Domstolens dom (första avdelningen) den 15 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 15 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Europeiska unionens immunitet och privilegier – Artikel 343 FEUF – Protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier – Europeiska unionens tjänstemän och övriga anställda – Artikel 12 – Undantagna från nationella skatter – Gåvoskatt – Artikel 13 första stycket – Skyldighet att betala den skatten i tjänstemannens bosättningsmedlemsstat, vilken varken är ursprungsstat eller den stat där tjänstemannen tjänstgör – Skatterättslig hemvist för unionens tjänstemän och övriga anställda ”

I mål C‑275/25 [Kolwager]( i )

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland) genom beslut av den 20 november 2024, som inkom till domstolen den 9 april 2025, i målet

Finanzamt B

mot

A,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen samt domarna S. Gervasoni (referent), A. Kumin, I. Ziemele, och M. Bošnjak,

generaladvokat: N. Emiliou,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– A, genom D. Salm, Rechtsanwalt,

– Tysklands regering, genom J. Möller och P.-L. Krüger, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom M. Heller och L. Hohenecker, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 23 april 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13 första stycket första meningen i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier (EUT C 326, 2012, s. 266) (nedan kallat protokoll nr 7).

2 Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål mellan A, en anställd vid Europeiska investeringsbanken (EIB), och Finanzamt B (Skattemyndigheten, Tyskland). Målet rör betalning av gåvoskatt i Tyskland.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EUF-fördraget

3 I artikel 343 FEUF föreskrivs följande:

”[Europeiska unionen] ska, på de villkor som anges i protokollet av den 8 april 1965 om Europeiska unionens immunitet och privilegier, inom medlemsstaternas territorier åtnjuta den immunitet och de privilegier som krävs för att den ska kunna fullgöra sin uppgift. Detsamma ska gälla för Europeiska centralbanken och Europeiska investeringsbanken.”

Protokoll nr 7

4 Protokoll nr 7 innehåller ett enda skäl med följande lydelse:

”Som beaktar att, i enlighet med artikel 343 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och artikel 191 i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, nedan kallad Euratom, ska Europeiska unionen och Euratom åtnjuta sådan immunitet och sådana privilegier inom medlemsstaternas territorium som behövs för att de ska kunna utföra sina uppgifter.”

5 I artikel 12 i protokollet föreskrivs följande:

”Unionens tjänstemän och övriga anställda ska vara skyldiga att betala skatt till unionen på de löner och arvoden de får av unionen enligt de villkor och det förfarande som Europaparlamentet och [Europeiska unionens råd] har fastställt genom förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet och efter att ha hört de berörda institutionerna.

De ska vara befriade från nationella skatter på de löner och arvoden de får av unionen.”

6 I artikel 13 i protokollet föreskrivs följande:

”Unionens tjänstemän och övriga anställda som enbart på grund av sin tjänsteutövning i unionen bosätter sig inom territoriet för en annan medlemsstat än den i vilken de vid tiden för sitt tjänstetillträde vid unionen var skatterättsligt bosatta, ska – vad avser inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt arvsskatt och tillämpningen av avtal om undvikande av dubbelbeskattning som ingåtts mellan unionens medlemsstater – i båda länderna behandlas som om de fortfarande var bosatta på sin tidigare bostadsort, förutsatt att denna befinner sig inom en av unionens medlemsstater. Detta gäller även för äkta makar, förutsatt att de inte utövar någon egen yrkesverksamhet, och för barn som de personer som avses i denna artikel försörjer och har hand om.

Lös egendom som tillhör de personer som avses i föregående stycke och som finns inom den stats territorium i vilken de uppehåller sig, ska vara befriad från arvsskatt i den staten. Vid fastställande av sådan skatt ska den lösa egendomen anses finnas i den stat där personerna skatterättsligt är bosatta, om inte annat följer av tredjelands rätt och eventuell tillämpning av bestämmelser i internationella avtal om dubbelbeskattning.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna artikel ska inte hänsyn tas till en bostadsort som enbart beror på tjänsteutövning inom andra internationella organisationer.”

7 I artikel 17 i det protokollet föreskrivs följande:

”Privilegier, immunitet och lättnader ska endast beviljas unionens tjänstemän och övriga anställda om det ligger i unionens intresse.

