Domstolens dom (tredje avdelningen) den 15 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 15 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Artikel 1.1 – Tillämpningsområde – Artikel 2 b – Begreppet konsument – Artikel 2 c – Begreppet näringsidkare – Artikel 3.2 – Avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling – En sluten investeringsfonds bolagsordning – Deltagande i denna fond – Andelsägares tecknande av investeringscertifikat vilka emitterats av nämnda fond ”

I mål C‑63/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa, Polen) genom beslut av den 21 november 2024, som inkom till domstolen den 28 januari 2025, i målet

K. Sz.,

H. Sz.,

W. Sz.

mot

Z. Fundusz Inwestycyjny Zamknięty, som är under avveckling,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna N. Fenger, S. Rodin, N. Piçarra och O. Spineanu Matei (referent),

generaladvokat: A. Biondi,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– W. Sz., H. Sz., K. Sz., genom A. Car, adwokat,

– Z. Fundusz Inwestycyjny Zamknięty, som är under avveckling, genom J. Ziajka, radca prawny,

– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och M. Owsiany-Hornung, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 4 juni 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 b och c samt artikel 3.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, de fysiska personerna K. Sz., H. Sz. och W. Sz., och, å andra sida, den slutna investeringsfonden Z. Fundusz Inwestycyjny Zamknięty (nedan kallad FIZ), rörande den sistnämndas avslag på de förstnämndas begäran om inlösen av deras investeringscertifikat.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 93/13

3 Tionde skälet i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i fråga om oskäliga villkor. Dessa regler bör gälla alla avtal som sluts mellan näringsidkare och konsumenter. Detta direktiv skall därför inte göras tillämpligt på bl.a. anställningsavtal, avtal om arvsrätt, avtal som gäller familjerättsliga rättigheter samt avtal om upprättande och organisation av bolag.”

4 I artikel 1.1 detta direktiv föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.”

5 I artikel 2 b och c i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

…

b) konsument: en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans [eller hennes] näring eller yrke,

c) näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband med hans [eller hennes] näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat.”

6 I artikel 3.1 och 3.2 i samma direktiv föreskrivs följande:

”1. Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

2. Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.

Den omständigheten att vissa delar av ett villkor eller ett särskilt villkor har varit föremål för individuell förhandling utesluter inte att denna artikel tillämpas på resten av avtalet, om en samlad bedömning av avtalet leder till slutsatsen att det likväl rör sig om ett i förväg formulerat standardavtal.

Om en näringsidkare hävdar att ett standardvillkor har varit föremål för individuell förhandling, har han bevisbördan för sitt påstående.”

Polsk rätt

Civillagen

7 I artikel 22 1 i ustawa z dnia 23 kwietnia 1964 r. Kodeks cywilny (lag av den 23 april 1964, civillagen) (Dz. U. från år 2023, position 1610) (nedan kallad civillagen) föreskrivs följande:

”Med konsument avses en fysisk person som med en näringsidkare ingår avtal vilket saknar direkt samband med konsumentens näring eller yrke.”

8 Artikel 43 1 i civillagen har följande lydelse:

”Med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person eller organisatorisk enhet i den mening som avses i artikel 33 1 .1 i denna lag vilken bedriver närings- eller yrkesverksamhet i eget namn.”

9 Artikel 66.1 i civillagen har följande lydelse:

”En förklaring riktad till en annan person om avsikt att ingå ett avtal utgör ett anbud om de villkor som är väsentliga för avtalet anges.”

10 I artikel 385 1 i civillagen föreskrivs följande:

”1. Villkor i ett konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är inte bindande för konsumenten om dennes rättigheter och skyldigheter enligt nämnda avtalsvillkor är utformade på ett sätt som strider mot god sed och allvarligt åsidosätter konsumentens intressen (olagliga avtalsvillkor). Detta gäller inte för avtalsvillkor som avser parternas huvudsakliga prestationer, inklusive pris eller vederlag, om de är tydligt formulerade.

