Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 22 oktober 2026

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JEAN RICHARD DE LA TOUR

föredraget den 22 oktober 2026( 1 )

Mål C-578/25 [Ariez] ( i )

Óscar,

Vanesa

mot

Agencia Estatal de Administración Tributaria

(begäran om förhandsavgörande från Audiencia Provincial de Valladolid (Provinsdomstolen i Valladolid, Spanien))

” Begäran om förhandsavgörande – Direktiv (EU) 2019/1023 – Förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning – Artikel 20 – Artikel 23.2 – Nationell bestämmelse som utesluter skuldavskrivning för gäldenärer som har blivit föremål för ett slutgiltigt beslut om utvidgat ansvar under de senaste tio åren före ansökan om skuldavskrivning – Undantag från den allmänna principen om tillgång till skuldavskrivning – Den nationella domstolens proportionalitetsprövning – Icke uttömmande förteckning över undantag – Direkt effekt föreligger inte ”

I. Inledning

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 20 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1023 av den 20 juni 2019 om ramverk för förebyggande rekonstruktion, om skuldavskrivning och näringsförbud och om åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare samt om ändring av direktiv (EU) 2017/1132 (Rekonstruktions- och insolvensdirektiv).( 2 )

2. Begäran har framställts inom ramen för en tvist mellan ett insolvent par, Óscar och Vanesa, och Agencia Estatal de Administración Tributaria (skattemyndigheten, Spanien). Målet rör en ansökan om skuldavskrivning som gäldenärerna ingav inom ramen för insolvensförfarandet rörande dem. Skattemyndigheten motsatte sig nämligen den ansökan vad Óscar beträffar på grund av att det fanns fordringar gentemot honom till följd av ett avtal i vilket han förklarades vara subsidiärt ansvarig för skatteskulderna i ett bolag som han var direktör för.

3. Detta mål ger EU-domstolen tillfälle att bland annat klargöra vilka konsekvenser den nationella domstolen ska dra av den konstaterade avsaknaden av proportionalitet mellan en nekad skuldavskrivning och den omständigheten att den nationella domstolen inte kan tolka nationell rätt i överensstämmelse med rekonstruktions- och insolvensdirektivet. EU-domstolen har således att uttala sig om huruvida den nationella domstolen kan tillämpa det direktivet direkt.

4. På EU-domstolens begäran kommer jag att inrikta min bedömning på den andra tolkningsfrågan, som avser just denna punkt.

5. Efter den bedömningen kommer jag att föreslå att svaret på den fråga som Audiencia Provincial de Valladolid (Provinsdomstolen i Valladolid, Spanien) har ställt blir att principen om unionsrättens företräde inte kräver att en bestämmelse i nationell rätt som strider mot artiklarna 20 och 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet inte ska tillämpas, eftersom de bestämmelserna inte är ovillkorliga och tillräckligt precisa för att tillämpas direkt.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

6. I skälen 1 och 78–81 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet anges följande:

”(1) Målet med detta direktiv är att bidra till den inre marknadens goda funktion och avlägsna hinder mot utövandet av grundläggande friheter, såsom den fria rörligheten för kapital och etableringsfriheten, som följer av skillnader i nationell rätt och nationella förfaranden för förebyggande rekonstruktion, insolvens samt skuldavskrivning och näringsförbud. Detta direktiv syftar till att, utan att det påverkar arbetstagarnas grundläggande fri- och rättigheter, avlägsna sådana hinder genom att säkerställa att livskraftiga företag och entreprenörer i ekonomiska svårigheter har tillgång till effektiva nationella ramverk för förebyggande rekonstruktion som ger dem möjlighet att fortsätta att driva sin verksamhet, att hederliga insolventa eller överskuldsatta entreprenörer kan få fullständig skuldavskrivning efter en rimlig tidsperiod, varigenom de får en andra chans, samt att förfarandena för rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning görs mer ändamålsenliga, särskilt i syfte att förkorta dem.

...

