Övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, särskilt artikel 14.1, och

Skälen nedan är grundrättsaktens. Ändringsrättsakternas skäl: förordning (EU) 2020/2085 · förordning (EU) 2022/388 · förordning (EU) 2022/1371 · förordning (EU) 2023/2122 · förordning (EU) 2024/2493 · förordning (EU) 2025/842.

(1) Denna förordning bör träda i kraft så snart som möjligt för att ta hänsyn till den första upplagan av Internationella standarder och rekommenderad praxis om miljöskydd – system för kompensation för och minskning av koldioxidutsläpp inom internationell luftfart (Corsia) (volym IV av bilaga 16 till Chicagokonventionen) som antagits av Icao-rådet vid det tionde mötet för den 214:e sessionen den 27 juni 2018, som är avsedda att tillämpas från och med 2019.

(2) En förutsättning för att det system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (nedan kallat EU:s utsläppshandelssystem) som fastställs genom direktiv 2003/87/EG ska kunna fungera effektivt är att växthusgasutsläpp övervakas och rapporteras på ett fullständigt, samstämmigt, transparent och exakt sätt i enlighet med de harmoniserade krav som fastställs i denna förordning.

(3) Under den tredje handelsperioden i EU:s utsläppshandelssystem (2013–2020) har verksamhetsutövare, luftfartygsoperatörer, kontrollörer och behöriga myndigheter fått erfarenheter av övervakning och rapportering i enlighet med kommissionens förordning (EU) nr 601/2012. Erfarenheten har visat att det finns ett behov av förbättringar, förtydligande och förenkling av bestämmelserna om övervakning och rapportering för att främja ytterligare harmonisering och göra systemet mer effektivt. Förordning (EU) nr 601/2012 har ändrats väsentligt flera gånger. Med anledning av nya ändringar bör den av tydlighetsskäl ersättas.

(4) Definitionen av biomassa i denna förordning bör vara förenlig med definitionerna av ”biomassa”, ”flytande biobränslen” och ”biodrivmedel” i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG, i synnerhet eftersom förmånsbehandling vad gäller skyldigheterna att överlämna utsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem utgör en ”stödordning” i den mening som avses i artikel 2 k och följaktligen ekonomiskt stöd i den mening som avses i artikel 17.1 c i det direktivet.

(5) Av konsekvensskäl bör definitioner i kommissionens beslut 2009/450/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG gälla i denna förordning.

(6) För att övervaknings- och rapporteringssystemet ska fungera så bra som möjligt bör medlemsstater som utser fler än en behörig myndighet säkerställa att de utsedda behöriga myndigheterna samordnar sitt arbete i linje med de principer som fastställs i denna förordning.

(7) Övervakningsplanen, i vilken detaljerad, fullständig och entydig dokumentation fastställs om den metod som används i en viss anläggning eller av en viss luftfartygsoperatör, bör vara central för det system som fastställs i denna förordning. Det bör krävas regelbundna uppdateringar av planen, baserat såväl på kontrollörens iakttagelser som på verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens eget initiativ. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören bör ha fortsatt huvudansvar för att genomföra övervakningsmetoden, för vilken vissa delar specificeras närmare genom de förfaranden som krävs i denna förordning.

(8) Eftersom övervakningsplanen utgör det centrala elementet i bestämmelserna om övervakning och rapportering, bör det för varje betydande ändring av planen krävas godkännande från den behöriga myndigheten. För att minska den administrativa bördan för behöriga myndigheter och verksamhetsutövare, bör vissa typer av ändringar av planen inte anses vara betydande och därför inte kräva formellt godkännande.

(9) Det är nödvändigt att fastställa grundläggande övervakningsmetoder för att minimera bördan för verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer och för att främja en effektiv övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med direktiv 2003/87/EG. Dessa metoder bör inbegripa grundläggande metoder för beräkning och mätning. Beräkningsmetoderna bör bestå av en standardmetod och en massbalansmetod. Det bör vara möjligt att kombinera mätningsmetoder, standardberäkningsmetod och massbalansmetod inom samma anläggning, under förutsättning att verksamhetsutövaren säkerställer att försummelser eller dubbelregistrering inte förekommer.

(10) För att minska bördan för verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer bör en förenkling göras när det gäller kravet på osäkerhetsbedömningen utan att minska noggrannheten. Kraftigt sänkta krav bör tillämpas när det gäller osäkerhetsbedömning om mätinstrument används under typanpassade villkor, särskilt om dessa instrument är underkastade nationell lagstadgad metrologisk kontroll.

(11) Det är nödvändigt att fastställa beräkningsfaktorer, som antingen kan vara standardvärden eller fastställas genom analys. Kraven för analys bör även i fortsättningen ge företräde åt användning av laboratorier som är ackrediterade enligt den harmoniserade standarden General requirements for the competence of testing and calibration laboratories (EN ISO/IEC 17025) för de relevanta analysmetoderna, och föreskriva krav för att bevisa tillförlitlig likvärdighet i fråga om ej ackrediterade laboratorier, vilket innefattar uppfyllande av kraven i de harmoniserade kvalitetsstyrningssystemen – krav enligt EN ISO/IEC 9001 eller andra relevanta certifierade kvalitetsstyrningssystem.

(12) En transparent och konsekvent metod för att fastställa orimliga kostnader bör fastställas.

(13) Ytterligare likvärdighet mellan beräkningsbaserade och mätningsbaserade metoder bör fastställas. Detta kommer att kräva en bättre anpassning av nivåkraven. För att fastställa biomassafraktioner av koldioxid vid användning av system för kontinuerlig mätning av utsläpp bör den senaste tekniska utvecklingen beaktas. Därför bör mer flexibla bestämmelser införas för bestämning av biomassafraktionen, särskilt för att tillåta andra metoder än beräkningsbaserade.

(14) Eftersom utsläpp från biomassa vanligen ges nollvärden i EU:s utsläppshandelssystem bör det fastställas förenklade övervakningsbestämmelser för bränsle-/materialmängder som utgörs helt av biomassa. För de fall bränslen eller material är blandningar av biomassa och fossila beståndsdelar bör övervakningskraven förtydligas. Bättre åtskillnad bör göras mellan den preliminära emissionsfaktorn som avser det totala kolinnehållet och den emissionsfaktor som endast avser den fossila koldioxidfraktionen. För detta ändamål bör separata nivådefinitioner anges för den preliminära emissionsfaktorn och för biomassa-/fossilfraktionen. Liksom för andra beräkningsfaktorer bör kraven ta hänsyn till storleken på anläggningen och de växthusgasutsläpp som har samband med bränslet eller materialet. För detta ändamål bör minimikrav fastställas.

(15) Man bör undvika att lägga en oproportionell övervakningsbörda på anläggningar med lägre årliga utsläpp av mindre betydelse, samtidigt som man bör säkerställa att en godtagbar noggrannhet upprätthålls. I detta avseende bör särskilda villkor anges för anläggningar som anses ha låga utsläpp och för luftfartygsoperatörer som betraktas som små utsläppskällor.

(16) Enligt artikel 27 i direktiv 2003/87/EG får medlemsstaterna undanta små anläggningar från EU:s utsläppshandelssystem, om de omfattas av likvärdiga åtgärder och förutsatt att kraven enligt den artikeln är uppfyllda. Enligt artikel 27a i direktiv 2003/87/EG får medlemsstaterna undanta anläggningar som släpper ut mindre än 2500 ton från EU:s utsläppshandelssystem, förutsatt att kraven enligt den artikeln är uppfyllda. Denna förordning bör inte tillämpas direkt på anläggningar som undantagits enligt artikel 27 eller 27a i direktiv 2003/87/EG såvida inte medlemsstaten beslutar något annat.

(17) För att täppa till potentiella kryphål i samband med överföring av ingående eller ren koldioxid bör sådana överföringar endast vara tillåtna under mycket specifika villkor. I sin dom av den 19 januari 2017 i mål C-460/15 fann Europeiska unionens domstol att bestämmelserna i artikel 49.1 andra meningen i förordning (EU) nr 601/2012, och punkt 10 B i bilaga IV till samma förordning, är ogiltiga i den mån som de i utsläppen från en kalkförbränningsanläggning systematiskt inbegriper den koldioxid (CO2) som överförts till en annan anläggning för produktion av utfällt kalciumkarbonat, oberoende av om denna koldioxid släppts ut i atmosfären eller inte. För att ta hänsyn till domstolens dom i mål C-460/15 bör den koldioxid som överförs för produktion av utfällt kalciumkarbonat och som till slut binds kemiskt i denna betraktas som ej utsläppt i atmosfären. Dessa villkor bör dock inte utesluta möjligheten av framtida innovationer. Förordning (EU) nr 601/2012 bör därför ändras i enlighet med detta.

(18) Eftersom det är möjligt att inte bara koldioxid, utan även dikväveoxid överförs mellan anläggningar, bör övervakningsbestämmelser införas för överföring av dikväveoxid som liknar dem som gäller för överföring av koldioxid. Dessutom bör definitionen av ingående koldioxid utvidgas från koldioxid som ingår i bränslen till att omfatta koldioxid som ingår i varje bränsle-/materialmängd som ska övervakas.

(19) Särskilda luftfartsrelaterade bestämmelser om övervakningsplaner och övervakningen av växthusgasutsläpp bör utarbetas.

(20) Uppskattningen av saknade uppgifter bör göras konsekvent genom att kräva ett förfarande för konservativ utsläppsberäkning som erkänns i övervakningsplanen eller, om detta inte är möjligt, genom godkännande av ett lämpligt förfarande för den behöriga myndigheten och införande av detta förfarande i övervakningsplanen.

(21) Verksamhetsutövare bör åläggas att regelbundet se över sin övervakningsmetod med avseende på förbättringar och att överväga rekommendationer gjorda av kontrollörer som en del av verifieringsprocessen. Om verksamhetsutövarna inte använder en metod som grundas på nivåsystemet eller om de inte uppfyller de högsta nivåmetoderna, bör de regelbundet rapportera om vilka åtgärder de vidtar för att uppfylla en övervakningsmetod som grundas på nivåsystemet och för att nå upp till den högsta nivå som krävs. För att minska den administrativa bördan i samband med rapportering om förbättringar, bör intervall och skäl för rapportering om förbättringar anpassas för att ta hänsyn till de erfarenheter av administrativ praxis som gjorts i medlemsstaterna.

(22) I enlighet med artiklarna 3e.1 och 28a.2 i direktiv 2003/87/EG får luftfartygsoperatörer ansöka om tilldelning av gratis utsläppsrätter beträffande verksamheter som ingår i förteckningen i bilaga I till det direktivet, baserat på verifierade uppgifter om tonkilometer.

(23) Användning av informationsteknik bör främjas, inbegripet krav på format för datautbyte och användning av automatiserade system, och medlemsstaterna bör därför tillåtas att kräva att de ekonomiska aktörerna använder sådana system. Medlemsstaterna bör också tillåtas att utveckla egna elektroniska mallar och filformat som dock bör anpassas till de miniminormer som offentliggjorts av kommissionen.

(24) Det bör fastställas bestämmelser för ämnen som innehåller andra former av kol som leder till koldioxidutsläpp än material som innehåller karbonat, för att tydliggöra bestämmelserna om övervakning och rapportering för processutsläpp. Användning av urea i tvättning av rökgaser bör uttryckligen nämnas och en motsvarande standardemissionsfaktor bör anges.

(25) Medlemsstaterna bör ges tillräckligt med tid för att vidta nödvändiga åtgärder och inrätta en lämplig institutionell ram på nationell nivå för att säkerställa att denna förordning tillämpas på ett effektivt sätt. Denna förordning bör därför tillämpas – även efter ännu en översyn, innan den blir tillämplig, för att beakta den vidare utvecklingen och för att om möjligt ta bort hänvisningar till källor utanför unionsrätten – från och med början av den fjärde handelsperioden, med undantag för de ändringar av förordning (EU) nr 601/2012 som bör tillämpas så snart som möjligt.

(26) Förordning (EU) nr 601/2012 bör upphöra att gälla från och med den 1 januari 2021. Dess verkan bör dock bibehållas vad gäller övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp och aktivitetsdata för den tredje handelsperioden i EU:s utsläppshandelssystem.

(27) Denna förordning innehåller förbättringar avseende övervakning och rapportering som tar hänsyn till den första upplagan av Internationella standarder och rekommenderad praxis om miljöskydd – system för kompensation för och minskning av koldioxidutsläpp inom internationell luftfart (Corsia) (volym IV av bilaga 16 till avtalet) som antagits av Icao-rådet vid det tionde mötet för den 214:e sessionen den 27 juni 2018. Förordningen om verifiering av rapporter om växthusgasutsläpp och tonkilometer och ackreditering av kontrollörer i enlighet med direktiv 2003/87/EG ändras också för att ta hänsyn till den första upplagan av Internationella standarder och rekommenderad praxis, och dessa två instrument kompletteras genom en delegerad akt i enlighet med artikel 28c i direktiv 2003/87/EG. Förordning (EU) nr 601/2012 bör därför ändras i enlighet med detta.

(28) De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för klimatförändringar.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I Allmänna bestämmelser

Avsnitt 1 Syfte och definitioner

Artikel1¶

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

I denna förordning fastställs regler för följande:

i) Övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp och aktivitetsdata enligt direktiv 2003/87/EG under handelsperioden för unionens utsläppshandelssystem från och med den 1 januari 2021 och under efterföljande handelsperioder.

ii) Övervakning och rapportering av luftfartens icke-koldioxideffekter enligt artikel 14 i direktiv 2003/87/EG från och med den 1 januari 2025.

Artikel2¶

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

Denna förordning ska tillämpas på övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp angivna i förhållande till de verksamheter som förtecknas i bilagorna I och III till direktiv 2003/87/EG, aktivitetsdata från stationära anläggningar, luftfartsverksamhet, inklusive luftfartens icke-koldioxideffekter, samt frisläppta bränslemängder från verksamheter som avses i bilaga III till det direktivet.

Det ska gälla följande:

i) Från och med den 1 januari 2021 för utsläpp, aktivitetsdata och frisläppta bränslemängder som uppstår.

ii) Från och med den 1 januari 2025, luftfartens icke-koldioxideffekter.

Övervakning och rapportering av luftfartens icke-koldioxideffekter från 2025 ska omfatta alla icke-koldioxideffekter av luftfartsverksamhet som anges i bilaga I till direktivet och som inbegriper en flygplats inom EES. Vad gäller övervakning och rapportering av luftfartens icke-koldioxideffekterunder 2025 och 2026, ska dock rapportering endast krävas för linjer som inbegriper två flygplatser i EES, och linjer från en flygplats i EES till Schweiz eller till Förenade kungariket. För 2025 och 2026 får luftfartens icke-koldioxideffekter när det gäller andra flygningar rapporteras på frivillig basis.

Artikel3¶Definitioner

Ändrad genom förordning (EU) 2023/2122, förordning (EU) 2024/2493, rättelse till förordning (EU) 2024/2493 och förordning (EU) 2020/2085.

I denna förordning gäller följande definitioner:

1. aktivitetsdata: uppgifter om den mängd bränsle eller material som förbrukats eller framställts genom en process med relevans för den beräkningsbaserade övervakningsmetoden, uttryckt i terajoule, massa i ton eller (för gaser) volym i normalkubikmeter, beroende på vad som är lämpligt.

2. handelsperiod: en period som avses i artikel 13 i direktiv 2003/87/EG.

3. tonkilometer: ett ton nyttolast som transporteras en kilometer.

4. bränsle-/materialmängd:

a) en specifik typ av bränsle, råmaterial eller produkt som ger upphov till utsläpp av relevanta växthusgaser vid en eller flera utsläppskällor till följd av förbrukning eller produktion av bränslet, råmaterialet eller produkten i fråga, eller

b) vid en massbalansmetod enligt artikel 25 i den här förordningen, ett av följande:

i) en särskild bränsletyp, råvara eller produkt som innehåller kol,

ii) koldioxid som överförts i enlighet med artikel 49 i den här förordningen.

5. utsläppskälla: en separat identifierbar del av en anläggning eller en process inom en anläggning från vilken relevanta växthusgaser släpps ut eller, för luftfartsverksamhet, ett enskilt luftfartyg.

6. osäkerhet: en parameter, kopplad till resultatet av fastställandet av en storhet, som beskriver spridningen av de värden som rimligen kan tillskrivas denna storhet, inbegripet effekterna av både systematiska och slumpmässiga faktorer; osäkerheten uttrycks i procent och beskriver ett konfidensintervall runt medelvärdet som omfattar 95 procent av de värden som fås fram med beaktande av varje asymmetri i fördelningen av värden.

7. beräkningsfaktorer: effektivt värmevärde, emissionsfaktor, preliminär emissionsfaktor, oxidationsfaktor, omvandlingsfaktor, kolinnehåll, fossil fraktion, biomassafraktion, nollräknad biomassafraktion, fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen, nollräknad fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen, syntetisk koldioxidsnål fraktion, nollräknad syntetisk koldioxidsnål fraktion, nollräknad fraktion eller enhetsomvandlingsfaktor.

8. nivå: ett angivet krav som används för att fastställa aktivitetsdata, beräkningsfaktorer, årliga utsläpp och årsgenomsnitt för utsläpp per timme, frisläppt bränslemängd och täckningsfaktor.

9. inneboende risk: risken för att en parameter i den årliga utsläppsrapporten innehåller felaktigheter som kan vara väsentliga, enskilt eller tillsammans med andra felaktigheter, innan man tar hänsyn till effekterna av relevant kontrollverksamhet.

10. kontrollrisk: risken för att en parameter i den årliga utsläppsrapporten innehåller felaktigheter som kan vara väsentliga, enskilt eller tillsammans med andra felaktigheter, och som inte förebyggs eller upptäcks och korrigeras i rätt tid genom kontrollsystemet.

11. förbränningsutsläpp: växthusgasutsläpp som uppkommer vid exoterm reaktion mellan ett bränsle och syre.

12. rapporteringsperiod: ett kalenderår under vilket utsläpp måste övervakas och rapporteras.

13. emissionsfaktor: det genomsnittliga växthusgasutsläppet i förhållande till aktivitetsdata för bränsle-/materialmängd eller ett bränsleflöde, om man antar en fullständig oxidation vid förbränning och en fullständig omvandling vid alla andra kemiska reaktioner.

14. oxidationsfaktor: kvoten mellan kol som oxiderats till koldioxid som en följd av förbränning och det totala kolinnehållet i bränslet, uttryckt som en fraktion, där kolmonoxid (CO) som släpps ut i atmosfären anses som den likvärdiga molmängden koldioxid.

15. omvandlingsfaktor: kvoten mellan kol utsläppt som koldioxid och det totala kolinnehållet i bränsle-/materialmängden innan utsläppsprocessen äger rum, uttryckt som en fraktion, där kolmonoxid (CO) som släpps ut i atmosfären anses som den molekvivalenta mängden koldioxid. När det gäller koldioxidutsläpp som anses vara permanent kemiskt bundna i en produkt innebär omvandlingsfaktor kvoten koldioxid bunden som kol i en produkt under en process, i förhållande till den totala mängd koldioxid som förekommer som kol i en produkt som lämnar samma process.

16. noggrannhet: grad av överensstämmelse mellan ett mätresultat och det sanna värdet på en mätstorhet (eller ett referensvärde som fastställs empiriskt med internationellt accepterade och spårbara kalibreringsmaterial och standardmetoder), med beaktande av både slumpmässiga och systematiska faktorer.

17. kalibrering: en serie åtgärder som, under angivna villkor, fastställer förhållandena mellan värden som visas av ett mätinstrument eller mätsystem, eller värden som representeras av ett fysiskt mått eller ett referensmaterial och motsvarande värden för en kvantitet bestämd genom en referensstandard.

18. flygning: flygning enligt definitionen i punkt 1.1 i bilagan till beslut 2009/450/EG.

19. passagerare: de personer som befinner sig ombord på ett luftfartyg under en flygning, med undantag av besättningsmedlemmarna.

20. konservativ: en uppsättning antaganden fastställs för att garantera att de årliga utsläppen inte undervärderas.

21. biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung, av skogsbruk och därmed förknippad industri, inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av avfall, inklusive industriavfall och kommunalt avfall av biologiskt ursprung.

21a. biomassabränslen: gasformiga och fasta bränslen som framställs av biomassa.

21b. biogas: gasformiga bränslen som framställs av biomassa.

21c. avfall: avfall i enlighet med definitionen i artikel 3.1 i direktiv 2008/98/EG, med undantag av ämnen som avsiktligt manipulerats eller kontaminerats för att uppfylla definitionen.

21ca. kommunalt avfall: kommunalt avfall enligt definitionen i artikel 3.2b i direktiv 2008/98/EG.

21d. restprodukt: ett ämne som inte är den eller de slutprodukter som produktionsprocessen direkt är avsedd att producera; den är inte huvudsyftet med produktionsprocessen och processen har inte avsiktligt ändrats för att producera den.

21e. restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk: restprodukter som direkt genereras inom jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk och som inte inbegriper restprodukter från relaterad industri eller bearbetning.

22. flytande biobränslen: flytande bränsle som framställs av biomassa för att ge energi för andra syften än transport, inklusive el, uppvärmning och kylning.

23. biodrivmedel vätskeformiga bränslen som framställs av biomassa och som används för transportändamål.

23a. godtaget flygbränsle: bränsletyper som godtas för stöd enligt artikel 3c.6 i direktiv 2003/87/EG.

23b. alternativa flygbränslen: rent flygbränsle som innehåller kol, annat än från rena fossila bränslen i tabell 1 i bilaga III till den här förordningen.

23c. nollräkning: den mekanism genom vilken emissionsfaktorn för ett bränsle eller material minskas för att bekräfta

a) när det gäller biomassa, överensstämmelsen med hållbarhetskriterierna eller kriterierna för minskade växthusgasutsläpp enligt artikel 29.2–29.7 och 29.10 i direktiv (EU) 2018/2001, i enlighet med artikel 38.5 i den här förordningen,

b) när det gäller förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen, överensstämmelsen med kriterierna för minskade växthusgasutsläpp enligt artikel 29a i direktiv (EU) 2018/2001, i enlighet med artikel 39a.3 i den här förordningen,

c) när det gäller syntetiska koldioxidsnåla bränslen, överensstämmelsen med kriterierna för minskade växthusgasutsläpp enligt artikel 2.13 i direktiv (EU) 2024/1788 om gemensamma regler för de inre marknaderna för förnybar gas, naturgas och vätgas, och det föregående överlämnandet av utsläppsrätter enligt direktiv 2003/87/EG för den mängd avskild koldioxid som krävs för att framställa syntetiska koldioxidsnåla bränslen enligt artikel 39a.4 i den här förordningen, såvida inte den avskilda koldioxiden är nollräknat kol enligt definitionen i artikel 3.38f.

23d. nollräknade bränslen: biodrivmedel, flytande biobränslen, biomassabränslen, syntetiska koldioxidsnåla bränslen, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen eller fraktioner av blandade bränslen eller material som överensstämmer med kriterierna i artiklarna 38.5, 39a.3 eller 39a.4 i den här förordningen enligt vad som är tillämpligt.

23e. återvunna kolbaserade bränslen: återvunna kolbaserade bränslen enligt definitionen i artikel 2.35 i direktiv (EU) 2018/2001.

23f. förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung: förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung enligt definitionen i artikel 2.36 i direktiv (EU) 2018/2001.

23g. rent bränsle: bränsle i ren form som endast innehåller en av följande fraktioner:

i) Fossil fraktion.

ii) Icke-nollräknad biomassafraktion.

iii) Nollräknad biomassafraktion.

iv) Icke-nollräknad fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen.

v) Nollräknad fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen.

vi) Icke-nollräknad syntetisk koldioxidsnål fraktion.

vii) Nollräknad syntetisk koldioxidsnål fraktion.

viii) Fraktion av bränsle som innehåller kol, annat än från fossila bränslen i tabell 1 i bilaga III till den här förordningen eller från biomassa, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen.

23h. syntetiska koldioxidsnåla bränslen: gasformiga och flytande bränslen med ett energiinnehåll från koldioxidsnål vätgas enligt artikel 2.13 i direktiv (EU) 2024/1788 som uppfyller tröskelvärdet för minskning av växthusgasutsläpp på 70 % i förhållande till den fossila motsvarigheten för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung enligt den metod som antagits i enlighet med artikel 29a.3 i direktiv (EU) 2018/2001, enligt certifieringen i enlighet med artikel 9 i direktiv (EU) 2024/1788.

24. lagstadgad metrologisk kontroll: en kontroll av ett mätinstruments mätfunktioner avsedda för tillämpningsområdet med hänsyn till allmänintresse, folkhälsa, allmän säkerhet, allmän ordning, miljöskydd, uttaget av skatter och avgifter, konsumentskyddet och handel på lika villkor.

25. största tillåtna fel: det mätfel som är tillåtet enligt bilaga I och de instrumentspecifika bilagorna till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/32/EU, eller i nationell lagstiftning om lagstadgad metrologisk kontroll.

26. dataflödesaktiviteter: aktiviteter som rör förvärv, bearbetning och hantering av data som behövs för att utarbeta en utsläppsrapport från primära datakällor.

27. ton koldioxidekvivalenter: ett metriskt ton koldioxid eller koldioxidekvivalenter (CO2e).

28. CO2e eller koldioxidekvivalent: andra växthusgaser än koldioxid, som anges i bilaga II till direktiv 2003/87/EG; varje CO2e har en global uppvärmningspotential som motsvarar den för koldioxid.

29. mätsystem: en komplett uppsättning mätinstrument och annan utrustning, såsom provtagnings- och databearbetningsutrustning som används för att fastställa variabler såsom aktivitetsdata, kolinnehåll, värmevärde eller emissionsfaktor för växthusgasutsläppen.

30. effektivt värmevärde: den angivna energimängd som frigörs som värme när ett bränsle eller material förbränns fullständigt med syrgas under standardförhållanden, minus förångningsvärme från vattenånga då eventuellt vatten bildas.

31. processutsläpp: andra växthusgasutsläpp än förbränningsutsläpp, som uppkommer på grund av avsiktliga och oavsiktliga reaktioner mellan ämnen eller omvandling av ämnen, inbegripet kemisk eller elektrolytisk reduktion av metallmalmer, termisk nedbrytning av ämnen och bildning av ämnen som används som produkter eller insatsvaror.

32. kommersiellt standardbränsle: kommersiella bränslen enligt internationell standard som uppvisar ett 95-procentigt konfidensintervall som inte överstiger 1 procent för det angivna effektiva värmevärde, inbegripet dieselolja, lätt eldningsolja, bensin, lampolja, fotogen, etan, propan, butan, flygfotogen (Jet A1 eller Jet A), jetbensin (Jet B) och flygbensin (AvGas).

33. parti: en viss mängd bränsle eller material som genomgår representativ provtagning och karakterisering, och som transporteras i en sändning eller överförs löpande över en viss tidsperiod.

34. blandat bränsle: ett bränsle som innehåller minst två av följande: Eller bränsle som innehåller både nollräknat kol och annat kol.

i) Kol från biomassa.

ii) Kol från förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen.

iii) Kol från syntetiska koldioxidsnåla bränslen.

iv) Annat fossilt kol.

34a. blandat flygbränsle: bränsle som innehåller minst två olika rena bränslen.

35. blandat material: ett material som innehåller både biomassa och fossilt kol.

36. preliminär emissionsfaktor: den antagna sammanlagda emissionsfaktorn för ett bränsle eller material baserat på kolinnehållet innan den multipliceras med den fossila fraktionen för att ge emissionsfaktorn.

37. fossil fraktion: kvoten mellan fossilt kol och det totala kolinnehållet i ett bränsle eller material, uttryckt som en fraktion.

38. biomassafraktion: kvoten mellan det kol som härrör från biomassa och det totala kolinnehållet i ett bränsle eller material, uttryckt som en fraktion, oberoende av om biomassan uppfyller kriterierna i artikel 38.5 i den här förordningen.

38a. godtagen fraktion: andelen godtaget flygbränsle som blandas i det fossila bränslet.

38b. nollräknad biomassafraktion: kvoten mellan det kol som härrör från biomassa som överensstämmer med kriterierna i artikel 38.5 i den här förordningen och det totala kolinnehållet i ett bränsle eller material, uttryckt som en fraktion.

38c. fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen: kvoten mellan det kol som härrör från förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen och det totala kolinnehållet i ett bränsle, uttryckt som en fraktion, oavsett om de förnybara bränslena av icke-biologiskt ursprung eller de återvunna kolbaserade bränslena överensstämmer med kriterierna i artikel 39a.3 i den här förordningen.

38d. nollräknad fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen: kvoten mellan det kol som härrör från förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen som överensstämmer med kriterierna i artikel 39a.3 i den här förordningen och det totala kolinnehållet i ett bränsle, uttryckt som en fraktion.

38e. nollräknad kolfraktion:

i) för bränsle, summan av dess nollräknade biomassafraktion, dess nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktion och dess nollräknade fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen utan dubbelräkning av kol,

ii) för material, dess nollräknade biomassafraktion.

38f. nollräknat kol: kol i ett bränsle eller ett material som tillhör den nollräknade kolfraktionen i det bränslet eller materialet.

38g. syntetisk koldioxidsnål fraktion: kvoten mellan det kol som härrör från syntetiskt koldioxidsnålt bränsle och det totala kolinnehållet i ett bränsle, uttryckt som en fraktion, oberoende av om det syntetiska koldioxidsnåla bränslet överensstämmer med kriterierna i artikel 39a.4 i den här förordningen.

38h. nollräknad syntetisk koldioxidsnål fraktion: kvoten mellan det kol som härrör från ett syntetiskt koldioxidsnålt bränsle som överensstämmer med kriterierna i artikel 39a.4 i den här förordningen och det totala kolinnehållet i ett bränsle.

