Domstolens dom (tredje avdelningen) den 1 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 1 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2011/7/EU – Bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner – Artikel 1.1 och 1.2 – Tillämpningsområde – Artikel 2 led 4 – Begreppet sena betalningar – Artikel 6 – Fast minimibelopp på 40 euro som ersättning till borgenären för vederbörandes indrivningskostnader – Villkor – Den allmänna unionsrättsliga principen om förbud mot missbruk av rättigheter”

I mål C‑209/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen för Warszawa stad, Polen) genom beslut av den 1 juli 2024, som inkom till domstolen den 18 mars 2025, i målet

Premium Food Kebab sp. z o.o.

mot

Cydonia sp. z o.o.

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei, S. Rodin, N. Piçarra (referent) och N. Fenger,

generaladvokat: T. Ćapeta,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Polens regering, genom B. Majczyna och D. Lutostańska, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom D. Milanowska och M. Owsiany-Hornung, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, 2011, s. 1) och den allmänna unionsrättsliga principen att enskilda inte kan åberopa unionsrättsliga bestämmelser för att möjliggöra bedrägeri eller missbruk.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan två polska bolag, Premium Food Kebab sp. z o.o (nedan kallat PFK) och Cydonia sp. z o.o, angående ett yrkande från PFK om att Cydonia ska förpliktas att betala ett fast belopp på 40 euro på grund av sen betalning av en faktura.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 I skälen 12, 16–19 och 28 i direktiv 2011/7 anges följande:

”(12) Sen betalning är ett avtalsbrott som har blivit ekonomiskt intressant för gäldenärer i de flesta medlemsstater genom att räntan vid sen betalning är låg eller obefintlig och/eller indrivningsförfarandena långsamma. Det krävs en avgörande kulturförändring, så att betalningar i rätt tid blir standard och undantaget från rätten att ta ut ränta bör alltid anses vara ett grovt oskäligt avtalsvillkor eller bruk, för att vända denna utveckling och motverka sena betalningar. En sådan förändring bör också inbegripa införandet av särskilda bestämmelser om betalningstider och om ersättning till borgenärerna för de kostnader som uppstått samt bl.a. att undantag från rätten till ersättning för indrivningskostnader ska betraktas som grovt oskäligt.

…

(16) Detta direktiv bör inte tvinga en borgenär att begära ränta för sen betalning. Direktivet bör medge att en borgenär vid sen betalning tar ut ränta vid sen betalning utan någon föregående betalningspåminnelse eller annat liknande meddelande till gäldenären om dennes betalningsskyldighet.

(17) En gäldenärs betalning bör anses vara sen med avseende på möjligheten att utkräva ränta vid sen betalning när borgenären inte förfogar över det förfallna beloppet på förfallodagen, under förutsättning att borgenären fullgjort sina lagstadgade och avtalsenliga skyldigheter.

(18) En faktura innebär början på en begäran om betalning och är en viktig handling i transaktionskedjan för tillhandahållande av varor och tjänster, bland annat för att bestämma betalningsfristen. …

(19) Borgenären måste få skälig ersättning för sina indrivningskostnader till följd av sena betalningar för att motverka sena betalningar. Indrivningskostnaderna bör också omfatta indrivning av administrativa kostnader och ersättning för interna kostnader till följd av sena betalningar, för vilka detta direktiv bör fastställa ett minsta fast belopp som får kumuleras med räntan vid sen betalning. Syftet med ersättning i form av ett fast belopp bör vara att begränsa de administrativa och interna kostnaderna i samband med indrivning. Ersättning för indrivningskostnader bör fastställas utan att det påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser enligt vilka en nationell domstol får bevilja borgenären ersättning för annan skada avseende gäldenärens betalningsförsening.

…

(28) Detta direktiv bör förbjuda missbruk av avtalsfriheten till borgenärens nackdel. … Detta direktiv bör inte påverka nationella bestämmelser som gäller det sätt på vilket avtal ingås eller som reglerar giltighet av avtalsvillkor som är oskäliga mot gäldenären.

…”

4 I artikel 1 i direktivet, vilken har rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”1. Syftet med detta direktiv är att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner, för att se till att den inre marknaden fungerar väl och därigenom främja företagens, särskilt de små och medelstora företagens, konkurrenskraft.

