Domstolens dom (andra avdelningen) den 3 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 3 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Artikel 101.2 FEUF – Avtal som är förbjudna enligt artikel 101 FEUF är automatiskt ogiltiga – Förordning (EG) nr 1/2003 – Artikel 16.1 – Beslut i vilket Europeiska kommissionen konstaterar ett åsidosättande av artikel 101 FEUF – Dessa besluts bindande verkan för en nationell domstol – En enda fortlöpande överträdelse inom sektorn för räntederivat i euro – Avtal och samordnade förfaranden för att ändra de normala prissättningsmekanismerna i denna sektor – Tvist mellan en låntagare och den utlånande banken rörande giltigheten av en räntesats som hänvisar till Euribor-räntan ”

I mål C‑60/25 [Livronsa]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte d’appello di Cagliari (Appellationsdomstolen i Cagliari, Italien) genom beslut av den 24 januari 2025, som inkom till domstolen den 28 januari 2025, i målet

SR

mot

FT SpA,

ytterligare deltagare i rättegången:

Assoutenti APS,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi,

generaladvokat: L. Medina,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– SR, genom A. Sorgentone, avvocato,

– FT SpA, genom M.M. Grassi, C. Pedersoli, I. Perego, A. Pinna Spada och G.M. Roberti, avvocati,

– Assoutenti APS, genom A. Dal Bo, L. Ficola och A. Maffeo, avvocati,

– Europeiska kommissionen, genom P. Berghe och P. Tomassi, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 12 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 101 FEUF och artikel 16.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan SR och banken FT SpA, angående giltigheten av ett villkor i det avtal om fastighetslån som de ingått och i vilket det hänvisas till Euribor-räntan (Euro Interbank Offered Rate) för att fastställa räntesatsen för lånet.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EUF-fördraget

3 Artikel 101 FEUF har följande lydelse:

”1. Följande är oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden …

2. Avtal eller beslut som är förbjudna enligt denna artikel är ogiltiga.

…”

Förordning (EG) nr 1/2003

4 I artikel 16 i förordning nr 1/2003, med rubriken ”Enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensrätt”, föreskrivs följande i punkt 1:

”När nationella domstolar fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel [101] eller artikel [102 FEUF] som redan är föremål för ett beslut av kommissionen får de inte fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat. De måste också undvika att fatta beslut som skulle strida mot ett beslut som övervägs av kommissionen i förfaranden som den har inlett. I detta syfte får den nationella domstolen bedöma om det är nödvändigt att vilandeförklara saken. Denna skyldighet påverkar inte tillämpningen av de rättigheter och skyldigheter som avses i artikel [267 FEUF].”

EIRD- besluten

5 Den 4 december 2013 och den 7 december 2016 antog Europeiska kommissionen beslut C(2013) 8512 final och C(2016) 8530 final om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende AT.39914 – Euro Interest Rate Derivatives) (nedan gemensamt kallade EIRD-besluten).

6 I dessa EIRD-beslut slog kommissionen fast att de berörda företagen hade begått en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3) under individuella perioder mellan den 29 september 2005 och den 30 maj 2008 inom sektorn för räntederivat i euro (Euro Interest Rate Derivatives). Överträdelsen, som omfattade hela det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), bestod av avtal och/eller samordnade förfaranden med syfte att manipulera de normala prissättningsmekanismerna i nämnda sektor, vilka bland annat är knutna till Euribor-räntan.

7 Genom dom av den 24 september 2019, HSBC Holdings m.fl./kommissionen (T‑105/17, EU:T:2019:675), ogiltigförklarade tribunalen artikel 2 b i beslut C(2016) 8530 final om de böter som ålagts HSBC Holdings plc, HSBC Bank plc och HSBC Continental Europe, tidigare HSBC France. Tribunalen ogillade däremot talan i övrigt, det vill säga i den del den avsåg ogiltigförklaring av artikel 1 i detta beslut avseende deras deltagande i en enda, fortlöpande överträdelse som syftade till att snedvrida den normala prissättningen inom sektorn för räntederivat i euro. Domstolen fastställde nämnda dom i dom av den 12 januari 2023, HSBC Holdings m.fl./kommissionen (C‑883/19 P, EU:C:2023:11).

Italiensk rätt

Civillagen

8 I artikel 1346 i codice civile (civillagen) föreskrivs följande:

”Föremålet för avtalet ska vara möjligt, lagligt, bestämt eller fastställbart.”

