Domstolens dom (nionde avdelningen) den 1 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (nionde avdelningen)

den 1 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Artiklarna 6.1 och 7.1 – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Hyresavtal – Villkor som föreskriver att hyresgästen ska stå för samtliga kostnader för domstolsförfarandet när denne inte har uppfyllt sina avtalsenliga skyldigheter – Följderna av att nämnda villkor förklaras oskäligt – Tillämpning av dispositiva bestämmelser i nationell rätt – Fördelning och fastställande av rättegångskostnaderna i ett domstolsförfarande – Medlemsstaternas processuella autonomi – Effektivitetsprincipen ”

I mål C‑459/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna) genom beslut av den 4 juli 2025, som inkom till domstolen den 11 juli 2025, i målet

Stichting Woonstichting Lieven de Key

mot

BS

meddelar

DOMSTOLEN (nionde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi samt domarna N. Jääskinen och A. Kornezov (referent),

generaladvokat: D. Spielmann,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Stichting Woonstichting Lieven de Key, genom R.L.M.M. Tan, advocaat,

– Europeiska kommissionen, genom Ph. Kienapfel och F. van Schaik, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1, 7.1 och 8b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2019/2161 av den 27 november 2019 (EUT L 328, 2019, s. 7) (nedan kallat direktiv 93/13).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Stichting Woonstichting Lieven de Key (nedan kallad LdK), en juridisk person bildad enligt nederländsk rätt som hyr ut fast egendom, och BS, en fysisk person. Målet rör hävning av det hyresavtal som ingåtts mellan BS och LdK, betalning av nyttjandeersättning och ersättning för kostnader som uppstått för LdK i samband med domstolsförfaranden och förfaranden utanför domstol.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 I trettonde skälet i direktiv 93/13 anges följande:

”Sådana författningsföreskrifter hos medlemsstaterna som direkt eller indirekt reglerar villkoren för konsumentavtal antas inte innehålla oskäliga villkor. Därför förefaller det inte nödvändigt att villkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter och principer eller bestämmelser i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt underkastas bestämmelserna i detta direktiv. I det avseendet omfattar uttrycket ’bindande författningsföreskrifter’ i artikel 1.2 även regler som enligt lagstiftningen gäller mellan de avtalsslutande parterna om inget annat har avtalats.”

4 I artikel 1.2 i direktivet föreskrivs följande:

”Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”

5 I artikel 6.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

6 I artikel 7.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

7 I artikel 8b i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

2. Medlemsstaterna får begränsa sådana sanktioner till situationer där avtalsvillkoren uttryckligen fastställts som oskäliga under alla omständigheter i nationell rätt, eller om en näringsidkare fortsätter att använda avtalsvillkor som har konstaterats vara oskäliga i ett slutligt avgörande som har fattats i enlighet med artikel 7.2.

…”

Nederländsk rätt

8 I artikel 237.1 i Wetboek van Burgerlijke Rechtsvordering (civilprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen), föreskrivs att tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

9 Enligt artikel 242 i denna lag får domstolen ex officio sätta ned beloppet avseende de avtalade kostnaderna för domstolsförfarandet.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

10 LdK hyrde i egenskap av hyresvärd ut en parkeringsplats till BS.

11 Enligt artikel 11.1 i det hyresavtal som ingåtts mellan LdK och BS ska samtliga kostnader som uppkommer i samband med det aktuella avtalets fullgörelse, inbegripet administrativa kostnader, samt samtliga kostnader för domstolsförfaranden och förfaranden utanför domstol, vilka uppstår för hyresvärden för det fall hyresgästen inte uppfyller något av villkoren i hyresavtalet eller en bestämmelse i lag, bäras av hyresgästen.

