Domstolens dom (nionde avdelningen) den 10 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (nionde avdelningen)

den 10 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Artikel 6.1 och artikel 7.1 – Hypotekslåneavtal uttryckt i utländsk valuta, innehållande oskäliga avtalsvillkor – Verkningarna av att ett avtalsvillkor förklaras vara oskäligt – Avtalets ogiltighet – Konsumenten för talan med yrkande om att de belopp som erlagts enligt avtalet ska gå åter – Näringsidkarens fordran motsvarar utlånat kapitalbelopp – Nationell rättspraxis som innebär att avtalsparternas fordringar gentemot varandra ska kvittas ex officio då avtalet är ogiltigt – Nationell rättspraxis som innebär att två fristående fordringar på grund av återgång uppkommer – Avskräckande verkan av förbudet mot oskäliga avtalsvillkor ”

I mål C‑510/25 [Adazik]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) genom beslut av den 28 juli 2025, som inkom till domstolen samma dag, i målet

T.Z.,

D.Z.

mot

Bank S.A.,

meddelar

DOMSTOLEN (nionde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi samt domarna R. Frendo (referent) och A. Kornezov,

generaladvokat: R. Norkus,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– T.Z. och D. Z., genom R. Górski, radca prawny,

– Bank S.A., genom P. Haiduk, B. Miąskiewicz och M. Romanowski, adwokaci, samt A. Cudna-Wagner, radca prawny,

– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom M. Brauhoff och P. Kienapfel, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 och artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, de båda konsumenterna T.Z. och D.Z (nedan kallade låntagarna) och, å andra sidan, banken Bank S.A. Målet handlar om återgång av penningbelopp som erlagts till banken i enlighet med ett hypotekslåneavtal som ogiltigförklarats på grund av att det innehåller oskäliga avtalsvillkor.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 I tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 anges följande:

”Medlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal.”

4 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

5 I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

Polsk rätt

6 Artikel 405 i ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U., 1964, nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), har följande lydelse:

”Den som utan rättslig grund erhåller en ekonomisk fördel på annans bekostnad är skyldig att återgälda fördelen in natura och, om detta inte är möjligt, ersätta dess värde.”

7 I artikel 410 i civillagen föreskrivs följande:

”§ 1. Bestämmelserna i föregående artiklar är bland annat tillämpliga på felaktigt utbetalda belopp.

§ 2. Ett belopp har utbetalats felaktigt om den som har erlagt betalningen över huvud taget inte hade skyldighet härtill eller inte hade någon skyldighet gentemot den till vilken betalningen erlagts, eller om grunden för betalningen inte längre föreligger, om det eftersträvade syftet med betalningen inte har uppnåtts eller om den rättsakt som fastställde betalningskravet var ogiltig och inte blev giltig efter erlagd betalning.”

8 Artikel 455 i civillagen har följande lydelse:

”Om förfallodag inte angetts eller inte följer av förpliktelsens natur, ska betalning erläggas utan dröjsmål efter det att betalningsanmodan framställts till gäldenären.”

9 Artikel 498 § 1 och § 2 i civillagen har följande lydelse:

”§ 1. När två personer samtidigt är både gäldenärer och borgenärer i förhållande till varandra, får var och en av dem kvitta sin och den andra partens fordran mot varandra om båda fordringarna avser pengar eller saker av samma slag som endast är bestämda till sin art, om båda fordringarna är förfallna till betalning och kan åberopas vid domstol eller annan statlig myndighet.

§ 2. Genom kvittning avräknas de två fordringarna mot varandra till den del som motsvarar den lägsta fordran.”

10 I artikel 499 i civillagen föreskrivs följande:

”Kvittning ska göras gällande genom en kvittningsförklaring till motparten. Kvittningsförklaringen ska ha retroaktiv verkan från den tidpunkt då kvittning blev möjlig.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

11 Den 30 september 2005 ingick låntagarna ett hypotekslåneavtal med Bank, uttryckt i schweiziska franc (CHF). Enligt avtalet betalade Bank den 26 oktober 2005 ut ett belopp till låntagarna på 229 685,50 polska zloty (PLN) (cirka 54 275 euro) (nedan kallat det aktuella avtalet).

12 Till fullgörelse av det aktuella avtalet gjorde låntagarna utbetalningar till Bank såväl i polska zloty som i schweiziska franc. Sammanlagt erlade de till Bank 296 613,33 PLN (cirka 70 000 euro) och 50 579,63 CHF (cirka 55 800 euro).

