Domstolens dom (tredje avdelningen) den 24 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 24 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Civilrättsligt samarbete – Tillämplig lag för avtalsförpliktelser – Förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I) – Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser – Förordning (EG) nr 864/2007 (Rom II) – Utomobligatorisk förpliktelse med anledning av att tredje man gjort intrång i de exklusiva nyttjanderätter som en person påstår sig ha till upphovsrättsligt skyddade verk – Invändning från svaranden om den formella giltigheten av överlåtelseavtalet mellan förvärvaren av rättigheterna och upphovsmannen – Kvalifikation som en fråga som avser avtal ”

I mål C‑176/25 [Steizer]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionöverdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) genom beslut av den 24 februari 2025, som inkom till domstolen den 4 mars 2025, i målet

IU

mot

BT,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei (referent), S. Rodin, N. Piçarra och N. Fenger,

generaladvokat: N. Emiliou,

justitiesekreterare: handläggaren E. Sartori,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 januari 2026,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– IU, genom Ch. Klostermann, Rechtsanwalt,

– BT, genom G. Hebrant och M. Schork, Rechtsanwältinnen,

– Europeiska kommissionen, genom S. Noë och L. Wildpanner, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 23 april 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40) (nedan kallad Rom II‑förordningen) och artiklarna 4 och 11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I‑förordningen).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan IU och BT angående IU:s påstådda intrång i de exklusiva nyttjanderätter till fotografier som BT gjort gällande enligt ett överlåtelseavtal med upphovsmannen till fotografierna.

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Bernkonventionen

3 Artikel 2 i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, undertecknad i Bern den 9 september 1886 (Parisakten av den 24 juli 1971), i dess lydelse av den 28 september 1979 (nedan kallad Bernkonventionen), har följande lydelse:

”Uttrycket ’litterära och konstnärliga verk’ omfattar alla alster på det litterära, vetenskapliga och konstnärliga området … såsom: … fotografiska verk, med vilka jämställes verk som uttrycks genom ett med fotografi likartat förfarande …”

4 Artikel 5 i samma konvention föreskriver följande:

”1. I fråga om de verk med avseende på vilka upphovsmännen är skyddade enligt denna konvention åtnjuter de i alla andra [konvention]sländer än verkets hemland såväl de rättigheter som varje lands lagar för närvarande tillerkänner eller framdeles kan komma att tillerkänna landets egna medborgare som de rättigheter vilka särskilt tillkommer dem i kraft av denna konvention.

2. Rättigheterna åtnjutes och utövas utan att någon formalitet behöver iakttagas och oberoende av om skydd finnes i verkets hemland. Där annat ej föreskrives i denna konvention, bestämmes följaktligen såväl skyddets omfång som de rättsliga åtgärder, vilka står ett verks upphovsman till buds för skydd av hans rättigheter, uteslutande efter lagstiftningen i det land där skyddet påkallas.

3. Skyddet i verkets hemland bestämmes av den inhemska lagstiftningen. När en upphovsman icke tillhör det land som är hemland för verk med avseende på vilket han åtnjuter skydd enligt denna konvention skall han dock i nämnda land ha samma rättigheter som inhemska upphovsmän.

…”

5 Artikel 6a.1 i konventionen har följande lydelse:

”Oberoende av sina ekonomiska rättigheter och även efter överlåtelse av dessa behåller upphovsmannen rätten att anges som upphovsman till verket samt rätten att motsätta sig varje förvanskning, stympning eller annan ändring i verket eller varje annat förfarande med avseende på detta, som är till men för hans ära eller anseende.

…”

6 Artikel 9.1 i konventionen har följande lydelse:

”Upphovsmän till litterära och konstnärliga verk, som skyddas av denna konvention, äger uteslutande rätt att låta mångfaldiga dessa verk på vad sätt eller i vilken form det vara må.

…”

Trips-avtalet

7 Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (nedan kallat Trips-avtalet) utgör bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som ingicks den 15 april 1994 i Marrakech och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3).