…”

8 I artikel 21 första stycket i protokoll nr 7 föreskrivs följande:

”Detta protokoll ska även vara tillämpligt på Europeiska investeringsbanken, på ledamöterna av dess organ, dess personal och de företrädare för medlemsstaterna som deltar i bankens arbete, …”

Tysk rätt

Lagen om arvs- och gåvoskatt

9 I 1 §, med rubriken ”Beskattningsbara transaktioner”, i Erbschaft- und Schenkungsteuergesetz (lagen om arvs- och gåvoskatt), i den lydelse som offentliggjordes den 27 februari 1997 (BGBl I, 1997, s. 378), och enligt den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”(1) Följande transaktioner ska omfattas av arvsskatt (eller gåvoskatt)

1. Förvärv till följd av dödsfall.

2. Gåvor mellan levande personer.

…

(2) Om inte annat anges ska bestämmelserna i denna lag om förvärv till följd av dödsfall också gälla för gåvor och gåvor för särskilda ändamål, …”

10 I 2 § Erbschaft- und Schenkungsteuergesetz, med rubriken ”Personlig skattskyldighet”, föreskrivs följande:

”(1) Skattskyldighet inträder

1. för samtliga överförda tillgångar (obegränsad skattskyldighet) i de fall som avses i 1 § första stycket punkterna 1–3 när arvlåtaren vid tidpunkten för sitt frånfälle, gåvogivaren vid tidpunkten för gåvans fullbordande eller förvärvaren vid tidpunkten för den beskattningsutlösande händelsen (9 §) är bosatt i landet [’Inländer’]. Bosatta i landet är

a) fysiska personer som är bosatta eller stadigvarande vistas i landet …”

11 I 7 § Erbschaft- und Schenkungsteuergesetz, med rubriken ”Gåvor mellan levande personer”, föreskrivs följande:

”(1) Med gåvor mellan levande personer avses

1. varje frivillig gåva mellan levande personer, såvida mottagaren berikas på givarens bekostnad,

…”

12 I 9 § Erbschaft- und Schenkungsteuergesetz, med rubriken ”Beskattningsgrundande händelse”, föreskrivs följande:

”(1) Skatt ska betalas

1. vid förvärv till följd av dödsfall, på dagen för arvlåtarens frånfälle, …

2) vid gåvor mellan levande personer, på dagen för genomförandet av gåvan.

…”

Skattelagen

13 I 8 §, med rubriken ”Bosättning”, i Abgabenordnung (skattelagen), i den lydelse som offentliggjordes den 1 oktober 2002 (BGBl I, 2002, s. 3866, rättad genom BGBl I, 2003, s. 61), och enligt den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”En person har sin bosättning på den ort där vederbörande har en bostad under omständigheter som gör det möjligt att dra slutsatsen att personen kommer att behålla bostaden och använda den.”

14 I 9 § Abgabenordnung, med rubriken ”Stadigvarande vistelseort”, föreskrivs följande:

”En person har sin stadigvarande vistelse på den ort där vederbörande vistas under omständigheter som visar att den personen inte endast vistas tillfälligt på den orten eller i den regionen. En sammanhängande vistelse på över sex månader ska inom ramen för denna lag alltid och redan från början anses vara en stadigvarande vistelse, varvid korta avbrott inte ska beaktas. Andra meningen är inte tillämplig om syftet med vistelsen uteslutande är besök, rekreation, kurbehandling eller liknande privata syften och den inte pågår längre än ett år.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

15 A är anställd vid EIB sedan år 1995, då han flyttade från Österrike till Luxemburg för att tillträda sin tjänst vid det organet. Efter att ha ingått äktenskap år 2010 flyttade han på nytt för att bo tillsammans med sin maka i Tyskland. Han fortsatte samtidigt att använda sin lägenhet i Luxemburg.

16 År 2013 erhöll han från sin bror, som är bosatt i Österrike, en gåva på 300 000 euro.

17 Genom beslut av den 13 april 2017 fastställde den tyska skattemyndigheten den skatt som A skulle betala på gåvan till 56 000 euro.

18 A:s begäran om omprövning av det beslutet, i vilken han åberopade artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 och gjorde gällande att han skulle behandlas som om han uteslutande hade sin skatterättsliga hemvist i Österrike, avslogs genom beslut av den 1 augusti 2019. Skattemyndigheten ansåg att A hade etablerat en ytterligare skatterättsligt hemvist i Tyskland, parallellt med sin skatterättsliga hemvist i Österrike, att sistnämnda hemvist var fiktiv och att A således var obegränsat skattskyldig i Tyskland vad gäller gåvoskatt.