9 Artikel 1418 i civillagen har följande lydelse:

”Ett avtal är ogiltigt om det strider mot tvingande bestämmelser, om inte annat föreskrivs i lag. Avtalet blir ogiltigt om något av de villkor som anges i artikel 1325 inte är uppfyllt, att grunden är rättsstridig, att skälen i det fall som avses i artikel 1345 är rättsstridiga och att det inte finns något föremål som uppfyller villkoren i artikel 1346. Avtalet är även ogiltigt i andra fall som föreskrivs i lag.”

Lag nr 287/90

10 Artikel 2 i legge n. 287/90 – Norme per la tutela della concorrenza e del mercato (lag nr 287/90 om konkurrens- och marknadsskydd) av den 10 oktober 1990 (GURI nr 240 av den 13 oktober 1990, s. 3), med rubriken ”Avtal som begränsar den fria konkurrensen”, föreskriver följande:

”1. Som konkurrensbegränsande samverkan räknas avtal och/eller samordnade förfaranden mellan företag samt beslut, även om de fattats på grundval av bestämmelser i lag eller förordning, av konsortier, företagssammanslutningar och andra liknande organisationer.

2. Konkurrensbegränsande samverkan mellan företag som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den nationella marknaden eller en betydande del av denna är förbjudna, inklusive verksamhet som innebär att

…

3. Förbjudna karteller är dessutom alltid ogiltiga.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

11 Den 15 december 2005 ingick SR ett avtal om bostadslån med FT. I avtalet föreskrevs en ursprunglig räntesats på 3,60 procent för det första halvåret och därefter en rörlig ränta bestående av en fast del på 1,50 procent och en rörlig del, som fastställdes med hänvisning till sexmånaders Euribor-räntan.

12 SR väckte talan vid Tribunale di Oristano (Domstolen i Oristano, Italien) och yrkade, att det belopp som skulle betalas i ordinarie ränta på lånet skulle omprövas och vidare att den fordran som SR å sin sida hade skulle fastställas. Till stöd för dessa yrkanden gjorde SR gällande att vissa avtalsvillkor, bland annat det där räntesatsen fastställdes med hänvisning till Euribor, var ogiltiga på grund av att de var oprecisa och otillförlitliga.

13 Nämnda domstol ogillade talan. Den ansåg att den avtalade ordinarie räntan uppfyllde förutbestämda kriterier som inte omfattades av bankens skönsmässiga bedömning, vilket innebar att de åberopade grunderna för avtalets ogiltighet inte kunde godtas.

14 SR överklagade till Corte d’appello di Cagliari (Appellationsdomstolen i Cagliari, Italien), som är den hänskjutande domstolen, och gjorde bland annat gällande att SR inte hade kunnat göra en korrekt bedömning av tillämpningen av Euribor-räntan i låneavtalet, på grund av den artificiella manipulation som denna ränta hade varit föremål för, i strid med artikel 101 FEUF, vilket kommissionen hade konstaterat i EIRD- besluten.

15 I överklagandeförfarandet begärde SR att den hänskjutande domstolen skulle ställa en fråga till EU-domstolen om tolkningen av artikel 101 FEUF och EIRD- besluten.

16 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att det finns skillnader i praxis från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) vad gäller bevisvärdet av EIRD-besluten i tvister avseende låneavtal som ingåtts under den överträdelseperiod som kommissionen lade till grund för sitt beslut och i vilka räntesatsen fastställts med hänvisning till Euribor-räntan.

17 Enligt en första riktning i rättspraxis ska beslut C(2013) 8512 final således anses ha ett högt bevisvärde till stöd för ett yrkande om ogiltigförklaring av ett villkor som fastställer räntesatsen med hänvisning till Euribor-räntan och om ny beräkning av den ränta som ska betalas under den period då manipulationen skedde, oberoende av huruvida den aktuella banken deltog i den rättsstridiga konkurrensbegränsande samverkan eller inte. Enligt denna riktning i praxis är det, när det externa index som det hänvisas till i ett låneavtal med rörlig ränta inte längre är ägnat att återspegla den vilja som parterna gav uttryck för vid avtalets ingående, på grund av att indexets innehåll har ändrats på grund av rättsstridiga handlingar från tredje mans sida, omöjligt att fastställa föremålet för det avtalsvillkor i vilket räntesatsen fastställs och själva villkoret ska anses vara delvis ogiltigt.

