Domstolens dom (andra avdelningen) den 24 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 24 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning (EU) nr 604/2013 – Medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd enligt artikel 3.2 första stycket i den förordningen – Ansökan om internationellt skydd har lämnats in i en annan medlemsstat – Artikel 17 – Diskretionär bedömning – Tillämpningsområde ”

I mål C‑511/25 [Prokoda]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen, Tjeckien) genom beslut av den 16 juli 2025, som inkom till domstolen den 31 juli 2025, i målet

Ministerstvo vnitra

mot

E. K.,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på sjätte avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi,

generaladvokat: D. Spielmann,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– E. K., genom Z. Candigliota, advokátka,

– Tjeckiens regering, genom J. Vláčil, A. Edelmannová och L. Halajová, samtliga i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom E. Garello, A. Katsimerou och M. Monfort, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 17.1 första stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III‑förordningen).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Ministerstvo vnitra (inrikesministeriet i Tjeckien) och den ryska medborgaren E. K. Målet avser fastställandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva E.K:s ansökan om internationellt skydd.

Tillämpliga bestämmelser

3 Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1) (nedan kallad Dublin II‑förordningen) har upphävts genom Dublin III‑förordningen. Sistnämnda förordning har i sin tur upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (EUT L, 2024/1351), men är tillämplig i tidsmässigt hänseende ( ratione temporis ).

Dublin II ‑ förordningen

4 I artikel 3.1 och 3.2 i Dublin II‑förordningen föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna skall pröva varje asylansökan som lämnas in av en tredjelandsmedborgare till någon medlemsstat antingen vid gränsen eller inom medlemsstatens territorium. Ansökan skall prövas av en enda medlemsstat, som skall vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som ansvarig.

2. Genom undantag från punkt 1 får varje medlemsstat pröva en asylansökan som lämnas in av en tredjelandsmedborgare, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i denna förordning. I så fall blir denna medlemsstat ansvarig i förordningens mening och skall överta de skyldigheter som följer av detta ansvar. I förekommande fall skall denna medlemsstat underrätta den tidigare ansvariga medlemsstaten, den medlemsstat som genomför ett förfarande för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret eller den medlemsstat som har mottagit en framställan om övertagande eller återtagande.”

5 Kapitel III i Dublin II‑förordningen innehåller kriterierna för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan.

6 I detta kapitel III återfinns artikel 13 som föreskrev följande:

”Om det på grundval av kriterierna i denna förordning inte kan avgöras vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva asylansökan, skall den medlemsstat där asylansökan först lämnades in ansvara för prövningen.”

7 Kapitel IV i Dublin II‑förordningen har rubriken ”Humanitär klausul” och innehöll förordningens artikel 15.

Dublin I II ‑ förordningen

8 Skäl 17 i Dublin III‑förordningen har följande lydelse:

”Varje medlemsstat bör kunna frångå ansvarskriterierna, särskilt om det föreligger humanitära eller ömmande skäl, för att sammanföra familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående och pröva en ansökan om internationellt skydd som den staten har mottagit eller som lämnats in i en annan medlemsstat, även om de inte skulle vara ansvariga för prövningen enligt de bindande kriterierna i denna förordning.”

9 I förordningens kapitel II, med rubriken ”Allmänna principer och garantier”, återfanns artikel 3, med rubriken ”Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd”. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrevs följande:

”1. Medlemsstaterna ska pröva varje ansökan om internationellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som är tillämplig på någon av medlemsstaternas territorium, inklusive vid gränsen eller i transitområden. Ansökan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som ansvarig.

2. Om ansvarig medlemsstat inte kan fastställas på grundval av kriterierna i denna förordning inte kan fastställas, ska den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd först lämnades in ansvara för prövningen.

Om det är omöjligt att överföra en sökande till den medlemsstat som ursprungligen utsetts som ansvarig på grund av att det finns välgrundade skäl att anta att det finns systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [nedan kallad stadgan], ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat fortsätta att undersöka de kriterier som anges i kapitel III för att fastställa huruvida en annan medlemsstat kan utses som ansvarig.

Om överföringen i enlighet med denna punkt inte kan göras till någon medlemsstat som utsetts på grundval av kriterierna i kapitel III eller till den medlemsstat där ansökan först lämnades in, ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig bli ansvarig medlemsstat.”

10 I kapitel III i Dublin III‑förordningen föreskrivs kriterier för att fastställa ansvarig medlemsstat. Kapitlet innehöll artiklarna 7–15.