2. Detta direktiv ska gälla alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner.

…”

5 Artikel 2 i samma direktiv har följande lydelse:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

1. handelstransaktioner : transaktioner mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter som leder till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning,

…

4. sen betalning : betalning som inte skett inom den avtalsenliga eller lagstadgade tidsfristen för betalning och där de villkor som fastställts i artikel 3.1 eller 4.1 har uppfyllts,

…”

6 Artikel 3 med rubriken ”Transaktioner mellan företag” i direktiv 2011/7 har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna ska säkerställa att borgenären, vid handelstransaktioner mellan företag, är berättigad till ränta vid sen betalning utan att det krävs en påminnelse om följande villkor är uppfyllda:

a) Borgenären har fullgjort sina avtalsenliga och lagstadgade skyldigheter.

b) Borgenären har inte mottagit det förfallna beloppet i tid, under förutsättning att gäldenären inte är ansvarig för dröjsmålet.

…

3. Om villkoren i punkt 1 är uppfyllda ska medlemsstaterna säkerställa

a) att borgenären är berättigad till ränta vid sen betalning från dagen efter den förfallodag eller den betalningsperiod som fastställs i avtalet,

…

5. Medlemsstaterna ska se till att den betalningsperiod som fastställs i avtalet inte överstiger 60 kalenderdagar, om inte annat uttryckligen fastställts i avtalet och under förutsättning att det inte är grovt oskäligt gentemot borgenären i den mening som avses i artikel 7.”

7 I artikel 6 i direktiv 2011/7, med rubriken ”Ersättning för indrivningskostnader”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska säkerställa att borgenären, om ränta vid sen betalning ska utgå vid handelstransaktioner i enlighet med artikel 3 eller 4, har rätt till minst ett fast belopp om 40 [euro] av gäldenären.

2. Medlemsstaterna ska se till att det fasta belopp som avses i punkt 1 är betalbart utan att det krävs en påminnelse och som ersättning för borgenärens egna indrivningskostnader.

3. Borgenären ska ha rätt att utöver det fasta belopp som anges i punkt 1 få skälig ersättning från gäldenären för alla indrivningskostnader som överskrider detta fasta belopp och som uppkommit till följd av gäldenärens sena betalning. Detta kan omfatta bland annat kostnader som uppkommit på grund av att en jurist eller en indrivningsbyrå anlitats.”

8 I artikel 7 i direktivet, med rubriken ”Oskäliga avtalsvillkor och bruk”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska se till att ett avtalsvillkor eller ett bruk om tidpunkt eller period för betalning, räntesats för ränta vid sen betalning eller ersättning för indrivningskostnader antingen inte är verkställbart eller ger upphov till skadeståndskrav om det är grovt oskäligt mot borgenären.

När det fastställs om ett avtalsvillkor eller ett bruk är grovt oskäligt mot borgenären, på ett sätt som avses i första stycket, ska alla omständigheter i fallet beaktas, inklusive:

…

c) om gäldenären har något objektivt skäl för att avvika från … det fasta belopp som avses i artikel 6.1.

…”

Polsk rätt

9 I artikel 7.1 i ustawa o przeciwdziügyaniu nadmiernym opóügynieniom w transakcjach handlowych (lag om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner) av den 8 mars 2013 (Dz. U. 2013, position 403), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (Dz. U. 2022, position 893) genom vilken direktiv 2011/7 införlivades i den polska rättsordningen, föreskrivs följande:

”Vid handelstransaktioner, med undantag för transaktioner där gäldenären är ett offentligt organ, har borgenären rätt att utan anmodan erhålla lagstadgad ränta hänförlig till försening vid handelstransaktioner, såvida inte parterna har avtalat om högre ränta för perioden från och med den dag då kontantprestationen förfaller till betalning till dess att betalning sker, om följande kumulativa villkor är uppfyllda:

1. Borgenären har fullgjort sin prestation.

2. Borgenären har inte erhållit betalningen inom den frist som anges i avtalet.”

10 I artikel 10 i lagen föreskrivs följande:

”1. Från och med den dag då borgenären förvärvar den rätt till ränta som avses i artikel 7.1 eller artikel 8.1 har borgenären rätt att utan anmodan av gäldenären erhålla ersättning för indrivningskostnader som omräknat motsvarar:

1. 40 euro – om värdet av kontantprestationen inte överstiger 5 000 polska zloty (PLN),

…

2) Borgenären har utöver det belopp som avses i punkt 1 även rätt till ersättning med ett skäligt belopp för indrivningskostnader som överstiger detta belopp.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

11 I augusti 2020 köpte Cydonia, inom ramen för sin restaurangverksamhet, livsmedel från PFK, som är en av Cydonias regelbundna leverantörer. Den faktura som PFK utfärdade för köpet uppgick till 4 874,60 polska zloty (cirka 1 218 euro) och skulle betalas senast den 3 september 2020. Cydonia betalade fakturan den 8 september 2020.