18 Enligt en andra riktning i rättspraxis är den överträdelse som kommissionen har lagt till grund för sitt beslut däremot begränsad till marknaden för räntederivat i euro och kan inte ha någon inverkan på marknaden för lån med rörlig ränta som tillämpar den Euribor-ränta som följer av den rättsstridiga konkurrensbegränsande samverkan. Dessa lån kan följaktligen inte anses vara en följd av den förbjudna samverkan och ska således inte ogiltigförklaras.

19 Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i vilken räckvidd EIRD-besluten har för de nationella domstolarna. Den omständigheten att Euribor-räntan, som fastställts på grundval av manipulerade uppgifter, med giltig verkan kan tjäna som referens på andra marknader, däribland marknaden för bostadslån med rörlig ränta, skulle nämligen kunna strida mot överträdelsens omfattning såsom den har definierats i det beslut som kommissionen antagit med stöd av artikel 101.1 FEUF. Å andra sidan skulle en begränsning av den ogiltighet som föreskrivs i artikel 101.2 FEUF till att endast avse konkurrensbegränsande avtal, med uteslutande av avtal som hänvisar till denna räntesats, kunna frånta denna bestämmelse dess avskräckande verkan.

20 Mot denna bakgrund beslutade Corte d’appello di Cagliari (Appellationsdomstolen i Cagliari) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till domstolen för förhandsavgörande:

”Ska, med beaktande av artikel 16.1 i [förordning (EG) nr 1//2003], beviset på manipulationer av Euribor[-räntan], såsom dessa konstaterades i kommissionens [EIRD-]beslut och i EU-domstolens dom [av den 12 januari 2023, HSBC Holdings m.fl./kommissionen, (C‑883/19 P, EU:C:2023:11)], anses vara slutgiltigt fastställt även för de nationella domstolarna och utgör den konkurrensbegränsning som är föremål för kommissionens [beslut] och EU-domstolens [dom] en kartell som enligt artikel 101 [FEUF] enbart är förbjuden på marknaden för [räntederivat i euro] eller på alla marknader där den manipulerade Euribor-räntan har använts?”

Upptagande till prövning

21 FT har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning av två skäl.

22 För det första grundar sig denna begäran på en oenighet i rättspraxis som för närvarande prövas av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) i plenum. Den fråga som ställts till domstolen har således hänskjutits för tidigt och är hypotetisk.

23 Det ska i det avseendet påpekas att en nationell domstol har en mycket vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga till EU-domstolen, om den bedömer att det i ett mål som pågår inför den har uppkommit frågor som kräver ett avgörande avseende tolkningen eller giltigheten av unionsrätten för att den ska kunna döma i målet. En nationell domstol får dessutom utnyttja denna möjlighet när helst den finner det lämpligt under förfarandet (dom av den 14 november 2018, Memoria och Dall`Antonia, C‑342/17, EU:C:2018:906, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

24 Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras dessutom vara relevanta. EU-domstolen kan enbart avvisa en begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol när det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, punkterna 59 och 61, dom av den 7 september 1999, Beck och Bergdorf, C‑355/97, EU:C:1999:391, punkt 22, och dom av den 11 december 2025, Kuszycka. C‑767/24/EU:C: 2025:962, punkt 34).

25 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som domstolen har tillgång till att det yrkande om ogiltighetsförklaring som avses i det nationella målet, åtminstone ursprungligen, ingavs med stöd av civilrättsliga bestämmelser i artiklarna 1346 och 1418 i civillagen. Det ska emellertid konstateras dels att tolkningsfrågan avser tolkningen av artikel 101 FEUF och artikel 16.1 i förordning nr 1/2003, dels att frågan huruvida yrkandet om ogiltighetsförklaring ska bifallas beror på tolkningen av dessa unionsrättsliga bestämmelser.

26 Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolens fråga har sitt ursprung i den oenighet i rättspraxis som angetts i punkterna 16 och 22 ovan, vilken avser talan som väckts av konsumenter som bland annat vill få till stånd en ogiltigförklaring av räntevillkor i låneavtal som ingåtts med näringsidkare och därigenom begränsa verkningarna av en konkurrensbegränsande samverkan som är förbjuden enligt artikel 101 FEUF. Denna oenighet i rättspraxis rör särskilt fastställandet av bevisvärdet av EIRD-besluten i tvister om låneavtal som hänvisar till Euribor-räntan. Vilka slutsatser som ska dras av ett beslut av kommissionen att vidta sanktionsåtgärder mot en konkurrensbegränsande samverkan inom sektorn för räntederivat i euro med stöd av artikel 101.1 FEUF utgör således kärnan i diskussionerna vid den hänskjutande domstolen.

