Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 5 november 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 5 november 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser – Förordning (EG) nr 864/2007 – Artikel 5.1 – Produktansvar – Fastställande av den ort där produkten saluförts – Den ort där produkten förvärvades av en distributör eller överlämnades till slutkunden av en transportör – Begreppet produkt – Beståndsdel av en slutprodukt ”
I mål C‑344/25,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 8 april 2025, som inkom till domstolen den 21 maj 2025, i målet
EUROVO S.r.l.
mot
Zimmerer Erben GmbH
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av F. Biltgen (referent), ordförande på första avdelningen, tillika tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna I. Ziemele och M. Bošnjak,
generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,
justitiesekreterare: V. Di Bucci,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– EUROVO S.r.l., genom T. Winter, Rechtsanwalt,
– Europeiska kommissionen, genom B. Ernst och S. Noë, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40) (nedan kallad Rom II‑förordningen).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan EUROVO S.r.l. (nedan kallat Eurovo) och Zimmerer Erben GmbH, tidigare Salmet-International GmbH, angående en skadeståndstalan som Eurovo väckt rörande produkter tillverkade av Zimmerer Erben.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Rom II ‑ förordningen
3 Skälen 18–20 i Rom II‑förordningen har följande lydelse:
”(18) Huvudregeln i denna förordning bör vara lex loci damni , som föreskrivs i artikel 4.1. Artikel 4.2 bör ses som ett undantag från denna huvudprincip, genom vilket en särskild anknytning uppkommer om parterna har sin vanliga vistelseort i samma land. Artikel 4.3 bör betraktas som ett undantag från artikel 4.1 och 4.2 om det framgår av alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land.
(19) Särskilda regler bör införas för speciella skadeståndsgrundande händelser där regeln inte tillgodoser behovet av en rimlig balans mellan berörda intressen.
(20) Lagvalsregeln om produktansvar bör uppfylla målen att rättvist fördela de risker som hör till ett modernt högteknologiskt samhälle, skydda konsumenternas hälsa, stimulera till innovation, garantera att konkurrensen inte snedvrids och underlätta handelsutbyte. Införande av ett system med anknytningsfaktorer i olika nivåer tillsammans med en förutsebarhetsregel är en väl avvägd lösning med tanke på dessa mål. I den första nivån beaktas lagen i det land där den skadelidande hade sin vanliga vistelseort när skadan uppkom om produkten salufördes i det landet. De övriga nivåerna blir aktuella om produkten inte salufördes i det landet, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.2 och möjligheten att det finns en uppenbart närmare anknytning till ett annat land.”
4 Kapitel II i förordningen, med rubriken ”Skadeståndsgrundande händelser”, innehåller bland annat artiklarna 4 och 5.
5 Artikel 4 har följande lydelse:
”1. Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall i fråga om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse lagen i det land där skadan uppkommer tillämpas oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade och oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder av händelsen uppkommer.
2. Om både den person vars ansvar görs gällande och den skadelidande har sin vanliga vistelseort i samma land vid den tidpunkt då skadan uppkommer, skall dock lagen i det landet tillämpas.
3. Om det framgår av alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkt 1 eller 2, skall lagen i det landet tillämpas. En uppenbart närmare anknytning till ett annat land kan särskilt grundas på att det redan finns ett rättsförhållande mellan parterna, såsom ett avtal som har nära anknytning till den skadeståndsgrundande händelsen i fråga.”
6 Artikel 5 i Rom II‑förordningen föreskriver följande:
”1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.2 skall tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i skada som orsakas av en produkt vara
a) lagen i det land där den skadelidande hade sin vanliga vistelseort när skadan uppkom, om produkten saluförts i det landet, eller i annat fall,
b) lagen i det land där produkten förvärvades, om produkten saluförts i det landet, eller i annat fall,
c) lagen i det land där skadan uppkom, om produkten saluförts i det landet.
