Domstolens dom (tredje avdelningen) den 5 november 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 5 november 2026 ( * )
” Överklagande – Restriktiva åtgärder som vidtagits med anledning av det militära angreppet mot Ukraina – Beslut 2014/145/Gusp – Artikel 2.1 g – Förordning (EU) nr 269/2014 – Artikel 3.1 g – Frysning av penningmedel och ekonomiska resurser – Begreppet ledande affärsmän – Samband mellan den äldre och den nya versionen av de artiklar där detta begrepp används – Proportionalitetsprincipen – Skyldighet att göra en periodisk omprövning – Invändning om rättstridighet ”
I mål C‑530/25 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 3 augusti 2025,
German Khan , London (Förenade kungariket), företrädd av A. Bass och T. Marembert, avocats,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska unionens råd , företrätt av J. Rurarz och S. Van Overmeire, båda i egenskap av ombud,
svarande i första instans
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna N. Fenger, S. Rodin, M. Gavalec och O. Spineanu-Matei (referent),
generaladvokat: A. Biondi,
justitiesekreterare: V. Di Bucci,
efter det skriftliga förfarandet,
och efter att den 2 juli 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 4 juni 2025, Khan/rådet (T‑289/23, EU:T:2025:560) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandens talan om ogiltigförklaring av följande rättsakter (nedan gemensamt kallade de omtvistade rättsakterna), i den del de avser klaganden:
– för det första, rådets beslut (Gusp) 2023/572 av den 13 mars 2023 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 75 I, 2023, s. 134), och rådets genomförandeförordning (EU) 2023/571 av den 13 mars 2023 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 75 I, 2023, s. 1) (nedan tillsammans kallade rättsakterna från mars 2023),
– för det andra, rådets beslut (Gusp) 2023/1767 av den 13 september 2023 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 226, 2023, s. 104), och rådets genomförandeförordning (EU) 2023/1765 av den 13 september 2023 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 226, 2023, s. 3) (nedan tillsammans kallade rättsakterna från september 2023),
– för det tredje, rådets beslut (Gusp) 2024/847 av den 12 mars 2024 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L, 2024/847), och rådets genomförandeförordning (EU) 2024/849 av den 12 mars 2024 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L, 2024/849) (nedan tillsammans kallade rättsakterna från mars 2024), och
– för det fjärde, rådets beslut (Gusp) 2024/2456 av den 12 september 2024 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L, 2024/2456), och rådets genomförandeförordning (EU) 2024/2455 av den 12 september 2024 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L, 2024/2455) (nedan tillsammans kallade rättsakterna från september 2024).
Tillämpliga bestämmelser och bakgrund till tvisten
2 Den faktiska och rättsliga bakgrunden till tvisterna beskrivs i punkterna 2–35 i den överklagade domen. Bakgrunden kan, med avseende på förevarande mål, sammanfattas enligt följande.
3 Klaganden är rysk och israelisk medborgare.
4 Det aktuella målet rör de restriktiva åtgärder som Europeiska unionen har vidtagit sedan år 2014 som svar på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende.
5 Den 17 mars 2014 antog Europeiska unionens råd, med stöd av artikel 29 FEU, beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 16).
6 Samma dag antog rådet, med stöd av artikel 215.2 FEUF, förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 6).
7 Till följd av Ryska federationens väpnade styrkors invasion av Ukraina den 24 februari 2022 antog rådet, den 25 februari 2022, beslut (Gusp) 2022/329 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 50, 2022, s. 1). Samma dag antog rådet förordning (EU) 2022/330 om ändring av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 51, 2022, s. 1).
8 Den 5 juni 2023 antog rådet beslut (Gusp) 2023/1094 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 146, 2023, s. 20). Samma dag antog rådet förordning (EU) 2023/1089 om ändring av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 146, 2023, s. 1).
9 Genom rådets beslut (Gusp) 2022/429 av den 15 mars 2022 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 87 I, 2022, s. 44), och rådets genomförandeförordning (EU) 2022/427 av den 15 mars 2022 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 87 I, 2022, s. 1), förde rådet upp klagandens namn dels i förteckningen i bilagan till beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329 (nedan kallat beslut 2014/145), dels i förteckningen i bilaga I till förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt förordning 2022/330 (nedan kallad förordning nr 269/2014). Klagandens namn behölls därefter en första gång i dessa förteckningar, genom rådets beslut (Gusp) 2022/1530 av den 14 september 2022 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 239, 2022, s. 149), och rådets genomförandeförordning (EU) 2022/1529 av den 14 september 2022 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 239, 2022, s. 1).
Beslut 2 014/145 och dess ändringar
10 Artikel 1.1 i beslut 2014/145 föreskriver att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra inresa till eller transitering genom sitt territorium för bland annat fysiska personer som uppfyller kriterierna i bland annat leden b och e i denna artikel 1.1.
11 I artikel 2.1 d och g i beslut 2014/145 föreskrivs frysning av alla penningmedel och ekonomiska tillgångar som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av bland annat fysiska personer som uppfyller de kriterier som anges i dessa led, varvid dessa kriterier i huvudsak är identiska med dem som anges i artikel 1.1 b och e i detta beslut.
12 Artikel 2.1 i beslut 2014/145, i dess lydelse före den ändring som infördes genom beslut 2023/1094, hade följande lydelse:
”Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av
…
d) fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som stöder, materiellt eller ekonomiskt, eller gynnas av, de ryska beslutsfattare som ansvarar för annekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina,
…
g) ledande affärsmän eller juridiska personer, enheter eller organ som är delaktiga i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, som är ansvarig för annekteringen av Krim och destabiliseringen av Ukraina, …
…
samt fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som har samröre med dem, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.”
13 I den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för antagandet av rättsakterna från september 2023, från mars 2024 och från september 2024, hade artikel 2.1 g i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2023/1094, följande lydelse, varvid det preciseras att artikel 1.1 e i beslutet i huvudsak har ändrats på samma sätt:
”Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av
…
g) ledande affärsmän som är verksamma i Ryssland och deras närmaste familjemedlemmar eller andra fysiska personer som gynnas av dem, eller affärsmän, juridiska personer, enheter eller organ som är delaktiga i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, som är ansvarig för annekteringen av Krim och destabiliseringen av Ukraina, …
…
samt fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som har samröre med dem, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.”
14 I denna version återgavs däremot de kriterier som föreskrivs i artiklarna 1.1 b och 2.1 d i beslut 2014/145 utan att ha ändrats.
15 I artikel 3 i detta beslut, som även den återges utan ändringar i den lydelse som följer av beslut 2023/1094, föreskrivs följande:
”1. Rådet ska med enhällighet och på förslag av en medlemsstat eller unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik besluta att upprätta och ändra förteckningen i bilagan.
2. Rådet ska meddela den berörda fysiska eller juridiska personen, enheten eller organ det beslut som avses i punkt 1, inbegripet skälen för uppförandet på förteckningen, antingen direkt, om adressen är känd, eller genom att ett meddelande offentliggörs, så att en sådan fysisk eller juridisk person, enhet eller organ ges tillfälle att inkomma med synpunkter.
3. Om synpunkter lämnas eller om väsentlig ny bevisning läggs fram ska rådet ompröva det beslut som avses i punkt 1 och informera den berörda personen, enheten eller organet om detta.”
16 I artikel 6 tredje stycket i beslut 2014/145, vars lydelse inte heller har ändrats genom beslut 2023/1094, föreskrivs att beslutet ska ses över kontinuerligt och att det vid behov ska förlängas eller ändras, om rådet bedömer att målen för beslutet inte har uppnåtts.
Förordning nr 269/2014 och dess ändringar
17 I artikel 3.1 i förordning nr 269/2014 anges de kriterier som bland annat ligger till grund för att i förteckningen i bilaga I till förordning nr 269/2014 uppta fysiska personer vars penningmedel och ekonomiska resurser ska frysas i enlighet med artikel 2.1 i förordningen. Kriterierna i artikel 3.1 d och g i denna förordning, i förordningens lydelse före den ändring som infördes genom förordning 2023/1089, var i huvudsak identiska med de i punkt 12 ovan nämnda kriterierna.
18 I den lydelse som följer av förordning 2023/1089 har kriteriet enligt artikel 3.1 g i förordning nr 269/2014 i huvudsak samma lydelse som den som anges i punkt 13 ovan, medan artikel 3.1 d lyder likadant som i den tidigare versionen.
19 I artikel 14 i förordning nr 269/2014, som återges utan ändringar i den lydelse som följer av förordning 2023/1089, föreskrivs följande:
”1. Om rådet beslutar att tillämpa sådana åtgärder som avses i artikel 2 på en fysisk eller juridisk person, enhet eller organ, ska rådet ändra bilaga I i enlighet med detta.
2. Rådet ska meddela sitt beslut, inbegripet skälen för uppförandet på förteckningen, till den fysiska eller juridiska personen, enheten eller organet som avses i punkt 1 antingen direkt, om adressen är känd, eller genom att ett meddelande offentliggörs, så att den fysiska eller juridiska personen, enheten eller organet ges tillfälle att lämna synpunkter.
3. Om synpunkter inges eller om väsentliga nya bevis framläggs, ska rådet se över sitt beslut och informera den fysiska eller juridiska personen, enheten eller organet om detta.
4. Förteckningen i bilaga I ska ses över regelbundet, och senast var tolfte månad.”
Beslut 2023/1094
20 I skäl 4 i beslut 2023/1094 anges följande:
”Rådet har gjort bedömningen att det finns ett förhållande av ömsesidig nytta och stöd mellan Ryska federationens regering och ledande affärsmän som är verksamma i Ryssland. I synnerhet har Ryska federationens regering systematiskt tillåtit framstående ryska affärsmän att ackumulera sin förmögenhet genom exploatering av naturresurser och andra allmänna resurser. Mot bakgrund av detta ömsesidiga beroendeförhållande mellan ledande affärsmän och Ryska federationens regering anser rådet att kriterierna för uppförande på förteckningen bör omfatta ledande affärsmän som är verksamma inom någon ekonomisk sektor i Ryssland. Dessutom anser rådet att kriterierna för uppförande på förteckningen bör utvidgas för att möjliggöra uppförande på förteckningen, på lämpligt sätt, av andra affärsmän som är involverade i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, i syfte att öka trycket på Ryska federationens regering att avsluta sitt anfallskrig mot Ukraina.”
De omtvistade rättsakterna
Rättsakterna från mars 2023
21 Rådet antog rättsakterna från mars 2023 den 13 mars 2023. Genom dessa beslutades det för andra gången att man skulle behålla de individuella restriktiva åtgärder som, såsom framgår av punkt 9 ovan, var tillämpliga på klaganden sedan den 15 mars 2022. Skälet till att åtgärderna upprätthölls motiverades enligt följande:
”[Klaganden] är en rysk affärsman som har nära förbindelser med president Vladimir Putin, i likhet med sina affärspartner Michail Fridman och Pjotr Aven. Under många år var han en av de stora aktieägarna i ABH Financial Limited, där en rysk storbank, Alfa Bank, ingår. Han var också aktieägare i investmentbolaget LetterOne. Under 2022, när västerländska sanktioner riktades mot honom, överförde han ägandet av sina aktier i ABH Financial Limited och LetterOne till sin affärspartner sedan länge, Andrej Kosogov. Han har fortsatt att förvalta de Rysslandsbaserade tillgångarna i dessa företag. Han tros vara en av de mest inflytelserika personerna i Ryssland. Han har utbytt tjänster med Vladimir Putin i utbyte mot politiskt stöd för sina affärer och ekonomisk vinning. Vladimir Putins äldsta dotter, Marija, har drivit ett välgörenhetsprojekt, Alfa-Endo, som finansierats av Alfa Bank. Vladimir Putin har belönat Alfa Group Consortiums lojalitet till de ryska myndigheterna genom att tillhandahålla politisk hjälp till Alfa Group Consortiums utländska investeringsplaner.