…

3. Ett villkor i ett avtal som inte varit föremål för individuell förhandling anses vara ett avtalsvillkor vars innehåll konsumenten inte haft något verkligt inflytande över. Detta gäller i synnerhet för avtalsvillkor som har hämtats från en avtalsmall som den andra avtalsparten har föreslagit för konsumenten.

…”

Lagen om investeringsfonder

11 I artikel 3 i Ustawa o funduszach inwestycyjnych i zarządzaniu alternatywnymi funduszami inwestycyjnymi (lagen om investeringsfonder och förvaltning av alternativa investeringsfonder) (Dz.U. 2004 nr 146, Dz.U. från år 2024, position 1546) (nedan kallad lagen om investeringsfonder), föreskrivs följande:

”1. Med investeringsfond avses en juridisk person vars verksamhet uteslutande består i att investera medel, som samlats in i samband med erbjudanden om köp av andelar eller investeringscertifikat, i värdepapper, penningmarknadsinstrument eller andra tillgångar som fastställs i lag.

…

3. Investeringsfonden ska bedriva sin verksamhet med särskild hänsyn till andelsägarnas intressen och iaktta de principer för begränsning av investeringsrisker som fastställs i lag.

…”

12 I artikel 6.1 och 6.2 i denna lag föreskrivs följande:

”1. Andelsägarna i en investeringsfond ska vara fysiska personer, juridiska personer och organisatoriska enheter som inte är juridiska personer:

…

2. som är innehavare av ett värdepapperskonto där investeringscertifikat har registrerats eller som har rätt till investeringscertifikat som är inskrivna på ett kollektivt konto.

2. Andelsägarnas tillgångar utgörs av fondandelar eller investeringscertifikat i enlighet med vad som anges i lag och i investeringsfondens bolagsordning.”

13 I artikel 15.1 i nämnda lag stadgas följande:

”För att en investeringsfond ska kunna upprättas krävs, om inte annat följer av artikel 15a, följande:

1. att ett bolag fastställer investeringsfondens bolagsordning;

…”

14 I artikel 117.1 och 117.3 i samma lag föreskrivs följande:

”1. Den slutna investeringsfonden emitterar investeringscertifikat.

…

3. Fysiska personer får köpa investeringscertifikat i en investeringsfond, i den mening som avses i artikel 15.1a, om investeringscertifikatets värde vid fondens första emission inte är lägre än 40 000 euro, omräknat från polska zloty.”

15 I artikel 139 i lagen om investeringsfonder föreskrivs följande:

”1. En sluten investeringsfond får lösa in de investeringscertifikat som den har emitterat om det föreskrivs i dess bolagsordning.

…

3. Bolagsordningen ska ange förutsättningar, förfarande och villkor för inlösen av investeringscertifikat samt när och hur meddelanden om inlösen av certifikat ska offentliggöras.

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

16 Den 7 juni 2016 skickade FIZ ett skriftligt förslag om köp av investeringscertifikat till läkaren K. Sz. och hans pensionerade föräldrar H. Sz. och W. Sz. Villkoren för emission av investeringscertifikaten angavs i en bilaga till förslaget vilken presenterades som den enda rättsligt bindande handlingen.

17 På rekommendation av en anställd vid deras bank förvärvade K. Sz., H. Sz. och W. Sz., var och en, till ett värde av 186 714,14 polska zloty (PLN) (cirka 44 290 euro), två investeringscertifikat emitterade av FIZ. De fyllde i detta syfte i ett standardformulär i vilket de förklarade att de kände till villkoren för emissionen av dessa certifikat och godtog villkoren och reglerna för köp av certifikaten samt FIZ:s bolagsordning.

18 Den 26 mars 2019 begärde K. Sz., H. Sz. och W. Sz. att FIZ skulle lösa in samtliga certifikat, vilka FIZ tidigare hade delat upp i 2000 certifikat per person. Efter det att FIZ hade motsatt sig en inlösen med hänvisning till att bolagsordningen gav fonden rätt att begränsa inlösen väckte K. Sz., H. Sz. och W. Sz. den 20 september 2021 talan vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen) och yrkade att FIZ skulle förpliktas att till var och en av dem betala 356 962,74 PLN (cirka 84 660 euro) jämte lagstadgad dröjsmålsränta från och med den 30 september 2019 till dess att betalning skedde. Klagandena gjorde gällande att avtalsvillkoret i FIZ:s bolagsordning om begränsning av inlösen av certifikat utgjorde ett olagligt avtalsvillkor, i den mening som avses i artikel 385.1 i den polska civillagen, eftersom den inte fastställer någon gräns för köpbegränsningen och villkorar uppfyllandet av begäran om inlösen med värdet på FIZ:s likvida medel, ett villkor vars uppfyllande uteslutande beror på FIZ.