11 Artikel 17 i förordningen, har rubriken ”Diskretionär bedömning”, och i punkt 1 första stycket angavs följande:

”Genom undantag från artikel 3.1 får varje medlemsstat besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös person, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i denna förordning.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

12 E. K., rysk medborgare och medlem av det judiska samfundet, är född och officiellt registrerad som kvinna. E. K. identifierar sig som man och har inlett en könskorrigeringsprocess.

13 E. K. har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i Tjeckien. Genom beslut av den 28 januari 2025 drog inrikesministeriet slutsatsen att Konungariket Nederländerna är den medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan enligt artikel 3.2 första stycket i Dublin III‑förordningen.

14 E. K. överklagade detta beslut till Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno, Tjeckien), som genom dom av den 9 april 2025 upphävde beslutet. Nämnda domstol ansåg att inrikesministeriet inte i tillräcklig utsträckning hade kontrollerat huruvida det nederländska asylsystemet var behäftat med systematiska brister som kunde utsätta E. K. för risken för omänsklig och förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan. Samma domstol menade vidare att inrikesministeriet inte i tillräcklig grad hade motiverat varför den inte utnyttjat sitt utrymme för diskretionär bedömning enligt artikel 17 i Dublin III‑förordningen.

15 Inrikesministeriet överklagade domen till Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen, Tjeckien) som är hänskjutande domstol i förevarande mål. Ministeriet har bestritt bedömningen i nämnda dom om nyttjandet av det utrymme för diskretionär bedömning som föreskrivs i artikel 17 i Dublin III‑förordningen.

16 Den hänskjutande domstolen har understrukit att myndighetens användning av detta utrymme för diskretionär bedömning enligt tjeckisk rätt kan bli föremål för domstolsprövning. Den hänskjutande domstolen är dock osäker på hur tillämpningsområdet för denna diskretionära bedömning ska definieras, med hänsyn till att det avgränsas genom formuleringen ”genom undantag från artikel 3.1 i [Dublin III‑förordningen]” i artikel 17.1 första stycket i samma förordning. Enligt den hänskjutande domstolen är två motsatta tolkningar av nämnda bestämmelse möjliga.

17 Enligt en första tolkning kan den diskretionära bedömning som föreskrivs i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen endast användas om den ansvariga medlemsstaten har fastställts med tillämpning av de bestämmelser som avses i artikel 3.1 i förordningen, det vill säga på grundval av de kriterier som anges i kapitel III i förordningen. Det är således inte möjligt att genom användning av detta utrymme för diskretionär bedömning göra undantag från fastställandet av ansvarig medlemsstat med tillämpning av det kompletterande kriterium som anges i artikel 3.2 första stycket i nämnda förordning. Denna tolkning grundar sig på själva ordalydelsen i artikel 17.1 första stycket i samma förordning, särskilt formuleringen ”genom undantag från artikel 3.1 [i förordningen]”.

18 Enligt en andra tolkning, som grundar sig på kontextuella och teleologiska argument, skulle det utrymme för diskretionär bedömning som föreskrivs i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen kunna användas även för det fall den ansvariga medlemsstaten har fastställts på grundval av artikel 3.2 första stycket i denna förordning. För det första utgör det kompletterande kriterium som föreskrivs i denna bestämmelse en integrerad del av reglerna för att fastställa ansvarig medlemsstat. Vidare skulle det inte vara logiskt att begränsa användningen av utrymmet för diskretionär bedömning, eftersom medlemsstaterna här åtnjuter ett stort utrymme för egen bedömning. Enligt Dublin II‑förordningen var det slutligen möjligt att genom användning av utrymmet för diskretionär bedömning göra undantag från fastställandet av ansvarig medlemsstat på grundval av det kompletterande kriterium som angavs i artikel 13 i sistnämnda förordning.

19 Mot denna bakgrund beslutade Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Är det vid ett förfarande enligt artikel 17.1 första stycket i [Dublin III‑förordningen], möjligt att avvika från fastställandet av den ansvariga medlemsstaten i enlighet med artikel 3.2 i denna förordning, eller är möjligheten att utnyttja utrymmet för diskretionär bedömning uteslutande begränsad till situationer där den ansvariga medlemsstaten har fastställts i enlighet med artikel 3.1 i förordningen?”