Han har därför aktivt stött, materiellt eller ekonomiskt, och gynnats av de ryska beslutsfattare som ansvarar för annekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina. Han är också en av de ledande affärsmän som är delaktiga i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, som ansvarar för annekteringen av Krim och destabiliseringen av Ukraina.”
Rättsakterna från september 2023
22 Den 13 september 2023 antog rådet rättsakterna från september 2023, varigenom institutionen på nytt upprätthöll de restriktiva åtgärder som var tillämpliga på klaganden, av följande skäl:
”[Klaganden] är en rysk affärsman som, i likhet med sina affärspartner Michail Fridman och Pjotr Aven, upprätthåller nära förbindelser med Ryska federationens president Vladimir Putin. Under många år var han en av de främsta aktieägarna i ABH Financial Limited, där en rysk storbank, Alfa Bank, ingår. Han har även innehaft aktier i investmentföretaget LetterOne. Under 2022, när västerländska sanktioner riktades mot honom, överförde han ägandet av sina aktier i ABH Financial Limited och LetterOne till sin långvarige affärspartner, Andrej Kosogov. Han har fortsatt att förvalta de Rysslandsbaserade tillgångarna i dessa bolag. Han tros vara en av de mest inflytelserika personerna i Ryssland. Han har utbytt tjänster med Ryska federationens president Vladimir Putin i utbyte mot politiskt stöd för sina affärer och ekonomisk vinning. Vladimir Putin har belönat Alfa Group Consortiums lojalitet till de ryska myndigheterna genom att tillhandahålla politisk hjälp i samband med Alfa Group Consortiums planer för investeringar i utlandet. Han var dessutom en av de ledande ryska affärsmän som deltog i kongressen för Ryska förbundet för industriidkare och företagare i mars 2023, där Ryska federationens president Vladimir Putin höll ett tal och uppmanade miljardärerna att ’låta patriotism gå före vinst’.
Försäkringsbolaget AlfaStrakhovanie, ett dotterbolag till Alfa Group Consortium, försäkrar de fordon som tillhör Federala tjänsten för Ryska federationens nationalgarde (Rosgvardija), vars enheter är verksamma i de ockuperade delar av Ukraina som befinner sig under rysk kontroll, samt de fordon som tillhör Ryska federationens president Vladimir Putins livvakt. Dessutom samarbetar X5 Retail Group, ett annat dotterbolag till konsortiet Alfa Group, med JSC Voentorg, en enhet som är föremål för restriktiva åtgärder och som tillhandahåller catering- och tvättjänster samt militära uniformer till Ryska federationens väpnade styrkor och vars dotterbolag säljer T‑tröjor med den militära symbolen Z, som av de ryska propagandamakarna används för att främja [Ryska federationens] anfallskrig mot Ukraina. [Klaganden] har därmed aktivt, materiellt eller ekonomiskt, stött och gynnats av de ryska beslutsfattare som ansvarar för annekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina. Han är även en ledande affärsman som är verksam i Ryssland och en affärsman som är delaktig i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, som är ansvarig för annekteringen av Krim och destabiliseringen av Ukraina.”
Rättsakterna från mars 2024
23 Den 12 mars 2024 antog rådet rättsakterna från mars 2024, i vilka rådet på nytt upprätthöll de restriktiva åtgärder som vidtagits mot klaganden, med stöd av samma motivering som den som återgetts i föregående punkt.
Rättsakterna från september 2024
24 Den 12 september 2024 antog rådet rättsakterna från september 2024, varigenom institutionen på nytt upprätthöll de restriktiva åtgärder som var tillämpliga på klaganden, av följande skäl:
”[Klaganden] är en rysk affärsman som, i likhet med sina affärspartner Mikhail Fridman, Petr Aven och Alexey Kuzmichev, upprätthåller nära förbindelser med Ryska federationens president Vladimir Putin. I mars 2022 överförde han sina aktier i ABH Holdings, som kontrollerar en större rysk bank, Alfa Bank, till sin affärspartner sedan lång tid, Andrei Kosogov. Denna överföring har förklarats ogiltig av Ukrainas nationalbank.
Överföringen av hans aktier i A1, som är en del av Alfa Group, kan dessutom anses vara fiktiv.
Han har även innehaft aktier i investmentföretaget LetterOne.
Han har fortsatt att förvalta de Rysslandsbaserade tillgångarna i Alfa Group. Han tros vara en av de mest inflytelserika personerna i Ryssland. Han har utbytt tjänster med Ryska federationens president Vladimir Putin i utbyte mot politiskt stöd för sina affärer och ekonomisk vinning. Vladimir Putin har belönat Alfa Group Consortiums lojalitet till de ryska myndigheterna genom att tillhandahålla politisk hjälp i samband med Alfa Group Consortiums planer för investeringar i utlandet. Han var dessutom en av de ledande ryska affärsmän som deltog i kongressen för Ryska förbundet för industriidkare och företagare i mars 2023, där Ryska federationens president Vladimir Putin höll ett tal och uppmanade miljardärerna att ’låta patriotism gå före vinst’.
Försäkringsbolaget AlfaStrakhovanie, ett dotterbolag till Alfa Group Consortium, försäkrar de fordon som tillhör Federala tjänsten för Ryska federationens nationalgarde (Rosgvardija), vars enheter är verksamma i de ockuperade delar av Ukraina som befinner sig under rysk kontroll, samt de fordon som tillhör Ryska federationens president Vladimir Putins livvakt. Dessutom samarbetar X5 Retail Group, ett annat dotterbolag till Alfa Group Consortium, med JSC Voentorg, en enhet som är föremål för restriktiva åtgärder och som tillhandahåller catering- och tvättjänster samt militära uniformer till Ryska federationens väpnade styrkor och vars dotterbolag säljer T‑tröjor med den militära symbolen Z, som av de ryska propagandamakarna används för att främja Rysslands anfallskrig mot Ukraina. [Klaganden] har därmed stött, materiellt eller ekonomiskt, och gynnats av ryska beslutsfattare som är ansvariga för annekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina.
[Klaganden] har också en betydande aktieandel i Rosvodokanal, ett annat företag i Alfa Group och en av de ledande privata aktörerna inom vattenförsörjning i Ryssland.
Han är även en ledande affärsman som är verksam i Ryssland och en affärsman som är delaktig i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, som är ansvarig för annekteringen av Krim och destabiliseringen av Ukraina.”
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
25 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 24 maj 2023 väckte klaganden talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2023, i den del de avser honom. Därefter ingav han tre på varandra följande inlagor om justering av talan med yrkande om ogiltigförklaring av rättsakterna från september 2023, rättsakterna från mars 2024 respektive rättsakterna från september 2024. Till stöd för sina på varandra följande yrkanden åberopade klaganden sammanlagt 23 grunder, vilka var numrerade från 1 till 24, men utan någon grund med nummer 6 i denna löpande numrering.
26 Genom den tredje grunden och den fjärde grunden, såsom den justerats i inlagan om justering av talan med yrkanden om ogiltigförklaring av rättsakterna från september 2023, invände klaganden att vissa kriterier var rättsstridiga, eftersom de saknade en rättslig grund. De kriterier som avsågs var kriteriet i artikel 2.1 g i beslut 2014/145 och i artikel 3.1 g i förordning nr 269/2014, i den lydelse som var tillämplig när rättsakterna från mars 2023 antogs (nedan kallat det ursprungliga kriteriet g), liksom kriteriet i artikel 2.1 g i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2023/1094, och i artikel 3.1 g i förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt förordning 2023/1089, i den lydelse som var tillämplig när rättsakterna från september 2023, rättsakterna från mars 2024 respektive rättsakterna från september 2024 antogs (nedan kallat det ändrade kriteriet g).
27 Genom den tionde, den trettonde och den femtonde grunden invände klaganden att två av de tre delarna av det ändrade kriteriet g var rättsstridiga på grund av ett föregivet åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, medan han genom den elfte och den fjortonde grunden invände att två av de tre delarna av detta kriterium var rättsstridiga på grund av ett föregivet åsidosättande av rätten till egendom och näringsfriheten.
28 Den första, den sjunde, den nittonde och den tjugonde grunden avsåg att rådet hade åsidosatt sin skyldighet att göra en periodisk omprövning av de restriktiva åtgärder som vidtagits mot klaganden vid antagandet av var och en av de omtvistade rättsakterna. Genom den andra, den femte, den åttonde, den nionde, den sextonde till den artonde samt den tjugoandra till den tjugofjärde grunden gjorde klaganden i huvudsak gällande att rådet hade gjort en oriktig bedömning när institutionen i var och en av de omtvistade rättsakterna fann att han, beroende på omständigheterna, omfattades av det ursprungliga kriteriet g eller det ändrade kriteriet g. Den tjugoförsta grunden avsåg att rådet hade åsidosatt proportionalitetsprincipen när det antog rättsakterna från september 2024.
29 Parterna tvistar om tribunalens kvalificering av den tolfte grunden, avseende åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, och den kommer att prövas i punkterna 138 och 139 i förevarande dom.
30 Genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 april 2024 begärde klaganden dessutom att tribunalen skulle vidta en åtgärd för processledning med avsikt att tribunalen skulle förelägga rådet att förete flera handlingar som rådet hade nekat honom tillgång till.
31 Tribunalen ogillade genom den överklagade domen talan i dess helhet. Vad gäller begäran om vidtagande av ovannämnda åtgärd för processledning fann tribunalen, i punkt 53 i den överklagade domen, att klaganden inte hade presenterat några grundade indicier som gjorde det möjligt att fastställa att de begärda handlingarna var av betydelse för målet. Tribunalen ansåg därför inte att det var nödvändigt att ha tillgång till dessa handlingar för att avgöra tvisten. Tribunalen beslutade således, i punkt 56 i den överklagade domen, att inte bifalla denna begäran.
32 I sak fann tribunalen, i punkterna 72 och 86 i den överklagade domen, att varken det ursprungliga kriteriet g eller det ändrade kriteriet g saknade rättslig grund. I detta avseende slog tribunalen fast (i punkterna 70 och 86 i den överklagade domen) att rådet med stöd av artikel 215.2 FEUF har befogenhet att vidta restriktiva åtgärder mot alla ”fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som inte är stater” och följaktligen mot adressater som, i förekommande fall, inte har någon koppling till den styrande regimen i ett tredjeland, under den enda förutsättningen att sådana åtgärder föreskrivs i ett beslut som antagits i enlighet med kapitel 2 i avdelning V i EU-fördraget.
33 Vad gäller klagandens invändningar att det ändrade kriteriet g var rättsstridigt på grund av ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, underkände tribunalen dessa i punkt 99 i den överklagade domen. Tribunalen fann nämligen, i punkterna 89 och 90 i domen, att ordet ledande i den första delen av detta kriterium avseende ”ledande affärsmän” skulle förstås på samma sätt som i det ursprungliga kriteriet g och att den första delen var tillräckligt klar och förutsebar för att uppfylla kraven på rättssäkerhet. I punkterna 91–94 i den domen slog tribunalen dessutom fast att den tredje delen av det ändrade kriteriet g också uppfyllde dessa krav. Affärsmän som omfattas av denna del ska nämligen, även om de inte behöver vara ”ledande” såsom krävs enligt den första delen, förstås så, att de endast utgörs av affärsmän som utövar en i kvalitativt eller kvantitativt hänseende inte försumbar ekonomisk verksamhet i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering.
34 I punkterna 131–133, 138–140 och 142–154 i den överklagade domen fann tribunalen därutöver att rådet inte hade åsidosatt sin skyldighet att ompröva klagandens situation innan institutionen genom var och en av de omtvistade rättsakterna förlängde de restriktiva åtgärder som antagits med avseende på klaganden.