12 Till följd av att BS inte hade betalat hyran och efter flera betalningspåminnelser väckte LdK talan mot BS vid Kantonrechter (Förstainstansdomstolen, Nederländerna) och yrkade att hyresavtalet skulle hävas, att BS skulle avhysas från den berörda parkeringsplatsen och att BS skulle förpliktas att betala 482,50 euro, inklusive kostnader för förfaranden utanför domstol, och ersättning för nyttjandet fram till dess att han faktiskt avhystes, samt kostnaderna för domstolsförfarandet.

13 BS inställde sig inte vid rättegången.

14 Genom en mellandom av den 23 april 2024 slog Kantonrechter (Förstainstansdomstolen) fast att artikel 11.1 i hyresavtalet skulle kvalificeras som ett oskäligt avtalsvillkor, eftersom den innebar att hyresgästen skulle stå för kostnaderna för förfaranden utanför domstol. Vad gäller frågan huruvida hyresgästen skulle stå för samtliga kostnader för domstolsförfarandet, gjorde nämnda domstol preliminärt samma bedömning, bland annat av det skälet att detta villkor fick till följd att beloppet av dessa kostnader kunde överstiga det belopp som fastställts genom en nationell taxa, vilken fastställer den övre gränsen för de rättegångskostnader som den tappande parten kan förpliktas att ersätta inom ramen för ett domstolsförfarande. Enligt nämnda domstol kan hyresvärden, med stöd av artikel 11.1 i hyresavtalet, kräva att hyresgästen ska betala samtliga kostnader för ett domstolsförfarande, även om det träffas en förlikning efter det att stämningsansökan ingetts eller till och med efter det att det meddelats en dom i vilken beloppet för dessa kostnader har satts ned. Villkoret kan således medföra en obalans i avtalsförhållandet mellan avtalsparterna. Under dessa omständigheter ansåg Kantonrechter (Förstainstansdomstolen) preliminärt att det inte fanns anledning att ersätta det avtalsvillkor som är aktuellt i det nationella målet med bestämmelserna i civilprocesslagen om fördelning och fastställande av rättegångskostnader i ett tvistemål, eftersom ett sådant utbyte skulle innebära att direktiv 93/13 förlorade sin avskräckande verkan.

15 Genom en annan mellandom av den 16 juli 2024 hänsköt Kantonrechter (Förstainstansdomstolen) till Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna), som är den hänskjutande domstolen, två tolkningsfrågor avseende, för det första, huruvida artikel 11.1 i hyresavtalet är oskälig, och för det andra, huruvida det, för det fall nämnda artikel 11.1 skulle förklaras oskälig, är möjligt att förplikta konsumenten att ersätta rättegångskostnaderna enligt artikel 237.1 i civilprocesslagen, enligt vilken tappande part i domstolsförfarandet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

16 Vad gäller den första frågan kvalificerade den hänskjutande domstolen artikel 11.1 i hyresavtalet som ett oskäligt villkor, vilket innebar att den inte var bindande för konsumenten, och fann att hyresavtalet ändå kunde bestå utan detta villkor.

17 Vad gäller den andra frågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida konsumenten kan förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, med tillämpning av artikel 237.1 i civilprocesslagen, för det fall konsumenten tappar det nationella målet. Den hänskjutande domstolen anser att det av domen av den 27 januari 2021, Dexia Nederland (C‑229/19 och C‑289/19, EU:C:2021:68), framgår att den nationella domstolen, för det fall ett avtal kan bestå utan det berörda oskäliga villkoret, inte får ersätta detta villkor med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt och undrar huruvida artikel 237.1 i civilprocesslagen kan kvalificeras som en sådan bestämmelse.

18 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende preciserat att artikel 237.1 är av hybridkaraktär. Denna bestämmelse kan kvalificeras som en ”processuell regel”, eftersom den inte syftar till att reglera jämvikten i avtalsförhållandet och endast riktar sig till domstolen, som ska förplikta den part som i huvudsak har tappat målet att ersätta rättegångskostnaderna. Denna bestämmelse kan även kvalificeras som en dispositiv bestämmelse i nationell rätt, eftersom avtalsparterna kan avvika från den genom att i avtal, för det fall de hamnar i tvist, föreskriva att den tappande parten i ett domstolsförfarande ska ersätta samtliga kostnader för domstolsförfarandet, inklusive rättegångskostnaderna, eller tvärtom avtala bort en sådan skyldighet.