Emellertid skall tillämplig lag vara lagen i det land där den person vars ansvar görs gällande har sin vanliga vistelseort om han eller hon inte rimligen kunde förutse att produkten, eller en produkt av samma typ, skulle saluföras i det land vars lag är tillämplig enligt a, b eller c.
2. Om det framgår av alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkt 1, skall lagen i det landet tillämpas. En uppenbart närmare anknytning till ett annat land kan särskilt grundas på att det redan finns ett rättsförhållande mellan parterna, såsom ett avtal som har nära anknytning till den skadeståndsgrundande händelsen i fråga.”
Direktiv 85/374/EEG
7 Rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, 1989, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/34/EG av den 10 maj 1999 (EGT L 141, 1999, s. 20) (nedan kallat direktiv 85/374) föreskriver följande i artikel 2:
”I detta direktiv avses med produkt varje lös sak, även om den infogats i annan lös eller fast egendom. …”
8 Artikel 7 i detta direktiv föreskriver följande:
”Tillverkaren skall inte vara ansvarig enligt detta direktiv om han bevisar
a) att han inte satt produkten i omlopp, eller
b) att det med hänsyn till omständigheterna är sannolikt att den defekt som orsakat skadan inte förelåg när produkten sattes i omlopp av honom eller att defekten uppstått senare, eller
c) att produkten varken framställts av honom för försäljning eller annan form av distribution i ekonomiskt syfte eller framställts eller distribuerats av honom inom ramen för en näringsverksamhet, eller
d) att defekten beror på att produkten måste överensstämma med tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter, eller
e) att det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var sådant att det var möjligt att upptäcka defekten, eller
f) att defekten, när det är fråga om en tillverkare av en komponent, kan tillskrivas utformningen av den produkt i vilken komponenten har infogats eller de instruktioner som produktens tillverkare lämnat.”
9 Artikel 11 i detta direktiv anger följande:
”Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning föreskriva att den skadelidandes rättigheter enligt detta direktiv skall upphöra efter en period av tio år från den dag då tillverkaren satte den produkt som orsakat skadan i omlopp, såvida inte den skadelidande under mellantiden väckt talan mot tillverkaren.”
Tysk rätt
10 I 823 § punkt 1 i Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) stadgas följande:
”Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet olovligen skadar annans liv, kropp, hälsa, frihet, egendom eller annan rättighet är skyldig att ersätta den uppkomna skadan.”
11 Enligt 1 § punkt 1 i Gesetz über die Haftung für fehlerhafte Produkte (produktansvarslagen) av den 15 december 1989 (BGBl. 1989 I, s. 2198) gäller följande:
”Om en defekt i en produkt leder till dödsfall, kropps- eller hälsoskada eller att en sak skadas, är tillverkaren av produkten skyldig att ersätta den skadelidande. Vid skada på egendom gäller detta enbart när annan egendom än den defekta produkten har skadats och denna andra egendom är av en typ som normalt är avsedd för privat användning eller konsumtion, och har använts av den skadelidande huvudsakligen för detta syfte.”
12 I 4 § 1 i denna lag föreskrivs följande:
”I denna lag avses med tillverkare den som har framställt en slutprodukt, en råvara eller en komponent. Som tillverkare betraktas även var och en som uppträder som tillverkare genom att sätta sitt namn, sitt varumärke eller något annat kännetecken på produkten.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
13 Eurovo, som har sitt säte i Italien, har med stöd av italiensk rätt yrkat skadestånd på grund av produktansvar med anledning av defekter i sex bursystem för värphöns av typen Salmet, vilka formgetts och tillverkats av Zimmerer Erben, med säte i Tyskland.
14 Parterna i det nationella målet – varav den ena är verksam inom produktion, bearbetning och saluföring av livsmedel, närmare bestämt ägg och äggprodukter, och den andra distribuerar varor avsedda för bearbetningsindustrin – har inget avtalsförhållande sinsemellan.