19 Genom dom av den 2 november 2022 ogillade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa) talan. Enligt denna domstol utgör FIZ:s bolagsordning, i vilka andelsägarnas rättigheter och skyldigheter i förhållande till fonden och det bolag som förvaltar fonden anges, inte ett avtal och omfattas följaktligen inte av en kontroll enligt artikel 385 1 .1 i civillagen.

20 K. Sz., H. Sz. och W. Sz. överklagade denna dom till Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa, Polen), som är hänskjutande domstol. Denna domstol vill få klarhet i hur rättsförhållandet mellan, å ena sidan, andelsägarna i en sluten investeringsfond och förvärvare av investeringscertifikat, och, å andra sidan, denna fond, som är emittent av dessa värdepapper, ska kvalificeras mot bakgrund av artikel 2 b och c samt artikel 3.2 i direktiv 93/13. Nämnda domstol bedömer att det är nödvändigt att EU-domstolen tolkar dessa bestämmelser eftersom de polska domstolarna har gjort olika tolkningar vad gäller tillämpningen av bestämmelserna i civillagen om konsumentskydd på förvärvare av investeringscertifikat vilka emitterats av slutna fonder.

21 För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en andelsägare i en sluten investeringsfond kan anses vara ”konsument”, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13, i den mån de tecknade investeringscertifikaten både är värdepapper av förmögenhetsrättslig och av bolagsrättslig karaktär, vilka bland annat ger rätt att delta i investerarrådet.

22 För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida FIZ kan anses vara ”näringsidkare”, i den mening som avses i artikel 2 c i detta direktiv. Nämnda domstol har påpekat att en sluten investeringsfond är en juridisk person enligt polsk rätt, att den förvaltas och företräds gentemot tredje man av en enhet som bedriver verksamhet i form av ett aktiebolag som inte är knutet till andelsägarna genom ett avtalsförhållande, att den kontinuerligt och organiserat bedriver investeringsverksamhet i eget namn samt har ett vinstsyfte, vilket är kännetecknande för ”näringsverksamhet” i den mening som avses i artikel 43 1 i civillagen.

23 För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en bestämmelse i en sluten investeringsfonds bolagsordning i vilken andelsägarnas rättigheter och skyldigheter anges, inbegripet reglerna om inlösen av investeringscertifikat, kan anses utgöra ett avtalsvillkor som ”inte har varit föremål för individuell förhandling” i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 93/13.

24 Den hänskjutande domstolen är osäker på hur förhållandet mellan en sluten investeringsfond och dess andelsägare ska kvalificeras rättsligt. Den hänskjutande domstolen har bland annat understrukit den dubbla roll som fondens bolagsordning har. Denna bolagsordning är både stiftelseurkunden för en juridisk person och ett avtal om deltagande som fonden har ingått med andelsägarna. Den hänskjutande domstolen utesluter inte att detta rättsförhållande kan kvalificeras som ett ”i förväg formulerat standardavtal”, vilket kännetecknas av att avtalets innehåll inte har varit föremål för förhandling, och som sådan kan omfattas av en kontroll enligt artikel 385 1 .1 i civillagen.

25 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 2 b i [direktiv 93/13] tolkas så, att en fysisk person ska anses vara ’konsument’ när denne förvärvar värdepapper i form av investeringscertifikat, vilka emitterats av en sluten investeringsfond, för ändamål som faller utanför dennes näring eller yrke, och det huvudsakliga syftet med att delta i fonden är att investera besparingar?