27 Den hänskjutande domstolen har för övrigt hänvisat till avgöranden från Corte Suprema di cassazione (Högsta domstolen) enligt vilka skyddet mot snedvridning av konkurrensen inte kan begränsas till skadeståndsmål och, vidare, den omständigheten att automatisk ogiltighet enligt artikel 2.3 i lag nr 287/90 även är tillämplig på alla avtal som tidsmässigt ingås efter den förbjudna samverkan och som utgör ett genomförande av nämnda samverkan.

28 Enligt den ståndpunkt som klaganden i det nationella målet har gjort gällande är det låneavtal som är aktuellt i det nationella målet ett avtal som tidsmässigt, i den mening som avses i denna praxis från Corte Suprema di cassazione (Högsta domstolen), ligger efter den konkurrensbegränsande samverkan som är föremål för EIRD-besluten

29 Det kan i detta sammanhang inte uteslutas att den hänskjutande domstolen kommer att behöva tillämpa konkurrensreglerna för att avgöra det mål som är anhängigt vid den och för detta ändamål behöver en tolkning av de bestämmelser som avses i tolkningsfrågan. Även om det antas att artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 inte är tillämplig när det inom ramen för en tvist mellan en konsument och ett kreditinstitut som beviljat konsumenten ett lån, har väckts talan vid en nationell domstol med yrkande om att det enligt tillämplig nationell rätt fastställs att ett villkor i låneavtalet är ogiltigt, är det i vart fall inte uppenbart att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det mål som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen.

30 FT har för det andra gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning på grund av att yrkandet om ogiltigförklaring av det villkor i låneavtalet som hänvisar till Euribor-räntan, vid fastställandet av den räntesats som ska betalas, framställdes för första gången i överklagandeförfarandet, vilket inte är tillåtet enligt tillämplig nationell lagstiftning.

31 Domstolen erinrar härvidlag om att det i ett förfarande för begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF i princip inte ankommer på EU-domstolen, mot bakgrund av funktionsfördelningen mellan EU-domstolen och den nationella domstolen, att pröva huruvida detta beslut har antagits i överensstämmelse med nationella regler om domstolarnas organisation och domstolsförfaranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2010, E och F, C‑550/09, EU:C:2010:382, punkt 35, och dom av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av en domares ämbete), C‑718/21, EU:C:2023:1015, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

32 Av samtliga ovan anförda omständigheter följer att tolkningsfrågan kan tas upp till prövning i sak.

Prövning av tolkningsfrågan

33 Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida artikel 101.2 FEUF och artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 ska tolkas så, att det beslut genom vilket kommissionen slog fast att det förelåg en konkurrensbegränsande samverkan som var förbjuden enligt artikel 101.1 FEUF och konstaterade att en referensräntesats hade manipulerats på en viss marknad, dels medför att alla villkor i ett avtal som hänvisar till denna räntesats är automatiskt ogiltiga, oberoende av den relevanta marknaden och de personer som är inblandade i den konkurrensbegränsande samverkan, dels åtminstone ska beaktas av de nationella domstolar som ska pröva giltigheten av ett sådant villkor.

34 Vad först avser räckvidden av den automatiska ogiltigheten enligt artikel 101.2 FEUF följer av fast rättspraxis att då tillämpningsvillkoren för artikel 101.1 FEUF är uppfyllda och avtalet i fråga inte kan beviljas ett undantag enligt artikel 101.3 FEUF, kan den ogiltighet som anges i artikel 101.2 åberopas av var och en. Då denna ogiltighet är av tvingande karaktär kan den beröra alla verkningar av avtalet i fråga, såväl bakåt som framåt i tiden (se, för ett likande resonemang, dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl., C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 57, dom av den 11 september 2008, CEPSA, C‑279/06, EU:C:2008:485, punkt 74, och dom av den 25 januari 2024, Em akaunt BG, C‑438/22, EU:C:2024:71, punkt 58).