15 Mellan år 2009 och år 2010 sålde motparten fem bursystem för värphöns av typen Salmet till det nederländska bolaget VerstOvo BV och ett bursystem av denna typ till det franska bolaget Ovonor SAS, som sedan sålde det vidare till VerstOvo. Vad gäller installationen av burarna avtalades att de skulle lastas i Tyskland och att det totala värdet av avtalet inte omfattade installationen av burarna, men att en tekniker från motparten eventuellt skulle kunna ställas till köparbolagets förfogande. VerstOvo sålde fyra av de sex bursystemen vidare till olika italienska bolag, vilka ingick leasingavtal med klaganden avseende ett komplett system med burar för värphöns. De två andra bursystemen såldes till ett annat italienskt bolag, som senare fusionerades med klagandebolaget.
16 Under perioden juli–december 2010 monterades bursystemen i klagandens lokaler i Codigoro (Italien). Bursystemen levererades direkt, på VerstOvos bekostnad, från motpartens tyska säte till klagandens produktionsställe i Italien. Monteringen genomfördes av VerstOvos anställda med hjälp av motpartens personal.
17 Med anledning av de tekniska problem som uppkommit efter att bursystemen monterats inledde VerstOvo i maj 2011 ett fristående bevisförfarande mot motparten vid Tribunale di Ferrara (Domstolen i Ferrara, Italien) med stöd av italiensk rätt. Mellan september 2013 och januari 2014 reparerades bursystemen.
18 Efter att år 2014 ha väckt talan om skadestånd vid Tribunale di Ferrara (Domstolen i Ferrara), som förklarade sig sakna internationell behörighet, väckte klaganden talan mot motparten vid Landgericht Darmstadt (Regiondomstolen i Darmstadt, Tyskland) och klandrade motparten för brister i utformning och struktur samt funktionsfel vad gällde bursystemen.
19 Klaganden har gjort gällande att italiensk lag är tillämplig på tvisten enligt artikel 5.1 första stycket a i Rom II‑förordningen, eftersom de omtvistade installationerna saluförts i Italien. Klaganden har också, på en annan anläggning i Italien, nyttjat installationer av samma slag tillverkade av motparten. Enligt italiensk rätt ankommer det på motparten att ersätta de skador som orsakats av dennes vårdslöshet.
20 Genom dom av den 1 juli 2020 ogillade Landgericht Darmstadt (Regiondomstolen i Darmstadt) klagandens talan. Klaganden överklagade denna dom till Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionöverdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland), som ogillade överklagandet genom dom av den 17 december 2021. Efter att ha konstaterat att tillämplig lag enligt artikel 5.1 andra stycket i Rom II‑förordningen var tysk rätt, slog sistnämnda domstol fast att klaganden enligt tillämplig tysk rätt inte hade någon rätt till skadestånd gentemot motparten.
21 I sitt överklagande till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen, har klaganden upprepat sina yrkanden.
22 Den hänskjutande domstolen anser att artikel 5.1 i Rom II‑förordningen, och närmare bestämt begreppet saluföring i denna bestämmelse, ska tolkas vid fastställandet av vilken lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.
23 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att när parterna inte har hemvist i samma medlemsstat, bestäms tillämplig lag av det system med anknytningsfaktorer som föreskrivs i artikel 5.1 första stycket a–c i Rom II‑förordningen. Begreppet saluföring nämns i vart och ett av leden a–c.
24 Den hänskjutande domstolen har även angett att Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionöverdomstolen i Frankfurt am Main) tolkat begreppet saluföring i meningen ”släppa ut på marknaden” och därför fann att motparten hade tillhandahållit sina produkter för avhämtning i Ittlingen (Tyskland). Om produkten inte saluförts i något av de länder som nämns i artikel 5.1 första meningen a–c i Rom II‑förordningen blir tillverkarens vanliga vistelseort tillämplig som anknytningsfaktor enligt artikel 5.1 andra meningen i förordningen.