12 Den 23 maj 2023 väckte PFK talan vid Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen i staden Warszawa, Polen), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att Cydonia skulle förpliktas att till PFK betala ett fast belopp på 40 euro enligt artikel 6.1 i direktiv 2011/7. PFK begärde inte någon dröjsmålsränta på sin fordran, som enligt PFK hade förfallit till betalning den 4 september 2020.

13 Den hänskjutande domstolen konstaterade att PFK och Cydonia, vid tidpunkten för utfärdandet av fakturan, sedan fyra år tillbaka hade en stabil affärsförbindelse, inom vilken varor levererades flera gånger i veckan och som ibland betalades med några dagars försening, utan att PFK begärde dröjsmålsränta från Cydonia. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att det vid överlåtelsen, i oktober 2022, av samtliga aktier i PFK till Funds Get Support spółka z ograniczoną odpowiedzialnością, ett bolag med säte i Warszawa, inte konstaterades att Cydonia hade någon eftersläpning med betalningen. Enligt den hänskjutande domstolen är detta förvärvande bolag för övrigt finansiellt instabilt.

14 Samma domstol anser att PFK agerade illojalt genom att flera år efter det att affärsförbindelsen med Cydonia upphört kräva betalning av ett fast minimibelopp efter att PFK har förvärvats av ett nytt bolag. Den hänskjutande domstolen har preciserat att PFK har framställt hundratals andra betalningskrav mot Cydonia i samma storleksordning, utan att kräva ränta på huvudfordran, enbart i syfte att erhålla ytterligare förtjänst från en tidigare avtalspart med vilken PFK aldrig hade haft någon egentlig betalningstvist.

15 Under sådana omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka slutsatser som ska dras av EU-domstolens praxis avseende villkoren för betalning av det fasta minimibelopp som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2011/7. Den hänskjutande domstolen anser att denna rättspraxis kan förmå borgenärerna till ett uppenbart instrumentellt utnyttjande av bestämmelserna i nämnda artikel 6 och att denna artikel inte kan tolkas så, att den utgör hinder för att en nationell domstol ogillar ett yrkande om betalning av ett fast belopp när de omständigheter under vilka yrkandet framställs visar att det är oskäligt och strider mot de mål som eftersträvas med direktivet, trots att sökanden har visat att betalning har skett för sent. Den nationella domstolen ska således pröva ett sådant yrkande mot bakgrund av ett missbruk av en subjektiv rättighet, inbegripet i unionsrätten.

16 Den hänskjutande domstolen anser dessutom att varje yrkande om betalning av ett fast belopp ska åtföljas av ett yrkande om betalning av lämplig dröjsmålsränta och att ett ovillkorligt beviljande av denna ersättning, även i situationer där dröjsmålet med betalningen är obetydligt, ska anses vara oskäligt i en etablerad affärsförbindelse.

17 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen i staden Warszawa) att vilandeförklara domen och att hänskjuta följande fråga till domstolen för förhandsavgörande:

”Ska artikel 6.1 i [direktiv 2011/7] tolkas så, att en nationell domstol kan vägra att utdöma ett fast belopp i ersättning för indrivningskostnader, om det framgår av de omständigheter under vilka rättsinnehavaren har framställt sitt ersättningskrav att den begärda ersättningen inte är skälig och framställandet av kravet på ersättning för indrivningskostnader strider mot direktivets syften?”

Prövning av tolkningsfrågan

18 Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 2011/7 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en domstol i en medlemsstat ogillar en borgenärs yrkande om betalning av det fasta minimibelopp som föreskrivs i denna bestämmelse, när nämnda borgenär genom sitt handlande har åsidosatt den allmänna rättsliga principen om att enskilda inte får åberopa unionsrättsliga bestämmelser för att möjliggöra bedrägeri eller missbruk.

19 EU-domstolen påpekar inledningsvis att den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet, inte utesluter att Cydonia inte befann sig i en situation med sen betalning till PFK, i den mening som avses i artikel 2 led 4 i direktiv 2011/7, och att PFK under dessa omständigheter inte hade rätt att kräva betalning av det fasta belopp på 40 euro som föreskrivs i artikel 6.1 i direktivet.