13 Låntagarna ansåg att det aktuella avtalet var ogiltigt på grund av de oskäliga villkoren däri. De väckte därför den 29 november 2021 talan vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen), som är den domstol som begärt förhandsavgörande från EU-domstolen. Låntagarna yrkade att Bank skulle kallas till ett sammanträde i syfte att nå en förlikning i målet, och de yrkade att de belopp som erlagts enligt avtalet skulle återgäldas. Den 22 februari 2022 ägde ett sammanträde rum vid den hänskjutande domstolen. Någon förlikning kunde inte nås vid sammanträdet.

14 Efter det fruktlösa förlikningsförsöket yrkade låntagarna att den hänskjutande domstolen skulle förplikta Bank att till dem återgälda en del av de belopp som de hade erlagt till banken, inbegripet vad som erlagts under den period då deras sammanlagda betalningar ännu inte hade överstigit utlånat kapitalbelopp. Låntagarna gjorde därvid gällande följande. Deras fordran på återgång av de belopp som Bank felaktigt tagit emot förföll till betalning den 23 februari 2022, vilket är dagen efter den dag då det i föregående punkt nämnda sammanträdet ägde rum. Sammanträdet är att anse som en betalningsanmodan i den mening som avses i artikel 455 i civillagen som låg till grund för ränteyrkandet.

15 Bank yrkade att låntagarnas käromål skulle ogillas och att låntagarna skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Bank gjorde bland annat gällande att det aktuella avtalet var giltigt i rättsligt hänseende.

16 Den hänskjutande domstolen har uppgett att beträffande frågan om reglering av ömsesidiga fordringar mellan parterna i ett ogiltigförklarat hypotekslåneavtal har två linjer utkristalliserats i polsk rättspraxis: den ena grundar sig på ”teorin om två anspråk” och den andra på ”jämviktsteorin”.

17 Enligt teorin om två anspråk har varje part i ett sådant avtal, med tillämpning av artikel 405 jämförd med artikel 410 i civillagen, rätt att kräva återgång av vad som erlagts på felaktiga grunder. Denna rätt föreligger oberoende av i vilken utsträckning en part samtidigt är gäldenär gentemot motparten, avseende återgång av felaktigt erhållna förmåner.

18 Enligt jämviktsteorin ska konsumentens ekonomiska prestationer – då ett mellan konsumenten och näringsidkaren ingånget avtal är ogiltigt – kvalificeras som otillbörliga endast från den tidpunkt då det totala beloppet därav överstiger det av näringsidkaren utlånade kapitalbeloppet. Jämviktsteorin innebär att rätten ex officio gör en avräkning av parternas ömsesidiga fordringar upp till den lägsta nivån, utan att det är nödvändigt att en part avger en kvittningsförklaring. Med tillämpning av jämviktsteorin finns det således bara en fordran till förmån för den avtalspart som hade en fordran som översteg motpartens fordringsbelopp.

19 Den hänskjutande domstolen har förklarat att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) från och med år 2019 hade förordat teorin om två anspråk, bland annat på grund av att det i polsk rätt saknades rättslig grund för jämviktsteorin. Till följd av EU-domstolens dom av den 19 juni 2025, Lubreczlik (C‑396/24, EU:C:2025:460), fann emellertid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) i vissa avgöranden att artikel 6.1 i direktiv 93/13 utgjorde skäl för att tillämpa jämviktsteorin.

20 Den hänskjutande domstolen har vidare uppgett följande. Om man i förevarande fall tillämpade jämviktsteorin så skulle det innebära att låntagarna förlorar rätten att kräva återbetalning av både de belopp som erlagts till Bank under den period då dessa belopp sammantaget var lägre än det utlånade kapitalbeloppet och ränta därå. Med hänsyn till att låntagarna (se punkt 12 ovan) har erlagt betalningar till Bank i två olika valutor, kan de inte uppge vid vilken tidpunkt det utlånade kapitalbeloppet återbetalats i sin helhet.

21 På ett mer allmänt plan anser den hänskjutande domstolen att jämviktsteorin kan få negativa konsekvenser för konsumenterna, samtidigt som nämnda teori är till gagn för bankerna. Den hänskjutande domstolen anser således att jämviktsteorin strider mot syftena med direktiv 93/13 och därför svårligen kan anses vara förenlig med unionsrätten.