19 Genom dom av den 16 september 2021 biföll Finanzgericht Rheinland-Pfalz (Skattedomstolen i Rheinland-Pfalz, Tyskland) A:s överklagande med motiveringen att det kriterium som anges i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, avseende skälet för att bosätta sig i ett annat land än det land där den berörda personen har sin skatterättsliga hemvist, ska bedömas vid tidpunkten för A:s tjänstetillträde vid unionen. Enligt den domstolen saknar senare ändringar, särskilt en flytt av personliga skäl, betydelse så länge den anställda förblir anställd vid unionen och vederbörandes faktiska hemvist har ett geografiskt samband med den ort där den anställda tjänstgör.

20 Den tyska skattemyndigheten överklagade till Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen, och gjorde gällande att artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 hade åsidosatts. Skattemyndigheten gjorde gällande att denna bestämmelse inte är tillämplig på gåvoskatt och att den under alla omständigheter inte är relevant i ett fall, som det förevarande, där en EU-anställd, efter att ha tillträtt sin tjänst, av personliga skäl även bosätter sig i en annan medlemsstat.

21 Den hänskjutande domstolen anser att gåvoskatt kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, men hyser tvivel i detta avseende.

22 Nämnda domstol anser att om denna bestämmelse är tillämplig på gåvoskatt, skulle det kunna anses att A inte har skatterättslig hemvist i Tyskland vad gäller den skatten. Detta skulle vara fallet om bestämmelsen tolkades så, att en tjänsteman eller övrig anställd i unionen, förutom sin skatterättsliga hemvist i ursprungsmedlemsstaten, i förevarande fall Österrike, inte kan ha någon annan skatterättslig hemvist. Den hänskjutande domstolen är emellertid tveksam till att göra en sådan tolkning när en tjänsteman eller övrig anställd i unionen under sin karriär bosätter sig i en annan medlemsstat, i förevarande fall Tyskland, än den där vederbörande tjänstgör, i förevarande fall Luxemburg, samtidigt som denna person behåller en faktisk hemvist i sistnämnda medlemsstat.

23 Den hänskjutande domstolen anser därför att det är nödvändigt att klargöra huruvida artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 är tillämplig på gåvoskatt.

24 Nämnda domstol har påpekat att gåvoskatt, till skillnad från inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt arvsskatt, inte uttryckligen nämns i denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att gåvoskatt i tysk rätt betraktas som en självständig typ av skatt som för övrigt skiljer sig från inkomstskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt, vilket talar emot att den omfattas av det materiella tillämpningsområdet för artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7.

25 Den hänskjutande domstolen har emellertid medgett att gåvoskatt kan likställas med inkomstskatt, vilken anges i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, eftersom den beskattar en vinst hos gåvotagaren. Enligt den hänskjutande domstolen tillämpar vissa medlemsstater, såsom Konungariket Danmark, Republiken Estland, Republiken Litauen och Republiken Tjeckien, inkomstskatt på gåvor.

26 Den hänskjutande domstolen anser att gåvoskatt även kan likställas med arvsskatt i den mening som avses i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7. Gåvoskatt utgör nämligen ett nödvändigt komplement till arvsskatten, eftersom det skulle vara lätt att kringgå arvsskatten genom en gåva. I tysk rätt, i enlighet med idén om ”förtida arv”, tas gåvoskatt i huvudsak ut enligt samma rättsregler som för arvsskatten. Andra medlemsstater, såsom Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien och Republiken Polen, förfar på samma sätt.

27 För det fall att artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 är tillämplig på gåvoskatt, vill den hänskjutande domstolen vidare få klarhet i huruvida denna bestämmelse utgör hinder för att en EU-tjänsteman, som enbart på grund av sin tjänsteutövning i unionen har bosatt sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat, kan ha skatterättslig hemvist i en annan medlemsstat än den där vederbörande tjänstgör, vad avser gåvobeskattning.

28 Mot denna bakgrund beslutade Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Gäller bestämmelsen i artikel 13.1 första meningen i protokoll [nr 7] för uttag av gåvoskatt?

2) Om den första frågan besvaras jakande: Utesluter bestämmelsen att en tjänsteman eller en övrig anställd i unionen som enbart på grund av sin tjänsteutövning i unionen bosätter sig inom territoriet för en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat, etablerar en ytterligare skatterättslig hemvist i en annan medlemsstat än tjänstgöringsstaten, om denne samtidigt behåller sin faktiska hemvist i tjänstgöringsstaten?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

29 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 ska tolkas så, att den är tillämplig på gåvoskatt.

30 Det ska inledningsvis erinras om att enligt domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också det sammanhang i vilket den förekommer och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 91).

