Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 15 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 15 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Den inre marknaden för el – Förordning (EU) 2019/943 – Artikel 18.1 – Direktiv (EU) 2019/944 – Artiklarna 9, 57.4, 57.5 och 59.1 a – Avgifter för tillträde till näten samt för användning och förstärkning av näten – Icke-relaterade kostnader för andra icke-relaterade politiska mål – Nationell lagstiftning som föreskriver att kostnader för allmännyttiga skyldigheter som de systemansvariga för distributionssystemen har ålagts ska beaktas i nättarifferna – Den nationella tillsynsmyndighetens oberoende när den utför sina uppgifter och utövar sina befogenheter – Tariffmetod för eldistribution som använder sig av en metod som grundas på utvecklingen av de historiska kostnaderna ”

I mål C‑199/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Hof van beroep te Brussel (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien) genom beslut av den 19 februari 2025, som inkom till domstolen den 11 mars 2025, i målet

Fluvius Halle-Vilvoorde, tidigare Sibelgas,

Fluvius Kempen, tidigare Intercommunale Vereniging voor de Energiedistributie in de Kempen en het Antwerpse (IVEKA),

Fluvius IMEWO, tidigare Intercommunale Maatschappij voor Energievoorziening in West- en Oost-Vlaanderen (IMEWO),

Fluvius West, tidigare Fluvius West och Intercommunale Maatschappij voor Gas en Elektriciteit van het Westen (GASELWEST),

Fluvius Zenne-Dijle, tidigare Iverlek och Provinciale Brabantse Energiemaatschappij (P.B.E.),

Fluvius Midden-Vlaanderen, tidigare Intercommunale Vereniging voor Energieleveringen in Midden-Vlaanderen (INTERGEM),

Fluvius Antwerpen,

Fluvius Limburg,

mot

Vlaamse Nutsregulator, tidigare Vlaamse Regulator van de Elektriciteits- en Gasmarkt (VREG),

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna R. Frendo, N. Jääskinen, M. Condinanzi (referent) och A. Kornezov,

generaladvokat: A. Rantos,

justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 februari 2026,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Fluvius Halle-Vilvoorde, tidigare Sibelgas, Fluvius Kempen, tidigare Intercommunale Vereniging voor de Energiedistributie in de Kempen en het Antwerpse (IVEKA), Fluvius IMEWO, tidigare Intercommunale Maatschappij voor Energievoorziening in West- en Oost-Vlaanderen (IMEWO), Fluvius West, tidigare Fluvius West och Intercommunale Maatschappij voor Gas en Elektriciteit van het Westen (GASELWEST), Fluvius Zenne-Dijle, tidigare Iverlek och Provinciale Brabantse Energiemaatschappij (P.B.E.), Fluvius Midden-Vlaanderen, tidigare Intercommunale Vereniging voor Energieleveringen in Midden-Vlaanderen (INTERGEM), Fluvius Antwerpen och Fluvius Limburg, genom T. Chellingsworth, P. Neven och L. Pellens, advocaten,

– Vlaamse Nutsregulator, tidigare Vlaamse Regulator van de Elektriciteits-en Gasmarkt (VREG), genom V. Verbelen och D. Verhoeven, advocaten,

– Belgiens regering, genom S. Baeyens, P. Cottin och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av C. Mathieu, S. Spiniello, F. Vandendriessche och P. Wytinck, advocaten,

– Finlands regering, genom M. Pere, i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom A. Baeckelmans, O. Beynet, T. Scharf och G. Wils, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 7 maj 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 18.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EUT L 158, 2019, s. 54).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan tio systemansvariga för eldistributionssystem i Flandern (Belgien) (nedan kallade klagandebolagen) och Vlaamse Nutsregulator, tidigare Vlaamse Regulator van de Elektriciteits- en Gasmarkt (den flamländska tillsynsmyndigheten för el och gas) (nedan kallad VREG) angående lagligheten av den sistnämnda myndighetens beslut BESL‑2024‑41 i vilket denna myndighet fastställde tariffmetoden för distribution av el och naturgas under regleringsperioden 2025–2028 (nedan kallat det omtvistade beslutet).

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning 2019/943

3 I artikel 1 i förordning 2019/943, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”Syftet med denna förordning är att

a) lägga grunden för ett effektivt uppnående av målen för energiunionen, och särskilt klimat- och energiramen för 2030, genom att med hjälp av marknadens signaler uppnå ökad effektivitet, en större andel förnybara energikällor, försörjningstrygghet, flexibilitet, hållbarhet, utfasning av fossila bränslen och ökad innovation,

b) fastställa grundläggande principer för välfungerande, integrerade elmarknader, som möjliggör icke-diskriminerande marknadstillträde för alla leverantörer av resurser och för elkunder, ger mer inflytande till konsumenterna, säkerställer konkurrenskraft på den globala marknaden, efterfrågeflexibilitet, energilagring och energieffektivitet, underlättar aggregering av decentraliserad produktion och förbrukning, och möjliggör marknadsintegrering såväl som sektoriell integrering och marknadsbaserad ersättning för el som produceras från förnybara källor,

…”

4 Artikel 18 i denna förordning har rubriken ”Avgifter för tillträde till näten, användning och förstärkning av näten”. Den har följande lydelse:

”1. De avgifter som tas ut av nätoperatörerna för tillträde till näten, inklusive avgifter för anslutning till näten, avgifter för användning av näten och, i tillämpliga fall, avgifter för därmed sammanhängande förstärkningar av näten, ska avspegla kostnaderna, vara transparenta, beakta behovet av nätsäkerhet och nätflexibilitet och spegla de faktiska kostnaderna, i den mån dessa kostnader motsvaras av effektiva och strukturellt jämförbara nätoperatörers kostnader, samt tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt. Avgifterna ska inte inbegripa icke-relaterade kostnader för andra icke-relaterade politiska mål.

… den metod som används för att fastställa nätavgifterna på ett neutralt sätt [ska] stödja generell systemeffektivitet på lång sikt genom prissignaler till kunderna och producenterna och framför allt tillämpas på ett sådant sätt att den inte leder till positiv eller negativ diskriminering mellan produktion som är ansluten på distributionsnivå och produktion som är ansluten på överföringsnivå. …

2. Tariffmetoderna ska avspegla de fasta kostnaderna för systemansvariga för överförings- och distributionssystem, och ska erbjuda tillräckliga incitament för systemansvariga för överförings- och distributionssystem på både kort och lång sikt, för att öka effektiviteten, inklusive energieffektiviteten, främja marknadsintegreringen och försörjningstryggheten och ge stöd till effektiva investeringar, stöd till relaterad forskningsverksamhet samt att underlätta innovation i kundernas intresse inom exempelvis digitalisering, flexibilitetstjänster och sammanlänkningar.