25 Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarlagt om en självständig tolkning av begreppet saluföring inte bör leda till att italiensk rätt är tillämplig, eftersom de aktuella varorna levererats till Italien och installerats där, och den åberopade skadan har uppkommit i Italien.
26 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende, med hänvisning till domen av den 9 februari 2006, O’Byrne (C‑127/04, EU:C:2006:93, punkt 27), få klarlagt om de kriterier som utvecklats avseende artiklarna 7 a och b samt 11 i direktiv 85/374, enligt vilka en produkt saluförs när tillverkaren efter produktionsprocessen sätter den i omlopp, är relevanta.
27 Även om den tyska språkversionen av Rom II‑förordningen använder ett uttryck som motsvarar uttrycket ”sätta i omlopp” i den tyska språkversionen av direktiv 85/374, skulle en jämförelse mellan ordalydelsen i Rom II‑förordningen och lydelsen i direktiv 85/374 i andra språkversioner emellertid ge upphov till tvivel om huruvida det är möjligt att överföra de tolkningar av begreppet ”sätta i omlopp” som följer av detta direktiv inom ramen för Rom II‑förordningen, eftersom de syften som eftersträvas med dessa båda texter skiljer sig åt.
28 Eftersom de aktuella burarna har integrerats i större bursystem, vill den hänskjutande domstolen även få klarlagt om begreppet saluföring inte bara omfattar fristående utan även sammansatta produkter.
29 Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarlagt vilket regelverk som är tillämpligt för det fall den aktuella situationen inte motsvarar något av de fall som avses i artikel 5.1 första stycket a–c i Rom II‑förordningen.
30 Slutligen har den hänskjutande domstolen noterat att klaganden även tidigare i Italien hade nyttjat burar av samma slag tillverkade av motparten. Den vill därför få klarlagt om begreppet produkt av ”samma typ”, i den mening som avses i artikel 5.1 andra stycket i Rom II‑förordningen även gäller för det första stycket i den artikeln, då ett sådant begrepp kan tolkas antingen restriktivt, och då uteslutande avse den konkreta produkt som orsakat skadan, eller brett, som en produkt som är identisk med eller rentav av samma typ som den berörda produkten.
31 Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:
”1) Ska begreppet saluföring i den mening som avses i artikel 5.1 i [Rom II‑förordningen] tolkas så, att en produkt även saluförs i den stat där slutanvändaren förvärvar den från en återförsäljare, om tillverkaren, vilken har sitt säte i en annan stat, dessförinnan har överlämnat produkten vid sitt säte till en speditör som direkt har levererat produkten till slutanvändarens säte, eller är det i så fall även fråga om en saluföring i förhållande till slutanvändaren i den stat där tillverkaren har sitt säte?
2) Ska begreppet saluföring i den mening som avses i artikel 5.1 i [Rom II‑förordningen] tolkas så, att en saluföring inte enbart kan utföras av tillverkaren, utan även av en tredje part, såsom exempelvis en återförsäljare, som har förvärvat produkten från tillverkaren?
3) För det fall fråga 2 besvaras jakande: Utgör den omständigheten att slutkunden förvärvar eller hyr produkten från återförsäljaren genom ett leasingavtal, som en komponent i en omfattande sammanhängande teknisk anläggning som återförsäljaren installerar hos förvärvaren, i detta fall hinder mot att den en ’saluföring’ av den konkreta defekta/skadevållande produkten i slutkundens stat ska anses föreligga?
4) Vilket lands lag ska tillämpas om ingen av anknytningsfaktorerna i artikel 5.1 i [Rom II‑förordningen] är tillämplig?
5) Vid bedömningen av frågan huruvida en produkt har saluförts i en viss stat, i den mening som avses i artikel 5.1 i [Rom II‑förordningen], ska utgångspunkten vara den konkreta defekta/skadevållande produkten, eller är det tillräckligt att en identisk produkt eller en produkt av samma typ har saluförts i den aktuella staten?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första och den andra tolkningsfrågan
32 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i Rom II‑förordningen ska tolkas så, att den ort där en produkt saluförs, i den mening som avses i denna bestämmelse, endast är den plats där produkten lämnar tillverkarens fabrik eller om det även kan vara den ort där den skadelidande förvärvar en återförsäljares produkt eller den ort där varan överlämnas till den skadelidande av en transportör.
