Domstolens dom (första avdelningen) den 15 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 15 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Betaltjänster på den inre marknaden – Direktiv (EU) 2015/2366 – Icke auktoriserade betalningstransaktioner – Artikel 73 – Betaltjänstleverantörens ansvar – Artikel 74 – Betalarens ansvar – Skyldighet för betaltjänstleverantören att omedelbart återbetala – Omfattning – Ansvarsfördelning mellan betaltjänstleverantören och betalaren – Artikel 69 – Betaltjänstanvändarens skyldigheter – Grov vårdslöshet – Betaltjänstleverantörens vägran att utan dröjsmål återbetala beloppet för en icke auktoriserad transaktion till betalaren med motiveringen att denne genom grov vårdslöshet skulle ha möjliggjort transaktionen ”

I mål C‑70/25 [Tukowiecka]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Rejonowy w Koszalinie (Distriktsdomstolen i Koszalin, Polen) genom beslut av den 23 januari 2025, som inkom till domstolen den 3 februari 2025, i målet

N.O.

mot

PKO BP SA.,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen samt domarna S. Gervasoni, A. Kumin, I. Ziemele och M. Bošnjak (referent),

generaladvokat: A. Rantos,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– PKO BP S.A., genom M. Trepka och M. Wurm, radcowie prawni, samt genom Ł. Hejmej och A. Szczęśniak, adwokaci,

– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

– Tjeckiens regering, genom J. Očková, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

– Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av G. Iappelli, avvocato dello Stato,

– Europeiska kommissionen, genom G. Goddin och J. Szczodrowski, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 5 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 73.1 och 74.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 2015, s. 35, och rättelse i EUT L 102, 2018, s. 97) (nedan kallat direktiv 2015/2366).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan N.O., som är en fysisk person, och PKO BP S.A., som är en bank. Målet rör bankens vägran att återbetala beloppet för en betalningstransaktion som N.O. inte har auktoriserat.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2007/64/EG

3 I artikel 60 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 2007, s. 1), med rubriken ”Betaltjänstleverantörens ansvar för icke auktoriserade betalningstransaktioner”, föreskrevs följande i punkt 1:

”Vid icke auktoriserade betalningstransaktioner ska medlemsstaterna, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 58, se till att betalarens betaltjänstleverantör omedelbart betalar tillbaka beloppet för den icke auktoriserade betalningstransaktionen till betalaren och i tillämpliga fall återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om den icke auktoriserade betalningstransaktionen inte hade ägt rum.”

Direktiv 2015/2366

4 Skälen 6 och 71 i direktiv 2015/2366 har följande lydelse:

”(6) Det behövs nya regler för att åtgärda dessa luckor i lagstiftningen, samtidigt som den rättsliga klarheten ökas och en enhetlig tillämpning av regelverket i [Europeiska] unionen säkras. Likvärdiga driftsvillkor bör garanteras för befintliga och nya aktörer på marknaden genom åtgärder som möjliggör för nya betalningsmetoder att nå ut till en större marknad och säkerställer en hög konsumentskyddsnivå vid användningen av dessa betaltjänster i unionen som helhet. Detta bör öka effektiviteten inom betalningssystemet som helhet och leda till mer valfrihet och insyn när det gäller betaltjänster, och samtidigt stärka konsumenternas förtroende för en harmoniserad betalningsmarknad.