22 En del av polsk rättspraxis tolkar emellertid domen av den 19 juni 2025, Lubreczlik (C‑396/24, EU:C:2025:460), på så sätt att EU-domstolen har slagit fast att de ömsesidiga fordringar som parterna i ett ogiltigförklarat låneavtal har ska kvittas ex officio, med tillämpning av jämviktsteorin.

23 Enligt den hänskjutande domstolen framstår det som oklart huruvida denna tolkning kan anses vara korrekt. I nämnda dom slog EU-domstolen nämligen inte uttryckligen fast att teorin om två anspråk strider mot direktiv 93/13. Vidare framgår det av domen av den 25 november 2020, Banca B. (C‑269/19, EU:C:2020:954), och av domen av den 16 mars 2023, M.B. m.fl. (Verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal) (C‑6/22, EU:C:2023:216), att om ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare ogiltigförklaras på grund av att vissa av avtalsvillkoren är oskäliga, ankommer det på medlemsstaterna att i nationell rätt reglera verkningarna av denna ogiltigförklaring, med iakttagande av det skydd som detta direktiv ger konsumenten, särskilt genom att säkerställa att det är möjligt att återställa konsumentens rättsliga och faktiska situation såsom den skulle ha varit om det oskäliga villkoret inte hade förelegat.

24 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 6.1 jämförd med artikel 7.1 i [direktiv 93/13] tolkas så, att de utgör hinder för att en nationell domstol, i samband med avräkning av en fordran som grundas på ett låneavtal som ogiltigförklarats, ex officio kvittar konsumentens fordran på återbetalning av de belopp som denne betalat i samband med fullgörandet av avtalet mot bankens fordran på återbetalning av det utnyttjade kreditbeloppet, vilket medför att konsumentens fordringsanspråk inträder först när beloppet av de betalningar som denne har erlagt överstiger det utnyttjade kreditbeloppet?

2) Ska artikel 6.1 jämförd med artikel 7.1 i [direktiv 93/13] tolkas så, att de utgör hinder för en begränsning av konsumentens rätt till dröjsmålsränta på alla betalningar som konsumenten har erlagt till en bank i enlighet med ett ogiltigt låneavtal? Ska dessa bestämmelser även anses utgöra hinder för att nationell lagstiftning tolkas så, att konsumenten inte har rätt till dröjsmålsränta på alla betalningar som erlagts till banken i enlighet med ett ogiltigt låneavtal?”

Begäran om att den muntliga delen av förfarandet ska inledas

25 Genom skrivelse som inkom till EU-domstolens kansli den 24 april 2026 har låntagarna begärt att den muntliga delen av förfarandet ska inledas. De har bland annat gjort gällande att det är nödvändigt att bemöta Europeiska kommissionens skriftliga yttrande avseende avsaknaden av en betydande ekonomisk skillnad mellan jämviktsteorin och teorin om två anspråk. Vidare ämnar låntagarna ytterligare förklara de negativa konsekvenserna av jämviktsteorin, såsom den tillämpas av flera polska domstolar, särskilt vad gäller lån som ska återbetalas i utländsk valuta.

26 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Trots parternas begäran om muntlig förhandling har EU-domstolen, i enlighet med artikel 76.2 i rättegångsreglerna, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, beslutat att inte hålla någon muntlig förhandling. EU-domstolen ansåg sig nämligen, mot bakgrund av de yttranden som ingetts under den skriftliga delen av förfarandet, ha tillgång till tillräckligt med upplysningar för att avgöra målet.

27 Enligt artikel 83 i rättegångsreglerna får EU-domstolen dessutom efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, genom särskilt uppsatt beslut, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska inledas eller återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

28 I förevarande fall anser EU-domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att ingen av de situationer som nämns i artikel 83 i rättegångsreglerna är för handen. Ej heller finns någon annan omständighet som skulle kunna utgöra skäl för att inleda den muntliga delen av förfarandet.

29 Följaktligen ska låntagarnas begäran avslås.

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning

30 Enligt Bank framstår det som oklart huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning. Bank anser att det saknas anledning att besvara dem för att det nationella målet ska kunna avgöras. Om jämviktsteorin tillämpas i det nationella målet kan låntagarna nämligen återfå yrkat belopp, jämte ränta. Vidare får den hänskjutande domstolen inte döma utöver vad som har yrkats av parterna ( ultra petita ).

31 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om unionsrätten vara relevanta. EU-domstolen kan avvisa en tolkningsfråga från en nationell domstol endast om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågan är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 7 september 1999, Beck och Bergdorf, C‑355/97, EU:C:1999:391, punkt 22, och dom av den 11 december 2025, Kuszycka, C‑767/24, EU:C:2025:962, punkt 34).