35 I punkterna 169–191 i den överklagade domen slog tribunalen även fast att rådet hade lagt fram en rad tillräckligt konkreta, precisa och samstämmiga indicier som kunde visa att klaganden, när rättsakterna från mars 2023 antogs, var en ledande affärsman med verksamhet i en ekonomisk sektor som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g. På samma sätt fann tribunalen, i punkterna 199–209 och 217–228 i den överklagade domen, att rådet, i rättsakterna från september 2023, rättsakterna från mars 2024 och rättsakterna från september 2024, inte hade gjort någon oriktig bedömning när institutionen kvalificerade klaganden som en ”ledande affärsman som är verksam i Ryssland” eller ”affärsman som är verksam inom en ekonomisk sektor som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering”, i den mening som avses i den första respektive den tredje delen av det ändrade kriteriet g.
36 I punkterna 234–237 i den överklagade domen fann tribunalen att de restriktiva åtgärder som bibehållits gentemot klaganden genom rättsakterna från september 2024 inte stred mot proportionalitetsprincipen. Tribunalen slog härvidlag bland annat fast att åtgärderna inte var olämpliga i förhållande till de eftersträvade målen.
37 Tribunalen fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avser någon av de grunder som klaganden hade åberopat och ogillade därför, i punkt 238 i den överklagade domen, talan i dess helhet.
Parternas yrkanden
38 Klaganden har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen,
– pröva målet i sak och ogiltigförklara de omtvistade rättsakterna,
– alternativt, upphäva den överklagade domen och återförvisa målet till tribunalen, och
– i vart fall förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
39 Rådet har yrkat att domstolen ska
– i första hand ogilla överklagandet,
– i andra hand, för det fall domstolen upphäver den överklagade domen, pröva målet i sak och ogilla talan, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
40 Klaganden har till stöd för sitt överklagande anfört tio grunder. Den första grunden avser dels åsidosättande av klagandens rätt till försvar och rätt till tillgång till handlingarna i ärendet, dels otillräcklig motivering till följd av en missuppfattning av bevisningen. Genom den andra och den tredje grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet och felbedömde rådets skyldighet att göra en periodisk omprövning enligt artikel 3.3 i beslut 2014/145 och artikel 14.2 i förordning nr 269/2014, i deras lydelse som är tillämplig på alla de omtvistade rättsakterna. Den fjärde grunden gäller åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Klaganden har såvitt avser den femte grunden gjort gällande ett åsidosättande av artikel 29 FEU och artikel 215.2 FEUF. Klaganden har med sin sjätte grund gjort gällande att tribunalen, vid bedömningen av rådets tillämpning av det ursprungliga kriteriet g, åsidosatte sin motiveringsskyldighet, missuppfattade bevisningen och åsidosatte det ursprungliga kriteriet g. Genom den sjunde grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av den första delen av det ändrade kriteriet g och, alternativt, åsidosatte artikel 29 FEU och artikel 215.2 FEUF. Den åttonde grunden avser åsidosättande av tribunalens motiveringsskyldighet på grund av en påtalad missuppfattning av en ogiltighetsgrund. Klagandens nionde grund avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av såväl det ursprungliga kriteriet g som det ändrade kriteriet g samt felbedömde omfattningen av sin domstolsprövning. Den tionde grunden avser åsidosättande av tribunalens motiveringsskyldighet och av det ändrade kriteriet g.
Den första grunden
Parternas argument
41 Genom den första grunden har klaganden kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt hans rätt till försvar och rätt till tillgång till handlingarna i ärendet. Han har även gjort gällande att tribunalen inte motiverade sitt resonemang i tillräcklig utsträckning i det att tribunalen, i punkterna 52 och 53 i den överklagade domen, slog fast att han inte hade presenterat några grundade indicier som gjorde det möjligt att fastställa nyttan med och behovet av ett föreläggande från tribunalen gentemot rådet att förete flera handlingar som han hade nekats tillgång till, varvid tribunalens enda skäl var att det av rådets förklaringar framgick att dessa handlingar inte innehöll någon bevisning som motiverade att de restriktiva åtgärderna mot honom upprätthålls.
42 Tribunalen bortsåg nämligen från inkonsekvenserna i rådets förklaringar avseende arten av och innehållet i dessa handlingar, fastän klaganden hade framhållit dessa inkonsekvenser. I synnerhet förvrängde tribunalen en skrivelse från rådet varigenom man inledningsvis hade upplyst klaganden om att handlingarna med referens WK innehöll skriftliga underlag som motiverade antagandet av restriktiva åtgärder mot honom. Utan att på något sätt förklara sig valde tribunalen nämligen att ge företräde för en senare förklaring från rådet, om att de av klaganden begärda handlingarna, vilka också innehöll referensen WK, i själva verket innehöll en skriftväxling mellan rådet och klagandens advokater.
43 Rådet har bestritt klagandens argument.
Domstolens bedömning
44 Enligt fast rättspraxis är tribunalen, när det gäller den bedömning som görs i första instans av en parts begäran om processlednings- eller bevisupptagningsåtgärder, ensam behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål. Det ankommer således uteslutande på tribunalen att bedöma relevansen av en begäran om åtgärder för processledning i förhållande till saken i målet och behovet av att vidta sådana åtgärder. Frågan huruvida handlingarna i målet ska anses ha bevisvärde ingår nämligen i tribunalens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna, som inte omfattas av domstolens prövning i mål om överklagande, utom i fall då den bevisning som lagts fram vid tribunalen har missuppfattats eller när det framgår av handlingarna i målet att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga (dom av den 21 november 2024, UG/kommissionen, C‑546/23 P, EU:C:2024:975, punkterna 127 och 128 samt där angiven rättspraxis).
45 Det ankommer emellertid på domstolen att pröva huruvida tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att vägra förordna om de åtgärder för processledning som en sökande begärt (dom av den 14 mars 2013, Viega/kommissionen, C‑276/11 P, EU:C:2013:163, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
46 Domstolen är i synnerhet behörig att i ett mål om överklagande pröva huruvida tribunalen, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, kunnat finna att den omständigheten att handlingar vilka varit föremål för en begäran om en åtgärd för processledning inte företetts inte riskerar att, i samband med den talan som tribunalen prövar, kränka den rätt till försvar som denna person åtnjuter enligt principen om ett effektivt domstolsskydd, vilken stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
47 Frågan huruvida tribunalen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet är även en rättsfråga som kan åberopas i ett mål om överklagande (dom av den 17 december 1998, Baustahlgewebe/kommissionen, C‑185/95 P, EU:C:1998:608, punkt 25, och dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 392 och där angiven rättspraxis). Vad gäller denna skyldighet ska det av tribunalens motivering i en dom eller ett beslut klart och tydligt framgå hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för avgörandet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Tribunalens motiveringsskyldighet innebär emellertid inte att tribunalen är skyldig att utforma skälen för avgörandet så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt. Motiveringen kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om varför tribunalen inte har godtagit deras argument och att domstolen får ett tillräckligt underlag för sin prövning (dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
48 Såsom framgår av punkt 46 i den överklagade domen är det i förevarande fall utrett att klaganden begärde att tribunalen skulle vidta en åtgärd för processledning i form av ett föreläggande för rådet att förete flera handlingar som han nekats tillgång till och som enligt klaganden kunde innehålla inofficiella skriftliga underlag på vilka rådet hade grundat sig för att upprätthålla de restriktiva åtgärderna mot honom.
49 Det ska understrykas att tribunalen, genom att i denna punkt 46 ange att dessa handlingar enligt klaganden ”innehöll antingen inofficiella skriftliga underlag eller skriftväxling avseende ansökningarna om att hans namn skulle strykas från de omtvistade förteckningarna”, i vederbörlig ordning sammanfattade klagandens argument att rådet, under sina kontakter med honom till följd av hans begäran om tillgång till handlingar, efterhand hade framfört förklaringar som påstods vara motsägelsefulla. Alltså angav rådet inledningsvis att handlingarna med referens WK innehöll de skriftliga underlag som använts för att bedöma huruvida de restriktiva åtgärderna mot klaganden skulle bibehållas. I ett senare skede så förklarade institutionen dock att vissa av handlingarna med denna referens, det vill säga de handlingar som omfattades av klagandens ansökan om tillgång till handlingar, inte innehöll någon bevisning på grundval av vilken rådet hade beslutat att upprätthålla dessa åtgärder, utan bestod av skriftväxling mellan klagandens advokat och rådet eller av rådets interna handlingar.
50 Det är således mot denna bakgrund som det ska prövas huruvida tribunalen, i punkterna 52 och 53 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller åsidosatte sin motiveringsskyldighet när den fann att klaganden inte hade presenterat några grundade indicier som gjorde det möjligt att fastställa nyttan med att förelägga rådet att förete de aktuella handlingarna.
51 Såsom framgår av punkt 52 i den överklagade domen fann tribunalen i huvudsak att rådet i sitt yttrande över begäran om processledningsåtgärder på ett tillräckligt övertygande sätt hade redogjort för att de förklaringar som lämnats till klaganden till följd av hans ansökan om tillgång till handlingar inte var motstridiga, i det att handlingarna med referens WK i själva verket utgjorde skriftliga underlag som översänts till rådets delegationer så att dessa skulle besluta ifall de restriktiva åtgärderna mot klaganden skulle upprätthållas eller inte. Tribunalen fann likafullt att inte samtliga dessa handlingar utgjorde bevismaterial och att de av klaganden begärda handlingarna under alla omständigheter inte ingick i detta material.
52 Följden härav är att tribunalen dels inte bortsåg från klagandens påstående att rådet under skriftväxlingen hade framfört potentiellt motstridiga förklaringar och heller inte missuppfattade innehållet i dessa förklaringar, dels motiverade avslaget på begäran om processledningsåtgärder i tillräcklig utsträckning genom att anse att dessa förklaringar objektivt sett kunde bli föremål för en tolkning fri från motsägelser, varför det inte fanns några grundade indicier som kunde ge vid handen att underlåtenheten att förete de aktuella handlingarna hade kunnat skada klagandens rätt till försvar såväl under det administrativa förfarandet som under domstolsförfarandet. Under dessa omständigheter kan tribunalen inte anses ha åsidosatt klagandens rätt till försvar och rätt till tillgång till handlingarna i ärendet eller åsidosatt sin motiveringsskyldighet.
53 I den mån klaganden genom sin första grund har kritiserat tribunalen för att inte ha utfärdat ett editionsföreläggande för att försäkra sig om att de aktuella handlingarna verkligen inte, såsom rådet påstod, utgjorde bevishandlingar som klaganden borde ha haft tillgång till för att på ett ändamålsenligt sätt kunna organisera sitt försvar, erinrar domstolen (se rättspraxis i punkterna 44 och 45 ovan) om att tribunalens bedömning av huruvida det fanns ett behov av att utfärda ett editionsföreläggande inte omfattas av domstolens prövning. Tribunalens resonemang för att avslå klagandens begäran är nämligen inte behäftat med den åberopade felaktig rättstillämpningen.
54 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.
Den andra grunden
Parternas argument
55 Genom den andra grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen, i punkt 132 i den överklagade domen, åsidosatte sin motiveringsskyldighet och felbedömde rådets skyldighet att göra en periodisk omprövning i enlighet med artikel 3.3 i beslut 2014/145 och artikel 14.2 i förordning nr 269/2014, i deras lydelse som är tillämplig på alla de omtvistade rättsakterna. Enligt klaganden fann tribunalen kortfattat att rådet hade fullgjort denna skyldighet att göra en periodisk omprövning i sitt svar till klaganden med anledning av hans begäran om att de restriktiva åtgärderna mot honom inte skulle förlängas genom de då annalkande rättsakterna från mars 2023. Enligt klaganden borde tribunalen ha slagit fast att rådets summariska svar, utan någon underbyggd analys eller detaljerad avvägning, var otillräckligt med hänsyn till nämnda skyldighet och förbigick vissa av de av klaganden tillhandahållna uppgifterna som var till hans fördel, även om dessa uppgifter inte avsåg huruvida dessa åtgärder var rättfärdigade, utan huruvida det var lämpligt att förlänga dem.