…

(71) I händelse av en icke auktoriserad betalningstransaktion bör betaltjänstleverantören omedelbart återbetala beloppet för den transaktionen till betalaren. Om det finns allvarlig misstanke om att en icke auktoriserad transaktion är resultatet av betaltjänstanvändarens bedrägliga beteende och om den misstanken bygger på objektiva grunder som meddelats till den behöriga nationella myndigheten, bör betaltjänstleverantören ha möjlighet att, inom rimlig tid, genomföra en undersökning innan betalaren återbetalas. För att skydda betalaren från nackdelar bör valuteringsdagen för krediteringen av återbetalningen inte infalla senare än det datum då beloppet har debiterats. För att skapa incitament för betaltjänstanvändaren att utan onödigt dröjsmål underrätta sin betaltjänstleverantör om ett stulet eller förlorat betalningsinstrument och således minska risken för icke auktoriserade betalningstransaktioner, bör användaren enbart vara ansvarig för ett mycket begränsat belopp, såvida inte denne har handlat bedrägligt eller visat grov vårdslöshet. I detta sammanhang förefaller ett belopp på 50 [euro] vara lämpligt för att garantera ett harmoniserat och starkt skydd för användare inom unionen. Inget ansvar bör föreligga om betalaren inte kunnat känna till förlusten, stölden eller missbruket av betalningsinstrumentet. Så snart som en användare har underrättat en betaltjänstleverantör om att vederbörandes betalningsinstrument har kommit i orätta händer, bör betaltjänstanvändaren inte vara skyldig att stå för några ytterligare förluster till följd av icke auktoriserad användning av instrumentet. Detta direktiv bör inte påverka betaltjänstleverantörers ansvar för sina egna produkters tekniska säkerhet.”

5 I artikel 1 i detta direktiv, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande i punkt 2 b:

”I detta direktiv fastställs även bestämmelser om

…

b) betaltjänstanvändares och betaltjänstleverantörers respektive rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster som regelbunden sysselsättning eller affärsverksamhet.”

6 I artikel 69 i nämnda direktiv, med rubriken ”Betaltjänstanvändarens skyldigheter med avseende på betalningsinstrument och personliga säkerhetsbehörighetsuppgifter”, anges följande:

”1. Betaltjänstanvändare som har rätt att använda ett betalningsinstrument ska

a) använda betalningsinstrumentet i enlighet med villkoren för utgivande och användning av betalningsinstrumentet, som måste vara objektiva, icke-diskriminerande och proportionella,

b) utan onödigt dröjsmål underrätta betaltjänstleverantören eller den enhet som den senare angett, så snart de erfar att betalningsinstrumentet förlorats, stulits, missbrukats eller använts utan auktorisation.

2. Vid tillämpningen av punkt 1 a ska betaltjänstanvändaren, så snart han eller hon mottagit ett betalningsinstrument, vidta alla rimliga åtgärder för att skydda sina personliga säkerhetsbehörighetsuppgifter.”

7 I artikel 71 i samma direktiv, med rubriken ”Underrättelse och rättelse i samband med icke auktoriserade eller felaktigt utförda betalningstransaktioner”, föreskrivs följande i punkt 1:

”När betaltjänstanvändaren får kännedom om en icke auktoriserad eller felaktigt genomförd betalningstransaktion som ger upphov till en fordran, även sådan som följer av artikel 89, ska betaltjänstanvändaren endast få rättelse om betaltjänstanvändaren underrättar sin betaltjänstleverantör utan onödigt dröjsmål och senast 13 månader efter debiteringsdagen.”

8 Artikel 72 i direktiv 2015/2366 har rubriken ”Bevis för autentisering och genomförande av betalningstransaktioner”. I punkt 2 i denna bestämmelse föreskrivs följande:

”Om en betaltjänstanvändare nekar till att ha auktoriserat en genomförd betalningstransaktion ska användningen av ett betalningsinstrument som betaltjänstleverantören registrerat, inklusive leverantören av betalningsinitieringstjänster i förekommande fall, inte nödvändigtvis räcka som bevis för att betalaren auktoriserat betalningstransaktionen eller att betalaren handlat bedrägligt, eller avsiktligen eller av grov vårdslöshet försummat att uppfylla en eller flera av sina skyldigheter enligt artikel 69. Betaltjänstleverantören, inklusive, i förekommande fall, leverantören av betalningsinitieringstjänster, ska lägga fram styrkande handlingar för att bevisa bedrägeri eller grov vårdslöshet från betaltjänstanvändarens sida.”