31 Det ska påpekas att det i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 föreskrivs följande: ”Unionens tjänstemän och övriga anställda som enbart på grund av sin tjänsteutövning i unionen bosätter sig inom territoriet för en annan medlemsstat än den i vilken de vid tiden för sitt tjänstetillträde vid unionen var skatterättsligt bosatta, ska – vad avser inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt arvsskatt och tillämpningen av avtal om undvikande av dubbelbeskattning som ingåtts mellan unionens medlemsstater – i båda länderna behandlas som om de fortfarande var bosatta på sin tidigare bostadsort, förutsatt att denna befinner sig inom en av unionens medlemsstater.”

32 Det framgår av bestämmelsens lydelse att den skiljer mellan, å ena sidan, den skatterättsliga hemvisten för unionens tjänstemän och övriga anställda, vilken dessa personer anses ha behållit i den medlemsstat där de hade sin skatterättsliga hemvist när de tillträdde sin tjänst i unionen (nedan kallad ursprungsstaten), och, å andra sidan, den faktiska hemvist som dessa tjänstemän och övriga anställda etablerar i en annan medlemsstat än sin ursprungsstat (nedan kallad bosättningsstaten) enbart på grund av sin tjänsteutövning i unionen.

33 I nämnda bestämmelse föreskrivs således att unionens tjänstemän och övriga anställda som har bosatt sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsstat enbart på grund av sin tjänsteutövning i unionen, trots att de är bosatta i denna andra medlemsstat, behåller sin skatterättsliga hemvist i ursprungsstaten vad avser inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt arvsskatt.

34 Det kan konstateras att gåvoskatt inte nämns i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, i vilken endast tre skattekategorier uttryckligen anges, nämligen inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt arvsskatt, utan att definiera dem.

35 Den tyska regeringen har i detta avseende hävdat att begreppen inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt arvsskatt ska definieras med hänvisning till nationell rätt.

36 Det är riktigt att domstolen har slagit fast att den inkomstskatt som ska betalas i en tjänstemans ursprungsstat på grund av hyresvärdet av den bostad som vederbörande äger i bosättningsstaten ska fastställas enligt kriterierna i den nationella lagstiftningen i ursprungsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 maj 1993, Kristoffersen, C‑263/91, EU:C:1993:207, punkterna 11–13). Den omständigheten att det i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 föreskrivs en bestämmelse som fastställer den skatterättsliga hemvisten för unionens tjänstemän och övriga anställda vid tillämpningen av nationella skatter innebär emellertid inte att de skattekategorier på vilka denna bestämmelse är tillämplig motsvarar de definitioner av dessa skatter som ges i medlemsstaternas lagstiftning.

37 En sådan tolkning skulle nämligen vara oförenlig med behovet av att säkerställa en enhetlig tillämpning av det skattesystem för unionens tjänstemän och övriga anställda som införts genom protokoll nr 7 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 1993, X, C‑88/92, EU:C:1993:246, punkt 14).

38 En sådan tolkning skulle leda till att tillämpningsområdet för artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 blev beroende av de särskilda definitionerna av de olika skattekategorier som används i nationell rätt. Beroende på om begreppen inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt arvsskatt enligt nationell rätt omfattar eller inte omfattar gåvoskatt, skulle den skatterättsliga hemvisten för unionens tjänstemän och övriga anställda vad avser gåvobeskattning inte längre avgöras av denna bestämmelse i protokoll nr 7, utan bero på medlemsstaternas val.

39 Vidare skulle denna tolkning, vid tillämpningen av artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, medföra en osäkerhet som kan ge upphov till konflikter om beskattningsrätten, genom att frågan om huruvida begreppen inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt arvsskatt ska förstås enligt den nationella lagstiftningen i ursprungsstaten eller den nationella lagstiftningen i bosättningsstaten lämnas öppen. I de fall då rättsordningen i en av dessa två stater definierar gåvoskatt som en typ av inkomstskatt, medan den i den andra statens rättsordning betraktas som en skatt som är helt skild från de kategorier som nämns i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, skulle denna bestämmelse, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 32 i sitt förslag till avgörande, vara tillämplig eller inte tillämplig beroende på den nationella lagstiftning som det hänvisas till.

40 Av det ovan anförda följer att begreppen inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt arvsskatt, i den mening som avses i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, utgör självständiga unionsrättsliga begrepp som ska tolkas enhetligt, oberoende av de beteckningar som används i medlemsstaterna (se, analogt, dom av den 20 januari 2021, Finanzamt Saarbrücken, C‑288/19, EU:C:2021:32, punkt 39).