56 Tribunalen underlät dessutom att ta ställning till klagandens argument att detta svar strider mot motiveringen till rättsakterna från mars 2023. I motsats till vad som anges i denna motivering hävdade rådet i nämnda svar nämligen att klaganden fortfarande var en av Alfa Banks största ägare.
57 Rådet har bestritt klagandens argument.
Domstolens bedömning
58 Enligt domstolens praxis och såsom även framgår av artikel 3 i beslut 2014/145, jämförd med artikel 6 tredje stycket däri, och av artikel 14 i förordning nr 269/2014, ska rådet regelbundet pröva huruvida de restriktiva åtgärder som antagits mot en person ska upprätthållas, varvid denna person först ska ges tillfälle att yttra sig över ett sådant upprätthållande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 111–113 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 juli 2020, Haswani/rådet, C‑241/19 P, EU:C:2020:545, punkt 106).
59 När den berörda personen har yttrat sig över de skäl som rådet avser att åberopa för att upprätthålla de restriktiva åtgärderna mot denne, är rådet skyldigt att omsorgsfullt och opartiskt pröva huruvida de sålunda anförda skälen är välgrundade, mot bakgrund av detta yttrande samt eventuella bifogade uppgifter till personens fördel. Rådet är därvidlag särskilt skyldigt, med beaktande av bland annat sådana fördelaktiga uppgifter, att pröva om den berörda personens faktiska omständigheter har förändrats sedan det ursprungliga upptagandet i nämnda förteckning eller sedan den senaste översynen, så att det inte längre finns fog för samma slutsats att de restriktiva åtgärderna ska upprätthållas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 114, och dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 49).
60 När det gäller domstolsförfarandet gäller att för det fall den berörda personen väcker talan för att bestrida lagenligheten av beslutet att upprätthålla restriktiva åtgärder gentemot honom eller henne, ska unionsdomstolen bland annat kontrollera att rådet har iakttagit de processrättsliga skyddsregler som nämns ovan i punkterna 58 och 59 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 118).
61 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen för det första ska pröva huruvida tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller motiverade sitt resonemang bristfälligt när den fann att rådet, i sitt svar till klaganden med anledning av hans yttrande angående det planerade upprätthållandet av de restriktiva åtgärderna mot honom, inte hade åsidosatt skyldigheten att ompröva klagandens situation innan institutionen antog rättsakterna från mars 2023, varigenom den slutligen beslutade att upprätthålla åtgärderna gentemot honom.
62 I punkterna 131 och 132 i den överklagade domen kontrollerade tribunalen, för att följa den rättspraxis som nämns i punkt 60 ovan, huruvida rådet hade iakttagit de processrättsliga skyddsregler som det erinrats om i punkterna 58 och 59 ovan.
63 Det framgår sålunda av tribunalens konstateranden i punkterna 131 och 132 i den domen, jämförda med punkterna 13–15 däri, att rådet i god tid underrättade klaganden om sin avsikt att förlänga de restriktiva åtgärderna mot honom, att rådet, innan det fattade beslut i frågan, beredde honom tillfälle att inkomma med sitt yttrande och att rådet, en dag efter sitt beslut att upprätthålla de restriktiva åtgärderna genom rättsakterna från mars 2023, i en skrivelse besvarade de olika synpunkter som klaganden hade lämnat till institutionen.
64 I de två sista meningarna i punkt 132 i den överklagade domen (vilka avses med den andra grunden) konstaterade tribunalen bland annat – utan att klaganden i sitt överklagande gjort gällande någon missuppfattning – att rådet i denna skrivelse uppgett sig ha beaktat dels klagandens ställning och band till Ukraina, dels den bevisning som han hade lagt fram, men att dessa omständigheter tillsammans inte påverkade institutionens bedömning av huruvida de restriktiva åtgärderna skulle fortsätta att gälla, med hänsyn till att klaganden fortsatt uppfyllde villkoren i det ursprungliga kriteriet g.
65 Tribunalen drog härav slutsatsen, i punkt 133 i den överklagade domen, att rådet, mot bakgrund av den rättspraxis som tribunalen erinrade om i punkterna 127 och 128 i sin dom (vilken i huvudsak motsvarar den som nämns i punkt 59 ovan), inte hade åsidosatt sin skyldighet att göra en periodisk omprövning innan det antog rättsakterna från mars 2023.
66 Med beaktande av rättspraxis (se punkt 47 ovan) gjorde sig tribunalen därmed inte skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosatte heller inte sin motiveringsskyldighet när den, i de två sista meningarna i punkt 132 och i punkt 133 i den överklagade domen, fann att rådet, som har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida det är lämpligt att upprätthålla restriktiva åtgärder, inte åsidosatte sin skyldighet enligt denna rättspraxis att göra en omsorgsfull och opartisk prövning, när institutionen – om än kortfattat – förklarade att de synpunkter och fördelaktiga uppgifter som lämnats av en person i syfte att bestrida det lämpliga av att upprätthålla de restriktiva åtgärder som berör honom eller henne inte räcker för att vederlägga ett planerat upprätthållande av dessa åtgärder, såvitt institutionen anser att den berörda personen fortfarande uppfyller villkoren i det kriterium som ligger till grund för ett sådant upprätthållande.
67 Vad för det andra gäller invändningen att tribunalen åsidosatte motiveringsskyldigheten genom att inte bemöta klagandens argument att rådet i den omtvistade skrivelsen felaktigt hade påstått att han fortfarande var en av Alfa Banks största ägare – trots att så inte längre var fallet, vilket framgår av själva motiveringen till rättsakterna från mars 2023 – förklarade rådet i denna skrivelse (såsom tribunalen angav i punkt 132 i den överklagade domen) att klaganden fortsatt uppfyllde villkoren i det ursprungliga kriteriet g på grund av ”framför allt sin verksamhet i denna bank”. Klaganden har därvid inte gjort gällande någon missuppfattning av denna skrivelse inom ramen för sin andra grund
68 Under dessa omständigheter och med beaktande av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 47 ovan, kunde klaganden förstå att tribunalen underförstått men med nödvändighet ansåg att det fel som rådet påstods ha begått i nämnda skrivelse, även om det anses vara styrkt att ett sådant fel verkligen begåtts, inte hade någon inverkan på det föregivna åsidosättandet av rådets skyldighet att göra en periodisk omprövning. Av samma skrivelse framgick nämligen att rådet, trots klagandens synpunkter och fördelaktiga uppgifter i frågan om det var lämpligt att upprätthålla de restriktiva åtgärderna mot honom, ansåg att han fortfarande kunde kvalificeras som ”ledande affärsman” i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g, främst eftersom han fortfarande bedrev verksamhet i nämnda bank, oberoende av ett eventuellt ägarskap i denna bank.
69 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
Den tredje grunden
Parternas argument
70 Genom sin tredje grund har klaganden gjort gällande att tribunalen, i punkt 147 i den överklagade domen, åsidosatte sin motiveringsskyldighet och felbedömde rådets skyldighet att göra en periodisk omprövning, såsom denna skyldighet följer av artikel 3.3 i beslut 2014/145 och artikel 14.2 i förordning nr 269/2014. Enligt klaganden underkände tribunalen nämligen hans invändning att rådet inte hade gjort någon konsekvensbedömning innan rättsakterna från mars 2024 antogs, genom att som enda skäl anföra att Ryska federationens agerande mot Ukraina fortsatte och således motiverade att dessa åtgärder förlängs. Enligt klaganden innebär ett sådant resonemang i) en neutralisering av kravet på en detaljerad och individuell bedömning av situationen för den person med avseende på vilken de restriktiva åtgärderna är tänkta att upprätthållas, ii) att frågan om de restriktiva åtgärdernas inverkan förväxlas med frågan rörande den situation som föranledde antagandet av sådana åtgärder, och iii) att det bortses från att beslutet att upprätthålla de aktuella restriktiva åtgärderna inte har föregåtts av någon skriftlig konsekvensbedömning.
71 Rådet har bestritt klagandens argument.
Domstolens bedömning
72 Såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 59 ovan (och såsom tribunalen i huvudsak slog fast i första meningen i punkt 147 i den överklagade domen), innebär rådets skyldighet att göra en periodisk omprövning av behovet av att upprätthålla de restriktiva åtgärder som vidtagits mot en person att rådet är skyldigt att, mot bakgrund av synpunkter och eventuella fördelaktiga uppgifter tillhandahållna av den berörda personen, pröva om den vederbörandes faktiska omständigheter har förändrats sedan det ursprungliga upptagandet i förteckningen eller sedan den senaste översynen, så att det inte längre finns fog att anse att de restriktiva åtgärderna ska upprätthållas mot honom eller henne. Tribunalen gjorde dessutom en riktig bedömning när den erinrade om att behovet av ett sådant upprätthållande även ska bedömas mot bakgrund av ”utvecklingen av den allmänna situation” som föranledde unionen att rikta restriktiva åtgärder mot det berörda tredjelandet.
73 I förevarande fall tog tribunalen, i den andra och den tredje meningen i punkt 147 i den överklagade domen, ställning till ett av de argument som klaganden hade anfört till stöd för sin nittonde grund. Enligt denna grund var dessa restriktiva åtgärder, trots att det redan hade gått två år sedan rådet antog dem med avseende på honom, ineffektiva och utan någon verkan, vilket rådet enligt klaganden hade underlåtit att beakta i samband med den översyn som det ankom på rådet att göra innan institutionen antog rättsakterna från mars 2024.
74 Tribunalen slog i detta avseende fast att rådet, med hänsyn till att Ryska federationens fortsatta åtgärder för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende, hade fog för att anse att det var motiverat att förlänga de restriktiva åtgärderna mot klaganden. Tribunalen drog härav slutsatsen att dessa åtgärder inte saknade vare sig nytta eller verkan.
75 Tribunalen påpekade därvid, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller åsidosätta sin motiveringsskyldighet, att rådet, inom ramen för sin skyldighet att göra en periodisk omprövning, bland annat hade beaktat att Ryska federationens ovannämnda åtgärder mot Ukraina fortsatte. Den allmänna situation som föranledde unionen att anta restriktiva åtgärder mot fysiska personer, såsom klaganden, hade med andra ord inte förändrats.
76 I den mån klaganden inom ramen för den tredje grunden för överklagandet har hänvisat till sin individuella situation, räcker det att påpeka att tribunalen, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, kunde begränsa sig till att, i den andra och den tredje meningen i punkt 147 i den överklagade domen, kontrollera huruvida rådet hade bedömt de restriktiva åtgärdernas inverkan mot bakgrund av utvecklingen av den allmänna situationen. I punkterna 143 och 148 i den överklagade domen prövade tribunalen nämligen (vilket klaganden inte har bestritt i sitt överklagande), i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 72 ovan, huruvida rådet, inom ramen för sin omprövningsskyldighet, hade undersökt hur klagandens faktiska situation hade utvecklats inför antagandet av rättsakterna från mars 2024.
77 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
Den fjärde grunden
Parternas argument
78 Genom den fjärde grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte proportionalitetsprincipen när den i punkt 235 i den överklagade domen slog fast att de restriktiva åtgärder som upprätthållits gentemot honom på grundval av rättsakterna från september 2024 inte var olämpliga med hänsyn till de eftersträvade målen. Rådet medgav nämligen i sina inlagor i första instans att dessa restriktiva åtgärder inte hade någon inverkan på Ryska federationen, ett rättsligt erkännande som tribunalen emellertid bortsåg från i det att den endast konstaterade att Ryska federationens fortsatta åtgärder mot Ukraina motiverade att de restriktiva åtgärderna mot klaganden skulle upprätthållas.