19 Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att den nationella domstolen, för det fall avtalsparterna har kommit överens om att den tappande parten i domstolsförfarandet ska betala samtliga kostnader för domstolsförfarandet, enligt artikel 242.1 i civilprocesslagen är behörig att ex officio sätta ned beloppet.

20 Slutligen frågar sig den hänskjutande domstolen huruvida det är förenligt med syftet med direktiv 93/13 att använda sig av nationella bestämmelser om förpliktande för tappande part att ersätta rättegångskostnaderna i domstolsförfarandet. Att tillåta en näringsidkare att dra nytta av dessa bestämmelser efter det att det oskäliga villkoret har ogiltigförklarats skulle nämligen, enligt den hänskjutande domstolen, kunna undanröja den avskräckande verkan som eftersträvas med direktivet vad gäller användningen av sådana villkor, trots att en underlåtenhet att tillämpa nämnda bestämmelser skulle kunna utgöra en lämplig påföljd.

21 Mot denna bakgrund beslutade Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 6.1, 7.1 och 8b i direktiv 93/13 tolkas så, att dessa bestämmelser – när näringsidkaren i ett avtal använder ett oskäligt villkor avseende kostnaderna för domstolsförfaranden, och avtalet kan bestå efter det att detta villkor har ogiltigförklarats – utgör hinder för att en konsument som har tappat målet i domstol förpliktas att ersätta säljarens rättegångskostnader i enlighet med en nationell processrättslig bestämmelse, från vilken det oskäliga villkoret avseende kostnaderna för domstolsförfaranden avvek till nackdel för konsumenten?”

Prövning av tolkningsfrågan

22 Domstolen erinrar inledningsvis om att det enligt fast rättspraxis, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den nationella domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer i detta sammanhang på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 26, och dom av den 25 februari 2025, Alphabet m.fl., C‑233/23, EU:C:2025:110, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

23 Vad gäller frågan huruvida artikel 8b i direktiv 93/13, som nämns i tolkningsfrågan, är relevant för att avgöra det nationella målet, ska det erinras om att denna bestämmelse ålägger medlemsstaterna att fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits för att genomföra detta direktiv Det nationella målet rör emellertid inte frågan huruvida den berörda näringsidkaren ska åläggas böter eller någon annan påföljd för en sådan överträdelse, vilket innebär att artikel 8b i direktiv 93/13 inte är relevant för utgången i målet.

24 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de – när ett avtalsvillkor, som ålägger konsumenten att ersätta samtliga kostnader för ett domstolsförfarande som inletts till följd av att konsumenten har underlåtit att uppfylla någon av sina skyldigheter enligt ett hyresavtal eller enligt lag, har förklarats vara oskäligt och följaktligen ogiltigt, men avtalet ändå kan bestå utan detta villkor – utgör hinder för att konsumenten, när denne tappat målet i domstol, förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med en nationell processrättslig bestämmelse som reglerar fördelning och fastställande av rättegångskostnader.

25 EU-domstolen erinrar om att artikel 6.1 i direktiv 93/13, och i synnerhet den andra delen av meningen, inte syftar till att alla avtal som innehåller oskäliga villkor ska ogiltigförklaras, utan till att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga. Avtalet ska i princip bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren upphävs. Under förutsättning att denna sistnämnda förutsättning är uppfylld kan det aktuella avtalet, enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13, bestå, i den mån det enligt bestämmelserna i nationell rätt är rättsligt möjligt att avtalet består utan de oskäliga avtalsvillkoren, vilket ska fastställas genom en objektiv bedömning (dom av den 8 december 2022, GUPFINGER Einrichtungsstudio, C‑625/21, EU:C:2022:971, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