20 Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att vissa obetydliga enstaka betalningsförseningar från Cydonias sida tolererades av PFK, som ansåg att det var mer fördelaktigt att avstå från att kräva dröjsmålsränta för att behålla Cydonia som kund.

21 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida PFK, genom detta handlande, indirekt medgav att Cydonias betalning inte var en ”sen betalning”, i den mening som avses i artikel 2 led 4 i direktiv 2011/7, vid den tidpunkt då Cydonia betalade den faktura som är aktuell i det nationella målet, eller huruvida PFK, genom detta handlande, avstod från sina rättigheter enligt artikel 6.1 i direktivet, eftersom ett sådant avstående är förenligt med nämnda direktiv, under förutsättning att PFK frivilligt har samtyckt till det (se, för ett likande resonemang, dom av den 16 februari 2017, IOS Finance EFC, C‑555/14, EU:C:2017:121, punkterna 33 och 34).

22 Efter detta klargörande ska det påpekas att direktiv 2011/7, i enlighet med artikel 1 i direktivet, jämförd med skäl 28 i samma direktiv, syftar till att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner. Direktivet bör förbjuda missbruk av avtalsfriheten till borgenärens nackdel utan att ”påverka nationella bestämmelser som gäller det sätt på vilket avtal ingås eller som reglerar giltighet av avtalsvillkor som är oskäliga mot gäldenären”.

23 Begreppet sen betalning definieras i artikel 2 led 4 i direktivet som varje betalning som inte skett inom den avtalsenliga eller lagstadgade tidsfristen för betalning Såsom framgår av skäl 18 i samma direktiv innebär en faktura början på en begäran om betalning och är en viktig handling i transaktionskedjan för tillhandahållande av varor och tjänster, för att bestämma betalningsfristen.

24 Eftersom direktiv 2011/7 omfattar ”alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner” enligt definitionen i artikel 2.1 i direktivet, är begreppet ”sen betalning” tillämpligt på varje enskild handelstransaktion (se, för ett likande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Skarb Państwa (Obetydligt dröjsmål eller en ringa fordran), C‑279/23, EU:2024:605, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

25 I artikel 3.1, jämförd med skälen 16 och 17, föreskrivs, avseende transaktioner mellan företag, att en borgenär som har fullgjort sina skyldigheter och som inte har mottagit det förfallna beloppet i tid är berättigad till ränta vid sen betalning, utan att det krävs en påminnelse, under förutsättning att gäldenären inte är ansvarig för dröjsmålet. Denna ränta, precis som det fasta beloppet, blir automatiskt utkrävbar efter den förfallodag som föreskrivs i artikel 3.3–3.5, om villkoren i artikel 3.1 är uppfyllda.

26 Artikel 6.1 i direktiv 2011/7, som bland annat hänvisar till artikel 3 i nämnda direktiv, stadgar att borgenären har rätt till minst ett fast belopp om 40 euro av gäldenären som ersättning för indrivningskostnader om ränta vid sen betalning ska utgå vid handelstransaktioner. Enligt artikel 6.2 är gäldenären skyldig att betala detta fasta minimibelopp, även om inte någon påminnelse riktats till gäldenären, och beloppet syftar till att ersätta borgenärens indrivningskostnader. Enligt artikel 6.3 i direktivet ska borgenären ha rätt att utöver det fasta belopp som anges i punkt 1 få skälig ersättning från gäldenären för alla indrivningskostnader som överskrider detta fasta belopp, såsom kostnader för att anlita en jurist eller en indrivningsbyrå.

27 För det första framgår det av en bokstavstolkning och en kontextuell tolkning av artikel 6.1 i direktivet att det fasta minimibeloppet på 40 euro ska betalas till den borgenär som har fullgjort sina skyldigheter, för varje betalning som inte har fullgjorts på förfallodagen som ersättning för en handelstransaktion, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktivet, oavsett storleken på den fordran som den försenade betalningen eller dess varaktighet gäller (se, för ett likande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Skarb Państwa (Obetydligt dröjsmål eller en ringa fordran). C‑279/23, EU:C:2024:605, punkt 26).