79 Rådet har bestritt klagandens argument.
Domstolens bedömning
80 Proportionalitetsprincipen kräver att de medel som föreskrivs i en unionsbestämmelse är ägnade att säkerställa att de legitima mål som eftersträvas i den berörda lagstiftningen uppnås och att de inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. Vad närmare bestämt gäller frågan huruvida de restriktiva åtgärderna är ägnade att uppnå de legitima mål som eftersträvas, har domstolen slagit fast att rådet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det föreskriver en ordning med restriktiva åtgärder inom ramen för unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som medför att rådet ställs inför val av politisk, ekonomisk och social karaktär och därvid måste göra komplicerade bedömningar. Detta innebär att endast den omständigheten att en sådan åtgärd är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som rådet eftersträvar kan påverka åtgärdens lagenlighet med hänsyn till proportionalitetsprincipen. En sådan lagenlighet är således inte beroende av att det konstateras att de berörda restriktiva åtgärderna har omedelbara eller konkreta verkningar, utan av konstaterandet att dessa åtgärder kan ha de avsedda effekterna med hänsyn till det eftersträvade målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, VTB Bank/rådet, C‑729/18 P, EU:C:2020:499, punkt 66, dom av den 17 september 2020, Rosneft m.fl./rådet, C‑732/18 P, EU:C:2020:727, punkt 97, dom av den 13 november 2025, Al-Assad/rådet, C‑779/24 P, EU:C:2025:880, punkt 52, och dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkterna 229, 230 och 233).
81 I förevarande fall ska det understrykas att klaganden inte har bestritt tribunalens bedömning i punkt 234 i den överklagade domen. Enligt denna bedömning svarar de restriktiva åtgärder som upprätthölls mot honom genom rättsakterna från september 2024 mot målet att utöva påtryckningar på Ryska federationens regering och att öka kostnaderna för de åtgärder som nämnda regering vidtar för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende. Han har inte heller bestritt att tribunalen i punkt 234 även fann att ett sådant mål omfattas av de legitima mål vilka eftersträvas inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och vilka avses i artikel 21.2 b och c FEU, såsom att bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet.
82 I punkt 235 i den överklagade domen slog tribunalen i huvudsak fast att oberoende av huruvida de restriktiva åtgärder som upprätthållits mot klaganden haft konkreta effekter för Ryska federationen, ska frågan huruvida dessa åtgärder var lämpliga för att uppnå det ovannämnda målet bedömas mot bakgrund av detta tredjelands fortsatta åsidosättande av grundläggande folkrättsliga regler, såsom förbudet mot att använda våld och kravet på att internationell humanitär rätt iakttas. Tribunalen fann således att dessa åtgärder, med hänsyn till betydelsen av det eftersträvade legitima målet, inte var uppenbart olämpliga för att uppnå detta mål.
83 Genom att anta ett sådant resonemang och genom att bland annat slå fast att påståendet att de restriktiva åtgärderna mot klaganden inte hade någon inverkan på Ryska federationen saknade relevans, tillämpade tribunalen proportionalitetsprincipen korrekt mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 80 ovan.
84 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
Den femte grunden
Parternas argument
85 Genom den femte grunden har klaganden hävdat att tribunalen åsidosatte artikel 29 FEU och artikel 215.2 FEUF när den underkände den invändning om rättsstridighet avseende det ursprungliga kriteriet g som han hade framställt under anförande av att kriteriet saknade rättslig grund. Enligt klaganden gjorde tribunalen nämligen en felaktig bedömning när den i punkt 70 i den överklagade domen fann att rådet, med stöd av artikel 215.2 FEUF, får vidta restriktiva åtgärder med avseende på alla kategorier av personer, även om dessa inte har någon koppling till målet med den aktuella ordningen med restriktiva åtgärder, det vill säga i förevarande fall Ryska federationen och kriget i Ukraina.
86 Rådet har bestritt klagandens argument.
Domstolens bedömning
87 På området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är rådet behörigt att med stöd av artikel 29 FEU anta restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som inte är stater. Av de beslut som rådet antar med stöd av denna artikel ska det, i de i besluten föreskrivna kriterierna till grund för införandet av restriktiva åtgärder, framgå att det finns en objektiv koppling mellan de kategorier av personer eller enheter som kan bli föremål för sådana åtgärder och det ifrågavarande tredjelandet, med hänsyn till det mål att utöva påtryckningar på detta land som unionen avser att uppnå. Dessa kategorier ska i synnerhet vara utformade på ett sådant sätt att de personer och enheter som kategorierna omfattar har en objektiv koppling till detta tredjeland, för att de restriktiva åtgärder som vidtas i detta syfte ska kunna uppnå detta mål om påtryckning, på ett sätt som inte är uppenbart olämpligt. Om det inte finns någon sådan koppling är ett kriterium för uppförande på en förteckning över personer som omfattas av sådana åtgärder uppenbart olämpligt för att uppnå det eftersträvade målet och ska följaktligen anses vara rättsstridigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkterna 269 och 273 samt där angiven rättspraxis).
88 Domstolen har även, som svar på ett argument att ett kriterium som ligger till grund för införandet av restriktiva åtgärder mot fysiska personer med nödvändighet måste reflektera ett beteende som kan tillskrivas de berörda personerna, preciserat att giltigheten av ett kriterium för upptagande i förteckningen – när ett sådant kriterium, bland annat på grund av att det finns en objektiv koppling mellan den avsedda kategorin fysiska personer och det ifrågavarande tredjelandet, inte är uppenbart olämpligt i förhållande till det eftersträvade målet – inte kan påverkas av det sätt på vilket denna koppling kommer till uttryck i rekvisiten för detta kriterium (dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 290).
89 Det framgår dessutom av rättspraxis att när rådet antar en förordning med stöd av artikel 215.2 FEUF för att införa restriktiva åtgärder till följd av ett beslut som antagits i enlighet med artikel 29 FEU, måste även denna förordning nödvändigtvis återspegla en sådan objektiv koppling, utan att dess räckvidd kan ändras. Eftersom syftet med en sådan förordning är att genomföra det beslut som antagits på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med stöd av artikel 29 FEU, att genomföra de restriktiva åtgärder som föreskrivs där i den mån de omfattas av EUF-fördragets tillämpningsområde och att säkerställa att dessa åtgärder tillämpas på ett enhetligt sätt i samtliga medlemsstater, ska den berörda förordningen begränsas till att återge det väsentliga innehållet i beslutet och tillföra definitioner och preciseringar avseende tillämpningen av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i detta beslut. Förordningen ska därvid inte kunna lägga till nya kriterier eller nya restriktiva åtgärder eller ändra räckvidden av de kriterier och åtgärder som anges i beslutet (dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 274 och där angiven rättspraxis).
90 Genom att i punkt 70 i den överklagade domen ange att rådet med stöd av artikel 215.2 FEUF har befogenhet att vidta restriktiva åtgärder mot ”alla fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som inte är stater under den enda förutsättningen att sådana åtgärder föreskrivs i ett beslut som antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget”, erinrade tribunalen i förevarande fall med rätta om att det endast är möjligt att vidta sådana restriktiva åtgärder med stöd av artikel 215.2 FEUF om det finns ett beslut som antagits med stöd av artikel 29 FEU, vilken återfinns i avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget.
91 Under dessa omständigheter kan denna punkt i den överklagade domen inte tolkas så, att tribunalen där angav att rådet, när det antar en förordning med stöd av artikel 215.2 FEUF till följd av ett beslut som fattats inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på grundval av artikel 29 i EU-fördraget, kunde frångå kravet på att de kriterier för uppförande på förteckningen som föreskrivs i ett sådant beslut och återges i denna förordning ska avse kategorier av personer, grupper och enheter som inte är stater vilka har en objektiv koppling – oavsett hur denna koppling yttrar sig – till det tredjeland som unionen avser att motsätta sig (se, analogt, dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 275). Klaganden har således gjort en felaktig tolkning av nämnda punkt.
92 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.
Den sjätte grunden
Parternas argument
93 Genom den sjätte grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen missuppfattade bevisningen och åsidosatte såväl det ursprungliga kriteriet g som sin motiveringsskyldighet när den, i punkterna 189 och 190 i den överklagade domen, fann att rådet, vad gäller rättsakterna från mars 2023, hade fog för sin bedömning att banksektorn utgjorde en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g. För att komma fram till en sådan slutsats grundade sig tribunalen nämligen endast på att Alfa Bank fanns med i en förteckning över Rysslands största skattebetalare för år 2020 och på beloppet för de årliga inkomster som genererades av banksektorn mellan åren 2014 och 2021. Varken den omständigheten att ett visst företag är en stor skattebetalare eller den omständigheten att en sektor genererar inkomster på en viss nivå gör det möjligt, ens betraktade tillsammans, att anse att denna sektor utgör en betydande inkomstkälla för en stats regering, och detta än mindre givet att tribunalen underlät att ta ställning till klagandens argument att de direkta och indirekta skatter som den ryska banksektorn genererat var försumbara.
94 Tribunalen grundade sig, enligt klaganden, under alla omständigheter på uppgifter som inte var aktuella och den gjorde fel i att underlåta att sätta dem i relation till budgeten för Ryska federationens regering i syfte att fastställa om källan till de inkomster som denna sektor genererat för regeringen var betydande.
95 Rådet har bestritt att den sjätte grunden kan tas upp till prövning och har gjort gällande att klaganden genom sina argument försöker ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, vilket inte utgör en rättsfråga som är underställd domstolens prövning i samband med ett överklagande. Rådet har under alla omständigheter bestritt att klagandens argument är välgrundade.
Domstolens bedömning
– Upptagande till prövning
96 Enligt artikel 256 FEUF och artikel 58 i stadgan för Europeiska unionens domstol ska ett överklagande vara begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är ensam behörig dels att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen. När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen, enligt artikel 256 FEUF, behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna kvalificering ska medföra (dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 158 och där angiven rättspraxis).
97 Om en klagande gör gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen, ska klaganden, enligt artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler, ange exakt vilka omständigheter eller bevis som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning. Enligt fast rättspraxis ska det dessutom utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 378 och där angiven rättspraxis).
98 I förevarande fall har klaganden genom sin sjätte grund, i motsats till vad rådet har hävdat, inte försökt ifrågasätta tribunalens konstateranden och bedömningar av de faktiska omständigheterna eller bedömning av bevisningen. Han har i stället bestritt tribunalens rättsliga kvalificering av de faktiska omständigheterna och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 96 ovan. Klaganden har nämligen kritiserat tribunalen för att endast utifrån två – påstått irrelevanta – faktiska omständigheter dra slutsatsen att den ryska banksektorn utgjort en ”betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering”, i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g. Den sjätte grunden kan således tas upp till prövning i detta avseende.
99 När det däremot gäller invändningen om en missuppfattning av bevisningen har klaganden i sitt överklagande inte angett vilka bevis som har missuppfattats och än mindre påvisat vilka bedömningsfel som tribunalen ska ha begått. Under dessa omständigheter kan denna invändning inte tas upp till prövning.
100 Härav följer att den sjätte grunden kan tas upp till prövning, med undantag för invändningen om en missuppfattning av bevisningen.
– Prövning i sak
101 Klaganden har för det första hävdat att tribunalen, i punkterna 189 och 190 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att rådet, vid antagandet av rättsakterna från mars 2023, med giltig verkan kunnat beakta den (för övrigt obestridda) omständigheten att Alfa Bank var en av de största skattebetalarna i Ryssland, för att avgöra huruvida den ekonomiska sektor inom vilken denna enhet är verksam – det vill säga banksektorn – utgjorde en ”betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering”, i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g. I detta hänseende erinrar domstolen om att det är möjligt att under vissa omständigheter anse att en ekonomisk sektor i en stat utgör en betydande inkomstkälla för landets regering, när det föreligger en rad tillräckligt konkreta, precisa och samstämmiga indicier som visar att ett av de mest betydelsefulla bolagen i denna sektor redan i sig tillför denna regering betydande inkomster (dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 382).