…

4. När avgifterna för nättillträde fastställs, ska följande beaktas:

…

b) Både faktiska utbetalningar och inbetalningar, och betalningar som förväntas för kommande perioder, som beräknas på grundval av tidigare perioder.

…

7. Distributionstariffer ska avspegla kostnaderna och beakta systemanvändarnas, inklusive aktiva kunders användning av distributionsnätet. Distributionstariffer får innehålla element för nätanslutningskapacitet och får differentieras på grundval av systemanvändarnas förbruknings- eller produktionsprofiler. …

8. Metoder för distributionstariffer ska ge incitament till systemansvariga för distributionssystem för den mest kostnadseffektiva driften och utvecklingen av sina nät, inbegripet genom upphandling av tjänster. För detta ändamål ska tillsynsmyndigheter betrakta relevanta kostnader som berättigade och inkludera dessa relevanta kostnader i distributionstariffer, och får införa prestationsmål för att ge de systemansvariga incitament till att öka effektiviteten i sina nät, …

…

10. Tillsynsmyndigheterna ska ta vederbörlig hänsyn till rapporten om bästa praxis när de fastställer eller godkänner överförings- eller distributionstariffer eller metoderna för dessa, i enlighet med artikel 59 i [Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125)].”

Direktiv 2019/944

5 Skälen 80, 87 och 90 i direktiv 2019/944 har följande lydelse:

”(80) För att den inre marknaden för el ska fungera korrekt behöver tillsynsmyndigheterna kunna fatta beslut i alla relevanta tillsynsfrågor, och de behöver också vara fullständigt oberoende av övriga offentliga eller privata intressen. …

…

(87) Detta direktiv fråntar inte medlemsstaterna möjligheten att fastställa och föra en egen nationell energipolitik. Detta innebär att det, beroende på medlemsstatens konstitutionella arrangemang, kan falla inom medlemsstatens behörighet att bestämma den politiska ram inom vilken tillsynsmyndigheterna ska verka, t.ex. när det gäller försörjningstrygghet. Allmänna energipolitiska riktlinjer som medlemsstaten utfärdar bör emellertid inte inkräkta på tillsynsmyndigheternas oberoende och självständighet.

…

(90) Detta direktiv bör läsas i förening med förordning [2019/943] som fastställer de grundläggande principerna för den nya marknadsmodellen för elmarknaden som kommer att möjliggöra bättre kompensation för flexibilitet, tillhandahålla lämpliga prissignaler och säkerställa utvecklingen av fungerande och integrerade kortfristiga marknader. Förordning [2019/943] fastställer också nya regler på olika områden, t.ex. om kapacitetsmekanismer och samarbete mellan systemansvariga för överföringssystem.”

6 Artikel 9 i samma direktiv har rubriken ”Skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster”. I punkterna 2 och 3 i denna artikel föreskrivs följande:

”2. Medlemsstaterna får med beaktande fullt ut av tillämpliga bestämmelser i EUF-fördraget, särskilt artikel 106, för att tillgodose det allmänna ekonomiska intresset ålägga företag som bedriver verksamhet inom elsektorn att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, vilka kan avse tillförlitlighet, inbegripet försörjningstrygghet, regelbundenhet, kvalitet och pris vad gäller leveranser, samt miljöskydd, inbegripet energieffektivitet, energi från förnybara energikällor och klimatskydd. Dessa skyldigheter ska vara klart definierade, transparenta, icke-diskriminerande och kontrollerbara samt garantera att elföretag i [Europeiska] unionen kan nå ut till nationella konsumenter på lika villkor. …

3. Om det tillhandahålls ekonomisk ersättning, annan form av ersättning och exklusiva rättigheter som en medlemsstat beviljar för uppfyllandet av åliggandena i punkt 2 i denna artikel eller för tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster enligt artikel 27, ska detta ske på ett icke-diskriminerande och transparent sätt.”

7 Artikel 57 i detta direktiv har rubriken ”Tillsynsmyndigheternas utnämning och oberoende”. I punkterna 4 och 5 i denna artikel föreskrivs följande:

”4. Medlemsstaterna ska garantera tillsynsmyndighetens oberoende och säkerställa att den utövar sina befogenheter på ett opartiskt och transparent sätt. I det syftet ska medlemsstaterna säkerställa att tillsynsmyndigheten, när den utför de uppgifter som den tilldelas genom detta direktiv och tillhörande lagstiftning,

a) är juridiskt åtskild från och funktionellt oberoende av andra offentliga och privata enheter,

b) säkerställer att dess personal och de personer som ansvarar för dess ledning

i) agerar oberoende av marknadsintressen, och

ii) inte söker eller tar emot direkta anvisningar från någon regering eller någon annan offentlig eller privat enhet när de utför sina tillsynsuppgifter. Det kravet inkräktar inte på ett i förekommande fall nära samarbete med andra berörda nationella myndigheter eller på de allmänna politiska riktlinjer som regeringen utfärdat och som inte avser tillsynsskyldigheter eller tillsynsbefogenheter enligt artikel 59.

5. För att bevara tillsynsmyndighetens oberoende ställning ska medlemsstaterna i synnerhet säkerställa

a) att tillsynsmyndigheten kan fatta självständiga beslut oberoende av något politiskt organ,

…”

8 Artikel 59 i samma direktiv har rubriken ”Tillsynsmyndighetens skyldigheter och befogenheter”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Tillsynsmyndigheten ska ha följande uppgifter:

a) Fastställa eller godkänna, enligt transparenta kriterier, överförings- eller distributionstariffer eller metoder för beräkning av dem, eller båda.

…”

9 Bilaga I till direktiv 2019/944 har rubriken ”Minimikrav för fakturering och faktureringsinformation”. I punkt 3 i denna bilaga föreskrivs följande:

”Det pris som kunden betalar är summan av tre huvudkomponenter: en energi- och leveranskomponent, en nätkomponent (överföring och distribution) och en komponent som omfattar skatter, avgifter och övriga pålagor.

I de fall där fakturan visar hur slutkundpriset är sammansatt ska de gemensamma definitionerna av prisets tre komponenter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1952 [av den 26 oktober 2016 om europeisk statistik om gas- och elpriser och om upphävande av direktiv 2008/92/EG (EUT L 311, 2016, s. 1)] användas i hela unionen.”