33 Det ska inledningsvis påpekas att Rom II‑förordningen inte innehåller någon definition av begreppet saluföring i leden a, b och c i artikel 5.1 första stycket i Rom II‑förordningen.
34 Enligt fast rättspraxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen (dom av den 10 februari 2022, ShareWood Switzerland, C‑595/20, EU:C:2022:86, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
35 Eftersom artikel 5.1 i Rom I‑förordningen inte hänvisar till medlemsstaternas rättsordningar, ska den bestämmelsen således ges en självständig och enhetlig tolkning.
36 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den tyska språkversionen av artikel 5.1 i Rom II‑förordningen hänvisar till ”utsläppande på marknaden” (”in Verkehr gebracht”) av produkten och att ordet ”Inverkehrbringen” även förekommer i artiklarna 7 a och b samt 11 i direktiv 85/374, vilket innebär att dessa båda begrepp kan tolkas analogt.
37 En sådan analogi framgår emellertid inte av lydelsen av artikel 5.1 i Rom II‑förordningen i andra språkversioner, bland annat den spanska (”comercializó”), den engelska (”marketed”), den franska (”commercialisé”), den italienska (”commercializzato”) och den nederländska (”op de markt is gebracht”): Artiklarna 7 och 11 i direktiv 85/374 använder formuleringarna ”puso en circulación” på spanska, ”put into circulation” på engelska, ”mise en circulation” på franska, ”messo in circolazione” på italienska och ”in het verkeer is gebracht” på nederländska.
38 Enligt fast rättspraxis kan den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner. Detta skulle strida mot kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter den ingår i (se, i detta avseende, dom av den 27 mars 1990, Cricket St Thomas, C‑372/88, EU:C:1990:140, punkterna 18 och 19, och dom av den 20 november 2025, Lolach, C‑327/24, EU:C:2025:901, punkt 29).
39 Vad gäller den allmänna systematiken i den lagstiftning som artikel 5 i Rom II‑förordningen ingår i, ska det påpekas att denna artikel ingår i kapitel II i förordningen, med rubriken ”Skadeståndsgrundande händelser”. Tillsammans med artiklarna 6–9 i detta kapitel innehåller artikel 5 särskilda regler som syftar till att precisera den allmänna regeln i artikel 4 i förordningen när det gäller skador som uppkommit under särskilda omständigheter.
40 Enligt artikel 4.1 i Rom II‑förordningen ska tillämplig lag på en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse vara lagen i det land där skadan uppkommer, såvida inte både den person vars ansvar görs gällande och den skadelidande har sin vanliga vistelseort i samma land vid den tidpunkt då skadan uppkommer, då det i stället enligt artikel 4.2 i förordningen är lagen i det landet som ska tillämpas.
41 Artikel 5 i Rom II‑förordningen innehåller särskilda lagvalsregler som är tillämpliga på utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i en skada som orsakats av en produkt. I detta syfte införs genom artikel 5.1 första stycket ett system med anknytningsfaktorer i olika nivåer (kaskadsystem), enligt vilket, enligt led a i den bestämmelsen, lagen i det land där den skadelidande var bosatt vid tidpunkten för skadan ska tillämpas, om produkten salufördes där. Om så inte var fallet tillämpas, enligt led b, lagen i det land där produkten förvärvades, om produkten salufördes där. Om så inte heller var fallet tillämpas, enligt led c, lagen i det land där skadan uppkom, om produkten salufördes där.
42 Detta kaskadsystem kompletteras av en förutsebarhetsregel i artikel 5.1 andra stycket, enligt vilken, om den person vars ansvar görs gällande inte rimligen kunde förutse att produkten eller en produkt av samma typ skulle saluföras i det land vars lag är tillämplig enligt led a, b eller c, tillämplig lag ska vara lagen i det land där den personen har sin vanliga vistelseort.