39. energibalansmetod: en metod för att uppskatta den energimängd i ingående bränsle som används i en ångpanna, beräknat som summan av den nyttiggjorda värmen och alla relevanta energiförluster genom strålning och överföring och via rökgasen.

40. kontinuerlig mätning av utsläpp: en serie av mätningar som syftar till att fastställa värdet av en kvantitet baserat på tidsperioder, antingen genom mätningar på plats i skorstenen eller extraktiv mätning med en mätutrustning lokaliserad nära skorstenen; detta innefattar inte mätningar baserade på insamling av enskilda prov tagna från skorstenen.

41. ingående koldioxid: koldioxid som ingår i en bränsle-/materialmängd.

42. fossilt kol: oorganiskt och organiskt kol som inte är nollräknat kol.

43. mätpunkt: den utsläppskälla för vilken system för kontinuerlig mätning av utsläpp används för utsläppsmätning eller det tvärsnitt av ett rörledningssystem för vilket koldioxidflödet fastställs med system för kontinuerlig mätning.

44. massa- och balansdokumentation: dokumentation enligt internationella eller nationella genomförandebestämmelser för de standarder och rekommenderade rutiner (SARP) som anges i bilaga 6 om verksamhet med luftfartyg till Chicagokonventionen, undertecknad i Chicago den 7 december 1944, och som specificeras i kapitel C avsnitt 3 i bilaga IV till kommissionens förordning (EU) nr 965/2012, eller motsvarande tillämpliga internationella bestämmelser.

45. sträcka: storcirkelavståndet mellan avgångsflygplats och ankomstflygplats plus en fast tilläggsfaktor på 95 km.

46. avgångsflygplats: den flygplats som är utgångspunkt för en flygning som utgör en luftfartsverksamhet enligt förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG.

47. ankomstflygplats: den flygplats som är slutpunkt för en flygning som utgör en luftfartsverksamhet enligt förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG.

48. nyttolast: den totala massan av gods, post, passagerare och bagage ombord på ett luftfartyg under en flygning.

49. diffusa utsläpp: oregelbundna eller oavsiktliga utsläpp från källor som inte är lokaliserade eller som är alltför olikartade eller små för att övervakas individuellt.

50. flygplats: flygplats enligt definitionen i punkt 1.2 i bilagan till beslut 2009/450/EG.

51. flygplatspar: ett par bestående av en avgångsflygplats och en ankomstflygplats.

52. standardförhållanden: en temperatur på 273,15 K och tryckförhållanden på 101325 Pa, som definierar normalkubikmeter (Nm3).

53. lagringsplats: lagringsplats enligt definitionen i artikel 3.3 i direktiv 2009/31/EG.

54. koldioxidavskiljning: avskiljning från gasströmmar av koldioxid som annars skulle ha släppts ut, för vidare transport och geologisk lagring på en lagringsplats som är tillåten enligt direktiv 2009/31/EG.

55. koldioxidtransport: transport av koldioxid för geologisk lagring på en lagringsplats som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG.

56. geologisk lagring av koldioxid: geologisk lagring av koldioxid enligt definitionen i artikel 3.1 i direktiv 2009/31/EG.

57. ventilationsutsläpp: avsiktliga utsläpp från en anläggning via en definierad utsläppspunkt.

58. förbättrad utvinning av kolväten: utvinning av kolväten utöver de kolväten som extraheras genom vatteninjektion eller andra metoder.

59. proxydata: årliga värden som är empiriskt underbyggda eller som härrör från godtagna källor och som en verksamhetsutövare eller reglerad enhet enligt definitionen i artikel 3 i direktiv 2003/87/EG använder för att ersätta aktivitetsdata, frisläppta bränslemängder eller beräkningsfaktorer i syfte att säkerställa fullständig rapportering om det inte är möjligt att få fram alla nödvändiga aktivitetsdata, frisläppta bränslemängder eller beräkningsfaktorer genom den tillämpliga övervakningsmetoden.

60. vattenpelaren: vattenpelaren enligt definitionen i artikel 3.2 i direktiv 2009/31/EG.

61. läckage: läckage enligt definitionen i artikel 3.5 i direktiv 2009/31/EG.

62. lagringskomplex: lagringskomplex enligt definitionen i artikel 3.6 i direktiv 2009/31/EG.

63. infrastruktur för koldioxidtransport: en infrastruktur enligt definitionen i artikel 3.29 i förordning (EU) 2024/1735.

63b. koldioxid i transit: en mängd koldioxid som överförs i en infrastruktur för koldioxidtransport som inte har överförts till en annan anläggning eller infrastruktur för koldioxidtransport inom samma rapporteringsperiod som då den togs emot.

64. bränsleflöde: ett bränsle enligt definitionen i artikel 3af i direktiv 2003/87/EG som frisläppts för konsumtion genom specifika fysiska medel såsom rörledningar, lastbilar, järnväg, fartyg eller tankstationer och som ger upphov till utsläpp av berörda växthusgaser till följd av att bränslet förbrukas av konsumentkategorier inom sektorer som omfattas av bilaga III till direktiv 2003/87/EG.

65. nationellt bränsleflöde: aggregering per bränsletyp av bränsleflödena för alla reglerade enheter på en medlemsstats territorium.

66. täckningsfaktor: den faktor mellan noll och ett som används för att fastställa den andel av ett bränsleflöde som används för förbränning i sektorer som omfattas av bilaga III till direktiv 2003/87/EG.

67. frisläppt bränslemängd: data om den mängd bränsle enligt definitionen i artikel 3af i direktiv 2003/87/EG som frisläpps för konsumtion, uttryckt som energi i terajoule, massa i ton eller volym i normalkubikmeter eller motsvarande i liter, såsom lämpligt, före tillämpningen av täckningsfaktor.

68. enhetsomvandlingsfaktor: en faktor för omvandling av en enhet som uttrycker frisläppta bränslemängder till mängder uttryckta som energi i terajoule, massa i ton eller volym i normalkubikmeter eller motsvarande i liter, såsom lämpligt, och som omfattar alla relevanta faktorer såsom densitet, effektivt värmevärde eller (för gaser) omvandling från bruttovärmevärde till effektivt värmevärde, såsom tillämpligt.

69. slutkonsument: vid tillämpning av definitionen av reglerad enhet, enligt artikel 3 ae i direktiv 2003/87/EG, i den här förordningen, varje fysisk eller juridisk person som är konsument av bränslet och vars årliga bränsleförbrukning inte överstiger ett ton koldioxid.

70. frisläppt för konsumtion: vid tillämpningen av denna förordning, den tidpunkt då punktskatten för ett bränsle, enligt definitionen i artikel 3af i direktiv 2003/87/EG, förfaller till betalning i enlighet med artikel 6.2 och 6.3 i rådets direktiv (EU) 2020/262 eller, i tillämpliga fall, i enlighet med artikel 21.5 i rådets direktiv 2003/96/EG, om inte medlemsstaten har utnyttjat den flexibilitet som föreskrivs i artikel 3 ae.iv i direktiv 2003/87/EG, i vilket fall det avser den tidpunkt som den medlemsstaten anger för inrättandet av skyldigheter enligt kapitel IVa i det direktivet.

71. luftfartens icke-koldioxideffekter: luftfartens icke-koldioxideffekter enligt definitionen i artikel 3 v i direktiv 2003/87/EG.

72. koldioxidekvivalent per flygning: luftfartens icke-koldioxideffekter som värmer upp atmosfären, uttryckt som den likvärdiga mängden koldioxidutsläpp för den givna flygningen.

73. strålningsdrivning: en ändring av jordens energibalans, uppmätt i watt per kvadratmeter (W/m2).

74. effektivitet: förändringen av den globala medeltemperaturen per strålningsdrivningenhet, i förhållande till uppvärmningen per enhet orsakad av koldioxid med utgångspunkt i samma ursprungliga klimattillstånd.

75. beräkningsmodell för koldioxidekvivalenter: en modell som används för att beräkna den totala klimatpåverkan av luftfartens icke-koldioxideffekter, enligt avsnitt 4 i bilaga IIIa till den här förordningen.

76. väderbaserad metod: metod C, enligt avsnitt 4 i bilaga IIIa till den här förordningen, där man främst använder förbättrade väderdata samt flyginformation, flygbana, luftfartygets egenskaper och bränsleegenskaper.

77. platsbaserad förenklad metod: metod D enligt avsnitt 4 i bilaga IIIa till den här förordningen, där man främst använder flygningsrelaterade data, som flyginformation och flygbana, men även grundläggande väderdata samt luftfartygets egenskaper.

78. spårningssystem för luftfartens icke-koldioxideffekter (NEATS): ett it-verktyg som kommissionen tillhandahåller luftfartygsoperatörer, ackrediterade kontrollörer och behöriga myndigheter för att underlätta och, så långt det är möjligt, automatisera övervakning, rapportering och verifiering av luftfartens icke-koldioxideffekter, i enlighet med artikel 14.5 i direktiv 2003/87/EG.

79. luftfartygets egenskaper: den informationskategori som, för varje flygning, omfattar åtminstone typ av luftfartyg, motorernas identifieringsnummer och luftfartygets massa.

80. flygplan: motordrivet luftfartyg som är tyngre än luften och som erhåller sin lyftkraft främst genom aerodynamiska reaktioner på ytor som förblir fasta under givna flygförhållanden.

Avsnitt 2 Allmänna principer

Artikel4¶

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

Verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer ska se till att övervakningen och rapporteringen av växthusgasutsläpp och luftfartens icke-koldioxideffekter i enlighet med direktiv 2003/87/EG sker i enlighet med principerna i artiklarna 5–9 i den här förordningen.

Artikel5¶Fullständighet

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

Övervakningen och rapporteringen ska vara komplett och omfatta alla process- och förbränningsutsläpp från alla utsläppskällor och bränsle-/materialmängder som hör till de verksamheter som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG och andra relevanta verksamheter som omfattas enligt artikel 24 i det direktivet samt tillhörande verksamheter inom anläggningen och alla växthusgaser som specificeras för dessa verksamheter, men dubbelräkning ska undvikas.

Verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra eventuella dataluckor inom rapporteringsperioden.

Artikel6¶Konsekvens, jämförbarhet och öppenhet

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Övervakningen och rapporteringen ska vara konsekvent och jämförbar över tid. För att uppnå detta ska verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer använda samma övervakningsmetoder och datamängder, om inga förändringar och undantag har godkänts av den behöriga myndigheten.

2. Verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer ska inhämta, registrera, sammanställa, analysera och dokumentera övervakningsdata, inbegripet antaganden, referenser, aktivitetsdata och beräkningsfaktorer, på ett så öppet sätt att kontrollören och den behöriga myndigheten kan återge hur utsläppen fastställts.

3. Luftfartygsoperatörer ska inhämta, registrera, sammanställa, analysera och dokumentera övervakningsdata, inbegripet antaganden, referenser, aktivitetsdata och beräkningsfaktorer, på ett så öppet sätt att kontrollören och den behöriga myndigheten kan återge hur luftfartens icke-koldioxideffekter per flygning fastställts.

Artikel7¶Noggrannhet

Verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer ska säkerställa att fastställandet av utsläpp varken är systematiskt eller medvetet felaktigt.

Osäkerhetskällor ska identifieras och reduceras så långt som är praktiskt möjligt.

Verksamhetsutövarna och luftfartygsoperatörerna ska genom tillbörlig aktsamhet säkerställa att beräkningar och mätningar av utsläpp har högsta nåbara noggrannhet.

Artikel8¶

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

Verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer ska se till att det är möjligt att med rimlig säkerhet fastställa att de rapporterade utsläppen och luftfartens icke-koldioxideffekter är korrekta. Utsläppen och luftfartens icke-koldioxideffekter ska fastställas med lämpliga övervakningsmetoder enligt denna förordning.

Utsläppsrapporter och rapporter om luftfartens icke-koldioxideffekter samt därtill hörande upplysningar får inte innehålla några väsentliga felaktigheter enligt definitionen i artikel 3.6 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2067 eller någon snedvridning i val och presentation av information och ska ge en trovärdig och välavvägd redogörelse för en anläggnings eller luftfartygsoperatörs utsläpp och luftfartens icke-koldioxideffekter.

Vid val av övervakningsmetod ska de förbättringar som uppnås till följd av större noggrannhet vägas mot merkostnader. Övervakningen och rapporteringen ska därför eftersträva högsta nåbara noggrannhet, om inte detta är tekniskt ogenomförbart eller medför orimliga kostnader.

Artikel9¶Fortlöpande förbättringar

Verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer ska konsekvent beakta rekommendationerna i de verifieringsrapporter som utfärdats i enlighet med artikel 15 i direktiv 2003/87/EG i sitt övervaknings- och rapporteringsarbete.

Artikel10¶Samordning

Om en medlemsstat utser fler än en behörig myndighet i enlighet med artikel 18 i direktiv 2003/87/EG ska den samordna det arbete som utförs av dessa myndigheter enligt denna förordning.

Kapitel II Övervakningsplan

Avsnitt 1 Allmänna regler

Artikel11¶Allmän skyldighet

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Varje verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör ska övervaka växthusgasutsläpp och luftfartens icke-koldioxideffekter på grundval av en övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten i enlighet med artikel 12 i den här förordningen och beakta arten och funktionen hos den anläggning eller luftfartsverksamhet som övervakningsplanen tillämpas på.

Övervakningsplanen ska kompletteras med skriftliga förfaranden som verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören fastställer, dokumenterar, genomför och upprätthåller för verksamhet inom ramen för övervakningsplanen, beroende på vad som är lämpligt.

2. Den övervakningsplan som avses i punkt 1 ska beskriva anvisningarna för verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören på ett logiskt och enkelt sätt, som förhindrar dubbelarbete och tar hänsyn till system som redan finns inom anläggningen eller som används av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören.

Artikel12¶Övervakningsplanens innehåll och inlämnande

Ändrad genom förordning (EU) 2020/2085.

1. Varje verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör ska lämna in en övervakningsplan till den behöriga myndigheten för godkännande.

Övervakningsplanen ska bestå av en detaljerad, fullständig och öppen dokumentation av övervakningsmetoden för en bestämd anläggning eller luftfartygsoperatör och ska innehålla minst de uppgifter som anges i bilaga I.

Tillsammans med övervakningsplanen ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören överlämna följande styrkande handlingar:

a) För anläggningar, bevis för varje större och mindre bränsle-/materialmängd som visar att osäkerhetströsklarna följs när det gäller aktivitetsdata och beräkningsfaktorer, i förekommande fall, för de tillämpade nivåer som anges i bilagorna II och IV samt för varje utsläppskälla som visar att osäkerhetströsklarna följs för de tillämpade nivåer som anges i bilaga VIII, i förekommande fall.

b) Resultaten av en riskbedömning som visar att föreslagna kontroller och förfaranden för kontrollverksamheten står i proportion till de inneboende risker och kontrollrisker som identifierats.

2. Om bilaga I hänvisar till ett förfarande, ska ett sådant förfarande fastställas, dokumenteras, tillämpas och vidmakthållas av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören separat från övervakningsplanen.

Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska sammanfatta förfarandena i övervakningsplanen och ge följande information:

a) Förfarandets titel.

b) En referens för identifiering av förfarandet som ska kunna spåras och verifieras.

c) Identifiering av den tjänst eller avdelning som ansvarar för genomförandet av förfarandet och för de uppgifter som genereras i eller förvaltas av förfarandet.

d) En kortfattad beskrivning av förfarandet som gör det möjligt för verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören, den behöriga myndigheten och kontrollören att förstå de väsentliga parametrarna och de aktiviteter som utförs.

e) Placering av relevant redovisning och information.

f) Namnet på det it-system som används, om tillämpligt.

g) En förteckning över EN-standarder eller andra standarder som eventuellt tillämpas.

Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska på begäran förse den behöriga myndigheten med eventuell skriftlig dokumentation av förfarandena. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska även göra dem tillgängliga för verifiering i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2018/2067.

3. Utöver de uppgifter som avses i punkterna 1 och 2 får medlemsstaterna kräva att ytterligare uppgifter inkluderas i övervakningsplanen för anläggningar, för att uppfylla kraven i delegerade akter som antagits i enlighet med artikel 10a.1 i direktiv 2003/87/EG och genomförandeakter som antagits i enlighet med artikel 10a.21 i det direktivet.

Artikel13¶Standardiserade och förenklade övervakningsplaner

1. Medlemsstaterna får låta verksamhetsutövare och luftfartygsoperatörer använda standardiserade eller förenklade övervakningsplaner utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12.3.

För detta ändamål får medlemsstaterna offentliggöra mallar för dessa övervakningsplaner, inklusive den beskrivning av dataflödet och kontrollförfaranden som avses i artiklarna 58 och 59, baserat på mallar och riktlinjer som offentliggörs av kommissionen.

2. Innan den behöriga myndigheten godkänner en förenklad övervakningsplan som avses i punkt 1 ska den behöriga myndigheten utföra en förenklad riskbedömning som visar att föreslagna kontroller och förfaranden för kontrollverksamheten står i proportion till de inneboende risker och kontrollrisker som identifierats, och motivera användningen av en sådan förenklad övervakningsplan.

Medlemsstaterna kan kräva att verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören själv utför riskbedömningen i enlighet med vad som avses i föregående stycke, där så är lämpligt.

Artikel14¶Ändringar av övervakningsplanen

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Varje verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör ska regelbundet kontrollera om övervakningsplanen återspeglar en anläggnings eller luftfartsverksamhets art och funktion i enlighet med artikel 7 i direktiv 2003/87/EG, och om övervakningsmetoden kan förbättras.

2. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska ändra övervakningsplanen åtminstone om

a) nya utsläpp uppkommer på grund av nya verksamheter som utförs eller på grund av användning av nya bränslen eller material som ännu inte omfattas av övervakningsplanen,

aa) icke-koldioxideffekter av luftfart uppkommer på grund av nya verksamheter,

b) tillgången på uppgifter ändras, beroende på användning av nya typer av mätinstrument, provtagningsmetoder eller analysmetoder, eller av andra skäl, som leder till att utsläpp kan fastställas med större noggrannhet,

c) uppgifter som härrör från den övervakningsmetod som tidigare tillämpats har befunnits vara felaktiga,

d) ändringar av övervakningsplanen ökar noggrannheten för de rapporterade uppgifterna, om inte detta är tekniskt ogenomförbart eller medför orimliga kostnader,

e) övervakningsplanen inte uppfyller kraven i denna förordning och den behöriga myndigheten begär att verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ändrar den,

f) det är nödvändigt att uppdatera övervakningsplanen för att genomföra de förslag till förbättringar som ges i verifieringsrapporten.

Artikel15¶Godkännande av ändringar av övervakningsplanen

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493 och förordning (EU) 2023/2122.

1. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska utan onödigt dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten om alla förslag till ändringar av övervakningsplanen.

Den behöriga myndigheten får dock tillåta att en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör senast den 31 december samma år anmäler ändringar i övervakningsplanen, som inte utgör betydande ändringar i den mening som avses i punkterna 3 och 4.

2. Alla betydande ändringar av övervakningsplanen i den mening som avses i punkterna 3 och 4 ska godkännas av den behöriga myndigheten.

Om den behöriga myndigheten anser att en ändring inte är betydande ska den delge verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören detta utan onödigt dröjsmål.

3. Betydande ändringar av övervakningsplanen för en anläggning innefattar följande:

a) Ändringar av anläggningskategorin om en sådan ändring kräver en förändring av övervakningsmetoden eller leder till en förändring av den tillämpliga väsentlighetsnivån enligt artikel 23 i genomförandeförordning (EU) 2018/2067.

b) Trots vad som sägs i artikel 47.8, ändringar avseende huruvida anläggningen betraktas som en ”anläggning med låga utsläpp”.

c) Ändringar av utsläppskällor.

d) En ändring från beräkningsbaserade till mätningsbaserade metoder, eller vice versa, eller från en alternativ metod till en nivåbaserad metod för att fastställa utsläpp eller vice versa.

e) En ändring av den tillämpade nivån.

f) Införandet av nya bränsle-/materialmängder.

g) En ändring av kategoriseringen av bränsle-/materialmängder – mellan bränsle-/materialmängder av större, mindre eller ringa omfattning – om en sådan ändring kräver en förändring av övervakningsmetoden.

h) En ändring av standardvärdet för en beräkningsfaktor, om värdet ska fastställas i övervakningsplanen.

i) Införandet av nya metoder eller ändringar av befintliga metoder för provtagning, analys eller kalibrering, om detta har en direkt inverkan på utsläppsuppgifternas noggrannhet.

j) Införande eller antagande av en kvantifieringsmetod för utsläpp vid läckage på lagringsplatser.

4. Betydande ändringar i en luftfartygsoperatörs övervakningsplaner innefattar följande:

a) Vad gäller utsläpp:

i) En ändring av de värden för emissionsfaktorer som anges i övervakningsplanen.

ii) Ett byte mellan beräkningsmetoder som anges bilaga III, eller ett byte från användning av en beräkningsmetod till användning av en skattningsmetod i enlighet med artikel 55.2 eller vice versa.

iii) Införandet av nya bränsle-/materialmängder.

iv) Ändringar avseende huruvida luftfartygsoperatören betraktas som en liten utsläppskälla i den mening som avses i artikel 55.1 i den här förordningen och huruvida luftfartygsoperatören har för avsikt att tillämpa förenklingen enligt artikel 28a.4 i direktiv 2003/87/EG.

b) vad gäller övervakningsplanen för uppgifter om tonkilometer:

i) En ändrad status för luftfartygsoperatörens lufttransporttjänster mellan icke-kommersiella och kommersiella lufttransporttjänster.

ii) Ett ändrat föremål för luftfartygsoperatörens lufttransporttjänster; föremålet är passagerare, gods eller post.

b) Vad gäller luftfartens icke-koldioxideffekter:

i) En ändring i den valda beräkningsmetoden för koldioxidekvivalenter, enligt artikel 56a.4 i den här förordningen, främst när det gäller it-verktyg för att tillämpa beräkningsmodellerna för koldioxidekvivalenter.

ii) Ändringar avseende huruvida luftfartygsoperatören betraktas som en liten utsläppskälla i den mening som avses i artikel 55.1 i den här förordningen.

Artikel16¶Genomförande och dokumentation av ändringar

Ändrad genom förordning (EU) 2020/2085.

1. Innan verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören får ett godkännande eller information i enlighet med artikel 15.2 får den utföra övervakning och rapportering med hjälp av den ändrade övervakningsplanen, om den rimligen kan anta att de föreslagna ändringarna inte är betydande, eller om övervakningen i enlighet med den ursprungliga övervakningsplanen skulle leda till ofullständiga uppgifter om utsläpp.

Vid tveksamhet ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören parallellt använda både den ändrade och den ursprungliga övervakningsplanen för att utföra all övervakning och rapportering i enlighet med båda planerna, och den ska dokumentera båda övervakningsresultaten.

2. När verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören fått ett godkännande eller information i enlighet med artikel 15.2, får den endast använda de uppgifter som är kopplade till den ändrade övervakningsplanen, och utföra all övervakning och rapportering endast med hjälp av den ändrade övervakningsplanen från och med den dag då den versionen av övervakningsplanen blir tillämplig.

3. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska bevara dokumentation över alla ändringar av övervakningsplanen. Varje dokumentation ska innehålla följande:

a) En öppen beskrivning av ändringen.

b) En motivering för ändringen.

c) Dagen för anmälan av ändringen till den behöriga myndigheten i enlighet med artikel 15.1.

d) Dagen för den behöriga myndighetens bekräftelse av mottagandet av den anmälan som avses i artikel 15.1, om denna information finns tillgänglig, och datum för godkännande eller mottagande av information enligt vad som avses i artikel 15.2.

e) Startdatum för genomförande av den ändrade övervakningsplanen i enlighet med punkt 2.

Avsnitt 2 Teknisk genomförbarhet och orimliga kostnader

Artikel17¶Teknisk genomförbarhet

Om en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör hävdar att tillämpning av en viss övervakningsmetod är tekniskt ogenomförbar ska den behöriga myndigheten bedöma den tekniska genomförbarheten med beaktande av verksamhetsutövarens eller luftfartygsoperatörens motivering. Motiveringen ska baseras på att verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören har de tekniska resurser som behövs för att ett föreslaget system eller krav ska kunna tillämpas inom den föreskrivna tiden i enlighet med denna förordning. De tekniska resurserna ska innefatta tillgången till erforderliga metoder och teknik.

Artikel18¶Orimliga kostnader

Ändrad genom förordning (EU) 2023/2122, förordning (EU) 2024/2493, rättelse till förordning (EU) 2024/2493 och förordning (EU) 2020/2085.

1. Om en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör hävdar att tillämpningen av en viss övervakningsmetod skulle medföra orimliga kostnader ska den behöriga myndigheten bedöma om kostnaderna är orimliga, med beaktande av verksamhetsutövarens motivering.

Den behöriga myndigheten ska betrakta kostnader som orimliga om kostnadsuppskattningen överstiger vinsten. För detta ändamål beräknas vinsten genom att en förbättringsfaktor multipliceras med ett referenspris på 80 euro per utsläppsrätt, och kostnaderna ska innefatta en lämplig avskrivningstid baserat på utrustningens ekonomiska livslängd.

2. Vid bedömning av kostnaders orimlighet avseende verksamhetsutövarens val av nivåer för aktivitetsdata ska den behöriga myndigheten använda den förbättringsfaktor som avses i punkt 1 som skillnaden mellan den osäkerhet som för närvarande uppnås, och osäkerhetströskeln för den nivå som skulle bli resultatet om förbättringen multiplicerades med de genomsnittliga årliga utsläppen från denna bränsle-/materialmängd under de tre senaste åren.

I avsaknad av sådana uppgifter om de genomsnittliga årliga utsläppen från denna bränsle-/materialmängd under de tre senaste åren ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören använda en konservativ uppskattning av de årliga genomsnittliga utsläppen, inte inbegripet koldioxid som härrör från nollräknat kol och innan överförd koldioxid dragits ifrån. För mätinstrument enligt nationell lagstadgad metrologisk kontroll får den osäkerhet som för närvarande uppnås ersättas med det största tillåtna fel vid drift som tillåts enligt relevant nationell lagstiftning.

Vid tillämpning av denna punkt ska artikel 38.5 tillämpas, förutsatt att verksamhetsutövaren har tillgång till relevant information om hållbarhetskriterierna och kriterierna för minskade växthusgasutsläpp för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som används för förbränning.

3. Vid bedömning av kostnaders orimlighet avseende åtgärder som förbättrar utsläppsrapporteringens kvalitet, men som inte har någon direkt inverkan på noggrannheten i aktivitetsdata, ska den behöriga myndigheten använda en förbättringsfaktor som motsvarar 1 procent av de genomsnittliga årliga utsläppen för respektive bränsle-/materialmängder under de tre senaste rapporteringsperioderna. Dessa åtgärder kan omfatta följande:

a) En övergång från standardvärden till analyser för att fastställa beräkningsfaktorer.

b) Ett ökat antal analyser per bränsle-/materialmängd.

c) Om den specifika mätningsuppgiften inte faller under nationellt lagstadgad metrologisk kontroll, utbyte av mätinstrument mot instrument som uppfyller relevanta krav för lagstadgad metrologisk kontroll i medlemsstaterna i liknande tillämpningar, eller mot mätinstrument som överensstämmer med tillämplig nationell lagstiftning som antagits i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/31/EU eller direktiv 2014/32/EU.

d) Kortare intervaller för kalibrering och underhåll av mätinstrument.

e) Förbättringar av dataflödesaktiviteter och kontrollverksamhet som på ett betydande sätt minskar den inneboende risken eller kontrollrisken.

4. Åtgärder för att förbättra en anläggnings övervakningsmetod ska inte anses medföra orimliga höga kostnader upp till ett ackumulerat belopp på 4000 euro per rapporteringsperiod. För anläggningar med låga utsläpp ska detta tröskelvärde vara 1000 euro per rapporteringsperiod.

Kapitel III Övervakning av utsläpp från stationära anläggningar

Avsnitt 1 Allmänna bestämmelser

Artikel19¶Kategorisering av anläggningar, bränsle-/materialmängder och utsläppskällor

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493, rättelse till förordning (EU) 2024/2493 och förordning (EU) 2020/2085.

1. För övervakningen av utsläpp och fastställandet av minimikrav för nivåer ska verksamhetsutövaren fastställa anläggningens kategori i enlighet med punkt 2 och, i förekommande fall, varje bränsle-/materialmängds kategori i enlighet med punkt 3 och varje utsläppskällas kategori i enlighet med punkt 4.

2. Verksamhetsutövaren ska klassificera varje anläggning i en av följande kategorier:

a) En anläggning av kategori A, om de genomsnittliga verifierade utsläppen per år under den omedelbart föregående handelsperioden är lika med eller mindre än 50000 ton koldioxidekvivalenter, inte inbegripet koldioxid som härrör från nollräknat kol och innan överförd koldioxid dragits ifrån.

b) En anläggning av kategori B, om de genomsnittliga verifierade utsläppen per år under den omedelbart föregående handelsperioden är större än 50000 ton koldioxidekvivalenter och lika med eller mindre än 500000 ton koldioxidekvivalenter, inte inbegripet koldioxid som härrör från nollräknat kol och innan överförd koldioxid dragits ifrån.

c) En anläggning av kategori C, om de genomsnittliga verifierade utsläppen per år under den omedelbart föregående handelsperioden är större än 500000 ton koldioxidekvivalenter, inte inbegripet koldioxid som härrör från nollräknat kol och innan överförd koldioxid dragits ifrån.