Förordning 2016/1952

10 I punkt 5 a i bilaga II till förordning 2016/1952 preciseras att slutförbrukarpriset för el per förbrukningsintervall är summan av tre huvudkomponenter, nämligen energi- och leveranskomponenten, nätkomponenten (överföring och distribution) och den komponent som innefattar skatter, avgifter och övriga pålagor. Det preciseras närmare att nätkomponenten ska innefatta slutförbrukarnas kostnader för överföring och distribution, överförings- och distributionsförluster, nätkostnader, kostnader för service efter försäljningen, kostnader för systemservice samt mätarhyra och mätkostnader. Den komponent som innefattar skatter, avgifter, och övriga pålagor definieras däremot som summan av de olika delkomponenter som räknas upp i punkt 5 a, däribland skatter, avgifter och övriga pålagor kopplade till främjande av förnybara energikällor, energieffektivisering och kraftvärmeproduktion.

Belgisk rätt

11 I artikel 4.1.30 punkt 1 i Decreet van 8 mei 2009 houdende algemene bepalingen betreffende het energiebeleid (Energiedecreet) (dekret av den 8 maj 2009 med allmänna energipolitiska bestämmelser (energidekret)) ( Belgisch Staatsblad, den 7 juli 2009, s. 46145), som antagits av Vlaams Gewest (Regionen Flandern), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallat energidekretet) föreskrivs följande:

”[VREG] ska fastställa en tariffmetod och utöva sina befogenheter på tariffområdet för att främja en stabil och förutsebar reglering som bidrar till att den liberaliserade marknaden fungerar väl och som ger de systemansvariga för distributionssystem möjlighet att göra nödvändiga investeringar i sina distributionsnät.”

12 I artikel 4.1.32 punkt 1 i samma dekret stadgas följande:

”[VREG] ska fastställa tariffmetoden med beaktande av följande riktlinjer:

…

5° Nätavgifterna ska avspegla de faktiska kostnaderna, förutsatt att dessa motsvarar kostnaderna för en effektiv jämförbar enhet eller verksamhet.

…

10° Kostnader för fullgörande av allmännyttiga skyldigheter, ålagda genom eller i kraft av dekretet, som inte finansieras med skatter, avgifter, subventioner eller bidrag ska beaktas i nätavgifterna på ett öppet och icke-diskriminerande sätt, efter att ha kontrollerats av [VREG].

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

13 Klagandebolagen har av VREG utsetts att förvalta näten för distribution av el och naturgas i vissa angivna områden i Flandern (Belgien).

14 Driften av dessa nät ger upphov till kostnader för klagandebolagen som dessa inom vissa gränser och på vissa villkor kan få täckning för genom tariffer för distribution av el och naturgas (nedan kallade nättariffer). Eftersom klagandebolagen enligt lag har monopol, reglerar tillsynsmyndigheten dessa tariffer genom att fastställa den tariffmetod som ska tillämpas. Genom den metoden, som i allmänhet fastställs för en fyraårsperiod, bestäms den intäktsnivå som klagandebolagen har rätt att uppbära genom nättarifferna för att täcka sina driftskostnader.

15 Den tillåtna intäktsnivån täcker två kategorier av kostnader. För det första innefattar den en komponent avseende exogena kostnader, det vill säga kostnader som klagandebolagen inte kan påverka och som inte kan minskas genom en effektivare drift. Dessa kostnader övervältras i sin helhet på användarna av distributionssystemen genom nättarifferna.

16 För det andra innefattar nämnda kostnadsnivå en annan komponent som avser de endogena kostnaderna, det vill säga skäliga och nödvändiga kostnader för förvaltning av näten och hantering av information, vilka klagandebolagen kan påverka, såsom avskrivningskostnader, driftskostnader och kostnader för investerat kapital.

17 Den 21 juni 2024 antog VREG med stöd av energidekretet det omtvistade beslutet, i vilket den tariffmetod som skulle tillämpas på distribution av el och naturgas under perioden 2025–2028 fastställdes. Denna metod innehåller formler som syftar till att fastställa den tillåtna intäktsnivån, som täcker klagandebolagens skäliga och effektiva endogena kostnader, vilka motsvarar de maximala endogena kostnader som dessa bolag får övervältra på användarna av distributionsnäten.

18 I detta syfte tas i metoden hänsyn till hur klagandebolagens kostnader har utvecklats. Närmare bestämt beaktar VREG, för det första, utvecklingen av de endogena kostnaderna inom sektorn som helhet, alltså de sammantagna endogena kostnaderna för samtliga systemansvariga för distributionssystem i Flandern avseende en viss reglerad verksamhet under den föregående tariffperioden, i det aktuella fallet perioden 2019–2023. För det andra föreskrivs att grundkomponenten i den tillåtna intäktsnivån, avseende endogena kostnader, ändras årligen beroende på inflationen under hela perioden 2025–2028. Denna komponent är följaktligen föremål för en korrigering i efterhand på grundval av den faktiskt konstaterade inflationen. För det tredje har VREG även infört en faktor som är avsedd att skapa incitament till ökad effektivitet, som kallas ” frontier shift ”. Denna faktor speglar den produktivitetsökning som skett hos de företag som har lyckats bäst tack vare användning av bästa praxis och tekniska framsteg. Enligt denna myndighet är denna faktor nödvändig för att kompensera för avsaknaden av en effektiv konkurrens mellan klagandebolagen. För det fjärde och sista beaktas ytterligare fem endogena faktorer utöver denna grundkomponent i den tillåtna intäktsnivån avseende endogena kostnader, vilka dock inte är relevanta med avseende på förevarande begäran om förhandsavgörande.

19 Den 19 juli 2024 överklagade klagandebolagen det omtvistade beslutet till Hof van beroep te Brussel (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att beslutet skulle ogiltigförklaras. De har bland annat gjort gällande att tariffmetoden för perioden 2025–2028 strider mot artiklarna 4.1.30 och 4.1.32 i energidekretet, direktiv 2019/944, principen att tarifferna ska avspegla kostnaderna, vilken föreskrivs i artikel 18 i förordning 2019/943, och flera olika principer avseende god förvaltning.

20 VREG har i målet vid den hänskjutande domstolen för sin del medgett, i sina svar på den domstolens frågor, att tariffmetoden för perioden 2025–2028 skulle kunna strida mot artikel 18.1 första stycket andra meningen i förordning 2019/943 i så måtto att tarifferna i enlighet med artikel 4.1.32 punkt 1 led 10 i energidekretet inbegriper icke-relaterade kostnader för andra icke-relaterade politiska mål.