Prövning av tolkningsfrågan

20 Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida artikel 17.1 första stycket i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att en medlemsstat får besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit, även om den inte fastställts som ansvarig härför enligt kriterierna i kapitel III i den förordningen, när den medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan har fastställts på grundval av artikel 3.2 första stycket i samma förordning.

21 Enligt lydelsen i artikel 3.1 i Dublin III‑förordningen ska en ansökan om internationellt skydd prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III i samma förordning fastställs som ansvarig. Kapitel III omfattar artiklarna 7–15 i nämnda förordning.

22 Om ansvarig medlemsstat inte kan fastställas på grundval av kriterierna i Dublin III‑förordningen, ska enligt artikel 3.2 första stycket i nämnda förordning den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd först lämnades in ansvara för prövningen.

23 Med stöd av sistnämnda bestämmelse ansåg inrikesministeriet att det, i det nationella målet, ankom på Konungariket Nederländerna att pröva E.K:s ansökan om internationellt skydd.

24 Det är mot bakgrund av dessa inledande anmärkningar som EU-domstolen nu ska tolka artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen.

25 Enligt sistnämnda bestämmelse får varje medlemsstat ”[g]enom undantag från artikel 3.1 … besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös person, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i denna förordning”.

26 Det är riktigt, med hänsyn till ordalydelsen i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen, att formuleringen ”[g]enom undantag från artikel 3.1 [i denna förordning]” skulle kunna tala för en tolkning av artikel 17.1 i förordningen som innebär att medlemsstaterna enligt denna bestämmelse endast får avvika från de kriterier för fastställande av ansvarig medlemsstat som anges i kapitel III i samma förordning. Tillämpning av denna bestämmelse skulle således vara utesluten om den ansvariga medlemsstaten utsetts i enlighet med artikel 3.2 första stycket i Dublin III‑förordningen, eftersom denna inte omfattas av kapitel III.

27 I artikel 17.1 i förordningen föreskrivs dock även att en medlemsstat får besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd, ”även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i denna förordning”. Denna bestämmelse hänvisar därmed till samtliga kriterier som föreskrivs i samma förordning, vilka följaktligen inbegriper kriterierna i artikel 3.2 första stycket i förordningen.

28 Härav följer att ordalydelsen i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen inte är entydig.

29 Eftersom bestämmelsens lydelse inte i sig gör det möjligt att besvara tolkningsfrågan, ska det, för att tolka densamma, tas hänsyn till det sammanhang i vilket den ingår samt bestämmelsens eftersträvade syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Verkningarna av ett beslut om utvisning), C‑719/19, EU:C:2021:506, punkt 70 och där angiven rättspraxis). Även en unionsbestämmelses tillkomsthistoria kan vara relevant för tolkningen av densamma (dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 50).

30 Vad gäller det sammanhang som artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen ingår i, ska hänsyn tas till det system för att fastställa ansvarig medlemsstat som unionslagstiftaren utarbetat och vilket denna bestämmelse utgör en integrerad del av (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 53, och dom av den 18 april 2024, Minister for Justice (Diskretionär bedömning – Rättsmedel), C‑359/22, EU:C:2024:334, punkterna 32 och 51).

31 EU-domstolen betonar härvid följande. I artikel 3 i Dublin III‑förordningen, som ingår i kapitel II med rubriken ”Allmänna principer och garantier”, fastställs de principer som styr tillgången till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd.

32 Mer specifikt fastställs i artikel 3.1 i denna förordning principen om en enda prövning av ansökan. Enligt denna princip ska en ansökan om internationellt skydd prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III i samma förordning fastställs som ansvarig.

33 Artikel 3.2 i Dublin III‑förordningen är subsidiärt tillämplig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Bundesrepublik Deutschland (Barn till flyktingar, fött utanför den mottagande staten), C‑720/20, EU:C:2022:603, punkt 44) i de särskilda fall som identifieras i bestämmelsen. I artikel 3.2 första stycket i förordningen fastställs således ett kompletterande kriterium för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för det fall ingen ansvarig medlemsstat kan utses enligt kriterierna i kapitel III i förordningen. Såsom redan har påpekats i punkt 22 ovan ankommer ansvaret att pröva en ansökan om internationellt skydd i ett sådant fall på den medlemsstat där ansökan först lämnades in. Vidare avser artikel 3.2 andra och tredje styckena i samma förordning det fallet att sökanden inte kan överföras till den ansvariga medlemsstaten på grund av att det finns välgrundade skäl att anta att det finns systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan.