Med avvikelse från artikel 14.2 får den behöriga myndigheten tillåta verksamhetsutövaren att inte ändra övervakningsplanen om, på grundval av verifierade utsläpp, tröskelvärdet för klassificering av anläggningen i enlighet med första stycket överskrids, men verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att tröskelvärdet inte redan har överskridits under de senaste fem rapporteringsperioderna, och inte kommer att överskridas igen under efterföljande rapporteringsperioder.

3. Verksamhetsutövaren ska klassificera varje bränsle-/materialmängd i en av följande kategorier, jämföra den med summan av alla absoluta värden för fossil koldioxid och koldioxidekvivalenter som motsvarar alla bränsle-/materialmängder som ingår i beräkningsbaserade metoder och alla utsläpp från utsläppskällor som övervakas med mätningsbaserade metoder, innan överförd koldioxid dragits ifrån:

a) Bränsle-/materialmängd av mindre omfattning: sådana bränsle-/materialmängder som valts ut av verksamhetsutövaren och som tillsammans står för mindre än 5000 ton fossil koldioxid per år eller mindre än 10 procent (högst 100000 ton fossil koldioxid per år), beroende på vilket som är störst uttryckt som absoluta värden.

b) Bränsle-/materialmängd av ringa omfattning: sådana bränsle-/materialmängder som valts ut av verksamhetsutövaren och som tillsammans står för mindre än 1000 ton fossil koldioxid per år eller mindre än 2 procent (högst 20000 ton fossil koldioxid per år), beroende på vilket som är störst uttryckt som absoluta värden.

c) Bränsle-/materialmängder av större omfattning: sådana bränsle-/materialmängder som inte ingår i kategorierna i leden a och b.

Med avvikelse från artikel 14.2 får den behöriga myndigheten tillåta verksamhetsutövaren att inte ändra övervakningsplanen om, på grundval av verifierade utsläpp, tröskelvärdet för klassificering av en bränsle-/materialmängd som en bränsle-/materialmängd av mindre eller ringa omfattning i enlighet med första stycket överskrids, men verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att tröskelvärdet inte redan har överskridits under de senaste fem rapporteringsperioderna, och inte kommer att överskridas igen under efterföljande rapporteringsperioder.

4. Verksamhetsutövaren ska klassificera varje utsläppskälla för vilken en mätningsbaserad metod används i en av följande kategorier:

a) Mindre utsläppskällor: sådana utsläppskällor som släpper ut mindre än 5000 ton fossila koldioxidekvivalenter per år eller mindre än 10 procent av anläggningens totala fossila utsläpp (högst 100000 ton fossila koldioxidekvivalenter per år), beroende på vilket som är störst uttryckt som absoluta värden.

b) Stora utsläppskällor: sådana utsläppskällor som inte klassificeras som en mindre utsläppskälla.

Med avvikelse från artikel 14.2 får den behöriga myndigheten tillåta verksamhetsutövaren att inte ändra övervakningsplanen om, på grundval av verifierade utsläpp, tröskelvärdet för klassificering av en utsläppskälla som en mindre utsläppskälla i enlighet med första stycket överskrids, men verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att tröskelvärdet inte redan har överskridits under de senaste fem rapporteringsperioderna, och inte kommer att överskridas igen under efterföljande rapporteringsperioder.

5. Om uppgifter om de genomsnittliga verifierade utsläppen per år för anläggningen under den föregående handelsperioden inte är tillgängliga eller inte längre är representativa för tillämpningen av punkt 2, ska verksamhetsutövaren använda en konservativ uppskattning av de genomsnittliga årsutsläppen, inte inbegripet koldioxid som härrör från nollräknat kol och innan överförd koldioxid dragits ifrån, för att fastställa anläggningskategorin.

6. Vid tillämpningen av denna artikel ska artikel 38.5 tillämpas.

Artikel20¶Gränser för övervakning

1. Verksamhetsutövare ska fastställa övervakningsgränserna för varje anläggning.

Verksamhetsutövaren ska inom dessa gränser inkludera alla relevanta växthusgasutsläpp från alla utsläppskällor och bränsle-/materialmängder som hör till de verksamheter som bedrivs vid anläggningen och som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG, samt från verksamheter och växthusgaser som införts av den medlemsstat där anläggningen är belägen, i enlighet med artikel 24 i det direktivet.

Verksamhetsutövaren ska i övervakningen även inkludera utsläpp från fast verksamhet och onormala händelser, t.ex. igångsättning, stängning och nödsituationer under rapporteringsperioden, med undantag för utsläpp från mobila maskiner för transporter.

2. När verksamhetsutövaren fastställer övervaknings- och rapporteringsförfarandet ska de sektorspecifika kraven som avses i bilaga IV ingå.

3. Om läckage från ett lagringskomplex i den mening som avses i direktiv 2009/31/EG har identifierats och kan leda till utsläpp eller avgivning av koldioxid till vattenpelaren ska dessa anses som utsläppskällor för anläggningen i fråga och ska övervakas i enlighet med kraven i avsnitt 23 i bilaga IV till denna förordning.

Den behöriga myndigheten får medge undantag för en utsläppskälla i form av ett läckage från övervakning och rapportering när korrigerande åtgärder enligt artikel 16 i direktiv 2009/31/EG har vidtagits och utsläpp eller avgivning till vattenpelaren från läckaget inte längre kan detekteras.

Artikel21¶Val av övervakningsmetod

1. För att övervaka utsläppen från en anläggning ska verksamhetsutövaren använda antingen en beräkningsbaserad metod eller en mätningsbaserad metod, om inte annat följer av specifika bestämmelser i denna förordning.

En beräkningsbaserad metod ska bestå i att utsläpp från bränsle-/materialmängder fastställs på grundval av aktivitetsdata som erhålls genom mätsystem och ytterligare parametrar från laboratorieanalyser eller standardvärden. Den beräkningsbaserade metoden får tillämpas i enlighet med den standardmetod som beskrivs i artikel 24 eller den massbalansmetod som beskrivs i artikel 25.

En mätningsbaserad metod ska bestå i att utsläppen från utsläppskällor fastställs genom kontinuerlig mätning av den berörda växthusgasens koncentration i rökgasen och av rökgasflödet, inklusive övervakning av koldioxidöverföringar mellan anläggningar där koldioxidkoncentrationen och den överförda gasens flöde mäts.

Om den beräkningsbaserade metoden tillämpas ska verksamhetsutövaren för varje bränsle-/materialmängd i övervakningsplanen ange om standardmetoden eller massbalansmetoden används, inbegripet de relevanta nivåer som definieras i bilaga II.

2. Med den behöriga myndighetens godkännande får verksamhetsutövaren kombinera standardmetoder, massbalansmetoder och mätningsbaserade metoder för olika utsläppskällor och bränsle-/materialmängder vid en anläggning, under förutsättning att varken luckor eller dubbelräkning avseende utsläppen uppstår.

3. Om sektorsspecifika krav som fastställs i bilaga IV kräver användning av en viss övervakningsmetod ska verksamhetsutövaren använda den metoden eller en mätningsbaserad metod. Verksamhetsutövaren får välja en annan metod endast om den ger den behöriga myndigheten bevis på att användningen av den metod som krävs är tekniskt ogenomförbar eller medför orimliga kostnader, eller att den alternativa metoden leder till en högre total noggrannhet i utsläppsuppgifterna.

Artikel22¶Övervakningsmetod som inte baseras på nivåer

Med avvikelse från artikel 21.1 får verksamhetsutövaren använda en övervakningsmetod som inte bygger på nivåer (nedan kallad alternativ övervakningsmetod) för utvalda bränsle-/materialmängder eller utsläppskällor, förutsatt att följande villkor uppfylls:

a) Tillämpning av minst nivå 1 enligt den beräkningsbaserade metoden för en eller flera bränsle-/materialmängder av större eller mindre omfattning och en mätningsbaserad metod för minst en utsläppskälla som är relaterad till samma bränsle-/materialmängd är tekniskt ogenomförbart eller skulle medföra orimliga kostnader.

b) Verksamhetsutövaren bedömer och kvantifierar varje år osäkerheten för alla parametrar som används för att fastställa årliga utsläpp i enlighet med ISO:s Guide to the expression of uncertainty in measurement (JCGM 100:2008), eller en annan motsvarande internationellt erkänd standard och omfattar resultaten i den årliga utsläppsrapporten.

c) Verksamhetsutövaren visar på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten att man genom att tillämpa en sådan alternativ övervakningsmetod ser till att de övergripande osäkerhetströsklarna gällande årsnivån för växthusgasutsläpp för hela anläggningen inte överskrider 7,5 procent för kategori A-anläggningar, 5,0 procent för kategori B-anläggningar och 2,5 procent för kategori C-anläggningar.

Artikel23¶Tillfälliga ändringar av övervakningsmetoden

1. Om det av tekniska skäl tillfälligt inte är genomförbart att tillämpa den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten, ska verksamhetsutövaren tillämpa den högsta nivå som kan uppnås, eller en konservativ metod utan nivåer om tillämpningen av en nivå inte kan uppnås, fram till dess att förhållandena för tillämpningen av den nivå som godkänts i övervakningsplanen har återställts.

Verksamhetsutövaren ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att möjliggöra ett snabbt återupptagande av tillämpningen av den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten.

2. Verksamhetsutövaren ska utan onödigt dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten om sådana tillfälliga förändringar av övervakningsmetoden som avses i punkt 1, och ange följande:

a) Skälen till avvikelsen från den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten.

b) Detaljerade uppgifter om den provisoriska övervakningsmetod som verksamhetsutövaren använder för att fastställa utsläppen fram till dess att förhållandena för tillämpningen av den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten har återställts.

c) De åtgärder som verksamhetsutövaren vidtar för att återställa förhållandena för tillämpning av den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten.

d) Förväntad tidpunkt när tillämpningen av den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten kommer att återupptas.

Avsnitt 2 Beräkningsbaserad metod

Underavsnitt 1 Allmänt

Artikel24¶Utsläppsberäkning genom standardmetoden

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. Enligt standardmetoden ska verksamhetsutövaren beräkna förbränningsutsläpp för varje bränsle-/materialmängd genom att multiplicera aktivitetsdata för mängden förbränt bränsle, uttryckt i terajoule baserat på effektivt värmevärde, med den motsvarande emissionsfaktorn, uttryckt i ton koldioxid per terajoule (t CO2/TJ) förenligt med användningen av effektivt värmevärde, och den motsvarande oxidationsfaktorn.

1a. För att kunna redovisa memorandumposter ska verksamhetsutövaren även för varje bränsle-/materialmängd som förbränns och för bränslen som används som insatsmaterial i processen beräkna följande parametrar som definieras av dessa beräkningar:

i) Den totala preliminära utsläppsmängden ska beräknas genom att multiplicera aktivitetsdata för mängden förbränt bränsle, uttryckt i ton eller normalkubikmeter, med den motsvarande preliminära emissionsfaktorn och den motsvarande oxidationsfaktorn.

ii) Utsläpp från biomassa ska beräknas genom att multiplicera den totala mängden preliminära utsläpp med biomassafraktionen.

iii) Utsläpp från nollräknad biomassa ska beräknas genom att multiplicera den totala mängden preliminära utsläpp med den nollräknade biomassafraktionen.

iv) Utsläpp från förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen ska beräknas genom att multiplicera den totala mängden preliminära utsläpp med fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunna kolbaserade bränslen eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen.

v) Utsläpp från nollräknade förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen ska beräknas genom att multiplicera den totala mängden preliminära utsläpp med den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller av återvunna kolbaserade bränslen eller den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen.

2. Verksamhetsutövaren ska fastställa processutsläppen per bränsle-/materialmängd genom att multiplicera aktivitetsdata för materialförbrukning, genomströmning eller produktionsresultat, uttryckt i ton eller normalkubikmeter, med den motsvarande emissionsfaktorn, uttryckt i t CO2/t eller t CO2/Nm3, och den motsvarande omvandlingsfaktorn.

2a. För att kunna redovisa memorandumposter ska verksamhetsutövaren även för varje bränsle-/materialmängd som rör processutsläpp beräkna följande parametrar som definieras av dessa beräkningar:

i) Den totala mängden preliminära utsläpp ska beräknas genom att multiplicera aktivitetsdata för materialförbrukning, genomströmning eller produktionsresultat, uttryckt i ton eller normalkubikmeter, med den motsvarande emissionsfaktorn, uttryckt i t CO2/t eller t CO2/Nm3, och den motsvarande omvandlingsfaktorn.

ii) Utsläpp från biomassa ska beräknas genom att multiplicera den totala mängden preliminära utsläpp med relevant biomassafraktion.

iii) Utsläpp från nollräknad biomassa ska beräknas genom att multiplicera den totala mängden preliminära utsläpp med den relevanta nollräknade biomassafraktionen.

3. Om en emissionsfaktor av nivå 1 eller 2 redan inbegriper effekten av ofullständiga kemiska reaktioner ska oxidationsfaktorn eller omvandlingsfaktorn fastställas till 1.

Artikel25¶Utsläppsberäkning genom massbalansmetoden

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. Enligt massbalansmetoden ska verksamhetsutövaren beräkna mängden koldioxid som motsvarar varje bränsle-/materialmängd som ingår i massbalansen genom att multiplicera aktivitetsdata för mängden bränsle, material eller överförd koldioxid som kommer innanför eller lämnar massbalansens gränser, med bränslets, materialets eller den överförda koldioxidens kolinnehåll multiplicerat med dess fossila fraktion och med 3,664 t CO2/t C, enligt avsnitt 3 i bilaga II till den här förordningen.

1a. För att kunna redovisa memorandumposter ska verksamhetsutövaren även för varje bränsle-/materialmängd som omfattas av massbalansen beräkna följande parametrar som definieras av dessa beräkningar:

i) Den preliminära totala mängden koldioxid ska beräknas genom att multiplicera aktivitetsdata för mängden bränsle eller material som kommer innanför eller lämnar massbalansens gränser med bränslets eller materialets kolinnehåll och med 3,664 t CO2/t C.

ii) Mängden koldioxid avseende biomassa ska beräknas genom att multiplicera den totala preliminära mängden koldioxid med biomassafraktionen.

iii) Mängden koldioxid avseende nollräknad biomassa ska beräknas genom att multiplicera den totala preliminära mängden koldioxid med den nollräknade biomassafraktionen.

iv) Om tillämpligt ska mängden koldioxid avseende förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen beräknas genom att multiplicera den totala preliminära mängden koldioxid med fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunna kolbaserade bränslen eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen.

v) Om tillämpligt ska mängden koldioxid avseende nollräknade förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen beräknas genom att multiplicera den totala preliminära mängden koldioxid med den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen eller den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen.

2. Trots vad som sägs i artikel 49 ska utsläppen från den sammanlagda process som omfattas av massbalansen vara summan av de koldioxidmängder som motsvarar alla bränsle-/materialmängder som omfattas av massbalansen. Kolmonoxid (CO) som släpps ut i atmosfären ska i massbalansen beräknas som utsläpp av den likvärdiga molmängden koldioxid.

3. Om en verksamhetsutövare använder en massbalans i enlighet med den här artikeln, och nollräknat kol finns i insatsmaterial eller bränsle och det utgående materialet innehåller kol, ska verksamhetsutövaren förse den behöriga myndigheten med data om den nollräknade fraktionen av kolinnehållet i de utgående mängderna. Verksamhetsutövaren ska därvid styrka att anläggningens totala utsläpp inte systematiskt underskattas genom den använda övervakningsmetoden och att den totala massa av kol som motsvarar de nollräknade kolfraktionerna av det kol som ingår i alla relevanta utgående material inte är lägre än den totala massan av nollräknade fraktioner av det kol som ingår i insatsmaterial och bränslen.

Vid tillämpning av första stycket ska artikel 39.3 och 39.4 gälla för den nollräknade biomassafraktionen för biogas och naturgas som används som insatsmaterial.

Artikel26¶Tillämpliga nivåer

1. När man fastställer de relevanta nivåerna för bränsle-/materialmängder av större och mindre omfattning i enlighet med artikel 21.1 för att fastställa aktivitetsdata och varje beräkningsfaktor ska varje verksamhetsutövare tillämpa följande:

a) Minst de nivåer som anges i bilaga V, om det gäller en kategori A-anläggning, eller om en beräkningsfaktor krävs för en bränsle-/materialmängd som är ett kommersiellt standardbränsle.

b) I andra fall än de som avses i led a, den högsta nivån som anges i bilaga II.

Verksamhetsutövaren får dock för bränsle-/materialmängder av större omfattning tillämpa en nivå som är en nivå lägre än dem som avses i första stycket för anläggningar av kategori C och upp till två nivåer lägre för anläggningar av kategori A och B, men minst nivå 1, om denne på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att den nivå som krävs enligt första stycket är tekniskt ogenomförbar eller medför orimliga kostnader.

Den behöriga myndigheten får, under en övergångsperiod som avtalats med verksamhetsutövaren, tillåta en verksamhetsutövare att tillämpa nivåer för bränsle-/materialmängder av större omfattning som är lägre än dem som avses i andra stycket, men minst nivå 1, under förutsättning att

a) verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att den nivå som krävs enligt föregående stycke är tekniskt ogenomförbar eller att den medför orimliga kostnader, och

b) verksamhetsutövaren tillhandahåller en förbättringsplan som anger hur och när minst den nivå som krävs enligt föregående stycke kommer att uppnås.

2. För bränsle-/materialmängder av mindre omfattning får verksamhetsutövaren tillämpa en lägre nivå än vad som krävs enligt punkt 1 första stycket, dock lägst nivå 1, om verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att den nivå som krävs enligt punkt 1 första stycket är tekniskt ogenomförbar eller medför orimliga kostnader.

3. För bränsle-/materialmängder av ringa omfattning får varje verksamhetsutövare fastställa aktivitetsdata och varje beräkningsfaktor med hjälp av en konservativ uppskattning i stället för att använda nivåer, såvida inte en angiven nivå kan uppnås utan ytterligare ansträngning.

4. För oxidationsfaktorn och omvandlingsfaktorn ska verksamhetsutövaren minst tillämpa de lägsta nivåer som anges i bilaga II.

5. Om den behöriga myndigheten har tillåtit användning av emissionsfaktorer uttryckta i t CO2/t eller t CO2/Nm3 för bränslen, och för bränslen som används som insatsmaterial i processen eller i massbalanser i enlighet med artikel 25, får det effektiva värmevärdet övervakas med hjälp av en konservativ uppskattning i stället för nivåer, såvida inte en definierad nivå är möjlig att nå utan ytterligare ansträngning.

Underavsnitt 2 Aktivitetsdata

Artikel27¶Fastställande av aktivitetsdata

1. Verksamhetsutövaren ska fastställa aktivitetsdata för varje bränsle-/materialmängd på ett av följande sätt:

a) på grundval av kontinuerlig mätning i den process som leder till utsläppen, eller

b) på grundval av sammanställning av mätningar av mängder som levereras separat, med beaktande av relevanta lagerförändringar.

2. Vid tillämpning av punkt 1 b ska den mängd bränsle eller material som bearbetats under rapporteringsperioden beräknas som den mängd bränsle eller material som mottagits under rapporteringsperioden minus den mängd bränsle eller material som förts ut från anläggningen plus mängden bränsle eller material i lager i början av rapporteringsperioden minus mängden bränsle eller material i lager i slutet av rapporteringsperioden.

Om det är tekniskt ogenomförbart eller skulle medföra orimliga kostnader att fastställa de mängder som lagerhålls genom direkt mätning får verksamhetsutövaren uppskatta dessa kvantiteter på grundval av

a) uppgifter från tidigare år i förhållande till produktionsresultatet under rapporteringsperioden, eller

b) dokumenterade förfaranden och motsvarande uppgifter i reviderade räkenskaper för rapporteringsperioden.

Om det är tekniskt ogenomförbart eller skulle medföra orimliga kostnader att fastställa aktivitetsdata för hela kalenderåret, får verksamhetsutövaren välja det näst mest lämpliga datumet för att skilja ett rapporteringsår från det påföljande året, och på så vis bringa överensstämmelse med kalenderåret i fråga. De avvikelser som kan gälla för en eller flera bränsle-/materialmängder ska anges tydligt, och ligga till grund för ett värde som är representativt för kalenderåret och konsekvent beaktas för det följande året.

Artikel28¶Mätsystem under verksamhetsutövarens kontroll

1. För att fastställa aktivitetsdata i enlighet med artikel 27 ska verksamhetsutövaren använda mätningsresultat som bygger på mätsystem som verksamhetsutövaren själv kontrollerar vid anläggningen, under förutsättning att följande villkor uppfylls:

a) Verksamhetsutövaren ska utföra en osäkerhetsbedömning och säkerställa att osäkerhetströskeln efterlevs för den relevanta nivån.

b) Verksamhetsutövaren ska minst en gång per år och efter varje kalibrering av mätinstrumenten säkerställa att resultaten av kalibreringen multiplicerat med en konservativ justeringsfaktor jämförs med de relevanta osäkerhetströsklarna. Den konservativa justeringsfaktorn ska bygga på en lämplig tidsserie av tidigare kalibreringar av detta eller liknande mätinstrument för att ta hänsyn till effekten av osäkerheten vid drift.

Om nivåtrösklar som godkänts enligt artikel 12 överskrids eller om utrustning konstateras inte uppfylla andra krav, ska verksamhetsutövaren utan onödigt dröjsmål vidta korrigerande åtgärder och underrätta den behöriga myndigheten om detta.

2. När en ny övervakningsplan anmäls, eller när det är relevant i samband med en ändring av den godkända övervakningsplanen, ska verksamhetsutövaren förse den behöriga myndigheten med den osäkerhetsbedömning som avses i punkt 1 a.

Bedömningen ska omfatta den angivna osäkerheten hos de mätinstrument som används, osäkerhet i samband med kalibrering och eventuell ytterligare osäkerhet beroende på hur mätutrustningen används i praktiken. Osäkerhetsbedömningen ska omfatta osäkerhet när det gäller lagerförändringar om lagringsutrymmena kan innehålla minst 5 procent av den årligen använda mängden bränsle eller material som beaktas. Vid utförande av osäkerhetsbedömningen ska verksamhetsutövaren beakta det faktum att de värden som används för att definiera osäkerhetströsklar för nivåer i bilaga II avser osäkerheten under hela rapporteringsperioden.

Verksamhetsutövaren får förenkla osäkerhetsbedömningen genom att de största tillåtna fel som anges för det mätinstrument som används eller, om lägre, den osäkerhet som erhålls genom att kalibreringen multipliceras med en konservativ justeringsfaktor för att ta hänsyn till effekten av osäkerheten vid drift, antas vara den osäkerhet som gäller under hela rapporteringsperioden enligt kraven i definitionerna av nivåerna i bilaga II, förutsatt att mätinstrument installeras i en miljö som är lämplig för deras användningsspecifikationer.

3. Trots vad som sägs i punkt 2 får den behöriga myndigheten tillåta verksamhetsutövaren att använda mätningsresultat som bygger på mätsystem som verksamhetsutövaren själv kontrollerar vid anläggningen, under förutsättning att de mätinstrument som används omfattas av relevant nationell lagstadgad metrologisk kontroll.

För detta ändamål kan det största tillåtna fel vid drift som medges enligt gällande nationell lagstiftning om lagstadgad metrologisk kontroll för den relevanta mätningsuppgiften användas som osäkerhetsvärde utan att ytterligare bevis läggs fram.

Artikel29¶Mätsystem utanför verksamhetsutövarens kontroll

1. Om verksamhetsutövaren på grundval av en förenklad bedömning av osäkerhet använder mätsystem utanför sin egen kontroll, i förhållande till användningen av dem inom verksamhetsutövarens egen kontroll enligt artikel 28, och denna användning ger verksamhetsutövaren möjlighet att följa den högre nivån och ger tillförlitligare resultat och mindre benägenhet för kontrollrisker, så ska verksamhetsutövaren fastställa aktivitetsdata med hjälp av mätsystem utanför sin egen kontroll.

För att uppnå detta kan verksamhetsutövaren återgå till en av följande datakällor:

a) Belopp på fakturor som utfärdats av en handelspartner under förutsättning att en affärstransaktion mellan två oberoende handelspartner äger rum.

b) Direkta avläsningar av mätsystemen.

2. Verksamhetsutövaren ska säkerställa överensstämmelse med den tillämpliga nivån i enlighet med artikel 26.

För att uppnå detta får det största tillåtna fel vid drift som medges enligt gällande lagstiftning för nationell lagstadgad metrologisk kontroll för den berörda affärstransaktionen användas som osäkerhet utan att ytterligare bevis läggs fram.

Där de tillämpliga kraven enligt nationell lagstadgad metrologisk kontroll är mindre stränga än vad som krävs för den tillämpliga nivån i enlighet med artikel 26, ska verksamhetsutövaren erhålla bevis på den tillämpliga osäkerheten från den handelspartner som ansvarar för mätsystemet.

Underavsnitt 3 Beräkningsfaktorer

Artikel30¶Fastställande av beräkningsfaktorer

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. Verksamhetsutövaren ska fastställa beräkningsfaktorer antingen som standardvärden eller analysbaserade värden, beroende på tillämplig nivå.

2. Verksamhetsutövaren ska fastställa och rapportera beräkningsfaktorer i överensstämmelse med det tillstånd som används för relaterade aktivitetsdata med avseende på bränslets eller materialets tillstånd då det köps in eller används i processen som orsakar utsläpp, innan det torkas eller på annat sätt behandlas för laboratorieanalys.

Om denna metod skulle medföra orimliga kostnader, eller om större noggrannhet kan uppnås, får verksamhetsutövaren konsekvent rapportera aktivitetsdata och beräkningsfaktorer med hänsyn till det tillstånd i vilket laboratorieanalyser görs.

Verksamhetsutövaren ska åläggas att fastställa biomassafraktionen endast för blandade bränslen eller material. För andra bränslen eller material ska standardvärdet 0 procent för biomassafraktionen av fossila bränslen eller material användas, och ett standardvärde på 100 procent biomassafraktion för biomassabränslen eller material som består uteslutande av biomassa.

2a. Verksamhetsutövaren ska fastställa biomassafraktionen endast för blandade bränslen eller material som innehåller biomassa. För andra bränslen eller material ska standardvärdet 0 % för biomassafraktionen av fossila bränslen eller material användas, och ett standardvärde på 100 % biomassafraktion för biomassabränslen eller material som består uteslutande av biomassa.

Verksamhetsutövaren ska fastställa fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunna kolbaserade bränslen eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen endast för blandade bränslen som innehåller förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen. För övriga bränslen ska standardvärdet 0 % användas för fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunna kolbaserade bränslen eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen, och för bränslen som endast består av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen ska standardvärdet 100 % användas för fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunna kolbaserade bränslen eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen.

Verksamhetsutövaren ska endast fastställa den nollräknade biomassafraktionen, den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen och den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen om verksamhetsutövaren vill tillämpa nollräkning.

3. När det gäller förhållandet mellan sammansättningsrelaterade beräkningsfaktorer ska verksamhetsutövarna tillämpa följande:

i) Om ett bränsle eller material innehåller biomassa ska verksamhetsutövaren fastställa biomassafraktionen i enlighet med artikel 39 i den här förordningen.

ii) Om biomassafraktionen inte är noll och om verksamhetsutövaren vill tillämpa nollräkning ska verksamhetsutövaren fastställa den nollräknade biomassafraktionen i enlighet med artikel 38.5 i den här förordningen.

iii) Om ett bränsle innehåller förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunnet kolbaserat bränsle eller syntetiskt koldioxidsnålt bränsle ska verksamhetsutövaren fastställa fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunnet kolbaserat bränsle eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen i enlighet med artikel 39a.1 och 39a.2 i den här förordningen.

iv) Om fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle inte är noll och om verksamhetsutövaren vill tillämpa nollräkning ska verksamhetsutövaren fastställa den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle i enlighet med artikel 39a.3 i den här förordningen.

v) Om den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen inte är noll och om verksamhetsutövaren vill tillämpa nollräkning ska verksamhetsutövaren fastställa den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen i enlighet med artikel 39a.4 i den här förordningen.

vi) Om den nollräknade biomassafraktionen, den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle eller den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen inte är noll ska verksamhetsutövaren beräkna den nollräknade fraktionen som summan av den nollräknade biomassafraktionen, den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle och den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen. Den fossila fraktionen är summan av alla icke-nollräknade fraktioner.

vii) Verksamhetsutövaren ska beräkna emissionsfaktorn som den preliminära emissionsfaktorn multiplicerat med den fossila fraktionen.

Vid tillämpning av led vi, där verksamhetsutövaren inte beräknar den nollräknade fraktionen ska den fossila fraktionen vara 100 %.

Genom undantag från första stycket får verksamhetsutövaren göra följande:

i) Fastställa biomassafraktionen som identisk med den nollräknade biomassafraktionen, om den senare fastställs på grundval av massbalansen enligt artikel 30.1 i direktiv (EU) 2018/2001.

ii) Fastställa fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen som identisk med den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen, om den senare fastställs på grundval av massbalansen enligt artikel 30.1 i direktiv (EU) 2018/2001.

iii) Fastställa den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen som identisk med den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen, om den senare fastställs på grundval av massbalansen enligt artikel 30.1 i direktiv (EU) 2018/2001.

Artikel31¶Standardvärden för beräkningsfaktorer

1. Om verksamhetsutövaren fastställer beräkningsfaktorer som standardvärden ska denne använda ett av följande värden, i enlighet med kraven för den tillämpliga nivå som anges i bilagorna II och VI:

a) Standardfaktorer och stökiometriska faktorer som anges i bilaga VI.

b) Standardfaktorer som medlemsstaten använder för sin nationella inventeringsrapport till sekretariatet för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar.

c) Hänvisningsvärden som avtalats med den behöriga myndigheten, inbegripet standardfaktorer som offentliggjorts av den behöriga myndigheten och som är förenliga med de faktorer som anges i led b, men som är representativa för mer uppdelade bränsle-/materialmängder.

d) Värden som specificeras och garanteras av bränsle- eller materialleverantören, om verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten kan visa att kolinnehållet uppvisar ett 95-procentigt konfidensintervall som inte överstiger 1 procent.

e) Värden baserade på tidigare genomförda analyser, om verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten kan visa att dessa värden är representativa för framtida partier av samma bränsle eller material.