8 Artikel 9 i Trips-avtalet har rubriken ”Avtalet i förhållande till Bernkonventionen”. I artikel 9.1 anges följande:

”Medlemmarna skall följa bestämmelserna i artiklarna 1–21 i Bernkonventionen (1971) och dess bilaga. Av avtalet följer emellertid inga rättigheter eller skyldigheter för medlemmarna beträffande de i artikel 6 a i denna konvention medgivna rättigheterna eller därur härledda rättigheterna.”

Wipos fördrag om upphovsrätt

9 Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) antog Wipos fördrag om upphovsrätt i Genève den 20 december 1996. Detta fördrag godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 (EGT L 89, 2000, s. 6).

10 Artikel 1.4 i Wipos fördrag om upphovsrätt, med rubriken ”Förhållande till Bernkonventionen”, har följande lydelse:

”De fördragsslutande parterna skall iaktta artiklarna 1–21 i och bihanget till Bernkonventionen.”

Unionsrätt

Bryssel I ‑ förordningen

11 Artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 5) (nedan kallad Bryssel I‑förordningen) föreskrev följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

1) a) om talan avser avtal, vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser;

…

3) om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa,

…”

12 Bryssel I‑förordningen har med verkan från den 10 januari 2015 upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen). Artikel 7.1 a och 2 i den förordningen, som i sak motsvarar artikel 5.1 a och 5.3 i Bryssel I‑förordningen, föreskriver följande:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

1. a) Om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.

…

2. Om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa.”

Rom II ‑ förordningen

13 Skälen 7 och 26 i Rom II‑förordningen har följande lydelse:

”(7) Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med [Bryssel I‑förordningen] och de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser.

…”

(26) Vid immaterialrättsintrång bör den universellt erkända principen om skyddslandsprincipen ( lex loci protectionis ), fortsätta att gälla. Med begreppet immateriella rättigheter bör i denna förordning avses till exempel upphovsrätt, närstående rättigheter, rätt i sitt eget slag i fråga om databasskydd och industriellt rättsskydd.”

14 Artikel 1.1 i Rom II‑förordningen definierar förordningens tillämpningsområde enligt följande:

”Denna förordning skall tillämpas på utomobligatoriska förpliktelser på privaträttens område i situationer som innebär lagkonflikt. Den skall i synnerhet inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller på statens ansvar för handlingar och underlåtenhet vid utövandet av statens myndighet ( acta iure imperii ).”

15 Artikel 2 i förordningen har rubriken ”Utomobligatoriska förpliktelser”. Artikel 2.1 har följande lydelse:

”I denna förordning skall skada omfatta alla följder av skadeståndsgrundande händelser ( tort/delict ), obehörig vinst, tjänst utan uppdrag ( negotiorum gestio ) eller oaktsamhet vid ingående av avtal ( culpa in contrahendo ).”

16 Artikel 8 i Rom II‑förordningen har rubriken ”Immaterialrättsintrång”. Artikel 8.1 föreskriver följande:

”Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett immaterialrättsintrång skall vara lagen i det land där skydd görs gällande.”

17 I artikel 27 i förordningen regleras förhållandet mellan förordningen och andra bestämmelser i unionsrätten, medan artikel 28 i förordningen reglerar förhållandet till gällande internationella konventioner.

Rom I ‑ förordningen

18 Skälen 6, 7 och 16 i Rom I‑förordningen har följande lydelse:

”(6) Om den inre marknaden ska fungera väl, måste medlemsstaternas lagvalsregler leda till att domstolarna i varje medlemsstat tillämpar samma lands lag, oavsett var talan har väckts, i syfte att göra det lättare att förutse hur en tvist kommer att lösas, öka rättssäkerheten och främja fri rörlighet för domar.

(7) Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med [Bryssel I‑förordningen] och [Rom II‑förordningen].

…

(16) För att bidra till denna förordnings övergripande mål, dvs. rättssäkerhet i det europeiska rättsområdet, bör lagvalsreglerna vara mycket förutsebara. En domstol bör dock ha en viss frihet att avgöra vilken lag som har starkast anknytning till den aktuella situationen.”

