Domstolens dom (tredje avdelningen) den 15 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 15 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Straffrättsligt samarbete – Kampen mot organiserad brottslighet – Skydd av Europeiska unionens finansiella intressen – Artikel 325.1 FEUF – PIF-konventionen – Artikel 2.1 – Rambeslut 2008/841/RIF – Artikel 2 a och b – Allvarliga mervärdesskattebedrägerier – Överenskommelse om att begå ett brott – Artikel 3 – Skyldighet för medlemsstaterna att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen genom avskräckande och effektiva åtgärder – Skyldighet att föreskriva straffrättsliga påföljder – Krav i fråga om maximistraff – Proportionalitetsprincipen – Preskriptionstid – Risk för utbredd straffrihet ”

I mål C‑321/25 [Gidzhinov]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 2 maj 2025, som inkom till EU-domstolen den 8 maj 2025, i brottmålet mot

А,

B,

V,

G,

D,

ytterligare deltagare i rättegången:

Sofiyska gradska prokuratura,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos (referent) samt domarna N. Fenger, S. Rodin, N. Piçarra och O. Spineanu-Matei,

generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– V, genom P.Y. Galabov, advokat,

– Österrikes regering, genom J. Schmoll och P. Thalmann, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom C. Valero, F. Blanc, I. Zaloguin och M. Wasmeier, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 23 april 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 325.1 FEUF, av artikel 2.1 i konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen, om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, undertecknad i Bryssel den 26 juli 1995 och bilagd rådets akt av den 26 juli 1995 (EGT C 316, 1995, s. 48) (nedan kallad PIF-konventionen och av artikel 3.1 b i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet (EUT L 300, 2008, s. 42) (nedan även kallat rambeslutet).

2 Begäran har framställts i ett brottmål mot A, B, V, G och D, vilka står åtalade för ett brott bestående i att ha lett eller deltagit i en kriminell organisation i syfte att begå skattebrott och, vad gäller vissa av de tilltalade, för skattebrott bestående i mervärdesskattebedrägeri.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

PIF-konventionen

3 I artikel 1 (”Allmänna bestämmelser”) i PIF-konventionen föreskrivs följande i punkt 3:

”Om inte annat följer av artikel 2.2 skall varje medlemsstat också vidta nödvändiga åtgärder för att uppsåtligt upprättande eller uppsåtligt tillhandahållande av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument som har den effekt som anges i punkt 1, beläggs med straff om gärningarna inte redan är straffbelagda, antingen som gärningsmannaskap eller som medhjälp, anstiftan eller försök till bedrägeri [som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen] enligt definitionen i punkt 1.”

4 Artikel 2 (”Straffrättsliga påföljder”) i PIF-konventionen har följande lydelse:

”1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sådana förfaranden som avses i artikel 1, liksom medhjälp, anstiftan eller försök till de gärningar som avses i artikel 1.1, beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, däribland, åtminstone i allvarliga fall, frihetsberövande påföljder som kan medföra utlämning, varvid det står klart att med allvarliga fel menas de bedrägerier som rör minst det minimibelopp som varje medlemsstat fastställt. Detta minimibelopp får inte överstiga 50 000 [euro].

2. När det är fråga om mindre allvarliga bedrägerier som avser värden understigande 4 000 [euro] och när det inte föreligger några försvårande omständigheter enligt statens lagstiftning kan en medlemsstat dock föreskriva andra påföljder än de som anges i punkt 1.

…”

Beslut 2008/40/RIF

5 Artikel 2.1 i rådets beslut 2008/40/RIF av den 6 december 2007 om Bulgariens och Rumäniens anslutning till den på artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen grundade konventionen, om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, till dess protokoll av den 27 september 1996, till protokollet av den 29 november 1996 och till det andra protokollet av den 19 juni 1997 (EUT L 9, 2008, s. 23), har följande lydelse:

”[PIF-konventionen], [rådets akt av den 27 september 1996 om upprättande av ett protokoll till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 313, 1996, s. 1)] och [rådets akt av den 29 november 1996 om upprättande på grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen av protokollet om förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol angående tolkningen av konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 151, 1997, s. 1)] ska träda i kraft gentemot Bulgarien och Rumänien den första dagen i den första månaden efter den dag då detta beslut har antagits, om de inte redan trätt i kraft för Bulgarien eller Rumänien innan dess.”

PIF-direktivet

6 I artikel 16 (”Ersättande av [PIF-konventionen]”) i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (EUT L 198, 2017, s. 29) föreskrivs följande:

”[PIF-konventionen] och protokollen till denna av den 27 september 1996, den 29 november 1996 respektive den 19 juni 1997 ersätts härmed av detta direktiv för de medlemsstater som är bundna därav, med verkan från och med den 6 juli 2019.

För de medlemsstater som är bundna av detta direktiv ska hänvisningar till konventionen anses som hänvisningar till detta direktiv.”

Rambeslutet

7 I skälen 1–3 i rambeslutet anges följande:

”(1) Syftet med Haagprogrammet är att förbättra [Europeiska] unionens och medlemsstaternas gemensamma kapacitet att bland annat bekämpa gränsöverskridande organiserad brottslighet. Detta mål ska uppnås framför allt genom tillnärmning av lagstiftningen. Farorna med, och mångfaldigandet av, de kriminella organisationerna kräver att det ges ett verkningsfullt svar på medborgarnas förväntningar och medlemsstaternas egna krav genom närmare samarbete mellan Europeiska unionens medlemsstater. I punkt 14 i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Bryssel den 4 och 5 november 2004 påpekas i detta sammanhang att Europas medborgare förväntar sig att Europeiska unionen, samtidigt som den säkerställer respekten för de grundläggande fri- och rättigheterna, på ett effektivare sätt gemensamt tar itu med gränsöverskridande problem som organiserad brottslighet.