43 Vidare preciserar artikel 5.2 i förordningen att om det framgår av alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som anges i artikel 5.1, ska lagen i det landet tillämpas.
44 För att fastställa den betydelse som begreppet saluföring ska ges, ska det för det första konstateras att uttrycket ”produkt[ som har] saluförts” i artikel 5.1 första stycket i Rom II‑förordningen används objektivt, eftersom det inte innehåller någon hänvisning till den person som har tillverkat produkten. På samma sätt hänvisar artikel 5.1 andra stycket i förordningen till ”den person vars ansvar görs gällande”, ett uttryck som inte bara innefattar den person som har tillverkat den berörda produkten, utan även varje annan person som är inblandad i saluföringen av produkten.
45 För det andra kan saluföring enligt artikel 5.1 i Rom II‑förordningen ske såväl i det land där den skadelidande hade sin vanliga vistelseort vid den tidpunkt då skadan uppkom som i det land där produkten köptes eller där skadan uppkom.
46 Av detta följer, för det första, att begreppet saluföring i den mening som avses i artikel 5.1 i Rom II‑förordningen definieras i förhållande till den aktuella produkten, oberoende av vem som har tillverkat eller producerat den. Det saknar därmed betydelse om den skadelidande har förvärvat den berörda produkten direkt från tillverkaren eller producenten eller om detta förvärv har skett inom ramen för en distributionsprocess som inbegriper en eller flera andra aktörer. För det andra är den plats där en vara saluförs inte begränsad till den plats där den tillverkas eller produceras, utan omfattar även den ort där den skadelidande har förvärvat den.
47 Denna tolkning bekräftas av att artikel 5.1 andra stycket i Rom II‑förordningen innehåller en särskild anknytningsfaktor för det fall saluföringen av den berörda produkten inte rimligen kunde förutses i det land vars lag är tillämplig enligt leden a, b eller c i första stycket i denna punkt för den person för vilken ansvar görs gällande.
48 Om begreppet saluföring av en produkt skulle begränsas till att endast avse producentens eller tillverkarens saluföring, skulle denna särskilda anknytningsfaktor nämligen sakna all ändamålsenlig verkan, eftersom det är svårt att föreställa sig på vilket sätt en saluföring som gjorts av tillverkaren eller producenten själv skulle kunna vara oförutsebar för denne.
49 Denna tolkning av begreppet saluföring stöds även av syftet med Rom II‑förordningen. Som framgår av skäl 20 i förordningen bör lagvalsregeln om produktansvar uppfylla målen att rättvist fördela de risker som hör till ett modernt högteknologiskt samhälle, skydda konsumenternas hälsa, stimulera till innovation, garantera att konkurrensen inte snedvrids och underlätta handelsutbyte. Införandet av ett kaskadsystem med flera anknytningsfaktorer, som tillmäter det första kriteriet särskild betydelse – vilket anger lagen i det land där den skadelidande har sin vanliga vistelseort vid den tidpunkt då skadan uppkommer – och som är förenat med en förutsebarhetsregel, utgör en väl avvägd lösning med tanke på dessa mål.
50 En tolkning av begreppet saluföring som är begränsad till enbart den tidpunkt då produkten ”lämnar fabriken” skulle klart strida mot dessa mål, eftersom den skulle äventyra den balans som ligger till grund för dem. En sådan restriktiv tolkning skulle nämligen leda till att fastställandet av tillämplig lag enligt artikel 5.1 a–c i Rom II‑förordningen skulle villkoras av att den skadelidande har sin vanliga vistelseort i det land där produkten ”lämnade fabriken”, att produkten förvärvades i det landet eller att skadan inträffade i det landet, vilket skulle innebära att den omständigheten ”var produkten lämnade fabriken” en särställning i regleringen av lagvalet i produktansvarsmål.