21 VREG har bland annat gjort gällande att den flamländska lagstiftningen ålägger klagandebolagen olika allmännyttiga skyldigheter, varav vissa är av ekonomisk karaktär, såsom de allmännyttiga skyldigheter som är kopplade till främjandet av en rationell energianvändning och förnybara energikällor samt inköp av gröna certifikat och kraftvärmecertifikat. I gengäld erhåller klagandebolagen ersättningsbelopp som delvis finansieras med medel från Energiefonds (Energifonden) och från Regionen Flanderns budget för allmänna utgifter. Efter det att dessa ersättningsbelopp avräknats övervältras de återstående kostnader som har samband med de allmännyttiga skyldigheterna på nättarifferna för el. Enligt VREG har de flesta av dessa allmännyttiga skyldigheter sociala mål och miljömål och är således inte knutna till förvaltningen av distributionssystemen.

22 Mot denna bakgrund undrar den hänskjutande domstolen för det första huruvida energidekretet är förenligt med artikel 18.1 första stycket andra meningen i förordning 2019/943, där det stadgas att nättarifferna inte får inbegripa ”icke-relaterade kostnader för andra icke-relaterade politiska mål”. Den hänskjutande domstolen anser att uttrycket ”andra icke-relaterade politiska mål” avser syften som inte har något samband med utvecklingen och driften av själva näten. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang uppgett att främjandet av användningen av förnybara energikällor, bland annat genom skyldigheten att köpa gröna certifikat och kraftvärmecertifikat, förefaller eftersträva energipolitiska mål som skiljer sig från de mål som avser utveckling eller effektiv drift av distributionssystemen. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida det är förenligt med artikel 18.1 första stycket andra meningen i förordning 2019/943 att på nättarifferna övervältra en del av kostnaderna för de allmännyttiga skyldigheterna, vilka inte finansieras på något annat sätt, trots att dessa kostnader inte har något samband med förvaltningen av näten.

23 För det andra hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida en tariffmetod som grundar sig på klagandebolagens historiska kostnader, utan att det förefaller göras någon kontroll av kostnadseffektiviteten, är förenlig med artikel 18.1 första stycket första meningen i förordning 2019/943. Enligt denna bestämmelse krävs det att de kostnader som övervältras på nätanvändarna motsvarar kostnaderna för en effektiv och strukturellt jämförbar systemansvarig för distributionssystem, vilket enligt den hänskjutande domstolen innebär att de nättariffer som klagandebolagen tar ut inte får överstiga den nivå som skulle tillämpas på en konkurrensutsatt marknad. I detta sammanhang undrar den hänskjutande domstolen, som medgett att det förvisso kan vara relevant att använda historiska uppgifter, huruvida en tariffreglering som uteslutande grundar sig på täckande av sådana kostnader och som inte innefattar någon bedömning av kostnadseffektiviteten verkligen är förenlig med det mål som eftersträvas med förordning 2019/943 och mer allmänt med syftet med varje reglering av en monopolmarknad, nämligen att förhindra att högre priser tas ut än de som skulle begäras om det rådde konkurrens.

24 För det tredje och slutligen vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det är möjligt att tillfälligt låta verkningarna av den tariffmetod som antagits genom det omtvistade beslutet bestå, om denna metod skulle anses strida mot unionsrätten. Nämnda domstol anser att det, i överensstämmelse med EU-domstolens praxis, förefaller föreligga tvingande rättssäkerhetshänsyn som gör det berättigat att tillfälligt låta artikel 4.1.32 punkt 1 led 10 i energidekretet och/eller det omtvistade beslutet behålla sin verkan, för den händelse att beslutet anses strida mot unionsrätten. Den hänskjutande domstolen har på denna punkt påpekat att en ogiltigförklaring utan begränsning i tiden skulle kunna äventyra rättssäkerheten.

25 Mot denna bakgrund beslutade Hof van beroep te Brussel (Appellationsdomstolen i Bryssel) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 18.1 första stycket andra meningen i [förordning 2019/943] tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som artikel 4.1.32 punkt 1 led 10 i [energidekretet], där det fastställs att kostnader för fullgörande av [allmännyttiga skyldigheter], ålagda genom eller i kraft av det dekretet, som inte finansieras med skatter, avgifter, subventioner eller bidrag ska beaktas i tarifferna?

2) Ska artikel 18.1 första stycket första meningen i [förordning 2019/943] tolkas så, att den utgör hinder för att en tillsynsmyndighet fastställer en tariffmetod för eldistribution, som såvitt avser en väsentlig del av kostnaderna för [systemansvariga för distributionssystem] som omfattas av intäktsreglering använder en metod som grundar sig på den historiska kostnadsutvecklingen (varvid intäkterna fastställs med beaktande av tidigare kostnader), eller ska tillämpningen av denna metod underbyggas av en kontroll av nivån på de historiska kostnaderna i förhållande till deras effektivitet?

3) Om [den hänskjutande domstolen], på grundval av svaren på de föregående tolkningsfrågorna, skulle komma fram till att VREG åsidosätter en eller flera av de skyldigheter som följer av de i dessa frågor nämnda bestämmelserna, skulle den då tillfälligt kunna bibehålla verkningarna härav för att undvika rättsosäkerhet?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

26 Det ska inledningsvis erinras om att det följer av fast praxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva beakta unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (se dom av den 20 mars 1986, Tissier , 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) , C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

27 Den omständigheten att den hänskjutande domstolen i sina frågor formellt sett har hänvisat till vissa bestämmelser i unionsrätten utgör nämligen inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, genom att utifrån samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se dom av den 29 november 1978, Redmond , 83/78, EU:C:1978:214, punkt 26, och dom av den 22 januari 2026, Secab , C‑423/23, EU:C:2026:32, punkt 29).

28 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 18.1 första stycket andra meningen i förordning 2019/943, i den mån den förbjuder att icke-relaterade kostnader för andra icke-relaterade politiska mål beaktas i nätavgifterna, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att kostnader för fullgörande av allmännyttiga skyldigheter, som genom denna lagstiftning ålagts systemansvariga för distributionssystem, ska beaktas i nättarifferna, när dessa kostnader inte finansieras genom några skatter, avgifter, subventioner eller bidrag.

29 Den hänskjutande domstolen vill på detta sätt få klarhet i huruvida det är förenligt med artikel 18.1 första stycket andra meningen i förordning 2019/943 att i nättarifferna, genom en nationell bestämmelse, inkludera kostnaderna för de allmännyttiga skyldigheterna, trots att dessa skyldigheter vid första anblicken inte har något direkt samband med förvaltningen av nätet, utan snarare omfattas av andra offentliga politiska mål, det vill säga energipolitiska mål som skiljer sig från de mål som avser utveckling eller effektiv drift av distributionssystemen.

