Domstolens dom (femte avdelningen) den 1 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 1 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Unionsmedborgarskap – Artiklarna 18 och 21 FEUF – Icke-diskrimineringsprincipen – Tillträde till högre utbildning – Antagning till första året på läkarutbildningen – Kvotering av studenter som inte är bosatta i medlemsstaten – Sökande till läkarutbildningen som har fullgjort sin gymnasieutbildning i den berörda medlemsstaten samtidigt som personen var bosatt i en annan medlemsstat ”

I mål C‑131/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) genom beslut av den 28 januari 2025, som inkom till domstolen den 10 februari 2025, i målet

Axel Dris

mot

Gouvernement de la Communauté française,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna J. Passer, E. Regan (referent), D. Gratsias och B. Smulders,

generaladvokat: J. Richard de la Tour,

justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 14 januari 2026,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Axel Dris, som för sin egen talan,

– Belgiens regering, genom M. Jacobs, C. Pochet och M. Van Regemorter, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av M. Nihoul, avocat,

– Europeiska kommissionen, genom S. Delaude, M. Konstantinidis, E. Montaguti och H. van Vliet, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 16 april 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 18 första stycket, 21.1, 165.1 och 165.2 andra strecksatsen FEUF samt artikel 14.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan den luxemburgska medborgaren Axel Dris och Gouvernement de la Communauté française (den franskspråkiga gemenskapen i Belgien) (nedan kallad den franskspråkiga gemenskapen) och rör beslutet av uttagningskommittén för antagning till grundutbildningen i medicin och odontologi (nedan kallat antagningsprövningen) att inte utfärda det intyg om godkänt resultat som krävs för att antas till det första året på grundutbildningen i medicin vid ett universitet inom den franska gemenskapen.

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

3 I artikel 2 i det särskilda avtalet om universitetssamarbete inom området för medicinsk utbildning mellan den franskspråkiga gemenskapens regering i Belgien och Storhertigdömet Luxemburgs regering, undertecknat i Bryssel den 17 juli 2017 ( Mémorial A 2017, nr 733) (nedan kallat avtalet mellan regeringen i den franskspråkiga gemenskapen och Storhertigdömet Luxemburgs regering), föreskrivs följande:

”Varje år kan högst 15 studenter från Universitetet i Luxemburg som har gymnasieexamen från en gymnasieskola i Storhertigdömet Luxemburg och som uppfyller antagningskraven vid Universitetet i Luxemburg enligt ett urvalsförfarande som grundar sig på betyg ges möjlighet att fullfölja sina studier på grundutbildningen i medicin och odontologi vid ett universitet i den franskspråkiga gemenskapen.

Dessa studenter väljs ut av Universitetet i Luxemburg bland dem som, endast under det året, har klarat det första året av ’Kandidatexamen i livsvetenskap – medicinstudier’ och rangordnas efter uttagningsproven i slutet av året varvid platserna fördelas enligt meriter utifrån genomsnittet.

Villkoren för det praktiska samarbetet fastställs i särskilda avtal som ingås mellan Universitetet i Luxemburg och de berörda universiteten i den franskspråkiga gemenskapen i Belgien.”

Unionsrätt

EUF-fördraget

4 I artikel 18 första stycket FEUF föreskrivs följande:

”Inom fördragens tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördragen, ska all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.”

5 I artikel 21.1 FEUF föreskrivs följande:

”Varje unionsmedborgare ska ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen.”

Belgisk rätt

Dekretet av den 16 juni 2006

6 I artikel 1 i Décret de la Communauté française, du 16 juin 2006, régulant le nombre d’étudiants dans certains cursus de premier cycle de l’enseignement supérieur (den franskspråkiga gemenskapens dekret av den 16 juni 2006 om reglering av antalet studenter på vissa grundutbildningar inom högre utbildning) ( Moniteur belge av den 6 juli 2006, s. 34055), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat dekretet av den 16 juni 2006), föreskrivs följande:

”I detta dekret avses med en student bosatt i Belgien en student som, vid tidpunkten för antagningen till ett lärosäte, kan styrka att vederbörande har sin huvudsakliga hemvist i Belgien och uppfyller ett av följande villkor:

1° Studenten har rätt att permanent uppehålla sig i Belgien.