32 Enligt fast rättspraxis är den hänskjutande domstolen ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det mål som den har att avgöra samt att tolka och tillämpa nationell rätt. Det ankommer på EU-domstolen att, i enlighet med behörighetsfördelningen mellan denna och de nationella domstolarna, beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande (dom av den 17 oktober 2024, NFŠ, C‑28/23, EU:C:2024:893, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

33 I förevarande fall är det utrett att frågorna avser tolkningen av unionsbestämmelser. Detta innebär att tolkningsfrågorna ska presumeras vara relevanta. Vidare framgår det inte av begäran om förhandsavgörande att låntagarna, om jämviktsteorin tillämpas i det nationella målet, skulle vinna framgång fullt ut, på sätt som gjorts gällande av Bank.

34 Tolkningsfrågorna kan följaktligen tas upp till sakprövning.

Prövning i sak

35 EU-domstolen kommer att pröva tolkningsfrågorna gemensamt. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för att nationella domstolar tolkar nationell rätt på så sätt att den domstol – vid vilken konsumenten har framställt en begäran om återbetalning av belopp som erlagts i enlighet med ett på grund av oskäliga avtalsvillkor ogiltigförklarat hypotekslåneavtal – ex officio ska kvitta de fordringar som konsumenten och näringsidkaren, tillika avtalsparter, har gentemot varandra, vilket innebär att konsumenten tillerkänns en fordran enbart på det i enlighet med avtalet erlagda belopp som överstiger det utlånade kapitalbeloppet jämte dröjsmålsränta på detta överskjutande belopp.

36 Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska medlemsstaterna föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten.

37 Med tanke på arten och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som ges konsumenterna, vilka befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkarna, kräver nämnda direktiv, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, dessutom att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel ”för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter” (dom av den 22 januari 2026, Herchoski, C‑902/24, EU:C:2026:42, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

38 EU-domstolen har redan slagit fast att verkningarna av att ett villkor i ett konsumentavtal befinns vara oskäligt ska uppfylla två syften. För det första ska den nationella domstolen se till att återställa den jämvikt mellan avtalsparterna som skulle ha äventyrats om ett oskäligt villkor tillämpades gentemot konsumenten. För det andra ska det säkerställas att näringsidkaren avhålls från att införa sådana villkor i de avtal som denne erbjuder konsumenterna. Den nationella domstolens skyldighet att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor enligt vilket belopp ska erläggas som visat sig vara felaktiga, medför i princip avtalets återgång såvitt avser dessa belopp (dom av den 27 november 2025, Gryczara, C‑746/24, EU:C:2025:925, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

39 Eftersom avsaknaden av en sådan verkan skulle kunna leda till ett undanröjande av den avhållande verkan som artikel 6.1 i direktiv 93/13, jämförd med artikel 7.1 i samma direktiv, är avsedd att ha när det konstateras att villkor i konsumentavtal är oskäliga, ska en liknande återställande verkan tillerkännas i de fall då konstaterandet att villkor i ett konsumentavtal är oskäliga inte bara leder till att dessa villkor blir ogiltiga utan även till att avtalet i dess helhet blir ogiltigt (dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

40 EU-domstolen har vid flera tillfällen angett på vilket sätt den nationella domstolen ska säkerställa skyddet av de rättigheter som konsumenterna tillerkänns genom direktiv 93/13. I unionsrätten harmoniseras emellertid i princip inte förfarandena för bedömning av avtalsvillkor som påstås vara oskäliga eller följderna då det konstateras att avtalsvillkoren är oskäliga. I avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området, ska det i varje medlemsstats rättsordning, enligt principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor, antas regler för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 11 december 2025, Kuszycka, C‑767/24, EU:C:2025:962, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

41 Det följer av rättspraxis (se punkterna 38–40 ovan) att en medlemsstat – under förutsättning att den säkerställer den återställande och avhållande verkan som krävs enligt direktiv 93/13 samt att likvärdighets- och effektivitetsprinciperna iakttas – i princip fritt får välja på vilket sätt den ämnar säkerställa det enligt direktivet erforderliga konsumentskyddet.

42 Direktivet kan följaktligen inte tolkas så, att polska domstolar är skyldiga att ge företräde åt vare sig jämviktsteorin eller teorin om två anspråk. Det är i detta avseende de polska domstolarna som har att bestämma detta, förutsatt att de i samtliga fall säkerställer att konsumenten ges det skydd som denne garanteras enligt unionsrätten.