30 För att kunna ge ett användbart svar på den första frågan är det emellertid nödvändigt att även beakta bestämmelserna i direktiv 2019/944, särskilt artiklarna 9, 57.4, 57.5 och 59.1 a samt punkt 3 i bilaga I till direktivet. Dessa bestämmelser rör de allmännyttiga skyldigheterna, de nationella tillsynsmyndigheternas oberoende, deras uppgifter och befogenheter respektive minimikraven för fakturering och faktureringsinformation.

31 Den hänskjutande domstolen ska därför anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 18.1 första stycket andra meningen i förordning 2019/943, jämförd med artiklarna 9, 57.4, 57.5 och 59.1 a i direktiv 2019/944 samt punkt 3 i bilaga I till detta direktiv, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att kostnader för fullgörandet av allmännyttiga skyldigheter som genom denna lagstiftning ålagts systemansvariga för distributionssystem ska beaktas i nättarifferna, när dessa kostnader inte finansieras genom några skatter, avgifter, subventioner eller bidrag.

32 Enligt fast rättspraxis ska man vid tolkningen av en unionsbestämmelse beakta lydelsen, sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck , 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli , C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 91).

33 Vad inledningsvis gäller lydelsen av artikel 18.1 första stycket i förordning 2019/943 konstaterar domstolen att det i den bestämmelsen anges att de avgifter som tas ut av nätoperatörerna för tillträde till näten, inklusive avgifter för anslutning till näten, avgifter för användning av näten och, i tillämpliga fall, avgifter för därmed sammanhängande förstärkningar av näten, ska avspegla kostnaderna, vara transparenta, beakta behovet av nätsäkerhet och nätflexibilitet och spegla de faktiska kostnaderna, i den mån dessa kostnader motsvaras av effektiva och strukturellt jämförbara nätoperatörers kostnader, samt tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt. I denna bestämmelse föreskrivs dessutom att dessa avgifter inte får omfatta icke-relaterade kostnader för andra icke-relaterade politiska mål.

34 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 45 i sitt förslag till avgörande framgår det av ordalydelsen i denna bestämmelse att unionslagstiftaren har haft för avsikt att reglera avgifterna för tillträde till näten genom att ställa krav på att de därtill hänförliga kostnaderna ska ha samband med driften av näten, men varken ordalydelsen i denna bestämmelse eller ordalydelsen i andra bestämmelser i förordning 2019/943 gör det möjligt att på ett entydigt sätt definiera begreppen ”avgifter för tillträde till näten”, ”icke-relaterade kostnader” och ”andra icke-relaterade politiska mål”.

35 Vad därefter gäller det sammanhang i vilket artikel 18.1 första stycket i förordning 2019/943 ingår, ska det först påpekas att enligt artikel 18.1 andra stycket i denna förordning ska den metod som används för att fastställa avgifter för tillträde till näten på ett neutralt sätt stödja generell systemeffektivitet på lång sikt genom prissignaler till kunderna och producenterna och framför allt tillämpas på ett sådant sätt att den inte leder till positiv eller negativ diskriminering mellan produktion som är ansluten på distributionsnivå och produktion som är ansluten på överföringsnivå.

36 Vidare föreskrivs i punkt 2 i nämnda artikel 18 att tariffmetoderna ska avspegla de fasta kostnaderna för systemansvariga för överförings- och distributionssystem, och ska erbjuda incitament för sådana systemansvariga på både kort och lång sikt, för att öka effektiviteten, inklusive energieffektiviteten, främja marknadsintegreringen och försörjningstryggheten och ge stöd till effektiva investeringar, stöd till relaterad forskningsverksamhet samt att underlätta innovation i kundernas intresse inom exempelvis digitalisering, flexibilitetstjänster och sammanlänkningar.

37 I punkterna 7 och 8 i artikel 18 i förordning 2019/943 regleras slutligen mer specifikt distributionstariffer och tariffmetoder för distribution. I dessa bestämmelser föreskrivs bland annat att dessa tariffer ska spegla kostnaderna, med beaktande av nätanvändarnas, inbegripet de aktiva kundernas, användning av distributionssystemet och att tariffmetoderna ska ge incitament till de systemansvariga för distributionssystemen för den mest kostnadseffektiva driften och utvecklingen av sina nät och kan införa prestationsmål för att ge dem incitament att öka effektiviteten i sina nät.

38 I dessa bestämmelser föreskrivs således inte att dessa tariffer och metoder kan inbegripa kostnader för fullgörandet av allmännyttiga skyldigheter.

39 För att fastställa tillämpningsområdet för artikel 18.1 första stycket i förordning 2019/943 är det lämpligt att sätta denna bestämmelse i det större normativa sammanhang som den ingår i och att härvid beakta bestämmelserna i direktiv 2019/944. Det sistnämnda direktivet ska, såsom framgår av skäl 90 i detsamma, läsas i förening med förordning 2019/943, vilket bekräftas av den uttryckliga hänvisningen till detta direktiv i artikel 18.7 i förordning 2019/943.

40 I synnerhet ska, i enlighet med övervägandena i punkterna 30 och 31 ovan, artiklarna 9, 57.4, 57.5 och 59.1 a i direktivet samt punkt 3 i bilaga I till detsamma beaktas.

41 Vad gäller de allmännyttiga skyldigheterna ger artikel 9 i direktiv 2019/944 medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning såväl vid fastställandet av vilken typ av allmännyttiga skyldigheter som de önskar ålägga systemansvariga för distributionssystem som vid fastställandet av hur dessa skyldigheter ska finansieras. I artikel 9.2 i direktivet föreskrivs närmare att medlemsstaterna, samtidigt som de fullt ut ska beakta tillämpliga bestämmelser i EUF-fördraget, särskilt artikel 106, får ålägga elföretag sådana skyldigheter för att tillgodose det allmänna ekonomiska intresset. Dessa skyldigheter kan avse tillförlitlighet, inbegripet försörjningstrygghet, regelbundenhet, kvalitet och pris vad gäller leveranser, samt miljöskydd, inbegripet energieffektivitet, energi från förnybara energikällor och klimatskydd. I artikel 9.3 i det nämnda direktivet ges medlemsstaterna dessutom möjlighet att på ett icke-diskriminerande och transparent sätt bevilja dessa företag ekonomisk ersättning, annan form av ersättning eller exklusiva rättigheter som motprestation för fullgörandet av de allmännyttiga skyldigheter som företagen ålagts.

42 Det ska vidare påpekas att det i punkt 3 i bilaga I till direktiv 2019/944, som preciserar minimikraven för fakturering och faktureringsinformation, föreskrivs att det pris som slutkunden betalar ska motsvara summan av tre huvudkomponenter: en energi- och leveranskomponent, en nätkomponent (överföring och distribution) och en komponent som omfattar skatter, avgifter och övriga pålagor. I nämnda punkt 3 erinras även om att de relevanta definitionerna av dessa komponenter återfinns i förordning 2016/1952. I bilaga II till denna förordning anges uttryckligen att den tredje komponenten, avseende skatter, avgifter och övriga pålagor kan innefatta bland annat pålagor kopplade till främjande av förnybara energikällor.