26 Den särskilda möjligheten att ersätta ett oskäligt villkor som ogiltigförklarats med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt är begränsad till de fall då den nationella domstolen skulle vara tvungen att ogiltigförklara det aktuella avtalet i dess helhet om det oskäliga villkoret upphävdes och konsumenten därmed skulle utsättas för särskilt negativa konsekvenser och således straffas (dom av den 8 december 2022, GUPFINGER Einrichtungsstudio, C‑625/21, EU:C:2022:971, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

27 Av detta följer att när ett avtal, såsom i det nationella målet, kan fortsätta att gälla efter det att de oskäliga villkoren har upphävts, får den nationella domstolen inte ersätta dessa villkor med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt (dom av den 8 december 2022, GUPFINGER Einrichtungsstudio, C‑625/21, EU:C:2022:971, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

28 Förbudet mot att ersätta ett oskäligt villkor i ett avtal med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt syftar nämligen till att säkerställa förverkligandet av det långsiktiga syftet med artikel 7 i direktiv 93/13, nämligen att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor, genom att bibehålla den avskräckande verkan av att villkoren helt enkelt inte tillämpas. Karaktären och betydelsen av det allmänintresse som ligger till grund för konsumentskyddet, enligt vilket medlemsstaterna enligt direktiv 93/13 är skyldiga att föreskriva lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor, motiverar en sådan konsekvens. En näringsidkare som har rubbat den avtalsmässiga balansen genom att införa ett oskäligt villkor kan inte åberopa denna balans för att undgå konsekvenserna av att villkoret förklaras ogiltigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2022, GUPFINGER Einrichtungsstudio, C‑625/21, EU:C:2022:971, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

29 Av detta följer att en näringsidkare, som har påtvingat en konsument ett avtalsvillkor som förklarats oskäligt, och följaktligen ogiltigt, av nationell domstol, i ett fall där avtalet kan bestå utan detta villkor, inte kan göra anspråk på ersättning enligt en dispositiv bestämmelse i nationell rätt som skulle ha varit tillämplig om detta avtalsvillkor inte hade förelegat (dom av den 8 december 2022, GUPFINGER Einrichtungsstudio, C‑625/21, EU:C:2022:971, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

30 Vad gäller frågan vilka bestämmelser i nationell rätt som ska anses ha dispositiv karaktär, framgår det av rättspraxis att det rör sig om bestämmelser som är tillämpliga om inget annat har avtalats mellan parterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Trapeza Peiraios, C‑243/20, EU:C:2021:1045, punkterna 30 och 36), och som antas avspegla den jämvikt som den nationella lagstiftaren velat inrätta mellan parternas samtliga rättigheter och skyldigheter enligt vissa avtal för det fall parterna antingen inte har avtalat bort en standardregel som den nationella lagstiftaren har föreskrivit för de berörda avtalen, eller uttryckligen har valt att en regel som den nationella lagstiftaren har infört i detta avseende ska vara tillämplig (dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 60, och dom av den 27 april 2023, AxFina Hungary, C‑705/21, EU:C:2023:352, punkt 54).

31 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de nationella bestämmelserna om fördelning och fastställande av rättegångskostnaderna, såsom artikel 237.1 i civilprocesslagen och bestämmelserna om fastställande av en övre gräns för dessa rättegångskostnader, kan anses vara dispositiva i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i föregående punkt.

32 Även om det i sista hand ankommer på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet och att tolka den nationella lagstiftningen, att avgöra huruvida en sådan bestämmelse kan kvalificeras som en ”dispositiv bestämmelse i nationell rätt”, är EU-domstolen, som ska ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, behörig att, mot bakgrund av handlingarna i det nationella målet och de skriftliga yttranden som inkommit till den, ge anvisningar som är ägnade att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2022, Cilevičs m.fl., C‑391/20, EU:C:2022:638, punkterna 72 och 73 samt där angiven rättspraxis).