9 I artikel 73 i detta direktiv, med rubriken ”Betaltjänstleverantörens ansvar för icke auktoriserade betalningstransaktioner”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Vid icke auktoriserade betalningstransaktioner ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 71, se till att betalarens betaltjänstleverantör omedelbart betalar tillbaka den icke auktoriserade betalningstransaktionens belopp till betalaren, och i alla händelser senast i slutet av följande bankdag, efter att ha noterat eller underrättats om transaktionen, utom när betalarens betaltjänstleverantör har rimlig anledning att misstänka bedrägeri och skriftligt meddelar denna anledning till den berörda nationella myndigheten. I tillämpliga fall ska betalarens betaltjänstleverantör återställa det debiterade betalkontot till den ställning som skulle ha förelegat om den icke auktoriserade betalningstransaktionen inte hade ägt rum. Detta ska också säkerställa att valuteringsdagen för krediteringen av betalarens betalkonto inte infaller senare än den dag då beloppet hade debiterats.”

10 I artikel 74 i nämnda direktiv, med rubriken ”Betalarens ansvar för icke auktoriserade betalningstransaktioner”, anges följande i punkt 1:

”Med avvikelse från artikel 73 får betalaren åläggas att stå för sådana förluster vid alla icke auktoriserade betalningstransaktioner upp till 50 [euro] som är en följd av att ett förlorat eller stulet betalningsinstrument använts eller av att ett betalningsinstrument missbrukats.

Första stycket ska inte tillämpas om

a) förlusten, stölden eller missbruket av ett betalningsinstrument inte kunde upptäckas av betalaren innan en betalning utfördes, med undantag för om betalaren handlat bedrägligt, eller

b) förlusten orsakades av agerande eller brist på agerande av en betaltjänstleverantörs anställda, ombud, filialer eller enheter till vilka dennes verksamhet utkontrakterats.

Betalaren ska stå för samtliga förluster till följd av icke auktoriserade betalningstransaktioner om betalaren ådrog sig dessa genom att handla bedrägligt eller genom att avsiktligen eller med grov vårdslöshet underlåta att uppfylla en eller flera av sina skyldigheter enligt artikel 69. I sådana fall ska det maximibelopp som avses i första stycket inte tillämpas.

Om betalaren varken har handlat bedrägligt eller avsiktligen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 69, får medlemsstaterna begränsa det ansvar som avses i denna punkt, varvid särskild hänsyn ska tas till arten av de personliga säkerhetsbehörighetsuppgifter och till de särskilda omständigheter under vilka betalningsinstrumentet förlorades, stals eller missbrukades.”

11 I artikel 102 i samma direktiv, med rubriken ”Förfaranden för alternativ tvistlösning”, anges följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska se till att det i enlighet med relevant nationell rätt och unionsrätten … införs lämpliga, oberoende, opartiska, öppna och effektiva förfaranden för alternativ tvistlösning för att avgöra tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer om rättigheter och skyldigheter enligt avdelningarna III och IV i det här direktivet, varvid befintliga behöriga organ ska utnyttjas när så är lämpligt. Medlemsstaterna ska se till att förfaranden för alternativ tvistlösning är tillämpliga på betaltjänstleverantörer.”

12 I artikel 107 i direktiv 2015/2366, med rubriken ”Fullständig harmonisering”, föreskrivs följande i punkt 1:

”1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 2, 8.3, 32, 38.2, 42.2, 55.6, 57.3, 58.3, 61.2, 61.3, 62.5, 63.2, 63.3, artikel 74.1 fjärde stycket och artikel 86 får medlemsstaterna i den mån detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser inte behålla eller införa andra bestämmelser än de som föreskrivs i direktivet.”