35 Denna automatiska ogiltighet avser emellertid endast de avtalsvillkor i det aktuella avtalet som är oförenliga med artikel 101.1 FEUF. Den omfattar inte avtal som antagits på grundval av ett avtal som omfattas av artikel 101.1 FEUF. Följderna av en sådan ogiltighet för övriga delar av avtalet eller på andra förpliktelser som följer av detta styrs inte av unionsrätten. Det ankommer på nationella domstolar att med stöd av medlemsstaternas interna rätt bedöma räckvidden och följderna för samtliga avtalsförbindelser av att vissa villkor eventuellt är förbjudna enligt artikel 101 FEUF (se, för ett likande resonemang, dom av den 14 december 1983, Société de vente de ciments et bétons de l’Est, 319/82, EU:C:1983:374, punkterna 11 och 12, dom av den 30 november 2006, Brünsteiner och Autohaus Hilgert, C‑376/05 och C‑377/05, EU:C:2006:753, punkt 48, och dom av den 20 april 2023, Repsol Comercial de Productos Petrolíferos, C‑25/21, EU:C:2023:298, punkt 71).

36 Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 20 i sitt förslag till avgörande är en sådan tolkning förenlig med den personliga karaktären av företagens ansvar för överträdelser av unionens konkurrensregler, vilket bland annat innebär att det åvilar det företag som bryter mot dessa regler att ansvara för den skada som överträdelsen har orsakat (se, för ett likande resonemang, dom av den 8 juli 1999, kommissionen/Anic Partecipazioni, C‑49/92 P, EU:C:1999:356, punkt 78, och dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl., C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 31).

37 Den omständigheten att ett avtal som strider mot artikel 101.1 FEUF och som har varit föremål för ett beslut av kommissionen är automatiskt ogiltigt med stöd av artikel 101.2 FEUF kan således inte medföra att villkoren i ett avtal som ingåtts av utomstående parter till de företag som har deltagit i detta avtal och som avser en produkt som är specifik för en annan marknad än den som kommissionen har identifierat som relevant, är ogiltiga

38 I förevarande fall är det utrett dels att FT inte deltog i den konkurrensbegränsande samverkan som EIRD-besluten avsåg och inte ålades sanktioner i dessa beslut, dels att det avtalsvillkor som är aktuellt i det nationella målet inte omfattas av de avtal och samordnade förfaranden som har förklarats vara oförenliga med artikel 101.1 FEUF enligt dessa beslut. Nämnda beslut kan således inte medföra att detta villkor är automatiskt ogiltigt enligt artikel 101.2 FEUF.

39 Vad vidare beträffar frågan i vilken utsträckning den hänskjutande domstolen ska beakta dessa avgöranden, ankommer det, såsom framgår av punkt 35 ovan, uteslutande på de nationella domstolarna att, enligt den nationella rätten i den medlemsstat som de omfattas av, pröva vilka konsekvenser ett avtal som är förbjudet enligt artikel 101.1 FEUF kan få för avtalsförbindelser som involverar tredje man i förhållande till detta avtal.

40 Det följer förvisso av fast rättspraxis att när nationella domstolar träffar avgörande om ett avtal som redan har varit föremål för ett kommissionsbeslut enligt artikel 101.1 FEUF kan de inte träffa ett avgörande som står i strid med detta kommissionsbeslut (se, för ett likande resonemang, dom av den 14 december 2000, Masterfoods och HB, C‑344/98, EU:C:2000:689, punkt 52, och dom av den 11 november 2021, Stichting Cartel Compensation och Equilib Netherlands, C‑819/19, EU:C:2021:904, punkt 56).

41 Denna rättspraxis, som numera har kodifierats i artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2012, Otis m.fl., C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 50, och dom av den 11 november 2021, Stichting Cartel Compensation och Equilib Netherlands, C‑819/19, EU:C:2021:904, punkt 57) vilar på en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna och den allmänna rättssäkerhetsprincipen (se, för ett likande resonemang, dom av den 28 februari 1991, Delimitis, C‑234/89, EU:C:1991:91, punkt 47, dom av den 14 december 2000, Masterfoods och HB, C‑344/98, EU:C:2000:689, punkt 51, och dom av den 9 december 2020, Groupe Canal +/kommissionen, C‑132/19 P, EU:C:2020:1007, punkt 112).