2) Ska artikel 2 c i direktiv 93/13 tolkas så, att en sluten investeringsfond ska anses vara ’näringsidkare’ när dess verksamhet uteslutande består i att investera medel, som samlats in i samband med erbjudanden om köp av investeringscertifikat, i värdepapper, penningmarknadsinstrument eller andra tillgångar som fastställs i lag?

3) Ska artikel 3.2 i direktiv 93/13 tolkas så, att ett villkor i en sluten investeringsfonds bolagsordning ska anses vara ett ’avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling’, när det reglerar rättigheter och skyldigheter för fondens andelsägare (inbegripet villkor och tidsfrister för att fonden ska lösa in deras investeringscertifikat) och andelsägarna har kunnat ta del av bolagsordningen innan de beslutade sig för att delta i fonden och godtagit innehållet i bolagsordningen i en skriftlig förklaring i samband med att investeringscertifikaten tecknades?”

Prövning av tolkningsfrågorna

26 Av fast rättspraxis framgår att det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Dessutom kan EU-domstolen ha anledning att beakta unionsrättsliga bestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2026, FSMA, C‑376/24, EU:C:2026:497, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

27 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan för att få klarhet i dels huruvida en andelsägare i en sluten investeringsfond är en ”konsument”, dels huruvida denna fond är en ”näringsidkare” i den mening som avses i artikel 2 b och c i direktiv 93/13. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida en bestämmelse i en sluten investeringsfonds bolagsordning som definierar villkoren för inlösen av investeringscertifikat ska anses utgöra ett avtalsvillkor som ”inte har varit föremål för individuell förhandling”, i den mening som avses i artikel 3.2 i direktivet, när andelsägaren har kunnat ta del av bolagsordningen innan han beslutade sig för att delta i fonden och godtagit innehållet i bolagsordningen i en skriftlig förklaring i samband med att dessa certifikat tecknades.

28 Det ska noteras att den hänskjutande domstolen genom dessa frågor vill få klarhet i huruvida en sådan bolagsordning omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, såsom det definieras i artikel 1.1 i direktivet.

29 Den hänskjutande domstolen ska följaktligen anses ha ställt sina tre frågor, vilka kan prövas tillsammans, för att få klarhet i följande. Ska artikel 1.1, artikel 2 b och c samt artikel 3.2 i direktiv 93/13 tolkas så, att bolagsordningen för en sluten investeringsfond, vars verksamhet består i att placera finansiella medel, som samlats in i samband med ett erbjudande om köp av investeringscertifikat, i värdepapper eller penningmarknadsinstrument, omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv när andelsägaren, för ändamål som faller utanför hans eller hennes näring eller yrke, har köpt investeringscertifikat som har emitterats av den sistnämnda. Om så är fallet önskas svar på om en bestämmelse i bolagsordningen som fastställer villkoren för fondens inlösen av dessa certifikat ska anses utgöra ett avtalsvillkor som ”inte har varit föremål för individuell förhandling”, i den mening som avses i artikel 3.2, när andelsägaren har kunnat ta del av bolagsordningen innan han beslutade sig för att delta i fonden och godtagit innehållet i bolagsordningen i en skriftlig förklaring i samband med att dessa certifikat tecknades.

30 Det ska för det första påpekas att tillämpningsområdet för direktiv 93/13 definieras i artikel 1.1 i direktivet. Enligt den definition som ges där är syftet med detta direktiv att närma medlemsstaternas bestämmelser till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument. Det rör sig således om ett allmänt direktiv om konsumentskydd, som kan tillämpas inom alla ekonomiska sektorer (dom av den 20 mars 2025, Arce, C‑365/23, EU:C:2025:192, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

31 I artikel 2 b och c i direktiv 93/13 definieras begreppet konsument som en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans eller hennes näring eller yrke och begreppet näringsidkare såsom en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av samma direktiv handlar för ändamål som har samband med hans eller hennes näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat. Det är alltså med hänvisning till avtalsparternas ställning, beroende på om de handlar för ändamål som har samband med deras egen näring eller yrkesverksamhet, som det i nämnda direktiv definieras vilka avtal som direktivet är tillämpligt på (dom av den 20 mars 2025, Arce, C‑365/23, EU:C:2025:192, punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis).