34 Det framgår av dessa omständigheter, vilket samtliga parter och berörda som har inkommit med skriftliga yttranden också har påpekat, att artikel 3 i Dublin III‑förordningen ska anses utgöra en uppsättning regler som reglerar fastställandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan om internationellt skydd. I artikelns två punkter anges en grundläggande princip och kompletterande kriterier för detta fastställande. Dessa kompletterande kriterier är relevanta när tillämpningen av de kriterier som avses i artikel 3.1 i Dublin III‑förordningen och som anges i kapitel III i förordningen inte gör det möjligt att utse en ansvarig medlemsstat eller leder till att det fastställs en ansvarig medlemsstat till vilken sökanden inte kan överföras på grund av systematiska brister och risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan.

35 Under dessa omständigheter skulle det vara inkonsekvent att, inom ramen för tolkningen av artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen, anse att sistnämnda bestämmelse endast ger medlemsstaterna befogenhet att avvika från fastställandet av ansvarig medlemsstat enligt artikel 3.1 i förordningen, men inte från fastställande som gjorts med stöd av artikel 3.2 första stycket i förordningen.

36 Denna tolkning gör sig än mer gällande mot bakgrund av tillkomsthistorien bakom artikel 3 och artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen.

37 Domstolen påpekar här att det kompletterande kriterium som anges i artikel 3.2 första stycket i Dublin III‑förordningen inledningsvis fanns i artikel 13.1 i Dublin II‑förordningen. Till skillnad från detta kriterium, som föreskrivs i Dublin III‑förordningen, ingick det kriterium som föreskrivs i Dublin II‑förordningen i den förordningen som ett av kriterierna för fastställande av vilken medlemsstat som är ansvarig, såsom dessa angavs i kapitel III i den förordningen.

38 Artikel 3.1 i Dublin II‑förordningen, som återges i artikel 3.1 i Dublin III‑förordningen, innehöll principen om att en ansökan om internationellt skydd endast ska prövas av den ansvariga medlemsstat som fastställts i enlighet med kriterierna i kapitel III i Dublin II‑förordningen. Såsom framgår av föregående punkt omfattade dessa kriterier bland annat det kompletterande kriterium som avses i artikel 13.1 i denna förordning. I artikel 3.2 i Dublin II‑förordningen, som motsvarar artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen, föreskrevs en möjlighet för varje medlemsstat att ”genom undantag från punkt 1” pröva en ansökan om internationellt skydd för vilken den inte var ansvarig.

39 Genom artikel 3.1 och 3.2, jämförd med artikel 13.1, i Dublin II‑förordningen gavs medlemsstaterna således otvetydigt möjlighet att besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in till dem för det fall, såsom i det nationella målet, den ansvariga medlemsstaten hade fastställts på grundval av det kompletterande kriterium som avses i artikel 13.1 i förordningen.

40 Det framgår emellertid av sidan 6, punkt 3 och av sidan 9, punkt 4 i motiveringen till kommissionens förslag av den 3 december 2008 (KOM(2008) 820 slutlig), som ledde till antagandet av Dublin III‑förordningen, att unionslagstiftaren genom denna förordning försökte upprätthålla de grundläggande principerna i Dublin II‑förordningen, bland annat principen att en enda medlemsstat ska pröva ansökan, och att för tydlighetens skull sammanföra de diskretionära och humanitära bestämmelserna i artikel 3.2 respektive artikel 15 i Dublin II‑förordningen till en enda bestämmelse, nämligen artikel 17 i Dublin III‑förordningen. Härav följer att unionslagstiftaren inte har velat ändra tillämpningsområdet för klausulen om diskretionär bedömning som fanns i artikel 3.2 i Dublin II‑förordningen och därefter i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen.

41 Med hänsyn till unionslagstiftarens tydliga avsikt att upprätthålla de grundläggande principerna i Dublin II‑förordningen, finner domstolen att införandet i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen av formuleringen ”[g]enom undantag från artikel 3.1 [i förordningen]” förklaras av systematiken i artikel 3.1 och 3.2 i Dublin II‑förordningen, vilken det erinrats om i punkt 38 ovan. Formuleringen ger snarare intryck av att lagstiftaren glömt att stryka hänvisningen till punkt 1 än att denne haft för avsikt att ändra tillämpningsområdet för klausulen om diskretionär bedömning som föreskrivs i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen.

