Förslag till avgörande av generaladvokat
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
José MARTÍN y PÉREZ DE NANCLARES
föredraget den 9 september 2026( 1 )
Mål T ‑ 702/25
Metsä Board Sverige AB
mot
Naturvårdsverket
(begäran om förhandsavgörande från Nacka tingsrätt, mark- och miljödomstolen (Sverige))
” Begäran om förhandsavgörande – Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87/EG – System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser – Artikel 3 e i direktiv 2003/87 – Begreppet ’anläggning’ – Begreppet ’fast, teknisk enhet’ – Bedömningskriterier – Begreppen ’tekniskt sett knuten’, ’plats’ och ’verksamhetsutövare’ ”
I. Inledning
1. In claris non fit interpretatio (det saknas anledning att tolka det som avfattats på ett klart och tydligt sätt) är en allmänt vedertagen grundsats. Den innebär att om en rättsregel innehåller en klar och tydlig definition av ett rekvisit så bör det inte vålla några större olägenheter för en jurist att förstå rekvisitet. Verkligheten är dock beskaffad på ett helt annat sätt, och den som arbetat med juridik får ofta anledning att inse att Hart hade rätt i det att han i kapitel VII i sitt klassiska verk The Concept of Law förklarar, med hänvisning till mycket talande exempel, att alla rättsreglers pris är osäkerhet. Verkligheten ger således vid handen att världen inte utgörs av ett ändligt antal omständigheter som kan kombineras på ett helt förutsägbart sätt. Tvärtom kan tolkningssvårigheter ibland uppkomma, till och med när det är fråga om definitioner som framstår som klara och tydliga.( 2 )
2. Detta är något som på sätt och vis aktualiseras i detta mål, som är lika viktigt som förunderligt. I målet aktualiseras frågan om tolkningen av räckvidden av ett begrepp som är centralt för att systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (nedan kallat utsläppshandelssystemet) ska kunna fungera, nämligen begreppet ”anläggning”. Ingen skulle kunna tro att tillämpningen av detta begrepp skulle vålla några större problem, särskilt med tanke på att det finns en legaldefinition för detta begrepp i artikel 3 e i direktiv 2003/87/EG.( 3 ) Så är tyvärr inte fallet, eftersom – vilket kommer att framgå nedan – definitionen i sig innehåller ord och begrepp som inte preciserats på ett sådant sätt som man kan förvänta sig av ett i huvudsak tekniskt regelverk. Särskilt med tanke på skyldigheten att redovisa de utsläpp som kommer från anläggningarna, är det av avgörande betydelse att man kan identifiera vad en anläggning består av.
3. Definitionen av begreppet ”anläggning” består enligt min mening av två led. Första ledet avser anläggningar där en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I till direktiv 2003/87 bedrivs. I andra ledet fastställs i vilken utsträckning en industriell verksamhet som inte omfattas av nämnda bilaga I ändå ingår i en anläggning som omfattas av skyldigheterna enligt utsläppshandelssystemet. Det är endast det andra ledet som fram till nu tolkats av EU-domstolen.
4. I detta mål är det emellertid det första ledet av legaldefinitionen som är relevant. I målet är nämligen ett företag och en nationell myndighet oense om huruvida företagets kartongproduktion ska anses ingå i ett annat företags anläggning där man tillverkar pappersmassa. Båda verksamheterna omfattas visserligen av bilaga I till direktiv 2003/87. Det framstår emellertid som oklart vilka kriterier som ska användas för att avgöra om verksamheterna är att hänföra till en enda anläggning eller inte.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Direktiv 96/61
5. I artikel 2 led 3 i direktiv 96/61/EG( 4 ) definierades en ”anläggning” på följande sätt: ”en fast, teknisk enhet där en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I bedrivs, liksom all annan därmed förknippad verksamhet som tekniskt sett är knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar”.
B. Direktiv 2003/87
6. Genom direktiv 2003/87, i dess lydelse enligt förordning 2024/795 (nedan kallat direktiv 2003/87, inrättas EU:s utsläppshandelssystem. Enligt direktivets artikel 2.1 ska det tillämpas på utsläpp från de verksamheter som anges i bilagorna I och III och för de växthusgaser som anges i bilaga II.
7. Detta direktiv innehåller i artikel 3 definitioner, bland annat definitionen i led b av begreppet ”utsläpp”. ”[U]tsläpp” ska förstås som ”utsläpp av växthusgaser från källor belägna inom en anläggning …”.
8. I artikel 3 e föreskrivs att en ”anläggning” är ”en fast, teknisk enhet där en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I bedrivs, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet, som tekniskt sett är knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar”.
9. I artikel 3 f definieras begreppet ”verksamhetsutövare”. En verksamhetsutövare är ”varje person som driver eller har ett bestämmande inflytande över en anläggning eller, där detta föreskrivs i nationell lagstiftning, den som har givits rätten att fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende på anläggningens tekniska funktionssätt”.
10. Enligt punkt 1 andra meningen i bilaga I till direktiv 2003/87 omfattar direktivet inte anläggningar där utsläpp från förbränning av biomassa under en referensperiod i genomsnitt bidrar till mer än 95 procent av de totala genomsnittliga växthusgasutsläppen.
C. Delegerad förordning 2019/331
11. I artikel 2 led 17 i delegerad förordning (EU) 2019/331( 5 ) definieras ”sammanslagning” som en ”sammanslagning av två eller flera anläggningar som redan innehar tillstånd för utsläpp av växthusgaser under förutsättning att de tekniskt sett är knutna till varandra, driver verksamhet på samma plats och den resulterande anläggningen omfattas av ett tillstånd för utsläpp av växthusgaser”.
12. I artikel 2 led 18 definieras ”uppdelning” som ”en uppdelning av en anläggning i två eller flera anläggningar som omfattas av separata tillstånd för utsläpp av växthusgaser som drivs av olika verksamhetsutövare”.
III. Bakgrunden i målet samt begäran om förhandsavgörande
13. Den 6 november 2024 beslutade Naturvårdsverket (Sverige) att med verkan från och med den 31 december 2025 återkalla tillståndet till utsläpp av växthusgaser från det kartongbruk som Metsä Board Sverige AB (nedan kallat Metsä Board) driver i Husum (Sverige). Detta beslut grundades på den svenska lag som införlivade direktiv 2003/87, bland annat artikel 3 e i direktivet och punkt 1 i direktivets bilaga I.
14. Naturvårdsverket ansåg särskilt att kartongbruket och massabruket, som ligger på samma mark och drivs av Husum Pulp AB, utgör en enda ”anläggning” i den mening som avses i artikel 3 e i direktiv 2003/87. Naturvårdsverket grundade sin slutsats på de tekniska och rättsliga kopplingarna mellan företagen. Dels är de två bruken anslutna medelst ledningar som gör det möjligt för Metsä Board att använda pappersmassa, värme och el som produceras av Husum Pulp. Dels är Husum Pulp ett dotterbolag till Metsä Board, som äger 70 procent av aktierna i Husum Pulp.
15. Naturvårdsverket räknade därför samman koldioxidutsläppen från de båda bruken. Naturvårdsverket konstaterade således att de sammanlagda utsläppen under åren 2019–2023 till mer än 95 procent härrört från förbränning av biomassa. Detta innebar att direktiv 2003/87, i enlighet med punkt 1 andra meningen i direktivets bilaga I, inte var tillämpligt på den enda anläggningen.
16. Naturvårdsverkets beslut har överklagats till Nacka tingsrätt, mark- och miljödomstolen (nedan även kallad den hänskjutande domstolen). Enligt den hänskjutande domstolen framstår det som oklart huruvida kartongbruket och massabruket verkligen kan anses utgöra en enda anläggning. Den hänskjutande domstolen har därvid påpekat följande. Enligt definitionen i artikel 3 e i direktiv 2003/87 är en anläggning en fast, teknisk enhet där en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I till direktivet bedrivs. Verksamheter som inte anges i denna bilaga kan också utgöra en del av en anläggning, på vissa villkor. Dessa villkor har varit föremål för EU-domstolens prövning. EU-domstolen har däremot aldrig prövat frågan huruvida flera verksamheter som anges i nämnda bilaga I tillhör en enda anläggning.
17. Nacka tingsrätt, mark- och miljödomstolen har mot denna bakgrund beslutat att vilandeförklara målet och, inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF, ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1. … Utifrån EU-domstolens domar uppfattar mark- och miljödomstolen att följande kriterier har varit avgörande vid tolkningen av när en enhet (som inte anges i bilaga I [till direktiv 2003/87]) ingår i en anläggning enligt andra ledet av artikel 3(e) [i nämnda direktiv]:
– Enheten producerar självständigt i händelse av driftstopp vid anläggningen,
– enheten påverkar anläggningens totala utsläpp och kan därmed självständigt, sett från anläggningen, öka eller minska utsläppen i anläggningen, och
– en del av produktionen i anläggningen sker för att tillgodose enhetens behov.
Ska dessa kriterier, helt eller delvis, tillämpas vid bedömningen av första ledet av artikel 3 (e), dvs. om två verksamheter som båda anges i bilaga I utgör en teknisk enhet, eller ska denna bedömning baseras på andra kriterier?
2. I ljuset av svaret på fråga 1, vilken betydelse har följande omständigheter vid bedömningen av om kartongbruket och massabruket utgör en teknisk enhet:
– Hälften av den i massabruket producerade pappersmassan pumpas över som blöt pappersmassa direkt till kartongbruket. Detta utgör cirka 65–70 procent av kartongbrukets behov av pappersmassa. Därutöver köper kartongbruket in torkad pappersmassa som blöts upp vid kartongbruket.