32 För det andra har EU-domstolen betonat att enligt tionde skälet i samma direktiv ska direktivet gälla ”alla avtal” som ingås mellan en näringsidkare och en konsument, såsom dessa definieras i artikel 2 b och c i direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito, C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 29). Vidare anges i tionde skälet att ”avtal om upprättande och organisation av bolag” följaktligen inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

33 Enligt fast rättspraxis kan ingressen till en unionsrättsakt, även om den inte är rättsligt bindande och inte kan åberopas vare sig för att göra avsteg från själva bestämmelserna i rättsakten eller för att tolka dessa bestämmelser på ett sätt som strider mot deras lydelse, precisera innehållet i bestämmelserna i nämnda rättsakt, eftersom de skäl som anges i ingressen utgör viktiga tolkningsdata, som kan belysa vilka avsikter upphovsmannen hade med denna rättsakt (dom av den 5 februari 2026, VEB.RF/rådet, C‑572/24 P, EU:C:2026:74, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

34 Med hänsyn till att direktiv 93/13 har ett konsumentskyddssyfte ska undantag från dess tillämpningsområde tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2010, E. Friz, C‑215/08, EU:C:2010:186, punkt 32, och dom av den 6 juli 2023, First Bank, C‑593/22, EU:C:2023:555, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

35 Vad i förevarande fall gäller frågan huruvida en sluten investeringsfonds bolagsordning omfattas av det undantag som avses i tionde skälet i detta direktiv, framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, vilka det redogörs för i punkt 24 ovan, att FIZ:s bolagsordning är både investeringsfondens stiftelseurkund och ett avtal om deltagande i denna fond, som ingåtts mellan FIZ och dess andelsägare. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning innehåller bolagsordningen således inte bara bestämmelser om fondens art och syfte, fondförvaltningsbolagets namn och säte, formerna för representation och principerna för investeringspolicyn, utan även bestämmelser om bland annat villkoren och formerna för inlösen av investeringscertifikat och reglerna för beräkning av likviditet.

36 Det ska i detta hänseende erinras om att frågor som rör bolagsrätten inte får förväxlas med avtalsrättsliga frågor. Enbart den omständigheten att en investeringsfonds bolagsordning innehåller bestämmelser om fondens bildande, art och syfte medför således inte att bolagsordningen i sin helhet undantas från tillämpningsområdet för direktiv 93/13, när vissa bestämmelser i nämnda bolagsordning, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 26 i sitt förslag till avgörande, har kännetecken som liknar dem för avtalsvillkor som reglerar innehållet i ett avtalsförhållande med ömsesidigt utbyte av prestationer (se, analogt, dom av den 3 oktober 2019, Verein für Konsumenteninformation, C‑272/18, EU:C:2019:827, punkt 37).

37 För att säkerställa det konsumentskydd som eftersträvas med direktiv 93/13 innebär den omständigheten att en investeringsfonds bolagsordning innehåller bestämmelser av avtalsmässig karaktär som bland annat avser villkoren och formerna för inlösen av investeringscertifikat, och som således kännetecknar ett avtalsförhållande mellan fonden och dess andelsägare, följaktligen att direktivet är tillämpligt på det avtal som följer, under förutsättning att övriga villkor i direktivet är uppfyllda.

38 Av begäran om förhandsavgörande framgår dessutom att klagandena i det nationella målet mottog ett skriftligt förslag om köp av investeringscertifikat som emitterats av den berörda fonden, vilket de accepterade genom att fylla i standardformulär genom vilka de förklarade sig ha tagit del av bolagsordningen och godtagit villkoren för inlösen av dessa certifikat, samt fondens bolagsordning.

39 Det framgår följaktligen, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att ett separat avtal om försäljning av investeringscertifikat har ingåtts mellan FIZ och klagandena. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 33–35 i sitt förslag till avgörande ska de omtvistade bestämmelserna i bolagsordningen om inlösen av dessa certifikat nämligen anses utgöra en integrerad del av det avtal om tecknande av nämnda certifikat som följer av att klagandena har undertecknat de formulär som avses i föregående punkt. Dessa bestämmelser har således införlivats i avtalsförhållandet mellan klagandena och FIZ.