(78) En fullständig skuldavskrivning eller näringsförbud som löper ut efter en period på högst tre år är inte lämpligt under alla omständigheter, och det kan därför vara nödvändigt att införa avvikelser från denna regel om de är vederbörligen motiverade av skäl som fastställts i nationell rätt. Sådana avvikelser bör till exempel införas om gäldenären är ohederlig eller har handlat i ond tro. Om entreprenörer inte antas vara hederliga och handla i god tro enligt nationell rätt bör bevisbördan för att de är hederliga och handlar i god tro inte göra det onödigt svårt eller betungande för dem att bli föremål för förfarandet.

(79) När de rättsliga eller administrativa myndigheterna fastställer huruvida en entreprenör har varit ohederlig kan de beakta omständigheter såsom skuldens art och omfattning, vid vilken tidpunkt skulden uppstod, vilka ansträngningar entreprenören har gjort för att betala skulden och uppfylla rättsliga skyldigheter, inbegripet offentliga tillståndskrav och kravet på korrekt bokföring, handlingar från entreprenörens sida i syfte att hindra åtgärder från borgenärers sida, uppfyllande av skyldigheter när det råder sannolikhet för insolvens som åligger entreprenörer som är företagsledare samt efterlevnad av konkurrens- och arbetsrätt på unionsnivå och nationell nivå. Det bör också vara möjligt att inrätta avvikelser om entreprenören inte har uppfyllt vissa rättsliga skyldigheter, inbegripet skyldigheter att maximera utdelningen till borgenärer som skulle kunna utgöras av en allmän skyldighet att generera intäkter eller tillgångar. Det bör vidare vara möjligt att införa specifika avvikelser om det behövs för att garantera jämvikten mellan gäldenärens rättigheter och en eller flera borgenärers rättigheter, till exempel om en borgenär är en fysisk person som behöver mer skydd än gäldenären.

(80) En avvikelse kan också vara motiverad när kostnaderna för det förfarande som leder till skuldavskrivning, inklusive avgifterna till rättsliga och administrativa myndigheter och arvoden till förvaltare, inte täcks. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva att fördelarna med en fullständig avskrivning kan upphävas om till exempel gäldenärens ekonomiska situation förbättras avsevärt på grund av en oväntad händelse eller till följd av en lotterivinst, ett arv eller en gåva. Inget bör hindra medlemsstaterna från att föreskriva ytterligare avvikelser under väldefinierade omständigheter och när det är vederbörligen motiverat.

(81) Om det enligt nationell rätt finns ett vederbörligen motiverat skäl kan det vara lämpligt att begränsa möjligheten till skuldavskrivning för vissa skuldkategorier. ... Medlemsstaterna bör kunna utesluta ytterligare skuldkategorier när det är vederbörligen motiverat.”

7. I artikel 20 i det direktivet, med rubriken ”Tillgång till skuldavskrivning”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska säkerställa att insolventa entreprenörer har tillgång till åtminstone ett förfarande som kan leda till fullständig skuldavskrivning i enlighet med detta direktiv.

...

2. Medlemsstater i vilka fullständig skuldavskrivning är förenad med villkor om att entreprenören återbetalar delar av skulden ska säkerställa att den tillhörande återbetalningsskyldigheten bygger på entreprenörens individuella situation och framför allt står i proportion till entreprenörens utmätningsbara eller disponibla inkomst och utmätningsbara eller disponibla tillgångar under avskrivningsperioden samt beaktar borgenärernas rättmätiga intressen.

...”

8. Artikel 23 i direktivet, med rubriken ”Avvikelser”, har följande lydelse:

”1. Med avvikelse från artiklarna 20–22 ska medlemsstaterna behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder om den insolventa entreprenören agerade ohederligt eller i ond tro enligt nationell rätt gentemot borgenärerna eller andra intressenter när denne blev skuldsatt, under insolvensförfarandet eller när skulden betalades, utan att detta påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser om bevisbörda.