28 För det andra stöds denna tolkning av syftet med direktiv 2011/7. Enligt direktivets artikel 1.1, jämförd med skälen 12 och 19, syftar direktivet nämligen inte endast till att motverka sena betalningar genom att förhindra att de blir finansiellt attraktiva för gäldenären, genom att den ränta som tas ut i en sådan situation är låg eller obefintlig, utan även att effektivt skydda borgenären mot sådana förseningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Skarb Państwa (Obetydligt dröjsmål eller en ringa fordran), C‑279/23, EU:C:2024:605, punkt 27).

29 Ur denna synvinkel kan den omständigheten att dröjsmålet med betalning är försumbart varken motivera att en gäldenär som inte har betalat sin skuld på förfallodagen befrias från skyldigheten att betala det fasta minimibelopp som ska betalas som ersättning för indrivningskostnaderna för varje sen betalning som gäldenären är ensam ansvarig för, eller att beloppet ska sättas ned. En sådan befrielse eller nedsättning skulle beröva artikel 6 i direktiv 2011/7, vars syfte inte bara är att motverka sen betalning utan även att detta belopp ska utgöra ersättning ”för borgenärenens egna indrivningskostnader” dess ändamålsenliga verkan (se, för ett likande resonemang, dom av den 4 maj 2023, ALD Automotive, C‑78/22, EU:C:2023:379, punkt 28 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 juli 2024, Skarb Państwa (Obetydligt dröjsmål eller en ringa fordran), C‑279/23, EU:C:2024:605, punkt 28).

30 Att befria gäldenären från skyldigheten att betala det fasta minimibeloppet på 40 euro, som föreskrivs i artikel 6.1 i direktivet, skulle dessutom innebära att gäldenären beviljades ett undantag från denna bestämmelse som skulle innebära att gäldenären befriades från den ekonomiska börda som följer av skyldigheten att betala ett sådant belopp för varje betalning som inte har betalats på förfallodagen, utan att detta undantag motiveras av något ”objektivt skäl” i den mening som avses i artikel 7.1 andra stycket c i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 maj 2023, ALD Automotive, C‑78/22, EU:C: 2023:379, punkt 28, och dom av den 11 juli 2024, Skarb Państwa (Obetydligt dröjsmål eller en ringa fordran), C‑279/23, EU:C:2024:605, punkt 28 och där angiven rättspraxis)..

31 I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att det, utöver parternas i det nationella målets fastställande av förfallodagen för betalningen och huruvida gäldenären har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter, ankommer på den att pröva PFK:s yrkande om betalning av det fasta beloppet på 40 euro mot bakgrund av ”missbruk av en subjektiv rättighet, inbegripet i unionsrätten”, eftersom PFK, enligt den hänskjutande domstolen, försöker utnyttja bestämmelserna i direktiv 2011/7 enbart i syfte att erhålla ytterligare förtjänst från sin gäldenär, Cydonia.

32 Det följer av denna allmänna unionsrättsliga princip, som förbjuder enskilda att åberopa unionsrättsliga bestämmelser för att möjliggöra bedrägeri eller missbruk, att en medlemsstat ska neka att bevilja förmåner enligt bestämmelser i unionsrätten om de inte åberopas av en person i syfte att uppnå bestämmelsernas ändamål, utan i stället i syfte att erhålla en förmån som vederbörande tillerkänns enligt unionsrätten trots att de objektiva villkoren för att åtnjuta den begärda förmånen, som följer av unionsrätten, endast är formellt uppfyllda, och detta även om det inte föreligger några nationella bestämmelser som föreskriver att förmånen inte ska beviljas (dom av den 30 oktober 2025, Mercedes-Benz Bank och Volkswagen Bank, C‑143/23, EU:C:2025:837, punkterna 78 och 80 samt där angiven rättspraxis).

33 För att det ska kunna fastställas att det är fråga om ett missbruk, krävs dels att det föreligger vissa objektiva förhållanden, av vilka det – trots att de villkor som uppställs i tillämplig unionsrätten formellt sett är uppfyllda – framgår att syftet med de berörda unionsbestämmelserna inte har uppnåtts, dels att det föreligger en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsrätten genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla den (dom av den 30 oktober 2025, Mercedes-Benz Bank och Volkswagen Bank, C‑143/23, EU:C:2025:837, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

34 Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det föreligger missbruk i de mål som är anhängiga vid den, med beaktande av samtliga omständigheter i det aktuella fallet, kan EU-domstolen emellertid tillhandahålla den hänskjutande domstolen samtliga uppgifter om unionsrättens tolkning som är ägnade att vägleda den vid dess bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 oktober 2025, Mercedes-Benz Bank och Volkswagen Bank, C‑143/23, EU:C:2025:837, punkt 82).