43 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domen av den 19 juni 2025, Lubreczlik (C‑396/24, EU:C:2025:460, punkt 44). I den domen uttalade sig EU-domstolen ingalunda till förmån för vare sig den ena eller den andra av de båda ifrågavarande teorierna. EU-domstolen uttalade endast att artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en näringsidkare – när ett låneavtal förklaras ogiltigt på grund av att det innehåller ett villkor som befunnits vara oskäligt – har rätt att kräva att konsumenten ska återbetala hela det nominella beloppet av det beviljade lånet, oberoende av storleken på de återbetalningar som konsumenten har gjort enligt avtalet och oavsett vilket belopp som återstår att betala.

44 EU-domstolen har därefter preciserat att de principer som slogs fast i domen av den 19 juni 2025, Lubreczlik (C‑396/24, EU:C:2025:460, punkt 44), inte utgör hinder för en tolkning av de relevanta bestämmelserna i nationell rätt som gör det möjligt att komma fram till en situation där – till följd av en kvittning på näringsidkarens initiativ mellan näringsidkarens fordran och konsumentens fordran, vars respektive belopp inte är identiska – endast den part som fortfarande är gäldenär för det belopp som inte täcks av dennes egen fordran gentemot motparten förpliktas att betala detta belopp till denne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2026, Herchoski, C‑902/24, EU:C:2026:42, punkterna 61 och 62). I en sådan situation beaktas nämligen storleken på de betalningar som konsumenten har gjort i enlighet med det ogiltiga avtalet och det utestående beloppet, vilket innebär att konsumenten inte är skyldig att återbetala hela det nominella beloppet av det beviljade lånet.

45 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen understrukit att jämviktsteorin innebär att rätten ex officio ska kvitta parternas fordringar gentemot varandra. Den hänskjutande domstolen har preciserat att den enligt polsk rätt saknar behörighet att göra en sådan kvittning. I polsk rätt föreskrivs nämligen att fordringar får kvittas endast om en part har framställt yrkande därom, under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda, bland annat att borgenären avger en kvittningsförklaring.

46 Det följer av rättspraxis att medlemsstaterna visserligen är skyldiga att i sin nationella rätt föreskriva processuella regler som gör det möjligt att iaktta konsumentens rätt till återbetalning enligt direktiv 93/13. Detta innebär emellertid i princip inte någon skyldighet att denna rätt till återbetalning ska genomföras i form av att nationell domstol företar en kvittning ex officio (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, Profi Credit Bulgaria (Kvittning ex officio i händelse av oskäliga avtalsvillkor), C‑170/21, EU:C:2022:518, punkt 44).

47 Direktiv 93/13, utan att den nationella domstolen enligt detta direktiv är skyldig att ex officio kvitta konsumentens och näringsidkarens ömsesidiga fordringar, utgör således i princip inte hinder för att den nationella domstolen gör detta, om det enligt nationell rätt, inbegripet behovet av att iaktta alla processuella krav som eventuellt föreskrivs däri om kvittning av fordringar, är tillåtet.

48 Den hänskjutande domstolen har uppgett att den omständigheten att det med anledning av ett på grund av oskäliga avtalsvillkor ogiltigförklarat avtal företas en kvittning ex officio kan gagna näringsidkaren men få negativa konsekvenser för konsumenten; enligt den hänskjutande domstolen skulle en sådan kvittning kunna undergräva det skydd som konsumenten har enligt nämnda direktiv.

49 För det första anser den hänskjutande domstolen att konsumenten på grund av en sådan kvittning går miste om en stor del av sin fordran jämte ränta därå, eftersom en fordran endast uppkommer om konsumenten har återbetalat ett belopp som överstiger det utlånade kapitalbeloppet. Ett sådant resultat torde strida mot direktivets syfte att konsumenten, genom avtalets återgång, ska försättas i den situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om de oskäliga villkoren inte fanns.