2. Med avvikelse från artiklarna 20–22 får medlemsstaterna behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder under vissa väldefinierade omständigheter och om sådana avvikelser är vederbörligen motiverade, exempelvis

a) om den insolventa entreprenören allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter enligt en betalningsplan eller någon annan rättslig skyldighet som syftar till att skydda borgenärernas intressen, inbegripet skyldigheten att maximera utdelningen till borgenärerna,

b) om den insolventa entreprenören inte efterlever informations- eller samarbetsskyldighet enligt nationell rätt eller unionsrätt,

c) vid otillbörliga ansökningar om skuldavskrivning,

d) vid en ny ansökan om skuldavskrivning inom en viss tidsperiod efter det att den insolventa entreprenören beviljades en fullständig skuldavskrivning eller nekades en fullständig skuldavskrivning på grund av en allvarlig överträdelse av informations- eller samarbetsskyldigheterna,

e) om kostnaderna för det förfarande som leder till skuldavskrivningen inte är täckta, eller

f) om det behövs ett undantag för att säkerställa jämvikten mellan gäldenärens rättigheter och en eller flera borgenärers rättigheter.

...

4. Medlemsstaterna får utesluta vissa skuldkategorier från skuldavskrivning eller begränsa tillgången till skuldavskrivning eller föreskriva en längre skuldavskrivningsperiod om sådan uteslutning, begränsning eller längre period är vederbörligen motiverad, till exempel avseende

a) skulder med säkerhet,

b) skulder som härrör från eller har anknytning till straffrättsliga påföljder,

c) skulder som härrör från utomobligatoriskt ansvar,

d) skulder rörande underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande,

e) skulder som uppkommit efter ansökan om eller inledande av det förfarande som leder till en skuldavskrivning, och

f) skulder som härrör från skyldigheten att betala kostnaderna för det förfarande som leder till en skuldavskrivning.

...”

B. Spansk rätt

1. Den spanska konstitutionen

9. I artikel 31.1 i Constitución española (den spanska konstitutionen) föreskrivs följande:

”Var och en ska bidra till att betala de offentliga utgifterna efter sin ekonomiska förmåga genom ett rättvist skattesystem som bygger på principerna om likhet och progressivitet och som inte i något fall får ha konfiskatorisk karaktär.”

2. TRLC

10. Den nationella lag som är tillämplig i det nationella målet är Real Decreto Legislativo 1/2020 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley Concursal (kungligt lagstiftningsdekret 1/2020 om godkännande av den omarbetade lydelsen av insolvenslagen)( 3 ) av den 5 maj 2020, i dess lydelse enligt Ley 16/2022 de reforma del texto refundido de la Ley Concursal aprobado por el Real Decreto Legislativo 1/2020, para la transposición de la Directiva (UE) 2019/1023 (lag 16/2022 om ändring av den omarbetade lydelsen av insolvenslagen, godkänd genom kungligt lagstiftningsdekret 1/2020 i syfte att införliva direktiv (EU) 2019/1023)( 4 ) av den 5 september 2022 (nedan kallad TRLC).

11. I ingressen till den lagen anges följande:

”...

... När den insolventa gäldenären är en fysisk person syftar insolvensförfarandet till att identifiera de gäldenärer som är i god tro och att erbjuda dem en delvis avskrivning av deras skulder, för att därigenom ge dem en andra chans och förhindra att de börjar verka inom den svarta ekonomin eller i utkanten av vad som är lagligt.

...

Enligt [rekonstruktions- och insolvensdirektivet] är alla medlemsstater skyldiga att införa en mekanism för en andra chans för att förhindra att gäldenärer ges incitament att flytta till andra länder som redan har sådana mekanismer, med de kostnader som detta skulle medföra för både gäldenären och dennes borgenärer. Samtidigt anses standardisering på detta område vara nödvändig för den europeiska inre marknadens funktion.

En av de mest genomgripande förändringarna i de nya bestämmelserna är att det, i stället för att avskrivningen villkoras av att en viss typ av skulder betalas (såsom föreskrevs i artikel 487.2 i den omarbetade texten av insolvenslagen), införs ett system med avskrivning efter förtjänst som innebär att varje gäldenär, oavsett om denne är entreprenör eller inte, under förutsättning att vederbörande uppfyller det krav på god tro som denna institution grundar sig på, kan få tillgång till en avskrivning av alla sina skulder, med undantag för de skulder som undantagsvis och på grund av sin särskilda karaktär anses inte lagligen kunna avskrivas. Den möjlighet att bevilja varje gäldenär som är en fysisk person i god tro avskrivning, oavsett om denne är entreprenör eller inte, som den spanska lagstiftaren godtog redan år 2015, bibehålls.