33 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att artikel 237.1 i civilprocesslagen inte reglerar förhållandet mellan parterna i ett avtal och inte heller avspeglar den balans som den nationella lagstiftaren har velat skapa mellan samtliga rättigheter och skyldigheter för parterna i vissa avtal, utan endast riktar sig till den nationella domstol som ska uttala sig om fördelningen av rättegångskostnaderna i ett domstolsförfarande.

34 Det framgår även av beslutet om hänskjutande att de nationella domstolarna, i fråga om fastställande av rättegångskostnaderna, tillämpar en ”kostnadstaxa”, som fastställer en övre gräns för det advokatarvode som den tappande parten kan förpliktas att betala. Detta belopp kan således vara lägre än det belopp som den vinnande parten har avtalat med sin advokat.

35 Enligt nämnda beslut ger artikel 242.1 i civilprocesslagen dessutom domstolen rätt att ex officio sätta ned beloppet avseende de kostnader för domstolsförfarandet som anges i avtalet.

36 Även om den hänskjutande domstolen har understrukit att avtalsparterna kan avvika från regeln i artikel 237.1 i civilprocesslagen, kvarstår icke desto mindre, såsom framgår av handlingarna i målet, att tillämpningen av denna bestämmelse, när ett villkor som innehåller en sådan avvikelse förklaras oskäligt och därefter ogiltigförklaras, skulle få till följd att den nationella domstolen återfick sin behörighet att besluta om fördelningen och fastställandet av rättegångskostnaderna, med tillämpning av den övre gräns för advokatarvoden som föreskrivs i kostnadstaxan.

37 Ett sådant resultat framstår som förenligt med domstolens praxis, enligt vilken ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt i princip ska anses inte ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten och att en fastställelse av att ett sådant avtalsvillkor är oskäligt följaktligen i princip ska innebära att konsumentens rättsliga och faktiska situation ska återställas till den situation som konsumenten hade befunnit sig i om avtalsvillkoret inte hade förelegat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2025, Banco Santander, C‑230/24, EU:C:2025:177, punkt 29, och dom av den 30 april 2025, AxFina Hungary (Avtalets bestående), C‑630/23, EU:C:2025:302, punkt 45).

38 Det framgår således, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att artikel 237.1 i civilprocesslagen och reglerna om nämnda taxa inte utgör dispositiva bestämmelser i nationell rätt i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 30 ovan, eftersom de inte är avsedda att avspegla en balans som den nationella lagstiftaren har velat skapa mellan parternas samtliga rättigheter och skyldigheter enligt ett avtal.

39 Domstolen finner således att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, såsom de tolkats i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 25–30 ovan, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att den nationella domstolen tillämpar en nationell lagstiftning om fördelning och fastställande av rättegångskostnader.

40 Med detta sagt ska det även påpekas att fördelningen av rättegångskostnaderna i ett domstolsförfarande vid de nationella domstolarna enligt fast rättspraxis omfattas av medlemsstaternas självbestämmanderätt i förfarandefrågor, med förbehåll för att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen ska iakttas (dom av den 27 november 2025, Gryczara, C‑746/24, EU:C:2025:925, punkt 46, och dom av den 22 januari 2026, Herchoski, C‑902/24, EU:C:2026:42, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

41 Vad gäller likvärdighetsprincipen är det tillräckligt att påpeka att det inte finns några uppgifter i handlingarna i målet som ger anledning att betvivla att de nationella bestämmelserna om fördelning och fastställande av rättegångskostnader är förenliga med denna princip.