50 EU-domstolen erinrar i detta avseende om att detta mål ska uppnås med iakttagande av proportionalitetsprincipen, som utgör en allmän unionsrättslig princip. Enligt proportionalitetsprincipen får nationell lagstiftning som genomför unionsrätten inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2026, Jangielak, C‑752/24, EU:C:2026:307, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

51 Proportionalitetsprincipen skulle emellertid åsidosättas om återbetalningsplikten inte gäller fullt ut gentemot näringsidkaren. Återbetalningsplikten, som följer av att ett låneavtal innehållande oskäliga villkor förklaras ogiltigt, ska således vara ömsesidig; näringsidkaren får emellertid inte gentemot konsumenten begära kvittning som går utöver återbetalning av det kapitalbelopp som erlagts i samband med fullgörandet av det med oskäliga avtalsvillkor försedda avtalet jämte dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats från och med den dag då betalningskrav framställts (dom av den 16 april 2026, Jangielak, C‑752/24, EU:C:2026:307, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

52 Den återställande verkan som följer av ogiltigförklaringen av ett låneavtal innehållande oskäliga avtalsvillkor, vilket även motiverar näringsidkarens krav på återbetalning, ska dessutom göra det möjligt att säkerställa att skyddet för de rättigheter som garanteras i unionens rättsordning inte medför en obehörig vinst för konsumenten (dom av den 16 april 2026, Jangielak, C‑752/24, EU:C:2026:307, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

53 Kvittning av konsumentens och näringsidkarens fordringar gentemot varandra innebär att den vars fordran är störst får ett krav på återbetalning, med ett belopp motsvarande skillnaden mellan de båda fordringarna.

54 För att säkerställa den återställande och avhållande verkan (se punkterna 38 och 39 ovan), ska den nationella domstolen försäkra sig om att konsumenten har rätt till dröjsmålsränta på det belopp som avtalsenligt erlagts och som överstiger det utlånade kapitalbeloppet.

55 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller detta vara fallet i det nationella målet. Det framgår nämligen av utredningen i målet vid EU-domstolen att Bank i huvudsak har vitsordat att ränta på det belopp som överstiger det utlånade kapitalbeloppet ska betalas till låntagarna från och med dagen efter det att betalningsanspråk framställts, nämligen vid förlikningssammanträdet (se punkt 13 ovan).

56 För det andra finns det enligt den hänskjutande domstolen en risk för att kvittning ex officio mellan konsumentens och näringsidkarens ömsesidiga fordringar är till förfång för konsumenten. Näringsidkaren skulle nämligen, så länge det utlånade kapitalbeloppet inte har betalats åter, kunna fördröja handläggningen av domstolsförfarandet och undandra sig betalning utan att därvid påverkas negativt.

57 Rättspraxis ger vid handen att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 utgör hinder för att domstol tolkar en medlemsstats lagstiftning på så sätt att banken, efter det att ett avtal om hypotekslån förklarats ogiltigt, har rätt att av konsumenten begära ersättning som går utöver återbetalning av det kapitalbelopp som utbetalats i samband med fullgörandet av avtalet jämte betalning av dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats från och med dagen för betalningsanmodan. Med detta förbehåll avseende dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats, har banken inte rätt att erhålla ersättning för konsumentens användning av detta kapitalbelopp (dom av den 22 januari 2026, Herchoski, C‑902/24, EU:C:2026:42, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

58 En näringsidkare som försöker fördröja handläggningen av ett domstolsförfarande om ogiltigförklaring av ett låneavtal innehållande oskäliga villkor, förlänger således i motsvarande mån den period under vilken det belopp som motsvarar det till konsumenten utlånade kapitalbeloppet inte ger densamme någon ersättning.

59 Följaktligen finns det inte några skäl för den hänskjutande domstolens farhågor i denna del.

60 För det tredje har den hänskjutande domstolen understrukit att näringsidkaren – tack vare en kvittning ex officio – kan återkräva det utlånade kapitalbeloppet samtidigt som näringsidkaren varit passiv under flera år. Detta innebär att risken för att fordran preskriberas undanröjs.

61 EU-domstolen påpekar i detta avseende att själva förekomsten av konsumentens och näringsidkarens krav på återbetalning förutsätter att det mellan dem ingångna låneavtalet är ogiltigt. Så länge som konsumenten inte har bestritt att avtalet är giltigt har näringsidkaren således inte någon fordran på återbetalning som kan preskriberas.

62 För det fjärde har den hänskjutande domstolen anfört följande. Det finns en risk för att konsumenten – när denne yrkat att banken ska betala åter allt som erlagts – till följd av en kvittning som den nationella domstolen gjort ex officio mellan konsumentens och bankens ömsesidiga fordringar kan anses ha tappat målet delvis och därför förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna, eller en del därav.

63 EU-domstolen finner emellertid – i likhet med vad som i huvudsak uppgetts av den hänskjutande domstolen – att kvittningen gör det möjligt att förhindra att näringsidkaren väljer att väcka en separat talan för att göra gällande sin fordran mot konsumenten, vilket skulle leda till fler processer och följaktligen till ytterligare kostnader, något som inte ligger i konsumentens intresse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2026, Herchoski, C‑902/24, EU:C:2026:42, punkt 69).