19 Artikel 1.1 i Rom I‑förordningen har följande lydelse:

”Denna förordning ska tillämpas på avtalsförpliktelser på privaträttens område i situationer som innebär lagkonflikt.

Den ska i synnerhet inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.”

20 Artikel 3 i förordningen har rubriken ”Lagval genom avtal”. Artikel 3.1 stadgar följande:

”På ett avtal tillämpas den lag som parterna har valt. …”

21 I artikel 4 i förordningen, med rubriken ”Tillämplig lag i avsaknad av parternas lagval”, föreskrivs följande:

”1. I den utsträckning tillämplig lag för avtalet inte har valts i enlighet med artikel 3 och utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 5–8, ska den lag som gäller för avtalet fastställas på följande sätt:

…

b) Tjänsteavtal ska vara underkastade lagen i det land där tjänsteleverantören har sin vanliga vistelseort.

…

2. Om avtalet inte omfattas av punkt 1 eller om delarna i avtalet skulle omfattas av fler än ett av leden a–h i punkt 1, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där den part som ska utföra avtalets karakteristiska prestation har sin vanliga vistelseort.

3. Om det framgår av alla omständigheter i fallet att avtalet uppenbart har en närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkterna 1 och 2, ska lagen i det andra landet tillämpas.

4. Om inte tillämplig lag kan fastställas enligt punkt 1 eller 2 ska avtalet vara underkastat lagen i det land till vilket det har närmast anknytning.”

22 Artikel 11 i Rom I‑förordningen har rubriken ”Avtalets giltighet till formen”. Artikel 11.1 och 11.2 föreskriver följande:

”1. Ett avtal som har ingåtts mellan personer, eller deras mellanmän, vilka befinner sig i samma land när avtalet ingås är giltigt till formen om det uppfyller formkraven i den lag som enligt denna förordning i sak reglerar avtalet eller i lagen i det land där avtalet ingås.

2. Ett avtal som har ingåtts mellan personer, eller deras mellanmän, vilka befinner sig i olika länder vid tidpunkten för avtalets ingående är giltigt till formen om det uppfyller formkraven i den lag som enligt denna förordning i sak reglerar avtalet eller i lagen i något av de länder där någon av parterna eller deras mellanmän befinner sig när avtalet ingås eller lagen i det land där någon av parterna hade sin vanliga vistelseort vid den tidpunkten.”

23 Artikel 12 i samma förordning har rubriken ”Den tillämpliga lagens räckvidd”. Artikel 12.1 e föreskriver följande:

”Den lag som är tillämplig på avtalet enligt denna förordning ska särskilt reglera

…

e) följderna av avtalets ogiltighet.”

24 I artikel 23 i förordningen regleras förhållandet mellan förordningen och andra bestämmelser i unionsrätten, medan artikel 25 i förordningen reglerar förhållandet till gällande internationella konventioner.

Tysk rätt

25 72 § punkt 2 i Gesetz über Urheberrecht und verwandte Schutzrechte – Urheberrechtsgesetz (lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 9 september 1965 (BGBl. I, s. 1273), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad UrhG), föreskriver att skydd för fotografier tillkommer fotografen.

26 I 97 § punkt 1 UrhG föreskrivs att vid ett rättsstridigt intrång i upphovsrätten eller annan rättighet som skyddas av den lagen kan den skadelidande ansöka om ett föreläggande om omedelbart upphörande och, om det föreligger en risk för återfall, ett föreläggande om framtida upphörande.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

27 BT saluför biltillbehör, däribland golvmattor, från Cottbus (Tyskland) via internet, särskilt genom e-handelsplattformen eBay.