(2) I sitt meddelande av den 29 mars 2004 om vissa åtgärder som bör vidtas för att bekämpa terrorism och annan grov brottslighet ansåg kommissionen att lagstiftningen mot organiserad brottslighet inom EU måste skärpas och uppgav att den kommer att utarbeta ett rambeslut, som ska ersätta gemensam åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott [(EGT L 351, 1998, s. 1)].

(3) I punkt 3.3.2 i Haagprogrammet anges att tillnärmningen av materiell straffrätt syftar till att underlätta ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i brottmål och berör delar av särskilt grov brottslighet med gränsöverskridande dimensioner samt att förtur bör ges åt brottsområden som särskilt nämns i fördragen. Definitionen av brott som rör deltagande i en kriminell organisation bör därför tillnärmas i alla medlemsstaterna. Detta rambeslut bör därför omfatta brott som normalt begås inom ramen för en kriminell organisation. I rambeslutet bör dessutom föreskrivas att sanktioner som motsvarar dessa brotts svårhetsgrad utdöms för fysiska och juridiska personer som begått eller är ansvariga för sådana brott.”

8 I artikel 1 (”Definitioner”) i rambeslutet föreskrivs följande:

”I detta rambeslut avses med

1) kriminell organisation: en strukturerad sammanslutning, som har inrättats under en tid, av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande säkerhetsåtgärd på maximalt minst fyra år eller en strängare sanktion, för att direkt eller indirekt erhålla ekonomiska eller materiella fördelar.

2) strukturerad sammanslutning: en sammanslutning som inte tillkommit slumpartat i det omedelbara syftet att begå ett brott eller som inte nödvändigtvis har formellt fastställda roller för medlemmarna, kontinuitet i sammansättningen eller en utarbetad struktur.”

9 Artikel 2 (”Brott som rör deltagande i en kriminell organisation”) i rambeslutet har följande lydelse:

”Varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att den ena eller båda av följande typer av beteende som rör en kriminell organisation betraktas som brottsliga gärningar.

a) Beteendet hos en person, som med avsikt och med kunskap om antingen den kriminella organisationens syfte och allmänna verksamhet eller organisationens avsikt att begå brotten i fråga, aktivt deltar i organisationens brottsliga verksamhet, vari inbegrips tillhandahållande av information eller materiellt stöd, rekrytering av nya medlemmar och alla former av finansiering av verksamheten, med vetskap om att deltagandet kommer att bidra till genomförandet av organisationens brottsliga verksamhet.

b) Det beteende hos en person som utgörs av en överenskommelse med en eller flera personer om en verksamhet, som om den genomförs innebär att brott som avses i artikel 1 begås, även om personen i fråga inte deltar i det egentliga genomförandet av verksamheten.”

10 Artikel 3 ([”Påföljder”]) i rambeslutet har följande lydelse:

”1. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att

a) det brott som avses i artikel 2 a beläggs med ett maximalt fängelsestraff på minst 2–5 år, eller

b) att det brott som avses i artikel 2 b beläggs med samma maximala fängelsestraff som det brott som överenskommelsen avser eller med ett maximalt fängelsestraff på minst 2–5 år.

2. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att det faktum att brotten som avses i artikel 2, vilka fastställs av denna medlemsstat, har begåtts inom ramen för en kriminell organisation får betraktas som en försvårande omständighet.”

Bulgarisk rätt

Strafflagen

11 I artikel 23.1 i Nakazatelen kodeks (strafflagen, DV nr 26 av den 2 april 1968), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad strafflagen), föreskrivs följande:

”Om flera brott begås genom samma handlande eller om en person har begått flera olika brott innan denne dömts för ett av dem genom en lagakraftvunnen dom, ska domstolen, efter att ha fastställt ett straff för vart och ett av dessa brott för sig, utdöma det strängaste av dem.”

12 Artikel 80 i strafflagen har följande lydelse:

”(1) Åtalspreskription inträder om åtal inte har väckts inom

…

2. 15 år, om det för brottet föreskrivs fängelse i mer än 10 år,

3. 10 år, om det för brottet föreskrivs fängelse i mer än 3 år,

…

(3) Preskriptionstiden börjar löpa från det att brottet begicks, vid försök eller förberedelse till brott från den dag då den sista försöks- eller förberedelsehandlingen begicks, och vid pågående och perdurerande brott från det att de upphörde.”

13 Artikel 81 i strafflagen har följande lydelse:

”(1) Preskriptionstiden upphör att löpa om inledandet eller det fortsatta genomförandet av brottmålsprocessen är beroende av att en preliminär fråga avgörs genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.

(2) Preskriptionen avbryts om behöriga myndigheter vidtar någon form av lagföringsåtgärd. Preskriptionsavbrottet gäller endast i förhållande till den person mot vilken åtgärden vidtas. När den preskriptionsavbrytande åtgärden är avslutad, börjar en ny preskriptionstid att löpa.

(3) Åtalspreskription inträder alltid, trots att preskriptionsuppehållande eller preskriptionsavbrytande åtgärder vidtagits, när en tid motsvarande mer än hälften av den i föregående artikel angivna preskriptionstiden har förflutit.”

14 I artikel 93 i strafflagen föreskrivs följande:

”Följande ord och uttryck används i denna lag med följande betydelse:

…

20. organiserad kriminell grupp: en varaktig och strukturerad sammanslutning av tre eller fler personer som handlar i samförstånd för att, inom landets gränser eller utomlands, begå brott som kan medföra fängelse i mer än tre år. Sammanslutningen anses vara strukturerad även om det saknas en formell fördelning av uppgifter mellan deltagarna, ett varaktigt deltagande eller en utvecklad struktur.”

15 Artikel 255 i strafflagen har följande lydelse:

”(1) Den som undviker fastställande eller betalning av skatteskulder av betydande storlek genom att

…

7. utan att ha rätt till det göra avdrag för ingående mervärdesskatt,

döms till fängelse i lägst ett och högst sex år och böter på upp till 2 000 [bulgariska leva (BGN)].