51 I förevarande fall framgår det av de handlingar som getts in till domstolen att motparten har tillverkat och släppt ut de sex bursystemen av typen ”Salmet” på marknaden i Tyskland. Klagandens förvärv av produkterna ägde dock inte rum i det landet. Klaganden förvärvade produkterna antingen inom ramen för flera leasingavtal som avsåg ett komplett system för burar och som omfattade olika aktörer, däribland distributions- och transportbolag, eller inom ramen för en vidareförsäljning av dem till ett annat italienskt bolag, som senare fusionerades med klagandebolaget.
52 Med förbehåll för den prövning av de faktiska omständigheterna som ankommer på den hänskjutande domstolen, är således italiensk rätt tillämplig enligt artikel 5.1 i Rom II‑förordningen, eftersom saluföringen av produkterna i fråga skedde i Italien. Den skadelidande hade sin vanliga vistelseort i Italien när skadan uppkom (led a i nämnda bestämmelse), den berörda produkten förvärvades där (led b) och skadan uppkom också i det landet (led c).
53 Mot denna bakgrund ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 5.1 i Rom II‑förordningen ska tolkas så, att den ort där en produkt saluförs, i den mening som avses i denna bestämmelse, inte endast är den plats där produkten lämnar tillverkarens fabrik, utan även den ort där den skadelidande förvärvar en återförsäljares produkt eller den ort där varan överlämnas till den skadelidande av en transportör.
Den tredje frågan
54 Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i Rom II‑förordningen ska tolkas så, att begreppet saluförd produkt i den mening som avses i den bestämmelsen även avser en produkt som är en beståndsdel i en teknisk installation.
55 Enligt den rättspraxis som punkt 34 ovan hänvisar till ska lydelsen av en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen.
56 Som framgår av punkt 44 ovan kan den neutrala formulering som används i artikel 5.1 i Rom II‑förordningen inte ge någon vägledning om begreppet saluförd produkt.
57 Det framgår emellertid av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning av den 22 februari 2003 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (KOM(2003) 427 slutlig) att det vid definitionen av begreppet produkt är lämpligt att hänvisa till definitionen i artikel 2 i direktiv 85/374.
58 Enligt artikel 2 i det direktivet avses med produkt varje lös sak, även om den infogats i annan lös eller fast egendom.
59 Artikel 7 i direktivet, som rör undantag från tillverkarens ansvar, hänvisar också uttryckligen till en produkt såsom en del som har infogats i en slutprodukt.
60 Härav följer att begreppet saluförd produkt, i den mening som avses i artikel 5.1 i Rom II‑förordningen, inte är begränsat till produkter som sådana, utan även omfattar produkter som infogats i installationer.
61 Saluföringen av en produkt upphör därför inte när produkten överlämnas till en bearbetare eller när den infogas eller integreras som en del i en mellanprodukt eller slutprodukt.
62 Enbart en sådan bred tolkning av begreppet saluförd produkt kan säkerställa effektiviteten hos det kaskadsystem med anknytningsfaktorer som inrättats genom artikel 5 i Rom II‑förordningen. Då en sådan tolkning gör det möjligt att fastställa tillämplig lag vid skador orsakade av olika slags produkter enligt rangordnade, förutsebara kriterier, bidrar den till att målen med den bestämmelsen kan uppnås, särskilt målet om att tillämplig lag ska vara förutsebar och att risker ska fördelas rättvist, såsom påpekas i punkt 49 ovan.
63 Att utesluta sammansatta produkter från tillämpningsområdet för artikel 5 i Rom II‑förordningen skulle däremot beröva den mekanism som införts genom denna bestämmelse dess ändamålsenliga verkan. En sådan tolkning skulle nämligen leda till att situationer där anknytningsfaktorerna i kaskadsystemet syftar just till att fastställa tillämplig lag skulle undantas från bestämmelsens tillämpningsområde. Ett sådant undantag skulle dessutom vila på en konstlad, godtycklig åtskillnad baserad på hur produkterna tillverkas, trots att dessa metoder inte i sig kan motivera att produkterna omfattas av olika lagvalsregler.