41 Såsom redan har påpekats i punkt 34 ovan innehåller lydelsen i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 visserligen inte någon definition av dessa begrepp. Det framgår emellertid av systematiken i denna bestämmelse, och såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 44 och 45 i sitt förslag till avgörande, att gåvoskatt delar vissa väsentliga särdrag både med arvsskatten och inkomstskatten, vilka uttryckligen anges i denna lydelse, då den påförs vederlagsfri överlåtelse av tillgångar eller vinst till följd av en sådan överlåtelse. Mot bakgrund av dessa gemensamma särdrag omfattas gåvor i de flesta av medlemsstaternas rättsordningar antingen av arvsskatt eller inkomstskatt.

42 Vad vidare gäller det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår och de mål som eftersträvas med protokoll nr 7, framgår det för det första av artikel 343 FEUF, som det erinras om i det enda skälet i protokollet, att detta protokoll ger unionen ”den immunitet och de privilegier som krävs för att den ska kunna fullgöra sin uppgift”.

43 Härav följer att privilegier, immunitet och lättnader för unionens tjänstemän och övriga anställda ska tolkas på det sätt som bäst främjar unionens fullgörande av sin uppgift.

44 I detta avseende ligger det i unionens intresse, för att göra det attraktivt för tjänstemän och övriga anställda att träda i unionens tjänst, att tydliga bestämmelser gör det möjligt att undanröja de administrativa svårigheter som är förenade med rörligheten mellan medlemsstater och som oftast följer av rekrytering till en unionsinstitution. Mot denna bakgrund innebär bibehållandet av den befintliga skatterättsliga hemvisten, enligt artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, att unionens tjänstemän och övriga anställda slipper den osäkerhet och de formaliteter som en förflyttning av deras skatterättsliga hemvist till en annan medlemsstat skulle innebära i avsaknad av denna bestämmelse.

45 Att undanta gåvoskatt från tillämpningsområdet för artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 skulle leda till att unionens tjänstemän och övriga anställda som har lämnat sin ursprungsstat för att tillträda en tjänst i unionen har två skatterättsliga hemvister: den första, i ursprungsstaten, vad avser inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt arvsskatt, och den andra, i den medlemsstat där tjänstemannen eller den övriga anställda i unionen har sin faktiska hemvist, dock endast vad gäller tillämpningen av gåvoskatt.

46 Dessutom skulle fastställandet av denna andra skatterättsliga hemvist kunna visa sig vara mer komplicerat. Den omständigheten att en tjänsteman eller en övrig anställd i unionen behåller sin skatterättsliga hemvist i sin ursprungsstat gör sig enligt artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 nämligen inte bara gällande vid tillämpningen av de skatter som anges i denna artikel, utan även ”vad avser tillämpningen av avtal om undvikande av dubbelbeskattning som ingåtts mellan unionens medlemsstater”. För det fall att ett bilateralt skatteavtal mellan ursprungsstaten och bosättningsstaten tolkas så, att det är tillämpligt på gåvobeskattning, uppkommer följaktligen frågan huruvida den skatterättsliga hemvisten, vid tillämpningen av gåvoskatt, fastställs enligt artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 och således förblir i ursprungsstaten.

47 En tolkning av artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 som är så komplex och osäker vad gäller resultatet, och som dessutom inte stöds av systematiken i denna bestämmelse, skulle strida mot det mål som i unionens intresse eftersträvas med bestämmelsen, nämligen att göra det möjligt att på ett enkelt och förutsebart sätt fastställa den skattemässiga situationen för unionens tjänstemän och övriga anställda vad gäller de skatter som bestämmelsen är tillämplig på, i syfte att främja attraktionskraften hos unionens institutioner, organ och byråer.

48 För det andra framgår det av artikel 17 i protokoll nr 7 att ”[p]rivilegier, immunitet och lättnader … endast [ska] beviljas unionens tjänstemän och övriga anställda om det ligger i unionens intresse”.

49 Det följer av denna artikel att de privilegier, den immunitet och de lättnader som föreskrivs i protokollet, eftersom de varken beviljas i unionens tjänstemäns och övriga anställdas intresse eller i medlemsstaternas intresse, ska tolkas så, att de är neutrala i förhållande till dessa båda intressen.

50 Bestämmelsen i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 ger följaktligen, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 40 och 41 i sitt förslag till avgörande, varken unionens tjänstemän och övriga anställda eller de medlemsstater i vilka de bosätter sig för att kunna utöva sin tjänst en skattefördel, eftersom dessa tjänstemän och övriga anställda behåller sin skatterättsliga hemvist i ursprungsstaten vad avser tillämpningen av de skatter som avses i denna bestämmelse. Tvärtom säkerställer den att ursprungsstaten inte otillbörligen fråntas sin beskattningsrätt avseende personer som annars skulle ha behållit sin skatterättsliga hemvist i den staten.