– I massabruket produceras ånga och el som en följd av pappersmassatillverkningen. Kartongbruket köper in delar av den ånga och el som produceras i massabruket för användning i kartongproduktionen. Kartongbrukets behov av ånga tillgodoses främst av den produktion av ånga som sker vid massabruket. Kartongbrukets elbehov tillgodoses till hälften av det som köps in från massabruket, resterande el köps in på den öppna elmarknaden.
– Kartongbruket och massabruket är lokaliserade på samma fastighet och har gemensamt råvattenuttag samt gemensam avloppsrening.
– I händelse av driftstopp vid massabruket kan kartongproduktionen upprätthållas till 80 procent av nuvarande kapacitet genom ökat inköp av extern (torkad) pappersmassa, inhyrning av mobila ånggeneratorer samt inköp av el från den öppna elmarknaden.
3. I avsnitt 2.1 i Europeiska kommissionen vägledning till bilaga I anges att enheter med olika ägande som är tekniskt kopplade till varandra men drivs av en verksamhetsutövare med avgörande ekonomiskt inflytande över den tekniska funktionen för enheterna utgör en anläggning. Mot bakgrund av detta, hur ska anläggningsbegreppet förstås när den ena fabriken drivs av ett dotterbolag som till 70 % ägs av det moderbolag som driver den andra fabriken?”
IV. Förfarandet vid domstolen och tribunalen
18. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 24 september 2025. Begäran överlämnades till tribunalen, med tillämpning av artikel 50b i stadgan för Europeiska unionens domstol.
19. Metsä Board, den finska respektive den norska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Metsä Board, Naturvårdsverket, den norska regeringen och kommissionen deltog i den muntliga förhandlingen den 8 juli 2026.
V. Rättslig bedömning
A. Inledande anmärkningar
20. Innan jag påbörjar min bedömning är det lämpligt att redovisa utgångspunkten för densamma. Jag kommer därför inledningsvis att förklara målets säregenhet, detta för att bättre avgränsa föremålet för Metsä Boards talan i det nationella målet (1). Eftersom EU-domstolen redan har tolkat artikel 3 e i direktiv 2003/87 kommer jag därefter att erinra om huvuddragen i denna rättspraxis (2). Mot bakgrund därav kommer jag avslutningsvis att redogöra för den problematik som enligt min mening utgör kärnan i förevarande mål, samt redogöra för hur jag ämnar avgränsa min bedömning av målet (3).
1. Målets säregenhet
21. Tillverkning av pappersmassa och kartongproduktion anges i bilaga I till direktiv 2003/87. Enligt direktivets artikel 2.1 inkluderas dessa verksamheter i utsläppshandelssystemet, i den mån de genererar de växthusgaser som förtecknas i bilaga II.( 6 ) Verksamheterna bedrivs på anläggningar, i den mening som avses i artikel 3 e i direktiv 2003/87, tillhörande Husum Pulp respektive Metsä Board.
22. Enligt punkt 1 andra meningen i bilaga I till direktiv 2003/87 inkluderas anläggningar vars utsläpp till mer än 95 procent har sitt ursprung i förbränning av biomassa inte längre i utsläppshandelssystemet (nedan kallad 95-procentsregeln). Utsläppen från pappersmassatillverkningen vid Husum Pulps anläggning överskrider, om än marginellt, detta tröskelvärde. Detta innebär att anläggningen inte omfattas av utsläppshandelssystemet. Kartongproduktionen vid Metsä Boards anläggning är däremot långt ifrån att uppnå detta tröskelvärde. Kartongproduktionen inkluderas således i princip i utsläppshandelssystemet. Om däremot Metsä Boards kartongbruk och Husum Pulps pappersmassabruk utgör en enda anläggning, såsom Naturvårdsverket anser, överskrids tröskelvärdet på 95 procent. I förekommande fall skulle kartongproduktionen inte längre inkluderas i utsläppshandelssystemet.
23. Målet säregenhet följer av att Metsä Board inte vill att dess verksamhet ska exkluderas från utsläppshandelssystemet, trots de skyldigheter gällande övervakning, rapportering av koldioxidutsläpp och återlämnande av motsvarande utsläppsrätter som följer med systemet.( 7 ) Dessa skyldigheter uppvägs nämligen av de ekonomiska fördelar som Metsä Board kan räkna med om bolagets anläggning även fortsättningsvis inkluderas i utsläppshandelssystemet. Jag ska förklara detta närmare.
24. Tekniskt sett kommer en betydande del av den energi som Metsä Board förbrukar från Husum Pulps massabruk. Massabruket genererar, inom ramen för sin pappersmassatillverkning, ett överskott av energi, bland annat i form av värme som omvandlas till ånga och i form av el. Metsä Board bekräftade vid förhandlingen att den ånga som importeras från massabruket täcker 100 procent av kartongproduktionens behov. Utsläpp i samband med genereringen av denna ånga tillskrivs endast Husum Pulp.( 8 )
25. I den mån dessa utsläpp kommer från förbränning av biomassa, är utsläppsfaktorn i princip noll. Detta innebär att utsläppen inte behöver kompenseras genom återlämnande av ett motsvarande antal utsläppsrätter.( 9 ) Såsom anförts ovan inkluderas Husum Pulps massabruk under alla omständigheter inte i utsläppshandelssystemet enligt 95-procentsregeln. Husum Pulp måste därmed inte förvärva några utsläppsrätter.
26. I korrelation därtill genererar Metsä Boards förbrukning av den av Husum Pulp producerade ångan inte några utsläpp såvitt avser det bolaget.( 10 ) För sin kartongproduktion har Metsä Board emellertid rätt till gratis tilldelning av utsläppsrätter, vars antal bestäms utifrån produktriktmärken. Dessa riktmärken fastställs utifrån ett genomsnittsvärde av utsläpp med koppling till behovet av värme från produktionen.( 11 ) Metsä Boards verkliga utsläpp understiger i stor utsträckning värdet för kartongproduktionen, vilket bekräftats i ett svar på en fråga som ställts under förhandlingen. Härav följer att tillämpningen av riktmärkena genererar en vinst för företaget, som kan sälja vidare överskottet av de gratis tilldelade utsläppsrätterna.( 12 )
27. Domstolen har slagit fast att syftet med systemet med gratis tilldelning av utsläppsrätter var att ge incitament till användning av effektiv teknik för att minska utsläppen av växthusgaser. Den vinst som kan erhållas från försäljning av utsläppsrätter som har tilldelats, men som inte längre behöver överlämnas när den aktuella verksamhetsutövaren har minskat sina utsläpp genom att investera i innovativa tekniker, utgör en integrerad del av incitamentet.( 13 )
28. Unionslagstiftaren har emellertid ansett att det i vissa situationer inte längre verkar finnas några skäl för att behålla detta incitament. Detta gäller anläggningar som nästan uteslutande förbränner biomassa. De utsläpp som följer därav ska nämligen inte kompenseras genom överlämnande av utsläppsrätter (se punkt 25 ovan). Anläggningar vars utsläpp av detta slag översteg ett visst tröskelvärde kunde således få exceptionellt stora vinster på grund av tilldelning av utsläppsrätter som översteg de utsläpp som var föremål för överlämnandeplikten.( 14 ) Detta var anledningen till att unionslagstiftaren genom direktiv 2023/959 lade till en andra mening i punkt 1 i bilaga I till direktiv 2003/87, varigenom 95-procentsregeln infördes.
29. Det är i detta mycket specifika sammanhang som Metsä Board har hävdat att dess kartongbruk utgör en självständig anläggning, trots de tekniska och funktionella samband som finns mellan kartongbruket och Husum Pulps massabruk.
2. Rättspraxis avseende det andra ledet av begreppet ”anläggning”
30. Metsä Board har till stöd för sina argument åberopat definitionen av begreppet ”anläggning” i artikel 3 e i direktiv 2003/87. Domstolen har angett att denna definition består av två led.( 15 ) Dels är en anläggning en fast, teknisk enhet där en eller flera av de verksamheter som anges i direktivets bilaga I bedrivs. Dels kan en sådan anläggning omfatta konnexa verksamheter som inte anges i denna bilaga och som därmed inte inkluderas i utsläppshandelssystemet som sådana, förutsatt att tre villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att den konnexa verksamheten ska vara direkt förknippad med en verksamhet som anges i bilaga I, det andra villkoret är att den tekniskt sett ska vara knuten till denna verksamhet och det tredje är att den ska kunna påverka utsläppen därifrån.
31. Vid sin prövning av dessa villkor har domstolen uttalat följande. Den direkta kopplingen ska komma till uttryck genom ett tekniskt samband som innebär att kopplingen mellan de berörda verksamheterna ingår som ett led i den övergripande tekniska processen för den verksamhet som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87.( 16 ) Härav följer i huvudsak att de konnexa verksamheterna ska användas för verksamheten i den fasta, tekniska enhet som inkluderas i utsläppshandelssystemet.
32. Domstolen har däremot aldrig uttalat sig om tolkningen av första ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87, vari anges kriterier som gör det möjligt att anse att flera av de verksamheter som anges i bilaga I till direktiv 2003/87, såsom tillverkning av pappersmassa och kartongproduktion, ingår i en fast, teknisk enhet och följaktligen i en enda anläggning.