64 Av vad som anförts följer att artikel 5.1 i Rom II‑förordningen ska tolkas så, att begreppet saluförd produkt i den mening som avses i den bestämmelsen även avser en produkt som är en beståndsdel i en teknisk installation.
Den fjärde frågan
65 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i vad som är tillämplig lag om ingen av anknytningsfaktorerna i artikel 5.1 i Rom II‑förordningen är tillämplig?
66 Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. EU-domstolen får inte besluta att inte pröva en tolkningsfråga som ställts av en nationell domstol i enlighet med artikel 267 FEUF, utom bland annat i det fallet att de villkor som rör innehållet i begäran om förhandsavgörande i artikel 94 i domstolens rättegångsregler inte har iakttagits eller det är uppenbart att den tolkning eller bedömning av giltigheten av en unionsbestämmelse som begärts av den nationella domstolen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken, eller frågan är hypotetisk (dom av den 25 mars 2021, Obala i lučice, C‑307/19, EU:C:2021:236, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
67 Det ska i detta hänseende påpekas att den fjärde frågan har ställts för det fall det kaskadsystem med flera anknytningsfaktorer som föreskrivs i artikel 5.1 i Rom II‑förordningen inte gör det möjligt att fastställa tillämplig lag och att denna möjliga lucka i Rom II‑förordningen därför ska fyllas genom att anse att den berörda produkten inte har saluförts.
68 Det framgår emellertid varken av de handlingar som getts in till domstolen eller av svaren på den första, den andra och den tredje frågan att det inte är möjligt att fastställa platsen för saluföringen av de aktuella produkterna eller att dessa produkter inte har saluförts.
69 Under dessa omständigheter skulle ett svar på den fjärde frågan uppenbart innebära att domstolen lämnar ett rådgivande svar på en hypotetisk fråga, vilket skulle strida mot domstolens uppgift inom ramen för det system för domstolssamarbete som inrättats genom artikel 267 FEUF (se, i detta avseende, dom av den 7 november 2013, Romeo, C‑313/12, EU:C:2013:718, punkterna 39 och 40 samt där angiven rättspraxis).
70 Den fjärde frågan kan följaktligen inte tas upp till prövning.
Den femte frågan
71 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i hur begreppet produkt av ”samma typ”, i den mening som avses i artikel 5.1 andra stycket i Rom II‑förordningen, ska tolkas.
72 Det ska inledningsvis påpekas att det genom denna bestämmelse införts en anknytningsfaktor avseende saluföring av en produkt av ”samma typ” som den berörda produkten för det fall den person vars ansvar görs gällande inte rimligen kunde förutse att produkten skulle saluföras i det land vars lag är tillämplig enligt leden a–c i artikel 5.1 första stycket i Rom II‑förordningen.
73 Det framgår emellertid varken av de handlingar som getts in till domstolen eller av svaren på den första, den andra och den tredje frågan att det i förevarande fall inte rimligen kunde förutses av motparten i det nationella målet var de aktuella varorna skulle anses ha saluförts.
74 I enlighet med den rättspraxis som nämns i punkterna 66 och 69 ovan kan den femte frågan följaktligen inte tas upp till sakprövning.
Rättegångskostnader
75 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:
1) Artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II)
ska tolkas så,
att den ort där en produkt saluförs, i den mening som avses i denna bestämmelse, inte endast är den plats där produkten lämnar tillverkarens fabrik, utan även den ort där den skadelidande förvärvar en återförsäljares produkt eller den ort där varan överlämnas till den skadelidande av en transportör.
2) Artikel 5.1 i förordning nr 864/2007
ska tolkas så,
att begreppet saluförd produkt i den mening som avses i den bestämmelsen även avser en produkt som är en beståndsdel i en teknisk installation.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tyska.