51 En tolkning av artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, enligt vilken gåvoskatt undantas från de skattekategorier avseende vilka det i denna artikel föreskrivs att den skatterättslig hemvisten ska behållas i ursprungsstaten, skulle däremot strida mot det neutralitetsmål som nämns i punkt 49 ovan.

52 Det skulle nämligen vara skattemässigt fördelaktigt för vissa av unionens tjänstemän och övriga anställda att flytta sin skatterättsliga hemvist vad avser gåvobeskattning till bosättningsstaten och skattemässigt ofördelaktigt för andra, beroende på de beskattningssystem för gåvor som är tillämpliga i ursprungsstaten respektive bosättningsstaten. Vidare gynnar denna förflyttning skattemässigt de medlemsstater där unionsinstitutionerna har sitt säte och där anställningsorten för unionens tjänstemän och övriga anställda således i allmänhet är belägen och missgynnar övriga medlemsstater.

53 För det tredje skulle den ändamålsenliga verkan av artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 delvis undergrävas om denna bestämmelse tolkades så, att den inte är tillämplig på gåvoskatt. Enligt denna tolkning skulle nämligen unionens tjänstemän och övriga anställda som vid tidpunkten för rekryteringen bosätter sig i en annan medlemsstat för att utöva sin tjänst, ha skatterättslig hemvist i olika medlemsstater vad gäller tillämpningen av arvsskatt respektive tillämpningen av gåvoskatt, och skulle således omfattas av olika nationella skattesystem vad avser dessa två skatter.

54 Under dessa omständigheter finns det en risk för att arvsskatten kringgås genom en gåva, för det fall den skatt som är tillämplig på gåvan i bosättningsstaten är förmånligare än den arvsskatt som är tillämplig i ursprungsstaten.

55 Denna möjlighet skulle äventyra den ändamålsenliga verkan av artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, eftersom den skatterättsliga hemvisten vad avser arvsbeskattning, enligt denna bestämmelse, bibehålls i ursprungsstaten.

56 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 45 i sitt förslag till avgörande möjliggör en tolkning av artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 som innebär att även den skatterättsliga hemvisten för unionens tjänstemän och övriga anställda vad avser gåvobeskattning bibehålls i ursprungsstaten, däremot att såväl gåvor som arv som dessa tjänstemän och övriga anställda erhåller omfattas av ett enhetligt skattesystem, som beaktar de likheter som dessa båda typer av överlåtelse uppvisar, vilket i allmänhet är fallet i medlemsstaternas skattelagstiftning.

57 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 ska tolkas så, att den är tillämplig på gåvoskatt.

Den andra frågan

58 Om den första frågan besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen genom sin andra fråga få klarhet i huruvida artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 utesluter att ”en tjänsteman eller en övrig anställd i unionen som enbart på grund av sin tjänsteutövning i unionen bosätter sig inom territoriet för en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat, etablerar en ytterligare skatterättslig hemvist i en annan medlemsstat än tjänstgöringsstaten, om denne samtidigt behåller sin faktiska hemvist i tjänstgöringsstaten”.

59 Det följer av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 16 juli 2026, AEDT och État du Grand-duché de Luxembourg, C‑158/25, EU:C:2026:591, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

60 Det ska i detta hänseende preciseras att den hänskjutande domstolen i sin andra fråga har nämnt möjligheten att en tjänsteman eller övrig anställd i unionen som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, utöver sin skatterättsliga hemvist i ursprungsstaten, kan ha en ”annan skatterättslig hemvist” i en annan medlemsstat än den där vederbörande tjänstgör.

61 Såsom framgår av lydelsen i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, i vilken begreppet skatterättslig hemvist används i singular (på franska), anses unionens tjänstemän och övriga anställda som på grund av sin tjänsteutövning lämnar sin ursprungsstat för att bosätta sig i en annan medlemsstat emellertid endast behålla en enda skatterättslig hemvist som är belägen i deras ursprungsstat. Denna tolkning stöds av målet med nämnda bestämmelse, vilket det erinrats om i punkt 47 ovan, som är att göra det möjligt att på ett enkelt och förutsebart sätt fastställa den skattemässiga situationen för unionens tjänstemän och övriga anställda vad gäller de skatter som bestämmelsen är tillämplig på.

62 Härav följer att A, i enlighet med artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, inte kan anses ha ytterligare en skatterättslig hemvist i bosättningsstaten, i förevarande fall Tyskland, utöver sin skatterättsliga hemvist i ursprungsstaten.