2. Verksamhetsutövaren ska ange alla standardvärden som används i övervakningsplanen.

Om standardvärdena ändras årligen ska verksamhetsutövaren fastställa värdets tillämpliga tillförlitliga källa i övervakningsplanen.

3. Den behöriga myndigheten får godkänna en ändring av standardvärden för en beräkningsfaktor i övervakningsplanen i enlighet med artikel 15.2 endast om verksamhetsutövaren lägger fram bevis för att detta leder till en mer noggrann bestämning av utsläpp.

4. Efter en ansökan från verksamhetsutövaren får den behöriga myndigheten tillåta att det effektiva värmevärdet och emissionsfaktorer för bränslen fastställs med hjälp av samma nivåer som krävs för kommersiella standardbränslen under förutsättning att verksamhetsutövaren minst var tredje år lägger fram bevis för att det 1-procentiga intervallet för de angivna värmevärdena har uppfyllts under de senaste tre åren.

5. Efter en ansökan från verksamhetsutövaren får den behöriga myndigheten godta att det stökiometriska kolinnehållet i ett rent kemiskt ämne anses uppfylla en nivå som annars skulle kräva att analyser som utförs i enlighet med artiklarna 32–35, om verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten kan visa att användning av analyser skulle medföra orimliga kostnader och att användning av det stökiometriska värdet inte kommer att leda till underskattning av utsläppen.

Artikel32¶Beräkningsfaktorer baserade på analyser

1. Verksamhetsutövaren ska säkerställa att alla analyser, kalibreringar, valideringar och all provtagning som används för att fastställa beräkningsfaktorer utförs genom tillämpning av metoder som baseras på motsvarande EN-standarder.

Om sådana standarder inte finns ska lämpliga ISO-standarder eller nationella standarder gälla. Om inga offentliggjorda tillämpliga standarder finns, ska lämpliga utkast till standarder, industrins riktlinjer för bästa praxis eller andra vetenskapligt beprövade metoder användas, vilket begränsar snedvridningen vid provtagning och mätning.

2. När gaskromatografer online eller extraktiva eller icke-extraktiva gasanalysatorer används för att fastställa utsläpp ska verksamhetsutövaren söka den behöriga myndighetens godkännande för användning av sådan utrustning. Sådan utrustning ska endast användas med avseende på uppgifter om sammansättning hos gasformiga bränslen och material. Som minsta kvalitetssäkringsåtgärd ska verksamhetsutövaren säkerställa att en inledande validering och årligen återkommande valideringar av instrumentet genomförs.

3. Resultatet av varje analys ska endast användas för den leveransperiod eller det bränsle- eller materialparti för vilken eller vilket proven har tagits, och vilken eller vilket proverna var avsedda att representera.

När en angiven parameter fastställs ska verksamhetsutövaren använda resultaten av alla analyser som gjorts med avseende på denna parameter.

Artikel33¶Provtagningsplan

1. När beräkningsfaktorer ska fastställas genom analys ska verksamhetsutövaren för varje bränsle eller material lämna in en provtagningsplan till den behöriga myndigheten för godkännande, i form av ett skriftligt förfarande som innefattar information om metoder för beredning av prover, i synnerhet information om ansvar, platser, frekvenser och mängder och metoder för förvaring och transport av prover.

Verksamhetsutövaren ska säkerställa att de prover som erhållits är representativa för det berörda partiet eller leveransperioden och utan snedvridning. Relevanta delar av provtagningsplanen ska överenskommas med det laboratorium som genomför analysen för respektive bränsle och material, och bevis på detta avtal ska ingå i planen. Verksamhetsutövaren ska även göra planen tillgänglig för verifiering i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2018/2067.

2. Verksamhetsutövaren ska, i samförstånd med det laboratorium som genomför analysen för respektive bränsle och material och efter ett godkännande från den behöriga myndigheten, anpassa delar av provtagningsplanen om analysresultaten visar att skillnaderna mellan bränslet eller materialet avsevärt skiljer sig från den information om heterogenitet som den ursprungliga provtagningsplanen för det angivna bränslet eller materialet baserades på.

Artikel34¶Användning av laboratorier

1. Verksamhetsutövaren ska säkerställa att de laboratorier som används för att utföra analyser för bestämning av beräkningsfaktorer är ackrediterade enligt EN ISO/IEC 17025 för de berörda analysmetoderna.

2. Laboratorier som inte är ackrediterade enligt EN ISO/IEC 17025 får användas för bestämning av beräkningsfaktorer endast där verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten kan visa att tillgång till laboratorier enligt punkt 1 är tekniskt ogenomförbar eller skulle medföra orimliga kostnader, och att det icke ackrediterade laboratoriet uppfyller krav som motsvarar kraven enligt EN ISO/IEC 17025.

3. Den behöriga myndigheten ska bedöma att ett laboratorium uppfyller krav som motsvarar standarden EN ISO/IEC 17025 i den mening som avses i punkt 2, om verksamhetsutövaren tillhandahåller bevis för att kraven i andra och tredje stycket i denna punkt uppfylls, i den mån det är genomförbart, i den form och med likartad detaljeringsgrad som krävs för förfaranden i enlighet med artikel 12.2.

Med avseende på kvalitetsstyrning ska verksamhetsutövaren tillhandahålla en ackrediterad certifiering enligt EN ISO 9001 eller andra certifierade kvalitetsstyrningssystem som omfattar laboratoriet. I avsaknad av sådana certifierade kvalitetsstyrningssystem ska verksamhetsutövaren tillhandahålla andra lämpliga bevis för att styrka att laboratoriet kan hantera personal, förfaranden, handlingar och uppgifter på ett tillförlitligt sätt.

Med avseende på teknisk kompetens ska verksamhetsutövaren tillhandahålla bevis för att laboratoriet är kompetent och kan producera tekniskt giltiga resultat med hjälp av relevanta analysförfaranden. Sådana bevis ska omfatta minst

a) hantering av personalens kompetens för de särskilda uppgifter som ingår i uppdraget,

b) lämplighet av utrymmen och miljömässiga förhållanden,

c) val av analysmetoder och relevanta standarder,

d) i förekommande fall, hantering av provtagning och beredning av prover, inbegripet kontroll av provernas integritet,

e) om det är tillämpligt, utveckling och validering av nya analysmetoder eller tillämpning av metoder som inte omfattas av internationella eller nationella standarder,

f) uppskattning av osäkerheten,

g) hantering av utrustning, inklusive förfaranden för kalibrering, justering, underhåll och reparation av utrustning samt dokumentation av detta,

h) hantering och kontroll av data, dokument och programvara,

i) hantering av kalibreringsposter och referensmaterial,

j) kvalitetssäkring för kalibrering och provresultat, vilket innefattar regelbundet deltagande i kvalifikationsprövningsprogram, tillämpning av analysmetoder för certifierade referensmaterial, eller genom jämförelse med ett ackrediterat laboratorium,

k) hantering av processer som lagts ut på entreprenad,

l) hantering av uppdrag, klagomål från kunder och korrigerande åtgärder i tid.

Artikel35¶Analysfrekvenser

1. Verksamhetsutövaren ska tillämpa de minimifrekvenser för analys av olika bränslen och material som räknas upp i bilaga VII.

2. Den behöriga myndigheten får tillåta att verksamhetsutövaren använder en frekvens som avviker från de frekvenser som avses i punkt 1, om minimifrekvenser inte är tillgängliga eller om verksamhetsutövaren påvisar något av följande:

a) På grundval av historiska data, inklusive analytiska värden för respektive bränsle och material från den närmast föregående rapporteringsperioden, överstiger inte variationen i de analytiska värdena för respektive bränsle och material 1/3 av det osäkerhetsvärde som verksamhetsutövaren måste följa avseende de aktivitetsdata som fastställs för det berörda bränslet eller materialet.

b) Användning av den föreskrivna frekvensen skulle medföra orimliga kostnader.

Om en anläggning drivs endast en del av året, eller om bränsle eller material levereras i partier som förbrukas under mer än ett kalenderår, får den behöriga myndigheten komma överens med verksamhetsutövaren om en mer lämplig tidsplan för analyser, under förutsättning att det leder till en osäkerhet som är jämförbar med den som avses i första stycket a.

Underavsnitt 4 Särskilda beräkningsfaktorer

Artikel36¶Emissionsfaktorer för koldioxid

1. Verksamhetsutövaren ska fastställa verksamhetsspecifika emissionsfaktorer för koldioxidutsläpp.

2. Emissionsfaktorer för bränslen, inbegripet de som används som insatsmaterial i processen, ska uttryckas i t CO2/TJ.

Den behöriga myndigheten får tillåta en verksamhetsutövare att använda en emissionsfaktor för ett bränsle uttryckt i t CO2/t eller t CO2/Nm3 för förbränningsutsläpp om användning av en emissionsfaktor uttryckt i t CO2/TJ medför orimliga kostnader eller om samma eller bättre noggrannhet för de beräknade utsläppen kan uppnås med en sådan emissionsfaktor.

3. För omvandling av kolinnehållet till respektive värde för en koldioxidrelaterad emissionsfaktor eller vice versa, ska verksamhetsutövaren använda faktorn 3,664 t CO2/t C.

Artikel37¶Oxidations- och omvandlingsfaktorer

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Verksamhetsutövaren ska använda nivå 1 som minimum för att fastställa oxidations- eller omvandlingsfaktorer. Verksamhetsutövaren ska använda värdet 1 för oxidations- eller omvandlingsfaktorer om emissionsfaktorn inbegriper effekten av ofullständig oxidation eller omvandling.

Den behöriga myndigheten får dock kräva att verksamhetsutövare alltid använder nivå 1.

2. Om flera bränslen används inom en anläggning och nivå 3 ska användas för den angivna oxidationsfaktorn får verksamhetsutövaren med den behöriga myndighetens godkännande

a) fastställa en enda sammantagen oxidationsfaktor för hela förbränningsprocessen och tillämpa denna på samtliga bränslen, eller

b) hänföra ofullständig oxidation till en enda bränsle-/materialmängd av större omfattning och använda värdet 1 för oxidationsfaktorn för de andra bränsle-/materialmängderna.

Om blandade bränslen används ska verksamhetsutövaren styrka att tillämpning av första stycket a eller b inte leder till en underskattning av utsläppen.

Underavsnitt 5 Behandling av biomassa, syntetiska koldioxidsnåla bränslen, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbaserade bränslen

Artikel38¶Bränsle-/materialmängder av biomassa

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493, rättelse till förordning (EU) 2024/2493, förordning (EU) 2020/2085 och förordning (EU) 2022/1371.

1. Verksamhetsutövaren får använda nivålösa metoder för att fastställa aktivitetsdata för en bränsle-/materialmängd av nollräknat kol utan att tillhandahålla analytiska bevis när det gäller halten av nollräknat kol om bränsle-/materialmängden enbart består av nollräknat kol och verksamhetsutövaren kan säkerställa att den inte är förorenad med andra material eller bränslen.

Vid tillämpningen av denna punkt ska artikel 38.5 tillämpas.

2. Emissionsfaktorn för biomassa ska vara noll. Vid tillämpningen av detta stycke ska artikel 38.5 tillämpas.

Emissionsfaktorn för varje bränsle eller material ska beräknas och rapporteras som den preliminära emissionsfaktorn fastställd i enlighet med artikel 30, multiplicerad med den fossila fraktionen av bränslet eller materialet.

3. Torv, xylit och fossila fraktioner av blandade bränslen och material ska inte betraktas som biomassa.

4. Om nollräknad biomassafraktion av blandade bränslen eller material är lika med eller högre än 97 procent, eller om det på grund av storleken på de utsläpp som härrör från den fossila fraktionen i bränslet eller materialet uppfyller villkoren för en bränsle-/materialmängd av ringa omfattning, får den behöriga myndigheten tillåta verksamhetsutövaren att tillämpa nivålösa metoder, inbegripet energibalansmetoden, för att fastställa aktivitetsdata och relevanta beräkningsfaktorer.

Vid tillämpningen av denna punkt ska artikel 38.5 tillämpas.

5. Biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen ska uppfylla hållbarhetskriterierna och kriterierna för minskade växthusgasutsläpp i artikel 29.2–29.7 och 29.10 i direktiv (EU) 2018/2001 för att medräknas i den nollräknade biomassafraktionen i en bränsle-/materialmängd.

Biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som produceras från avfall och andra restprodukter än restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk behöver dock endast uppfylla kriterierna i artikel 29.10 i direktiv (EU) 2018/2001. Detta stycke ska också tillämpas på avfall och restprodukter som först bearbetas till en produkt innan den bearbetas ytterligare till biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen.

El, värme och kyla som produceras från fast kommunalt avfall ska inte omfattas av de kriterier som fastställs i artikel 29.10 i direktiv (EU) 2018/2001.

Kriterierna i artikel 29.2–7 och 29.10 i direktiv (EU) 2018/2001 ska gälla oberoende av biomassans geografiska ursprung.

Artikel 29.10 i direktiv (EU) 2018/2001 ska tillämpas på en anläggning enligt definitionen i artikel 3 e i direktiv 2003/87/EG.

Efterlevnaden av kriterierna i artikel 29.2–29.7 och 29.10 i direktiv (EU) 2018/2001 ska bedömas i enlighet med artiklarna 30 och 31.1 i det direktivet. Kriterierna får även anses vara uppfyllda om verksamhetsutövaren tillhandahåller bevis på inköp av en mängd biodrivmedel, flytande biobränslen eller biogas i anslutning till annullering av respektive mängd i den unionsdatabas som inrättats i enlighet med artikel 31a i direktiv (EU) 2018/2001 eller en nationell databas som inrättats av medlemsstaten i enlighet med artikel 31a.5 i det direktivet. Vid efterföljande bristande efterlevnad när det gäller bevis på hållbarhet för de mängder som annullerats i de ovan nämnda databaserna ska den behöriga myndigheten korrigera de verifierade utsläppen i enlighet med detta.

Om den biomassa som används inte uppfyller kraven i denna punkt ska dess kolinnehåll betraktas som fossilt kol.

Om kriterierna i artikel 29.2–29.7 och 29.10 i direktiv (EU) 2018/2001, i enlighet med första till sjätte stycket i den här punkten, inte gäller för biomassa är den nollräknade biomassafraktionen densamma som biomassafraktionen.

6. Genom undantag från punkt 5 första stycket får medlemsstaterna, eller i förekommande fall de behöriga myndigheterna, anse att de hållbarhetskriterier och kriterier för minskade växthusgasutsläpp som avses i den punkten är uppfyllda för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som används för förbränning under perioden 1 januari 2022–31 december 2022.

Artikel39¶Bestämning av biomassa och fossil fraktion

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493, förordning (EU) 2023/2122, rättelse till förordning (EU) 2024/2493 och förordning (EU) 2020/2085.

1. För bränslen eller material som innehåller biomassa får verksamhetsutövaren antingen anta avsaknad av biomassa och tillämpa ett standardvärde för biomassafraktion på 0 % eller fastställa en biomassafraktion i enlighet med punkt 2 och tillämpa nivåer som anges i avsnitt 2.4 i bilaga II till den här förordningen.

2. Om verksamhetsutövaren, i enlighet med den nivå som krävs, måste utföra analyser för att fastställa biomassafraktionen ska detta ske på grundval av en relevant standard och analysmetoderna i denna, förutsatt att användningen av standarden och analysmetoden är godkänd av den behöriga myndigheten.

Om verksamhetsutövaren, i enlighet med den nivå som krävs, måste utföra analyser för att fastställa biomassafraktionen, men tillämpningen av första stycket är tekniskt ogenomförbar eller skulle medföra orimliga kostnader, ska verksamhetsutövaren lämna in en alternativ skattningsmetod för fastställande av biomassafraktionen till den behöriga myndigheten för godkännande. För bränslen eller material från en produktionsprocess med angivna och spårbara inflöden får verksamhetsutövaren basera uppskattningen på en materialbalans för fossilt kol och kol från biomassa som går in i och ut ur processen.

Kommissionen får utfärda riktlinjer om ytterligare tillämpliga skattningsmetoder.

2a. Om en verksamhetsutövare använder en massbalans i enlighet med artikel 25, och biomassa som uppfyller kriterierna i artikel 38.5 används som insatsmaterial eller bränsle, ska verksamhetsutövaren förse den behöriga myndigheten med data om biomassafraktionen av kolinnehållet i de utgående mängderna. Verksamhetsutövaren ska därvid tillhandahålla bevis för att anläggningens totala utsläpp inte systematiskt underskattas genom den använda övervakningsmetoden och att den totala massa av kol som motsvarar biomassafraktionerna av det kol som ingår i alla relevanta utgående mängder inte överstiger den totala massan av biomassfraktioner i det kol som finns i insatsmaterial och bränslen.

Vid tillämpning av denna punkt ska punkterna 3 och 4 i denna artikel gälla för biogasfraktionen av naturgas som används som insatsmaterial.

3. Med avvikelse från punkterna 1 och 2 i denna artikel och artikel 30, utom vid tillämpningen av artikel 43.4b, får verksamhetsutövaren inte använda analyser eller skattningsmetoder i enlighet med punkt 2 i denna artikel för att fastställa biomassafraktionen av naturgas från ett gasnät till vilket biogas läggs till.

Verksamhetsutövaren får fastställa att en viss mängd naturgas från gasnätet är nollräknad biogas med hjälp av den metod som anges i punkt 4. I detta fall ska verksamhetsutövaren genom undantag från artikel 30.3 anta att biomassafraktionen är identisk med den nollräknade biomassafraktionen.

4. Verksamhetsutövaren får fastställa biomassafraktionen och den identiska nollräknade biomassafraktionen för biogas med hjälp av dokumentation av inköp av biogas med likvärdigt energiinnehåll, förutsatt att verksamhetsutövaren på ett för den behöriga myndigheten tillfredsställande sätt kan bevisa att.

a) det inte förekommer någon dubbelräkning av samma biogasmängd, särskilt att den inköpta biogasen inte påstås användas av någon annan, inbegripet genom uppvisande av en ursprungsgaranti enligt definitionen i artikel 2.12 i direktiv (EU) 2018/2001, och

b) verksamhetsutövaren och producenten av biogasen är anslutna till samma gasnät.

För att visa att denna punkt efterlevs får verksamhetsutövaren använda de uppgifter som registrerats i en databas som upprättats av en eller flera medlemsstater och som gör det möjligt att spåra överföringar av biogas. Efterlevnad av denna punkt får anses ha visats om verksamhetsutövaren tillhandahåller bevis på inköp av en mängd biogas i anslutning till annulleringen av respektive mängd i den unionsdatabas som inrättats i enlighet med artikel 31a i direktiv (EU) 2018/2001 eller en nationell databas som inrättats av medlemsstaten i enlighet med artikel 31a.5 i det direktivet. Vid efterföljande bristande efterlevnad när det gäller bevis på hållbarhet för de mängder som annullerats i de ovan nämnda databaserna ska den behöriga myndigheten korrigera de verifierade utsläppen i enlighet med detta.

Artikel39a¶Fastställande av fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktion av återvunna kolbaserade bränslen eller syntetisk koldioxidsnål fraktion och nollräknad fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen eller syntetisk koldioxidsnål fraktion

Införd genom förordning (EU) 2024/2493 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. För bränslen eller material som innehåller förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen där verksamhetsutövaren inte kan fastställa fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunna kolbaserade bränslen eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen i enlighet med punkt 2, ska verksamhetsutövaren anta att förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen inte förekommer och tillämpa en standardfraktion på 0 % för dessa bränslen.

2. Verksamhetsutövaren ska fastställa följande beräkningsfaktorer för bränslets sammansättning baserat på massbalansen enligt artikel 30.1 i direktiv (EU) 2018/2001:

i) Den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen eller den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen.

ii) Fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunna kolbaserade bränslen eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen.

Genom undantag från första stycket får andra metoder användas om verksamhetsutövaren inte vill tillämpa nollräkning för fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunna kolbaserade bränslen eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen, såsom materialbalans för den blandnings- eller produktionsprocess som bränslet eller materialet härrör från.

3. Kolinnehållet i bränslen som räknas som förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen enligt direktiv (EU) 2018/2001 som uppfyller kriterierna för minskade växthusgasutsläpp enligt artikel 29a i det direktivet ska anses vara nollräknat.

Efterlevnaden av kriterierna i artikel 29a i direktiv (EU) 2018/2001 ska bedömas i enlighet med artiklarna 30 och 31.1 i det direktivet. Kriterierna får även anses vara uppfyllda om verksamhetsutövaren tillhandahåller bevis på inköp av en mängd förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen i anslutning till annullering av respektive mängd i den unionsdatabas som inrättats i enlighet med artikel 31a i direktiv (EU) 2018/2001 eller en nationell databas som inrättats av medlemsstaterna i enlighet med artikel 31a.5 i det direktivet. Vid efterföljande bristande efterlevnad när det gäller bevis på hållbarhet för de mängder som annullerats i de ovan nämnda databaserna ska den behöriga myndigheten korrigera de verifierade utsläppen i enlighet med detta.

Om förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen inte uppfyller kriterierna i det första stycket ska dess kolinnehåll betraktas som fossilt kol.

4. Syntetiska koldioxidsnåla bränslen ska nollräknas när kolinnehållet har omfattats av det föregående överlämnandet av utsläppsrätter enligt direktiv 2003/87/EG, om inte den avskilda koldioxiden är nollräknat kol enligt definitionen i artikel 3.38f i denna förordning.

Efterlevnaden av kriterierna i artikel 29a3 i direktiv (EU) 2018/2001 ska bedömas i enlighet med artiklarna 30 och 31.1 i det direktivet. Kriterierna får även anses vara uppfyllda om verksamhetsutövaren tillhandahåller bevis på inköp av en mängd syntetiska koldioxidsnåla bränslen i anslutning till annullering av respektive mängd i den unionsdatabas som inrättats i enlighet med artikel 31a i direktiv (EU) 2018/2001 eller en nationell databas som inrättats av medlemsstaten i enlighet med artikel 31a.5 i det direktivet. Vid efterföljande bristande efterlevnad när det gäller bevis på hållbarhet för de mängder som annullerats i de ovan nämnda databaserna ska den behöriga myndigheten korrigera de verifierade utsläppen i enlighet med detta.

I annat fall ska kolinnehållet i syntetiska koldioxidsnåla bränslen betraktas som fossilt kol.

5. Verksamhetsutövaren får fastställa fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen och identiska nollräknade fraktioner av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen för naturgas där sådana fraktioner har matats in i ett naturgasnät med hjälp av dokumentation av inköp av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen med motsvarande energiinnehåll, under förutsättning att verksamhetsutövaren på ett för den behöriga myndigheten tillfredsställande sätt kan styrka

a) att det inte förekommer någon dubbelräkning av samma mängd förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle, särskilt att inköpta förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen inte påstås användas av någon annan, inbegripet genom uppvisande av en ursprungsgaranti enligt definitionen i artikel 2.12 i direktiv (EU) 2018/2001, och

b) att verksamhetsutövaren och producenten av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen är anslutna till samma gasnät.

Efterlevnad av denna punkt får anses ha visats om verksamhetsutövaren tillhandahåller bevis på inköp av en mängd förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen i gasform i anslutning till annullering av respektive mängd i den unionsdatabas som inrättats i enlighet med artikel 31a i direktiv (EU) 2018/2001 eller en nationell databas som inrättats av medlemsstaterna enligt artikel 31a.5 i det direktivet. Vid efterföljande bristande efterlevnad när det gäller bevis på hållbarhet för de mängder som annullerats i de ovan nämnda databaserna, ska den behöriga myndigheten korrigera de verifierade utsläppen i enlighet med detta.

Avsnitt 3 Mätningsbaserade metoder

Artikel40¶Användning av mätningsbaserad övervakningsmetod

Verksamhetsutövaren ska använda mätningsbaserade metoder för alla utsläpp av dikväveoxid enligt bilaga IV, och för att kvantifiera överförd koldioxid i enlighet med artikel 49.

Verksamhetsutövaren får även använda mätningsbaserade metoder för utsläppskällor för koldioxid om det för varje utsläppskälla kan styrkas att de nivåer som krävs enligt artikel 41 uppfylls.

Artikel41¶Nivåkrav

1. För varje stor utsläppskälla ska verksamhetsutövaren

a) för en anläggning av kategori A tillämpa minst de nivåer som anges i avsnitt 2 i bilaga VIII,

b) i övriga fall tillämpa den högsta nivå som anges i avsnitt 1 i bilaga VIII.

Verksamhetsutövaren får dock tillämpa en nivå som är en nivå lägre än dem som avses i första stycket för anläggningar av kategori C och upp till två nivåer lägre för anläggningar av kategori A och B, men minst nivå 1, om denne på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att den nivå som krävs enligt första stycket är tekniskt ogenomförbar eller medför orimliga kostnader.

2. För utsläpp från mindre utsläppskällor får verksamhetsutövaren tillämpa en lägre nivå än vad som krävs enligt punkt 1 första stycket, dock lägst nivå 1, om verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att den nivå som krävs enligt punkt 1 första stycket är tekniskt ogenomförbar eller medför orimliga kostnader.

Artikel42¶Mätstandarder och laboratorier

1. Alla mätningar ska utföras genom tillämpning av metoder baserade på

a) EN 14181 Stationary source emissions – Quality assurance of automated measuring systems (Utsläpp och utomhusluft – Kvalitetssäkring av automatiska mätsystem),

b) EN 15259 Air quality – Measurement of stationary source emissions – Requirements for measurement sections and sites and for the measurement objective, plan and report (Luftkvalitet – Utsläpp och utomhusluft – Strategi, planering, rapportering och utformning av mätplatser vid emissionsmätningar),

c) andra relevanta EN-standarder, särskilt EN ISO 16911-2 (Stationary source emissions – Manual and automatic determination of velocity and volume flow rate in ducts (Utsläpp och utomhusluft – Bestämning av hastighet och volymflöde i kanaler).

Om EN-standarder inte finns ska metoderna baseras på lämpliga ISO-standarder, standarder som offentliggjorts av kommissionen, eller nationella standarder. Om inga offentliggjorda tillämpliga standarder finns, ska lämpliga utkast till standarder, industrins riktlinjer för bästa praxis eller andra vetenskapligt beprövade metoder användas, för att begränsa snedvridningen vid provtagning och mätning.

Verksamhetsutövaren ska beakta alla relevanta aspekter av systemet för kontinuerlig mätning, vilket innefattar placering av utrustningen, kalibrering, mätning, kvalitetssäkring och kvalitetskontroll.

2. Verksamhetsutövaren ska säkerställa att de laboratorier som används för att utföra mätningar, kalibreringar och relevanta utrustningsbedömningar för system för kontinuerlig mätning av utsläpp är ackrediterade enligt EN ISO 17025 för de relevanta analysmetoderna eller kalibreringarna.

Om laboratoriet inte har en sådan ackreditering ska verksamhetsutövaren säkerställa att motsvarande krav i enlighet med artikel 34.2 och 34.3 är uppfyllda.

Artikel43¶Fastställande av utsläpp

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493, förordning (EU) 2020/2085, förordning (EU) 2023/2122 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. Verksamhetsutövaren ska fastställa de årliga utsläppen från en utsläppskälla under rapporteringsperioden genom att under rapporteringsperioden addera alla timvärden för den uppmätta koncentrationen av växthusgaser multiplicerade med timvärdena för rökgasflödet där timvärdena ska vara medelvärden för alla enskilda mätresultat för varje driftstimme.

Vad gäller koldioxidutsläpp ska verksamhetsutövaren fastställa årliga utsläpp på grundval av ekvation 1 i bilaga VIII. Kolmonoxid som släpps ut i atmosfären ska behandlas som den likvärdiga molmängden koldioxid.

Vad gäller utsläpp av dikväveoxid (N2O) ska verksamhetsutövaren fastställa årliga utsläpp på grundval av ekvationen i underavsnitt B.1 i avsnitt 16 i bilaga IV.

2. Om flera utsläppskällor förekommer i en och samma anläggning och inte kan mätas som en enda utsläppskälla ska verksamhetsutövaren mäta utsläppen från dessa källor separat och sammanfatta resultaten för de sammanlagda utsläppen av gasen i fråga under rapporteringsperioden.

3. Verksamhetsutövaren ska fastställa koncentrationen av växthusgas i rökgasen genom kontinuerlig mätning vid en representativ punkt genom

a) direkt mätning, eller

b) vid hög koncentration i rökgasen: beräkning av koncentrationen med hjälp av en indirekt koncentrationsmätning med tillämpning av ekvation 3 i bilaga VIII och med beaktande av de uppmätta koncentrationsvärdena för alla övriga komponenter i gasströmmen enligt verksamhetsutövarens övervakningsplan.

4. I förekommande fall ska verksamhetsutövaren separat fastställa mängden koldioxid som härrör från biomassa. I detta syfte får verksamhetsutövaren använda:

a) en beräkningsbaserad metod, även metoder med analyser och provtagning baserad på EN ISO 13833 Stationary source emissions – Determination of the ratio of biomass (biogenic) and fossil-derived carbon dioxide – Radiocarbon sampling and determination (Utsläpp och utomhusluft – Bestämning av andelen koldioxid av biogent respektive fossilt ursprung – Provtagning och bestämning av radioaktivt kol),

b) en annan metod som bygger på en relevant standard, inbegripet ISO 18466 Stationary source emissions – Determination of the biogenic fraction in CO2 in stack gas using the balance method (Utsläpp från stationära källor – Bestämning av biogenandel i koldioxid (CO2) i rökgas med balansmetoden),

c) en skattningsmetod som offentliggjorts av kommissionen.