2° Studenten har vid tidpunkten för antagningen till ett lärosäte sin huvudsakliga hemvist i Belgien sedan minst 15 månader och har där utövat avlönad eller oavlönad yrkesverksamhet eller erhållit ersättning som utgår i stället för förvärvsinkomster från en belgisk myndighet.

…

7° Studenten har vid tidpunkten för antagningen till ett lärosäte sin huvudsakliga hemvist i Belgien sedan minst tre år.

…

Med ’rätt att permanent uppehålla sig’ i den mening som avses i 1° första stycket avses för medborgare i en annan medlemsstat i Europeiska unionen den rätt som erkänns enligt artiklarna 16 och 17 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier [om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 197, 2005, s. 34)] …”

Dekretet av den 29 mars 2017

7 I artikel 1.1 i Décret de la Communauté française, du 29 mars 2017, relatif aux études de sciences médicales et dentaires (den franskspråkiga gemenskapens dekret av den 29 mars 2017 om studier i medicin och odontologi) ( Moniteur belge av den 14 april 2017, s. 1), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat dekretet av den 29 mars 2017), föreskrivs följande:

”Endast studenter som uppfyller de allmänna villkoren för att antas till de grundutbildningar som avses i artikel 107 i [Décret de la Communauté française] du 7 novembre 2013 définissant le paysage de l’enseignement supérieur et l’organisation académique des études (den franskspråkiga gemenskapens dekret av den 7 november 2013 om fastställande av förutsättningarna för högre utbildning och den akademiska organisationen av studier) ( Moniteur belge av den 18 december 2013, s. 99347)] och som innehar ett intyg om godkänt resultat som utfärdats efter en antagningsprövning till grundutbildningen i medicin och/eller grundutbildningen i odontologi kan antas till någon av dessa båda grundutbildningar i syfte att erhålla motsvarande akademisk examen.”

8 I artikel 6 i detta dekret föreskrivs följande:

”1. Senast tre dagar efter beslutet ska ordföranden för uttagningskommittén för antagningsprövningen informera de sökande om resultaten av prövningen genom [Académie de recherche et d’enseignement supérieur (Akademi för forskning och högre utbildning) (ARES)] och översända förteckningen över godkända sökande till de akademiska institutioner som är behöriga att organisera och organiserar grundutbildningen i medicin och/eller grundutbildningen i odontologi.

Senast tio dagar efter antagningsprövningen ska uttagningskommittén genom ARES utfärda ett intyg om godkänt resultat till godkända sökande. Utan att det påverkar andra antagningsvillkor ska den student som innehar detta intyg antas till den universitetsinstitution som angetts vid inskrivningen till antagningsprövningen i enlighet med artikel 1.3.

Detta intyg om godkänt resultat är giltigt endast för antagning till följande läsår. Det är personligt och kan inte överlåtas. I fall av force majeure som fastställts av uttagningskommittén i vederbörlig ordning kan detta intyg vara giltig under två på varandra följande läsår.

2. När uttagningskommittén fattar beslut tillämpar den för antagningsprövningen följande system: för varje utbildning fastställs ett antal T som motsvarar det totala antalet sökande som fått godkänt i den antagningsprövning som avses i artikel 1 samt ett antal NR för varje utbildning som motsvarar antalet sökande som har fått godkänt i antagningsprövningen men som inte anses vara studenter som är bosatta i Belgien i den mening som avses i artikel 1 i dekretet av den 16 juni 2006 …

När förhållandet mellan antalet NR och antalet T utgör en andel på över 30 procent ska uttagningskommittén för antagningsprövningen rangordna de godkända sökande som inte kan anses vara studenter som är bosatta i Belgien, för att välja ut dem som ska få ett intyg om godkänt resultat. Uttagningskommittén ska rangordna dessa sökande i fallande ordning efter de sammanlagda poäng som var och en av de sökande erhållit vid antagningsprövningen. Uttagningskommittén ska utfärda intyg om avklarat prov till de godkända sökande till dess att andelen sökande som inte kan betraktas som studenter som är bosatta i Belgien motsvarar 30 procent av det totala antalet godkända sökande.