3. Divergerande tolkningar av första ledet av begreppet ”anläggning”
33. Det är en komplex sak att identifiera de i föregående punkt angivna kriterierna i första ledet av begreppet ”anläggning”. Detta bekräftas av de skriftliga yttranden som ingetts till tribunalen, vilka knappast gör det möjligt att bringa klarhet i frågan. Metsä Board, den finska regeringen och kommissionen anser att förekomsten av tekniska samband utgör ett relevant kriterium, i analogi med andra ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87. De har däremot olika uppfattningar om hur starka dessa tekniska samband ska vara. Den norska regeringen har däremot hävdat att det inte är nödvändigt att två eller flera av de verksamheter som anges i direktivets bilaga I tekniskt sett är knutna till varandra för att de ska kunna anses tillhöra en enda anläggning. Även om detta är en omständighet som skulle kunna tas i beaktande, är det avgörande kriteriet enligt den norska regeringen emellertid att verksamheterna bedrivs gemensamt av en enda verksamhetsutövare, i den mening som avses i direktivets artikel 3 f. Kommissionen delar uppfattningen att verksamhetsutövarens operativa kontroll är avgörande. Detta skulle enligt kommissionen göra det möjligt att fastställa huruvida verksamheter som är tekniskt sett knutna till varandra ingår i en enda anläggning. Den finska regeringen anser däremot att verksamhetsutövaren såsom person är ovidkommande. Vid förhandlingen biträdde Naturvårdsverket den finska regeringens ståndpunkt. Kommissionen anslöt sig emellertid uttryckligen till vad som anförts av den norska regeringen. Kommissionen nyanserade därvid vad den anfört i sina inlagor och hävdade att ett tekniskt samband inte är oundgängligt för att flera verksamheter ska kunna anses ingå i en och samma anläggning.
34. Med tanke på anläggningsbegreppets betydelse för att utsläppshandelssystemet ska kunna fungera, kan man förvånas över hur vagt detta begrepp har formulerats och över det utrymme för olika tolkningar som lämnas. Det framgår i detta avseende av ett vägledningsdokument från kommissionen, liksom av kommissionens skriftliga och muntliga anföranden, att definitionen av anläggningsbegreppet ger medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning; det skulle därmed kunna finnas godtagbara skäl för medlemsstaterna att tillämpa olika metoder när det gäller att gruppera flera verksamheter inom en och samma anläggning.( 17 ) Jag anser att det finns skäl att nyansera kommissionens uttalande i denna del.
35. Direktiv 2003/87 definierar nämligen begreppet ”anläggning”, och det ankommer därför inte på medlemsstaterna att precisera begreppets innebörd. I synnerhet hänvisar direktivets artikel 3 e inte till medlemsstaternas rättsordningar; istället används självständiga unionsrättsliga begrepp som ska tolkas enhetligt. Därtill anser jag att kravet på att de aktörer som omfattas av utsläppshandelssystemet ska behandlas likadant utgör hinder för att ett så pass viktigt begrepp för utsläppshandelssystemet eller rekvisiten däri ska bli föremål för divergerande tolkningar utifrån vad medlemsstaterna anser.( 18 ) Det kan däremot inte anses för uteslutet att olika begrepp påkallar att de behöriga myndigheterna måste företa bedömningar från fall till fall, något som – beroende på hur komplex den bedömning är som dessa myndigheter har att företa – ger dem ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.
36. I detta förslag till avgörande ska jag precisera begreppet ”anläggning”, och jag kommer att göra detta bland annat med hjälp av gängse tolkningsmetoder. Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska, enligt fast rättspraxis, inte bara unionsbestämmelsens lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, varvid bestämmelsens lydelse därvid inte får trädas förnär.( 19 )
37. Jag kommer att utifrån dessa principer klargöra huruvida första ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87 ska särskiljas från andra ledet av samma bestämmelse. Jag kommer därvid att pröva huruvida de villkor som gäller för att i anläggningsbegreppet inkludera verksamheter som inte anges i direktivets bilaga I även är relevanta när det gäller att fastställa huruvida flera verksamheter som anges i denna bilaga utgör en anläggning (B). Därefter kommer jag att inrikta min prövning på första ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87. Jag kommer därvid att undersöka begreppet ”en fast, teknisk enhet” såsom en central del av definitionen av begreppet ”anläggning” (C), samt de faktorer som kan begränsa räckvidden av detta begrepp (D).
38. Detta tillvägagångssätt gör det möjligt att ge ett gemensamt svar på samtliga tre tolkningsfrågor. Enligt min mening är ändamålet med dessa tre tolkningsfrågor nämligen i princip att få klarhet i räckvidden av första ledet av definitionen av begreppet ”anläggning” och i kriterierna däri.
B. Huruvida första ledet av begreppet ”anläggning” är självständigt
39. Såsom angetts i punkt 3 och i punkt 30 i detta förslag till avgörande, anser jag att artikel 3 e i direktiv 2003/87 består av två separata led.
40. I synnerhet anser jag att de olika språkversionerna av definitionen av begreppet ”anläggning” ger vid handen att de tre villkoren i det andra ledet – det vill säga i) att den konnexa verksamheten är direkt förknippad med den verksamhet som anges i bilaga I till direktiv 2003/87, ii) att verksamheterna tekniskt sett är knutna till varandra och iii) den konnexa verksamhetens påverkan på utsläppen – inte har till syfte att reglera det fall som är föremålet för det första ledet.( 20 )
41. Första ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87 bygger på begreppet ”en fast, teknisk enhet” där två eller flera av de verksamheter som avses i direktivets bilaga I bedrivs. För att dessa verksamheter ska kunna anses ingå i en anläggning måste de med andra ord bedrivas inom en sådan enhet.
42. Det regelverk som artikel 3 e i direktiv 2003/87 ingår i ger vid handen att det är i överensstämmelse med systematiken i utsläppshandelssystemet att skilja mellan de båda leden av nämnda bestämmelse. Hänvisningen till de verksamheter som avses i direktivets bilaga I – såvitt avser första ledet av definitionen av begreppet ”anläggning” – är nämligen ett direkt resultat av den avgränsning av direktivets tillämpningsområde som görs i dess artikel 2.( 21 ) Syftet med första ledet av denna bestämmelse är således att bestämma vad som ska anses ingå i de anläggningar som härbärgerar de verksamhet som inkluderas i utsläppshandelssystemet som sådana.
43. I andra ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87 föreskrivs däremot att utsläppshandelssystemet ska utvidgas till att även inkludera sådana verksamheter som inte avses i direktivets bilaga I. Även om dessa verksamheter inte omfattas av direktivets tillämpningsområde kan de ändå bidra till att generera utsläpp av växthusgaser. För det fall dessa verksamheter är knutna till en fast, teknisk enhet där man bedriver verksamheter som anges i bilaga I, finns det således skäl att inkludera även dessa i utsläppshandelssystemet.( 22 ) Det är därvid fråga om ett begränsat undantag från den huvudregel som anges i artikel 2 i direktiv 2003/87; detta förklarar varför undantaget blir aktuellt först då de tre villkor som anges i andra ledet av direktivets artikel 3 e är uppfyllda.
44. En anläggning i den mening som avses i artikel 3 e i direktiv 2003/87 är därför, enligt min mening, framför allt en fast, teknisk enhet där man bedriver de verksamheter som avses i direktivets bilaga I. Det är endast accessoriskt som även andra verksamheter kan ingå i denna enhet och följaktligen i samma anläggning.
45. Bakgrundshistoriken till denna bestämmelse ger belägg för att villkoren i bestämmelsens andra led inte har med definitionen av begreppet ”anläggning” i första ledet att göra. I lagstiftningsprocessens början föreslog kommissionen att endast ”fasta, tekniska enheter där en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I bedrivs” skulle anses härbärgeras i en anläggning,( 23 ) utan att några andra villkor skulle tas med. Det var därför inte fråga om att inkludera några accessoriska verksamheter.
46. Den efterföljande lagstiftningsprocessen visar att kärnan i den ursprungligen föreslagna definitionen av begreppet ”anläggning” inte har ändrats. Denna definition har helt enkelt kompletterats med ett separat, andra led. På grundval av rådets gemensamma ståndpunkt( 24 ) gjordes nämligen ett tillägg, efter kommissionens förslag därom, för att på så sätt även ta med ”all annan därmed direkt förknippad verksamhet, som tekniskt sett är knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar”. Detta tillägg utformades huvudsakligen på samma sätt som artikel 2 led 3 i direktiv 96/61. Syftet med detta tillägg var enligt kommissionen att göra det möjligt att ”tillämpa handeln med utsläppsrätter på verksamheter som är direkt förknippade med de verksamheter som anges i bilaga I till direktivet”.( 25 )
47. Mot denna bakgrund gör jag följande bedömning i denna del. För att med tillämpning av artikel 3 e i direktiv 2003/87 avgöra huruvida den i det nationella målet aktuella pappersmassatillverkningen och kartongproduktionen bedrivs inom en enda anläggning, ska det, i enlighet med första ledet av definitionen i denna bestämmelse, prövas huruvida de tillsammans ingår i en fast, teknisk enhet.
C. Räckvidden av begreppet ”fast, teknisk enhet”
48. Det är inte självklart hur man ska fastställa räckvidden av begreppet ”fast, teknisk enhet”. Vid tolkningen av detta begreppet kommer jag att definiera vilka krav som faktiskt följer därav vad gäller ett eventuellt samband mellan de verksamheter som anges i bilaga I till direktiv 2003/87 (1). Därefter kommer jag att precisera deras räckvidd (2).
1. Implicit krav på att verksamheterna tekniskt sett är knutna till varandra
49. Såsom framgår ovan (se särskilt i punkterna 40–43) anser jag att första ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87 inte uppställer samma villkor som bestämmelsens andra led.
50. Detta måste dock nyanseras vad gäller det tredje villkoret i andra ledet, nämligen att en verksamhet som inte avses i bilaga I till direktiv 2003/87 ska kunna påverka utsläppen. Detta villkor har viss relevans för första ledet i det att villkoret i själva verket återspeglar gränserna för direktivets tillämpningsområde, såsom detta definieras i artikel 2 däri. Såsom anges i punkt 21 ovan framgår det av denna artikel att om det inte är fråga om utsläpp i den mening som avses i direktivets artikel 3 b så kan en verksamhet, även om den anges i bilaga I till direktivet, inte inkluderas i utsläppshandelssystemet.