...

Gäldenärens goda tro är fortfarande avskrivningens fundament. I enlighet med rekommendationer från internationella organ ska en normativ avgränsning av god tro göras genom hänvisning till vissa på ett uttömmande sätt uppräknade objektiva beteenden (uttömmande förteckning), utan hänvisning till vaga eller otillräckligt specifika beteendemodeller eller vilka medför en omöjlig bevisbörda för gäldenären. ...

...

Skuldavskrivningen utvidgas till att omfatta samtliga fordringar inom ramen för insolvensförfarandet och massafordringarna. Undantagen baseras i vissa fall på att det är av särskild vikt för ett rättvist och solidariskt samhälle som grundar sig på rättsstatsprincipen att betalning sker för vissa fordringar (till exempel skulder rörande underhållsskyldighet, skulder som härrör från offentligrättsliga fordringar, skulder som uppstått till följd av brott eller skulder som härrör från utomobligatoriskt ansvar). Avskrivning av skulder avseende offentligrättsliga fordringar är således underkastad vissa begränsningar och kan endast ske vid den första avskrivningen av skulder och inte vid efterföljande avskrivningar. I andra fall motiveras undantaget av de negativa synergier eller negativa externa effekter som en avskrivning av en viss typ av skuld skulle kunna medföra. En avskrivning av skulder för rättegångskostnader som uppkommit i samband med handläggningen av själva skuldavskrivningen skulle kunna avhålla vissa tredje parter (till exempel advokater) från att samarbeta med borgenären i detta syfte, vilket skulle försvåra för konkursgäldenären att medverka i målet. På samma sätt skulle en avskrivning av skulder med säkerhet, helt utan grund, kunna undergräva en av de viktigaste faktorerna för tillgång till krediter och därmed möjligheten för moderna ekonomier att fungera väl, nämligen det skydd som en borgenär med en stabil säkerhet har mot gäldenärens insolvens eller betalningsförsummelse. Slutligen får domstolen undantagsvis besluta att vissa skulder helt eller delvis inte ska avskrivas när detta är nödvändigt för att undvika borgenärens insolvens.

...”

12. I artikel 487.1 led 2 TRLC föreskrivs följande:

”En gäldenär som befinner sig i någon av följande situationer kan inte beviljas skuldavskrivning:

...

2. Om han under de tio år som föregick ansökan om skuldavskrivning har blivit föremål för en slutgiltig administrativ påföljd för ett mycket allvarligt skattebrott eller socialförsäkringsbedrägeri eller brott mot den sociala ordningen, eller om ett slutgiltigt beslut om att utvidga ansvaret har fattats under samma period, såvida inte han vid den tidpunkt då ansökan om skuldavskrivning gavs in har betalat samtliga skulder som han är ansvarig för.

Vid allvarliga överträdelser kan gäldenärer som har ålagts böter med ett belopp som överstiger femtio procent av det belopp som kan komma i fråga för skuldavskrivning från [skattemyndighetens] sida och som avses i artikel 489.1 led 5 endast beviljas skuldavskrivning om de vid tidpunkten för ansökan om skuldavskrivning helt och hållet har betalat de skulder som de ansvarar för.”

3. Lag 58/2003 om allmän beskattning

13. I artikel 3 i Ley 58/2003 General Tributaria (lag 58/2003 om allmän beskattning)( 5 ) av den 17 december 2003, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1. Skattesystemet bygger på den ekonomiska förmågan hos de personer som är skyldiga att betala skatt och på principerna om rättvisa, allmän beskattning, jämlikhet, progressivitet, rättvis fördelning av skattebördan och förbud mot konfiskering.

I detta syfte är det förbjudet att införa extraordinära instrument för efterbeskattning som kan innebära en minskning av den skatteskuld som uppkommit i enlighet med gällande bestämmelser.