40 Om dessa bestämmelser undantogs från tillämpningsområdet för direktiv 93/13 enbart på grund av att de formellt sett ingår i en investeringsfonds bolagsordning, skulle det vara tillåtet för den berörda näringsidkaren att i denna bolagsordning införa bestämmelser som är till nackdel för konsumenten i syfte att undandra dem från en oskälighetsprövning, vilket skulle äventyra förverkligandet av direktivets syften.

41 Domstolen erinrar om att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, vilket får till följd att konsumenten måste godta villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll (dom av den 11 december 2025, Kuszycka, C‑767/24, EU:C:2025:962, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

42 Mot denna bakgrund ska det, enligt artikel 3.2 i detta direktiv, alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.

43 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 39–41 i sitt förslag till avgörande, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, utarbetades bestämmelserna i bolagsordningen om inlösen av investeringscertifikat innan fonden fick kontakt med de blivande tecknarna och är avsedda att på ett enhetligt sätt reglera ett odifferentierat antal avtalsförhållanden med dessa tecknare. Dessutom är dessa bestämmelser inte förhandlingsbara och den som önskar sluta ett avtal med fonden är tvungen att acceptera dem.

44 Av detta följer att avtalet om teckning av investeringscertifikat inte kan omfattas av det undantag som avses i tionde skälet i direktiv 93/13, och att bestämmelsen om inlösen av dessa certifikat ska anses utgöra ett avtalsvillkor som ”inte har varit föremål för individuell förhandling”, i den mening som avses i artikel 3.2 i detta direktiv.

45 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinras om i punkterna 31 och 32 ovan ska det även prövas huruvida klagandena i det nationella målet och FIZ, inom ramen för avtalet om tecknande av investeringscertifikat, agerade i egenskap av ”konsument” respektive ”näringsidkare”, i den mening som avses i artikel 2 b och c i detta direktiv.

46 Vad gäller ställningen som ”konsument”, i den mening som avses i artikel 2 b i nämnda direktiv, ska den fastställas utifrån ett funktionellt kriterium, som består i att bedöma huruvida avtalsförhållandet har tillkommit inom ramen för en verksamhet som saknar samband med utövandet av ett yrke. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa huruvida den fysiska personen har agerat inom ramen för sin yrkesverksamhet eller har agerat för ändamål som saknar samband med denna verksamhet, varvid även arten av de tjänster som näringsidkaren erbjuder ska beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, Lyoness Europe, C‑455/21, EU:C:2023:455, punkterna 48 och 50).

47 Begreppet konsument har en objektiv karaktär och är oberoende av vilka konkreta kunskaper som den berörda personen kan ha eller de upplysningar som denna person faktiskt förfogar över (dom av den 21 mars 2019, Pouvin och Dijoux, C‑590/17, EU:C:2019:232, punkt 24). En tolkning av begreppet konsument, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13, som innebär att detta begrepp inte omfattar en fysisk person som handlar för ändamål som faller utanför hans eller hennes näring eller yrke på grund av att hans eller hennes deltagande i det aktuella programmet ger vederbörande vissa ekonomiska förmåner skulle vara detsamma som att hindra säkerställandet av det skydd som direktivet ger alla fysiska personer som intar en underlägsen ställning i förhållande till en näringsidkare och som inte yrkesmässigt använder sig av de tjänster som näringsidkaren erbjuder (dom av den 8 juni 2023, Lyoness Europe, C‑455/21, EU:C:2023:455, punkt 53).

48 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande, särskilt av lydelsen av den första frågan, att K. Sz., H. Sz. och W. Sz. har förvärvat investeringscertifikat för ändamål som inte har något samband med deras yrkesmässiga verksamhet. Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, ska de således anses vara ”konsumenter” i den mening som avses i nämnda artikel 2 b. Denna bedömning påverkas inte av att deras rättigheter till följd av investeringarna i FIZ är av såväl förmögenhetsrättslig som bolagsrättslig karaktär (se, analogt, dom av den 15 april 2010, E. Friz, C‑215/08, EU:C:2010:186, punkterna 28–30).