…

(3) Om skatteskulden uppgår till ett särskilt högt belopp ska straffet vara fängelse i lägst tre och högst åtta år och förenas med förverkande av samtliga eller vissa av den dömdes tillgångar.”

16 Artikel 321 i strafflagen har följande lydelse:

”(1) Den som bildar eller leder en organiserad kriminell grupp döms till fängelse i lägst tre och högst tio år.

(2) Den som deltar i en sådan grupp döms till fängelse i lägst ett och högst sex år.

(3) Om gruppen har … bildats i vinstsyfte, … ska påföljden bestämmas enligt följande:

1. För det brott som avses i punkt 1: fängelse i lägst 5 och högst 15 år.

2. För det brott som avses i punkt 2: fängelse i lägst 3 och högst 10 år.”

Straffprocesslagen

17 I artikel 24.1 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen, DV nr 86/05 av den 28 oktober 2005), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”En brottmålsprocess ska inte inledas, eller ska avslutas om den redan har inletts, om

…

3. brottet är preskriberat på grund av att den lagstadgade preskriptionstiden har löpt ut.

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

18 År 2015 väckte åklagare genom stämningsansökan åtal mot A, B, V, G och D vid behörig bulgarisk brottmålsdomstol. Åtalet avsåg flera olika brott.

19 Åtalet mot A och B avser närmare bestämt att de har lett en organiserad kriminell grupp som bildats i vinstsyfte, i den mening som avses i artikel 321.3 i strafflagen. Enligt stämningsansökan inleddes detta brott i mars 2011 och avslutades den 14 november 2012, och är ett brott som kan medföra fängelse i minst fem och högst femton år.

20 Åtalet mot V, G och D avser deltagande i samma organiserade kriminella grupp och grundas således på samma bestämmelse i strafflagen. Enligt åtalet inleddes även detta brott i mars 2011 och avslutades den 14 november 2012, och kan medföra fängelse i minst fem och högst femton år.

21 Slutligen har åklagaren i stämningsansökan gjort gällande att A, B, V och D mellan juni 2011 och oktober 2012 begick olika mervärdesskattebedrägerier, vilka uppgick till 1 239 070 BGN (cirka 633 525 euro), 2 211 200 BGN (cirka 1 130 568 euro), 2 000 000 BGN (cirka 1 022 583 euro) respektive 2 433 590 BGN (cirka 1 244 274 euro). Denna del av åtalet avser brott som omfattas av artikel 255.3 i strafflagen och kan medföra ett fängelsestraff på minst tre och högst åtta år, vilket kan förenas med förverkande av samtliga eller vissa av den dömdes tillgångar. Det högsta fängelsestraff som kan utdömas för den samlade brottslighet som åklagaren väckt åtal för får dock inte överstiga åtta år.

22 Efter det att den ovan i punkt 18 nämnda stämningsansökan hade getts in till behöriga brottmålsdomstolen, tilldelades målet den 26 november 2015 en dömande sammansättning bestående av en domare och två jurymedlemmar. I denna sammansättning hölls mellan åren 2015 och 2021 48 huvudförhandlingssammanträden i målet. Domaren i sammansättningen utnämndes därefter till europeisk delegerad åklagare, vilket innebar att målet måste tas om. Målet omfördelades därför till en ny dömande sammansättning med en annan domare och två andra jurymedlemmar. Mellan åren 2022 och 2025 hölls i denna nya sammansättning 18 huvudförhandlingssammanträden i målet, men några egentliga åtgärder för bevisupptagning vidtogs inte under denna period. Den 14 mars 2025 gick domaren i den nya sammansättningen i pension, och målet omfördelades då till en tredje dömande sammansättning, med ytterligare en ny domare och två nya jurymedlemmar. Det är denna sammansättning av den behöriga brottmålsdomstolen som har beslutat att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen.

23 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran inledningsvis anfört följande. Den preskriptionstid som enligt artiklarna 80 och 81 i strafflagen gäller för de i målet aktuella brotten, det vill säga mervärdesskattebedrägeri och deltagande i en organiserad kriminell grupp, löper ut inom en inte alltför lång tid. Den absoluta preskriptionstiden för dessa brott är femton år. Åtalspreskription för mervärdesskattebedrägeribrotten inträder således under åren 2026 och 2027, beroende på när den påstått oriktiga mervärdesskattedeklarationen lämnades in. För brottet deltagande i en organiserad kriminell grupp inträder åtalspreskription den 14 november 2027, det vill säga femton år efter det att gruppen upplöstes. I förevarande fall är det dock inte objektivt sett möjligt att före utgången av nämnda preskriptionstider slutföra en brottmålsprocess med prövning i tre instanser.

24 Vad däremot gäller åtalet mot A och B, i den del det avser att de har lett den organiserade kriminella gruppen, ligger utgången av preskriptionstiden längre fram i tiden, eftersom detta brott kan medföra ett längsta fängelsestraff på femton år. Den absoluta preskriptionstiden uppgår här till 22 år och 6 månader och löper således ut först den 14 maj 2035. Vad gäller denna del av åtalet är det därmed möjligt att före utgången av preskriptionstiden slutföra en brottmålsprocess med prövning i tre instanser.

25 I detta sammanhang uppkommer frågan om det skulle kunna anses vara oförenligt med unionsrätten att beräkna preskriptionstiden enbart på grundval av det maximistraff som kan dömas ut, utan att ta hänsyn till om det aktuella brottmålet innehåller komplicerade sak- och rättsfrågor eller till eventuella oförutsedda omständigheter. EU-domstolen har i domen av den 24 juli 2023, Lin (C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606) (nedan kallad domen Lin) uttalat att medlemsstaterna ska se till att de preskriptionsregler som föreskrivs i nationell rätt gör det möjligt att effektivt beivra brottslighet i form av mervärdesskattebedrägerier och att skäl hänförliga till den aktuella medlemsstatens nationella rätt inte får riskera att leda till en utbredd straffrihet, särskilt i brottmål där frågornas svårighetsgrad kräver en längre handläggningstid.