I slutet av detta förfarande ska ett antal L som motsvarar antalet godkända studenter som erhållit ett intyg fastställas för varje utbildning.”

9 I artikel 17a i nämnda dekret föreskrivs följande:

”Artiklarna 1–7 i detta dekret är inte tillämpliga på studerande som, i enlighet med [avtalet mellan den franskspråkiga gemenskapens regering och Storhertigdömet Luxemburgs regering], har möjlighet att fullfölja sina studier på grundutbildningen i medicin vid ett universitet.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

10 Axel Dris är luxemburgsk medborgare och har hemvist i en kommun i Storhertigdömet Luxemburg som är belägen nära gränsen till Konungariket Belgien. Han genomförde sina gymnasiestudier vid en skola i Arlon (Belgien).

11 Den 5 juli 2022 deltog han i den antagningsprövning för studier i medicin och odontologi som avses i artikel 1 i dekretet av den 29 mars 2017, och fick godkänt.

12 Eftersom Axel Dris inte kunde anses vara en student som är bosatt i Belgien, i den mening som avses i artikel 1 i dekretet av den 16 juni 2006, omfattades han av den kvotering som är tillämplig på studenter som inte är bosatta i Belgien, enligt artikel 6.2 i dekretet av den 29 mars 2017 (nedan kallad kvoteringen av studenter som inte är bosatta i Belgien), bland annat vad gäller antagning till första året på grundutbildningen i medicin. Med hänsyn till Axel Dris resultat och rangordning bland dessa studenter beslutade uttagningskommittén för antagningsprövningen att inte utfärda det intyg om godkänt resultat som krävs för att antas vid ett universitet i den franskspråkiga gemenskapen och påbörja sådana studier.

13 Den 12 september 2022 överklagade Axel Dris detta beslut till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien), som är hänskjutande domstol, och yrkade, i första hand, dels uppskov med verkställigheten av beslutet att inte tilldela honom ett intyg om godkänt resultat, med tillämpning av förfarandet för brådskande handläggning, dels ogiltigförklaring av nämnda beslut. Hans ansökan om uppskov med verkställigheten avslogs genom dom av den 27 september 2022.

14 Axel Dris har vid denna domstol för det första gjort gällande att han, i egenskap av luxemburgsk medborgare med en belgisk gymnasieexamen, är föremål för omotiverad särbehandling i förhållande till tre kategorier av studenter. Enligt Axel Dris diskrimineras han, till att börja med, i förhållande till luxemburgska medborgare med luxemburgsk gymnasieexamen vilka, på denna grund, har möjlighet att fullfölja sina studier på grundutbildningen i medicin och odontologi vid ett universitet i den franskspråkiga gemenskapen, därefter, i förhållande till studenter med belgisk gymnasieexamen vilka anses vara bosatta i Belgien, i den mening som avses i artikel 1 i dekretet av den 16 juni 2006, och därför inte omfattas av kvoteringen av studenter som inte är bosatta i Belgien, och, avslutningsvis, i förhållande till studenter med luxemburgsk gymnasieexamen vilka anses vara bosatta i Belgien, i den mening som avses i artikel 1, och som därför inte heller omfattas av denna kvotering.

15 Axel Dris har för det andra gjort gällande att artikel 1 i dekretet av den 16 juni 2006, artiklarna 1, 6 och 17a i dekretet av den 29 mars 2017 samt dekretet av den 20 december 2017 om godkännande av avtalet mellan den franskspråkiga gemenskapens regering och Storhertigdömet Luxemburgs regering särskilt strider mot artiklarna 18 första stycket och 21.1 FEUF. Genom dessa nationella bestämmelser beaktas nämligen inte situationen för studenter som är bosatta i en medlemsstat och studerar i en annan, bland annat med hänsyn till de särskilda bestämmelser som gäller för luxemburgska studenter, i samband med antagningsprövningen.