51. Likaledes lutar jag åt att det andra villkoret i andra ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87, nämligen att en verksamhet som avses i direktivets bilaga I tekniskt sett är knuten till den konnexa verksamheten, återspeglar ett mer generellt villkor som i sig ligger i begreppet ”fast, teknisk enhet”. Eftersom detta avser den struktur där de verksamheter som ingår i en anläggning ska bedrivas, innebär det i sig ett krav på att dessa verksamheter i viss mån tekniskt sett är knutna till varandra.
52. Enligt min mening vinner denna slutsats stöd i en bokstavlig, teleologisk och systematisk tolkning av begreppet ”fast, teknisk enhet”.
53. I sedvanlig betydelse i vanligt språkbruk kan en ”enhet” avse en samling sammanhängande delar (såsom människokroppens delar), en beståndsdel i en homogen helhet (såsom en serietillverkad produkt) eller en teknisk struktur som gör det möjligt att ombesörja ett arbetsmoment (såsom en produktionsenhet).( 26 ) Ingen av dessa språkbetingade definitioner är enligt min mening tillfyllest vad gäller direktiv 2003/87. De kan emellertid ge användbar vägledning.( 27 )
54. Ett av de adjektiv som föregår ordet ”enhet” definierar beskaffenheten på det samband som erfordras, nämligen ”teknisk”. Det andra adjektivet preciserar att enheten ska vara ”fast”, vilket troligen står i motsats till mobil eller ambulerande verksamhet.
55. Vidare används ordet ”enhet” för att definiera begreppet ”anläggning”. Dessutom måste verksamheterna vid en anläggning inte nödvändigtvis vara homogena. Något sådant krav framgår under alla omständigheter inte av artikel 3 e i direktiv 2003/87. Tvärtom kan en fast, teknisk enhet, i den mening som avses i denna bestämmelse, härbärgera olika typer av verksamheter som avses i bilaga I till direktivet.
56. Begreppet ”fast, teknisk enhet” får således enligt min mening anses avse verksamheter som avses i bilaga I till direktiv 2003/87 och som tekniskt sett är knutna till varandra, men det är inte nödvändigt att verksamheterna bedrivs för gemensam produktion. Det är självklart att något sådant samband inte erfordras när endast en enda verksamhet bedrivs vid en anläggning.
57. Denna tolkning av första ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87 vinner stöd i artikel 2 led 17 i delegerad förordning 2019/331. I den bestämmelsen anges att en sammanslagning av två eller flera anläggningar förutsätter att tre villkor är uppfyllda. Ett av dessa villkor är att de berörda anläggningarna ska vara tekniskt knutna till varandra. För att denna bestämmelse i delegerad förordning 2019/331 ska kunna tillämpas krävs det således att de tekniska enheter som slås samman tekniskt sett är knutna till varandra och således att de verksamheter som bedrivs vid den framtida gemensamma anläggningen också tekniskt sett är knutna till varandra.
58. Mot denna bakgrund gör jag följande bedömning i denna del. Såväl första som andra ledet av definitionen av begreppet ”anläggning” kräver att de verksamheter som bedrivs vid en sådan anläggning tekniskt sett är knutna till varandra; det är därvid av föga betydelse om det endast rör sig om de verksamheter som anges i bilaga I till direktiv 2003/87 eller om de verksamheter som inte anges däri ska inkluderas. Med andra ord kan en anläggning endast omfatta verksamheter som tekniskt sett är knutna till varandra.
2. Strängheten av kravet på att verksamheterna tekniskt sett är knutna till varandra
59. Det behöver förtydligas ytterligare hur pass strängt kravet för att det ska kunna konstateras att det är fråga om verksamheter som tekniskt sett är knutna till varandra är. Jag kommer därvid särskilt att pröva huruvida detta krav, som ligger inneboende i begreppet ”fast, teknisk enhet”, sammanfaller med det uttryckligen föreskrivna villkoret för att inkludera konnexa verksamheter som inte omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87.
a) Allmänna överväganden om kravets stränghet
60. Begreppet ”fast, teknisk enhet” kan enligt min mening i princip bli föremål för en relativt flexibel tolkning, eftersom begreppet inte har kringgärdats med precisa kriterier.( 28 ) Tolkningsutrymmet inskränks dock av de slutsatser som följer av systematiken i artikel 3 e i direktiv 2003/87.
61. Såsom angetts i punkt 58 ovan utgör de verksamheter som avses i bilaga I till direktiv 2003/87 en del av en ”fast, teknisk enhet” när verksamheterna tekniskt sett är knutna till varandra. Detta villkor i första ledet av definitionen av begreppet ”anläggning” är emellertid endast underförstått, medan ett sådant villkor uttryckligen föreskrivs i andra ledet av definitionen. Min bedömning i punkterna 39–47 ovan ger vid handen att det rör sig om separata villkor, vilka enligt min mening inte kan ha samma räckvidd. Tolkningen av det första av dessa villkor får således inte medföra att det andra villkoret förlorar sin självständiga betydelse.
62. Det framgår dessutom av punkterna 43 och 44 ovan att enligt artikel 3 e i direktiv 2003/87 innebär en sammanslagning av en verksamhet som inte avses i direktivets bilaga I med en annan verksamhet som omfattas därav att båda verksamheterna ska anses bedrivas inom en enda fast, teknisk enhet. Unionslagstiftaren har emellertid preciserat – genom att lägga till ett uttryckligt villkor – att det krävs ett tekniskt samband för att de verksamheter som inte avses i bilaga I ska kunna inkluderas i en anläggning. Denna omständighet utgör enligt min mening belägg för en avsikt att det ska finnas ett kvalificerat samband enligt andra ledet av artikel 3 e. Kravet för att ett sådant kvalificerat samband ska föreligga måste därvid vara strängare än vad som gäller för det samband som endast följer implicit genom begreppet ”fast, teknisk enhet”.
63. Vidare följer det av systematiken i direktiv 2003/87 i sig att kravet på att de verksamheter som omfattas av direktivets tillämpningsområde är knutna till varandra inte kan vara lika strängt som det liknande kravet för att verksamheter som annars inte omfattas av direktivets tillämpningsområde ska inkluderas i en anläggning.( 29 )
64. Däremot anser jag inte att det huvudsakliga syftet med utsläppshandelssystemet – nämligen att minska utsläppen – kan vara användbart för att fastställa strängheten av det krav som gäller med avseende på begreppet ”fast, teknisk enhet”. Skyldigheten att gruppera flera verksamheter som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87 inom en enda anläggning förefaller inte medföra några direkta fördelar för utsläppshandelssystemet och, närmare bestämt, för målet att minska koldioxidutsläppen. Skyldigheten att redovisa utsläpp från en sådan verksamhet är nämligen densamma när verksamheten bedrivs vid en separat anläggning. Det är därvid enligt min mening ovidkommande att en vid definition av vad som anses utgöra en del i en anläggning skulle kunna förenkla tillämpningen av reglerna i utsläppshandelssystemet när flera verksamheter tekniskt sett är knutna till varandra, bland annat genom värmeöverföring.( 30 )
65. Likaledes anser jag – i likhet med vad som anförts av alla de som närvarade vid den muntliga förhandlingen – att det inte går att finna någon vägledning från 95-procentsregeln i punkt 1 andra meningen i bilaga I till direktiv 2003/87. Såsom konstaterats inledningsvis( 31 ) innebär denna 95-procentsregel att anläggningar vars utsläpp från förbränning av biomassa under en referensperiod överstiger tröskelvärdet på 95 procent av de totala utsläppen inte längre omfattas av utsläppshandelssystemet. 95-procentsregeln kan inte utgöra belägg för eller vederlägga en extensiv tolkning av begreppet ”fast, teknisk enhet”.
66. En sammanslagning av två verksamheter – varav den ena, betraktad för sig, enligt 95-procentsregeln inte omfattas av direktiv 2003/87 – kan nämligen leda till diametralt motsatta resultat. Antingen fortsätter tröskelvärdet på 95 procent att överskridas (vilket är fallet i detta mål) eller så överskrids tröskelvärdet inte längre. I det andra fallet omfattas den gemensamma anläggningen fortfarande av utsläppshandelssystemet; detta kan leda till att den första av de båda verksamheterna överkompenseras vid tilldelningen av gratis utsläppsrätter. I förekommande fall skulle incitamentet att minska utsläppen från den andra verksamheten bli lägre.( 32 )
67. Mot denna bakgrund gör jag följande bedömning i denna del. Det krav på tekniskt samband som implicit följer av begreppet ”fast, teknisk enhet” ska ges en mer flexibel tolkning än det uttryckliga villkor som anges i andra ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87 och som innebär att det ska finnas ett tekniskt samband.
b) Konkret bestämmande av kravets stränghet
68. För att konkret bestämma strängheten av kravet för att det ska föreligga ett sådant tekniskt samband som implicit avses i första ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87, kommer jag att utgå från rättspraxis avseende tolkningen av andra ledet.