26 I bulgarisk rätt saknas dock möjlighet att i mer komplicerade mål eller i mål som har behövt tas om på grund av en oförutsedd händelse fastställa en längre preskriptionstid än den absoluta preskriptionstid på femton år som gäller för brott bestående i mervärdesskattebedrägeri. Detta utgör ett systemproblem i den meningen att ju mer komplex den åtalade brottsligheten är, desto svårare blir det att slutföra brottmålsprocessen före utgången av denna preskriptionsfrist.

27 Vidare har den hänskjutande domstolen anfört att den bulgariska lagstiftaren har bestämt att maximistraffet för skattebedrägeribrott ska vara fängelse i åtta år, samtidigt som maximistraffet för brotten deltagande i och ledning av en organiserad kriminell grupp är fängelse i tio respektive femton år. Detta trots att det enda brottsliga syftet med en organiserad kriminell grupp som den nu aktuella är att begå skattebedrägeribrott. Mot denna bakgrund vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en sådan skillnad mellan de maximistraff som kan dömas ut är förenlig med artikel 3.1 b i rambeslutet.

28 Den har i detta avseende påpekat att det i denna bestämmelse i rambeslutet anges två alternativa möjligheter för medlemsstaterna att uppfylla rambeslutets krav i fråga om maximistraff för stämplingsgärningar i form av att ha deltagit i en överenskommelse om att begå ett brott, i den mening som avses i artikel 2 b i rambeslutet. Medlemsstaterna kan nämligen välja mellan att antingen föreskriva samma maximistraff för denna form av stämpling till brott som det som är föreskrivet för det brott som den aktuella överenskommelsen avser eller att föreskriva ett maximistraff på minst 2–5 år. Den andra valmöjligheten fastställer således en straffskala som inte är kopplad till maximistraffet för de brott som den kriminella organisationen avser att begå. Enligt den hänskjutande domstolen är det dock oklart huruvida den andra valmöjligheten kan tolkas på så sätt att den innebär att medlemsstaterna har möjlighet att, vad gäller de brott som omfattas av rambeslutet, föreskriva strängare straff för nämnda form av stämpling till brott än för fullbordat brott.

29 Den anser nämligen att stämpling till brott – i form av en överenskommelse av det slag som avses i artikel 2 b i rambeslutet, som har lett till bildandet av en kriminell organisation i den mening som avses i artikel 1 led 1 i rambeslutet – är kriminaliserat enbart på grund av sitt syfte, det vill säga att begå vissa brott. Därmed torde det enligt den hänskjutande domstolens uppfattning vara oförenligt med proportionalitetsprincipen att, vad gäller de brott som omfattas av rambeslutet, föreskriva ett strängare straff för stämpling, i form av en överenskommelse av nyss angivet slag, än för det fullbordade brott som överenskommelsen avser.

30 Den hänskjutande domstolen har dock samtidigt medgett att det förefaller framgå av ordalydelsen i den andra valmöjligheten i artikel 3.1 b i rambeslutet att medlemsstaterna får föreskriva strängare straff för deltagande i en brottslig organisation som bildats i syfte att begå ett brott än för det fullbordade brott som organisationen haft för avsikt att begå.

31 Mot denna bakgrund har Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) beslutat att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1. Utgör artikel 325 [FEUF] och artikel 2.1 i [PIF-konventionen] hinder för en nationell lagstiftning där det föreskrivs regler om åtalspreskription för brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen, enligt vilka preskriptionstiden beräknas enbart på grundval av det maximistraff som föreskrivs det aktuella brottet och inte också utifrån om målet innehåller komplicerade sak- och rättsfrågor samt utan hänsyn till eventuella oförutsedda omständigheter som innebär att målet måste tas om, varvid det finns risk för att tillämpningen av denna nationella lagstiftning leder till straffrihet?

2. Utgör artikel 3.1 b i rambeslut 2008/841 hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken [stämpling till] brott [i form av en sådan överenskommelse] som avses i artikel 2 b i rambeslutet är belagt med ett maximistraff som överstiger maximistraffet för det brott som avses med den aktuella överenskommelsen, i sistnämnda bestämmelses mening?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

32 EU-domstolen vill inledningsvis påpeka följande. För det första framgår det av begäran om förhandsavgörande att reglerna om åtalspreskription i bulgarisk rätt innebär att preskriptionstiden för ett brott normalt fastställs efter det straff som kan följa på brottet och att den kan skjutas upp eller avbrytas. Den absoluta preskriptionstid som föreskrivs för ett brott kan däremot varken skjutas upp eller avbrytas, och den fastställs till en längd som motsvarar en och en halv gång den normala preskriptionstiden för brottet. Ett brott preskriberas alltid om ingen misstänkt person före utgången av den absoluta preskriptionstiden har lagförts för det aktuella brottet genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande.

33 Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida artikel 325 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen utgör hinder för de preskriptionsregler i den bulgariska lagstiftningen som fastställer en absolut preskriptionstid på femton år för brott bestående i mervärdesskattebedrägeri och deltagande i en organiserad kriminell grupp som har till syfte till att begå sådana brott.

34 För det andra kan det konstateras att PIF-konventionen är tillämplig i tiden ( ratione temporis ) på de i det nationella målet åtalade gärningarna, eftersom de begicks under åren 2011 och 2012. Det framgår nämligen av artikel 2 i beslut 2008/40 att PIF-konventionen trädde i kraft i Bulgarien senast den 1 januari 2008. Av artikel 16 i PIF-direktivet framgår dessutom att PIF-konventionen upphörde att gälla först från och med den 6 juli 2019, då den ersattes av nämnda direktiv (se, analogt, dom av den 16 juli 2026, Lin II, C‑280/25, EU:C:2026:586, punkterna 67 och 68) (nedan kallad domen Lin II).