Polsk rätt

13 I artikel 46 i ustawa o usługach płatniczych (lagen om betaltjänster) av den 19 augusti 2011 (Dz. U. nr 199, position 1175), i dess ändrade lydelse (Dz. U. från år 2024, position 30), genom vilken artiklarna 73 och 74 i direktiv 2015/2366 införlivats med den polska rättsordningen, föreskrivs följande i punkterna 1 och 3:

”1. Om inte annat följer av artikel 44.2 ska betalarens leverantör [av betaltjänster] vid en icke auktoriserad betalningstransaktion utan dröjsmål, och i alla händelser senast i slutet av bankdagen efter den dag då den icke auktoriserade transaktion som debiterats betalarens konto konstaterades, eller efter den dag då underrättelsen om transaktionen mottogs, till betalaren betala tillbaka beloppet för den icke auktoriserade betalningstransaktionen, utom i de fall då betalarens leverantör [av betaltjänster] har rimlig och vederbörligen dokumenterad anledning att misstänka bedrägeri och skriftligen meddelar de myndigheter som ansvarar för allmänna åtal. I de fall där betalaren använder ett betalkonto ska betalarens leverantör [av betaltjänster] återställa det debiterade betalkontot till den ställning som skulle ha förelegat om den icke auktoriserade betalningstransaktionen inte hade ägt rum. Krediteringens valuteringsdag för betalarens betalkonto får inte infalla senare än den dag då beloppet debiterades. …

3. Betalaren bär fullt ansvar för icke auktoriserade betalningstransaktioner om denne avsiktligen har orsakat dem eller genom uppsåt eller grov vårdslöshet har åsidosatt åtminstone en av de skyldigheter som anges i artikel 42.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

14 Sökanden i det nationella målet, N.O., ingick ett avtal om personkonto med PKO BP, en bank med säte i Polen.

15 Hon utsattes sedan för phishing som bestod i att en oidentifierad gärningsman utgav sig för att vara intresserad av att köpa ett föremål som N.O. hade lagt ut till försäljning på en auktionsplattform och skickade en länk till N.O. som felaktigt fick henne att tro att länken kom från auktionsportalen och att den bekräftade försäljningen. N.O. klickade på länken och kom in på en internetsida som var narrande lik hennes internetbanks sida och skrev där in sina inloggningsuppgifter för användning av internetbanken. Med hjälp av de uppgifter om N.O. som hon på detta sätt lurats att lämna ifrån sig kunde gärningsmannen föra över 3 000 polska zloty (PLN) (cirka 705 euro) från N.O:s konto till sitt eget. Gärningsmannen godkände transaktionen med en sms-kod som erhållits genom att lura N.O.

16 Dagen därpå insåg N.O. att ett bedrägeri hade ägt rum, och underrättade omedelbart PKO BP och polisen om den icke auktoriserade transaktionen. Vem gärningsmannen bakom bedrägeriet var har inte fastställts.

17 PKO BP vägrade att betala tillbaka beloppet för den icke auktoriserade transaktionen till N.O., och hävdade bland annat att skadan hade uppstått som ett resultat av att N.O. gjort sig skyldig till grov vårdslöshet vid fullgörandet av sin skyldighet att förvara betalningsinstrumentet med tillbörlig aktsamhet och att se till att obehöriga personer inte gavs tillgång därtill.

18 Till följd av denna vägran väckte N.O. talan vid Sąd Rejonowy w Koszalinie (Distriktsdomstolen i Koszalin, Polen), som är hänskjutande domstol i målet, och yrkade att PKO BP skulle utge 3 000 polska zloty (PLN) (cirka 705 euro).

19 Till stöd för sitt yrkande har hon anfört att PKO BP, i egenskap av betaltjänstleverantör, hade en skyldighet att omedelbart betala tillbaka en icke auktoriserad betalningstransaktions belopp till henne, förutom i de fall då PKO BP har rimlig anledning att misstänka bedrägeri från betalarens sida.

20 PKO BP har dock invänt att den befrias från sin skyldighet att betala tillbaka en icke auktoriserad transaktions belopp om betalaren har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet vid fullgörandet av sina skyldigheter. PKO BP har i detta avseende gjort gällande att den självständigt kan bedöma samtliga villkor för dess ansvar för en sådan transaktion och att den är befriad från denna återbetalningsskyldighet om den visar att betalaren har agerat vårdslöst.