16 Enligt Axel Dris liknar hans situation situationen för en luxemburgsk student som påbörjar sitt första år på läkarutbildningen i Luxemburg, eftersom han i detta avseende uppfyller samtliga antagningsvillkor.

17 Vidare befinner han sig i en situation som är jämförbar med situationen för studenter som anses vara bosatta i Belgien, i den mening som avses i den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet, eftersom han har fullgjort hela sin skolgång i Belgien och hans viktigaste anknytningar, särskilt personliga och sociala, finns i denna medlemsstat.

18 Den hänskjutande domstolen har angett att Axel Dris intresse av att bestrida de särskilda bestämmelserna i det avtal som avses i punkt 15 ovan för studenter som har påbörjat sina studier i medicin vid Universitetet i Luxemburg är indirekt och hypotetiskt, men anser likväl att det finns anledning att fråga EU-domstolen huruvida systemet med kvotering av studenter som inte är bosatta i Belgien, i den mån det är tillämpligt på sökande som befinner sig i Axel Dris situation, är förenligt med unionsrätten, särskilt med artiklarna18 första stycket och 21.1 FEUF.

19 Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 18 första stycket och 21.1 FEUF, för sig eller jämförda med artikel 165.1 och 165.2 andra strecksatsen FEUF och artikel 14.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för ett sådant system med kvotering av studenter som ’inte är bosatta i Belgien’ som det som införts genom artikel 1 i dekretet av den 16 juni 2006 samt artiklarna 1, 6 och 17a i dekretet av den 29 mars 2017, vilket begränsar tillträde till universitetsstudier i medicin i syfte att upprätthålla sjukvård av hög kvalitet och säkerställa kvalitetsmålen för handledningen under utbildningen och skyddet för folkhälsan på grund av den stora andelen studenter som inte är bosatta i Belgien vilka lämnar landet efter avslutad läkarutbildning?”

Prövning av tolkningsfrågan

20 Domstolen erinrar inledningsvis om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas när det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller när frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 13 juli 2000, Idéal tourisme, C‑36/99, EU:C:2000:405, punkt 20, och dom av den 13 november 2025, Oti, C‑525/23, EU:C:2025:877, punkt 38).

21 I förevarande fall avser tolkningsfrågan, i den del den gäller artikel 17a i dekretet av den 29 mars 2017, antagningsvillkoren för vissa studenter som har påbörjat sina studier i medicin vid Universitetet i Luxemburg och som önskar fullfölja sina studier på grundutbildningen i medicin vid ett universitet i den franskspråkiga gemenskapen, vilka regleras av det avtal som ingåtts mellan regeringen i den franskspråkiga gemenskapen i Belgien och Storhertigdömet Luxemburgs regering.

22 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat skiljer sig denna situation från den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, vilken avser antagningsvillkoren för det första studieåret på grundutbildningen i medicin vid ett universitet i den franskspråkiga gemenskapen, vilka regleras i artikel 1 i dekretet av den 16 juni 2006 och artiklarna 1 och 6 i dekretet av den 29 mars 2017.

23 Tolkningsfrågan kan följaktligen inte tas upp till prövning i den del den avser huruvida den nationella bestämmelse som nämns i punkt 21 ovan, vilken inte är tillämplig i det nationella målet, är förenlig med unionsrätten.

24 Det ska därefter noteras att den hänskjutande domstolen har att pröva ett överklagande genom vilket klaganden i det nationella målet har bestritt att systemet med kvotering av studenter som inte är bosatta i Belgien ska tillämpas på hans situation, eftersom han, trots att han är bosatt i Luxemburg, har fullgjort sin skolgång i Belgien och erhållit gymnasieexamen från en belgisk gymnasieskola.

25 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 18 första stycket och 21.1 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken sökande som har fullgjort en betydande del av sin skolgång i denna medlemsstat och som har erhållit sin gymnasieexamen där, samtidigt som de varit bosatta i en annan medlemsstat, i samband med antagning till det första året på läkarutbildningen omfattas av den kvotering som är tillämplig på studenter som inte är bosatta i landet.