2. Tillämpningen av skattesystemet ska bygga på principerna om proportionalitet, effektivitet och begränsning av indirekta kostnader som uppstår till följd av uppfyllandet av formella skyldigheter och ska säkerställa respekten för de skattskyldigas rättigheter och garantier.”

14. I artikel 41.1 den lagen föreskrivs följande:

”Lagen får utse andra personer eller enheter som solidariskt eller subsidiärt ansvariga för skatteskulden tillsammans med huvudgäldenärerna. ...”

15. I artikel 43.1 b i lagen stadgas följande:

”Följande personer eller enheter ska vara solidariskt ansvariga för skatteskulden:

...

b) Juridiska eller faktiska styrelseledamöter i juridiska personer som har upphört med sin verksamhet, med avseende på sådana juridiska personers skatteskulder som har uppkommit och som är utestående när verksamheten upphörde, om de inte har vidtagit nödvändiga åtgärder för att betala dem eller har ingått avtal eller vidtagit åtgärder som leder till att de inte betalas.”

III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

16. Efter det gemensamma involvensförfarandet avseende makarna Óscar och Vanesa, begärde de, den 10 september 2024, att de obetalda skulderna skulle avskrivas. Skattemyndigheten, som grundade sig på artikel 487.1 led 2 TRLC, motsatte sig att Óscars skulder skulle avskrivas eftersom skattemyndighetens regionala uppbördsmyndighet i Kastilien och Léon (Spanien), den 4 januari 2016, slutgiltigt hade förklarat att han var subsidiärt ansvarig för sitt bolags skatteskulder.

17. Óscars yrkande om skuldavskrivning ogillades genom domen i första instans.

18. Óscar har överklagat den domen till Audiencia Provincial de Valladolid (Provinsdomstolen i Valladolid). Han anser att skattemyndigheten missbrukade sina befogenheter gentemot en gäldenär i god tro genom att neka avskrivning av skulder på 282 000 euro, som kvarstod efter likvideringen av tillgångarna, däribland hans egen bostad, trots att avskrivningen av skatteskulden endast kunde avse 10 000 euro, som är den lagstadgade övre gränsen, och att han fortfarande skulle ha en skatteskuld på 20 547,19 euro. Óscar har dessutom angett att 17 856,95 euro hade återbetalats inom ramen för realiseringen av tillgångarna. Klagandena anser därför att den nekade skuldavskrivningen är oproportionerlig i den mening som avses i EU-domstolens praxis.( 6 )

19. Skattemyndigheten har invänt mot det resonemanget med motiveringen att avsaknad av proportionalitet inte föreskrivs i artikel 487 TRLC som ett undantag från uteslutningsgrunderna för att beviljas skuldavskrivning.

20. De skatteskulder som inte betalats på förfallodagen och beträffande vilka ett verkställighetsförfarande hade inletts gentemot det bolag som Óscar var direktör för utgjordes av tilläggsavgifter för försenad inlämning av en självdeklaration med ett slutsaldo till förmån för skattemyndigheten, provisorisk avräkning av källskatt, avräkning av dröjsmålsränta, självdeklaration utan inbetalning och med begäran om uppskov eller självdeklarationer utan inbetalning under räkenskapsåren 2010-2013. När bolaget upphörde med sin verksamhet under år 2014 uppgick de obetalda skatteskulderna till 40 397,63 euro. Bolaget förklarades vara insolvent genom beslut av den 16 oktober 2015.