När den metod som föreslås av verksamhetsutövaren inbegriper kontinuerlig provtagning från rökgasströmmen ska EN 15259 Air quality – Measurement of stationary source emissions — Requirements for measurement sections and sites and for the measurement objective, plan and report (Luftkvalitet – Utsläpp och utomhusluft – Strategi, planering, rapportering och utformning av mätplatser vid emissionsmätningar) tillämpas. Provtagningsplanen enligt artikel 33 ska stå i proportion till analysfrekvensen i enlighet med bilaga VII till denna förordning och säkerställa att den är representativ för hela rapporteringsåret.

Vid tillämpningen av denna punkt ska artikel 38.5 tillämpas.

Om den metod som föreslås av verksamhetsutövaren omfattar kontinuerlig provtagning från rökgasströmmen och anläggningen konsumerar naturgas från nätet, ska verksamhetsutövaren subtrahera den koldioxid som härrör från eventuell biogas som ingår i naturgasen från de totala uppmätta koldioxidutsläppen. Biomassafraktionen av naturgasen ska fastställas i enlighet med artiklarna 32–35.

4a. Verksamhetsutövaren ska använda den biomassafraktion som fastställts i enlighet med punkt 4 som nollräknad biomassafraktion, om ett av följande villkor är uppfyllt för samtliga bränslen eller material som avger utsläpp för vilka den mätningsbaserade metoden används:

i) I enlighet med artikel 38.5 första till sjätte stycket i den här förordningen gäller inte kriterierna i artikel 29.2–29.7 och 29.10 i direktiv (EU) 2018/2001.

ii) 100 % av biomassafraktionen i det bränsle eller material som används omfattas av relevanta bevis enligt artikel 38.5 i den här förordningen.

Villkor ii ska anses vara uppfyllt för biogas som övervakats i enlighet med artikel 39.4 i den här förordningen.

Om villkoren i och ii inte är uppfyllda för bränslen eller material som leder till utsläpp där den mätningsbaserade metoden används ska verksamhetsutövaren fastställa den nollräknade biomassafraktionen för dessa bränslen eller material med en beräkningsbaserad metod enligt artiklarna 24–39a i den här förordningen.

4b. Verksamhetsutövaren får dra av utsläpp från nollräknad biomassa som fastställts i enlighet med punkt 4a i den här artikeln från den utsläppskällans totala utsläpp.

När den metod som föreslås av verksamhetsutövaren för att fastställa den nollräknade biomassafraktionen inbegriper kontinuerlig provtagning från rökgasströmmen och anläggningen konsumerar naturgas från nätet ska verksamhetsutövaren fastställa den fysiska mängden koldioxid i den biogas som används i enlighet med artiklarna 32–35 i den här förordningen och dra av respektive koldioxidmängd från den nollräknade koldioxid som fastställts i enlighet med punkt 4a i den här artikeln.

4c. När verksamhetsutövaren använder nollräknade förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen i en process där mätningsbaserade metoder används får verksamhetsutövaren dra av utsläppen från nollräknade förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen från de totala utsläppen.

Utsläppen från nollräknade förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen ska fastställas med en beräkningsbaserad metod enligt artiklarna 24–39a i den här förordningen. De ska motsvara aktivitetsdata avseende det berörda bränslet multiplicerat med den preliminära emissionsfaktorn och den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle eller den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen.

5. Verksamhetsutövaren ska fastställa rökgasflödet för beräkningen i enlighet med punkt 1 med hjälp av en av följande metoder:

a) Beräkning med hjälp av en lämplig materialbalans, med beaktande av alla relevanta parametrar på insatssidan, som för koldioxidutsläpp minst ska omfatta uppgifter om insatsmaterial, insatsluftflöde och processens effektivitet, och på produktionssidan minst ska omfatta uppgifter om produktionsresultatet och koncentrationen av syre (O2), svaveldioxid (SO2) och kväveoxider (NOx).

b) Bestämning genom kontinuerlig flödesmätning vid en representativ punkt.

Artikel44¶Sammanställning av data

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Verksamhetsutövaren ska beräkna timmedelvärdena för varje parameter som är relevant för fastställandet av utsläpp eller koldioxidmängd som överförts genom en mätningsbaserad metod, bland annat koncentrationer och flöde, genom att använda alla datapunkter som finns tillgängliga för den aktuella timmen.

Om en verksamhetsutövare kan generera data för kortare referensperioder utan ytterligare kostnader ska verksamhetsutövaren använda dessa perioder för att fastställa de årliga utsläppen enligt artikel 43.1.

2. Om utrustningen för kontinuerlig mätning av en parameter är manöveroduglig, utom räckvidd eller ur funktion under en del av den timme eller referensperiod som avses i punkt 1, ska verksamhetsutövaren beräkna det relaterade timmedelvärdet proportionellt i förhållande till de återstående datapunkterna för den aktuella timmen eller den kortare referensperioden förutsatt att minst 80 procent av det maximala antalet datapunkter för en parameter finns att tillgå.

Artikel 45.2–45.4 ska gälla om mindre än 80 procent av det maximala antalet datapunkter för en parameter är tillgängliga.

Artikel45¶Saknade uppgifter

1. Om en mätutrustningsdel inom systemet för kontinuerlig utsläppsmätning är ur funktion under fler än fem på varandra följande dagar under ett kalenderår ska verksamhetsutövaren informera den behöriga myndigheten utan onödigt dröjsmål och föreslå lämpliga åtgärder för att förbättra kvaliteten på systemet i fråga.

2. Om data för en giltig mättimme eller kortare referensperiod i enlighet med artikel 44.1 inte kan tillhandahållas för en eller flera parametrar för den mätningsbaserade metoden på grund av att utrustningen är manöveroduglig, utom räckvidd eller ur funktion ska verksamhetsutövaren fastställa värden för att ersätta data för varje saknad mättimme.

3. Om data för en giltig mättimme eller kortare referensperiod inte kan tillhandahållas för en parameter som direkt mäts som koncentration ska verksamhetsutövaren beräkna ett ersättningsvärde för den timmen som summan av en genomsnittlig koncentration och den dubbla standardavvikelsen i samband med detta genomsnitt med hjälp av ekvation 4 i bilaga VIII.

Om rapporteringsperioden inte är tillämplig för att fastställa sådana ersättningsvärden på grund av väsentliga tekniska förändringar i anläggningen ska verksamhetsutövaren komma överens med den behöriga myndigheten om en representativ tidsram för bestämning av genomsnittet och standardavvikelsen, om möjligt med ett års varaktighet.

4. Om data för en giltig mättimme inte kan tillhandahållas för en annan parameter än koncentration ska verksamhetsutövaren erhålla ersättningsvärden för den parametern genom en lämplig massbalansmodell eller en energibalansmodell för processen. Verksamhetsutövaren ska validera resultaten med hjälp av de återstående uppmätta parametrarna för den mätningsbaserade metoden och uppgifter vid regelbundna arbetsförhållanden, med beaktande av en tidsperiod av samma varaktighet som dataluckan.

Artikel46¶Bekräftelse av utsläppsberäkning

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

Verksamhetsutövaren ska bekräfta utsläpp som fastställts med hjälp av mätningsbaserade metoder, med undantag för utsläpp av dikväveoxid från produktion av salpetersyra och växthusgaser som överförts till ett infrastruktur för koldioxidtransport eller en lagringsplats, genom att beräkna det årliga utsläppet av varje växthusgas i fråga för samma utsläppskällor och bränsle-/materialmängder.

Användning av nivåmetoder krävs inte.

Avsnitt 4 Särskilda bestämmelser

Artikel47¶Anläggningar med låga utsläpp

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493, rättelse till förordning (EU) 2024/2493 och förordning (EU) 2020/2085.

1. Den behöriga myndigheten får tillåta att verksamhetsutövaren överlämnar en förenklad övervakningsplan i enlighet med artikel 13, förutsatt att det gäller en anläggning med låga utsläpp.

Första stycket ska inte gälla för anläggningar som bedriver verksamhet som omfattar dikväveoxid i enlighet med bilaga I till direktiv 2003/87/EG.

2. Vid tillämpning av punkt 1 första stycket ska en anläggning anses ha låga utsläpp om minst ett av följande villkor uppfylls:

a) Anläggningens årliga genomsnittliga utsläpp som rapporterats i den verifierade utsläppsrapporten från den närmast föregående handelsperioden, inte inbegripet koldioxid som härrör från nollräknat kol och innan överförd koldioxid dragits ifrån, var mindre än 25000 ton koldioxidekvivalenter per år.

b) De genomsnittliga rapporterade årliga utsläpp som avses i led a är inte längre tillämpliga på grund av förändringar av anläggningens gränser eller ändringar av anläggningens driftförhållanden, men anläggningens årliga utsläpp för de kommande fem åren, baserat på en konservativ skattningsmetod, kommer att vara mindre än 25000 ton koldioxidekvivalenter per år, inte inbegripet koldioxid som härrör från nollräknat kol och innan överförd koldioxid dragits ifrån.

Vid tillämpningen av denna punkt ska artikel 38.5 tillämpas.

3. Verksamhetsutövaren vid en anläggning med låga utsläpp ska inte vara skyldig att lämna in de styrkande handlingar som avses i artikel 12.1 tredje stycket, och ska undantas från kravet i artikel 69.4 att lämna in en rapport om förbättring som svar på rekommendationer för förbättringar som kontrollören rapporterat i verifieringsrapporten.

4. Med avvikelse från artikel 27 får verksamhetsutövaren vid en anläggning med låga utsläpp fastställa mängden bränsle eller material med hjälp av inköpsregister och uppskattade lagerförändringar under förutsättning att dessa inköpsregister finns tillgängliga och är dokumenterade. Verksamhetsutövaren ska också undantas från kravet att lämna in den osäkerhetsbedömning som avses i artikel 28.2 till den behöriga myndigheten.

5. Verksamhetsutövaren vid en anläggning med låga utsläpp ska undantas från kravet i artikel 28.2 att osäkerhet när det gäller lagerförändringar ska inkluderas i en osäkerhetsbedömning.

6. Med avvikelse från artiklarna 26.1 och 41.1 får verksamhetsutövaren vid en anläggning med låga utsläpp som ett minimum tillämpa nivå 1 för att fastställa aktivitetsdata och beräkningsfaktorer för alla bränsle-/materialmängder och för att fastställa utsläpp genom mätningsbaserade metoder, om inte större noggrannhet kan uppnås utan ytterligare ansträngning för verksamhetsutövaren, utan att verksamhetsutövaren tillhandahåller bevis för att tillämpning av högre nivåer är tekniskt ogenomförbart eller skulle medföra orimliga kostnader.

7. För att fastställa beräkningsfaktorer på grundval av analyser i enlighet med artikel 32 får verksamhetsutövaren vid en anläggning med låga utsläpp använda vilket laboratorium som helst som är tekniskt kompetent och kan producera tekniskt giltiga resultat med hjälp av de relevanta analysförfarandena, och som uppvisar belägg för kvalitetssäkringsåtgärder enligt artikel 34.3.

8. En verksamhetsutövare vid en anläggning med låga utsläpp som omfattas av förenklad övervakning och som överskrider det tröskelvärde som anges i punkt 2 under ett kalenderår ska utan onödigt dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten om detta.

Verksamhetsutövaren ska, utan onödigt dröjsmål, inlämna information om alla betydande ändringar av övervakningsplanen, i den mening som avses i artikel 15.3 b, till den behöriga myndigheten för godkännande.

Den behöriga myndigheten ska dock tillåta att verksamhetsutövaren fortsätter att använda en förenklad övervakning, förutsatt att verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att tröskelvärdet som avses i punkt 2 inte redan överskridits under de senaste fem rapporteringsperioderna, och inte kommer att överskridas igen från och med nästa rapporteringsperiod.

Artikel48¶Ingående koldioxid

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. Ingående koldioxid som överförs till en anläggning, även sådan koldioxid som ingår i naturgas, i en avgas (inbegripet masugnsgas eller koksugnsgas) eller i insatsmaterial i processen (inbegripet syntesgas), ska inkluderas i emissionsfaktorn för den bränsle-/materialmängden.

2. Ingående koldioxid från verksamheter som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG eller som omfattas av artikel 24 i det direktivet ska inte räknas som utsläpp från den anläggning där den har sitt ursprung, om koldioxiden överförs som del av en bränsle-/materialmängd till en annan anläggning och verksamhet som omfattas av det direktivet. För att fastställa nollräknad biomassafraktion, nollräknad fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen eller nollräknad syntetisk koldioxidsnål fraktion för ingående koldioxid i enlighet med artikel 39 i den här förordningen ska verksamhetsutövaren vid den överförande anläggningen säkerställa att den valda övervakningsmetoden inte innebär att den överförande anläggningens totala utsläpp systematiskt underskattas.

Om ingående koldioxid släpps ut eller överförs från anläggningen till enheter som inte omfattas av det direktivet ska den dock räknas som utsläpp från den anläggning där den har sitt ursprung.

3. Verksamhetsutövarna får fastställa mängden ingående koldioxid som överförs från en anläggning både vid den överförande anläggningen och vid den mottagande anläggningen. Mängden överförd respektive mottagen ingående koldioxid och den motsvarande nollräknade biomassafraktionen, nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen och nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen ska i sådant fall vara identiska.

Om mängden överförd respektive mottagen ingående koldioxid inte är identisk ska det aritmetiska medelvärdet av de två fastställda värdena användas i både den överförande och den mottagande anläggningens utsläppsrapporter, om avvikelsen ligger i ett intervall som innebär att den kan förklaras med mätsystemens eller bestämningsmetodens osäkerhet. I sådana fall ska utsläppsrapporten hänvisa till anpassningen av det avvikande värdet.

Om skillnaden mellan värdena inte kan förklaras med mätsystemens eller bestämningsmetodens godkända osäkerhetsintervall ska verksamhetsutövarna på de berörda anläggningarna anpassa värdena genom att tillämpa konservativa justeringar som godkänts av den behöriga myndigheten.

Artikel49¶Överförd koldioxid

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. Verksamhetsutövaren ska från anläggningens utsläpp dra varje mängd koldioxid som härrör från verksamhet enligt bilaga I till direktiv 2003/87/EG, som inte härrör från nollräknat kol och som inte släpps ut från anläggningen men överförs från anläggningen till någon av följande anläggningar:

i) En avskiljningsanläggning för transport och långsiktig geologisk lagring på en lagringsplats som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG.

ii) En infrastruktur för koldioxidtransport för långsiktig geologisk lagring på en lagringsplats som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG.

iii) En lagringsplats som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG för långsiktig geologisk lagring.

2. I sin årliga utsläppsrapport ska verksamhetsutövaren vid den överförande anläggningen tillhandahålla den mottagande anläggningens identifieringskod som erkänts i enlighet med de akter som antagits i enlighet med artikel 19.3 i direktiv 2003/87/EG, om den mottagande anläggningen omfattas av direktivet. I alla andra fall ska verksamhetsutövaren vid den överförande anläggningen ange namn, adress och kontaktuppgifter för en kontaktperson för den mottagande anläggningen.

Första stycket ska också gälla för den mottagande anläggningen med avseende på den överförande anläggningens identifieringskod.

3. För fastställande av den mängd koldioxid som överförs från en anläggning eller infrastruktur för koldioxidtransport till en annan en anläggning eller infrastruktur för koldioxidtransport i enlighet med punkt 1 ska verksamhetsutövaren, om inte annat följer av de ytterligare bestämmelserna i bilaga IV till den här förordningen, antingen använda en beräkningsbaserad metod eller en mätningsbaserad metod i enlighet med artiklarna 43, 44 och 45 i den här förordningen.

När en mätningsbaserad metod används ska utsläppskällan motsvara mätpunkten, och utsläppen ska uttryckas som mängden överförd koldioxid.

4. När en mätningsbaserad metod används för att fastställa mängden koldioxid som överförts från en anläggning eller infrastruktur för koldioxidtransport till en annan ska verksamhetsutövaren tillämpa den högsta nivån enligt avsnitt 1 i bilaga VIII till den här förordningen.

Verksamhetsutövaren får dock tillämpa nästa lägre nivå, förutsatt att verksamhetsutövaren bevisar att tillämpning av den högsta nivå som anges i avsnitt 1 i bilaga VIII till den här förordningen är tekniskt ogenomförbar eller medför orimliga kostnader.

5. Verksamhetsutövarna får fastställa mängden koldioxid som överförs från en anläggning både vid den överförande och vid den mottagande anläggningen. I sådana fall ska artikel 48.3 gälla.

6. Om koldioxid från material eller bränsle som innehåller en fraktion av nollräknat kol överförs till en anläggning för koldioxidavskiljning ska den överförande anläggningen, från de rapporterade utsläppen i enlighet med punkt 1 i den här artikeln, endast dra den mängd koldioxid som står i proportion till den fraktion av kol som inte har sitt ursprung i nollräknat kol.

En verksamhetsutövare för en infrastruktur för koldioxidtransport eller en lagringplats ska övervaka utsläppen vid läckagehändelser, diffusa utsläpp och ventilationsutsläpp av koldioxid som anges i den första stycket, inbegripet från koldioxid från enheter som inte bedriver verksamheter som anges i bilaga I till direktiv 2003/87/EG, och redovisa utsläpp som om koldioxiden kom från fossila bränslen.

7. Verksamhetsutövaren för en infrastruktur för koldioxidtransport får i de utsläpp som redovisats under en given rapporteringsperiod inkludera koldioxid i transit som överförts till en annan anläggning eller infrastruktur för koldioxidtransport senast den 31 januari följande år. Verksamhetsutövaren ska varje år sammanställa ett register över koldioxid som går in och ut ur infrastrukturen för koldioxidtransport och separat redovisa eventuell koldioxid i transit.

Artikel49a¶Utsläpp som är permanent kemiskt bundna i en produkt

Införd genom förordning (EU) 2024/2493 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. Verksamhetsutövaren ska från anläggningens utsläpp dra den mängd koldioxid som härrör från icke-nollräknat kol i verksamheter enligt bilaga I till direktiv 2003/87/EG och som inte släpps ut från anläggningen, men som är permanent kemiskt bunden i en produkt som anges i den delegerade förordning som antagits i enlighet med artikel 12.3b i direktiv 2003/87/EG.

När det är fråga om koldioxid från material eller bränslen som innehåller en fraktion av nollräknat kol ska verksamhetsutövaren från anläggningens utsläpp endast dra den mängd koldioxid som är permanent kemiskt bunden i en produkt som är förtecknad i den delegerade förordning som antagits i enlighet med artikel 12.3b i direktiv 2003/87/EG och som står i proportion till den fraktion av kol som inte härrör från nollräknat kol.

2. För fastställande av den mängd koldioxid som är bunden i en produkt som uppfyller specifikationerna i punkt 1, ska verksamhetsutövaren antingen tillämpa standardmetoden enligt avsnitt 2 och 4 i bilaga II till den här förordningen eller tillämpa en massbalans enligt artikel 25 i den här förordningen med användning av de bränslen och material som går in och ut ur den process där koldioxiden är kemiskt bunden som relevanta bränsle-/materialmängder för den här beräkningen, samtidigt som eventuella förbränningsutsläpp i samband med processen ska beaktas. För detta ändamål ska den högsta nivån enligt bilaga II till den här förordningen tillämpas enligt vad som anges i samma bilaga för den verksamhet som koldioxiden kommer från. Verksamhetsutövaren får dock tillämpa nästa lägre nivå, förutsatt att denne på ett för den behöriga myndigheten tillfredsställande sätt visar att det inte är tekniskt möjligt att tillämpa den högsta nivån enligt bilaga II till den här förordningen eller att det medför orimliga kostnader.

Artikel50¶Användning eller överföring av dikväveoxid

1. Dikväveoxid från verksamheter som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG och för vilka dikväveoxid anges som relevant i den bilagan ska inte räknas som utsläpp från den anläggning där den har sitt ursprung, om anläggningen inte släpper ut dikväveoxiden utan överför den till en annan anläggning som övervakar och rapporterar utsläppen i enlighet med denna förordning.

En anläggning som tar emot dikväveoxid från en anläggning och verksamhet i enlighet med första stycket ska övervaka de relevanta gasströmmarna med samma metoder, som krävs enligt denna förordning, som om dikväveoxiden genererats inom den mottagande anläggningen.

Om dikväveoxid fylls i behållare eller används som gas i produkter så att den släpps ut utanför anläggningen, eller om den överförs från anläggningen till enheter som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG, ska den räknas som utsläpp från den anläggning där den har sitt ursprung, med undantag för kvantiteter av dikväveoxid för vilka verksamhetsutövaren i den anläggning där dikväveoxiden har sitt ursprung kan visa för den behöriga myndigheten att dikväveoxiden destrueras med hjälp av lämplig utrustning för att minska utsläppen.

2. I sin årliga utsläppsrapport ska verksamhetsutövaren vid den överförande anläggningen tillhandahålla den mottagande anläggningens identifieringskod som erkänts i enlighet med de akter som antagits i enlighet med artikel 19.3 i direktiv 2003/87/EG, i tillämpliga fall.

Första stycket ska också gälla för den mottagande anläggningen med avseende på den överförande anläggningens identifieringskod.

3. För bestämning av den mängd dikväveoxid som överförs från en anläggning till en annan ska verksamhetsutövaren använda en mätningsbaserad metod, inbegripet i enlighet med artiklarna 43, 44 och 45. Utsläppskällan ska motsvara mätpunkten, och utsläppen ska uttryckas som mängden överförd dikväveoxid.

4. För fastställande av den mängd dikväveoxid som överförs från eller till andra anläggningar ska varje verksamhetsutövare tillämpa den högsta nivån som anges i avsnitt 1 i bilaga VIII för utsläpp av dikväveoxid.

Verksamhetsutövaren får dock tillämpa nästa lägre nivå, förutsatt att verksamhetsutövaren bevisar att tillämpning av den högsta nivån som anges i avsnitt 1 i bilaga VIII är tekniskt ogenomförbart eller medför orimliga kostnader.

5. Verksamhetsutövarna får fastställa mängden dikväveoxid som överförs från en anläggning både under överföringen och vid den mottagande anläggningen. I sådana fall ska artikel 48.3 gälla i tillämpliga delar.

Kapitel IV Övervakning av utsläpp och luftfartens ICKE-KOLDIOXIDEFFEKTER

Artikel51¶Allmänna bestämmelser

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493 och förordning (EU) 2023/2122.

1. Varje luftfartygsoperatör ska övervaka och rapportera utsläpp och luftfartens icke-koldioxideffekter när det gäller alla flygningar som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG, som utförs av luftfartygsoperatören under rapporteringsperioden och som luftfartygsoperatören ansvarar för.

För att uppnå detta ska luftfartygsoperatören tillskriva alla flygningar till kalenderåret enligt tidpunkten för avresa mätt i Greenwichtid.

2. Om luftfartygsoperatören avser att ansöka om gratis tilldelning av utsläppsrätter i enlighet med artikel 3e eller 3f i direktiv 2003/87/EG ska luftfartygsoperatören även övervaka uppgifter om tonkilometer för samma flygningar under de aktuella övervakningsåren.

3. För att identifiera den luftfartygsoperatör som avses i artikel 3 o i direktiv 2003/87/EG, som ensam ansvarar för en flygning, ska den anropssignal som används för flygkontrolltjänst i enlighet med fält 7 i färdplanen användas. Anropssignalen ska fastställa luftfartygsoperatören enligt följande:

a) Om fält 7 innehåller Icao-beteckningen för luftfartygsoperatören, ska luftfartygsoperatören vara den luftfartygsoperatör som har tilldelats Icao-beteckningen.

b) Om fält 7 innehåller nationalitets- eller gemenskapsbeteckningen och registreringsbeteckningen för det luftfartyg som uttryckligen anges i ett drifttillstånd (eller motsvarande) eller i ett dokument som utfärdats av en stat och som identifierar luftfartygsoperatören, ska luftfartygsoperatören vara den juridiska eller fysiska person som innehar drifttillståndet (eller motsvarande) eller som anges i dokumentet.

3a. Om luftfartygsoperatören inte kan identifieras med hjälp av den anropssignal som avses i punkt 3 ska den luftfartygsoperatör som avses i artikel 3 o i direktiv 2003/87/EG och som är ensam ansvarig för flygningen vara den fysiska eller juridiska person som kontrakterar eller anställer kaptenen för flygningen.

4. När luftfartygsoperatörens identitet inte är känd ska den behöriga myndigheten betrakta ägaren av luftfartyget som luftfartygsoperatör, såvida inte ägaren kan bevisa vem som är ansvarig luftfartygsoperatör.

Artikel52¶Inlämnande av övervakningsplaner

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493 och förordning (EU) 2023/2122.

1. Senast fyra månader innan en luftfartygsoperatör inleder luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG ska luftfartygsoperatören till den behöriga myndigheten lämna in en övervakningsplan för övervakning och rapportering av utsläpp och luftfartens icke-koldioxideffekter i enlighet med artikel 12 i den här förordningen.

Med avvikelse från första stycket ska en luftfartygsoperatör som utför luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG, eller som övervakar och rapporterar in luftfartens icke-koldioxideffekter, för den första gång som inte kunde förutses fyra månader innan verksamheten inleddes lämna in en övervakningsplan till den behöriga myndigheten utan onödigt dröjsmål, dock senast sex veckor efter det att verksamheten utförts. Luftfartygsoperatören ska till den behöriga myndigheten ange godtagbara skäl till att en övervakningsplan inte kunde lämnas in fyra månader innan verksamheten inleddes.

Om den administrerande medlemsstaten enligt artikel 18a i direktiv 2003/87/EG inte är känd i förväg ska luftfartygsoperatören utan onödigt dröjsmål inlämna övervakningsplanen när information om den behöriga myndigheten i den administrerande medlemsstaten blir tillgänglig.

2. Om luftfartygsoperatören avser att ansöka om gratis tilldelning av utsläppsrätter i enlighet med artikel 3e eller 3f i direktiv 2003/87/EG ska luftfartygsoperatören även lämna in en övervakningsplan för övervakning och rapportering av uppgifter om tonkilometer. Övervakningsplanen ska inlämnas senast fyra månader före början av

a) det övervakningsår som anges i artikel 3e.1 i direktiv 2003/87/EG för ansökningar enligt den artikeln, eller

b) det andra kalenderåret i den period som anges i artikel 3c.2 i direktiv 2003/87/EG för ansökningar enligt artikel 3f i det direktivet.

Artikel53¶Övervakningsmetod för utsläpp från luftfartsverksamhet

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493, rättelse till förordning (EU) 2024/2493 och förordning (EU) 2023/2122.

1. Varje luftfartygsoperatör ska fastställa de årliga koldioxidutsläppen från luftfartsverksamheten genom att multiplicera den årliga förbrukningen av varje rent bränsle (uttryckt i ton) med bränslets emissionsfaktor.

För blandade flygbränslen ska luftfartygsoperatören fastställa den teoretiska mängden av varje rent bränsle från den totala mängden av det blandade flygbränslet och relevanta uppgifter om sammansättningen genom att tillämpa följande:

i) Om ett bränsle innehåller biomassa ska luftfartygsoperatören fastställa biomassafraktionen i enlighet med artikel 54.

ii) Om ett bränsle innehåller förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen ska luftfartygsoperatören fastställa fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunnet kolbaserat bränsle eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen i enlighet med artikel 54b.

iii) Om fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunnet kolbaserat bränsle eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen inte är noll och om luftfartygsoperatören vill tillämpa nollräkning ska luftfartygsoperatören fastställa den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle eller den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen i enlighet med artikel 54c.

iv) Om den nollräknade biomassafraktionen, den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle eller den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen inte är noll, ska luftfartygsoperatören beräkna den nollräknade fraktionen som summan av den nollräknade biomassafraktionen, den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle och den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen. Den fossila fraktionen är summan av alla icke-nollräknade fraktioner.

v) Luftfartygsoperatören ska beräkna mängden rent bränsle som den totala mängden av det blandade flygbränslet multiplicerat med den relevanta fraktionen.

Vid tillämpning av led iv i den här punkten ska den fossila fraktionen vara 100 % om luftfartygsoperatören inte beräknar den nollräknade fraktionen.

1a. Genom undantag från punkt 1 ska luftfartygsoperatören, för att kunna bedöma de tröskelvärden för utsläpp som anges i artikel 55.1 och 55.2 i den här förordningen, i artikel 28a.4 i direktiv 2003/87/EG och i posten ”Luftfart” i tabellen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG, fastställa koldioxidutsläppen genom att multiplicera den årliga förbrukningen av varje bränsle med dess preliminära emissionsfaktor.

1b. Vid rapportering i enlighet med artikel 3 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/1603 ska luftfartygsoperatören fastställa och rapportera de utsläpp som man får fram genom att multiplicera den årliga förbrukningen av varje bränsle med den preliminära emissionsfaktorn.

2. Varje luftfartygsoperatör ska fastställa bränsleförbrukningen för varje flygning och varje bränsle och ska inbegripa bränsle som förbrukats av hjälpkraftaggregatet. För detta ändamål ska luftfartygsoperatören använda en av de metoder som anges i avsnitt 1 i bilaga III. Luftfartygsoperatören ska välja den metod som ger de mest kompletta och aktuella uppgifterna i kombination med den lägsta osäkerheten utan att medföra orimliga kostnader.