26 Domstolen har redan, i det mål som avgjordes genom domen av den 13 april 2010, Bressol m.fl. (C‑73/08, EU:C:2010:181) (nedan kallad domen i målet Bressol m.fl.), prövat den nationella lagstiftning som är aktuell i förevarande fall, i en tidigare gällande version, vilken bland annat avsåg andra medicinska och paramedicinska utbildningar än de medicinska studier som är aktuella i förevarande mål.

27 I den domen och i tidigare rättspraxis har domstolen påpekat att även om medlemsstaterna enligt artikel 165.1 FEUF är behöriga att bestämma undervisningens innehåll och utbildningssystemens organisation i sina respektive länder, måste de vid utövandet av denna behörighet iaktta unionsrätten och då särskilt fördragets bestämmelser om rätten för varje unionsmedborgare att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Bressol m.fl., punkt 28, och dom av den 26 februari 2015, Martens, C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

28 Det står således medlemsstaterna fritt att välja mellan ett undervisningssystem som grundas på fri tillgång till utbildning, utan begränsning av det antal studenter som kan skrivas in, eller ett system med reglerat tillträde, där ett urval görs bland studenterna. När de sedan väl valt ett av systemen eller en kombination av båda systemen måste det valda systemets villkor vara förenligt med unionsrätten och i synnerhet med principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet (domen i målet Bressol m.fl., punkt 29).

29 I detta hänseende följer det av domstolens rättspraxis att alla unionsmedborgare kan åberopa artikel 18 FEUF, som förbjuder all diskriminering på grund av nationalitet, i alla situationer som i materiellt hänseende faller inom tillämpningsområdet för unionsrätten. Dessa situationer omfattar utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, vilken föreskrivs i artikel 21 FEUF (domen i målet Bressol m.fl., punkt 31 och där angiven rättspraxis, och dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C‑247/17, EU:C:2018:898, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

30 Studenter som klaganden i det nationella målet kan följaktligen göra gällande sin rätt enligt artiklarna 18 och 21 FEUF att fritt röra sig och uppehålla sig på en medlemsstats territorium utan att behöva utstå direkt eller indirekt diskriminering på grund av sin nationalitet (domen i målet Bressol m.fl., punkt 33).

31 Om det inte finns sakliga skäl för en bestämmelse i nationell rätt eller om den inte står i proportion till det eftersträvade målet, ska den anses utgöra förbjuden indirekt diskriminering, om den till sin natur innebär en risk för att medborgare i andra medlemsstater påverkas i högre grad än landets egna medborgare och följaktligen riskerar att särskilt missgynna de förstnämnda (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Bressol m.fl., punkt 41 och där angiven rättspraxis).

32 I förevarande fall innebär nationell lagstiftning som den ifrågavarande att studenter som är bosatta i landet och studenter som inte är bosatta i landet behandlas olika, genom att studenter som inte är bosatta i landet omfattas av ett system med kvotering vilket begränsar deras tillträde till bland annat medicinska studier.

33 Ett bosättningskrav uppfylls lättare av de nationella medborgarna, som oftare har sin hemvist i den medlemsstat där de är medborgare, i förevarande fall i Belgien, än av medborgare i andra medlemsstater som i stället i regel har sin hemvist i en annan medlemsstat. Detta gäller i än högre grad när, i likhet med den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet, ställningen som ”student som är bosatt i Belgien” inte bara kräver att personen i fråga har sin huvudsakliga hemvist i Belgien, utan dessutom att ett av de övriga villkor som föreskrivs i denna lagstiftning, däribland villkoret att ha rätt att stadigvarande vistas i Belgien, är uppfyllda. Härav följer att sådan nationell lagstiftning som den ifrågavarande till sin natur kan påverka medborgare i andra medlemsstater än Konungariket Belgien i högre grad än de egna medborgarna och följaktligen särskilt missgynna de förstnämnda (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Bressol m.fl., punkterna 45 och 46).