21. Audiencia Provincial de Valladolid (Provinsdomstolen i Valladolid), som har tillämpat analysmodellen i domen Corván och Bacigán, har för det första undersökt huruvida artikel 487.1 led 2 TRLC ska anses proportionerlig mot bakgrund av hela rättsordningen. Den hänskjutande domstolen anser att det undantag som föreskrivs i den bestämmelsen för personer som under de tio år som föregick ansökan om skuldavskrivning har blivit föremål för ett slutgiltigt beslut om utvidgat ansvar för skatteskulder, såvida de inte vid den tidpunkt då ansökan om skuldavskrivning ingavs har betalat alla de skulder som de är ansvariga för, är oproportionerligt. Den hänskjutande domstolen anser att det undantaget inte var motiverat vid införlivandet av rekonstruktions- och insolvensdirektivet och att den princip om bidrag till systemet för offentliga utgifter som uppställs i artikel 31 i den spanska konstitutionen och artikel 3 i lag 58/2003 om allmän beskattning inte utgör en tillräcklig motivering. Den hänskjutande domstolen anser att utvidgningen av ansvaret till en annan person strider mot den konstitutionella princip som skattesystemet grundar sig på, nämligen att var och en ska bidra till de offentliga utgifterna efter sin ekonomiska förmåga. Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att skattemyndighetens agerande för att besluta om utvidgat ansvar inte är underkastat någon tidsbegränsning och att skattemyndigheten kan beivra ren oaktsamhet oberoende av den ekonomiska förmågan hos företagsledaren eller direktören som förklarats vara ansvarig, vilket är problematiskt när det gäller iakttagandet av proportionalitetsprincipen.

22. För det andra anser den hänskjutande domstolen att proportionalitetsprincipen inte iakttas i Óscars situation, eftersom den ursprungliga skatteskulden var på 40 397,63 euro av en total skuld på 282 000 euro och att han har visat att han var i god tro genom att sälja sin bostad. Skattemyndigheten har således nekat Óscar skuldavskrivning, oavsett hans beteende och ekonomiska förmåga, för att inte gå miste om 10 000 euro, som är det högsta beloppet för avskrivning av en skatteskuld.

23. För det tredje har den hänskjutande domstolen erinrat om att ett direktivs direkta effekt är begränsad till att skapa rättigheter för enskilda som kan göras gällande mot staten. Den hänskjutande domstolen anser sig inte ha befogenhet att slå fast att den bestämmelse som följer av artikel 487.1 led 2 TLRC strider mot unionsrätten, utan är skyldig att hänskjuta en fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande enligt författningsdomstolens rättspraxis.

24. Mot denna bakgrund beslutade Audiencia Provincial de Valladolid (Provinsdomstolen i Valladolid) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”1) Efter att en proportionalitetsprövning gjorts i enlighet med [domen Corván och Bacigán] och om slutsatsen dras att artikel 487.1.2 TRLC inte iakttar proportionalitetsprincipen, ska denna punkt då anses strida mot artikel 20 i [rekonstruktions- och insolvensdirektivet]?

2) Med hänsyn till att den hänskjutande domstolen, i enlighet med nationell rättspraxis jämförd med EU-domstolens praxis, inte anser att principen om direktivkonform tolkning är tillämplig eftersom man inte får komma fram till en slutsats contra legem , vilka praktiska konsekvenser – eventuell vertikal direkt effekt i uppåtgående riktning av direktivet – skulle den eventuella avsaknaden av proportionalitet i artikel 487.1.2 TRLC få?”

25. Óscar, den spanska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

IV. Bedömning

26. Genom sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida artikel 20 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att en nationell domstol som har att pröva en tvist mellan en enskild och en medlemsstat, eller någon av dess myndigheter, får tillämpa den bestämmelsen direkt och underlåta att tillämpa en nationell undantagsbestämmelse som den medlemsstaten har antagit om den domstolen konstaterar att den bestämmelsen inte är förenlig med proportionalitetsprincipen och att den inte kan tolkas i överensstämmelse med unionsrätten utan att vara contra legem .

27. Den hänskjutande domstolen vill, med andra ord, få klarhet i huruvida artikel 20 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet kan ha direkt effekt i en tvist mellan enskilda och skattemyndigheten, vilket innebär att den hänskjutande domstolen kan underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse som är oproportionerlig och inte kan bli föremål för en direktivkonform tolkning enligt den domstolen.