35 I förevarande fall ska det, i likhet med vad kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, erinras om att erkännandet av PFK:s rätt till betalning av det fasta beloppet kan bidra till att uppnå de mål som eftersträvas med artikel 6.1 i direktiv 2011/7, att motverka sena betalningar, vilka det erinrats om i punkt 28 ovan, genom att förhindra att de blir finansiellt intressanta för gäldenären genom att den dröjsmålsränta som tas ut i sådana situationer är låg eller obefintlig, och säkerställa att borgenären kompenseras så fullständigt som möjligt för sina indrivningskostnader. Vidare kan enbart utövandet av den rättighet som föreskrivs i denna bestämmelse inte likställas med att konstruera en situation där villkoren för att utöva rätten till ersättning endast är formellt uppfyllda.

36 Såsom framgår av skäl 16 i direktivet har borgenären dessutom rätt att kräva det fasta belopp som föreskrivs i artikel 6.1 i direktivet, oberoende av varje krav på betalning av dröjsmålsränta.

37 Det finns för övrigt inte heller någon bestämmelse i direktivet enligt vilken utövandet av denna rätt villkoras av att en viss tidsfrist iakttas. Domstolen har härvidlag redan slagit fast att direktiv 2011/7 inte reglerar de förutsättningar under vilka fordringar som, i förekommande fall, bland annat motsvarar det fasta minimibeloppet kan upphöra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2025, E. (Kvittning av fordringar), C‑481/24, EU:C:2025:996, punkt 34).

38 De processuella förfarandena för att säkerställa enskildas rättigheter enligt unionsrätten omfattas av rättsordningen i varje medlemsstat enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa bestämmelser får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, analogt, dom av den 16 juli 2026, Bukla, C‑26/25, EU:C:2026:593, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

39 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 27–30 ovan är varken den omständigheten att betalningsdröjsmålet påstås vara försumbart, att det har framställts andra yrkanden om betalning av det fasta belopp som föreskrivs i artikel 6.1 i direktiv 2011/7 under liknande omständigheter, att affärsförhållandet mellan PFK och Cydonia har upphört sedan flera år tillbaka eller att PFK har förvärvats av ett företag som inte är finansiellt stabilt för övrigt inte i sig tillräckliga för att styrka att det föreligger missbruk i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 32 och 33 ovan, som kan ge upphov till tvivel om borgenärens rätt att för varje betalningsdröjsmål som kan tillskrivas gäldenären, erhålla det fasta minimibelopp som föreskrivs i denna bestämmelse som ersättning för indrivningskostnader.

40 Mot bakgrund av samtliga ovan angivna omständigheter ska tolkningsfrågan besvaras som följer. Artikel 6.1 i direktiv 2011/7 ska tolkas så, att denna bestämmelse inte utgör hinder för att en domstol i en medlemsstat ogillar en borgenärs yrkande om betalning av det fasta minimibelopp som föreskrivs i denna bestämmelse, när borgenären genom sitt handlande har åsidosatt den allmänna rättsprincipen om att enskilda inte får åberopa unionsrättsliga bestämmelser i syfte att möjliggöra bedrägeri eller missbruk. För att ett missbruk ska anses vara styrkt krävs det dels att det föreligger vissa objektiva förhållanden av vilka det – trots att de villkor som uppställs i unionsrätten formellt sett är uppfyllda – framgår att syftet med de berörda unionsbestämmelserna inte har uppnåtts, dels att det föreligger en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsrätten genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla förmånen.

Rättegångskostnader

41 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för att en nationell domstol ogillar en borgenärs yrkande om betalning av det fasta minimibelopp som föreskrivs i denna bestämmelse, när borgenären genom sitt handlande har åsidosatt den allmänna rättsprincipen om att enskilda inte får åberopa unionsrättsliga bestämmelser i syfte att möjliggöra bedrägeri eller missbruk. För att ett missbruk ska anses vara styrkt krävs det dels att det föreligger vissa objektiva förhållanden av vilka det – trots att de villkor som uppställs i unionsrätten formellt sett är uppfyllda – framgår att syftet med de berörda unionsbestämmelserna inte har uppnåtts, dels att det föreligger en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsrätten genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla förmånen.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: polska.