34 I enlighet med de överväganden som domstolen erinrar om i punkt 31 ovan utgör följaktligen den skillnad i behandling som införs genom en sådan nationell lagstiftning som den ifrågavarande en förbjuden indirekt diskriminering på grund av nationalitet, såvida den inte är objektivt motiverad och står i proportion till det eftersträvade målet. Särbehandlingen måste följaktligen vara ägnad att säkerställa att ett legitimt mål uppnås och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, CU och ND (Socialt bistånd – Indirekt diskriminering), C‑112/22 och C‑223/22, EU:C:2024:636, punkt 53).

35 För det första framgår det av beslutet om hänskjutande att syftet med den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet är att upprätthålla sjukvård av hög kvalitet samt att säkerställa kvalitetsmålen för handledningen under utbildningen och skyddet för folkhälsan.

36 Det ska i detta hänseende påpekas att den tidigare versionen av denna lagstiftning, som domstolen, såsom det erinras om i punkt 26 ovan, hade att pröva i det mål som gav upphov till domen i målet Bressol m.fl., hade samma syften. Domstolen har i detta avseende preciserat att de åberopade skälen avseende utbildningens kvalitet sammanfaller med skälen som är hänförliga till skyddet för folkhälsan när de berörda utbildningarna hör till detta område, såsom är fallet med de medicinska studier som är föremål för den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Bressol m.fl., punkt 54).

37 Domstolen har dessutom fastställt att särbehandling som indirekt grundas på nationalitet kan motiveras av målet att upprätthålla en väl avvägd och allmänt tillgänglig kvalitetssjukvård, i den mån den bidrar till att säkerställa en hög nivå vad avser hälsoskyddet (domen i målet Bressol m.fl., punkt 62).

38 Eftersom den kvotering av studenter som inte är bosatta i landet, vilken föreskrivs i den ifrågavarande nationella lagstiftningen, eftersträvar ett sådant legitimt mål, ska domstolen för det andra pröva huruvida den är proportionerlig i förhållande till detta mål mot bakgrund av de principer som det erinras om i punkt 34 i förevarande dom.

39 Till att börja med ska det prövas huruvida en verklig risk för skyddet av folkhälsan har konstaterats, eftersom ett sådant konstaterande utgör den avgörande premissen för denna lagstiftnings proportionalitet.

40 Vad gäller tillgång till sjukvård på det berörda territoriet har domstolen slagit fast att en brist på sjukvårdspersonal skulle orsaka allvarliga problem för skyddet för folkhälsan. För att förebygga denna risk krävs det att ett tillräckligt stort antal högskoleutbildade personer etablerar sig på nämnda territorium för att utöva det medicinska yrke för vilket examen uppnås genom den högre utbildning som är föremål för sådan nationell lagstiftning som den ifrågavarande (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Bressol m.fl., punkt 68).

41 Det åligger dock de behöriga nationella myndigheterna att visa att en sådan risk för skyddet för folkhälsan verkligen föreligger. Enligt fast rättspraxis är det nämligen den medlemsstat som vill åberopa ett sådant mål som kan legitimera en inskränkning av en grundläggande frihet som har att bevisa att den berörda åtgärden verkligen uppfyller de krav som följer av proportionalitetsprincipen. De skäl som denna medlemsstat kan åberopa måste vidare åtföljas av en analys av åtgärdens lämplighet och nödvändighet för att uppnå detta mål samt av konkreta uppgifter som styrker medlemsstatens resonemang (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Bressol m.fl., punkt 71 och där angiven rättspraxis, och dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl., C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

42 Domstolen har i detta avseende slagit fast att när det rör sig om en risk för skyddet för folkhälsan ska det av en sådan analys bland annat framgå vilket antal utexaminerade som måste bosätta sig i den franskspråkiga gemenskapen med avsikt att där utöva läkaryrket för att en tillräcklig tillgång till sjukvård ska garanteras. Denna analys kan inte begränsas till att enbart, beroende på studenternas bosättningsstat innan de påbörjar studierna, ange sifferuppgifter om den ena eller andra studentkategorin på grundval av en extrapolering, enligt vilken samtliga studenter som inte är bosatta i Belgien efter sina studier etablerar sig i den medlemsstat där de hade sin hemvist innan de påbörjade studierna, för att där utöva det yrke som deras studier har utbildat dem för. Analysen ska följaktligen beakta hur gruppen av studenter som inte är bosatta i Belgien påverkar strävan att garantera tillgången till utbildade personer inom den franskspråkiga gemenskapen. Den ska vidare beakta risken för att studenter som är bosatta i Belgien beslutar att utöva sitt yrke i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien efter sina studier. Likaså ska analysen beakta i vilken utsträckning personer som inte studerat i den franskspråkiga gemenskapen senare kan komma att etablera sig där för att utöva nämnda yrken (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Bressol m.fl., punkterna 72 och 73).