102 I punkt 189 i den domen prövade tribunalen, med hänvisning till bland annat punkterna 97 och 106 i domen av den 29 november 2023, Khan/rådet (T‑333/22, EU:T:2023:758), huruvida den inkomstkälla som banksektorn, inom vilken klaganden är verksam, utgör för regeringen i Ryska federationen är betydande, med hänsyn till betydelsen av det bolag i vilket han är aktieägare, det vill säga Alfa Bank, i egenskap av en av Rysslands största skattebetalare. Under dessa omständigheter gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att Alfa Banks betydelse inom den ryska banksektorn var en omständighet som skulle beaktas vid bedömningen av Alfa Banks betydelse i detta hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 381).
103 För det andra har klaganden påstått att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosatte sin motiveringsskyldighet när den underlät att kontrollera huruvida den inkomstkälla som den ryska banksektorn utgör för Ryska federationens regering var betydande för denna regerings budget. Det ska i detta hänseende erinras om att frågan huruvida inkomstkällan är betydande, i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g, kan bedömas absolut. Prövningen av om den aktuella ekonomiska sektorn tillför Ryska federationens regering betydande inkomster ska därför göras oberoende av hur stor andel dessa inkomster utgör i förhållande till denna regerings totala inkomster (dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 138).
104 Det var således inte nödvändigt för tribunalen att göra en sådan jämförelse för att avgöra ifall rådet med giltig verkan kunnat dra slutsatsen att den inkomstkälla som den ryska banksektorn utgör för Ryska federationens regering är betydande.
105 För det tredje kan domstolen inte godta klagandens argument att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosatte sin motiveringsskyldighet när den, i punkt 190 i den överklagade domen, beaktade uppgifterna om den ryska banksektorns årliga inkomster vid fastställandet av huruvida den inkomstkälla som denna sektor utgör för Ryska federationens regering är betydande, trots att klaganden anser att han visade att de direkta och indirekta skatter som genererats av denna sektor var försumbara.
106 Det framgår nämligen av punkt 103 ovan att frågan huruvida den inkomstkälla som en ekonomisk sektor utgör för Ryska federationens regering är betydande, i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g, ska bedömas på ett absolut sätt. När tribunalen, i punkt 190 i den överklagade domen, påpekade att banksektorns betydelse i Ryssland bekräftades av att de årliga inkomsterna inom sektorn låg på över 2,3 triljoner ryska rubel (RUB) (cirka 25,3 miljarder euro), fann tribunalen följaktligen underförstått, men med nödvändighet, utan att åsidosätta sin motiveringsskyldighet eller göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, att den omständigheten att en ekonomisk sektors årliga inkomster är betydande är relevant för att avgöra om denna sektor i absoluta tal utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, varvid det ska preciseras att begreppet inkomst, i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g, omfattar samtliga finansiella medel som tillförs denna regering, och inte enbart skatter från denna sektor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 140).
107 För det fjärde gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 189–191 i den överklagade domen fann att Alfa Banks betydelse och betydelsen av uppgifterna om den ryska banksektorns årsinkomster, mot bakgrund av de konstateranden avseende de faktiska omständigheterna som domstolen inte får kontrollera och som gjorts på grundval av bevisning vars föregivna missuppfattning bedömts inte kunna tas upp till prövning i punkt 99 ovan, var tillräckliga, sett ihop som en rad tillräckligt konkreta, precisa och samstämmiga indicier, för att fastställa att den inkomstkälla som denna sektor utgör för Ryska federationens regering är betydande, i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g. Såsom framgår av punkterna 101 och 106 ovan utgör nämligen både ett bolags betydelse som en av de största skattebetalarna i Ryssland och uppgifterna om den berörda ekonomiska sektorns årsinkomster relevanta omständigheter för att fastställa huruvida inkomstkällan är betydande.
108 Vad för det femte gäller klagandens argument att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att inte förklara varför den bevisning som prövades i punkterna 189 och 190 i den överklagade domen, trots att den var gammal, gjorde det möjligt att fastställa att den ryska banksektorn, när rättsakterna från mars 2023 antogs, utgjorde en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, räcker det att påpeka att klaganden inte framförde detta argument vid tribunalen.
109 Tribunalen kan således inte anses ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att inte ha prövat ett argument som inte åberopats vid tribunalen.
110 Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet såvitt avser den sjätte grunden delvis avvisas och i övrigt ogillas.
Den sjunde grunden
Parternas argument
111 Genom den sjunde grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte den första delen av det ändrade kriteriet g i första hand, och artikel 29 FEU och artikel 215.2 FEUF i andra hand, genom att i punkt 89 i den överklagade domen felaktigt slå fast att begreppet ledande affärsman, i den mening som avses i den första delen, ska tolkas på samma sätt som det identiska begreppet i det ursprungliga kriteriet g, trots att begreppets innebörd och räckvidd har modifierats till följd av den ändrade lydelsen av det ändrade kriteriet g jämfört med det ursprungliga kriteriet g. Medan begreppet ledande, i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g, ska förstås som en affärsmans betydelse i samband med utövandet av en verksamhet inom ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering, ska begreppet ledande i den första delen av det ändrade kriteriet g, mot bakgrund av det sammanhang som utgörs av den andra och den tredje delen av detta kriterium samt av skäl 4 i beslut 2023/1094, numera förstås så, att ledande affärsmän måste ha mer än en viss betydelse, i den meningen att de måste befinna sig i ett ömsesidigt beroendeförhållande till den ryska makten.
112 Rådet har bestritt klagandens argument.
Domstolens bedömning
113 Rådet kunde på grundval av det ursprungliga kriteriet g anta restriktiva åtgärder mot bland annat ledande affärsmän som är delaktiga i ekonomiska sektorer utgörande en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering. Det ändrade kriteriet g, som infördes genom beslut 2023/1094 och ersatte det ursprungliga kriteriet g från och med den 5 juni 2023, gör det nu möjligt för rådet att införa sådana åtgärder dels gentemot ledande affärsmän som är verksamma i Ryssland (nedan kallad den första delen av det ändrade kriteriet g) och deras nära familjemedlemmar eller andra fysiska personer som gynnas av dem (nedan kallad den andra delen av det ändrade kriteriet g), dels gentemot bland annat affärsmän som är delaktiga i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering (nedan kallad den tredje delen av det ändrade kriteriet g).
114 Då lydelsen av kriteriet g har ändrats, ska det prövas om skillnaden i ordalydelse mellan det ursprungliga kriteriet g och det ändrade kriteriet g innebär att det föreligger en skillnad i betydelse eller omfattning som måste leda till att de två texterna tolkas olika (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 1961, Simon/Europeiska unionens domstol, 15/60, EU:C:1961:11, s. 243, och dom av den 27 juni 2019, Azienda Agricola Barausse Antonio e Gabriele, C‑348/18, EU:C:2019:545, punkt 50). Det ska i synnerhet prövas huruvida begreppet ”ledande” affärsmän, i det ursprungliga kriteriet g, ska tolkas på samma sätt som den första delen av det ändrade kriteriet g.
115 Såsom domstolen redan har slagit fast framgår det av en bokstavlig, kontextuell och teleologisk tolkning av det ursprungliga kriteriet g att begreppet ”ledande” affärsmän som avses däri ska förstås som den väsentliga betydelse som dessa affärsmän har inom den ekonomiska sektor där de är verksamma, oberoende av de kopplingar som de i övrigt kan ha med Ryska federationens regering, i förekommande fall. En sådan betydelse kan bedömas enligt kriterier såsom deras yrkesmässiga ställning eller befattning, omfattningen av deras ekonomiska verksamhet, omfattningen av deras kapitalinnehav eller investeringar, deras befattningar inom det företag där de bedriver sin verksamhet eller alla andra relevanta ekonomiska kriterier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkterna 175, 177 och 178).
116 Det framgår av punkterna 175, 178, 184 och 195 i domen av den 26 mars 2026 att kravet på att affärsmän har en väsentlig betydelse, till skillnad från vad klaganden har hävdat, inte hänger samman med den omständigheten att den ekonomiska sektor inom vilken de är verksamma utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering. I stället hänger det samman med affärsmännens ställning inom denna ekonomiska sektor. Enligt ordalydelsen i det ursprungliga kriteriet g kunde denna ekonomiska sektor visserligen endast vara en sektor som utgör en betydande inkomstkälla (dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkterna 177 och 181). Inom ramen för detta kriterium var begreppet ledande dock oberoende av huruvida den ekonomiska sektorn var lönsam. Domstolen har nämligen preciserat i detta hänseende att begreppet betydande inkomstkälla inte avser ledande affärsmän och följaktligen heller inte affärsmännens betydelse. I stället avser det den ekonomiska sektor där dessa affärsmän är verksamma (dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 125).
117 Under dessa omständigheter, och såsom generaladvokaten har angett i punkterna 51, 52 och 60 i sitt förslag till avgörande, innehöll lydelsen av det ursprungliga kriteriet g, vad gäller kategorin affärsmän, två separata men kumulativa villkor, nämligen i) att affärsmännen skulle vara ledande, det vill säga viktiga för den ekonomiska verksamhet som de utövade och ii) att de skulle utöva denna verksamhet i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering.
118 Dessa två villkor kunde således, såsom rådet har förklarat i sin svarsskrivelse och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 51 i sitt förslag till avgörande, delas upp i två delar, vilka i huvudsak motsvarar den första och den tredje delen av det ändrade kriteriet g, för att avse dels ledande affärsmän som är verksamma inom vilken ekonomisk sektor som helst i Ryssland, dels affärsmän som, utan att nödvändigtvis vara ledande, är verksamma inom ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering.
119 Eftersom var och en av dessa delar av det ändrade kriteriet g är formulerat på ett liknande sätt som de i det ursprungliga kriteriet g angivna rekvisiten, innebär den omständigheten att de villkor som anges däri inte längre måste vara kumulativt uppfyllda inte att begreppet ”ledande” har fått en ändrad räckvidd.
120 Detta bekräftas av syftet med det ändrade kriteriet g jämfört med syftet med det ursprungliga kriteriet g. Vad gäller det mål som eftersträvades med detta ursprungliga kriterium har domstolen slagit fast att det var för att bemöta Ryska federationens extremt allvarliga och folkrättsvidriga invasion av Ukraina som kriterium g infördes dagen efter invasionen. Syftet var att utöva ytterligare påtryckningar på Ryska federationen och öka kostnaderna för dess åtgärder för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende. Ett sådant mål kunde uppnås genom att restriktiva åtgärder riktas mot affärsmän som, på grund av deras stora betydelse inom vissa ekonomiska sektorer, bidrar till att bland annat tillföra Ryska federationens regering inkomster från dessa sektorer och följaktligen till finansieringen av de åtgärder som detta tredjeland vidtar mot Ukraina, i samband med en ekonomi som omvandlats till eller kan komma att omvandlas till en krigsekonomi (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkterna 120, 121, 179 och 180).
121 När det gäller det mål som eftersträvas med det ändrade kriteriet g anges i skäl 4 i beslut 2023/1094, vad gäller den första och den tredje delen av detta kriterium, att rådet ansåg det lämpligt att utvidga tillämpningsområdet för det ursprungliga kriteriet g för att ytterligare öka trycket på Ryska federationens regering för att få denna att avsluta sitt anfallskrig mot Ukraina. Det ansågs för detta ändamål vara nödvändigt att skilja mellan de fall som omfattas av det ursprungliga kriteriet g, så att såväl alla ledande affärsmän som är delaktiga inom vilken ekonomisk sektor som helst i Ryssland som andra affärsmän som är delaktiga i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering kan bli föremål för restriktiva åtgärder.