64 Fördelningen av rättegångskostnaderna i ett domstolsförfarande vid de nationella domstolarna omfattas, enligt fast rättspraxis, av medlemsstaternas självbestämmanderätt i förfarandefrågor, dock med förbehåll för att likvärdighets- och effektivitetsprinciperna iakttas (dom av den 27 november 2025, Gryczara, C‑746/24, EU:C:2025:925, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

65 Den hänskjutande domstolen har inte hänvisat till dessa principer. Därför är det endast effektivitetsprincipen som verkar vara relevant såvitt avser rättegångskostnaderna.

66 Visserligen har EU-domstolen vid upprepade tillfällen uttalat att effektivitetsprincipen i allmänhet inte utgör hinder för att konsumenten ådrar sig vissa rättegångskostnader när han eller hon väcker talan om fastställelse av att ett avtalsvillkor är oskäligt. Samtidigt bör det dock framhållas att direktiv 93/13 ger konsumenten rätt att väcka talan vid domstol och yrka att den ska fastställa att ett visst avtalsvillkor är oskäligt, och därmed ska lämnas utan avseende, och att denna rätt måste kunna göras gällande på ett effektivt sätt. Det nu sagda innebär att reglerna om fördelningen av rättegångskostnaderna i ett sådant mål inte får avskräcka konsumenten från att utöva nämnda talerätt (dom av den 27 november 2025, Gryczara, C‑746/24, EU:C:2025:925, punkt 48, och dom av den 22 januari 2026, Herchoski, C‑902/24, EU:C:2026:42, punkt 78).

67 Principen att nationell rätt ska tolkas unionsrättskonformt innebär att de nationella domstolarna, med iakttagande av bland annat förbudet mot att nationell rätt tolkas contra legem , ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att det aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med det syfte som eftersträvas med direktivet (dom av den 22 januari 2026, Herchoski, C‑902/24, EU:C:2026:42, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

68 Bank har i målet gjort gällande att om konsumenten enligt polsk rätt vinner framgång med en talan om ogiltigförklaring av ett avtal, kan domstolen, även om den ogillar en del av konsumentens återbetalningsyrkande, anse att konsumenten vunnit målet och att konsumenten därför inte ska ersätta rättegångskostnaderna.

69 Det ankommer i slutändan på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida den i det nationella målet aktuella nationella lagstiftningen kan tolkas i överensstämmelse med direktiv 93/13 och, om så är fallet, dra de rättsliga slutsatserna därav (dom av den 22 januari 2026, Herchoski, C‑902/24, EU:C:2026:42, punkt 82).

70 I synnerhet ska den hänskjutande domstolen säkerställa låntagarnas rätt att få det avtal som innehåller oskäliga villkor ogiltigförklarat och den ska säkerställa att de belopp som Bank otillbörligen erhållit betalas åter, och därvid se till att regelverket för fördelning av rättegångskostnader inte avhåller låntagarna från att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13.

71 För det femte har den hänskjutande domstolen angett att en kvittningsmekanism ger upphov till svårigheter när låneavtalet har lett till heterogena ekonomiska prestationer, bland annat när kapitalbeloppet har lånats ut i polska zloty, men återbetalningarna har gjorts i schweiziska franc. En kvittning i ett sådant fall torde enligt den hänskjutande domstolen vara omöjlig, eftersom en förutsättning för kvittning enligt artikel 498 i civillagen är att de ömsesidiga prestationerna är homogena.

72 Bank har i detta avseende anfört att polsk rätt anger hur penningbelopp i utländsk valuta ska omvandlas till polska zloty.

73 Det ska dessutom erinras om att låntagarna, såsom framgår av punkt 12 ovan, i samband med det aktuella avtalets fullgörande gjorde överföringar till Bank delvis i polska zloty, delvis i schweiziska franc.

74 Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att – med tillämpning av principen om direktivkonform tolkning (se punkt 67 ovan) – bedöma huruvida det enligt nationell rätt är möjligt för den att säkerställa den återställande verkan som krävs enligt direktiv 93/13, medelst kvittning av avtalsparternas ömsesidiga fordringar som tar hänsyn till samtliga belopp som erlagts av låntagarna.