69. Det framgår av punkterna 42–48 i domen i målet Granarolo( 33 ) att det endast är om en koppling mellan olika verksamheter i energileveranssyfte har en specifik och särskiljande form av integrering i den tekniska process som är specifik för den huvudsakliga verksamheten som denna omständighet räcker för att verksamheterna ska anses vara tekniskt sett knutna till varandra. Så är fallet när denna koppling bidrar till integriteten i den övergripande tekniska processen för sistnämnda verksamhet. Domen i målet Granarolo ger vid handen att en sådan grad av integration uppnås när den konnexa verksamheten genererar en produkt som är en oundgänglig insatsvara för den huvudsakliga verksamheten, vilket innebär att den huvudsakliga verksamheten inte längre kan bedrivas vid driftstopp.( 34 )
70. Genom denna tolkning av andra ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87 tycks domstolen ha slagit samman två olika villkor i detta led: dels villkoret att den konnexa verksamheten ska vara direkt förknippad med den huvudsakliga verksamheten, dels villkoret att dessa verksamheter ska vara tekniskt sett knutna till varandra. Att den konnexa verksamheten är oundgänglig för den huvudsakliga verksamheten tycks snarare utgöra belägg för att verksamheterna är direkt förknippade med varandra än att verksamheterna tekniskt sett är knutna till varandra; enligt min mening framgår detta av domen i målet Elektriciteits Produktiemaatschappij Zuid-Nederland EPZ( 35 ) och domen i målet Granarolo.( 36 )
71. Domstolens tillvägagångssätt förklarar inte bara den restriktiva tolkningen av begreppet ”tekniskt sett … knuten”, utan utgör enligt min mening ytterligare belägg för att denna tolkning inte kan vara direkt relevant för att fastställa räckvidden av begreppet ”fast, teknisk enhet”. Villkoret om att den konnexa verksamheten och den huvudsakliga verksamheten ska vara direkt förknippade med varandra, avser nämligen inte första ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87. I synnerhet anser jag det vara omöjligt att detta villkor implicit skulle framgå av begreppet ”fast, teknisk enhet”. Detta villkor ingår dessutom bland de villkor som specifikt reglerar inkluderingen av verksamheter som inte avses i direktivets bilaga I. Det ger således uttryck för ett strängare krav än det som gäller för sammanslagning av verksamheter som omfattas av denna bilaga.( 37 )
72. Mot denna bakgrund – och även med beaktande av vad som anförts i punkterna 59–67 ovan – gör jag följande bedömning i denna del. En förutsättning för att det ska vara fråga om en fast, teknisk enhet bestående av två verksamheter som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87 är att den ena verksamheten bidrar till driften av den andra, och att detta tar sig uttryck i någon form av teknisk koppling mellan de båda verksamheterna.
73. Vad gäller syftet med eller arten av detta driftsbidrag hänvisar jag analogt till rättspraxis avseende det andra villkoret i andra ledet av artikel 3 e i direktiv 2003/87. I förekommande fall bör det åtminstone krävas att en av verksamheterna bidrar till den övergripande tekniska processen vid den andra verksamheten. Däremot är bidragets intensitet eller omfattning med nödvändighet mindre än vad som krävs för att inkludera verksamheter som inte avses i bilaga I till direktiv 2003/87, just på grund av att det är fråga om verksamheter som båda omfattas av denna bilaga. Det är därför inte nödvändigt – och än mindre oundgängligt – att kvalificera detta bidrag. I detta avseende är en insatsvara som överförs från den ena verksamheten till den andra att anse som ett bidrag. Det kan därvid exempelvis vara fråga om överföring av ett energiöverskott eller överföring av en annan vara, för användning i den anknutna verksamheten. Gemensam användning av viss infrastruktur som inte bidrar till produktionsprocessen, såsom en byggnad eller ett system för dränering av regnvatten, torde däremot vara ovidkommande i sammanhanget.( 38 )
74. När det gäller arten av den tekniska anslutningen anser jag – även här i analogi med rättspraxis – att hänsyn ska tas till hur den plats där de aktuella verksamheterna bedrivs har organiserats i materiellt avseende; relevant i detta avseende är bland annat installering av ledningar eller andra anordningar som möjliggör överföring av produkter mellan de aktuella verksamheterna. Avtalsbestämmelserna mellan två företag är enligt min mening inte av avgörande betydelse i detta avseende.( 39 )
D. Avgränsning av begreppet ”fast, teknisk enhet”
75. Första ledet av definitionen av begreppet ”anläggning” ska – i likhet med vad som anförts ovan – ges en mycket vidsträckt räckvidd. Därvid blir det möjligt att sammanföra verksamheter som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87 redan av den anledningen att det finns en teknisk koppling dem emellan, oavsett hur nära de fabriker där verksamheterna bedrivs ligger varandra och oavsett vem det är som äger dem. Detta kan medföra svårigheter i praktiken, i den mån det visar sig vara en viktig strategi för att minska utsläppen att värme som produceras accessoriskt i en fabrik överförs till en annan fabrik som använder värmen för sin egen produktion.( 40 )
76. Första ledet av denna definition avgränsas emellertid enligt min mening i två avseenden: den första avgränsningen avser placeringen av de fabriker där de verksamheter som anges i bilaga I till direktiv 2003/87 bedrivs (1) och den andra avgränsningen avser verksamhetsutövarens person (2).
1. Avgränsning som avser placeringen av fabrikerna
77. Enligt min mening följer det av ordalydelsen i artikel 3 e i direktiv 2003/87 att verksamheterna i en fast, teknisk enhet – oavsett om dessa omfattas av direktivets bilaga I eller ej – ska bedrivas på samma plats.( 41 ) Dels framgår detta av lydelsen i det andra villkoret i andra ledet av bestämmelsen, i det att det däri uppställs krav på att de verksamheter som inte avses i bilaga I ska vara tekniskt sett knutna till ”de verksamheter som bedrivs på platsen”.
78. Dels vinner denna bokstavstolkning av artikel 3 e i direktiv 2003/87 stöd i artikel 2 led 17 i delegerad förordning 2019/331. Såsom redan anförts ska tre villkor vara uppfyllda för att det ska vara fråga om en sammanslagning av två eller flera anläggningar.( 42 ) Förutom att anläggningarna ska vara tekniskt sett knutna till varandra, uppställs det dessutom i led 17 bland annat krav på att de verksamheter som ska slås samman bedrivs på samma plats.
79. Begreppet ”plats” definieras varken i direktiv 2003/87 eller i delegerad förordning 2019/331. Begreppets räckvidd ska därför framför allt bestämmas utifrån ordets gängse betydelse, varvid det kan preciseras att vissa språkversioner av direktiv 2003/87 använder mer generiska begrepp med hänvisning till verksamhet som bedrivs på samma plats. I förevarande mål förefaller dessa begrepp – liksom begreppet ”plats” – avse antingen placeringen av en industri, det vill säga den plats där en fabrik är belägen, eller ett större område, såsom ett industriområde, ämnat för fabriker, industrier eller företag.( 43 )
80. Om jag inte misstar mig innehåller varken direktiv 2003/87 eller delegerad förordning 2019/331 några uttryckliga preciseringar som skulle göra det möjligt att ytterligare avgränsa räckvidden av begreppet ”plats”. Som anförts ovan( 44 ) är jag emellertid inte av uppfattningen att medlemsstaterna bör ges ett utrymme för att efter eget skön definiera ett begrepp, såvitt det inte finns någon hänvisning till nationell rätt i detta avseende. Tvärtom måste begreppet tolkas enhetligt, särskilt för att säkerställa att alla aktörer behandlas likadant. Räckvidden av begreppet ”plats” ska således fastställas utifrån det sammanhang i vilket det används och de mål som eftersträvas med utsläppshandelssystemet.
81. Även om utsläppsminskningsmålet inte bör påverka tolkningen av begreppet ”anläggning”,( 45 ) torde integreringen av verksamheter som inte avses i bilaga I till direktiv 2003/87 i utsläppshandelssystemet likväl kunna utgöra stöd för en extensiv tolkning av begreppet ”plats”.
82. Kommissionen har dessutom i ett vägledningsdokument( 46 ) angett att förekomsten av ett nära geografiskt samband mellan verksamheterna eller en anslutning dem emellan via icke-offentliga transportvägar, är ett indicium på att verksamheterna bedrivs på en och samma plats. Ett annat sådant indicium är att det finns en teknisk anslutning mellan olika fastigheter eller områden, även om de ligger långt ifrån varandra.
83. Trots dessa indicier framstår det som fortsatt oklart hur man geografiskt ska avgränsa platsen för en anläggning. I förevarande mål vållar detta inte några problem, eftersom det inte verkar vara tvistigt att massabruket och kartongbruket ligger på samma plats. Visserligen uppgav Metsä Board vid förhandlingen att de båda bruken är belägna på markområden som ägs av olika ägare. Metsä Board har emellertid som svar på en fråga tydliggjort att det rör sig om en och samma plats. De båda bruken ligger i direkt anslutning till varandra och det finns fysiska anslutningar mellan dem. Utifrån är det därför svårt att göra någon åtskillnad mellan de markområden där de olika verksamheterna bedrivs. Därför saknas det i detta förslag till avgörande anledning att ytterligare precisera hur begreppet ”plats” ska avgränsas i geografiskt avseende.
84. Mot denna bakgrund föreslår jag att begreppet ”plats” ska anses beteckna ett område, såsom ett industriområde, ämnat för fabriker, industrier eller företag.
2. Avgränsning som avser verksamhetsutövaren
85. Även om villkoren i första ledet av definitionen av begreppet ”anläggning” är uppfyllda – det vill säga att flera av de verksamheter som avses i bilaga I till direktiv 2003/87 tekniskt sett är knutna till varandra och bedrivs på samma plats – utgör dessa verksamheter enligt min mening inte nödvändigtvis en fast, teknisk enhet. Det finns nämligen flera rättsliga skäl till att anse att dylika verksamheter utgör en del av en sådan enhet, och följaktligen av en anläggning, endast då det bara är en verksamhetsutövare som har ett bestämmande inflytande över verksamheterna, i den mening som avses i artikel 3 f i direktivet.
a) Identifiering av vem som är verksamhetsutövare
86. Innan jag prövar vad som kan motivera att man beaktar verksamhetsutövaren vid fastställandet av vad som kan anses ingå i en anläggning, kommer jag att undersöka vem eller vilka som kan kvalificeras som verksamhetsutövare och fastställa deras roll inom utsläppshandelssystemet.