35 För det tredje framgår det av begäran om förhandsavgörande att den brottslighet i form av mervärdesskattebedrägeri som de tilltalade i det nationella målet står åtalade för totalt sett uppskattas omfatta ett belopp som överstiger 4 miljoner euro. Bedrägeri i den storleksordningen måste därmed betecknas som ”allvarligt” i den mening som avses i artikel 325 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen (se, för ett liknande resonemang, domen Lin, punkterna 22 och 79, och domen Lin II, punkterna 73 och 74).

36 Det ska vidare påpekas att artikel 325.1 FEUF inte endast omfattar gärningar som rent faktiskt riktar sig mot unionens finansiella intressen, utan även försök att begå sådana gärningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt187).

37 På samma sätt framgår det av artiklarna 1.3 och 2.1 i PIF-konventionen att försök att begå bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen ska likställas med bedrägeri i den mening som avses i den sistnämnda konventionsbestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, domen Lin II, punkt 95).

38 EU-domstolen har för övrigt redan slagit fast att deltagande i en brottslig organisation som bildats i syfte att begå brott i form av mervärdesskattebedrägeri ska anses utgöra bedrägeri som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl., C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 42).

39 Av det nu sagda kan följande slutsats dras. Om den hänskjutande domstolen kommer fram till att de tilltalade i det nationella målet har begått de gärningar som de åtalats för, ska både det brott som består i mervärdesskattebedrägeri och det stämplingsbrott som består i att de tilltalade deltagit i en kriminell grupp som bildats i syfte att begå det åtalade bedrägeribrottet i sådant fall anses utgöra allvarliga bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen, i den mening som avses i artikel 325 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen.

40 Mot denna bakgrund finner EU-domstolen att den hänskjutande domstolen ska anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 325 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken brott i form av allvarliga fall av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen alltid preskriberas när det har gått femton år sedan de begicks utan att någon, genom lagakraftvunnen dom, har lagförts för det aktuella brottet, oberoende av om någon preskriptionsuppehållande eller preskriptionsavbrytande åtgärd har vidtagits eller av om någon oförutsedd omständighet har inträffat, och utan att hänsyn tas till hur komplicerat det aktuella brottmålet är, varvid en sådan preskriptionsfrist, enligt den hänskjutande domstolen, riskerar att leda till en utbredd straffrihet för bedrägeribrott av nämnda slag.

41 EU-domstolen påpekar i detta avseende inledningsvis att artikel 325.1 FEUF ålägger medlemsstaterna att bekämpa bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens finansiella intressen genom avskräckande och effektiva åtgärder. Medlemsstaterna har visserligen valfrihet när det gäller vilka påföljder som ska tillämpas, vilka kan ha formen av administrativa påföljder, straffrättsliga påföljder eller en kombination därav. Medlemsstaterna måste dock, enligt denna bestämmelse, se till att fall av allvarliga bedrägerier eller annan allvarlig olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens finansiella intressen beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder

42 Artikel 2.1 i PIF-konventionen ålägger i sin tur medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att gärningar som utgör bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen beläggs med effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga påföljder som, åtminstone i fall av allvarliga bedrägerier, inbegriper frihetsberövande påföljder som kan leda till utlämning.

43 EU-domstolen konstaterar därefter att det vid tidpunkten för de i det nationella målet åtalade gärningarna inte hade skett någon harmonisering på unionsnivå av reglerna om preskription för brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen. Dessa regler harmoniserades först senare, till viss del, av unionslagstiftaren i samband med att PIF-direktivet antogs (domen Lin, punkt 81 och där angiven rättspraxis). Detta direktiv är dock inte tillämpligt i det nationella målet, såsom påpekats i punkt 34 ovan.

44 Vid nämnda tidpunkt låg därmed befogenheten att anta regler om preskription för brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen hos medlemsstaterna. Medlemsstaterna är dock skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten, särskilt artikel 325 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen (se, för ett liknande resonemang, domen Lin, punkt 82).

45 Medlemsstaterna ska i detta avseende bland annat se till att de preskriptionsregler som föreskrivs i nationell rätt gör det möjligt att effektivt beivra allvarliga bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen. Om det finns en risk för att sådana nationella regler leder till en utbredd straffrihet för sådana brott, är ju kraven i artikel 325.1 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen inte uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, domen Lin, punkt 92, och domen Lin II, punkt 219 och där angiven rättspraxis).

46 Slutligen vill EU-domstolen erinra om vad den tidigare uttalat i fråga om bestämmelser om absolut preskriptionstid, såsom den nu aktuella bestämmelsen i strafflagen. Sådana bestämmelser bidrar till att stärka rättssäkerheten genom att den absoluta preskriptionstiden ger en yttersta tidsgräns för hur länge det straffrättsliga ansvaret kan utkrävas, eftersom brott där preskriptionstiden avbrutits eller skjutits upp annars inte skulle kunna preskriberas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 november 2025, Mikroregion Porta Bohemica, C‑539/24, EU:C:2025:919, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

47 Den absoluta preskriptionstiden måste dock vara tillräckligt lång för att inte i praktiken göra det omöjligt eller orimligt svårt att skydda unionens finansiella intressen (se, analogt, dom av den 21 januari 2021, Whiteland Import Export, C‑308/19, EU:C:2021:47, punkterna 48 och 49, och dom av den 30 januari 2025, Trenitalia, C‑510/23, EU:C:2025:41, punkt 38). Vid bedömningen av huruvida den absoluta preskriptionstiden är tillräckligt lång ska hänsyn tas till samtliga inslag i den aktuella preskriptionsregleringen och till hur komplicerad brottmålsprocessen är när det gäller brott av det aktuella slaget (se, analogt, dom av den 21 januari 2021, Whiteland Import Export, C‑308/19, EU:C:2021:47, punkterna 48 och 50, och dom av den 30 januari 2025, Trenitalia, C‑510/23, EU:C:2025:41, punkt 39).