42 Härav följer att även om det följer av artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 att en nationell domstol, när den ska pröva avtal, beslut eller förfaranden som omfattas av artikel 101 eller artikel 102 FEUF och som redan är eller kan bli föremål för ett beslut av kommissionen, ska avhålla sig från eller undvika att fatta beslut som strider mot detta kommissionsbeslut, är nämnda beslut emellertid endast bindande för de nationella domstolarna inom de gränser som avser överträdelsens art samt den materiella, personliga, tidsmässiga och territoriella räckvidden av denna överträdelse, såsom fastställts i nämnda kommissionsbeslut.

43 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som domstolen förfogar över att det avtalsvillkor som avses i det nationella målet, i vilket det endast hänvisas till Euribor-räntan som relevant parameter vid fastställandet av den rörliga räntesats som är tillämplig på ett bostadslån som beviljats en konsument, inte utgör en del av de överträdelser av artikel 101.1 FEUF som konstaterats i EIRD- besluten. Det kan inte heller anses att låneavtalet, i vilket detta villkor ingår, ingicks i syfte att genomföra eller ge verkan åt de konkurrensbegränsande avtal som konstaterats och förbjudits av kommissionen i dessa beslut.

44 Härav följer att den manipulation av Euribor-räntan som kommissionen konstaterade i EIRD- besluten ska anses styrkt vad gäller marknaden för räntederivat i euro och de banker som var inblandade i den konkurrensbegränsande samverkan, som utöste åläggande av sanktioner. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 32 och 33 i sitt förslag till avgörande är det däremot, eftersom den överträdelse som var aktuell i dessa beslut kvalificerades som en konkurrensbegränsning genom syfte, inte i sig möjligt att utifrån de beteenden som kommissionen ansåg strida mot artikel 101.1 FEUF dra slutsatsen att det förelåg precisa verkningar på nivån på denna räntesats. Nämnda beslut avser dessutom endast marknaden för räntederivat i euro, vilken skiljer sig från marknaden som det avtal som är aktuellt i det nationella målet avser.

45 Under sådana omständigheter går det inte att av artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 dra slutsatsen att det, med hänsyn till EIRD-besluten, ankommer på den domstol som har att pröva en talan om ogiltigförklaring av ett villkor i ett låneavtal, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, att med stöd av denna bestämmelse slå fast att nämnda villkor är ogiltigt.

46 Mot bakgrund av samtliga ovan angivna omständigheter ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 101.2 FEUF och artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 ska tolkas så, att det beslut genom vilket kommissionen fastställt att det förelåg en konkurrensbegränsande samverkan som är förbjuden enligt artikel 101.1 FEUF och konstaterade att en referensränta hade manipulerats på en viss marknad, dels inte medför att alla villkor i ett avtal som hänvisar till denna räntesats är automatiskt ogiltiga när avtalet avser en annan marknad och avtalsparterna inte har deltagit i nämnda samverkan, dels ska beaktas av en nationell domstol som har att pröva giltigheten av ett sådant villkor endast inom de gränser som avser den i beslutet fastställda överträdelsens art samt den materiella, personliga, tidsmässiga och territoriella räckvidden av denna överträdelse, vilket innebär att när villkoret inte utgör en del av överträdelsen och det avtal som villkoret ingår i inte har ingåtts för att genomföra eller ge verkan åt det konkurrensbegränsande beteende som avses i nämnda beslut, vilket avser en annan marknad än den som avtalet avser, kan samma beslut inte leda till att ett sådant villkor är ogiltigt.

Rättegångskostnader

47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 101.2 FEUF och artikel 16.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101] och [102 FEUF]

ska tolkas så,

att det beslut genom vilket kommissionen fastställt att det förelåg en konkurrensbegränsande samverkan som är förbjuden enligt artikel 101.1 FEUF och konstaterade att en referensränta hade manipulerats på en viss marknad, dels inte medför att alla villkor i ett avtal som hänvisar till denna ränta är automatiskt ogiltiga när avtalet avser en annan marknad och avtalsparterna inte har deltagit i nämnda samverkan, dels ska beaktas av en nationell domstol som ska pröva giltigheten av ett sådant villkor endast inom de gränser som avser den i beslutet fastställda överträdelsens art samt den materiella, personliga, tidsmässiga och territoriella räckvidden av denna överträdelse, vilket innebär att när villkoret inte utgör en del av överträdelsen och det avtal som villkoret ingår i inte har ingåtts för att genomföra eller ge verkan åt det konkurrensbegränsande beteende som avses i nämnda beslut, vilket avser en annan marknad än den som avtalet avser, kan samma beslut inte leda till att ett sådant villkor är ogiltigt.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: italienska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inre någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.