3. Varje luftfartygsoperatör ska fastställa den tankade bränslemängd som avses i avsnitt 1 i bilaga III, med hjälp av

a) bränsleleverantörens mätningar enligt angivelser på följesedlar eller fakturor för varje flygning, eller

b) data från mätsystem som finns ombord på luftfartyget och som förts in i massa- och balansdokumentationen, i luftfartygets tekniska journal eller som överförs elektroniskt från luftfartyget till luftfartygsoperatören.

4. Luftfartygsoperatören ska fastställa den mängd bränsle som finns i tanken med hjälp av uppgifter från de mätsystem som finns ombord på luftfartyget och som registrerats i massa- och balansdokumentationen eller i luftfartygets tekniska journal eller som överförts elektroniskt från luftfartyget till luftfartygsoperatören.

5. Om den tankade bränslemängden eller den kvarvarande bränslemängden i tankarna bestäms i volymenheter uttryckt i liter ska luftfartygsoperatören omvandla mängden från volym till massa med hjälp av densitetsvärden. Luftfartygsoperatören ska använda det densitetsvärde för bränslet (ett faktiskt värde eller ett standardvärde på 0,8 kg per liter) som används för operativa ändamål och säkerhetsändamål.

Det förfarande som ligger till grund för användningen av faktisk densitet eller standarddensitet ska beskrivas i övervakningsplanen, tillsammans med en hänvisning till den berörda luftfartygsoperatörens dokumentation.

6. För den beräkning som avses i punkt 1 ska luftfartygsoperatören använda standardemissionsfaktorerna i tabell 1 i bilaga III.

Luftfartygsoperatörerna ska använda de standardemissionsfaktorer som anges i tabell 1 i bilaga III som preliminär emissionsfaktor.

För alternativa flygbränslen som inte är biodrivmedel, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen ska luftfartygsoperatören fastställa emissionsfaktorn i enlighet med artikel 32 i den här förordningen. För sådana bränslen ska det effektiva värmevärdet fastställas och rapporteras som en memorandumpost.

7. Med avvikelse från punkt 6, och om luftfartygsoperatören har erhållit den behöriga myndighetens godkännande, får luftfartygsoperatören härleda emissionsfaktorn, eller det kolinnehåll som den baseras på, eller det effektiva värmevärdet för kommersiella bränslen, från de inköpsregister för bränslet i fråga som tillhandahålls av bränsleleverantören, under förutsättning att de har härletts på grundval av erkända internationella standarder och de emissionsfaktorer som anges i tabell 1 i bilaga III inte kan tillämpas.

Artikel53a¶Rapporteringsregler för användning av alternativa flygbränslen

Införd genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Luftfartygsoperatören ska övervaka mängden alternativa flygbränslen som används och rapportera den mängd som tillskrivs per flygning eller flygplatspar.

2. Om det alternativa flygbränslet levereras till luftfartyget i fysiskt identifierbara partier ska luftfartygsoperatören på ett för den behöriga myndigheten tillfredsställande sätt styrka att det alternativa flygbränslet kan tillskrivas den flygning som sker omedelbart efter tankningen för den flygningen.

Om flera på varandra följande flygningar genomförs utan någon tankning mellan dessa flygningar ska luftfartygsoperatören dela upp mängden alternativt flygbränsle mellan dessa flygningar på ett sätt som står i proportion till utsläppen från dessa flygningar beräknade med hjälp av den preliminära emissionsfaktorn.

3. Om ett alternativt flygbränsle vid en flygplats inte kan hänföras fysiskt till en specifik flygning ska luftfartygsoperatören tillskriva bränslet till sina flygningar för vilka utsläppsrätter måste överlämnas i enlighet med artikel 12.3 i direktiv 2003/87/EG, i proportion till utsläppen från dessa flygningar som avgår från den flygplatsen, beräknade med hjälp av den preliminära emissionsfaktorn.

I detta avseende ska luftfartygsoperatören på ett för den behöriga myndigheten tillfredsställande sätt styrka att det alternativa flygbränslet levererades till avgångsflygplatsens tankningssystem under rapporteringsperioden eller upp till tre månader före rapporteringsperiodens inledning eller upp till tre månader efter dess slut.

4. Vid tillämpning av punkterna 2 och 3 ska luftfartygsoperatören på ett för den behöriga myndigheten tillfredsställande sätt styrka att

i) den totala mängden alternativt flygbränsle som uppges inte överstiger den berörda luftfartygsoperatörens totala bränsleanvändning för flygningar för vilka utsläppsrätter måste överlämnas i enlighet med artikel 12.3 i direktiv 2003/87/EG och som utgår från den flygplats där det alternativa flygbränslet tillhandahålls,

ii) mängden alternativt flygbränsle för flygningar för vilka utsläppsrätter måste överlämnas i enlighet med artikel 12.3 i direktiv 2003/87/EG inte överstiger den totala mängd alternativt flygbränsle som köpts in och från vilken den totala mängd alternativt flygbränsle som sålts till tredje part subtraherats,

iii) förhållandet mellan alternativt flygbränsle och fossila bränslen som tillskrivs flygningar aggregerade per flygplatspar inte överstiger maxgränsen för inblandning för den bränsletypen, vilket certifieras i enlighet med en erkänd internationell standard,

iv) det inte förekommer någon dubbelräkning av samma mängd alternativt flygbränsle, och i synnerhet att det inköpta alternativa flygbränslet inte uppgetts som använt i en tidigare rapport eller av någon annan luftfartygsoperatör eller i ett annat system för koldioxidprissättning.

Vid tillämpning av leden i–iii antas eventuellt bränsle som finns kvar i tankarna efter en flygning och före en tankning utgöras av 100 % fossilt bränsle.

För att påvisa efterlevnad av de krav som avses i led iv får verksamhetsutövaren använda de data som registrerats i den unionsdatabas som upprättats i enlighet med artikel 31a i direktiv (EU) 2018/2001 eller en nationell databas som upprättats av medlemsstaten i enlighet med artikel 31a.5 i det direktivet.

Artikel54¶Fastställande av biomassafraktionen för biodrivmedel

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Luftfartygsoperatören ska fastställa biomassafraktionen för blandade flygbränslen som innehåller biodrivmedel. Luftfartygsoperatören får antingen anta avsaknad av biodrivmedel och tillämpa ett standardvärde för fossil fraktion på 100 % eller fastställa en biodrivmedelsfraktion i enlighet med punkterna 2 eller 3. Luftfartygsoperatören ska använda ett standardvärde på 100 % biomassafraktion för rena biodrivmedel.

Genom undantag från första stycket får den luftfartygsoperatör som använder blandat flygbränsle som innehåller biodrivmedel välja att övervaka innehållet av biodrivmedel och fossilt flygbränsle som separata bränsle-/materialmängder om det bevis som bränsleleverantörerna tillhandahåller möjliggör en sådan metod.

2. Om biodrivmedel fysiskt blandas med fossila bränslen och levereras till luftfartyget i fysiskt identifierbara partier får luftfartygsoperatören utföra analyser i enlighet med artiklarna 32–35 för att fastställa biomassafraktionen, på grundval av en relevant standard och de analysmetoder som anges i de artiklarna, förutsatt att användningen av denna standard och dessa analysmetoder godkänns av den behöriga myndigheten. Om luftfartygsoperatören lägger fram bevis för den behöriga myndigheten för att sådana analyser skulle medföra orimliga kostnader eller inte är tekniskt genomförbara, får luftfartygsoperatören basera uppskattningen av andelen biodrivmedel på en materialbalans för blandning av fossila bränslen och biodrivmedel som köpts in. Om biomassafraktionen fastställdes med hjälp av massbalansen enligt artikel 30.1 i direktiv (EU) 2018/2001 krävs inga bevis för orimliga kostnader eller teknisk genomförbarhet.

3. Om inköpta partier biodrivmedel inte levereras fysiskt till ett visst luftfartyg ska luftfartygsoperatören inte använda analyser för att fastställa biomassafraktionen av använda bränslen. Luftfartygsoperatören får fastställa biomassafraktionen med användning av dokumentation av inköp av biodrivmedel med motsvarande energiinnehåll.

Artikel54a¶Särskilda bestämmelser för godtagna flygbränslen

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Vid tillämpning av artikel 3c.6 i direktiv 2003/87/EG ska den kommersiella luftfartygsoperatören upprätta, dokumentera, genomföra och upprätthålla ett skriftligt förfarande för att övervaka varje mängd rent godtaget flygbränsle (i ton) som används för underljudsflygningar, och den ska rapportera dessa uppgivna mängder godtaget flygbränsle som en separat memorandumpost i sin årliga utsläppsrapport.

2. Vid tillämpning av punkt 1 ska luftfartygsoperatören säkerställa att varje mängd godtaget flygbränsle som uppges certifierats i enlighet med artikel 30 i direktiv (EU) 2018/2001 eller annan certifiering som godkänts i enlighet med förordning 2023/2405. Den behöriga myndigheten får tillåta luftfartygsoperatören att använda de data som registrerats i den unionsdatabas som inrättats i enlighet med artikel 31a i direktiv (EU) 2018/2001 eller en nationell databas som inrättats av medlemsstaten i enlighet med artikel 31a.5 i det direktivet. Vid efterföljande bristande efterlevnad när det gäller bevis på hållbarhet för de mängder som annullerats i de ovan nämnda databaserna ska den behöriga myndigheten korrigera de verifierade mängderna rent godtaget flygbränsle i enlighet med detta.

3. För blandade flygbränslen får luftfartygsoperatören antingen anta avsaknad av godtaget flygbränsle och tillämpa ett standardvärde för fossil fraktion på 100 %, eller fastställa mängden rent godtaget flygbränsle i enlighet med punkt 3a.

3a. Luftfartygsoperatören ska fastställa mängden rent godtaget flygbränsle som summan av rent godtaget alternativt bränsle enligt artikel 3c.6 i direktiv 2003/87/EG, såsom fastställts i enlighet med artikel 53.1 i den här förordningen. Rena godtagna bränslen ska tillskrivas varje flygning eller flygplatspar i enlighet med punkterna 4 eller 5.

4. Om godtagna flygbränslen levereras till luftfartyget i fysiskt identifierbara partier ska luftfartygsoperatören på ett för den behöriga myndigheten tillfredsställande sätt styrka att det godtagna flygbränslet kan tillskrivas den flygning som sker omedelbart efter tankningen för den flygningen.

Om flera på varandra följande flygningar genomförs utan någon tankning mellan dessa flygningar ska luftfartygsoperatören dela upp mängden godtaget flygbränsle mellan dessa flygningar på ett sätt som står i proportion till utsläppen från dessa flygningar beräknade med hjälp av den preliminära emissionsfaktorn.

5. Om ett godtaget flygbränsle vid en flygplats inte kan hänföras fysiskt till en specifik flygning ska luftfartygsoperatören tillskriva de godtagna flygbränslena till sina flygningar för vilka utsläppsrätter måste överlämnas i enlighet med artikel 12.3 i direktiv 2003/87/EG och till flygningar som omfattas av artikel 3c.8 i det direktivet i proportion till utsläppen från dessa flygningar som avgår från den flygplatsen, beräknade med hjälp av den preliminära emissionsfaktorn.

För det ändamålet ska luftfartygsoperatören på ett för den behöriga myndigheten tillfredsställande sätt styrka att det godtagna flygbränslet levererades till avgångsflygplatsens tankningssystem under rapporteringsperioden eller upp till tre månader före rapporteringsperiodens inledning eller upp till tre månader efter dess slut.

6. Vid tillämpning av punkterna 4 och 5 ska luftfartygsoperatören på ett för den behöriga myndigheten tillfredsställande sätt styrka att

a) den totala mängd godtaget flygbränsle som uppges inte överstiger den berörda luftfartygsoperatörens totala bränsleanvändning för flygningar för vilka utsläppsrätter måste överlämnas i enlighet med artikel 12.3 i direktiv 2003/87/EG och för flygningar som omfattas av artikel 3c.8 i det direktivet och som utgår från den flygplats där det godtagna flygbränslet tillhandahålls,

b) mängden godtaget flygbränsle för flygningar för vilka utsläppsrätter måste överlämnas i enlighet med artikel 12.3 i direktiv 2003/87/EG och för flygningar som omfattas av artikel 3c.8 i det direktivet inte överstiger den totala mängd godtaget flygbränsle som köpts in och från vilken den totala mängd godtagna flygbränslen som sålts till tredje part subtraherats,

c) förhållandet mellan godtaget flygbränsle och fossila bränslen som tillskrivs flygningar aggregerade per flygplatspar inte överstiger maxgränsen för inblandning för den bränsletypen, vilket certifieras i enlighet med en erkänd internationell standard,

d) det inte förekommer någon dubbelräkning av samma mängd godtaget flygbränsle, och i synnerhet att det inköpta godtagna flygbränslet inte uppgetts som använt i en tidigare rapport eller av någon annan luftfartygsoperatör eller i ett annat system för koldioxidprissättning.

Vid tillämpning av leden a, b och c antas eventuellt bränsle som finns kvar i tankarna efter en flygning och före en tankning utgöras av 100 % ej godtaget bränsle.

För att påvisa efterlevnad av de krav som avses i led d får verksamhetsutövaren använda de data som registrerats i den unionsdatabas som upprättats i enlighet med artikel 31a i direktiv (EU) 2018/2001 eller en nationell databas som upprättats av medlemsstaten i enlighet med artikel 31a.5 i det direktivet.

Artikel54b¶Fastställande av fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunnet kolbaserat bränsle eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen

Införd genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Luftfartygsoperatören ska fastställa fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunnet kolbaserat bränsle eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen för blandat flygbränsle som innehåller förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunnet kolbaserat bränsle eller syntetiskt koldioxidsnålt bränsle. Luftfartygsoperatören får antingen anta avsaknad av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunnet kolbaserat bränsle eller syntetiskt koldioxidsnålt bränsle och tillämpa ett standardvärde för fossil fraktion på 100 % eller fastställa en fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, en fraktion av återvunnet kolbaserat bränsle eller en syntetisk koldioxidsnål fraktion i enlighet med punkterna 2 eller 3. Luftfartygsoperatören ska använda ett standardvärde för 100 % fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle, eller 100 % syntetisk koldioxidsnål fraktion, enligt vad som är tillämpligt, för rena förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, rent återvunnet kolbaserat bränsle eller rent syntetiskt koldioxidsnålt bränsle.

Genom undantag från första stycket får den luftfartygsoperatör som använder blandat flygbränsle som innehåller förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunnet kolbaserat bränsle eller syntetiskt koldioxidsnålt bränsle välja att övervaka innehållet av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunnet kolbaserat bränsle eller syntetiskt koldioxidsnålt bränsle och innehållet av andra fossila flygbränslen som separata bränsle-/materialmängder, om det bevis som bränsleleverantörerna tillhandahåller möjliggör en sådan metod.

2. Om förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunnet kolbaserat bränsle eller syntetiskt koldioxidsnålt bränsle fysiskt blandas med fossila bränslen och levereras till luftfartyget i fysiskt identifierbara partier ska luftfartygsoperatören basera beräkningen av innehåll av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunnet kolbaserat bränsle eller syntetiskt koldioxidsnålt bränsle på en massbalans enligt artikel 30.1 i direktiv (EU) 2018/2001, så att det återspeglar blandningen av fossila bränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunnet kolbaserat bränsle eller syntetiskt koldioxidsnålt bränsle som inköpts.

3. Om inköpta partier förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunnet kolbaserat bränsle eller syntetiskt koldioxidsnålt bränsle inte levereras fysiskt till ett visst luftfartyg får luftfartygsoperatören fastställa fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunnet kolbaserat bränsle eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen genom dokumentation av inköp av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunnet kolbaserat bränsle eller syntetiskt koldioxidsnålt bränsle med motsvarande energiinnehåll.

Artikel54c¶Villkor för luftfartygsoperatörernas nollräkning av biodrivmedel, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunnet kolbaserat bränsle och syntetiskt koldioxidsnålt bränsle

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. Luftfartygsoperatören får medräkna ett blandat flygbränsles biomassafraktion i den nollräknade biomassafraktionen endast i den utsträckning som innehållet av biodrivmedlet överensstämmer med kriterierna i artikel 38.5.

2. Luftfartygsoperatören får medräkna ett blandat flygbränsles fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle i den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle endast i den utsträckning som innehållet av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle överensstämmer med kriterierna i artikel 39a.3.

3. Luftfartygsoperatören får medräkna den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen av ett blandat flygbränsle i den nollräknade syntetiska koldioxidsnåla fraktionen endast i den utsträckning som innehållet av syntetiskt koldioxidsnålt bränsle överensstämmer med kriterierna i artikel 39a.4.

4. Luftfartygsoperatören får endast ange nollräknade biodrivmedel, nollräknade förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen och nollräknade syntetiska koldioxidsnåla bränslen i den utsträckning som dessa nollräknade bränslen inte överskrider den högsta tillåtna bränslemängd som fastställts i enlighet med artikel 53a i den här förordningen, för flygningar för vilka utsläppsrätter måste överlämnas i enlighet med artikel 12.3 i direktiv 2003/87/EG.

Artikel55¶Små utsläppskällor

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Luftfartygsoperatörer som utför färre än 243 flygningar per period under tre på varandra följande fyramånadersperioder och luftfartygsoperatörer som utför flygningar för vilka de totala koldioxidutsläppen understiger 25000 ton koldioxid per år ska betraktas som små utsläppskällor.

2. Genom undantag från artikel 53 får små utsläppskällor och luftfartygsoperatörer som har totala årliga utsläpp som understiger 3000 ton koldioxid från flygningar utöver de som anges i artikel 28a.1 a samt i artikel 3c.8 i direktiv 2003/87/EG uppskatta bränsleförbrukningen på grundval av avstånd per flygplatspar med hjälp av verktyg som införts av Eurocontrol eller någon annan lämplig organisation som kan bearbeta alla relevanta uppgifter om flygtrafiken och undvika undervärderingar av utsläpp.

De tillämpliga verktygen får endast användas om de godkänts av kommissionen, inbegripet användningen av korrektionsfaktorer för att i förekommande fall kompensera för bristande noggrannhet i modelleringsmetoderna.

3. Med avvikelse från artikel 12 får en liten utsläppskälla som avser använda något av de verktyg som avses i punkt 2 endast lämna följande uppgifter i övervakningsplanen för utsläpp:

a) Den information som krävs enligt i avsnitt 2 punkt 1 i bilaga I.

b) Belägg för att de tröskelvärden för små utsläppskällor som anges i punkt 1 i denna artikel efterlevs.

c) Namnet på eller en hänvisning till det verktyg som avses i punkt 2 i denna artikel som kommer att användas för att beräkna bränsleförbrukningen.

En liten utsläppskälla ska undantas från kravet på att lämna in de styrkande handlingar som avses i artikel 12.1 tredje stycket.

4. Om en luftfartygsoperatör använder något av de verktyg som avses i punkt 2, och överskrider de tröskelvärden som anges i punkt 1 under ett rapporteringsår, ska luftfartygsoperatören utan onödigt dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten om detta.

Luftfartygsoperatören ska, utan onödigt dröjsmål, underrätta den behöriga myndigheten om alla större ändringar av övervakningsplanen i den mening som avses i artikel 15.4 a iv för godkännande.

Den behöriga myndigheten ska dock tillåta att luftfartygsoperatören fortsätter att använda något av verktygen som avses i punkt 2 förutsatt att luftfartygsoperatören på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att de tröskelvärden som avses i punkt 1 inte redan överskridits under de senaste fem rapporteringsperioderna, och inte kommer att överskridas igen från och med nästa rapporteringsperiod.

Artikel56¶Osäkerhetskällor

1. Luftfartygsoperatören ska beakta osäkerhetskällor och tillhörande osäkerhetsnivåer vid valet av övervakningsmetod enligt artikel 53.2.

2. Luftfartygsoperatören ska regelbundet utföra lämpliga kontroller, särskilt korskontroller mellan mängden tankat bränsle enligt fakturor och mängden tankat bränsle enligt mätsystemen ombord och vidta korrigerande åtgärder om betydande avvikelser upptäcks.

Artikel56a¶Beräkning av koldioxidekvivalenter för luftfartens icke-koldioxideffekter

Införd genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Varje luftfartygsoperatör ska övervaka luftfartens icke-koldioxideffekter av verksamhet som utförs av flygplan med jetmotorer, i koldioxidekvivalenter (CO2(e)) per flygning.

2. Luftfartygsoperatören ska beräkna koldioxidekvivalenten per flygning med GWP-mätning, särskilt GWP20, GWP50 och GWP100, vilket ger koldioxidekvivalenter för tre tidshorisonter (20, 50 och 100 år) för var och en av de övervakade flygningarna.

3. Luftfartygsoperatören ska använda effektivitet enligt definitionen i den här förordningen och i NEATS för att förfina GWP enligt punkt 2 för beräkning av koldioxidekvivalenten per flygning om inte luftfartygsoperatören för den behöriga myndigheten styrker att effektivitet inte kan tillämpas.

4. För att beräkna koldioxidekvivalenten per flygning ska varje luftfartygsoperatör tillämpa en beräkningsmetod för koldioxidekvivalenter som omfattar

a) modulen för bränsleförbränning och modulen för utsläppsberäkning enligt bilaga IIIa avsnitt 3,

b) metod C som består av en väderbaserad metod och metod D som består av en platsbaserad förenklad metod enligt bilaga IIIa avsnitt 4,

c) en metod med standardvärden, som används vid dataluckor, som beskrivs i bilaga IIIa avsnitt 5 och bilaga IIIb.

Metod C och metod D ska utgå från information från de moduler som avses i led a i detta stycke, data från luftfartygsoperatören och relevanta väderdata från luftfartygsoperatören eller tredjepartskällor.

5. Varje luftfartygsoperatör ska använda metod C för att beräkna koldioxidekvivalenter per flygning.

6. Genom undantag från punkt 5 får metod D användas för små utsläppskällor, enligt definitionen i artikel 55.1.

7. För att tillämpa beräkningsmetoderna för koldioxidekvivalenter på sina flygningar ska luftfartygsoperatörerna uppfylla samtliga följande villkor, genom att använda antingen NEATS enligt bilaga IIIa avsnitt 2, egna eller tredje parts it-verktyg eller en kombination av NEATS och dessa verktyg:

a) Dessa verktyg uppfyller kraven i bilaga IIIa, när det gäller modulen för uppskattning av utsläpp i avsnitten 3, 4 och 5 i den bilagan.

b) Om det krävs förbättrade väderdata enligt definitionen i bilaga IIIa använder dessa verktyg samma gemensamma referensmodell för numerisk väderprognos (NWP) och väderdata som den som tillhandahålls av NEATS.

c) Dessa verktyg möjliggör och underlättar tillgången till övervakade uppgifter i enlighet med bilaga IIIa avsnitt 4 i verifieringssyfte.

d) Dessa verktyg säkerställer att data som övervakas sparas på ett säkert sätt under minst två år, med funktioner för säkerhetskopiering och återställning.

e) Dessa verktyg överensstämmer med de principer som upprättats genom artikel 75.1.

8. Om en luftfartygsoperatör planerar att använda de verktyg som avses i punkt 7, utöver modulen för bränsleförbrukning, ska luftfartygsoperatören först lämna in verktygens tekniska specifikationer till kommissionen. Kommissionen ska bedöma verktygens specifikationer och godkänna dem om verktygen uppfyller kraven i den här förordningen. När verktygen har godkänts ska luftfartygsoperatören beskriva deras tekniska specifikationer och arbetsflöde i övervakningsplanen.

Artikel56b¶Dataövervaknin

Införd genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Luftfartygsoperatören ska övervaka de data som anges i bilaga IIIa avsnitt 4.

2. De data som övervakas i enlighet med punkt 1 ska hämtas från luftfartygsoperatören, inklusive från luftfartygets färdregistrator, om sådan finns.

3. Genom undantag från punkt 2 kan luftfartygsoperatören välja att förlita sig på följande för övervakning av vissa eller samtliga data:

a) Oberoende tredjepartskällor som Eurocontrol.

b) NEATS, enligt beskrivningen i bilaga IIIa avsnitt 2.

4. Om data saknas och luftfartygsoperatören har visat att denne inte kan erhålla dessa data via NEATS eller andra metoder ska luftfartygsoperatören använda de standardvärden som anges i bilaga IIIa avsnitt 5 och bilaga IIIb.

5. Luftfartygsoperatören ska ge kontrollören tillgång till alla data som krävs för verifiering, inklusive konfidentiell information. På begäran från luftfartygsoperatören ska den behöriga myndigheten behandla informationen från luftfartygsoperatören som konfidentiell.

6. Om NEATS inte kan användas på grund av att det inte är tillgängligt ska luftfartygsoperatören åtminstone vid varje flygning övervaka flyginformation och luftfartygets egenskaper. I sådana fall ska luftfartygsoperatören genomföra beräkningen av koldioxidekvivalenter per flygning i ett senare skede, senast när kommissionen tillgängliggör NEATS.

7. Om det inte går att använda en gemensam referensmodell för numerisk väderprognos (NWP) på grund av att den inte finns i NEATS ska luftfartygsoperatören genom undantag från artikel 56a.5 använda sig av metod D. När den gemensamma referensmodellen för numerisk väderprognos finns tillgänglig ska luftfartygsoperatören använda den lämpliga metoden enligt artikel 56a.5 och 56a.6.

8. NEATS ska uppdateras när så är lämpligt.

Kapitel V Datahantering och datastyrning

Artikel58¶Dataflödesaktiviteter

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493 och förordning (EU) 2023/2122.

1. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska upprätta, dokumentera, genomföra och upprätthålla skriftliga förfaranden för dataflödesaktiviteter för övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp och luftfartens icke-koldioxideffekter och säkerställa att den årliga utsläppsrapport som är resultatet av dataflödesaktiviteter inte innehåller felaktigheter och att den är förenlig med övervakningsplanen, de skriftliga förfarandena och denna förordning.

2. Beskrivningar av skriftliga förfaranden för dataflödesaktiviteter som ingår i övervakningsplanen ska minst omfatta följande delar

a) de uppgifter som anges i artikel 12.2,

b) identifiering av de primära datakällorna,

c) varje steg i dataflödet från primära uppgifter till årliga utsläpp eller luftfartens icke-koldioxideffekter som ska återspegla ordningsföljden och samspelet mellan dataflödesaktiviteterna, inbegripet relevanta formler och steg för aggregering av data som tillämpats,

d) relevanta bearbetningssteg för varje enskild dataflödesaktivitet, inbegripet de formler och data som använts för att fastställa utsläppen,

e) relevanta system för elektronisk databehandling och datalagring som används samt samspelet mellan sådana system och andra insatser inbegripet manuell inmatning,

f) hur resultat av dataflödesaktiviteter registreras.

Artikel59¶Kontrollsystem

Ändrad genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska upprätta, dokumentera, genomföra och upprätthålla ett effektivt kontrollsystem för att säkerställa att den årliga utsläppsrapport som är resultatet av dataflödesaktiviteter inte innehåller felaktigheter och att den är förenlig med den godkända övervakningsplanen och denna förordning.

2. Det kontrollsystem som avses i punkt 1 ska bestå av

a) en verksamhetsutövares eller luftfartygsoperatörs bedömning av de inneboende riskerna och kontrollriskerna på grundval av ett skriftligt förfarande för att utföra bedömningen,

b) skriftliga förfaranden kopplade till kontrollverksamhet som ska minska de identifierade riskerna.

3. De skriftliga förfaranden som är kopplade till den kontrollverksamhet som avses i punkt 2 b ska minst omfatta

a) kvalitetssäkring av mätutrustningen,

b) kvalitetssäkring av de it-system som används för dataflödesaktiviteter, inbegripet datateknik för processtyrning,

c) åtskillnad av funktioner i dataflödesaktiviteterna och kontrollverksamheten samt hantering av nödvändig behörighet,

d) intern granskning och validering av data,

e) korrigeringar och korrigerande åtgärder,

f) kontroll av processer som lagts ut på entreprenad,

g) redovisning och dokumentation samt hantering av dokumentversioner.

4. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska övervaka effektiviteten i kontrollsystemet, däribland genom att genomföra interna granskningar och beakta sådant som kontrollören upptäcker vid verifieringen av årliga utsläppsrapporter som utförs i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2018/2067.

Om kontrollsystemet visar sig vara ineffektivt eller inte står i proportion till de identifierade riskerna ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören sträva efter att förbättra kontrollsystemet och uppdatera övervakningsplanen eller de bakomliggande skriftliga förfarandena för dataflödesaktiviteter, riskbedömningar och kontrollverksamhet, beroende på vad som är tillämpligt.

Artikel60¶Kvalitetssäkring

1. För tillämpningen av artikel 59.3 a ska verksamhetsutövaren säkerställa att all relevant mätutrustning kalibreras, justeras och kontrolleras regelbundet, även innan den tas i bruk, och kontrolleras mot mätstandarder som kan hänföras till internationella mätstandarder när sådana finns tillgängliga, i enlighet med kraven i denna förordning och i proportion till de risker som identifierats.

Om delar av mätsystemen inte kan kalibreras ska verksamhetsutövaren identifiera dessa i övervakningsplanen och föreslå alternativa kontroller.

När utrustningen inte uppfyller kraven ska verksamhetsutövaren omedelbart vidta nödvändiga korrigerande åtgärder.

2. Med avseende på system för kontinuerlig mätning av utsläpp ska verksamhetsutövaren tillämpa kvalitetssäkring i enlighet med EN 14181-standarden Quality assurance of automated measuring systems (Kvalitetssäkring för automatiska mätsystem), inbegripet mätningar parallellt med standardreferensmetoder minst en gång om året, som ska utföras av kompetent personal.

När utsläppsgränsvärden utgör en nödvändig grund för kvalitetssäkringen som bas för kalibrering och prestandakontroller ska årsgenomsnittet för timmedelvärdena för växthusgasen användas som ett ersättningsvärde för sådana gränsvärden. Om verksamhetsutövaren upptäcker en bristande överensstämmelse med kraven på kvalitetssäkring, inbegripet om en kalibrering måste utföras, ska detta rapporteras till den behöriga myndigheten och verksamhetsutövaren ska vidta korrigerande åtgärder utan onödigt dröjsmål.