48 EU-domstolen har således redan slagit fast att medlemsstaterna är skyldiga att se till att den absoluta preskriptionstiden är tillräckligt lång för att de brottmålsprocesser som inletts mot personer som begått allvarliga bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen ska hinna slutföras, varvid det ska tas hänsyn till hur lång tid sådana brottmålsprocesser tar i anspråk och hur komplicerade de är (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl., C‑105/14, EU:C:2015:555, punkterna 46 och 47).

49 Vad beträffar det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Såsom påpekats i punkt 33 ovan, gäller enligt bulgarisk rätt att brott av det slag som de tilltalade i det nationella målet står åtalade för – det vill säga mervärdesskattebedrägeri och deltagande i en organiserad kriminell grupp – alltid preskriberas är det har gått femton år sedan de aktuella brotten begicks utan att någon, genom lagakraftvunnen dom, har lagförts för brotten.

50 I detta avseende finner EU-domstolen, för det första, i likhet med vad generaladvokaten har anfört i punkt 44 i sitt förslag till avgörande, att en absolut preskriptionstid på femton år får anses ge polis, åklagare och andra brottsbekämpande myndigheter i Bulgarien rimlig tid för att hinna slutföra de brottmålsprocesser som inletts mot personer som begått sådana bedrägerier och att, före utgången av den preskriptionstid som gäller för de aktuella brotten, utverka en lagakraftvunnen dom avseende dessa brott, även i fall där detta kräver att målet prövas i tre instanser.

51 För det andra konstaterar EU-domstolen att de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat inte utgör tillräckligt underlag för slutsatsen att det har funnits ett utbrett problem med att det i Bulgarien i praktiken varit orimligt svårt att utverka en lagakraftvunnen dom avseende brott i form av allvarliga fall av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen inom femton år från det att de aktuella brotten begicks. Det ska här särskilt påpekas att den omständigheten att det förekommit ändringar som påverkat rättens sammansättning i enskilda mål inte räcker för att det ska anses föreligga en risk för en utbredd straffrihet för brott av nämnda slag.

52 Av det ovan anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 325 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken brott i form av allvarliga fall av bedrägeri som riktar sig mot Europeiska unionens finansiella intressen alltid preskriberas när det har gått femton år sedan de begicks utan att någon, genom lagakraftvunnen dom, har lagförts för de aktuella brotten, oberoende av om någon preskriptionsuppehållande eller preskriptionsavbrytande åtgärd har vidtagits eller av om någon oförutsedd omständighet har inträffat. Detta gäller dock under förutsättning att en sådan preskriptionsfrist inte riskerar att leda till en utbredd straffrihet för bedrägeribrott av nämnda slag i den berörda medlemsstaten.

Den andra frågan

53 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 b i rambeslut 2008/841 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den som ingår en överenskommelse om att begå ett brott, i den mening som avses i artikel 2 b i nämnda rambeslut, kan dömas till ett maximistraff som både överstiger maximistraffet för det brott som den aktuella överenskommelsen avser och överstiger fem år.

54 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av skälen 1 och 3 i rambeslut 2008/841 framgår att detta rambeslut bygger på ett gemensamt sätt att ta itu med gränsöverskridande problem, såsom organiserad brottslighet, och att det bör dels omfatta brott som normalt begås inom ramen för en kriminell organisation, dels föreskriva påföljder för fysiska och juridiska personer som begått eller är ansvariga för sådana brott, vilka motsvarar brottens svårhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Taricco m.fl., C‑105/23, EU:C:2024:602, punkt 38).

55 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att de tilltalade i det nationella målet bland annat står åtalade, med stöd av artikel 321 i strafflagen, för att ha lett eller deltagit i en organiserad kriminell grupp, i den mening som avses i artikel 93 led 20 i samma lag, vars syfte varit att begå mervärdesskattebedrägerier.

56 Den hänskjutande domstolen har angett att ledning av och deltagande i en sådan organiserad kriminell grupp är ett handlande som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2 b i rambeslutet och den brottsliga gärning som anges där, det vill säga ett handlande i samband med en kriminell organisation varigenom en person ingår en överenskommelse med en eller flera personer om att utöva en viss aktivitet som, om den sattes i verket, skulle innebära att något av de i artikel 1 i rambeslutet angivna brotten begicks, även om personen inte deltar i det egentliga utförandet av aktiviteten.

57 Kommissionen anser dock att de ovan i punkt 55 angivna brotten snarare omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2 a i rambeslutet och den brottsliga gärning som anges där, det vill säga ett handlande i samband med en kriminell organisation varigenom en person, med avsikt och med kunskap om antingen den kriminella organisationens syfte och allmänna verksamhet eller organisationens avsikt att begå brotten i fråga, aktivt deltar i organisationens brottsliga verksamhet, vari inbegrips tillhandahållande av information eller materiellt stöd, rekrytering av nya medlemmar och alla former av finansiering av verksamheten, om personen är medveten om att han eller hon genom sitt deltagande kommer att bidra till genomförandet av organisationens brottsliga verksamhet.

58 EU-domstolen konstaterar i detta avseende att det framgår av artikel 2 i rambeslut 2008/841 att medlemsstaterna har möjlighet att välja mellan att kriminalisera antingen både det handlande som anges i led a) och det som anges i led b) i artikeln eller bara det ena av dem. Av begäran om förhandsavgörande går det dock inte att avgöra enligt vilken av dess modeller den bulgariska lagstiftaren har valt att genomföra rambeslutet. Det ska även påpekas att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva (dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 44).

59 Av denna rättspraxis följer att det inte ankommer på EU-domstolen att ifrågasätta den hänskjutande domstolens bedömning att de brott i form av ledning av och deltagande i en organiserad kriminell grupp som de tilltalade i det nationella målet står åtalade för omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2 b i rambeslutet. Den andra tolkningsfrågan skulle självfallet inte kunna tas upp till prövning om det framstod som uppenbart att den begärda tolkningen av denna bestämmelse i rambeslutet inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2026, Mikroregion Porta Bohemica, C‑484/24, EU:C:2026:496, punkt 44 och där angiven rättspraxis). Så är dock inte fallet.