49 Vad gäller begreppet näringsidkare, i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13, avser det all yrkesverksamhet, ”oavsett om den är offentlig eller privat”. Följaktligen kan artikel 2 c tillämpas på organ oavsett om de är vinstdrivande eller inte och artikeln utesluter inte enheter som har ett uppdrag av allmänintresse (dom av den 21 mars 2019, Pouvin et Dijoux, C‑590/17, EU:C:2019:232, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

50 Begreppet näringsidkare, i den mening som avses i artikel 2 c, är ett funktionellt begrepp som kräver att det görs en bedömning av huruvida avtalsförhållandet ingår i en verksamhet som personen bedriver i närings- eller yrkesmässigt syfte. Precis som begreppet konsument, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13, har det en objektiv karaktär och är oberoende av vad näringsidkaren beslutar att behandla som sin huvudsakliga eller sekundära och underordnade verksamhet (dom av den 21 mars 2019, Pouvin och Dijoux, C‑590/17, EU:C:2019:232, punkterna 36 och 41).

51 I förevarande fall framgår det av punkt 22 ovan att FIZ bedriver kontinuerlig och organiserad investeringsverksamhet i eget namn, samtidigt som fonden i förhållande till tredje man företräds av ett investeringsbolag som är en fristående juridisk person, vilket inte är knutet till andelsägarna genom ett avtalsförhållande. Under dessa omständigheter, som det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, ska FIZ anses vara en ”näringsidkare” i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13.

52 Med beaktande av det ovan anförda ska de ställda frågorna besvaras enligt följande. Artikel 1.1, artikel 2 b och c samt artikel 3.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att bestämmelser i bolagsordningen för en sluten investeringsfond, vars verksamhet består i att placera finansiella medel, som samlats in i samband med ett erbjudande om köp av investeringscertifikat, i värdepapper eller penningmarknadsinstrument, omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv när andelsägaren, för ändamål som faller utanför hans eller hennes näring eller yrke, har köpt investeringscertifikat som har emitterats av fonden, och dessa bestämmelser i bolagsordningen fastställer villkoren för fondens inlösen av dessa certifikat, och således kännetecknar ett avtalsförhållande mellan fonden och dess andelsägare. En bestämmelse i bolagsordningen som föreskriver sådana villkor för inlösen av investeringscertifikat ska anses utgöra ett avtalsvillkor som ”inte har varit föremål för individuell förhandling”, i den mening som avses i artikel 3.2, när andelsägaren har tagit del av bolagsordningen innan han beslutade sig för att delta i fonden och godtagit innehållet i bolagsordningen i en skriftlig förklaring i samband med att dessa certifikat tecknades utan att han kunde förhandla om detta avtalsvillkor.

Rättegångskostnader

53 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 1.1, artikel 2 b och c samt artikel 3.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal,

ska tolkas på följande sätt:

Bestämmelser i bolagsordningen för en sluten investeringsfond, vars verksamhet består i att placera finansiella medel, som samlats in i samband med ett erbjudande om köp av investeringscertifikat, i värdepapper eller penningmarknadsinstrument, omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv när andelsägaren, för ändamål som faller utanför hans eller hennes näring eller yrke, har köpt investeringscertifikat som har emitterats av fonden, och dessa bestämmelser i bolagsordningen fastställer villkoren för fondens inlösen av dessa certifikat, och således kännetecknar ett avtalsförhållande mellan fonden och dess andelsägare. En bestämmelse i bolagsordningen som föreskriver sådana villkor för inlösen av investeringscertifikat ska anses utgöra ett avtalsvillkor som ”inte har varit föremål för individuell förhandling”, i den mening som avses i artikel 3.2, när andelsägaren har tagit del av bolagsordningen innan han beslutade sig för att delta i fonden och godtagit innehållet i bolagsordningen i en skriftlig förklaring i samband med att dessa certifikat tecknades utan att han kunde förhandla om detta avtalsvillkor.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: polska.