28 För att illustrera sina försäljningsannonser online anlitade BT vid flera tillfällen under perioden april 2014 till april 2018, med stöd av muntliga avtal, en professionell fotograf för att framställa fotografier av dessa golvmattor. Fotografen är polsk medborgare och driver en fotostudio i Dąbrowa Górnicza (Polen). Efter varje fotoseans i studion i Polen överlämnade han samma dag ett USB-minne till BT:s make innehållande filerna med de tagna fotografierna. Parterna har inte ingått något skriftligt avtal om användningen av de fotografier som tagits på detta sätt eller om överlåtelsen av nyttjanderätten till dessa fotografier till BT. De har inte heller ingått något avtal om vilken lag som ska tillämpas på de tjänster som fotografen tillhandahållit och på överlåtelsen av nyttjanderätterna.

29 I februari och mars 2018 publicerade IU försäljningserbjudanden på e‑handelsplattformen eBay avseende golvmattor för bilar, illustrerade med vissa fotografier som tagits för BT:s räkning. BT ansåg att IU:s publicering av dessa fotografier gjorde intrång i BT:s ensamrätt att använda dem och väckte talan vid tysk domstol om bland annat att intrånget skulle upphöra.

30 Den tyska domstolen i första instans biföll talan. Den fann att de aktuella fotografierna var upphovsrättsligt skyddade enligt 72 § UrhG, att fotografen med giltig verkan hade överlåtit den exklusiva nyttjanderätten till fotografierna till BT och att IU hade gjort intrång i denna rätt genom att göra fotografierna tillgängliga för allmänheten utan BT:s samtycke. Med stöd av 97 § punkt 1 UrhG förpliktade nämnda domstol bland annat IU att upphöra med det omtvistade agerandet.

31 IU överklagade den domen till Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionöverdomstolen i Düsseldorf, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen. IU har gjort gällande att frågan om den formella giltigheten av överlåtelseavtalet mellan BT och fotografen regleras av polsk rätt, i egenskap av den lag som är tillämplig på avtalet, i enlighet med artiklarna 4.2 och 11.1 i Rom I‑förordningen. IU har anfört att såväl ingåendet av avtalet som de prestationer som är kännetecknande för avtalet, det vill säga fotograferingen och den efterföljande överlåtelsen av nyttjanderätterna, ägde rum i en fotostudio i Polen. Enligt IU fordrar polsk rätt att överlåtelse av exklusiv nyttjanderätt till verk såsom fotografier sker i skriftlig form. Eftersom detta krav inte har iakttagits, har de aktuella rättigheterna inte överlåtits på ett giltigt sätt till BT, som således saknar talerätt, vilket innebär att domen från domstolen i första instans ska ändras.

32 BT anser däremot att den lag som reglerar frågan om överlåtelseavtalets formella giltighet inte ska fastställas på grundval av bestämmelserna i Rom I‑förordningen, utan i enlighet med artikel 8.1 i Rom II‑förordningen, enligt vilken tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett immaterialrättsintrång ska vara lagen i det land för vilket skydd görs gällande ( lex loci protectionis ). Inom ramen för ett sådant överlåtelseavtal som det aktuella är nämligen den lag som är tillämplig på avtalet endast avsedd att reglera den handling som ger upphov till förpliktelser, medan lex loci protectionis reglerar förfogandet över sakrätter. Eftersom det immaterialrättsintrång som BT har gjort gällande har ägt rum i Tyskland och det skydd som BT åberopat avseende nyttjanderätten till fotografierna i fråga avser Tyskland, omfattas överlåtelseavtalet i detta avseende av tysk rätt enligt principen om lex loci protectionis . Enligt tysk rätt sker en giltig överlåtelse av exklusiva nyttjanderätter till fotografier formlöst och kan exempelvis göras muntligen.

33 Den hänskjutande domstolen har påpekat att parterna är oense om vilken lag som är tillämplig på överlåtelseavtalets formella giltighet. Den vill få klarlagt om denna giltighet ska bedömas mot bakgrund av den lag som är tillämplig på avtalet, vilken fastställs i enlighet med Rom I‑förordningen, eller lagen i det land för vilket skyddet görs gällande, med tillämpning av artikel 8.1 i Rom II‑förordningen.