43 Härav följer att de ”avgifter” som avses i artikel 18.1 i förordning 2019/943 endast utgör en av de tre huvudkomponenterna i det pris som faktureras slutkunden, nämligen den som avser avgifter avseende ”nätet” (nedan kallade nätavgifter).

44 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 55 och 56 i sitt förslag till avgörande avser denna bestämmelse endast de kostnader som den systemansvarige för distributionssystemet faktiskt har haft och som har ett direkt samband med användningen, anslutningen eller förstärkningen av nätet, vilket innebär att tillämpningsområdet för nämnda bestämmelse inte kan utsträckas till att omfatta tariffkomponenter som helt saknar samband med den faktiska användningen av nätet.

45 Under dessa omständigheter kan kostnader för de allmännyttiga skyldigheterna vilka faktureras av systemansvariga för distributionssystem inte anses omfattas av begreppet nätavgifter, i den mening som avses i artikel 18.1 i förordning 2019/943. Eftersom de i princip utgör en del av den tredje komponenten i det pris som faktureras slutkunden, vilken avses i punkt 3 i bilaga I till direktiv 2019/944 och rör ”skatter, avgifter och övriga pålagor”, omfattas de således inte av tillämpningsområdet för nämnda artikel 18.

46 Artikel 9 i direktiv 2019/944 utgör för övrigt i princip inte hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att systemansvariga för distributionssystem har möjlighet att på sina slutkunder övervältra kostnaderna för fullgörandet av allmännyttiga skyldigheter som den berörda medlemsstaten ålagt dem, under förutsättning att parametrarna och formerna för denna finansiering uppfyller de villkor som anges i artikel 9.3 i detta direktiv, det vill säga i synnerhet att de är förenliga med icke-diskrimineringsprincipen och uppfyller kravet på transparens (se, analogt, dom av den 30 april 2020, Оvergas Mrezhi och Balgarska gazova asotsiatsia , C‑5/19, EU:C:2020:343, punkt 88).

47 Vad gäller tillsynsmyndigheternas oberoende ställning och deras uppgifter och befogenheter, konstaterar domstolen att det i artikel 57.4 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska garantera tillsynsmyndighetens oberoende och i det syftet säkerställa att tillsynsmyndigheten, när den utför de uppgifter som den tilldelas genom detta direktiv och tillhörande lagstiftning, är juridiskt åtskild från och funktionellt oberoende av andra offentliga och privata enheter och att nämnda myndighet säkerställer att dess personal och de personer som ansvarar för dess ledning agerar oberoende av marknadsintressen, och inte söker eller tar emot direkta anvisningar från någon regering eller någon annan offentlig eller privat enhet när de utför dessa tillsynsuppgifter. Enligt artikel 57.4 b ii) i det nämnda direktivet inkräktar emellertid det sistnämnda kravet inte på ett i förekommande fall nära samarbete med andra berörda nationella myndigheter eller på de allmänna politiska riktlinjer som regeringen i den medlemsstat som utsett myndigheten i fråga har utfärdat och som inte avser tillsynsskyldigheter eller tillsynsbefogenheter enligt artikel 59 i samma direktiv, vilka enligt punkt 1 a i sistnämnda artikel inbegriper att fastställa eller godkänna överförings- eller distributionstariffer eller metoder för beräkning av dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2025, Alajärven Sähkö m.fl. , C‑48/23, EU:C:2025:144, punkt 30).

48 I artikel 57.5 första stycket a i det nämnda direktivet föreskrivs att medlemsstaterna, för att bevara tillsynsmyndighetens oberoende ställning, i synnerhet ska säkerställa att tillsynsmyndigheten kan fatta självständiga beslut oberoende av alla politiska organ (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2025, Alajärven Sähkö m.fl. , C‑48/23, EU:C:2025:144, punkt 31).

49 Bestämmelserna i artikel 57 i direktiv 2019/944 återspeglar i huvudsak innehållet i skälen 80 och 87 i direktivet, enligt vilka det, för att den inre marknaden för el ska fungera korrekt, är nödvändigt dels att tillsynsmyndigheterna kan fatta beslut i alla relevanta tillsynsfrågor och är fullständigt oberoende av övriga offentliga eller privata intressen, dels att direktivet inte fråntar medlemsstaterna möjligheten att fastställa och offentliggöra en egen nationell energipolitik (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2025, Alajärven Sähkö m.fl. , C‑48/23, EU:C:2025:144, punkt 32).

50 Såsom framgår av skäl 87 i direktiv 2019/944 och såsom föreskrivs i artikel 194.2 andra stycket FEUF har medlemsstaterna särskilt rätt att bestämma villkoren för utnyttjandet av sina energiresurser. Detta direktiv fråntar således inte medlemsstaterna möjligheten att fastställa och offentliggöra en egen nationell energipolitik eller att fastställa ramen för tillsynsmyndigheternas åtgärder, bland annat vad gäller försörjningstrygghet. Det står följaktligen medlemsstaterna fritt att anta sina egna bestämmelser avseende den nationella elmarknaden, utom vad gäller de uppgifter och befogenheter för tillsynsmyndigheterna som föreskrivs i nämnda direktiv (dom av den 6 mars 2025, Alajärven Sähkö m.fl. , C‑48/23, EU:C:2025:144, punkt 39).

51 Av detta följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 63 i sitt förslag till avgörande, att en av förutsättningarna för att den inre marknaden för el ska kunna fungera väl är att de nationella tillsynsmyndigheterna kan fatta beslut i alla relevanta tillsynsfrågor som omfattas av deras befogenhet och är oberoende, medan en annan förutsättning är att direktiv 2019/944 inte fråntar medlemsstaterna möjligheten att fastställa och offentliggöra en egen nationell energipolitik eller att fastställa den ram inom vilken dessa myndigheter ska utföra sina uppgifter.

52 Av det ovan anförda följer att även om fastställandet av nätavgifter omfattas av de nationella tillsynsmyndigheternas befogenhet enligt artikel 59.1 a i direktiv 2019/944, kan detta inte vara fallet med skatter, avgifter eller andra pålagor som inte har något samband med tillträdet till eller användningen av nätet och som följaktligen inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 18.1 i förordning 2019/943, även om de påverkar eldistributionspriset för slutkunden.