Artikel61¶Kvalitetssäkring av informationsteknik

För tillämpningen av artikel 59.3 b ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören säkerställa att it-systemet är utformat, dokumenterat, testat, genomfört, kontrollerat och underhållet på ett sådant sätt att tillförlitlig, noggrann och punktlig bearbetning av data säkerställs i enlighet med de risker som identifierats enligt artikel 59.2 a.

Kontrollen av informationstekniken ska omfatta åtkomstskydd, säkerhetskopior, återställning av data, kontinuitetsplanering och säkerhet.

Artikel62¶Åtskillnad mellan funktioner

För tillämpningen av artikel 59.3 c ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören utse personer som ansvarar för alla dataflödesaktiviteter och för all kontrollverksamhet på ett sådant sätt att motstridiga funktioner skiljs åt. I avsaknad av andra kontroller ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören säkerställa att all relevant information och data för alla dataflödesaktiviteter som motsvarar de identifierade riskerna bekräftas av minst en person som inte har deltagit i fastställandet och registreringen av denna information eller dessa data.

Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska hantera den kompetens som krävs för det ansvarsområde som berörs, vilket omfattar lämplig fördelning av ansvarsområden, utbildning och resultatgranskningar.

Artikel63¶Intern granskning och validering av data

1. För tillämpningen av punkt 59.3 d och på grundval av de inneboende risker och kontrollrisker som identifierats i riskbedömningen som avses i artikel 59.2 a ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören granska och validera uppgifter till följd av de dataflödesaktiviteter som avses i artikel 58.

Sådan granskning och validering av uppgifterna ska minst innefatta

a) en kontroll av att uppgifterna är fullständiga,

b) en jämförelse av de uppgifter som verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören erhållit, övervakat och rapporterat under flera år,

c) en jämförelse av uppgifter och värden från olika system för insamling av driftsdata, inbegripet följande jämförelser, om tillämpligt:

i) Jämförelse av uppgifter om bränsle- eller materialinköp med uppgifter om lagerförändringar samt uppgifter om förbrukning för de tillämpliga bränsle-/materialmängderna.

ii) Jämförelse av beräkningsfaktorer som har bestämts genom analys, beräknats eller erhållits från leverantören av bränslet eller materialet med nationella eller internationella referensfaktorer för jämförbara bränslen eller material.

iii) Jämförelse av utsläpp från mätningsbaserade metoder och resultaten av bekräftande beräkning enligt artikel 46.

iv) Jämförelse av aggregerade uppgifter och rådata.

2. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska, i den mån det är möjligt, säkerställa att kriterierna för underkännande av uppgifter i granskningen och valideringen ska vara kända i förväg. För detta ändamål ska kriterierna för att underkänna uppgifter fastställas i dokumentationen om de relevanta skriftliga förfarandena.

Artikel64¶Korrigeringar och korrigerande åtgärder

Ändrad genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Då någon del av de dataflödesaktiviteter som avses i artikel 58 eller den kontrollverksamhet som avses i artikel 59 visar sig inte fungera effektivt eller fungerar utanför de gränser som har fastställts i dokumentationen av förfaranden för dataflödesaktiviteterna och kontrollverksamheten, ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören utan dröjsmål vidta lämpliga åtgärder och korrigera de underkända uppgifterna och samtidigt undvika att utsläppen underskattas.

2. För tillämpningen av punkt 1 ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören minst

a) bedöma giltigheten i resultaten av de tillämpliga stegen i de dataflödesaktiviteter som avses i artikel 58 eller den kontrollverksamhet som avses i artikel 59,

b) fastställa orsaken till funktionsstörningen eller felaktigheten i fråga,

c) genomföra lämpliga korrigerande åtgärder, vilket omfattar att korrigera berörda uppgifter i utsläppsrapporten i tillämpliga fall.

3. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska utföra de korrigeringar och korrigerande åtgärder som avses i punkt 1 så att de svarar mot de inneboende risker och kontrollrisker som identifierats i den riskbedömning som avses i artikel 59.

Artikel65¶Processer som läggs ut på entreprenad

Om verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören lägger ut en eller flera dataflödesaktiviteter enligt artikel 58 eller kontrollverksamheter enligt artikel 59 på entreprenad ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören

a) kontrollera kvaliteten på de utlagda dataflödesaktiviteterna och kontrollverksamheterna enligt denna förordning,

b) fastställa lämpliga krav för resultaten av de utlagda processerna samt de metoder som används i dessa processer,

c) kontrollera kvaliteten på de resultat och metoder som avses i led b,

d) säkerställa att utlagda verksamheter utförs på ett sådant sätt att de svarar mot de inneboende risker och kontrollrisker som identifierats i den riskbedömning som avses i artikel 59.

Artikel66¶Hantering av dataluckor vid rapportering av utsläpp

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

1. När uppgifter som är relevanta för att fastställa utsläppen från en anläggning saknas ska verksamhetsutövaren använda en lämplig skattningsmetod för att fastställa konservativa ersättningsuppgifter för respektive tidsperiod och saknad parameter.

Om skattningsmetoden inte har fastställts i ett skriftligt förfarande ska verksamhetsutövaren fastställa ett sådant skriftligt förfarande och söka den behöriga myndighetens godkännande för en lämplig uppdatering av övervakningsplanen i enlighet med artikel 15.

2. Om uppgifter som är relevanta för bestämning av en luftfartygsoperatörs utsläpp för en eller flera flygningar saknas, ska luftfartygsoperatören använda ersättningsuppgifter för motsvarande tidsperiod, beräknade enligt den alternativa metod som definieras i övervakningsplanen.

Om ersättningsuppgifter inte kan fastställas i enlighet med första stycket får utsläpp för flygningen eller flygningarna uppskattas av luftfartygsoperatören genom att bränsleförbrukningen bestäms med hjälp av ett verktyg som anges i artikel 55.2.

Om det antal flygningar med dataluckor som avses i de två första styckena överstiger 5 % av de årliga flygningar som rapporteras, ska luftfartygsoperatören informera den behöriga myndigheten utan onödigt dröjsmål och vidta korrigerande åtgärder för att förbättra övervakningsmetoden.

Artikel67¶Register och dokumentation

Ändrad genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska redovisa alla relevanta uppgifter och upplysningar, inbegripet uppgifter som anges i bilaga IX i minst tio år.

De dokumenterade och arkiverade övervakningsuppgifterna ska vara tillräckliga för att möjliggöra verifiering av de årliga utsläppsrapporterna i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2018/2067. Data som rapporteras av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören via ett system för elektronisk rapportering och datahantering som inrättats av den behöriga myndigheten kan betraktas som registerförda av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören om de kan få tillgång till dessa uppgifter.

2. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska säkerställa att relevanta dokument finns tillgängliga när och om de behövs för att dataflödesaktiviteterna och kontrollverksamheten ska kunna utföras.

Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska på begäran göra dessa dokument tillgängliga för den behöriga myndigheten samt för den kontrollör som verifierar utsläppsrapporten i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2018/2067.

Kapitel VI Rapporteringskrav

Artikel68¶Tidpunkt och skyldigheter för rapportering

Ändrad genom förordning (EU) 2023/2122 och förordning (EU) 2024/2493.

1. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska senast den 31 mars varje år lämna in en utsläppsrapport till den behöriga myndigheten som omfattar de årliga utsläppen under rapporteringsperioden och som är verifierad i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2018/2067.

De behöriga myndigheterna får dock kräva att verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatörer lämnar in den verifierade årliga utsläppsrapporten tidigare än den 31 mars, dock tidigast den 28 februari.

2. Om luftfartygsoperatören väljer att ansöka om gratis tilldelning av utsläppsrätter i enlighet med artikel 3e eller 3f i direktiv 2003/87/EG ska luftfartygsoperatören senast den 31 mars året efter det övervakningsår som avses i artikel 3e eller 3f i det direktivet lämna in en rapport om tonkilometer till den behöriga myndigheten som innehåller uppgifter om tonkilometer för övervakningsåret och som är verifierad i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2018/2067.

3. De årliga utsläppsrapporterna ska innehålla minst de uppgifter som anges i bilaga X.

4. Medlemsstaterna ska lämna in den verifierade årliga utsläppsrapporten för varje anläggning för förbränning av kommunalt avfall som avses i bilaga I till direktiv 2003/87/EG till kommissionen senast den 30 april varje år.

Om den behöriga myndigheten har korrigerat de verifierade utsläppen efter den 30 april varje år ska medlemsstaterna anmäla denna korrigering till kommissionen utan onödigt dröjsmål.

5. Luftfartygsoperatören ska till den behöriga myndigheten på samma villkor som i punkt 1 lämna in en separat rapport som omfattar luftfartens årliga icke-koldioxideffekter, som bilaga till den årliga utsläppsrapporten.

6. Den separata rapport som avses i punkt 5 ska innehålla minst den information som anges i avsnitt 2a i bilaga X.

Artikel69¶Rapportering om förbättringar av övervakningsmetoden

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493 och förordning (EU) 2023/2122.

1. Varje verksamhetsutövare ska regelbundet kontrollera om den övervakningsmetod som tillämpas kan förbättras.

En verksamhetsutövare vid en anläggning ska till den behöriga myndigheten för godkännande lämna in en rapport som innehåller den information som avses i punkt 2 eller 3, när det är lämpligt, senast följande tidpunkter:

a) För en anläggning av kategori A, senast den 30 juni vart femte år.

b) För en anläggning av kategori B, senast den 30 juni vart tredje år.

c) För en anläggning av kategori C, senast den 30 juni vartannat år.

Den behöriga myndigheten får fastställa ett alternativt datum för inlämnande, dock ej senare än den 30 september samma år som rapporten ursprungligen skulle lämnas in.

Den behöriga myndigheten får med avvikelse från andra och tredje styckena, och utan att det påverkar tillämpningen av första stycket, tillsammans med övervakningsplanen eller rapporten om förbättringar godkänna en förlängning av den tidsfrist som är tillämplig i enlighet med andra stycket, om verksamhetsutövaren vid inlämnande av en övervakningsplan i enlighet med artikel 12, vid anmälan av uppdateringar i enlighet med artikel 15 eller vid inlämnande av en rapport om förbättringar i enlighet med den här artikeln, på ett sätt som är tillfredställande för den behöriga myndigheten bevisar att orsakerna till orimliga kostnader eller till att förbättringsåtgärder är tekniskt ogenomförbara kommer att bestå under en längre tidsperiod. Denna förlängning ska beakta antalet år för vilka verksamhetsutövaren tillhandahåller bevis. Den totala tidsperioden mellan rapporter om förbättringar får inte överstiga tre år för en anläggning av kategori C, fyra år för en anläggning av kategori B eller fem år för en anläggning av kategori A.

2. Om verksamhetsutövaren inte tillämpar minst de nivåer som krävs enligt artikel 26.1 första stycket på bränsle-/materialmängder av större omfattning och bränsle-/materialmängder av mindre omfattning och enligt artikel 41 på utsläppskällor, ska verksamhetsutövaren tillhandahålla en motivering till varför det är tekniskt ogenomförbart eller skulle medföra orimliga kostnader att tillämpa de föreskrivna nivåerna.

Om det dock visar sig att åtgärder som behövs för att nå dessa nivåer har blivit tekniskt genomförbara och inte längre medför orimliga kostnader, ska verksamhetsutövaren underrätta den behöriga myndigheten om lämpliga ändringar av övervakningsplanen i enlighet med artikel 15 till den behöriga myndigheten, och lämna förslag om och en tidsplan för genomförande av relaterade åtgärder.

3. Om verksamhetsutövaren tillämpar en alternativ övervakningsmetod som avses i artikel 22 ska denne tillhandahålla en motivering till varför det är tekniskt ogenomförbart eller skulle medföra orimliga kostnader att tillämpa minst nivå 1 för en eller flera bränsle-/materialmängder av större eller mindre omfattning.

Om det dock visar sig att åtgärder som behövs för att nå minst nivå 1 för dessa bränsle-/materialmängder har blivit tekniskt genomförbara och inte längre medför orimliga kostnader, ska verksamhetsutövaren underrätta den behöriga myndigheten om lämpliga ändringar av övervakningsplanen i enlighet med artikel 15, och lämna förslag om och en tidsplan för genomförande av relaterade åtgärder.

4. Om den verifieringsrapport som fastställts i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2018/2067 redovisar icke åtgärdade avvikelser eller rekommendationer för förbättringar enligt artiklarna 27, 29 och 30 i den genomförandeförordningen ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören senast den 30 juni det år som verifieringsrapporten utfärdats av kontrollören lämna in en rapport till den behöriga myndigheten för godkännande. Rapporten ska beskriva hur och när verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören har åtgärdat eller planerar att åtgärda de avvikelser som identifierats av kontrollören, och genomföra de rekommenderade förbättringarna.

Den behöriga myndigheten får fastställa ett alternativt datum för inlämnande av rapporten som avses i denna punkt, dock ej senare än den 30 september samma år som rapporten ursprungligen skulle lämnas in. I förekommande fall kan sådana rapporter kombineras med den rapport som avses i punkt 1.

Om de rekommenderade förbättringarna inte skulle leda till en förbättring av övervakningsmetoden ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören motivera detta. Om de rekommenderade förbättringarna skulle medföra orimliga kostnader ska verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören tillhandahålla bevis för kostnadernas orimlighet.

5. Punkt 4 i denna artikel ska inte tillämpas om verksamhetsutövaren redan har åtgärdat alla avvikelser och rekommendationer för förbättringar och före den dag som fastställts i enlighet med punkt 4 har lämnat in tillhörande ändringar av övervakningsplanen till den behöriga myndigheten för godkännande i enlighet med artikel 15 i denna förordning.

Artikel70¶Den behöriga myndighetens fastställande av utsläpp

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493.

1. Den behöriga myndigheten ska göra en konservativ uppskattning av utsläppen från en anläggning eller en luftfartygsoperatör och, vid behov, av luftfartens icke-koldioxideffekter för en luftfartygsoperatör när

a) ingen verifierad årlig utsläppsrapport har lämnats in av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören inom den tidsfrist som krävs enligt artikel 68.1,

b) den verifierade årliga utsläppsrapport som avses i artikel 68.1 inte stämmer överens med denna förordning, eller

c) den årliga utsläppsrapporten från en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör inte har verifierats i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2018/2067.

2. Om kontrollören i verifieringsrapporten enligt genomförandeförordning (EU) 2018/2067 har konstaterat att det förekommer icke-väsentliga felaktigheter vilka inte har korrigerats av verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören innan verifieringsrapporten utfärdades, ska den behöriga myndigheten bedöma dessa felaktigheter och vid behov göra en konservativ uppskattning av utsläppen och luftfartens icke-koldioxideffekter för anläggningen eller luftfartygsoperatören. Den behöriga myndigheten ska underrätta verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören om huruvida rättelser av den årliga utsläppsrapporten krävs och vilka de är. Verksamhetsutövaren eller luftfartygsoperatören ska lämna denna information till kontrollören.

3. Medlemsstaterna ska upprätta ett effektivt utbyte av information mellan behöriga myndigheter som ansvarar för godkännandet av övervakningsplaner och behöriga myndigheter som ansvarar för godkännande av årliga utsläppsrapporter.

Artikel71¶Tillgång till information

Utsläppsrapporter som innehas av den behöriga myndigheten ska göras tillgängliga för allmänheten av denna myndighet enligt nationella bestämmelser som antagits i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG. Med avseende på tillämpningen av det undantag som fastställs i artikel 4.2 d i direktiv 2003/4/EG får verksamhetsutövarna och luftfartygsoperatörerna i sina rapporter ange vilken information de anser vara kommersiellt känslig.

Artikel72¶Avrundning av mätvärden

Ändrad genom förordning (EU) 2024/2493 och förordning (EU) 2023/2122.

1. Totala årliga utsläpp av var och en av växthusgaserna koldioxid, dikväveoxid och perfluorkarboner samt luftfartens icke-koldioxideffekter ska redovisas i avrundade hela ton koldioxid eller koldioxidekvivalenter. Anläggningens totala årliga utsläpp ska beräknas som summan av de avrundade värdena för koldioxid, dikväveoxid och perfluorkarboner.

2. Alla variabler som används för att beräkna utsläppen ska avrundas så att de innefattar alla värdesiffror för beräkning och rapportering av utsläpp.

3. Alla uppgifter om flygningar ska avrundas så att de innefattar alla värdesiffror för beräkningen av sträckan och nyttolasten enligt artikel 57 samt för rapportering av uppgifter om tonkilometer.

Artikel73¶Säkerställa överensstämmelse mellan rapporterade uppgifter

Varje verksamhet som anges i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG och som utförs av en verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör ska i förekommande fall märkas med koderna i följande rapporteringssystem:

a) Det gemensamma rapporteringsformatet för nationella inventeringssystem för växthusgaser, godkänt av de berörda organen inom Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar.

b) Anläggningens registreringsnummer i det europeiska registret över utsläpp och överföringar av föroreningar i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 166/2006.

c) Verksamheten enligt bilaga I till förordning (EG) nr 166/2006.

d) Nace-koden enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1893/2006.

Kapitel VII Informationstekniska krav

Artikel74¶Elektroniska format för datautbyte

Ändrad genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Medlemsstaterna får kräva att verksamhetsutövaren och luftfartygsoperatören använder elektroniska mallar eller särskilda filformat för inlämnande av övervakningsplaner och ändringar av övervakningsplanen, liksom för inlämnande av årliga utsläppsrapporter, verifieringsrapporter och rapporter om förbättringar.

De elektroniska mallar eller särskilda filformat som fastställs av medlemsstaterna ska minst innehålla den information som återfinns i de elektroniska mallar eller särskilda filformat som offentliggjorts av kommissionen.

2. När medlemsstaterna fastställer de elektroniska mallar eller särskilda filformat som avses i punkt 1 andra stycket kan de välja ett eller båda av följande alternativ:

a) Specifikationer för filformat baserat på XML, t.ex. det rapporteringsspråk för EU:s utsläppshandelssystem som offentliggjorts av kommissionen för användning tillsammans med avancerade automatiserade system.

b) Mallar som offentliggjorts i en form som kan användas med standardprogramvara, inbegripet kalkylblad och ordbehandlingsfiler.

Artikel75¶Användning av automatiska system

1. Om en medlemsstat väljer att använda automatiska system för elektroniskt datautbyte baserade på filformatspecifikationer enligt artikel 74.2 a ska dessa system, på ett kostnadseffektivt sätt och genom tekniska åtgärder i enlighet med rådande tekniknivå, säkerställa att

a) data är tillförlitliga, så att elektroniska meddelanden inte ändras under överföringen,

b) data är konfidentiella, tack vare säkerhetsteknik, inbegripet krypteringsteknik, så att uppgifterna bara är tillgängliga för den part som de är avsedda för och att inga obehöriga parter kan få tillgång till dem,

c) data är autentiska, så att både uppgiftsavsändarens och uppgiftsmottagarens identitet är känd och verifierad,

d) data är oavvisliga, så att en part i en transaktion inte kan förneka att den har tagit emot en transaktion, samtidigt som den andra parten inte heller kan förneka att den har sänt en transaktion, genom att använda metoder såsom signeringstekniker eller oberoende revision av systemsäkerheten.

2. Alla automatiserade system baserade på filformatspecifikationer enligt artikel 74.2 a som används av medlemsstaterna för kommunikation mellan den behöriga myndigheten, verksamhetsutövaren och luftfartygsoperatören, kontrollören och det nationella ackrediteringsorganet i den mening som avses i genomförandeförordning (EU) 2018/2067 ska uppfylla följande icke funktionsmässiga krav, genom genomförande av tekniska åtgärder i enlighet med rådande tekniknivå:

a) Tillträdeskontroll, så att systemet endast är tillgängligt för behöriga och inga data kan läsas, skrivas eller uppdateras av obehöriga parter, genom att vidta tekniska åtgärder för att uppnå följande:

i) Begränsning av det fysiska tillträdet till maskinvara på vilken automatiserade system körs med hjälp av fysiska hinder.

ii) Begränsning av logisk åtkomst till de automatiserade systemen genom användning av teknik för identifiering, autentisering och tillståndsgivning.

b) Tillgänglighet, så att dataåtkomst är säkerställd, även efter en längre tidsperiod och efter eventuellt införande av ny programvara.

c) Logginformation, så att det säkerställs att ändringar av data alltid kan hittas och analyseras i efterhand.

KAPITEL VIIa Övervakning av utsläpp från reglerade enheter

Avsnitt 1 Allmänna bestämmelser

Artikel75a¶Allmänna principer

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

Artiklarna 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10 i denna förordning ska tillämpas på de utsläpp, reglerade enheter och utsläppsrätter som omfattas av kapitel IVa i direktiv 2003/87/EG. För det ändamålet ska följande gälla:

a) Varje hänvisning till verksamhetsutövare och luftfartygsoperatör ska tolkas som en hänvisning till en reglerad enhet.

b) Hänvisningar till processutsläpp ska inte vara tillämpliga.

c) Varje hänvisning till bränsle-/materialmängder ska tolkas som en hänvisning till bränsleflöden.

d) Hänvisningar till utsläppskälla ska inte vara tillämpliga.

e) Varje hänvisning till aktiviteter som förtecknas i bilaga I till direktiv 2003/87/EG ska tolkas som en hänvisning till en aktivitet som avses i bilaga III till det direktivet.

f) Varje hänvisning till artikel 24 i direktiv 2003/87/EG ska tolkas som en hänvisning till artikel 30j i det direktivet.

g) Varje hänvisning till aktivitetsdata ska tolkas som en hänvisning till frisläppta bränslemängder.

h) Varje hänvisning till beräkningsfaktorer ska tolkas som en hänvisning till beräkningsfaktorer och täckningsfaktor.

Artikel75b¶Övervakningsplaner

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Artikel 11, artikel 12.2, artiklarna 13 och 14, artikel 15.1 och 15.2 samt artikel 16 ska tillämpas. För det ändamålet ska följande gälla:

a) Varje hänvisning till verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör ska tolkas som en hänvisning till en reglerad enhet.

b) Varje hänvisning till luftfartsverksamhet ska tolkas som en hänvisning till en reglerad enhet.

2. Senast fyra månader innan en reglerad enhet inleder en aktivitet som omfattas av bilaga III till direktiv 2003/87/EG, ska den reglerade enheten lämna in en övervakningsplan till den behöriga myndigheten för godkännande, om inte den behöriga myndigheten har angett en annan tidsfrist för detta.

Övervakningsplanen ska bestå av en detaljerad, fullständig och transparent dokumentation av övervakningsmetoden för en specifik reglerad enhet och ska innehålla minst de uppgifter som anges i bilaga I.

Tillsammans med övervakningsplanen ska den reglerade enheten lämna in resultaten av en riskbedömning som visar att föreslagna kontroller och förfaranden för kontrollverksamheten står i proportion till de inneboende risker och kontrollrisker som identifierats.

3. I enlighet med artikel 15 innefattar betydande ändringar av en reglerad enhets övervakningsplan följande:

a) Ändringar av den reglerade enhetens kategori om en sådan ändring kräver en förändring av övervakningsmetoden eller leder till en förändring av den tillämpliga väsentlighetsnivån enligt artikel 23 i genomförandeförordning (EU) 2018/2067.

b) Med avvikelse från artikel 75n, ändringar av om en reglerad enhet anses vara en ”reglerad enhet med låga utsläpp”.

c) En ändring av den tillämpade nivån.

d) Införande av nya bränsleflöden.

e) En ändring av kategoriseringen av bränsleflöden – mellan bränsleflöden av större eller ringa omfattning – om en sådan ändring kräver en förändring av övervakningsmetoden.

f) En ändring av standardvärdet för en beräkningsfaktor, om värdet ska fastställas i övervakningsplanen.

g) En ändring av standardvärdet för täckningsfaktorn.

h) Införandet av nya metoder eller ändringar av befintliga metoder för provtagning, analys eller kalibrering, om detta har en direkt inverkan på utsläppsuppgifternas noggrannhet.

Artikel75c¶Teknisk genomförbarhet

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

Om en reglerad enhet hävdar att det är tekniskt ogenomförbart att tillämpa en viss övervakningsmetod ska den behöriga myndigheten bedöma den tekniska genomförbarheten med beaktande av den reglerade enhetens motivering. Motiveringen ska baseras på att den reglerade enheten har de tekniska resurser som krävs för ett föreslaget system eller krav som kan genomföras inom den föreskrivna tiden i enlighet med denna förordning. De tekniska resurserna ska innefatta tillgången till erforderliga metoder och teknik.

För övervakningen och rapporteringen av historiska utsläpp för 2024 i enlighet med artikel 30f.4 i direktiv 2003/87/EG får medlemsstaterna undanta reglerade enheter från att motivera varför en viss övervakningsmetod inte är tekniskt genomförbar.

Artikel75d¶Orimliga kostnader

Införd genom förordning (EU) 2023/2122, förordning (EU) 2024/2493 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. Om en reglerad enhet hävdar att tillämpning av en viss övervakningsmetod skulle medföra orimliga kostnader ska den behöriga myndigheten bedöma om kostnaderna är orimliga med beaktande av den reglerade enhetens motivering.

Den behöriga myndigheten ska betrakta kostnader som orimliga om kostnadsuppskattningen överstiger vinsten. För detta ändamål beräknas vinsten genom att en förbättringsfaktor multipliceras med ett referenspris på 60 euro per utsläppsrätt. Kostnaderna ska innefatta en lämplig avskrivningstid baserat på utrustningens ekonomiska livslängd.

2. Med avvikelse från punkt 1 ska den reglerade enheten beakta de kostnader som tillämpningen av en viss övervakningsmetod medför för konsumenterna av de frisläppta bränsleflödena, däribland slutkonsumenterna. Vid tillämpningen av detta stycke får den reglerade enheten tillämpa en konservativ uppskattning av kostnaderna.

För övervakningen och rapporteringen av historiska utsläpp 2024 i enlighet med artikel 30f.4 i direktiv 2003/87/EG får medlemsstaterna undanta reglerade enheter från att motivera varför en viss övervakningsmetod skulle medföra orimliga kostnader.

3. Vid bedömning av kostnaders orimlighet med avseende på valet av nivåer för den reglerade enhetens frisläppta bränsleflöden ska den behöriga myndigheten som den förbättringsfaktor som avses i punkt 1 använda skillnaden mellan den osäkerhet som för närvarande uppnås och osäkerhetströskeln för den nivå som skulle bli resultatet om förbättringen multiplicerades med de genomsnittliga årliga utsläppen från detta bränsleflöde under de tre senaste åren.

I avsaknad av sådana uppgifter om de genomsnittliga årliga utsläppen från detta bränsleflöde under de tre senaste åren ska den reglerade enheten tillhandahålla en konservativ uppskattning av de genomsnittliga årsutsläppen som inte inkluderar koldioxid som härrör från nollräknade bränslen. För mätinstrument enligt nationell lagstadgad metrologisk kontroll får den osäkerhetsgrad som för närvarande uppnås ersättas med det största tillåtna fel vid drift som tillåts enligt gällande nationell lagstiftning.

Vid tillämpning av denna punkt ska artiklarna 38.5 och 39a.3 tillämpas, förutsatt att den reglerade enheten har tillgång till relevant information om hållbarhetskriterierna och kriterierna för minskade växthusgasutsläpp för nollräknat bränsle som används för förbränning.

4. Vid bedömning av kostnaders orimlighet med avseende på valet av nivåer för fastställandet av den reglerade enhetens täckningsfaktor och med avseende på åtgärder som förbättrar datakvaliteten i utsläppsrapporteringen, men som inte har någon direkt inverkan på noggrannheten i aktivitetsdata för frisläppta bränslemängder, ska den behöriga myndigheten använda en förbättringsfaktor som motsvarar 1 % av de genomsnittliga årliga utsläppen för respektive bränsleflöden under de tre senaste rapporteringsperioderna. Åtgärder som förbättrar utsläppsrapporteringens kvalitet, men som inte har någon direkt inverkan på noggrannheten i aktivitetsdata för frisläppta bränslemängder får innefatta följande:

a) En övergång från standardvärden till analyser för att fastställa beräkningsfaktorer.

b) Ett ökat antal analyser per bränsleflöde.

c) Om den specifika mätningsuppgiften inte faller under nationellt lagstadgad metrologisk kontroll, utbyte av mätinstrument mot instrument som uppfyller relevanta krav för lagstadgad metrologisk kontroll i medlemsstaterna i liknande tillämpningar, eller mot mätinstrument som överensstämmer med tillämplig nationell lagstiftning som antagits i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/31/EU eller direktiv 2014/32/EU.

d) Kortare intervall för kalibrering och underhåll av mätinstrument.

e) Förbättringar av dataflödesaktiviteter och kontrollverksamhet som på ett betydande sätt minskar den inneboende risken eller kontrollrisken.

f) Reglerade enheter som byter till mer noggrann identifiering av täckningsfaktor.

5. Åtgärder för att förbättra en reglerad enhets övervakningsmetod ska inte anses medföra orimligt höga kostnader upp till ett ackumulerat belopp på 4000 euro per rapporteringsperiod. För reglerade enheter med låga utsläpp ska detta tröskelvärde vara 1000 euro per rapporteringsperiod.

Artikel75e¶Kategorisering av reglerade enheter och bränsleflöden

Införd genom förordning (EU) 2023/2122, förordning (EU) 2024/2493 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. För övervakningen av utsläpp och fastställandet av minimikraven för nivåer för relaterade beräkningsfaktorer ska varje reglerad enhet fastställa sin kategori enligt punkt 2 och, i förekommande fall, varje bränsleflödes kategori i enlighet med punkt 3.