21 Den hänskjutande domstolen anser att direktiv 2015/2366 och de nationella bestämmelser genom vilka direktivet införlivats med den polska rättsordningen fastställer den allmänna principen att betaltjänstleverantören ska bära hela den risk som är förenad med icke auktoriserade betalningstransaktioner. Enligt den hänskjutande domstolen ankommer det på leverantören, i sin egenskap av specialiserad yrkesutövare, att skydda såväl transaktioner mot bedrägeririsker som de medel som denne anförtrotts.

22 Denna domstol har även angett att såväl detta direktiv som de nationella bestämmelserna ger betalaren en rätt till återbetalning av de icke auktoriserade transaktionernas belopp, vilket innebär att det föreligger en rätt att omedelbart få tillbaka medel som på så sätt gått förlorade. Rätten begränsas endast om det föreligger rimlig anledning att misstänka att betalaren har gjort sig skyldig till bedrägeri och bedrägeriet anmäls till de behöriga nationella myndigheterna.

23 Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att de polska domstolarna inte har prövat några mål som banker har inlett i syfte att få konsumenter att betala tillbaka icke auktoriserade betalningstransaktioners belopp till följd av att dessa konsumenter har agerat grovt vårdslöst. Däremot har konsumenter väckt talan mot banker i ett stort antal fall på grund av att betaltjänstleverantörer har vägrat att betala tillbaka sådana transaktioners belopp.

24 Enligt den hänskjutande domstolen tyder detta på att betaltjänstleverantörernas tillämpning av undantagen från rätten till återbetalning har blivit regel när det gäller icke auktoriserade transaktioner. Dessa betalar oftast inte tillbaka beloppet för sådana transaktioner, vilket innebär att betalare, särskilt konsumenter, måste väcka talan vid de nationella domstolarna för att göra gällande sin rätt till återbetalning.

25 Den hänskjutande domstolen anser i detta sammanhang att den tolkning av direktiv 2015/2366 som PKO BP förespråkar inte gör det möjligt att uppnå det syfte att skydda betalare som eftersträvas med skyldigheten – vilken föreskrivs i direktivet – att omedelbart betala tillbaka belopp för icke auktoriserade betalningstransaktioner. Den hänskjutande domstolen anser således att dessa bestämmelser ska tolkas så, att de utgör hinder för en betaltjänstleverantör att vägra att omedelbart betala tillbaka beloppet för en icke auktoriserad betalningstransaktion med motiveringen att den skada som betalaren har lidit till följd av denna transaktion beror på att betalaren har handlat grovt vårdslöst.

26 Den hänskjutande domstolen anser att en sådan tolkning skulle leda till att bördan för att bestrida ansvaret läggs på betaltjänstleverantören, i egenskap av näringsidkare, snarare än på betalaren, som ofta är en konsument. Med börda avses inledandet av förfarandet, rättegångskostnader, bevisupptagning och förberedelse av rättegångshandlingar.

27 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy w Koszalinie (Distriktsdomstolen i Koszalin) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 73.1, jämförd med artikel 74.1, i direktiv [2015/2366] förstås på så sätt, att en betaltjänstleverantör får neka en betalare omedelbar återbetalning av ett belopp för en icke auktoriserad betalningstransaktion, om den förlust som betalaren har lidit på grund av den icke auktoriserade betalningstransaktionen beror på att betalaren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet vid fullgörandet av de skyldigheter som anges i artikel 69 [i detta direktiv]?”

Prövning av tolkningsfrågan

28 Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 73.1 och 74.1 i direktiv 2015/2366 ska tolkas på så sätt, att en betaltjänstleverantör får neka en betalare omedelbar återbetalning av en icke auktoriserad betalningstransaktions belopp på grund av att betalaren genom grov vårdslöshet har underlåtit att fullgöra de skyldigheter som denne har enligt artikel 69 i detta direktiv.