63 Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att enligt artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 villkoras tillämpningen av denna bestämmelse på en tjänsteman eller övrig anställd i unionen av att han eller hon har bosatt sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsstat ”enbart på grund av sin tjänsteutövning i unionen”. I förevarande fall hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida detta villkor är uppfyllt, eftersom A, som är anställd vid EIB och tjänstgör vid dess huvudkontor som är beläget i Luxemburg, har flyttat till Tyskland av personliga skäl, även om han har behållit en bostad som han använder i Luxemburg, där han således har en faktisk hemvist.

64 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan omformuleras, så att den hänskjutande domstolen kan ges ett användbart svar.

65 Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 ska tolkas så, att en tjänsteman eller övrig anställd i unionen som för sin tjänsteutövning har bosatt sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsstat, men som därefter av personliga skäl har flyttat till en annan medlemsstat än den där han eller hon tjänstgör, behåller sin skatterättsliga hemvist i sin ursprungsstat.

66 Det ska för det första påpekas att ett säkert och entydigt svar på den andra frågan inte kan utläsas enbart av lydelsen i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7. Även om det i denna bestämmelse uttryckligen föreskrivs att bosättning i en annan medlemsstat än ursprungsstaten uteslutande ska ha till syfte att tjänstgöra vid Europeiska unionen, kan dess lydelse tolkas på två olika sätt.

67 Enligt den första tolkningen skulle artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 kunna läsas så, att den är tillämplig på unionens tjänstemän och övriga anställda under förutsättning att de endast bosätter sig i den medlemsstat där de tjänstgör. Angivandet av att en tjänsteman eller övrig anställd bosätter sig i en annan medlemsstat än ursprungsstaten ”enbart på grund av sin tjänsteutövning i unionen” medför med nödvändighet en sådan läsning. Detta skäl för att bosätta sig skulle kunna nyanseras, såsom generaladvokaten har föreslagit i punkterna 77 och 78 i sitt förslag till avgörande, på så sätt att bosättningen i en annan medlemsstat inte enbart utan på ett avgörande sätt ska vara knuten till tjänsteutövningen i unionen. Artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, tolkad på detta sätt, skulle inte vara tillämplig när en tjänsteman eller övrig anställd av personliga skäl bosätter sig i en annan medlemsstat än den där vederbörande tjänstgör.

68 Enligt den andra tolkningen hänför sig det skäl för att bosätta sig i en annan medlemsstat än ursprungsstaten, vilket anges i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, endast till tjänstemannens eller den övriga anställdas beslut att flytta till en annan medlemsstat än sin ursprungsstat för att kunna tjänstgöra vid unionen, utan att det vid en sådan tolkning krävs att bosättningsstaten nödvändigtvis är den stat där tjänsteutövningen sker. Tolkad på detta sätt utesluter denna bestämmelse inte i sig att den berörda personen kan behålla sin skatterättsliga hemvist i ursprungsstaten, trots att denne av personliga skäl bosätter sig i en annan medlemsstat än den där vederbörande tjänstgör.

69 Eftersom endast lydelsen i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 i sig inte ger någon vägledning som pekar på den ena eller den andra av de ovannämnda tolkningarna, ska domstolen för det andra pröva det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår.

70 Det framgår av artikel 17 i protokoll nr 7 att bestämmelserna i detta protokoll har fastställts uteslutande i unionens intresse. Vidare fastställs i artiklarna 12 och 13 i protokoll nr 7 en fördelning av beskattningsrätten mellan unionen, den stat där tjänstemannen hade sin skatterättsliga hemvist innan dennes tjänstetillträde vid unionen och den stat där nämnda tjänsteman har bosatt sig på grund av sin tjänsteutövning i unionen. Domstolen har av dessa bestämmelser dragit slutsatsen att artikel 13 i protokoll nr 7 ska tolkas så, att fastställandet av den skatterättsliga hemvisten för en tjänsteman eller övrig anställd i unionen inte kan vara beroende av den berörda personens vilja (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 1993, X, C‑88/92, EU:C:1993:246, punkterna 10, 11 och 13).

71 Detta skulle emellertid vara fallet om en tjänsteman eller övrig anställd av personliga skäl kunde flytta till en annan medlemsstat än den där han eller hon tjänstgör vid unionen och etablera sin skatterättsliga hemvist där, och således välja en annan skatterättslig hemvist än den i ursprungsstaten, trots att tjänsteutövningen inte har upphört.