75 För det sjätte anser den hänskjutande domstolen avslutningsvis att varje mekanism för kvittning ex officio bortser från konsumentens vilja. I de flesta fall där konsumenten yrkar att ett hypotekslåneavtal ska ogiltigförklaras yrkar konsumenten att samtliga erlagda belopp ska återgå och väljer inte att beloppen ska avräknas på det utlånade kapitalbeloppet. Den hänskjutande domstolen har angett att en sådan kvittning strider mot den kontradiktoriska principen, som rätten måste iaktta särskilt när den avgör ett mål på grundval av en rättslig grund som prövats ex officio.

76 EU-domstolen erinrar i detta avseende om att konsumentens vilja är av avgörande betydelse vid bedömningen av de konsekvenser för konsumentens situation som blir följden när ett avtal ogiltigförklaras i sin helhet. Det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 är nämligen inte tillämpligt om konsumenten motsätter sig det. Konsumenten kan, efter att ha underrättats av den nationella domstolen, välja att inte göra gällande att ett villkor är oskäligt och icke bindande, och därmed ge ett fritt och informerat samtycke till det aktuella villkoret och därigenom undvika att avtalet ogiltigförklaras. För att konsumenten ska kunna ge sitt fria och informerade samtycke, ankommer det på den nationella domstolen att upplysa parterna, inom ramen för nationella handläggningsregler och mot bakgrund av likställdhetsprincipen i tvistemål, på ett objektivt och uttömmande sätt om de rättsliga följderna av att det oskäliga villkoret undanröjs. En sådan upplysning är särskilt viktig när den omständigheten att det oskäliga villkoret inte tillämpas kan leda till att hela avtalet blir ogiltigt och konsumenten eventuellt kan bli föremål för krav på återbetalning (dom av den 22 januari 2026, Herchoski, C‑902/24, EU:C:2026:42, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

77 Om den nationella domstolen har för avsikt att tillämpa nationell rätt på så sätt att en sådan ogiltigförklaring medför att respektive avtalsparts fordran på återbetalning kvittas ex officio, är den således skyldig att i förväg informera konsumenten om detta, så att konsumenten kan ge uttryck för sin vilja med full kännedom om omständigheterna kring ogiltigförklaringen.

78 När konsumenten – efter att från behörig domstol ha informerats om eventuella konsekvenser av att låneavtalet mellan konsumenten och näringsidkaren ogiltigförklaras – beslutar att inte motsätta sig att denna domstol ogiltigförklarar avtalet, strider följaktligen inte den omständigheten att nämnda domstol ex officio kan kvitta parternas fordringar mot konsumentens vilja eller mot den kontradiktoriska principen.

79 Det framgår av punkterna 49–78 ovan att inget av vad den hänskjutande domstolen anfört avseende möjligheten att ex officio kvitta avtalsparternas fordringar till följd av att avtalet ogiltigförklarats på grund av de oskäliga villkoren däri utgör skäl för att anse att unionsrätten utgör hinder för att en nationell domstol gör en sådan kvittning med iakttagande av de processuella krav som föreskrivs i nationell rätt; det ankommer på den nationella domstolen att göra en bedömning av detta.

80 Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågorna besvaras på följande sätt. Artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de i princip inte utgör hinder för att nationella domstolar tolkar nationell rätt på så sätt att den domstol – vid vilken konsumenten har framställt en begäran om återbetalning av belopp som erlagts i enlighet med ett på grund av oskäliga avtalsvillkor ogiltigförklarat hypotekslåneavtal – ex officio kvittar de fordringar som konsumenten och näringsidkaren, tillika avtalsparter, har gentemot varandra, vilket innebär att konsumenten tillerkänns en fordran enbart på det i enlighet med avtalet erlagda belopp som överstiger det utlånade kapitalbeloppet jämte dröjsmålsränta på detta överskjutande belopp.

Rättegångskostnader

81 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artikel 6.1 och artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal

ska tolkas så,

att de i princip inte utgör hinder för att nationella domstolar tolkar nationell rätt på så sätt att den domstol – vid vilken konsumenten har framställt en begäran om återbetalning av belopp som erlagts i enlighet med ett på grund av oskäliga avtalsvillkor ogiltigförklarat hypotekslåneavtal – ex officio kvittar de fordringar som konsumenten och näringsidkaren, tillika avtalsparter, har gentemot varandra, vilket innebär att konsumenten tillerkänns en fordran enbart på det i enlighet med avtalet erlagda belopp som överstiger det utlånade kapitalbeloppet jämte dröjsmålsränta på detta överskjutande belopp.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: polska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.