28. Jag anser att eftersom den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida ett undantag från den princip om fullständig skuldavskrivning som uppställs i artikel 20 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet är förenligt med proportionalitetsprincipen, är det artikel 23 i det direktivet som ska undersökas för bedömningen av huruvida den har direkt effekt eller inte.( 7 )

29. Det som är utmärkande för artikel 23 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet är emellertid att medlemsstaterna får ett stort handlingsutrymme för att utforma undantag från systemet med skuldavskrivning. Artikel 23.2 innehåller således en icke uttömmande förteckning över situationer där medlemsstaterna kan behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning. I artikel 23.4 ges en icke uttömmande förteckning över särskilda kategorier av fordringar som kan uteslutas från skuldavskrivning. Härav följer att i artikel 23 endast föreskrivs en minimiharmonisering av undantagen från principen om fullständig skuldavskrivning.

30. Den spanska lagstiftaren har utnyttjat de möjligheter som ges i den bestämmelsen och föreskrivit, i artikel 487.1 led 2 TRLC, att en gäldenär ska undantas från skuldavskrivning ”[o]m ... under de tio år som föregick ansökan om skuldavskrivning ... ett slutgiltigt beslut om att utvidga ansvaret har fattats ..., såvida inte han vid den tidpunkt då ansökan om skuldavskrivning gavs in har betalat samtliga skulder som han är ansvarig för”.

31. EU-domstolen har redan slagit fast att artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet inte utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse, i den mån det följer av nationell rätt att ett sådant undantag är motiverat av ett legitimt allmänintresse, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.( 8 )

32. Frågan är således huruvida den hänskjutande domstolen kan underlåta att tillämpa en sådan nationell bestämmelse, som föreskriver ytterligare ett fall där tillgång till skuldavskrivning ska nekas jämfört med den icke uttömmande förteckningen i artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet och som, enligt den domstolen, vare sig är proportionerlig eller kan bli föremål för en direktivkonform tolkning.

33. Bedömningen av huruvida den bestämmelsen är proportionerlig ska göras av den nationella domstolen, under kontroll av den högsta instansen. När det gäller frågan om direktivkonform tolkning framgår det av själva ordalydelsen i beslutet om hänskjutande att spanska domstolar har meddelat flera motstridiga avgöranden, vilket tyder på att en tolkning av bestämmelsen i överensstämmelse med artikel 23.2 i direktivet inte är omöjlig.

34. För att besvara den andra tolkningsfrågan behöver det emellertid fastställas, på grundval av dessa båda antaganden som kan ifrågasättas enligt min mening, huruvida den berörda domstolen kan underlåta att tillämpa artikel 487.1 led 2 TRLC på grund av att rekonstruktions- och insolvensdirektivet har direkt effekt.

35. Det ska erinras om att EU-domstolens praxis är fast när det gäller unionsrättens företräde, som har till naturlig följd att vissa bestämmelser i den har direkt effekt. De nationella domstolarnas skyldighet att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som strider mot en unionsrättslig bestämmelse är förvisso en följd av att sistnämnda bestämmelse ska ges företräde. Nämnda skyldighet är dock beroende av att den bestämmelsen har direkt effekt inom ramen för det mål som den nationella domstolen har att pröva. En nationell domstol är således inte skyldig att, enbart med stöd av unionsrätten, underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som strider mot unionsrätten för det fall sistnämnda bestämmelse saknar direkt effekt.( 9 )

36. Av domstolens fasta praxis framgår emellertid att bestämmelser i ett direktiv kan åberopas av enskilda mot staten vid nationella domstolar – bland annat om staten inte har införlivat direktivet på ett korrekt sätt – i samtliga fall där det är fråga om bestämmelser som med avseende på sitt innehåll framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa.( 10 ) EU‑domstolen har även erinrat om att en unionsrättslig bestämmelse är ovillkorlig om den anger en skyldighet som inte är förenad med något villkor och inte heller, för att kunna verkställas eller medföra verkningar, kräver några ytterligare åtgärder från unionsinstitutionernas eller medlemsstaternas sida samt är tillräckligt precis för att kunna åberopas av en enskild och tillämpas av en domstol om bestämmelsen på ett klart sätt anger en skyldighet.( 11 )

37. I förevarande fall har det inte bestritts att skattemyndigheten lyder under spanska staten och att en ovillkorlig och tillräckligt precis bestämmelse i ett direktiv därför kan åberopas mot den.