60 De krav som artikel 3.1 b i rambeslutet ställer i fråga om påföljder för det brott som avses i artikel 2 b i rambeslutet skiljer sig visserligen från de påföljdskrav som artikel 3.1 a ställer med avseende på det brott som avses i artikel 2 a. Faktum kvarstår dock, under alla omständigheter, att svaret på den andra tolkningsfrågan – av nedan angivna skäl – skulle bli detsamma om den hänskjutande domstolen slutligen kom fram till att de ovan i punkt 55 angivna brotten omfattas av artikel 2 a och inte av artikel 2 b i rambeslutet.

61 Mot bakgrund av detta klargörande ska följande påpekas. Vad rambeslutet kräver i fråga om maximala fängelsestraff framgår av artikel 3.1. Enligt artikel 3.1 b ska maximistraffet för att ha ingått en sådan överenskommelse av stämplingskaraktär som avses i artikel 2 b vara antingen detsamma som för det brott som överenskommelsen avser eller uppgå till minst 2–5 års fängelse.

62 Enligt fast rättspraxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av dess innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, vid vilken inte bara ordalydelsen ska beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 1984, Ekro, 327/82, EU:C:1984:11, punkt 11, och dom av den 18 december 2025, Slagelse Almennyttige Boligselskab, Afdeling Schackenborgvænge, C‑417/23, EU:C:2025:1017, punkt 76).

63 Vad först gäller ordalydelsen i artikel 3.1 b i rambeslutet, ska det påpekas att formuleringen av denna bestämmelse skiljer sig åt i de olika språkversionerna. Enligt bestämmelsens lydelse i den italienska versionen (” o compresa tra due e cinque anni ”) ska således maximistraffet för det brott som avses i artikel 2 b i rambeslutet vara detsamma som för det brott som överenskommelsen avser eller uppgå till 2–5 år. I andra språkversioner föreskrivs däremot i nämnda bestämmelse att maximistraffet för det aktuella brottet ska vara detsamma som för det brott som överenskommelsen avser eller uppgå till minst 2–5 år. Detta är fallet med bland annat den spanska (” con una pena máxima de reclusión de al menos entre dos y cinco años ”), den danska (” med en maksimumsfrihedsstraf på mindst mellem to og fem år ”), den tyska (” mit einer Freiheitsstrafe im Höchstmaß von mindestens zwei bis fünf Jahren ”), den grekiska (” μs οινστερστικ τσς ελείας ερίας τσερίας τа μσιστστσς ος τος είας τοστολλσισιστσμετασиσκασσκαs σντσς ”), den engelska (” by a maximum term of imprisonment of at least between two and five years ”), den nederländska (” met een maximum vrijheidsstraf van ten minste tussen de twee en de vijf jaar ”), den portugisiska (” com uma pena de prisão com a duração Máxima de, pelo menos, dois a cinco anos ”) och den rumänska (” de o pedeapsă maximă privativă de libertate de cel puțin doi până la cinci ani ”) versionen.

64 Även vad gäller artikel 3.1 a i rambeslutet skiljer sig formuleringen av bestämmelsen åt i de olika språkversionerna. Enligt bestämmelsens lydelse i den italienska versionen (” di durata massima compresa tra due e cinque anni ”) ska således maximistraffet uppgå till 2–5 år, medan det i andra språkversioner föreskrivs att maximistraffet ska uppgå till minst 2–5 år. Detta är fallet med bland annat den spanska (” una pena máxima de reclusión de al menos entre dos y cinco años ”), den danska (” med en maksimumsfrihedsstraf på mindst mellem to og fem år ”), den tyska (” mit einer Freiheitsstrafe im Höchstmaß von mindestens zwei bis fünf Jahren ”), den grekiska (” η αξιόποινη πράξη την οποία αναφέρει το στοιχείο α) του άρθρου 2 να τιμωρείται με μέγιστη ποινή στερητική της ελευθερίας τουλάχιστον μεταξύ δύο και πέντε ετών ”), den engelska (” a maximum term of imprisonment of at least between two and five years ”), den franska (” une peine d’emprisonnement maximale comprise entre deux ans et cinq ans au moins ”), den nederländska (” een maximale vrijheidsstraf die ten minste tussen de twee en de vijf jaar bedraagt ”), den portugisiska (” uma pena de prisão com a duração máxima de, pelo menos, dois a cinco anos ”) och den rumänska (” de o pedeapsă maximă privativă de libertate de cel puțin doi până la cinci ani ”) versionen.

65 Här ska dock påpekas att den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse inte ensam kan ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner. Unionsbestämmelserna ska nämligen tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. Detta innebär att i händelse av bristande överensstämmelse mellan olika språkversioner av en unionsrättslig författningstext, så ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 1977, Bouchereau, 30/77, EU:C:1977:172, punkt 14, och dom av den 21 maj 2026, Höldermann, C‑447/24, EU:C:2026:417, punkt 71).

66 Vad därefter gäller det sammanhang i vilket artikel 3.1 b i rambeslut 2008/841 ingår, ska det påpekas att detta rambeslut antogs med stöd av bland annat artikel 31.1 EU, vars innehåll numera återfinns i artikel 83.1 första stycket FEUF. Enligt artikel 31.1 EU hade unionslagstiftaren dock endast befogenhet att införa en minimiharmonisering vad gäller straffrättsliga påföljder. Därmed kan artikel 3 i rambeslutet inte innehålla något annat än minimibestämmelser om påföljder för brott inom området organiserad brottslighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2024, PT (Uppgörelse mellan åklagaren och gärningsmannen), C‑432/22, EU:C:2024:987, punkt 38).