34 Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionöverdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1. Ska artikel 8.1 i Rom II‑förordningen tolkas så, att lagen i den stat för vilken skydd åberopas även ska tillämpas på frågan om (den formella) giltigheten av överlåtelsen av den exklusiva nyttjanderätten till fotografier från upphovsmannen till den auktoriserade användaren?

2. Om den första frågan ska besvaras nekande, regleras då frågan om (den formella) giltigheten av upphovsmannens överlåtelse av exklusiva nyttjanderätter till fotografier till förvärvaren av lagen i det land där avtalet ingåtts ( lex loci contractus ) och är därmed artiklarna 4 och 11 i [Rom I‑förordningen] tillämpliga?”

Prövning av tolkningsfrågorna

35 Den hänskjutande domstolen har ställt sina två frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i tolkningen av Rom I‑ och Rom II‑förordningarna i följande hänseende: Ska frågan om den formella giltigheten av ett avtal om överlåtelse av en exklusiv nyttjanderätt till ett upphovsrättsligt skyddat verk som ingåtts mellan upphovsmannen till verket, i egenskap av överlåtare av denna rätt, och en annan person (förvärvaren) kvalificeras som en fråga som avser avtal eller som en fråga om utomobligatoriska förpliktelser, inom ramen för en talan om tredje mans intrång i denna exklusiva nyttjanderätt som förvärvaren påstår sig ha till verket? Denna kvalifikation avgör om tillämplig lag på denna fråga ska fastställas enligt Rom I‑förordningen eller i Rom II‑förordningen.

36 Domstolen påpekar, såsom framgår av artikel 1 i Rom I‑ respektive Rom II‑förordningen, att nämnda förordningar har harmoniserat lagvalsreglerna för tillämplig lag på privaträttens område vad gäller avtalsförpliktelser respektive utomobligatoriska förpliktelser. Tillämplig lag på dessa två kategorier av förpliktelser ska fastställas genom reglerna i endera av de båda förordningarna, dock utan att detta påverkar bestämmelserna i artiklarna 23 och 25 i Rom I‑förordningen samt artiklarna 27 och 28 i Rom II‑förordningen (dom av den 21 januari 2016, Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 37).

37 Vad gäller tillämpningsområdet för Rom I‑ respektive Rom II‑förordningen ska begreppen ”avtalsförpliktelse” och ”utomobligatoriska förpliktelser” i dessa förordningar tolkas självständigt, huvudsakligen med hänsyn till dessa förordningars systematik och syften. Såsom framgår av skäl 7 i var och en av de båda förordningarna ska hänsyn även tas till målet att uppnå en enhetlig tillämpning av dessa förordningar, men även till Bryssel I‑förordningen, där artikel 5 gör åtskillnad mellan talan som avser avtal och talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden (se, i detta avseende, dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 43 och där angiven rättspraxis). Eftersom Bryssel I‑förordningen har upphävts och ersatts av Bryssel Ia-förordningen gäller detta mål om en enhetlig tillämpning även för den förordningen (dom av den 20 oktober 2022, ROI Land Investments, C‑604/20, EU:C:2022:807, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

38 Det framgår av domstolens praxis avseende sistnämnda förordning att endast en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan och som ligger till grund för kärandens talan omfattas av begreppet ”talan [som] avser avtal” i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordningen (se, i detta avseende, dom av den 8 maj 2019, Kerr, C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 25). Analogt, och i enlighet med det mål om enhetlighet som nämns i föregående punkt ska begreppet ”avtalsförpliktelse” i den mening som avses i artikel 1 i Rom I‑förordningen anses avse en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person (se, i detta avseende, som av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

39 Vad gäller begreppet ”utomobligatorisk förpliktelse”, i den mening som avses i artikel 1 i Rom II‑förordningen, ska det erinras om att begreppet ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”, i den mening som avses i artikel 7 led 2 i Bryssel Ia-förordningen, omfattar varje talan som syftar till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal, i den mening som avses i led 1 a i samma artikel (dom av den 4 juni 2026, TERVE Production, C‑791/24, EU:C:2026:444, punkt 37 och där angiven rättspraxis). Det ska dessutom påpekas att Rom II‑förordningen, såsom framgår av dess artikel 2, ska tillämpas på förpliktelser som uppkommit till följd av en skada, det vill säga alla följder av skadeståndsgrundande händelser, obehörig vinst, tjänst utan uppdrag eller oaktsamhet vid ingående av avtal (dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 45).