53 Detta gäller bland annat kostnaderna för fullgörande av de allmännyttiga skyldigheterna i fråga om stöd till förnybara energikällor samt det sätt på vilket dessa kostnader ska täckas. Valet av det sätt på vilket en medlemsstat önskar stödja utvecklingen av förnybara energikällor inom sitt territorium, oavsett om det rör sig om direkta subventioner, skattemekanismer eller, som i förevarande fall, en åtgärd som består i att övervältra kostnaderna på slutkonsumenterna, utgör nämligen ett energipolitiskt val som inte omfattas av de nationella tillsynsmyndigheternas befogenhet. Det finns i princip inte någon bestämmelse i unionsrätten som hindrar att medlemsstaterna bemyndigar den behöriga nationella myndigheten att reglera de tariffer som har samband med de allmännyttiga skyldigheterna. Det framgår inte heller att ett sådant bemyndigande för tillsynsmyndigheten som det som är aktuellt i det nationella målet, det vill säga ett bemyndigande att bestämma hur dessa kostnader ska beaktas, skulle kunna påverka dessa myndigheters oberoende och fullgörande av sina uppgifter.

54 Det ska slutligen påpekas att de mål som eftersträvas med förordning 2019/943, såsom de anges i artikel 1 i förordningen, och särskilt det effektiva uppnåendet av energiunionens mål, och fastställandet av grundläggande principer för välfungerande, integrerade elmarknader, som möjliggör icke-diskriminerande marknadstillträde för alla leverantörer av resurser och för elkunder, ger mer inflytande till konsumenterna, säkerställer konkurrenskraft på den globala marknaden, efterfrågeflexibilitet, energilagring och energieffektivitet, inte kan påverka den tolkning som gjorts i punkterna 43–46 samt i punkterna 52 och 53 ovan.

55 I förevarande fall föreskrivs i artikel 4.1.32 punkt 1 led 10 i energidekretet att kostnader för genomförandet av budgeten för allmännyttiga skyldigheter som ålagts systemansvariga för distributionssystem genom detta dekret och som inte finansieras genom skatter, avgifter, subventioner eller bidrag, ska beaktas på ett transparent och icke-diskriminerande sätt i tarifferna, efter att ha kontrollerats av VREG, och följaktligen övervältras på nätanvändarna.

56 Den hänskjutande domstolen har närmare upplyst att de allmännyttiga skyldigheter som har en ekonomisk karaktär och som den flamländska lagstiftaren ålagt klagandebolagen finansieras med medel som tillhandahålls av Energifonden och genom ersättningsbelopp från regionens budget för allmänna utgifter. Nettokostnaderna för dessa allmännyttiga skyldigheter, särskilt de som avser främjandet av en rationell energianvändning, användningen av förnybara energikällor samt inköp av gröna certifikat och kraftvärmecertifikat, övervältras på nättarifferna.

57 Det framgår emellertid av handlingarna i målet att kostnaderna för de allmännyttiga skyldigheterna inte har inkluderats i den kategori som motsvarar den tredje komponenten i tarifferna, som föreskrivs i punkt 3 i bilaga I till direktiv 2019/944, utan i den kategori som avser nätavgifter, vilken motsvarar den andra tariffkomponent som föreskrivs i denna bestämmelse, vilken i princip endast ska innefatta nätkostnader.

58 Enbart den omständigheten att kostnaderna för de allmännyttiga skyldigheterna i bokföringsmässigt hänseende har hänförts till nätavgifterna räcker emellertid inte i sig för att visa att en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet är oförenlig med artikel 18 i förordning 2019/943.

59 Det ska i detta sammanhang erinras om att artikel 18 i förordning 2019/943 och bestämmelserna i direktiv 2019/944 syftar till att säkerställa att de kostnader som täcks av nätavgifter förblir objektivt identifierbara, att de beräknas enligt transparenta metoder och att de inte används för att indirekt finansiera politik som avser annat än förvaltningen av distributionssystemet.

60 Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra konstaterar domstolen att om kostnaderna för de allmännyttiga skyldigheterna, även om de formellt täcks av nätavgifter, ändå är klart avskilda från metoden för att beräkna och fastställa dessa avgifter eller nättariffer, och således utgör en egen tariff som i själva verket läggs till de på detta sätt fastställda avgifterna, kan en sådan situation inte i sig strida mot de krav som följer av artikel 18 i förordning 2019/943 och särskilt inte mot det transparenskrav som föreskrivs däri.

61 Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera att det sätt på vilket klagandebolagen integrerar kostnaderna för de ekonomiska allmännyttiga skyldigheterna i nätavgifterna eller nättarifferna, oavsett hur de betecknas formellt, inte påverkar metoden för att beräkna dessa avgifter, vilka regleras i artikel 18 i förordning 2019/943, och därför inte omfattas av VREG:s befogenheter och uppgifter, och huruvida de uppfyller detta transparenskrav.

62 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 18.1 första stycket andra meningen i förordning 2019/943, jämförd med artiklarna 9, 57.4, 57.5 och 59.1 a i direktiv 2019/944 samt punkt 3 i bilaga I till detta direktiv, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att kostnader för fullgörandet av allmännyttiga skyldigheter som genom denna lagstiftning ålagts systemansvariga för distributionssystem ska beaktas i nättarifferna, när dessa kostnader inte finansieras på annat sätt, under förutsättning att dessa kostnader inte integreras i metoden för att beräkna och fastställa de avgifter som omfattas av den nationella tillsynsmyndighetens befogenhet och att de tydligt åtskiljs från dessa avgifter.

Den andra frågan

63 Den andra frågan rör huruvida en tariffmetod för eldistribution som grundar sig på utvecklingen av de historiska kostnaderna för systemansvariga för distributionssystem är förenlig med unionsrätten. Det ska härvid påpekas att det enligt artikel 18.1 första stycket första meningen i förordning 2019/943, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, krävs att nätavgifterna speglar de kostnader som bärs av de systemansvariga för distributionssystemen, i den mån dessa kostnader motsvarar en effektiv och strukturellt jämförbar nätoperatörs kostnader. I enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 26 och 27 ovan bör, för att kunna ge ett användbart svar på denna fråga, även artikel 18.2, 18.7 och 18.8, i vilka det preciseras vilka krav som tariffer och tariffmetoder ska uppfylla, beaktas.

64 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 18.1 i förordning 2019/943, jämförd med punkterna 2, 7 och 8 i samma artikel, ska tolkas så, att den utgör hinder för att en tillsynsmyndighet i en medlemsstat antar en tariffmetod för eldistribution som grundar sig på utvecklingen av historiska kostnader och således fastställer intäkterna för de systemansvariga för distributionssystemen på grundval av deras kostnader under de fem senaste räkenskapsår om vilka det finns uppgifter tillgängliga, om tillämpningen av denna metod inte är förenad med en kontroll av nivån på dessa kostnader som gör det möjligt att säkerställa att de motsvarar de kostnader som en effektiv och strukturellt jämförbar systemansvarig har.