42 Vad gäller effektivitetsprincipen har EU-domstolen upprepade gånger slagit fast att denna princip i allmänhet inte utgör hinder för att konsumenten ådrar sig vissa kostnader för domstolsförfarandet när han eller hon väcker talan om fastställelse av att ett avtalsvillkor är oskäligt. Det ska dock även påpekas att direktiv 93/13 ger konsumenten rätt att väcka talan vid domstol och yrka att den ska fastställa att ett visst avtalsvillkor är oskäligt, och därmed inte får tillämpas, och att denna rätt måste kunna göras gällande på ett effektivt sätt. Det nu sagda innebär att reglerna om fördelningen av rättegångskostnaderna i ett sådant mål inte får avskräcka konsumenten från att utöva nämnda talerätt (dom av den 27 november 2025, Gryczara, C‑746/24, EU:C:2025:925, punkt 48, och dom av den 22 januari 2026, Herchoski, C‑902/24, EU:C:2026:42, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

43 Domstolen har särskilt preciserat att processuella regler som medför alltför höga kostnader för konsumenten skulle kunna leda till att konsumenten avhålls från att väcka talan vid domstol, med hänsyn till de kostnader som en talan skulle medföra i förhållande till den omtvistade skulden, eller från att på ett ändamålsenligt sätt tillvarata sina rättigheter vid den domstol där näringsidkaren har väckt talan (dom av den 7 april 2022, Caixabank, C‑385/20, EU:C:2022:278, punkt 54).

44 I förevarande fall innehåller den nationella lagstiftningen om fördelning och fastställande av rättegångskostnaderna, i syfte att säkerställa rätten till domstolsprövning, dels en taxa som fastställer en övre gräns för de rättegångskostnader som den tappande parten kan åläggas att ersätta, dels en möjlighet för domstolen att ex officio sätta ned beloppet avseende kostnaderna för domstolsförfarandet. Av detta följer, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att denna lagstiftning gör det möjligt för den nationella domstolen att undvika att konsumenten förpliktas att betala alltför höga kostnader för domstolsförfarandet som kan avskräcka konsumenten från att väcka talan eller försvara sig, i enlighet med effektivitetsprincipen.

45 I den mån den hänskjutande domstolen även vill få klarhet i huruvida den nationella lagstiftningen om fördelning och fastställande av rättegångskostnader är förenlig med syftet med direktiv 93/13, nämligen att avskräcka näringsidkare från att använda oskäliga villkor i konsumentavtal, finner domstolen att denna lagstiftning inte kan äventyra förverkligandet av detta mål, eftersom nämnda lagstiftning, enligt beslutet om hänskjutande, inte skulle ge näringsidkaren ersättning för samtliga dennes kostnader för domstolsförfarandet, i motsats till vad som föreskrevs i det avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt, utan endast för en del av dessa kostnader, upp till den övre gräns som fastställs i ”kostnadstaxan” och, i förekommande fall, efter det att domstolen ex officio satt ned det aktuella beloppet.

46 Mot denna bakgrund ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de – när ett avtalsvillkor som ålägger konsumenten att ersätta samtliga kostnader för ett domstolsförfarande, som inletts till följd av att konsumenten har underlåtit att uppfylla någon av sina skyldigheter enligt ett hyresavtal eller enligt lag, har förklarats vara oskäligt och följaktligen ogiltigt, men avtalet ändå kan bestå utan detta villkor – inte utgör hinder för att konsumenten, när denne tappat målet i domstol, förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med en nationell processrättslig bestämmelse som reglerar fördelning och fastställande av rättegångskostnader.

Rättegångskostnader

47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2019/2161 av den 27 november 2019, jämförda med effektivitetsprincipen,

ska tolkas så,

att de – när ett avtalsvillkor som ålägger konsumenten att ersätta samtliga kostnader för ett domstolsförfarande, som inletts till följd av att konsumenten har underlåtit att uppfylla någon av sina skyldigheter enligt ett hyresavtal eller enligt lag, har förklarats vara oskäligt och följaktligen ogiltigt, men avtalet ändå kan bestå utan detta villkor – inte utgör hinder för att konsumenten, när denne tappat målet i domstol, förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med en nationell processrättslig bestämmelse som reglerar fördelning och fastställande av rättegångskostnader.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: nederländska.