, s. 1) och är tillämpligt från och med den 22 maj 2026.
22 Min kursivering. På samma sätt ska det erinras om skäl 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/36/EU av den 26 februari 2014 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning (EUT L 2014, 94, s. 375), där det anges att ”[detta direktiv] bör omfatta anställningsförhållanden mellan säsongsarbetare och arbetsgivare. Om en medlemsstats nationella rätt möjliggör inresa för tredjelandsmedborgare som säsongsarbetare genom en arbetsförmedling eller ett bemanningsföretag som anställer säsongsarbetaren samt har sitt säte på medlemsstatens territorium bör sådana förmedlingar och företag inte undantas från detta direktivs tillämpningsområde” (min kursivering).
23 Enligt artikel 153.5 FEUF ska denna artikel inte tillämpas på löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout.
24 Domstolens dom av den 17 mars 2015, AKT, C-533/13, EU:C:2015:173) (nedan kallad domen AKT).
25 Se domen AKT (punkterna 25–27).
26 Se domen AKT (punkt 28 och domslutet).
27 Se domen AKT (punkt 31).
28 Se domen AKT (punkt 30 och domslutet).
29 I artikel 9.2 i direktiv 2008/104 föreskrivs att ”[d]etta påverkar inte rätten för medlemsstaterna och/eller arbetsmarknadens parter att, med hänsyn till hur förhållandena utvecklas, besluta om andra lagar, författningar eller avtalsbestämmelser än de som gäller när detta direktiv antas, förutsatt att minimikraven i detta direktiv respekteras”. Det ska i detta hänseende erinras om att det i kommissionens rapport till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om tillämpningen av direktiv 2008/104/EG om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (COM (2014) 176 final) anges att ”[i] artikel 4.1 anges dock att förbud eller begränsningar endast får motiveras av allmänintresset, och medlemsstaterna kan därför fortsätta att tillämpa ett antal förbud eller begränsningar som baseras på sådana skäl. Enligt kommissionens mening framstår dessa restriktiva åtgärder som motiverade av allmänintresset om de är resultatet av politiska val baserade på legitima grunder och står i proportion till syftet. Denna bedömning påverkar emellertid inte resultatet av en mer ingående granskning av dessa förbud och begränsningar från fall till fall.”
30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2020, KG (På varandra följande uppdrag som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag) (C-681/18, EU:C:2020:823, punkt 41).
31 Eftersom lagstiftaren har valt att inte avgränsa de situationer som motiverar anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, har medlemsstaterna behållit ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i detta hänseende. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Spunzar av den 2 maj 2019, AKT, (C-533/13, EU:C:2014:2392, punkt 114).
32 I punkt 5.2.1 i kommissionens rapport anges uttryckligen följande: ”Andra skäl med anknytning till allmänintresset kan också motivera restriktiva åtgärder om de är legitima och står i proportion till syftet. Om medlemsstaterna följer direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och annan tillämplig EU-lagstiftning och principer som friheten att tillhandahålla tjänster, etableringsfriheten och lagstiftningen om icke-diskriminering, kan de reglera olika typer av anställning, däribland arbete som utförs av arbetstagare uthyrda av bemanningsföretag, och säkra en välfungerande arbetsmarknad i överensstämmelse med sina egna politiska val.”
33 Se, analogt, dom av den 20 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Utstationering av arbetstagare från tredjeland) (C-540/22, EU:C:2024:530, punkt 78 och där angiven rättspraxis). För fullständighetens skull vill jag erinra om att domstolen i den domen preciserade på vilka villkor tredjelandsmedborgare, vad gäller deras uppehållsrätt i värdmedlemsstaten, får utstationeras till en medlemsstat av ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat.
34 Se, analogt, dom av den 20 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Utstationering av arbetstagare från tredjeland) (C-540/22, EU:C:2024:530, punkt 76).
35 Se, analogt, dom av den 5 december 2023, Nordic Info (C-128/22, EU:C:2023:951, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
36 Bland annat kan språkbarriärer, brist på juridiska kunskaper eller avsaknad av sociala kontakter också öka risken för utnyttjande.
37 Det ska emellertid påpekas att skyldigheten att ”göra en översyn av” den nationella lagstiftningen, för att säkerställa att begränsningar av eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag är motiverade av hänsyn till allmänintresset, inte kan säkerställas av de nationella domstolarna. Se domen AKT (punkterna 28 och följande punkter). Se härvidlag punkt 45 i detta förslag till avgörande.