43 Därefter, om det konstateras att det verkligen föreligger en risk för skyddet för folkhälsan, ska det, i enlighet med de principer som det erinras om i punkt 39 ovan, fastställas huruvida sådan kvotering av studenter som inte är bosatta i landet, som den föreskrivna i sådan lagstiftning i en medlemsstat som den ifrågavarande, kan anses vara ägnad att säkerställa förverkligandet av målet att skydda folkhälsan, eftersom sådan kvotering faktiskt kan öka antalet utexaminerade som på sikt kan säkerställa tillgången till sjukvård i denna medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Bressol m.fl., punkterna 75 och 76).

44 Såsom den belgiska regeringen har hävdat förefaller det inte vara uteslutet att den följd som kvoteringen av studenter som inte är bosatta i Belgien ger upphov till – nämligen att ett visst antal studenter som, innan de påbörjar högre studier, uppfyller ett bosättningsvillkor som kan styrka förekomsten av en verklig och faktisk grad av anknytning till det belgiska samhället, ges tillträde till första året på läkarutbildningen – skulle bidra till att uppnå målet att säkerställa att ett tillräckligt antal utexaminerade, efter avslutad utbildning vid ett universitet i den franskspråkiga gemenskapen, etablerar sig på dess territorium för att där utöva det läkaryrke som de har utbildats till. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att pröva om så verkligen är fallet.

45 Det framgår nämligen av domstolens rättspraxis att det är möjligt att anta att sannolikheten för att personer, efter högre studier, väljer att bosätta sig i en medlemsstat är högre om de var bosatta i denna medlemsstat när de påbörjade studierna än om de inte var det (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl., C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 67).

46 Vidare får sådan nationell lagstiftning som den ifrågavarande i det nationella målet, såsom framgår av de principer som det erinras om i punkt 34 ovan, inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det åberopade målet att skydda folkhälsan.

47 Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande ger det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen upphov till den specifika frågan huruvida så är fallet med en medlemsstats lagstiftning av vilken det följer att en sökande som har fullgjort en betydande del av sin skolgång i denna medlemsstat och erhållit sin gymnasieexamen där, samtidigt som personen var bosatt i en annan medlemsstat, ingår i kategorin av studenter som inte är bosatta i landet och som omfattas av ett sådant system för kvotering som det ifrågavarande i det nationella målet.

48 I detta hänseende framgår det av domstolens praxis att ett bosättningskrav kan vara oproportionerligt om det är alltför kategoriskt, så att otillbörligt stor vikt läggs vid en omständighet som inte nödvändigtvis är den enda omständighet som är representativ för den faktiska och verkliga graden av anknytning till en medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl., C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 72).

49 Det framgår vidare av punkterna 61 och 62 i domen av den 15 mars 2005, Bidar (C‑209/03, EU:C:2005:169), att den omständigheten att en studerande har genomfört en betydande del av sin gymnasieutbildning i en medlemsstat är ägnad att visa att studenten har en verklig anknytning till samhället i denna medlemsstat.

50 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 46 i sitt förslag till avgörande kan integration, i sig, inom en medlemsstats utbildningssystem, liksom utövandet av därmed sammanhängande aktiviteter och utveckling av sociala relationer vilka är oskiljaktigt förbundna med fullföljandet av studier inom detta system, nämligen visa att den berörda eleven eller studenten har en faktisk och verklig grad av anknytning till denna medlemsstat.