29 Enligt domstolens praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 1 augusti 2025, Veracash, C‑665/23, EU:C:2025:598, punkt 34). Bakgrunden till en unionsbestämmelse kan även ge relevanta upplysningar om tolkningen av densamma (dom av den 2 september 2021, CRCAM, C‑337/20, EU:C:2021:671, punkt 31).

30 Vad för det första gäller bokstavstolkningen, bör det noteras att artiklarna 73 och 74 i direktiv 2015/2366 reglerar betaltjänstleverantörens respektive betalarens ansvar vid icke auktoriserade betalningstransaktioner.

31 Av ordalydelsen i artikel 73.1 i detta direktiv framgår nämligen att betalarens betaltjänstleverantör omedelbart ska betala tillbaka den icke auktoriserade betalningstransaktionens belopp till betalaren, och i alla händelser senast i slutet av följande bankdag, efter att ha noterat eller underrättats om transaktionen.

32 Denna återbetalningsskyldighet gäller ”utan att det påverkar tillämpningen av artikel 71” i nämnda direktiv, vars punkt 1 föreskriver att betaltjänstanvändaren ska få rättelse för en icke auktoriserad eller felaktigt genomförd betalningstransaktion endast om betaltjänstanvändaren utan onödigt dröjsmål underrättar sin betaltjänstleverantör.

33 Det ska dessutom understrykas att det i ordalydelsen i artikel 73.1 i samma direktiv endast föreskrivs ett undantag från skyldigheten till omedelbar återbetalning, nämligen det fall att betaltjänstleverantören har rimlig anledning att misstänka bedrägeri och skriftligt meddelar denna anledning till den berörda nationella myndigheten.

34 Härav följer att artikel 73.1 i direktiv 2015/2366 inte föreskriver något undantag från skyldigheten till omedelbar återbetalning i fall där det föreligger misstanke om att betalaren genom grov vårdslöshet har möjliggjort en icke auktoriserad betalningstransaktion, i strid med de skyldigheter som åligger denne enligt artikel 69 i detta direktiv.

35 Vad vidare gäller artikel 74.1 i direktiv 2015/2366 får medlemsstaterna – i enlighet med de två första styckena i denna bestämmelse – undantagsvis låta betalaren stå för upp till 50 euro för förluster vid icke auktoriserade transaktioner till följd av att ett förlorat eller stulet betalningsinstrument använts eller av att ett betalningsinstrument missbrukats, såvida inte dessa handlingar inte kunde upptäckas av betalaren innan betalningen utfördes. I tredje stycket anges att betalaren ska stå för samtliga förluster till följd av icke auktoriserade betalningstransaktioner om betalaren ådrog sig dessa genom att handla bedrägligt eller genom att avsiktligen eller med grov vårdslöshet underlåta att fullgöra en eller flera av sina skyldigheter enligt artikel 69 i detta direktiv. Bland dessa skyldigheter ingår särskilt den som avses i artikel 69.2, nämligen att vidta alla rimliga åtgärder för att skydda sina personliga säkerhetsbehörighetsuppgifter.

36 Enligt artikel 74.1 fjärde stycket i direktiv 2015/2366 får medlemsstaterna dessutom begränsa betalarens ansvar om betalaren inte har handlat bedrägligt eller inte avsiktligen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 69 i detta direktiv. Det finns emellertid ingenting i beslutet om hänskjutande eller i de yttranden som inkommit till EU-domstolen som gör det möjligt att konstatera att Republiken Polen har utnyttjat denna möjlighet.

37 Genom att fastställa deras respektive rättigheter och skyldigheter fördelar artiklarna 73 och 74 i nämnda direktiv risken mellan betaltjänstleverantören och betalaren.