40 Mot bakgrund av dessa omständigheter ska en utomobligatorisk förpliktelse i den mening som avses i Rom II‑förordningen förstås som en förpliktelse som har sitt ursprung i en av de händelser som anges i artikel 2 i den förordningen (dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 46).

41 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att BT påstår sig inneha exklusiv nyttjanderätt som överlåtits till BT, på grundval av en serie muntliga avtal, av upphovsmannen till upphovsrättsligt skyddade verk i form av fotografier, i syfte att göra det möjligt för denne att använda dessa för sin onlineförsäljning i Tyskland. Det framgår även av denna begäran att BT i denna egenskap väckt talan mot en tredje part, IU, som använt dessa fotografier för sin egen onlineförsäljning inom samma territorium.

42 En sådan talan som väckts av den som förklarat sig ha förvärvat exklusiv nyttjanderätt till ett upphovsrättsligt skyddat verk ska anses avse en utomobligatorisk förpliktelse, såtillvida den syftar till att göra gällande svarandens ansvar för att denne använt de berörda verken utan förvärvarens samtycke. En sådan användning är nämligen en skadeståndsgrundande händelse i den mening som avses i artikel 2 i Rom II‑förordningen.

43 Eftersom upphovsrätt, i enlighet med skäl 26 i förordningen, ingår bland de immateriella rättigheter som avses i förordningen, ska enligt artikel 8.1 i samma förordning den lag som är tillämplig på en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i ett intrång i ensamrätten till upphovsrättsligt skyddade verk vara lagen i det land för vilket skydd görs gällande, det vill säga lex loci protectionis .

44 I det nationella målet har den hänskjutande domstolen emellertid även ombetts att uttala sig om den formella giltigheten av avtalet om överlåtelse av de exklusiva nyttjanderätter som påstås ha blivit föremål för intrång. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida denna fråga, i ett sådant sammanhang, även den ska regleras av lex loci protectionis , i egenskap av den lag som reglerar den utomobligatoriska förpliktelse som följer av det påstådda intrånget i dessa rättigheter, eller, om så inte är fallet, av den lag som är tillämplig på avtalet enligt bestämmelserna i Rom I‑förordningen.

45 Som generaladvokaten har angett i punkterna 52 och 53 i sitt förslag till avgörande är denna fråga om den formella giltigheten av avtalet om överlåtelse av exklusiva nyttjanderätter självständig och skild från det utomobligatoriska skadeståndsansvaret för den person som påstås ha gjort sig skyldig till intrånget i dessa rättigheter. Denna fråga kan således inte hänföras till en talan som avser utomobligatoriska förpliktelser, vilket innebär att den lag som är tillämplig på den formella giltigheten av ett avtal om överlåtelse av exklusiva nyttjanderätter inte ska fastställas mot bakgrund av bestämmelserna i Rom II‑förordningen.

46 Frågan om ett sådant avtalas formella giltighet avser avtalsförpliktelser i den mening som avses i Rom I‑förordningen. Som generaladvokaten påpekat i punkterna 58–61 i sitt förslag till avgörande och såsom framgår av rapporten om konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, författad av Mario Giuliano, professor vid Milano universitet, och Paul Lagarde, professor vid Paris I‑universitetet (EGT C 282, 1980, s. 1), har denna konvention ersatts av Rom I‑förordningen i relationen mellan medlemsstaterna. Formkraven är i princip avsedda att, oberoende av föremålet för det avtal som avses och den person som gör gällande att de har åsidosatts, av rättssäkerhetsskäl och för att skydda parterna, reglera parternas vilja att vara bundna av en rättslig förpliktelse som de frivilligt har åtagit sig, det vill säga, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 38 ovan, av en avtalsförpliktelse i den mening som avses i artikel 1 i Rom I‑förordningen.