87. Det framgår av artikel 3 f i direktiv 2003/87 att definitionen av detta begrepp innehåller tre typfall. Med verksamhetsutövare avses således den som driver eller har ett bestämmande inflytande över en anläggning eller , där detta föreskrivs i nationell lagstiftning, den som givits rätten att fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende på anläggningens tekniska funktionssätt. Svensk lag tycks ha införlivat de tre typfallen. Enligt min mening sammanfaller de i stor utsträckning, eftersom kärninnehållet däri är detsamma.
88. Sistnämnda uttalande vinner inte uttryckligen stöd i rättspraxis. Det framgår emellertid av domen i målet Granarolo att en person kan vara verksamhetsutövare vid en anläggning endast om denne har faktisk kontroll över anläggningens funktionssätt och därmed över utsläppen av växthusgaser. Detta måste inte nödvändigtvis vara ägaren. Anläggningens ägare kan visserligen anses ha kontroll över anläggningens funktionssätt genom att denne utövar sina rättigheter. Ägaren får emellertid i avtal ange att någon annan ska svara för driften, vilket bland annat ger denne rätt att bestämma produktionsnivån. Ett sådant avtal kan anses innebära att vederbörande givits rätten att fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende på anläggningens funktionssätt.( 47 )
89. Vad gäller förevarande mål utgör dessa överväganden stöd för att den omständigheten att Metsä Board är majoritetsägare i Husum Pulp inte i sig innebär att det är Metsä Board som är verksamhetsutövare för den pappersmassatillverkning som Husum Pulp ägnar sig åt.
90. Enligt min mening följer det av systematiken i direktiv 2003/87 att kravet på faktisk kontroll över anläggningens funktionssätt är nära kopplat till de skyldigheter som åligger verksamhetsutövaren inom ramen för utsläppshandelssystemet. I synnerhet verkar unionslagstiftaren ha ansett att verksamhetsutövaren – i egenskap av ansvarig för utsläppen från den anläggning som verksamhetsutövaren driver – borde vara i stånd att övervaka och rapportera utsläppen.( 48 ) Denna skyldighet ingår bland villkoren för att verksamhetsutövaren vid en anläggning ska beviljas tillstånd för utsläpp av växthusgaser i enlighet med artiklarna 4–6 i direktiv 2003/87. Utan sådant tillstånd är det förbjudet att bedriva de verksamheter som avses i direktivets bilaga I. Det ankommer även på verksamhetsutövaren vid anläggningen att senast den 30 september varje år överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från anläggningen under det gångna kalenderåret, i enlighet med artikel 12.3 a i direktivet. Denna skyldighet är en av hörnstenarna i utsläppshandelssystemet.( 49 )
91. Artikel 3 f i direktiv 2003/87 grundar sig dessutom på principen om en enda verksamhetsutövare. Det framgår av bestämmelsens lydelse att det endast är en person som kan driva en anläggning.( 50 ) I artiklarna 4 och 6 i direktivet hänvisas det dessutom till verksamhetsutövaren, i singularis, för en eller flera anläggningar. I artikel 6.1 andra stycket i direktivet föreskrivs dessutom uttryckligen att en och samma verksamhetsutövare får driva flera anläggningar. Omvänt kommer det inte på fråga att flera verksamhetsutövare driver en enda anläggning.
92. Jag anser att principen om en enda verksamhetsutövare är förenlig med logiken i det av unionslagstiftaren inrättade systemet. Unionslagstiftaren har haft för avsikt att en enda person ska identifieras såsom ansvarig för de skyldigheter som inom ramen för utsläppshandelssystemet måste fullgöras för att verksamheter som medför växthusgasutsläpp ska få bedrivas.( 51 ) Det är för övrigt verksamhetsutövaren som står risken att åläggas avgift enligt artikel 16.3 i direktiv 2003/87 om denne inte ser till att tillräckligt många utsläppsrätter överlämnas.( 52 )
93. När de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna beviljar tillstånd till växthusgasutsläpp, måste de således kontrollera att den som utsetts till verksamhetsutövare för en anläggning har faktisk kontroll över anläggningens funktionssätt och är i stånd att fullgöra skyldigheten att övervaka och rapportera utsläpp samt att överlämna utsläppsrätter. Med hänvisning till vad som anförts bland annat av den norska regeringen vill jag understryka att det endast är inom gränserna för en in casu -prövning av dessa kriterier som de nationella myndigheterna kan ha ett utrymme för skönsmässig bedömning.
b) Åtskillnad mellan anläggningar beroende på verksamhetsutövare
94. Ovan har jag fastställt kriterierna för att identifiera vem som är att anse som verksamhetsutövare samt vilket ansvar denne har. Jag kommer nu, såsom angetts ovan, att undersöka varför två eller flera av de verksamheter som avses i bilaga I till direktiv 2003/87 utgör en fast, teknisk enhet endast när det är en och samma verksamhetsutövare som har ett bestämmande inflytande över verksamheterna.
95. Något sådant krav framgår visserligen inte uttryckligen av ordalydelsen i artikel 3 f i direktiv 2003/87, mot bakgrund av den däri angivna definitionen. Inte desto mindre är jag benägen att anse att en verksamhet kan ingå i en anläggning endast om verksamhetsutövaren har faktisk kontroll över den. Med andra ord är det inte det tekniska sambandet mellan olika verksamheter som anges i direktivets bilaga I, utan verksamhetsutövarens bestämmande inflytande, som i slutändan avgör om verksamheterna tillhör en enda anläggning.
96. Enligt min mening är denna tolkning av artikel 3 e i direktiv 2003/87, jämförd med artikel 3 f däri, förenlig med direktivets systematik och syften.
97. I synnerhet anser jag för det första att kriteriet avseende verksamhetsutövarens bestämmande inflytande är en omständighet som ska beaktas under det tillståndsförfarande som föreskrivs i artiklarna 4–6 i direktiv 2003/87. Enligt dessa bestämmelser ankommer det på verksamhetsutövaren att ansöka om tillstånd för utsläpp av växthusgaser och i sin ansökan ange vilka verksamheter som ingår i den anläggning som verksamhetsutövaren har ansvar för. För att fastställa omfattningen av detta ansvar är verksamhetsutövaren nödvändigtvis skyldig att lämna sådana uppgifter till behörig myndighet som gör att det går att kontrollera att verksamhetsutövaren uppfyller föreskrivna krav. Jag har ovan på ett flertal ställen poängterat att verksamhetsutövaren ska ha faktisk kontroll över anläggningens funktionssätt och därmed över de verksamheter som bedrivs där. Verksamhetsutövaren ska också kunna övervaka och rapportera utsläpp från verksamheterna.( 53 )
98. För det andra inverkar denna tolkning av artikel 3 f i direktiv 2003/87 inte menligt på målet att minska utsläppen. Såsom jag påpekat i punkt 64 ovan förefaller det nämligen som om inkluderingen av de verksamheter som anges i direktivets bilaga I i en enda anläggning inte medför några särskilda fördelar för att uppnå utsläppsminskningsmålet. Det torde således sakna betydelse för att uppnå detta mål om dessa verksamheter – när de bedrivs på en och samma plats och är tekniskt sett knutna till varandra – utgör en del av en enda anläggning eller inte.
99. Denna tolkning av artikel 3 e i direktiv 2003/87, jämförd med artikel 3 f däri, vinner dessutom stöd i flera bestämmelser i delegerad förordning 2019/331. Denna förordning kompletterar bestämmelserna i direktivet om gratis tilldelning av utsläppsrätter till anläggningar.
100. Det framgår enligt min mening av förordningens artikel 2 leden 17 och 18 att flera krav måste vara uppfyllda för identifieringen av en enda anläggning som bedriver sådana verksamheter som anges i bilaga I till direktiv 2003/87. Ett av dessa krav är kravet på en gemensam verksamhetsutövare. Förordningens led 17 och 18 ger vid handen att två eller flera anläggningar kan omfattas av separata tillstånd och således existera parallellt på ett självständigt sätt, trots att de tekniskt sett är knutna till varandra och drivs på samma plats. I artikel 2 led 18 i delegerad förordning 2019/331 preciseras att en sådan samexistens kräver att olika anläggningar drivs av olika verksamhetsutövare. Därmed är det verksamhetsutövarens bestämmande inflytande som gör det möjligt att avgöra huruvida det är fråga om en enda anläggning eller flera separata anläggningar.
101. Vidare utgör artikel 2 led 17 i delegerad förordning 2019/331 belägg för att inkluderingen av flera verksamheter som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87 i en enda anläggning, faktiskt förutsätter att tre kumulativa villkor är uppfyllda. Verksamheterna måste således tekniskt sett vara knutna till varandra, verksamheterna ska bedrivas på samma plats och det är nödvändigt att en enda verksamhetsutövare har kontroll över verksamheterna och innehar tillstånd för utsläpp av växthusgaser i motsvarande mån.