38 Vad gäller förhållandet mellan de skyldigheter som föreskrivs i artikel 73 respektive artikel 74 i direktiv 2015/2366, bör det konstateras att ordalydelsen i artikel 74.1 i direktivet inte gör det möjligt att entydigt fastställa räckvidden av det undantag som föreskrivs däri. Enligt en första tolkning påverkar undantaget skyldigheten till omedelbar återbetalning enligt artikel 73.1 i nämnda direktiv för det fall att betalaren, till följd av grov vårdslöshet, har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 69 i direktivet. Enligt en andra tolkning avser detta undantag endast frågan huruvida återbetalningen är slutgiltig, eftersom betaltjänstleverantören är skyldig att först göra denna omedelbara återbetalning innan den, i förekommande fall, senare kan kräva att betalaren betalar tillbaka de förluster som följer av icke auktoriserade transaktioner via de rättsmedel som föreskrivs för detta ändamål.

39 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artiklarna 73 och 74 i direktiv 2015/2366 ingår, ska det understrykas att skäl 71 i direktivet avser det fall att betaltjänstleverantören har rimlig anledning att misstänka att betaltjänstanvändaren har handlat bedrägligt och skriftligt meddelar den behöriga nationella myndigheten om de objektiva grunderna till dessa misstankar. Skäl 71 tycks stödja den tolkning enligt vilken det enda undantaget från skyldigheten till omedelbar återbetalning är det som uttryckligen föreskrivs i artikel 73.1 i detta direktiv.

40 Det ska vidare erinras om att betaltjänstleverantören enligt artikel 72.2 i nämnda direktiv, inom ramen för fördelningen av bevisbördan, har bevisbördan för att betalaren har handlat grovt vårdslöst. Denna fördelning av bevisbördan avspeglar den allmänna systematiken i det system som inrättats genom artiklarna 73 och 74 i samma direktiv, som består i att stärka betalarens skydd vid icke auktoriserade betalningstransaktioner.

41 En sådan regel bekräftar nämligen att unionslagstiftaren har avsett att säkerställa samstämmigheten mellan det system som inrättats genom artikel 73.1 i direktiv 2015/2366 och de förfaranderegler som syftar till att garantera dess effektiva genomförande.

42 Det följer således av övervägandena i punkterna 39–41 ovan att prövningen av det sammanhang i vilket artiklarna 73 och 74 i detta direktiv ingår ger stöd för tolkningen att dessa artiklar 73 och 74 reglerar specifika aspekter av förfarandet för återbetalning av beloppet för icke auktoriserade betalningstransaktioner, på så sätt att artikel 73 i nämnda direktiv ålägger betaltjänstleverantören en skyldighet att omedelbart återbetala detta belopp, medan artikel 74 i direktivet reglerar ansvarsfördelningen mellan denna leverantör och betalaren i ett senare skede, såsom framgår av den mekanism som beskrivs i punkt 38 ovan.

43 Vad för det tredje gäller de mål som eftersträvas med direktiv 2015/2366, erinrar domstolen om att direktivet, såsom framgår av artikel 1.2 b i direktivet, bland annat syftar till att fastställa betaltjänstanvändarnas och betaltjänstleverantörernas respektive rättigheter och skyldigheter i samband med tillhandahållande av sådana tjänster som regelbunden sysselsättning eller affärsverksamhet.

44 Syftet med detta direktiv är alltså, såsom anges i skäl 6, att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 2020, DenizBank, C‑287/19, EU:C:2020:897, punkt 102, och dom av den 11 juli 2024, Eurobank Bulgaria, C‑409/22, EU:C:2024:600, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

45 En tolkning av artikel 74.1 i direktiv 2015/2366 enligt vilken betaltjänstleverantören befrias från sin skyldighet att omedelbart återbetala beloppet, såsom föreskrivs i artikel 73.1 i direktivet, när betalaren till följd av grov vårdslöshet har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 69 i direktivet, innebär emellertid inte bara att skyldigheten att omedelbart betala tillbaka beloppet till betalaren förlorar sin ändamålsenliga verkan, utan även att användaren blir tvungen att ta initiativet till att i förekommande fall göra gällande sin rättighet vid behöriga domstolar och att bära de olägenheter som följer därav, däribland eventuella rättegångskostnader. En sådan fördelning av ansvar och risker till nackdel för betalaren är svår att förena med målet att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, såsom det erinrats om i föregående punkt.