65 Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 33–37 ovan konstaterar domstolen att artikel 18 i förordning 2019/943 inte föreskriver någon särskild tariffmetod för eldistribution, utan fastställer de krav som en sådan metod ska uppfylla.

66 Av detta följer att i avsaknad av närmare bestämmelser i förordning 2019/943 om den tariffmetod som syftar till att ge systemansvariga för distributionssystem incitament att öka effektiviteten, ankommer det, i enlighet med artikel 18.10 i denna förordning och artikel 59.1 a i direktiv 2019/944, på tillsynsmyndigheten i medlemsstaten att fastställa en lämplig tariffmetod för eldistribution.

67 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 74 i sitt förslag till avgörande måste i detta sammanhang tillsynsmyndigheten, med hänsyn till den komplexa och tekniska karaktären av dess uppgifter, ha ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa tariffmetoden för eldistribution. Detta utrymme begränsas emellertid av skyldigheten att iaktta samtliga krav som föreskrivs i artikel 18 i förordning 2019/943 samt lagstiftningen om den nationella elmarknaden och de särskilda förhållandena på denna marknad. En sådan myndighet kan således inte vara tvungen att anta en viss metod, utan måste kunna anpassa metoden för fastställande och beräkning av tarifferna på grundval av olika parametrar (se, analogt, dom av den 23 oktober 2025, Gaso och Conexus Baltic Grid , C‑87/24, EU:C:2025:826, punkt 86).

68 Den omständigheten att den metod som en medlemsstats tillsynsmyndighet har valt grundar sig på historiska uppgifter, vilka används som utgångspunkt vid uppskattningen av de framtida kostnaderna för en systemansvarig för distributionssystem, innebär inte i sig att metoden är oförenlig med artikel 18 i förordning 2019/943.

69 Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att göra en helhetsbedömning av den tariffmetod som fastställts i det omtvistade beslutet för att kontrollera huruvida den uppfyller de krav som följer av artikel 18 i förordning 2019/943.

70 Det framgår i förevarande fall av beslutet om hänskjutande att nämnda metod bygger på en intäktsregleringsmodell, eftersom den gör det möjligt att fastställa den intäktsnivå som klagandebolagen har rätt att uppbära från användarna av distributionssystemen genom nättariffer, för att täcka driftskostnaderna. Nämnda metod omfattar dessutom justeringsfaktorer som syftar till att främja en ökning av den allmänna effektiviteten, inbegripet systemets energieffektivitet, och innebär även en mekanism för kontroll av de kostnader som klagandebolagen ådrar sig och som övervältras på nättarifferna.

71 För att fastställa grundkomponenten i den tillåtna intäktsnivån, som ska täcka de endogena kostnaderna, tar VREG för det första hänsyn till utvecklingen av de endogena kostnaderna inom sektorn som helhet, vilka konstaterats under den föregående tariffperioden, det vill säga perioden 2019–2023. För det andra föreskriver VREG att denna komponent under hela perioden 2025–2028 ska ändras årligen beroende på inflationen, genom en korrigering i efterhand grundad på den faktiskt konstaterade inflationen. För det tredje tillämpar VREG en faktor som är avsedd att skapa incitament till ökad effektivitet. Denna faktor, som kallas ” frontier shift ”, speglar den produktivitetsökning som skett hos de effektivaste företagen tack vare användning av bästa praxis och tekniska framsteg. För det fjärde och sista beaktas ytterligare fem endogena faktorer utöver denna grundkomponent i den tillåtna intäktsnivån, för att täcka endogena kostnader, vilka såsom angetts i punkt 18 ovan inte är relevanta med avseende på förevarande begäran om förhandsavgörande.

72 Det framgår under dessa omständigheter, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att denna tariffmetod innebär att VREG ska kontrollera att de kostnader som de systemansvariga för distributionssystemen har redovisat är skäliga, för att säkerställa att de motsvarar de kostnader som en effektiv och strukturellt jämförbar systemansvarig för distributionssystem har.

73 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den andra frågan besvaras enligt följande. Punkt 1 i artikel 18 i förordning 2019/943, jämförd med punkterna 2, 7 och 8 i denna artikel, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en tillsynsmyndighet i en medlemsstat antar en tariffmetod för eldistribution som grundar sig på utvecklingen av historiska kostnader och därmed fastställer intäkterna för de systemansvariga för distributionssystemen med beaktande av deras kostnader under de fem senaste räkenskapsår om vilka det finns uppgifter tillgängliga, under förutsättning att denna metod uppfyller de krav som föreskrivs i nämnda artikel 18 och, i synnerhet, är förenad med mekanismer som är ägnade att säkerställa att de kostnader som följer av denna metod i skälig utsträckning motsvarar de kostnader som en effektiv och strukturellt jämförbar systemansvarig för distributionssystem har.

Den tredje frågan

74 Med hänsyn till svaren på den första och den andra frågan saknas det anledning att besvara den tredje frågan.

Rättegångskostnader

75 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

1) Artikel 18.1 första stycket andra meningen i Europaparlamentets och rådets förordning 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el, jämförd med artiklarna 9, 57.4, 57.5 och 59.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU samt punkt 3 i bilaga I till detta direktiv,

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att kostnader för fullgörandet av allmännyttiga skyldigheter som genom denna lagstiftning ålagts systemansvariga för distributionssystem ska beaktas i nättarifferna, när dessa kostnader inte finansieras på annat sätt, under förutsättning att dessa kostnader inte integreras i metoden för att beräkna och fastställa de avgifter som omfattas av den nationella tillsynsmyndighetens befogenhet och att de tydligt åtskiljs från dessa avgifter.

2) Punkt 1 i artikel 18 i förordning 2019/943, jämförd med punkterna 2, 7 och 8 i denna artikel,

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för att en tillsynsmyndighet i en medlemsstat antar en tariffmetod för eldistribution som grundar sig på utvecklingen av historiska kostnader och därmed fastställer intäkterna för de systemansvariga för distributionssystemen med beaktande av deras kostnader under de fem senaste räkenskapsår om vilka det finns uppgifter tillgängliga, under förutsättning att denna metod uppfyller de krav som föreskrivs i nämnda artikel 18 och, i synnerhet, är förenad med mekanismer som är ägnade att säkerställa att de kostnader som följer av denna metod i skälig utsträckning motsvarar de kostnader som en effektiv och strukturellt jämförbar systemansvarig för distributionssystem har.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: nederländska.