122 Det framgår inte av dessa förklaringar att rådet avsåg att ändra innebörden eller räckvidden av de olika rekvisiten i det ursprungliga kriteriet g, vilka i huvudsak återges i den första och den tredje delen av det ändrade kriteriet g, inbegripet begreppet ledande. Domstolen finner i likhet med tribunalen i punkt 90 i den överklagade domen, och såsom generaladvokaten har angett i punkt 56 i sitt förslag till avgörande, att uppdelningen av det ursprungliga kriteriet g i två delar tvärtom endast syftar till att utvidga kategorin av affärsmän som kan bli föremål för restriktiva åtgärder i syfte att utöva ytterligare påtryckningar på Ryska federationens regering.
123 Härav följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 89 i den överklagade domen fann att begreppet ledande, i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g och den första delen av det ändrade kriteriet g, ska förstås på samma sätt, det vill säga det sätt som anges i punkt 115 ovan.
124 Klagandens argument avseende sambandet mellan de tre delarna av det ändrade kriteriet g samt skäl 4 i beslut 2023/1094 påverkar inte denna slutsats.
125 Vad för det första gäller klagandens argument att den andra delen av det ändrade kriteriet g utgör belägg för att ledande affärsmän, i den mening som avses i den första delen av detta kriterium, utgör en personkategori som är åtskild från den kategori av ledande affärsmän som avses i det ursprungliga kriteriet g, finner domstolen att det utifrån den andra delen av det ändrade kriteriet g är möjligt för rådet att vidta restriktiva åtgärder mot de närmaste familjemedlemmarna till ledande affärsmän, i den mening som avses i den första delen av detta kriterium, eller mot andra fysiska personer som gynnas av dessa ledande affärsmän.
126 Även om det är riktigt, såsom klaganden har påpekat, att denna andra del är underordnad den första delen, eftersom de däri nämnda personerna måste ha anknytning till ledande affärsmän för att kunna bli föremål för restriktiva åtgärder på grundval av den andra delen, har detta samband i sig ingen relevans objektivt sett för tolkningen av den första delen av det ändrade kriteriet g, och i synnerhet inte för tolkningen av begreppet ledande.
127 Den omständigheten att den andra delen av detta kriterium, som inte ingår i det ursprungliga kriteriet g, endast är underordnad den första och inte den tredje delen, är objektivt sett ovidkommande för frågan huruvida de begrepp som används i den första och den tredje delen, vilka var sammanslagna i en enda del i det ursprungliga kriteriet g, ska tolkas på samma sätt eller på ett annat sätt än de begrepp som används i det ursprungliga kriteriet.
128 För det andra kan domstolen inte godta klagandens argument att det av punkt 122 i domen av den 3 juli 2024, Mazepin/rådet (T‑742/22, EU:T:2024:433), framgår att tribunalen själv medgav att räckvidden av begreppet ledande i den första delen av det ändrade kriteriet g har utvecklats sedan man infört den tredje delen av detta kriterium för att, enligt klaganden, hädanefter omfatta ”mer än den omständigheten att [den berörda affärsmannen] har en viss betydelse”. Såsom har konstaterats i punkt 123 ovan finner domstolen, av de skäl som anges i punkterna 116–122 ovan, att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den införlivade tolkningen av begreppet ledande i det ursprungliga kriteriet g med begreppet ledande i den första delen av det ändrade kriteriet g. Detta konstaterande, nämligen att den överklagade domen inte är behäftad med någon felaktig rättstillämpning vad gäller tolkningen av begreppet ledande i den första delen av det ändrade kriteriet g, kan inte vederläggas med hänvisning till innehållet i en annan dom från tribunalen, såsom punkt 122 i domen av den 3 juli 2024, Mazepin/rådet (T‑742/22, EU:T:2024:433).
129 Vad för det tredje gäller klagandens argument att det framgår av skäl 4 i beslut 2023/1094 att begreppet ”ledande” affärsmän som omfattas av den första delen av det ändrade kriteriet g inte ska förstås på samma sätt som begreppet ledande i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g, finner domstolen att detta skäl 4 ger vid handen att det finns ett förhållande av ömsesidig nytta och ömsesidigt stöd mellan Ryska federationens regering och ledande affärsmän som är verksamma i Ryssland, på så sätt att denna regering systematiskt tillåtit framstående ryska affärsmän att ackumulera sin förmögenhet genom exploatering av naturresurser och andra allmänna resurser. I nämnda skäl preciseras att det ändrade kriteriet g under dessa omständigheter hädanefter ska omfatta ledande affärsmän som är verksamma inom vilken sektor som helst i den ryska ekonomin.
130 Såvitt klaganden har gjort gällande att rådet, genom skäl 4 i beslut 2023/1094, avsåg att ändra begreppet ledande på så sätt att detta numera, i motsats till vad som var fallet med det ursprungliga kriteriet g, innehåller ytterligare ett rekvisit, nämligen att det måste finnas en koppling mellan den berörda affärsmannen och Ryska federationens regering, finner domstolen att klaganden gjort en felaktig tolkning av detta skäl.
131 I nämnda skäl 4 bekräftade rådet nämligen uttryckligen att detta begrepp, i likhet med det ursprungliga kriteriet g, bör förstås så, att det omfattar ”framstående affärsmän [vilka] ackumulera[t] sin förmögenhet” i den ryska ekonomin, det vill säga affärsmän som har en väsentlig betydelse i ekonomiskt hänseende (se, analogt, dom av den 26 mars 2026, Pumpjanskij m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkterna 173 och 185).
132 Även om rådet i skäl 4 i beslut 2023/1094 preciserade att det finns ett förhållande av ömsesidig nytta och ömsesidigt stöd samt ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan denna regering och dessa affärsmän, så angavs detta följaktligen inte för att ändra räckvidden av begreppet ledande. Såsom generaladvokaten har angett i punkt 53 i sitt förslag till avgörande, var det i stället för att motivera att samtliga ledande affärsmän, oavsett om de är verksamma inom ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för regeringen eller inom andra ekonomiska sektorer, hädanefter kunde bli föremål för restriktiva åtgärder.
133 Detta bekräftas av att det i nämnda skäl 4 anges att Ryska federationens regering ”systematiskt” tillåtit framstående ryska affärsmän att ackumulera sin förmögenhet genom exploatering av naturresurser och andra allmänna resurser. Användningen av adverbet ”systematiskt” visar alltså att rådet avsåg att framställa förhållandet av nytta, stöd och beroende mellan ledande affärsmän och Ryska federationens regering som ett sammanhang som motiverar att man utvidgar kriterium g till att omfatta alla ledande affärsmän som är verksamma i Ryssland, inte som ett rekvisit i den första delen av det ändrade kriteriet g.
134 Klagandens andahandsinvändning om åsidosättande av artikel 29 FEU och artikel 215.2 FEUF kan inte godtas av skäl motsvarande dem som anges i punkterna 87–91 ovan. Tribunalens tolkning, i punkt 89 i den överklagade domen, av begreppet ”ledande” affärsmän i den första delen av det ändrade kriteriet g, kan nämligen inte anses innebära att detta kriterium är rättsstridigt, eftersom de berörda personerna, på grund av sin ledande ställning i den ryska ekonomin, har en objektiv koppling till Ryska federationen. Detta innebär att det ändrade kriteriet g inte är uppenbart olämpligt i förhållande till målet att öka trycket på detta tredjeland och öka kostnaderna för dess åtgärder mot Ukraina, vilket framgår av punkterna 76, 77, 88, 110 och 234 i den överklagade domen, punkter som klaganden inte har bestritt i samband med överklagandet.
135 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden.
Den åttonde grunden
Parternas argument
136 Klaganden har med sin åttonde grund gjort gällande att tribunalen missuppfattade den tolfte ogiltighetsgrunden f när den i punkt 98 i den överklagade domen fann att klaganden genom denna grund hade åberopat att det ändrade kriteriet g var rättsstridigt med hänsyn till rättssäkerhetsprincipen. Enligt klaganden avsåg den aktuella grunden i själva verket att rådet hade åsidosatt rättssäkerhetsprincipen, på så sätt att institutionen genom rättsakterna från september 2023 bedömde att det ändrade kriteriet g var tillämpligt på klaganden. Klaganden har gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet när den i punkt 98 i den överklagade domen underkände denna grund enbart av det skälet att klagandens argument därvidlag avsåg frågan huruvida rättsakterna från september 2023 var välgrundade, och inte huruvida det ändrade kriteriet g var rättsstridigt, och därför inte prövade grunden i sak.
137 Rådet har bestritt klagandens argument.
Domstolens bedömning
138 Med hänsyn till den rättspraxis som det erinrats om i punkt 97 i förevarande dom, ska det påpekas att det inte på ett uppenbart sätt framgår av handlingarna i målet att den tolfte grunden som åberopades vid tribunalen inte, såsom klaganden har hävdat, kunde anses avse lagenligheten av det ändrade kriteriet g. Det är visserligen riktigt att klaganden, i sin inlaga om justering av talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från september 2023, genom sin tolfte grund i huvudsak gjorde gällande att rådet hade åsidosatt rättssäkerhetsprincipen genom att i dessa rättsakter tillämpa det ändrade kriteriet g på honom, oaktat huruvida detta kriterium var lagenligt eller ej. Klaganden angav emellertid vid två tillfällen, i sin inlaga om justering av talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2024, att den tolfte grunden avsåg lagenligheten av det ändrade kriteriet g.
139 Tribunalen missuppfattade följaktligen inte den tolfte grunden när den i punkterna 58 och 82 i den överklagade domen klassificerade den tolfte grunden som en grund som, i likhet med den tionde, den trettonde och den femtonde grunden, avsåg att det ändrade kriteriet g var rättsstridigt på grund av åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.
140 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den åttonde grunden.
Den nionde grunden
Parternas argument
141 Klaganden har genom sin nionde grund kritiserat tribunalen för att ha ersatt rådets motivering med sin egen när den, i punkterna 177, 185 och 214 i den överklagade domen, fann att rådet hade gjort en riktig bedömning när det kvalificerade klaganden som ”affärsman”, i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g och det ändrade kriteriet g, på grund av de förbindelser som han hade bibehållit med bolag vars tillgångar han förvaltade i Ryssland, trots att det framgår av de omtvistade rättsakternas motivering att klaganden däri bara ansågs vara faktisk företrädare för dessa bolag. Vad närmare bestämt gäller rättsakterna från september 2024 gjorde tribunalen även en sådan ersättning när den fann att motiveringen till dessa rättsakter var oförändrad i förhållande till den som låg till grund för de tidigare omtvistade rättsakterna, trots att rådet hade angett att klaganden numera förvaltade ett annat bolags tillgångar, varvid tribunalen för övrigt underlät att fastställa huruvida rådet hade lagt fram bevis för denna nya motivering.
142 Klaganden har under alla omständigheter kritiserat tribunalen för att ha gjort en extensiv tolkning av begreppet affärsman, som avses i såväl det ursprungliga som det ändrade kriteriet g, trots att detta begrepp endast kan omfatta ledningen och aktieägarna i ett bolag.
143 Rådet har bestritt klagandens argument.
Domstolens bedömning
144 Det bör inledningsvis noteras att medan klagandens argument avser felaktig rättstillämpning som tribunalen påstås ha begått vid sin bedömning av huruvida de olika omtvistade rättsakterna är välgrundade, hänför sig de punkter i den överklagade domen som han kritiserat till stöd för sin nionde grund – punkterna 177, 185 och 214 – just till tribunalens prövning av motiveringen till rättsakterna från mars 2023 (punkterna 177 och 185) respektive september 2024 (punkt 214). I avsaknad av hänvisningar till de punkter i den överklagade domen som avser tribunalens prövning av huruvida motiveringen till rättsakterna från september 2023 och mars 2024 var välgrundad, finner domstolen att denna grund endast avser tribunalens resonemang avseende huruvida motiveringen till rättsakterna från mars 2023 och september 2024 var välgrundade.
145 Mot bakgrund av denna inledande anmärkning underkänner domstolen för det första klagandens invändning om att tribunalen i punkterna 177 och 185 i den överklagade domen skulle ha ersatt motiveringen när den prövade huruvida motiveringen i rättsakterna från mars var välgrundad, vari anges att ”[h]an har fortsatt att förvalta de Rysslandsbaserade tillgångarna i [ABH Financial Limited och LetterOne]”.