102. Slutligen grundar sig de specifika reglerna om tilldelning av utsläppsrätter till pappersmassatillverkning på antagandet att verksamheter som tekniskt sett är knutna till varandra, såsom papperstillverkning och kartongproduktion, kan bedrivas i separata anläggningar. Enligt artikel 16.6 i delegerad förordning 2019/331, jämförd med punkt 2.7 k i förordningens bilaga IV, ska nämligen antalet gratis tilldelade utsläppsrätter minskas om pappersmassan inte släpps ut på marknaden, utan omvandlas till papper i samma anläggning eller i anläggningar som tekniskt sett är knutna till varandra.( 54 )
103. Dessa bestämmelser bekräftar dessutom att utsläppsminskningsmålet inte indikerar att begreppet ”anläggning” enbart skulle grunda sig på att de olika verksamheterna tekniskt sett är knutna till varandra, oavsett vem som är verksamhetsutövare.( 55 )
104. Kravet på att verksamheter som omfattas bilaga I till direktiv 2003/87 och som tekniskt sett är knutna till varandra ska inkluderas i en enda anläggning endast när verksamheterna bedrivs av en gemensam verksamhetsutövare, uppfyller enligt min mening två funktioner som har nära samband med varandra. Ett sådant krav säkerställer, för det första, att utsläppshandelssystemet respekterar driftsvillkoren för anläggningarna utifrån reella ekonomiska och tekniska förhållanden. För det andra kan ett sådant krav förhindra att verksamheterna delas upp på ett konstlat sätt, utan förankring i dessa reella ekonomiska och tekniska förhållanden.( 56 )
105. En sådan konstlad uppdelning torde kunna vara för handen om man delar upp sådana verksamheter som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87 och som är så nära knutna till varandra att det i praktiken inte går att bedriva verksamheterna var för sig. En sådan uppdelning skulle emellertid enligt min mening strida mot begreppet ”verksamhetsutövare”. Jag tänker här på två konkreta typfall. Det första typfallet är då verksamhetsutövaren för den ena av de nybildade enheterna på grund av tekniska anpassningar de facto fortsätter att ha ett bestämmande inflytande över driften vid den andra enheten. Verksamhetsutövaren skulle således behålla kontrollen över den enheten, något som enligt min mening utesluter att en separat verksamhetsutövare beviljas ett separat tillstånd. Det andra typfallet är att det ömsesidiga beroendet två enheter emellan skulle kunna göra det möjligt för verksamhetsutövarna att blockera varandra; detta skulle innebära att ingen av dem har kontroll över driften vid den enhet som de är verksamhetsutövare för. I förekommande fall uppfyller dessa verksamhetsutövare inte de krav som uppställs i artikel 3 f i direktiv 2003/87, vilket torde medföra avslag på deras tillståndsansökningar.
106. Tribunalen är visserligen inte behörig att uttala sig om hur rättsregler ska tillämpas i ett specifikt mål.( 57 ) Inte desto mindre kan det enligt min mening vara ändamålsenligt att – som svar på den hänskjutande domstolens högst konkreta spörsmål – påpeka att den omständigheten i sig att den ena anläggningen förser den andra med råvaror eller energi inte kan föranleda slutsatsen att de inte är självständiga i förhållande till varandra. Denna omständighet innebär i synnerhet inte att verksamhetsutövaren vid den importerande anläggningen inte kan fastställa de centrala parametrarna för driften vid anläggningen, såsom produktionsnivån.( 58 )
107. Slutligen anser jag att det även av andra, icke-utsläppshandelssystemsrelaterade skäl finns anledning att utifrån vem som är verksamhetsutövare separera de verksamheter som anges i bilaga I till direktiv 2003/87 och som tekniskt sett är knutna till varandra.
108. Såsom anförts ovan går inkluderingen av sådana verksamheter i en enda anläggning hand i hand med beviljandet av tillstånd för utsläpp av växthusgaser till en enda verksamhetsutövare.( 59 ) Med beaktande av denna princip torde det knappast vara möjligt att förena kravet att inkludera verksamheter som tekniskt sett är knutna till varandra, oavsett vem som äger de fabriker där dessa verksamheter bedrivs, med rätten till näringsfrihet. Med hänsyn till verksamhetsutövarens roll, varvid denne ska ha faktisk kontroll över den enda anläggningen, framstår ett sådant krav nämligen vara ägnat att hindra fri näringsverksamhet. Generaladvokat Saugmandsgaard Øe har anfört att ”[s]yftet [med utsläppshandelssystemet inte är] att begränsa de transaktioner som kan utföras av de företag som driver anläggningar som omfattas av nämnda system”.( 60 )
109. Att tolka första ledet av definitionen av begreppet ”anläggning” utan att beakta verksamhetsutövaren, ger också upphov till konkurrensrättsrelaterade betänkligheter. Så skulle kunna vara fallet om anläggningar som tekniskt sett är knutna till varandra och som är belägna på en och samma plats ägs av olika företag och konkurrerar med varandra. I ett sådant fall kan dessa anläggningar inte inordnas under och kontrolleras av en och samma verksamhetsutövare som har kontroll över driften vid anläggningarna.
110. För tydlighetens skull vill jag även anföra följande. Verksamhetsutövaren är enligt min mening inte ett särskiljande kriterium för att identifiera de anläggningar som avses i andra ledet av definitionen i artikel 3 e i direktiv 2003/87. Så länge som rekvisiten i denna bestämmelse är uppfyllda – däribland det om annan med den verksamhet som avses i direktivets bilaga I direkt förknippad verksamhet – anser jag nämligen att det inte kommer på fråga att dela upp dessa verksamheter. I synnerhet kan en avyttring till en annan ekonomisk aktör av en verksamhet som inte omfattas av direktivets bilaga I inte leda till att denna verksamhet inte längre ska inordnas under den anläggning där verksamheten bedrivs. I ett sådant fall skulle båda verksamheterna fortsätta att ingå i en och samma anläggning över vilken en och samma verksamhetsutövare har ett bestämmande inflytande. Det är först när rekvisiten inte längre är uppfyllda som den gemensamma anläggningen upphör att existera. En motsatt tolkning torde vara oförenlig med begreppet ”anläggning” och med utsläppsminskningsmålet. Med en sådan tolkning skulle det nämligen gå att på ett konstlat sätt exkludera en verksamhet från utsläppshandelssystemet.( 61 )
111. Mot denna bakgrund gör jag följande bedömning. De verksamheter som avses i bilaga I till direktiv 2003/87 ingår i separata fasta, tekniska enheter och därmed i separata anläggningar när var och en av dem har ett eget tillstånd, vilket innebär att olika verksamhetsutövare har ett bestämmande inflytande över dem.
112. Mot bakgrund av vad som anförts ovan i detta förslag till avgörande anser jag följande. Artikel 3 e i direktiv 2003/87 ska tolkas så, att två eller flera verksamheter som anges i direktivets bilaga I utgör en och samma anläggning, i bestämmelsens mening, under förutsättning att verksamheterna tekniskt sett är knutna till varandra, att de bedrivs på samma plats och att de bedrivs av samma verksamhetsutövare, vilket innebär att de tillhör en och samma fasta, tekniska enhet.
VI. Förslag till avgörande
113. Mot denna bakgrund föreslår jag att tribunalen besvarar de frågor som har ställts av Nacka tingsrätt, mark- och miljödomstolen, på följande sätt:
Artikel 3 e i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom [unionen] och om ändring av direktiv 96/61/EG, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/795 av den 29 februari 2024,
ska tolkas så,
att två eller flera verksamheter som anges i direktivets bilaga I utgör en och samma anläggning, i bestämmelsens mening, under förutsättning att verksamheterna tekniskt sett är knutna till varandra, att de bedrivs på samma plats och att de bedrivs av samma verksamhetsutövare, vilket innebär att de tillhör en och samma fasta, tekniska enhet.
José Martín y Pérez de Nanclares
Föredraget vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 september 2026.
Underskrifter
1 Originalspråk: franska.
2 Hart, H.L.A., The Concept of Law , andra upplagan, Clarendon Press, Oxford, 1994 (första upplagan publicerad år 1961), sid. 124–154. Se s. 128 däri: ”uncertainty at the borderline is the price to be paid for the use of general classifying terms … If the world in which we live were characterized only by a finite number of features, and these together with all the modes in which they could combine were known to us, then provision could be made in advance for every possibility”. Se även Hart, H.L.A., El concepto del Derecho , Abeledo Perrot, Buenos Aires, 2011, och Hart, H.L.A., Le concept de droit , andra upplagan, Presses universités Saint-Louis Bruxelles, Bryssel, 2022.
3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom [unionen] och om ändring av direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 2003, s. 32), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/795 av den 29 februari 2024 (EUT L, 2024/795).
4 Rådets direktiv av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (EGT L 257, 1996, s. 26).
5 Kommissionens förordning av den 19 december 2018 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i direktiv 2003/87 (EUT L 59, 2019, s. 8).
6 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2018, Trinseo Deutschland (C‑577/16, EU:C:2018:127, punkterna 45, 46 och 51).
7 Se, i detta avseende, dom av den 28 juli 2016, Vattenfall Europe Generation (C‑457/15, EU:C:2016:613, punkterna 30 och 31).
8 Enligt punkterna 1 A och 14 i bilaga IV till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2066 av den 19 december 2018 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med direktiv 2003/87 (EUT L 334, 2018, s. 1) ska utsläpp från förbränning av bränslen i en anläggning tillskrivas anläggningen, oavsett om värme eller el exporteras till andra anläggningar.
9 Det framgår av artikel 3 leden 21, 21a, 23c och 23d samt artiklarna 24, 30, 38 och 43 i genomförandeförordning 2018/2066 att verksamhetsutövaren från de totala utsläppen från källan får dra av utsläpp från biomassa vars utsläppsfaktor anses vara noll. Se även kommissionens ”MMR Guidance document n o 1” med titeln ”The Monitoring and Reporting Regulation – General guidance for installations” , uppdaterad version av den 14 januari 2025. Beträffande det rättsliga värdet hos dylika vägledningar, se dom av den 18 januari 2018, INEOS (C‑58/17, EU:C:2018:19, punkt 41).
10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2018, Trinseo Deutschland (C‑577/16, EU:C:2018:127, punkt 58).