51 Det ska i detta sammanhang preciseras att den faktiska och verkliga graden av anknytning till en medlemsstat till följd av skolgång som fullgörs i denna medlemsstat inte kan ifrågasättas enbart på den grunden att de berörda studenterna, såsom klaganden i det nationella målet, pendlar till den medlemsstat där de genomgår gymnasieutbildning från en annan medlemsstat där de är bosatta. Detsamma gäller således för sannolikheten att personer som har utvecklat en sådan anknytning kommer att välja att arbeta i sistnämnda medlemsstat efter det att de har avslutat sina högre studier.

52 I det mål som avgjordes genom domen av den 20 juni 2013, Giersch m.fl. (C‑20/12, EU:C:2013:411), som avsåg nationell lagstiftning om beviljande av studiemedel för högre utbildning, slog domstolen fast att det system som införts genom denna lagstiftning var alltför kategoriskt, eftersom nämnda lagstiftning, genom att föreskriva ett krav på att studenten redan ska ha varit bosatt i den berörda medlemsstaten, det vill säga Storhertigdömet Luxemburg, ger företräde åt en omständighet som inte nödvändigtvis är den enda omständighet som är representativ för den berörda personens faktiska grad av anknytning till denna medlemsstat. Domstolen fann att en rimlig sannolikhet för att en studerande som mottagit det aktuella stödet väljer att arbeta i Luxemburg, efter högre studier som genomförts både i Luxemburg och i ett annat land, kan fastställas på grundval av att studenten har en tillräcklig anknytning till Luxemburg till följd av att studenten bor, ensam eller med sina föräldrar, i en medlemsstat som gränsar till Storhertigdömet Luxemburg, och att föräldrarna, som fortsätter att svara för studentens försörjning, sedan lång tid arbetar i Luxemburg och bor i närheten av denna medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl., C‑20/12, EU:C:2013:411, punkterna 75–77 och 82 samt där angiven rättspraxis).

53 Sådana överväganden är även relevanta när den verkliga och faktiska graden av anknytning till den berörda medlemsstaten på grund av den verksamhet som utövas där följer av att studenterna själva pendlar till nämnda medlemsstat, där de, i likhet med klaganden i det nationella målet, fullgör en betydande del av sin skolgång och erhåller gymnasieexamen.

54 Det framgår emellertid av handlingarna i målet och av diskussionerna under förhandlingen vid domstolen att det, genom den ifrågavarande nationella lagstiftningen, inte har beaktats att den verkliga och faktiska graden av anknytning till Konungariket Belgien, i syfte att uppnå målet att skydda folkhälsan, skulle kunna fastställas på grundval av andra villkor än bosättningskravet i denna lagstiftning.

55 Sådan lagstiftning i en medlemsstat som den ifrågavarande, enligt vilken det, för antagning till det första året på läkarutbildningen, införs kvotering av studenter som inte är bosatta i landet enbart på grundval av ett bosättningskrav och, på så sätt, medför att studenter som är bosatta i landet och studenter som inte är bosatta i landet behandlas olika, utan att det, med avseende på den sistnämnda gruppen, föreskrivs att den faktiska och verkliga graden av anknytning till denna medlemsstat till följd av att de har fullgjort en betydande del av sin skolgång där och erhållit gymnasieexamen där ska beaktas, går följaktligen utöver vad som är nödvändigt för att uppnå ett sådant legitimt mål.

56 Av detta följer att sådan lagstiftning som den ifrågavarande i det nationella målet inte uppfyller de krav som följer av proportionalitetsprincipen.

57 Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 18 första stycket och 21.1 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken sökande som har fullgjort en betydande del av sin skolgång i denna medlemsstat och som har erhållit sin gymnasieexamen där, samtidigt som de varit bosatta i en annan medlemsstat, i samband med antagning till det första året på läkarutbildningen omfattas av den kvotering som är tillämplig på studenter som inte är bosatta i landet.

Rättegångskostnader

58 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artiklarna 18 första stycket och 21.1 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken sökande som har fullgjort en betydande del av sin skolgång i denna medlemsstat och som har erhållit sin gymnasieexamen där, samtidigt som de varit bosatta i en annan medlemsstat, i samband med antagning till det första året på läkarutbildningen omfattas av den kvotering som är tillämplig på studenter som inte är bosatta i landet.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.