146 Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalen – såväl i punkt 177 som i punkt 185 i den överklagade domen, liksom mer allmänt hållet i samtliga överväganden i punkterna 177–188 i den överklagade domen – fann att klaganden, trots att han förlorat sin ställning som aktieägare i bolagen ABH Financial Limited och LetterOne till följd av att han formellt överlät sina andelar till sin långvarige affärspartner, fortfarande kunde betraktas som en ”ledande affärsman”, i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g. Klaganden hade nämligen enligt tribunalen behållit samröret med ett av dessa bolag och var fortfarande inblandad i det genom att fortsätta att förvalta bolagets Rysslandsbaserade tillgångar, såsom anges i motiveringen. I punkt 185 i den överklagade domen preciserade tribunalen dessutom att begreppet ”förvaltning av tillgångarna” i ett bolag inte ska förstås så, att det endast omfattar ledningsfunktioner i ett sådant bolag.
147 Genom dessa förklaringar var tribunalen noga med att, mot bakgrund av klagandens särskilda situation, analysera innebörden av uttrycket ”fortsatt att förvalta de Rysslandsbaserade tillgångarna i dessa företag”, vilket används i motiveringen till rättsakterna från mars 2023. Eftersom man använt verbet ”fortsatt” innebar en sådan analys en prövning dels av klagandens verksamhet med avseende på de två aktuella bolagen fram till den dag då dessa rättsakter antogs i mars 2023, dels av frågan huruvida klaganden, trots förändringen av hans situation, det vill säga förlusten av ställning som aktieägare i dessa bolag, hade behållit ett tillräckligt nära samröre med ett eller båda av dessa bolag genom att förvalta tillgångarna, så han fortfarande skulle kunna kvalificeras som ”ledande affärsman” i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g.
148 Det var således utan att ändra motiveringen, samtidigt som tribunalen med rätta erinrade om att förvaltning av tillgångar inte motsvarar att leda ett bolag, som tribunalen, i punkterna 177–180 och 185 i den överklagade domen, konstaterade att rådet hade styrkt att klaganden fortsatte att vara inblandad i konsortiet Alfa Group genom att förvalta Alfa Banks tillgångar knutna till bolaget ABH Financial Limited och att rådet således hade fog för att anse att klaganden, såsom anges i motiveringen till rättsakterna från mars 2023, fortsatte att förvalta tillgångarna i bolaget ABH Financial Limited, som ingår i detta konsortium.
149 Vad för det andra gäller invändningen med påståendet att tribunalen ersatte motiveringen när den i punkt 214 i den överklagade domen prövade huruvida de skäl som underbyggde rättsakterna från september 2024 var välgrundade, räcker det att påpeka att tribunalen i denna punkt angav att i förhållande till de tidigare rättsakter varigenom klaganden ålades restriktiva åtgärder, så förblev skälet för upptagande i förteckningen ”i huvudsak” oförändrat eftersom rådet däri hade angett att han ”ha[de] fortsatt att förvalta de Rysslandsbaserade tillgångarna i Alfa Group”. Genom att använda uttrycket ”i huvudsak” bortsåg tribunalen inte från att klaganden påstods förvalta tillgångarna i ett bolag vars namn skilde sig från namnet på de bolag som nämns i de tidigare omtvistade rättsakterna. Den fann dock att skälet avseende ”förvaltning av tillgångar” fortfarande gjorde sig gällande. Tribunalen prövade dessutom, i punkt 217 i den överklagade domen, vilken inte har bestritts i överklagandet, om det kunde anses att klaganden, i enlighet med vad som angavs i motiveringen till rättsakterna från september 2024, förvaltade Alfa Groups Rysslandsbaserade tillgångar.
150 Vad för det tredje gäller invändningen om en extensiv tolkning av det ursprungliga kriteriet g och det ändrade kriteriet g, i det att begreppet affärsmän endast kan omfatta ledningen och aktieägarna i ett bolag och inte personer som, såsom i förevarande fall, har i uppgift att förvalta ett bolags tillgångar, ska det påpekas att tribunalen, i punkterna 177 och 185 respektive i punkterna 216 och 222 i den överklagade domen, fann att motiveringen i rättsakterna från mars 2023 avsåg begreppet ledande affärsmän i den mening som avses i det ursprungliga kriteriet g, medan motiveringen i rättsakterna från september 2024 avsåg begreppet ”ledande affärsmän” och ”affärsmän” i den mening som avses i den första respektive den tredje delen av det ändrade kriteriet g.
151 Oavsett om affärsmän är ledande eller inte kan de per definition ha som verksamhet eller i uppgift att förvalta ett bolags tillgångar, oberoende av om de även leder bolaget eller äger aktier i det. Tribunalen kan således inte anses ha gjort en extensiv tolkning av begreppet affärsmän i det ursprungliga kriteriet g och i den första och den tredje delen av det ändrade kriteriet g.
152 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den nionde grunden.
Den tionde grunden
Parternas argument
153 Genom sin tionde grund har klaganden kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet, dels genom att inte i tillräcklig utsträckning ange de omständigheter som låg till grund för dess konstaterande, i punkt 205 i den överklagade domen, att rådet, vad gäller rättsakterna från september 2023, hade lagt fram bevis för att han fortsatte att förvalta två bolags Rysslandsbaserade tillgångar, dels genom att inte kontrollera, vad gäller rättsakterna från mars 2024 och september 2024, huruvida det fanns aktuella omständigheter som kunde styrka skälet om att han fortsatte att förvalta Rysslandsbaserade tillgångar. Inom ramen för sin invändning mot punkt 205 i den överklagade domen har klaganden även, alternativt och av skäl som i stort sett liknar dem som den nionde grunden bygger på, gjort gällande att tribunalen ersatte rådets motivering med sin egen vid tillämpningen av det ändrade kriteriet g.
154 Rådet anser att den tionde grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom klaganden försöker få till stånd en omprövning av bevisningen, vilket domstolen inte har behörighet att göra i ett mål om överklagande. I sak har rådet bestritt klagandens argument.
Domstolens bedömning
– Upptagande till prövning
155 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 96 ovan finner domstolen för det första att klaganden – under sken av att kritisera tribunalen för att i första hand inte tillräckligt ha motiverat punkt 205 i den överklagade domen när den prövade huruvida rättsakterna från september 2023 var välgrundade, och i andra hand ha ersatt rådets motivering med sin egen eller åsidosatt det ändrade kriteriet g – i själva verket försöker ifrågasätta tribunalens konstateranden och bedömningar av de faktiska omständigheterna i nämnda punkt, utan att uttryckligen göra gällande att den bevisning som prövats i nämnda punkt har missuppfattats. Dessa invändningar kan därför inte tas upp till prövning.
156 Klaganden har nämligen, genom sina invändningar mot punkt 205 i den överklagade domen, i huvudsak gjort gällande att tribunalen – för att kontrollera huruvida rådet, vad gäller rättsakterna från september 2023, hade lagt fram bevis för att han fortsatte att förvalta två bolags Rysslandsbaserade tillgångar – utifrån ett bevis som påvisade klagandens samröre med konsortiet Alfa Group, drog slutsatsen att han fortsatte att förvalta tillgångarna i ett av dessa två bolag som var knutet till detta konsortium, trots att förekomsten av ett sådant samröre inte i sig räcker för att styrka att han fortsatte att förvalta tillgångarna i detta bolag.
157 Genom dessa argument har klaganden emellertid ifrågasatt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, varvid tribunalen utifrån en omständighet som anförts i ett bevis har härlett en annan omständighet som ingår i motiveringen till rättsakterna från september 2023, utan att i detta skede ha gjort någon rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna med avseende på det ändrade kriteriet g eller ha dragit några rättsliga slutsatser.
158 Vad för det andra gäller klagandens invändning att tribunalen inte motiverade den överklagade domen vad gäller frågan huruvida rådet hade lagt fram bevis för att han hade fortsatt att förvalta Rysslandsbaserade tillgångar när rättsakterna från mars 2024 och september 2024 antogs, har klaganden däremot inte försökt ifrågasätta tribunalens konstateranden eller bedömningar av de faktiska omständigheterna eller tribunalens bedömning av bevisningen. Klaganden har i stället gjort gällande att motiveringen är bristfällig, vilket, såsom det har erinrats om i punkt 47 ovan, utgör en rättsfråga som domstolen är behörig att pröva i ett mål om överklagande.
159 Härav följer att de anmärkningar som riktas mot punkt 205 i den överklagade domen inte kan tas upp till prövning, till skillnad från invändningarna om bristande motivering i den överklagade domen i samband med tribunalens prövning av huruvida rättsakterna från mars 2024 och september 2024 var välgrundade.
– Prövning i sak
160 Klaganden har genom sina anmärkningar avseende bristande motivering i huvudsak kritiserat tribunalen för att i den överklagade domen ha underlåtit att kontrollera huruvida rådet, vid tidpunkten för antagandet av rättsakterna från mars 2024 och september 2024, hade lagt fram aktuell bevisning för att han, såsom framgår av respektive motivering för var och en av dessa rättsakter, fortsatte att förvalta Rysslandsbaserade tillgångar.
161 Vad för det första gäller rättsakterna från mars 2024 ska det påpekas att tribunalen, i punkt 205 i den överklagade domen, prövade ett bevis från mars 2023 som föranledde den att, i punkt 206 i den överklagade domen, dra slutsatsen, vad gäller såväl rättsakterna från september 2023 som rättsakterna från mars 2024 (vilka tribunalen hade beslutat att pröva tillsammans från och med punkt 196 i nämnda dom), att klaganden hade bibehållit samröret med konsortiet Alfa Group i Ryssland och fortsatte att förvalta tillgångarna i ett av de två bolag som var knutna till detta konsortium.
162 I den mån klaganden har gjort gällande att tribunalen underlät att motivera varför denna bevisning, trots dess ålder, hade gjort det möjligt för rådet att, vid tidpunkten för antagandet av rättsakterna från mars 2024, styrka att han fortsatte att förvalta Rysslandsbaserade tillgångar, konstaterar domstolen att klaganden inte åberopade att denna bevisning var för gammal vid tribunalen. Detta innebär att tribunalen, såsom har slagits fast i punkt 109 i förevarande dom, inte kan anses ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet.
163 Vad för det andra gäller rättsakterna från september 2024 ska det påpekas att tribunalen, i punkterna 223–227 i den överklagade domen, vilka inte har bestritts i målet om överklagande, ägnade sig åt att kontrollera huruvida villkoren i den första delen av det ändrade kriteriet g var uppfyllda mot bakgrund av det skäl i dessa rättsakter som avsåg klagandens ställning som aktieägare i bolaget Rosvodokanal och huruvida detta skäl var tillräckligt underbyggt. I punkterna 226 och 227 i den överklagade domen fann tribunalen att rådet, med hänsyn till klagandens andelar i detta bolag och bolagets betydelse inom vattenrenings- och vattenförsörjningssektorn i Ryssland, hade styrkt att klaganden var en ledande affärsman i den mening som avses i detta kriterium. Denna slutsats påverkas inte av den av klaganden påtalade omständigheten att denna sektor inte är lönsam.
164 I motsats till vad klaganden har hävdat underlät tribunalen följaktligen inte att, vad gäller rättsakterna från mars 2024 och september 2024, kontrollera huruvida det fanns aktuella omständigheter som kunde underbygga motiveringen i dessa rättsakter, enligt vilken klaganden fortsatte att förvalta Rysslandsbaserade tillgångar.
165 Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet såvitt avser den tionde grunden delvis avvisas och i övrigt ogillas. Överklagandet ska således ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
166 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska artikel 138 i dessa regler tillämpas i mål om överklagande. Enligt artikel 138.1 ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
167 Rådet har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) German Khan ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: franska.