47 Den tolkningen är också i linje med syftet med Rom I‑förordningen, vilket – såsom framgår av skälen 6 och 16 – bland annat är att säkerställa rättssäkerheten i det europeiska rättsområdet genom lagvalsregler som uppfyller kravet på förutsebarhet (dom av den 4 december 2025, Liechtensteinische Landesbank, C‑279/24, EU:C:2025:942, punkt 33 och där angiven rättspraxis). Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 68 i sitt förslag till avgörande innebär det faktum att frågan om den formella giltigheten av ett avtal om överlåtelse av exklusiva nyttjanderätter kvalificeras som en fråga om avtal att överlåtaren och förvärvaren garanteras att deras avtal är giltigt och att överlåtelsen sker så snart avtalet uppfyller kraven i den lag som är tillämplig enligt bestämmelserna i Rom I‑förordningen, och detta även när de överlåtna exklusiva nyttjanderätterna gäller i flera olika medlemsstater, vilket, vid intrång i dessa rättigheter i flera medlemsstater, kan leda till att flera nationella lagar tillämpas enligt kriteriet lex loci protectionis i artikel 8.1 i Rom II‑förordningen. Denna anknytning ger således upphov till rättssäkerhet och en grad av förutsebarhet som inte kan uppnås om frågan om överlåtelseavtalets formella giltighet kvalificeras som en fråga om utomobligatoriska förpliktelser.

48 Europeiska kommissionen har emellertid i sitt skriftliga yttrande och vid förhandlingen påpekat att ett bestridande, i ett sådant mål som det vid den nationella domstolen, av överlåtelseavtalets formella giltighet innebär ett ifrågasättande av ställningen som förvärvare och därmed av innehavet av de exklusiva nyttjanderätter som upphovsmannen överlåtit till förvärvaren. Under dessa omständigheter anser kommissionen att eftersom formkravet hänför sig till detta, ska frågan om rättighetsinnehavet, som skiljer sig från frågan om avtalets giltighet, kvalificeras som en fråga om en sakrätt eller upphovsrätten som sådan, och inte som en fråga om avtal.

49 Som generaladvokaten har angett i punkterna 56, 57 och 65 i sitt förslag till avgörande, hänför sig frågan om den formella giltigheten av ett avtal om upphovsrättsinnehavarens överlåtelse av exklusiva nyttjanderätter till ett upphovsrättsligt skyddat verk emellertid inte – även om den är nära knuten till frågan om förvärvarens rättighetsinnehav – till upphovsrätten som sådan eller dess inneboende egenskaper eller till äganderätten till det skyddade verket, vilket innebär att den inte kan kvalificeras som en fråga om upphovsrätt eller sakrätt.

50 Denna fråga rör nämligen inte aspekter som rör upphovsrätt eller innehav av en upphovsrätt, såsom kvalifikation som skyddat verk, vem som skapat verket eller innehållet i och omfattningen av det upphovsrättsliga skyddet, vilka nämns i artiklarna 2, 5, 6a och 9 i Bernkonventionen, vilka Europeiska unionen är skyldig att iaktta enligt artikel 1.4 i Wipos fördrag om upphovsrätt och/eller artikel 9 i Trips-avtalet (se, i detta avseende, dom av den 24 oktober 2024, Kwantum Nederland och Kwantum België, C‑227/23, EU:C:2024:914, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

51 I den mån en tredje man som IU har ifrågasatt giltigheten av överlåtelseavtalet med avseende på ett formkrav, ifrågasätter denne följaktligen inte sakrättsliga aspekter eller aspekter som rör upphovsrätten som sådan, utan förekomsten av ett avtalsförhållande mellan förvärvaren och upphovsmannen.