72 Det sammanhang i vilket artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 ingår, såsom den tolkats av domstolen, gör det följaktligen möjligt att anse att det skäl för att bosätta sig i en annan medlemsstat än ursprungsstaten, vilket anges i denna bestämmelse, inte ska tolkas så, att det innebär att en tjänsteman eller övrig anställd, så länge vederbörande tjänstgör vid unionen, undantas från tillämpningen av denna bestämmelse genom att flytta till en annan medlemsstat än den där han eller hon tjänstgör.

73 För det tredje stöds denna tolkning av målet med artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, vilket det erinrats om i punkt 47 ovan, som är att göra det möjligt att på ett enkelt och förutsebart sätt fastställa den skattemässiga situationen för unionens tjänstemän och övriga anställda vad gäller de skatter som artikeln är tillämplig på, i syfte att göra unionens institutioner, organ och byråer mer attraktiva.

74 Det skulle strida mot det målet om skälet för att bosätta sig i en annan medlemsstat än ursprungsstaten, vilket är tjänsteutövning i unionen, och vilket anges i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, skulle tolkas så, att unionens tjänstemän och övriga anställda som har bosatt sig i en annan medlemsstat än den där de tjänstgör inte omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse.

75 Valet av bosättningsort följer nämligen i allmänhet av flera överväganden, vilka inte bara är yrkesrelaterade utan även ekonomiska, personliga och familjerelaterade, och vilka återspeglar en rad preferenser och begränsningar.

76 Även om tjänstemän eller övriga anställda, efter att de lämnat sin ursprungsstat för att tillträda en tjänst i unionen, oftast är bosatta i den medlemsstat där de tjänstgör, kan de även tvingas eller välja att upprätta eller flytta centrum för sina familjeintressen till en annan medlemsstat än den där de tjänstgör.

77 Även om det antas att lydelsen i artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 möjliggör den nyansering som nämns i punkt 67 ovan, så att tjänsteutövningen i unionen endast är det avgörande, och inte det enda, kriteriet för valet av bosättningsort, skulle en sådan tolkning göra tillämpningen av denna bestämmelse osäker då den görs beroende av en bedömning av de subjektiva skäl som legat till grund för unionens tjänstemäns och övriga anställdas val i detta avseende.

78 En tolkning av artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7, enligt vilken denna bestämmelse är tillämplig på unionens tjänstemän och övriga anställda som flyttar till en annan medlemsstat än sin ursprungsstat enbart på grund av sin tjänsteutövning i unionen, även när de är bosatta i en annan medlemsstat än den medlemsstat där de tjänstgör, med följden att dessa tjänstemän och övriga anställda i unionen behåller sin skatterättsliga hemvist i sin ursprungsstat, gör det däremot möjligt att på ett klart och förutsebart sätt fastställa den skatterättsliga hemvisten för unionens tjänstemän och anställda, utan att det medför några tillämpningssvårigheter.

79 Enligt denna tolkning behåller unionens tjänstemän och övriga anställda sin skatterättsliga hemvist i sin ursprungsstat, oavsett om de senare eventuellt väljer att bosätta sig i eller flytta till en annan medlemsstat än den där de tjänstgör. Ett sådant val ändrar således inte den skatterättsliga hemvisten såsom den fastställs med tillämpning av artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7.

80 Det ska emellertid för fullständighetens skull erinras om att valet av bosättningsort för unionens tjänstemän och övriga anställda särskilt regleras av artikel 20 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, enligt vilken en tjänsteman i unionen ska ”vara bosatt antingen på anställningsorten eller på ett sådant avstånd från den att han inte hindras i tjänsteutövningen”. I likhet därmed föreskrivs i EIB:s personalföreskrifter, som antogs den 20 april 1960 av EIB:s styrelse, i den version som är tillämplig på A, i artikel 10 att ”[i] avsaknad av särskilt tillstånd är personalen skyldig att vara bosatt på sin anställningsort eller i närheten av den”.

81 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 13 första stycket första meningen i protokoll nr 7 ska tolkas så, att en tjänsteman eller övrig anställd i unionen som för sin tjänsteutövning har bosatt sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsstat, men som därefter av personliga skäl har flyttat till en annan medlemsstat än den där han eller hon tjänstgör, behåller sin skatterättsliga hemvist i sin ursprungsstat.

Rättegångskostnader

82 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1) Artikel 13 första stycket första meningen i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier ska tolkas så, att den är tillämplig på gåvoskatt.

2) Artikel 13 första stycket första meningen i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier ska tolkas så, att en tjänsteman eller övrig anställd i unionen som för sin tjänsteutövning har bosatt sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat, men som därefter av personliga skäl har flyttat till en annan medlemsstat än den där han eller hon tjänstgör, behåller sin skatterättsliga hemvist i sin ursprungsstat.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.