42 Vad gäller klausulen om diskretionär bedömning har domstolen redan slagit fast att ordalydelsen i denna bestämmelse i huvudsak sammanfaller med lydelsen i artikel 3.2 i Dublin II‑förordningen, som föreskrev en suveränitetsklausul. Tolkningen av sistnämnda bestämmelse kan därför även överföras på artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen (dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 53, och dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl., C‑661/17, EU:C:2019:53, punkt 55).

43 Såsom har påpekats i punkt 39 ovan gjorde artikel 3.2 i Dublin II‑förordningen det möjligt för varje medlemsstat att besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in till den, även när ansvarig medlemsstat hade fastställts på grundval av det kompletterande kriterium som avses i artikel 13.1 i förordningen.

44 Det framgår av dessa kontextuella omständigheter att artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den gör det möjligt för medlemsstaterna att besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in till dem och för vilken en annan medlemsstat har utsetts som ansvarig medlemsstat enligt kriterierna i denna förordning, och detta även när sistnämnda medlemsstat har utsetts på grundval av det kompletterande kriterium som föreskrivs i artikel 3.2 första stycket i förordningen.

45 Nämnda tolkning finner stöd i de mål som eftersträvas med artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen.

46 Enligt fast rättspraxis syftar denna bestämmelse till att bevara medlemsstaternas befogenheter vid utövandet av rätten att bevilja internationellt skydd (dom av den 5 juli 2018, X, C‑213/17, EU:C:2018:538, punkt 61 och där angiven rättspraxis), genom att ge varje medlemsstat rätt att själv, på grundval av politiska, humanitära eller praktiska överväganden, bestämma om den ska pröva en ansökan om internationellt skydd trots att den inte är ansvarig enligt de kriterier som fastställs i Dublin III‑förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2018, Fathi, C‑56/17, EU:C:2018:803, punkt 53, dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl., C‑661/17, EU:C:2019:53, punkt 58, och dom av den 16 februari 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Barn som ännu inte har fötts vid tiden för asylansökan), C‑745/21, EU:C:2023:113, punkt 50).

47 När det gäller bestämmelser som är fakultativa, ges medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2013, i Abdullahi, C‑394/12, EU:C:2013:813, punkt 57 och där angiven rättspraxis). Med beaktande av medlemsstaternas omfattande utrymme för skönsmässig bedömning så ankommer det på den berörda medlemsstaten att fastställa under vilka omständigheter den avser att utnyttja den möjlighet som bestämmelsen om diskretionär bedömning i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen ger och godta att själv pröva en ansökan om internationellt skydd som medlemsstaten inte är ansvarig för enligt kriterierna i förordningen (dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl., C‑661/17, EU:C:2019:53, punkt 59 och dom av den 30 november 2023, Ministero dell’Interno m.fl. (Gemensam broschyr – Indirekt refoulement), C‑228/21, C‑254/21, C‑297/21, C‑315/21 och C‑328/21, EU:C:2023:934, punkt 147). Användning av denna möjlighet är inte heller underställt några särskilda villkor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, Halaf, C‑528/11, EU:C:2013:342, punkt 36).

48 Mot bakgrund av omfattningen av detta utrymme för diskretionär bedömning och målet som eftersträvas med artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen, nämligen att göra det möjligt för varje medlemsstat att självständigt besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd för vilken den inte är ansvarig, finner domstolen att bestämmelsens tillämpningsområde inte är begränsat till enbart den situation där den ansvariga medlemsstaten utses enligt kriterierna i kapitel III i förordningen.

49 Tvärtom står det varje medlemsstat fritt att besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit och för vilken ansvarig medlemsstat har fastställts i enlighet med artikel 3.2 första stycket i Dublin III‑förordningen.

50 Mot denna bakgrund ska den enda frågan besvaras enligt följande. Artikel 17.1 första stycket i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att en medlemsstat får besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit, även om den inte fastställts som ansvarig härför enligt kriterierna i kapitel III i den förordningen, när den medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan har fastställts på grundval av artikel 3.2 första stycket i samma förordning.

Rättegångskostnader

51 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 17.1 första stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat,

ska tolkas så,

att en medlemsstat får besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit, även om den inte fastställts som ansvarig härför enligt kriterierna i kapitel III i den förordningen, när den medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan har fastställts på grundval av artikel 3.2 första stycket i samma förordning.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tjeckiska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.