52 Den omständigheten att det formella kravet på avtal om överlåtelse av exklusiva nyttjanderätter till ett upphovsrättsligt skyddat verk kan skilja sig från de bestämmelser som är tillämpliga på andra typer av överlåtelseavtal påverkar inte denna kvalifikation. Även om formkravet ställs i samband med just upphovsrätten eller ingår i en nationell lagstiftning på detta rättsområde, behåller det sin huvudsakliga funktion, vilken, såsom framgår av punkt 46 ovan, är att säkerställa en informerad viljeyttring hos parterna att vara bundna av en avtalsförpliktelse.

53 Tolkningen att frågan om den formella giltigheten av ett avtal om överlåtelse av exklusiva nyttjanderätter ska kvalificeras som en fråga om avtal och inte som en fråga om sakrätt eller upphovsrätt, trots att den kan påverka överföringen eller innehavet av dessa rättigheter, stöds av artikel 12 i Rom I‑förordningen, enligt vilken den lag som enligt denna förordning är tillämplig på avtalet bland annat ska reglera följderna av avtalets ogiltighet. Det är således den lag som är tillämplig på avtalet som avgör huruvida förvärvaren av ett avtal som är ogiltigt i formellt hänseende ska anses vara innehavare av de berörda rättigheterna, eftersom frågan om vem som är rättsinnehavare är en följd av den primära frågan om avtalets formella giltighet.

54 Kvalifikationen av frågan om den formella giltigheten av ett sådant avtal som det som är aktuellt i det nationella målet som en fråga om avtal rubbar inte på något sätt territorialitetsprincipen, som återspeglas i artikel 5.1–5.3 i Bernkonventionen, enligt vilken det upphovsrättsliga skyddet ska säkerställas genom varje medlemsstats nationella lagstiftning (dom av den 3 oktober 2013, Pinckney, C‑170/12, EU:C:2013:635, punkt 39). Den omständigheten att ett sådant avtals formella giltighet ska bedömas mot bakgrund av den lag som är tillämplig på avtalet enligt reglerna i Rom I‑förordningen hindrar nämligen inte att dessa nationella lagar fortfarande är tillämpliga på frågan om upphovsrättsligt skydd.

55 På samma sätt hindrar en sådan kvalifikation inte heller tillämpningen av reglerna i Rom II‑förordningen när det gäller tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser. Om den hänskjutande domstolen, såsom framgår av punkt 42 ovan, efter sin bedömning skulle anse att det överlåtelseavtal som är aktuellt i det nationella målet är formellt giltigt enligt den lag som är tillämplig på avtalet eller att BT kan anses vara innehavare av de berörda exklusiva nyttjanderätterna i Tyskland, ska intrånget i dessa rättigheter i sin tur bedömas mot bakgrund av den lag som anges i artikel 8.1 i Rom II‑förordningen.

56 Av vad som anförts följer att de hänskjutna frågorna ska besvaras enligt följande. Rom I‑ och Rom II‑förordningarna ska tolkas så, att frågan om den formella giltigheten av ett avtal om överlåtelse av en exklusiv nyttjanderätt till ett upphovsrättsligt skyddat verk som ingåtts mellan upphovsmannen till verket, i egenskap av överlåtare av denna rätt, och en annan person (förvärvaren) ska kvalificeras som en fråga om avtal eller som en fråga om utomobligatoriska förpliktelser, inom ramen för en talan om tredje mans intrång i denna exklusiva nyttjanderätt som förvärvaren påstår sig ha till verket, och att tillämplig lag på denna fråga därmed ska fastställas enligt Rom I‑förordningen.

Rättegångskostnader

57 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II)

ska tolkas så,

att frågan om den formella giltigheten av ett avtal om överlåtelse av en exklusiv nyttjanderätt till ett upphovsrättsligt skyddat verk som ingåtts mellan upphovsmannen till verket, i egenskap av överlåtare av denna rätt, och en annan person (förvärvaren) ska kvalificeras som en fråga om avtal eller som en fråga om utomobligatoriska förpliktelser, inom ramen för en talan om tredje mans intrång i denna exklusiva nyttjanderätt som förvärvaren påstår sig ha till verket, och att tillämplig lag på denna fråga därmed ska fastställas enligt förordning nr 593/2008.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.