67 EU-domstolen finner, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkterna 61–64 i sitt förslag till avgörande, att den nu angivna tolkningen vinner stöd av dokumentet som innehåller slutsatserna från rådets möte den 24 och 25 april 2002 om den metod som ska tillämpas vid tillnärmning av påföljder. Av detta dokument framgår nämligen att unionslagstiftarens hänvisning till ett ”maximalt straff på minst 2–5 års fängelse” inte utgör hinder för att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning fastställer ett högre maximistraff.

68 Det framgår därmed såväl av den rättsliga grund med stöd av vilken rambeslut 2008/841 antogs som av systematiken i och ändamålet med detta rambeslut att artikel 3.1 b inte utgör hinder för att en medlemsstat belägger det brott som avses i artikel 2 b med ett maximistraff som överstiger fem år. Samma tolkning ska göras med avseende på det i artikel 3.1 a angivna kravet på maximistraff för det brott som avses i artikel 2 a.

69 Vad sedan gäller de mål som eftersträvas med rambeslutet finner EU-domstolen att artikel 3.1 b inte heller utgör hinder för att en medlemsstat belägger det brott som avses i artikel 2 b med ett maximistraff som är högre än det som gäller för det brott som den aktuella överenskommelsen avser.

70 Det framgår nämligen av artikel 2 b i rambeslutet att överenskommelsen ska ha till syfte att begå sådan brottslighet som avses i artikel 1 led 1 i rambeslutet, det vill säga brott som har ett maximistraff på minst fyra år eller mer. Av detta följer att unionslagstiftaren själv har beaktat möjligheten att maximistraffet i en medlemsstat för det brott som överenskommelsen av stämplingskaraktär avser uppgår till fyra år, men har samtidigt gett en sådan medlemsstat tillåtelse, genom bestämmelsen i artikel 3.1 b, att belägga nämnda stämplingsgärning med ett maximistraff som överstiger fyra år.

71 Vidare ska det påpekas att en sådan stämplingsgärning utgör ett handlande i samband med en kriminell organisation, i den mening som avses i artikel 1 led 1 i rambeslutet, det vill säga en strukturerad sammanslutning, som har inrättats under en tid, av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå brott av en viss svårhetsgrad, för att direkt eller indirekt erhålla ekonomiska eller materiella fördelar.

72 Syftet med rambeslutet är, såsom framgår av skälen 1 och 2 i detta, att stärka insatserna i kampen mot organiserad brottslighet inom unionen och att bemöta den fara som kriminella organisationer och deras mångfaldigande utgör.

73 Av det nu anförda drar EU-domstolen följande slutsats. Mot bakgrund av den höga prioritet som unionslagstiftaren har ansett att kampen mot organiserad brottslighet ska ges samt svårigheten att upptäcka sådana kriminella organisationer och de allvarliga konsekvenserna av deras verksamhet, kan artikel 3.1 i rambeslut 2008/841 inte anses utgöra hinder för en nationell lagstiftning som, för handlande av det slag som avses i artikel 2 i rambeslutet, föreskriver ett maximistraff som är högre än det som gäller för det brott som det aktuella handlandet har till syfte att begå.

74 Slutligen ska något sägas om principen om proportionalitet i fråga om straff, vilken fastslås i artikel 49.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna princip ska iakttas inte bara vid fastställandet av rekvisiten för ett brott, utan även vid fastställandet av bestämmelser om bestämningen av straffets stränghet och vid bedömningen av vilka omständigheter som kan vara av betydelse för straffbestämningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2026, AK Dlhopolec m.fl., C‑539/24, EU:C:2026:41, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

75 Principen innefattar bland annat ett krav på att en påföljd ska stå i proportion till brottets svårhet, vilket särskilt innebär att påföljden ska ha en verkligt avskräckande verkan, utan att för den skull gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med kriminaliseringen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2026, AK Dlhopolec m.fl., C‑539/24, EU:C:2026:41, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

76 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande dels att de av de tilltalade i det nationella målet som står åtalade för att ha lett en organiserad kriminell grupp som bildats i syfte att begå mervärdesskattebedrägerier riskerar att dömas till fängelse i minst fem och högst femton år, dels att de av de tilltalade som står åtalade för att ha deltagit i nämnda organiserade kriminella grupp riskerar att dömas till fängelse i minst tre och högst tio år.

77 En sådan straffskala förefaller inte i sig gå utöver vad som är lämpligt och nödvändigt för att uppnå det legitima mål avseende kampen mot organiserad brottslighet som eftersträvas med den nu aktuella bulgariska lagstiftningen.

78 Av det ovan anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 3.1 b i rambeslut 2008/841 ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den som ingår en överenskommelse om att begå ett brott, i den mening som avses i artikel 2 b i nämnda rambeslut, kan dömas till ett maximistraff som både överstiger maximistraffet för det brott som den aktuella överenskommelsen avser och överstiger fem år.

Rättegångskostnader

79 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1) Artikel 325.1 FEUF och artikel 2.1 i konventionen upprättad på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, undertecknad i Bryssel den 26 juli 1995 och bilagd rådets akt av den 26 juli 1995,

ska tolkas på följande sätt:

Dessa bestämmelser utgör inte hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken brott i form av allvarliga fall av bedrägeri som riktar sig mot Europeiska unionens finansiella intressen alltid preskriberas när det har gått femton år sedan de begicks utan att någon, genom lagakraftvunnen dom, har lagförts för de aktuella brotten, oberoende av om någon preskriptionsuppehållande eller preskriptionsavbrytande åtgärd har vidtagits eller av om någon oförutsedd omständighet har inträffat. Detta gäller dock under förutsättning att en sådan preskriptionsfrist inte riskerar att leda till en utbredd straffrihet för bedrägeribrott av nämnda slag i den berörda medlemsstaten.

2) Artikel 3.1 b i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet

ska tolkas på följande sätt:

Denna bestämmelse utgör inte hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den som ingår en överenskommelse om att begå ett brott, i den mening som avses i artikel 2 b i nämnda rambeslut, kan dömas till ett maximistraff som både överstiger maximistraffet för det brott som den aktuella överenskommelsen avser och överstiger fem år.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: bulgariska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.