11 Se artikel 10a punkterna 1 och 2 samt artikel 11 i direktiv 2003/87, jämte bilaga I till delegerad förordning 2019/331.
12 Som svar på en fråga under förhandlingen uppgav Naturvårdsverket att mer än 93 000 utsläppsrätter hade tilldelats Metsä Board år 2024 för kartongbruket som släppte ut ungefär 11 000 ton koldioxid. Enligt artikel 3 a i direktiv 2003/87 ger en utsläppsrätt rätt att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter. Upplysningsvis kan här nämnas att det framgår av ett meddelande från Europeiska miljöbyrån, publicerat den 17 december 2025 på byråns webbplats, att det årliga genomsnittliga priset för en utsläppsrätt år 2024 uppgick till 65 euro.
13 Dom av den 25 november 2021, Aurubis (C‑271/20, EU:C:2021:959, punkt 70).
14 Se, för ett liknande resonemang, skäl 70 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/959 av den 10 maj 2023 om ändring av direktiv 2003/87 och beslut (EU) 2015/1814 (EUT L 130, 2023, s. 134).
15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2016, Elektriciteits Produktiemaatschappij Zuid-Nederland EPZ (C‑158/15, EU:C:2016:422, punkterna 27 och 28), och dom av den 11 november 2021, Energieversorgungscenter Dresden-Wilschdorf (C‑938/19, EU:C:2021:908, punkterna 50 och 53).
16 Dom av den 11 november 2021, Energieversorgungscenter Dresden-Wilschdorf (C‑938/19, EU:C:2021:908, punkt 50).
17 Se ”EU ETS Guidance Document n o 0” från kommissionen, med titeln ”Guidance on Interpretation of Annex I of the EU ETS Directive (excl. aviation and maritime activities)”, uppdaterad version av den 4 december 2024 (nedan kallat vägledningsdokument nr 0), avsnitt 1.2.
18 Se, analogt, dom av den 18 oktober 2011, Brüstle (C‑34/10, EU:C:2011:669, punkterna 25–27 och 31).
19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland (C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 71), dom av den 1 oktober 2020, Entoma (C‑526/19, EU:C:2020:769, punkterna 42 och 43), och dom av den 25 januari 2022, VYSOČINA WIND (C‑181/20, EU:C:2022:51, punkt 39).
20 Se exempelvis den engelska, den danska, den spanska, den franska, den italienska, den nederländska, den portugisiska, den rumänska, den svenska och den tjeckiska språkversionen.
21 Se dom av den 28 februari 2018, Trinseo Deutschland (C‑577/16, EU:C:2018:127, punkterna 42 och 45). Enligt artikel 2 i direktiv 2003/87 är direktivet även tillämpligt på de verksamheter som anges i direktivets bilaga III. Dessa verksamheter är inte aktuella i förevarande mål. I artikel 3 ae i direktivet föreskrivs nämligen att de inte bedrivs vid anläggningar utan vid reglerade enheter.
22 Se dom av den 11 november 2021, Energieversorgungscenter Dresden-Wilschdorf (C‑938/19, EU:C:2021:908, punkt 53) samt skäl 16 i direktiv 2003/87, vari görs åtskillnad mellan de verksamheter som anges i bilaga I och de som ”ingår i gemenskapens system”.
23 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av direktiv 96/61, COM(2001) 581 slutlig, av den 23 oktober 2001.
24 Gemensam ståndpunkt (EG) nr 28/2003 av den 18 mars 2003, antagen av rådet i enlighet med det i artikel 251 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen angivna förfarandet, inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61 (EUT C 125 E, 2003, s. 72).
25 Kommissionens meddelande till Europaparlamentet enligt artikel 251.2 andra stycket i EG-fördraget om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av direktiv 96/61, SEK(2003) 364 slutlig.
26 Se Le Petit Robert de la langue française , Le Robert, 2026 (tillgänglig online), och Diccionario de la Lengua Española , Real Academia Española, 2026 (version 23.8.1, tillgänglig online).
27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 1988, Danmark/kommissionen (349/85, EU:C:1988:34, punkt 9) och dom av den 14 juli 2026, NADA Austria m.fl. (C‑474/24, EU:C:2026:579, punkt 125).
28 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Kokott i målet Elektriciteits Produktiemaatschappij Zuid-Nederland EPZ (C‑158/15, EU:C:2016:139, punkt 27). Se även vad jag anfört i punkterna 32–36 ovan.
29 Se punkterna 42 och 43 ovan.
30 Denna möjlighet har nämnts i avsnitt 2.1 i vägledningsdokument nr 0.
31 Se punkterna 22, 25 och 28 ovan.
32 Till skillnad från det mål som fastställs genom 95-procentsregeln (se skäl 70 i direktiv 2023/959).
33 Dom av den 29 april 2021 (C‑617/19, EU:C:2021:338).
34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, Granarolo (C‑617/19, EU:C:2021:338, punkterna 47 och 48).
35 Dom av den 9 juni 2016 (C‑158/15, EU:C:2016:422, punkt 30).
36 Dom av den 29 april 2021 (C‑617/19, EU:C:2021:338, punkt 42). Generaladvokat Saugmandsgaard Øe föreslog denna sammanläggning i punkt 57 i sitt förslag till avgörande i målet Granarolo (C‑617/19, EU:C:2020:1016).
37 Se, för ett liknande resonemang, punkterna 62 och 63 ovan.
38 Se, analogt, dom av den 29 april 2021, Granarolo (C‑617/19, EU:C:2021:338, punkterna 45–48).
39 Se, analogt, dom av den 9 juni 2016, Elektriciteits Produktiemaatschappij Zuid-Nederland EPZ (C‑158/15, EU:C:2016:422, punkt 31), och dom av den 29 april 2021, Granarolo (C‑617/19, EU:C:2021:338, punkt 40).
40 Chinese, D., Meneghetti, A., Cortella, G., Giordano, L., Tomasintill, E., och Benedetti, M., ”Environmental and economic assessment of industrial excess heat recovery collaborations through 4th generation district heating systems”, Energy, 2024, 307.
41 Detta krav nämns i avsnitt 2.1 i vägledningsdokument nr 0.
42 Se punkt 57 ovan.
43 Se Le Petit Robert de la langue française , Le Robert, 2026 (tillgänglig online), och Diccionario de la Lengua Española , Real Academia Española, 2026 (version 23.8.1, tillgänglig online). Se även fast rättspraxis som det hänvisas till i fotnot 27 ovan.
44 Se punkt 35 ovan.
45 Se punkt 64 ovan.
46 Kommissionens ”Guidance Document n o 10 on the harmonised free allocation methodology for the EU ETS post 2020”, med titeln ”Guidance on allocation for mergers and splits”, i dess lydelse av den 21 juni 2019, bilaga.
47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, Granarolo (C‑617/19, EU:C:2021:338, punkterna 51–56). Se även avsnitt 2.1 i vägledningsdokument nr 0, där det anges att äganderätten inte i sig är avgörande och att man måste identifiera den som faktiskt ombesörjer driften av de berörda verksamheterna.
48 Detta kan enligt min mening utläsas av punkterna 85, 88 och 93 i generaladvokat Saugmandsgaard Øes förslag till avgörande i målet Granarolo (C‑617/19, EU:C:2020:1016).
49 Dom av den 29 april 2015, Nordzucker (C‑148/14, EU:C:2015:287, punkt 29).
50 Det framgår av avsnitt 2.1 i vägledningsdokument nr 0 att kommissionen utgår från samma princip, vilket bekräftades av kommissionen vid förhandlingen.
51 Se förslag till avgörande av generaladvokat Saugmandsgaard Øe i målet Granarolo (C‑617/19, EU:C:2020:1016, punkt 85, fotnot 26). Generaladvokaten anför där att det måste gå att knyta tillståndet att släppa ut växthusgaser till den som är i stånd att övervaka och rapportera utsläppen.
52 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2013, Billerud Karlsborg och Billerud Skärblacka (C‑203/12, EU:C:2013:664, punkt 28).
53 Se punkterna 88, 90, 93 och 95 ovan.
54 Se, för ett liknande resonemang: kommissionens ”Guidance Document n o 6 on the harmonised free allocation methodology for the EUETS”, med titeln ”Cross-Boundary Heat Flows”, uppdaterad version den 28 mars 2024.
55 Se även punkterna 64 och 98 ovan.
56 Detta tycks överensstämma med förbudet mot rättsmissbruk, det vill säga rent konstlade upplägg utan förankring i reella ekonomiska förhållanden (se dom av den 29 april 2021, Granarolo, C‑617/19, EU:C:2021:338, punkterna 63 och 64).
57 Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet Digipolis Antwerpen och District09 (T‑575/24, EU:T:2025:973, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
58 Se, i detta avseende, vad som anförts angående verksamhetsutövarens faktiska kontroll över anläggningen (punkt 88 ovan).
59 Se punkterna 91, 92, 100 och 101 ovan, avseende principen om en enda verksamhetsutövare.
60 Förslag till avgörande i målet Granarolo (C‑617/19, EU:C:2020:1016, punkt 82). För ett exempel på regler i utsläppshandelssystemet som inte hindrar denna frihet, se dom av den 26 september 2014, DK Recycling und Roheisen/kommissionen (T‑630/13, ej publicerad, EU:T:2014:833, punkt 58).
61 I domen av den 29 april 2021, Granarolo (C‑617/19, EU:C:2021:338, punkterna 48, 57 och 60) uttalade domstolen att en överlåtelse av en verksamhet som inte avses i bilaga I till direktiv 2003/87 var förenlig med unionsrätten, av det skälet att den inte var direkt förknippad med den verksamhet som omfattas av nämnda bilaga.