38. Dessutom är artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet inte ovillkorlig, eftersom det i den upprättas en icke uttömmande förteckning över undantag från principen om skuldavskrivning. Varje medlemsstat ska således fastställa de undantag som den vill genomföra, vilket utgör en åtgärd i den mening som avses i den rättspraxis som det har hänvisats till i punkt 36 i förevarande förslag till avgörande. Av samma skäl anser jag att artikel 20 i det direktivet, där principen om skuldavskrivning uppställs, inte heller är ovillkorlig eftersom det finns undantag i själva texten i det direktivet, vilka medlemsstaterna kan utöka till antalet.

39. Slutligen är artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet inte tillräckligt precis. När en medlemsstat utnyttjar den möjlighet som den har enligt den artikeln att lägga till undantag från skuldavskrivning, är den artikeln nämligen inte tillräckligt precis för att det ska vara motiverat att underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse som strider mot den. En annan bedömning skulle innebära att de nationella domstolarna får underlåta att tillämpa alla de nationella bestämmelser genom vilka medlemsstaterna har beslutat att föreskriva ytterligare undantag från en princip som uttryckligen föreskrivs i ett direktiv. Samma sak gäller den tillräckligt precisa karaktären hos artikel 20 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet.

40. Härav följer att både artikel 23.2 och artikel 20 i det direktivet saknar direkt effekt. Den nationella domstolen är följaktligen inte skyldig att underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse som, enligt den domstolens mening, strider mot de unionsrättsliga bestämmelserna.

41. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att svaret på den andra tolkningsfrågan blir att principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den inte ålägger en nationell domstol att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som är oförenlig med artiklarna 20 och 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet, eftersom de bestämmelserna inte har direkt effekt. Medlemsstaternas myndigheter, inbegripet deras domstolar, är likväl skyldiga att så långt det är möjligt tolka sin nationella rätt i överensstämmelse med direktivet, så att de kan uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas med det direktivet.

V. Förslag till avgörande

42. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar den andra tolkningsfråga som ställts av Audiencia Provincial de Valladolid (Provinsdomstolen i Valladolid, Spanien) på följande sätt:

Principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den inte ålägger en nationell domstol att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som är oförenlig med artiklarna 20 och 23.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1023 av den 20 juni 2019 om ramverk för förebyggande rekonstruktion, om skuldavskrivning och näringsförbud och om åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare samt om ändring av direktiv (EU) 2017/1132 (Rekonstruktions- och insolvensdirektiv), eftersom de bestämmelserna inte har direkt effekt. Medlemsstaternas myndigheter, inbegripet deras domstolar, är likväl skyldiga att så långt det är möjligt tolka sin nationella rätt i överensstämmelse med direktivet, så att de kan uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas med det direktivet.

1 Originalspråk: franska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

2 EUT L 172, 2019, s. 18.

3 BOE nr 127 av den 7 maj 2020, s. 31518.

4 BOE nr 214 av den 6 september 2022, s. 123682.

5 BOE nr 302 av den 18 december 2003, s. 44987.

6 De har i synnerhet hänvisat till domen av den 7 november 2024, Corván och Bacigán (C-289/23 och C-305/23, EU:C:2024:934) (nedan kallad domen Corván och Bacigán).

7 Se dom av den 10 april 2025, Amilla (C-723/23, EU:C:2025:262, punkt 43).

8 Se domen Corván och Bacigán (punkt 47).

9 Se dom av den 24 juni 2019, Popławski (C-573/17, EU:C:2019:530, punkt 68, och den rättspraxis som det har erinrats om i punkterna 64–67).

10 Se dom av den 26 februari 1986, Marshall (152/84, EU:C:1986:84, punkt 46), och dom av den 23 oktober 2025, Kosmiro (C-232/24, EU:C:2025:820, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

11 Se dom av den 23 oktober 2025, Kosmiro (C-232/24, EU:C:2025:820, punkt 72 och där angiven rättspraxis).