46 Däremot är en tolkning av artikel 74.1 i direktiv 2015/2366 som innebär att betaltjänstleverantören inte befrias från sin skyldighet till omedelbar återbetalning förenlig med målet att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. En sådan tolkning utgör inte hinder för att betaltjänstleverantören senare, på de villkor som anges i artikel 74.1 i direktivet, kräver återbetalning av förluster som följer av icke auktoriserade betalningstransaktioner, om dessa beror på att betalaren genom grov vårdslöshet har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 69 i nämnda direktiv.

47 Härav följer att de mål som eftersträvas med direktiv 2015/2366 ger stöd för tolkningen att den omständigheten att betaltjänstleverantören anser att betalaren, till följd av grov vårdslöshet, har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 69 i detta direktiv inte kan medföra att denne befrias från sin skyldighet till omedelbar återbetalning enligt artikel 73.1 i direktivet.

48 Vad för det fjärde gäller bakgrunden till direktiv 2015/2366, ska det påpekas att det system som införts genom artikel 73.1 i detta direktiv väsentligt skiljer sig från det som tidigare hade införts genom direktiv 2007/64 vad gäller undantagen från skyldigheten till omedelbar återbetalning.

49 Artikel 60 i direktiv 2007/64, som reglerade betaltjänstleverantörens ansvar vid icke auktoriserade betalningstransaktioner, innehöll nämligen inget uttryckligt undantag från denna skyldighet. Detsamma gällde det ursprungliga förslaget från Europeiska kommissionen, som låg till grund för det lagstiftningsförfarande som ledde till antagandet av direktiv 2015/2366 [COM (2013) 547 final]. Det var först under detta förfarande som unionslagstiftaren införde ett särskilt undantag från skyldigheten till omedelbar återbetalning när betaltjänstleverantören har rimlig anledning att misstänka bedrägeri, utan att ge medlemsstaterna möjligheten att behålla eller införa andra bestämmelser än bestämmelserna i direktiv 2015/2366, såsom framgår av artikel 107.1 i direktivet.

50 Slutligen ska det preciseras, i motsats till vad den tjeckiska och den italienska regeringen har gjort gällande i sina skriftliga yttranden, att tolkningen i punkt 47 ovan inte leder till ett kringgående av den mekanism för alternativ tvistlösning som avses i artikel 102.1 i direktiv 2015/2366.

51 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 51 i sitt förslag till avgörande ska det understrykas att denna mekanism inte är begränsad till lösning av tvister som avser omedelbar återbetalning enligt artikel 73 i direktivet, utan omfattar alla typer av tvister som omfattas av avdelningarna III och IV i direktivet. Härav följer att förekomsten av en sådan mekanism inte kan uppfattas som ett nödvändigt komplement till genomförandet av en enda bestämmelse i nämnda direktiv, nämligen artikel 73 i direktivet, och följaktligen inte heller kan likställas med en mekanism för obligatorisk kontroll av att de skyldigheter som föreskrivs i artikel 69 i samma direktiv har iakttagits.

52 Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 73.1 och 74.1 i direktiv 2015/2366 ska tolka så, att en betaltjänstleverantör inte får neka en betalare omedelbar återbetalning av en icke auktoriserad betalningstransaktions belopp på grund av att betalaren genom grov vårdslöshet har underlåtit att fullgöra de skyldigheter som denne har enligt artikel 69 i detta direktiv.

Rättegångskostnader

53 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artiklarna 73.1 och 74.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG,

ska tolkas så,

att en betaltjänstleverantör inte får neka en betalare omedelbar återbetalning av en icke auktoriserad betalningstransaktions belopp på grund av att betalaren genom grov vårdslöshet har underlåtit att fullgöra de skyldigheter som denne har enligt artikel 69 i direktiv 2015/2366.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: polska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.