2. Den reglerade enheten ska klassificera sig som en av följande kategorier:

a) En kategori A-enhet där under perioden 2027–2030 de genomsnittliga verifierade utsläppen per år under de två år som föregår rapporteringsperioden, före tillämpningen av täckningsfaktorn, med undantag för koldioxid som härrör från nollräknade bränslen, är lika med eller mindre än 50000 ton koldioxidekvivalenter.

b) En kategori B-enhet där under perioden 2027–2030 de genomsnittliga verifierade utsläppen per år under de två år som föregår rapporteringsperioden, före tillämpningen av täckningsfaktor, med undantag för koldioxid som härrör från nollräknade bränslen, överstiger 50000 ton koldioxidekvivalenter.

Från och med 2031 ska de enheter i kategorierna A och B som avses i leden a och b fastställas på grundval av de genomsnittliga verifierade utsläppen per år under den handelsperiod som omedelbart föregår den aktuella handelsperioden.

Med avvikelse från artikel 14.2 får den behöriga myndigheten tillåta att den reglerade enheten inte ändrar övervakningsplanen om, på grundval av verifierade utsläpp, tröskelvärdet för klassificering av den reglerade enheten i enlighet med första stycket överskrids, men den reglerade enheten på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att tröskelvärdet inte redan har överskridits under de senaste fem rapporteringsperioderna, och inte kommer att överskridas igen under efterföljande rapporteringsperioder.

3. Den reglerade enheten ska klassificera varje bränsleflöde i en av följande kategorier:

a) Bränsleflöden av ringa omfattning: sådana bränsleflöden som valts ut av den reglerade enheten och som tillsammans står för mindre än 1000 ton fossil koldioxid per år före tillämpningen av täckningsfaktor.

b) Bränsleflöden av större omfattning: sådana bränsleflöden som inte ingår i den kategorier som avses i led a.

Med avvikelse från artikel 14.2 får den behöriga myndigheten tillåta att den reglerade enheten inte ändrar övervakningsplanen om, på grundval av verifierade utsläpp, tröskelvärdet för klassificering av den reglerade enheten i enlighet med första stycket överskrids, men den reglerade enheten på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att tröskelvärdet inte redan har överskridits under de senaste fem rapporteringsperioderna, och inte kommer att överskridas igen under efterföljande rapporteringsperioder.

4. Om de genomsnittliga verifierade utsläpp per år som används för fastställande av den reglerade enhetens kategori enligt punkt 2 inte finns tillgängliga eller inte längre är representativa för tillämpningen av punkt 2, ska den reglerade enheten använda en konservativ uppskattning av de genomsnittliga årliga utsläpp som beräknats före tillämpningen av täckningsfaktor, med undantag för koldioxid som härrör från nollräknade bränslen, för att fastställa den reglerade enhetens kategori.

4a. Genom undantag från punkterna 2, 3 och 4 får den behöriga myndigheten före 2027 tillåta den reglerade enheten att klassificera sig själv och varje bränsleflöde med utgångspunkt från utsläppen efter tillämpningen av täckningsfaktor, med undantag för koldioxid från nollräknade bränslen, om den reglerade enheten på ett för den behöriga myndigheten tillfredsställande sätt kan visa att den täckningsfaktor som har tillämpats för klassificeringen kommer att vara representativ även under de kommande åren.

5. Vid tillämpningen av denna artikel ska artikel 38.5 tillämpas.

Artikel75f¶Övervakningsmetod

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

Varje reglerad enhet ska fastställa de årliga koldioxidsidutsläppen från aktiviteter som avses i bilaga III till direktiv 2003/87/EG genom att för varje bränsleflöde multiplicera den frisläppta bränslemängden med motsvarande enhetsomvandlingsfaktor, motsvarande täckningsfaktor och motsvarande emissionsfaktor.

Emissionsfaktorn ska uttryckas som ton koldioxid per terajoule (t CO2/TJ) i överensstämmelse med användningen av enhetsomvandlingsfaktorn.

Den behöriga myndigheten får tillåta användning av emissionsfaktorer för bränslen uttryckta i t CO2/t eller t CO2/Nm3. I sådana fall ska den reglerade enheten fastställa utsläpp genom att multiplicera den frisläppta bränslemängden, uttryckt som ton eller normalkubikmeter, med motsvarande täckningsfaktor och motsvarande emissionsfaktor.

Artikel75g¶Tillfälliga ändringar av övervakningsmetoden

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Om det av tekniska skäl tillfälligt inte är genomförbart att tillämpa den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten, ska den berörda reglerade enheten tillämpa den högsta nivå som kan uppnås, eller, utom för täckningsfaktorn, en konservativ metod utan nivåer om tillämpningen av en nivå inte kan uppnås, fram till dess att förhållandena för tillämpningen av den nivå som godkänts i övervakningsplanen har återställts.

Den reglerade enheten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att möjliggöra ett snabbt återupptagande av tillämpningen av den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten.

2. Den berörda reglerade enheten ska utan onödigt dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten om sådana tillfälliga förändringar av övervakningsmetoden som avses i punkt 1, och ange följande:

a) Skälen till avvikelsen från den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten.

b) Detaljerade uppgifter om den provisoriska övervakningsmetod som den reglerade enheten använder för att fastställa utsläppen fram till dess att förhållandena för tillämpningen av den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten har återställts.

c) De åtgärder som den reglerade enheten vidtar för att återställa förhållandena för tillämpning av den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten.

d) Förväntad tidpunkt när tillämpningen av den övervakningsplan som godkänts av den behöriga myndigheten kommer att återupptas.

Avsnitt 2 Beräkningsbaserad metod

Underavsnitt 1 Allmänt

Artikel75h¶Tillämpliga nivåer för frisläppt bränslemängder och beräkningsfaktorer

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Vid fastställandet av de relevanta nivåerna för bränsleflöden av större omfattning, ska varje reglerad enhet tillämpa följande för att fastställa de frisläppta bränslemängderna och varje beräkningsfaktor:

a) Minst de nivåer som anges i bilaga V, om det gäller en kategori A-enhet, eller om en beräkningsfaktor krävs för ett bränsleflöde som är ett kommersiellt standardbränsle.

b) I andra fall än de som avses i led a, den högsta nivån som anges i bilaga IIa.

För frisläppta bränslemängder och beräkningsfaktorer för bränsleflöden av större omfattning får dock den reglerade enheten tillämpa en nivå som är upp till två nivåer lägre än den nivå som krävs i enlighet med första stycket, men minst nivå 1, om den reglerade enheten på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att den nivå som krävs enligt första stycket, eller i tillämpliga fall den näst högsta nivån, är tekniskt ogenomförbar eller medför orimliga kostnader.

2. För bränsleflöden av ringa omfattning får den reglerade enheten fastställa frisläppta bränslemängder och varje beräkningsfaktor med hjälp av en konservativ uppskattning i stället för att använda nivåer, såvida inte en angiven nivå kan uppnås utan ytterligare ansträngning.

För de bränsleflöden som avses i första stycket får den reglerade enheten fastställa frisläppta bränslemängder baserat på fakturor eller dokumentation av inköp, såvida inte en angiven nivå kan uppnås utan ytterligare ansträngning.

3. Om den behöriga myndigheten har tillåtit användning av emissionsfaktorer uttryckta i t CO2/t eller t CO2/Nm3 för bränslen får enhetsomvandlingsfaktorn övervakas med hjälp av en konservativ uppskattning i stället för nivåer, såvida inte en angiven nivå kan uppnås utan ytterligare ansträngning.

Artikel75i¶Tillämpliga nivåer för täckningsfaktorn

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Vid fastställande av de relevanta nivåerna för bränsleflöden ska varje reglerad enhet, för att fastställa täckningsfaktorn, tillämpa den högsta nivån enligt vad som anges i bilaga IIa.

Den reglerade enheten får dock tillämpa en nivå som är en nivå lägre än den nivå som krävs i enlighet med första stycket, om den reglerade enheten på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att den nivå som krävs enligt första stycket är tekniskt ogenomförbar eller medför orimliga kostnader, eller att de metoder som anges i artikel 75l.2 led a–d inte är tillgängliga.

Om det andra stycket inte är tillämpligt får den reglerade enheten tillämpa en nivå som är två nivåer lägre än den nivå som krävs i enlighet med första stycket, men minst nivå 1, om den reglerade enheten på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att den nivå som krävs i enlighet med första stycket är tekniskt ogenomförbar eller medför orimliga kostnader, eller att en förenklad bedömning av osäkerhet visar att de metoder som fastställs i lägre nivåer leder till ett mer noggrant fastställande av huruvida bränslet används för förbränning i sektorer som omfattas av bilaga III till direktiv 2003/87/EG.

Om en reglerad enhet använder mer än en metod som anges i artikel 75l.2, 75l.3 och 75l.4 för ett bränsleflöde ska den reglerade enheten vara skyldig att visa att villkoren i denna punkt uppfylls endast med avseende på den andel av den frisläppta bränslemängden för vilken metoden med den lägre nivån begärs.

2. För bränsleflöden av ringa omfattning ska den reglerade enheten inte åläggas att visa att villkoren i punkt 1 uppfylls, såvida inte en angiven nivå kan uppnås utan ytterligare ansträngning.

Underavsnitt 2 Frisläppta bränslemängder

Artikel75j¶Fastställande av frisläppta bränslemängder

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Den reglerade enheten ska fastställda de frisläppta bränslemängderna för ett bränsleflöde på ett av följande sätt:

a) Om de reglerade enheter och bränsleflöden som omfattas motsvarar enheter med rapporteringsskyldigheter inom ramen för, och energiprodukter som är föremål för, nationell lagstiftning som införlivar direktiv 2003/96/EG och (EU) 2020/262, på grundval av mätmetoder som används vid tillämpningen av dessa akter när dessa metoder baseras på nationell metrologisk kontroll.

b) På grundval av aggregering av mätningar av mängder vid den punkt där bränsleflödena frisläpps för konsumtion.

c) På grundval av en kontinuerlig mätning vid den punkt där bränsleflödena frisläpps för konsumtion.

De behöriga myndigheterna får dock kräva att de reglerade enheterna i tillämpliga fall endast använder den metod som avses i första stycket led a.

2. Om det är tekniskt ogenomförbart eller skulle medföra orimliga kostnader att fastställa de frisläppt bränslemängderna för hela kalenderåret, får den reglerade enheter, om den behöriga myndigheten godkänner detta, välja det näst lämpligaste datumet för att skilja ett övervakningsår från det påföljande året, och på så vis bringa överensstämmelse med kalenderåret i fråga. De avvikelser som kan gälla för ett eller flera bränsleflöden ska dokumenteras i övervakningsplanen, med tydlig angivelse, och ligga till grund för ett värde som är representativt för kalenderåret och konsekvent beaktas för det följande året. Kommissionen får tillhandahålla relevanta riktlinjer.

Vid fastställandet av de frisläppta bränslemängderna i enlighet med punkt 1 led b och c i denna artikel ska artiklarna 28 och 29 tillämpas, med undantag för artikel 28.2 andra stycket andra meningen och tredje stycket. För detta ändamål ska varje hänvisning till verksamhetsutövare eller anläggning tolkas som en hänvisning till en reglerad enhet.

Den reglerade enheten får förenkla osäkerhetsbedömningen genom att de största tillåtna fel som anges för det mätinstrument som används antas vara den osäkerhet som gäller under hela rapporteringsperioden enligt kraven i definitionerna av nivåer i bilaga IIa.

3. Med avvikelse från artikel 75h får den reglerade enheten, om den metod som avses i punkt 1 a i denna artikel används, fastställa de frisläppta bränslemängderna utan att använda nivåer. De behöriga myndigheterna ska senast den 30 juni 2026 lämna en rapport till kommissionen om den praktiska tillämpningen och osäkerhetsgrader för den metod som avses i den punkten.

Underavsnitt 3 Beräkningsfaktorer

Artikel75k¶Fastställande av beräkningsfaktorer

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Artikel 30, artikel 31.1, 31.2 och 31.3 och artiklarna 32, 33, 34, och 35 ska tillämpas. För det ändamålet ska följande gälla:

a) Varje hänvisning till en luftfartygsoperatör ska tolkas som en hänvisning till en reglerad enhet.

b) Varje hänvisning till aktivitetsdata ska tolkas som en hänvisning till frisläppta bränslemängder.

c) Varje hänvisning till bränslen eller material ska tolkas som en hänvisning till bränslen enligt artikel 3af i direktiv 2003/87/EG.

d) Varje hänvisning till bilaga II ska tolkas som en hänvisning till bilaga IIa.

2. Den behöriga myndigheten får kräva att den reglerade enheten fastställer enhetsomvandlingsfaktorn och emissionsfaktorn för bränslen enligt definitionen i artikel 3af i direktiv 2003/87/EG med användning av samma nivåer som föreskrivs för kommersiella standardbränslen, förutsatt att någon av följande parametrar på nationell eller regional nivå uppvisar ett 95-procentigt konfidensintervall

a) som inte överstiger 2 % för effektivt värmevärde,

b) som inte överstiger 2 % för emissionsfaktorn, om de frisläppta bränslemängderna uttrycks som energiinnehåll.

Innan detta undantag tillämpas, ska dock den behöriga myndigheten till kommissionen lämna en sammanfattning av de metoder och datakällor som används för att fastställa om ett av dessa villkor uppfyllts under de senaste tre åren och för att säkerställa att de värden som används överensstämmer med de genomsnittliga värden som används av verksamhetsutövare på motsvarande nationell eller regional nivå. Den behöriga myndigheten får samla in eller begära sådana bevis. Minst vart tredje år ska den se över de värden som används och till kommissionen anmäla om det skett några betydande förändringar, med beaktande av genomsnittet av de värden som används av verksamhetsutövare på motsvarande nationell eller regional nivå.

Kommissionen får regelbundet se över relevansen för denna bestämmelse och de villkor som anges i denna punkt mot bakgrund av utvecklingen på bränslemarknaden och europeiska standardiseringsprocesser.

Artikel75l¶Fastställande av täckningsfaktor

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Om de frisläppta bränslemängderna för ett bränsleflöde används endast för förbränning i sektorer som omfattas av bilaga III till direktiv 2003/87/EG ska täckningsfaktorn vara 1.

Om de frisläppta bränslemängderna för ett bränsleflöde används endast för förbränning i sektorer som omfattas av kapitlen II och III i direktiv 2003/87/EG, med undantag för anläggningar som undantas enligt artikel 27a i det direktivet, ska täckningsfaktor vara noll, förutsatt att den reglerade enheten visar att den dubbelräkning som avses i artikel 30f.5 i direktiv 2003/87/EG har undvikits.

Den reglerade enheten ska fastställa täckningsfaktorn för varje bränsleflöde genom att tillämpa antingen de metoder som avses i punkt 2 eller ett standardvärde i enlighet med punkt 3, beroende på tillämplig nivå.

2. Den reglerade enheten ska fastställa täckningsfaktorn på grundval av en eller flera av de metoder som anges nedan, i enlighet med kraven för den tillämpliga nivån enligt bilaga IIa till denna förordning:

a) Metoder baserade på fysisk åtskillnad mellan bränsleflöden, inbegripet metoder baserade på åtskillnad mellan geografiska regioner eller på användningen av separata mätinstrument.

b) Metoder baserade på bränslens kemiska egenskaper, som gör det möjligt för reglerade enheter att visa att det berörda bränslet endast kan användas för förbränning i specifika sektorer, av rättsliga, tekniska eller ekonomiska skäl.

c) Användning av märkning för beskattningsändamål i enlighet med rådets direktiv 95/60/EG.

d) Användning av den verifierade årliga utsläppsrapport som avses i artikel 68.1.

e) En spårbar kedja av avtalsarrangemang och fakturor (spårbarhetssystem), som motsvarar hela leveranskedjan från den reglerade enheten till konsumenterna, inbegripet slutkonsumenterna.

f) Användning av nationella markörer eller färger för bränslen baserat på nationell lagstiftning.

g) Indirekta metoder som möjliggör en korrekt differentiering mellan olika slutanvändningar för bränslen vid den tidpunkt då de frisläpps för förbrukning, såsom sektorsspecifika förbrukningsprofiler, typiska kapacitetsintervall för konsumenternas bränsleförbrukningsnivåer och trycknivåer, såsom trycknivåerna för gasformiga bränslen, förutsatt att användningen av den berörda metoden godkänns av den behöriga myndigheten. Kommissionen får tillhandahålla riktlinjer för tillämpliga indirekta skattningsmetoder.

3. Om de föreskrivna nivåerna innebär att det inte är tekniskt möjligt att tillämpa de metoder som anges i punkt 2, eller det skulle medföra orimliga kostnader, får den reglerade enheten använda standardvärdet 1.

4. Med avvikelse från punkt 3 får den reglerade enheten tillämpa ett standardvärde som är lägre än 1, förutsatt att

a) den reglerade enheten, för rapporteringen av utsläpp för rapporteringsåren 2024–2026, på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att en användning av standardvärden som är lägre än 1 leder till en mer noggrann bestämning av utsläpp, eller

b) den reglerade enheten, för rapporteringen av utsläpp för rapporteringsåren från och med den 1 januari 2027, på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att en användning av standardvärden som är lägre än 1 leder till en mer noggrann bestämning av utsläpp och att minst ett av följande villkor är uppfyllt:

i) Bränsleflödet är ett bränsleflöde av ringa omfattning.

ii) Standardvärdet för bränsleflödet är inte lägre än 0,95 för bränsleanvändning i sektorer som omfattas av bilaga III till direktiv 2003/87/EG eller inte högre än 0,05 för bränsleanvändning i sektorer som inte omfattas av den bilagan.

5. Om den reglerade enheten använder mer än en metod som anges i punkterna 2, 3 och 4 för ett bränsleflöde, ska den fastställa täckningsfaktorn som det viktade genomsnittet av de olika täckningsfaktorer som är resultatet av användningen av var och en av dessa metoder. För varje metod som används ska den reglerade enheten lämna information om typen av metod, täckningsfaktor för metoden, frisläppt bränslemängd och koden från det gemensamma rapporteringsformatet för nationella inventeringssystem för växthusgaser, godkänt av de berörda organen inom Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (CRF-koden), på den detaljnivå som finns tillgänglig.

6. Med avvikelse från punkt 1 i den här artikeln och artikel 75i får en medlemsstat kräva att reglerade enheter använder en specifik metod som avses i punkt 2 i den här artikeln eller ett standardvärde för en viss bränsletyp eller i en viss region inom medlemsstatens territorium. Användningen av standardvärden på nationell nivå ska godkännas av kommissionen.

När kommissionen godkänner ett standardvärde i enlighet med första stycket, ska den beakta den lämpliga graden av harmonisering av metoder mellan medlemsstaterna, avvägningen mellan noggrannhet, administrativ effektivitet och effekten för konsumenterna av kostnader som förs över, samt den eventuella risken för kringgående av skyldigheter enligt kapitel IVa i direktiv 2003/87/EG.

Standardvärden för bränsleflöde som används i enlighet med denna punkt får inte vara lägre än 0,95 för bränsleanvändning i sektorer som omfattas av bilaga III till direktiv 2003/87/EG eller inte högre än 0,05 för bränsleanvändning i sektorer som inte omfattas av den bilagan.

7. Den reglerade enheten ska specificera de tillämpade metoderna eller standardvärdena i övervakningsplanen.

Underavsnitt 4 Behandling av biomassa, syntetiska koldioxidsnåla bränslen, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbaserade bränslen

Artikel75m¶Frisläppande av bränsleflöden som innehåller biomassa, syntetiska koldioxidsnåla bränslen, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbaserade bränslen

Införd genom förordning (EU) 2023/2122, förordning (EU) 2024/2493 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. Artiklarna 38, 39.1, 39.3, 39.4 och 39a ska tillämpas. För detta ändamål ska följande gälla:.

a) Varje hänvisning till operatör ska tolkas som en hänvisning till den reglerade enheten.

b) Varje hänvisning till aktivitetsdata ska tolkas som en hänvisning till frisläppta bränslemängder.

c) Varje hänvisning till bränsle-/materialmängd ska tolkas som en hänvisning till bränsleflöden.

d) Varje hänvisning till bilaga II ska tolkas som en hänvisning till bilaga IIa.

e) Varje hänvisning till punkt 39.2 ska tolkas som en hänvisning till punkt 3 i denna artikel.

2. I de fall där artikel 38.5 är tillämplig ska undantagen från nivåerna i enlighet med artikel 29.1 fjärde stycket i direktiv (EU) 2018/2001 beaktas, förutsatt att den reglerade enheten kan tillhandahålla relevant bevisning på ett sätt som är tillfredställande för den behöriga myndigheten Kommissionen får tillhandahålla riktlinjer om den vidare tillämpningen av dessa undantagsnivåer.

3. Om den reglerade enheten, i enlighet med den nivå som krävs, måste utföra analyser för att fastställa nollräknad kolfraktion ska detta ske på grundval av en relevant standard och analysmetoderna i denna, förutsatt att användningen av standarden och analysmetoden är godkänd av den behöriga myndigheten.

Om den reglerade enheten, i enlighet med den nivå som krävs, måste utföra analyser för att fastställa nollräknad kolfraktion, men tillämpningen av första stycket är tekniskt ogenomförbar eller skulle medföra orimliga kostnader, ska den reglerade enheten lämna in en alternativ skattningsmetod för fastställande av biomassafraktionen till den behöriga myndigheten för godkännande.

Avsnitt 3 Andra bestämmelser

Artikel75n¶Reglerade enheter med låga utsläpp

Införd genom förordning (EU) 2023/2122, förordning (EU) 2024/2493 och rättelse till förordning (EU) 2024/2493.

1. Den behöriga myndigheten får anse att en reglerad enhet är en reglerad enhet med låga utsläpp, förutsatt att minst ett av följande villkor är uppfyllt:

a) Mellan 2027 och 2030 var de genomsnittliga årliga verifierade utsläppen under de två åren före rapporteringsperioden, före tillämpningen av täckningsfaktorn, med undantag för koldioxid som härrör från nollräknade bränslen, mindre än 1000 ton koldioxid per år.

b) Från och med 2031 var den reglerade enhetens genomsnittliga årliga utsläpp som rapporterats i de verifierade utsläppsrapporterna från den närmast föregående handelsperioden, beräknade före tillämpningen av täckningsfaktorn och med undantag för koldioxid som härrör från nollräknade bränslen, mindre än 1000 ton koldioxid per år.

c) I fall där de genomsnittliga årliga utsläpp som avses i led a inte är tillgängliga eller inte längre är representativa vid tillämpningen av led a, men där den reglerade enhetens årliga utsläpp för de kommande fem åren, beräknade före tillämpningen av täckningsfaktorn och med undantag för koldioxid som härrör från nollräknade bränslen, enligt en konservativ skattningsmetod, kommer att vara mindre än 1000 ton koldioxidekvivalenter per år.

1a. Genom undantag från punkt 1 får den behöriga myndigheten före 2027 anse att en reglerad enhet är en reglerad enhet med låga utsläpp med utgångspunkt från utsläppen efter tillämpningen av täckningsfaktorn, med undantag för koldioxid från nollräknade bränslen, om den reglerade enheten på ett för den behöriga myndigheten tillfredsställande sätt kan visa att den täckningsfaktor som har tillämpats för klassificeringen kommer att vara representativ även under de kommande åren.

2. Den reglerade enheten med låga utsläpp ska inte vara skyldig att lämna in de styrkande handlingar som avses i artikel 12.1 tredje stycket.

3. Med avvikelse från artikel 75j får den reglerade enheten vid en anläggning med låga utsläpp fastställa mängden bränsle som frisläppts med hjälp av inköpsregister och uppskattade lagerförändringar, förutsatt att dessa inköpsregister finns tillgängliga och är dokumenterade.

4. Genom undantag från artikel 75h får den reglerade enheten med låga utsläpp som ett minimum tillämpa nivå 1 för att fastställa frisläppta bränslemängder och beräkningsfaktorer för alla bränsleflöden, såvida inte en högre noggrannhet kan uppnås utan ytterligare ansträngning för den reglerade enheten.

5. För att fastställa beräkningsfaktorer på grundval av analyser i enlighet med artikel 32 får den reglerade enheten med låga utsläpp använda vilket laboratorium som helst som är tekniskt kompetent och kan producera tekniskt giltiga resultat med hjälp av de relevanta analysförfarandena och som uppvisar belägg för kvalitetssäkringsåtgärder enligt artikel 34.3.

6. En reglerade enhet vid en anläggning med låga utsläpp som omfattas av förenklad övervakning och som överskrider det tröskelvärde som anges i punkt 2 under ett kalenderår ska utan onödigt dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten om detta.

Den reglerade enheten ska, utan onödigt dröjsmål, underrätta den behöriga myndigheten om alla större ändringar av övervakningsplanen i den mening som avses i artikel 15.3 b för godkännande.

Den behöriga myndigheten ska dock tillåta att den reglerade enheten fortsätter att använda en förenklad övervakning, förutsatt att den reglerade enheten på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten visar att tröskelvärdet som avses i punkt 2 inte redan överskridits under de senaste fem rapporteringsperioderna, och inte kommer att överskridas igen från och med nästa rapporteringsperiod.

Artikel75o¶Datahantering och datastyrning

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

Bestämmelserna i kapitel V ska gälla. I detta sammanhang ska varje hänvisning till operatören/en operatör tolkas som en hänvisning till den reglerade enheten.

Artikel75p¶Årlig utsläppsrapport

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Från och med 2026 ska den reglerade enheten senast den 30 april varje år till den behöriga myndigheten lämna in en utsläppsrapport som omfattar de årliga utsläppen under rapporteringsperioden och som är verifierad i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2018/2067.

Under 2025 ska den reglerade enheten senast den 30 april till den behöriga myndigheten lämna in en utsläppsrapport som omfattar de årliga utsläppen 2024. De behöriga myndigheterna ska se till att den information som lämnas i rapporten överensstämmer med kraven i denna förordning.

De behöriga myndigheterna får dock kräva att reglerade enheter lämnar in de årliga utsläppsrapporter som avses i denna punkt före den 30 april, förutsatt att rapporten lämnas in tidigast en månad efter den tidsfrist som anges i artikel 68.1.

2. De årliga utsläppsrapporter som avses i punkt 1 ska innehålla minst den information som anges i bilaga X.

Artikel75q¶Rapportering om förbättringar av övervakningsmetoden

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Varje reglerad enhet ska regelbundet kontrollera om den övervakningsmetod som tillämpas kan förbättras.

Reglerade enheter vid en anläggning ska till den behöriga myndigheten för godkännande lämna in en rapport som innehåller den information som avses i punkt 2 eller 3, när det är lämpligt, senast följande tidpunkter:

a) För en enhet av kategori A, senast den 31 juli vart femte år.

b) För en enhet av kategori B, senast den 31 juli vart tredje år.

c) För varje reglerad enhet som använder den standardiserade täckningsfaktor som avses i artikel 75l.3 och 75l.4 senast den 31 juli 2026.

Den behöriga myndigheten får emellertid fastställa ett alternativt datum för inlämnande av rapporten, dock ej senare än den 30 september samma år och får, tillsammans med övervakningsplanen eller rapporten om förbättringar, godkänna en förlängning av den tidsfrist som är tillämplig i enlighet med andra stycket, om den reglerade enheten vid inlämnande av en övervakningsplan enligt artikel 75b, vid anmälan av uppdateringar i enlighet med denna artikel eller vid inlämnande av en rapport om förbättringar i enlighet med den här artikeln, på ett sätt som är tillfredställande för den behöriga myndigheten bevisar att orsakerna till orimliga kostnader eller till att förbättringsåtgärder är tekniskt ogenomförbara kommer att bestå under en längre tidsperiod. Förlängningen ska beakta antalet år för vilka den reglerade enheten tillhandahåller bevis. Den totala tidsperioden mellan förbättringsrapporter får inte överstiga fyra år för en reglerad enhet i kategori B eller fem år för en reglerad enhet i kategori A.

2. Om den reglerade enheten på bränsleflöden av större omfattning inte tillämpar minst de nivåer som krävs enligt artikel 75h.1 och enligt artikel 75i.1, ska den reglerade enheten tillhandahålla en motivering till varför det är tekniskt ogenomförbart eller skulle medföra orimliga kostnader att tillämpa de föreskrivna nivåerna.

Om det dock visar sig att åtgärder som behövs för att nå dessa nivåer har blivit tekniskt genomförbara och inte längre medför orimliga kostnader, ska den reglerade enheten underrätta den behöriga myndigheten om lämpliga ändringar av övervakningsplanen i enlighet med artikel 75b till den behöriga myndigheten, och lämna förslag om och en tidsplan för genomförande av relaterade åtgärder.

3. Om den reglerade enheten tillämpar en standardiserad täckningsfaktor enligt artikel 75l.3 och 75l.4 ska den tillhandahålla en motivering till varför det är tekniskt ogenomförbart eller skulle medföra orimliga kostnader att tillämpa en annan metod enligt artikel 75l.2 för en eller flera bränsleflöden av större eller mindre omfattning.

Om det dock visar sig att det för dessa bränsleflöden har blivit tekniskt genomförbart och inte längre medför några orimliga kostnader att tillämpa andra metoder som avses i artikel 75l.2, ska den reglerade enheten underrätta den behöriga myndigheten om lämpliga ändringar av övervakningsplanen i enlighet med artikel 75b till den behöriga myndigheten, och lämna förslag om och en tidsplan för genomförande av relaterade åtgärder.

4. Om den verifieringsrapport som fastställts i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2018/2067 redovisar icke åtgärdade avvikelser eller rekommendationer för förbättringar enligt artiklarna 27, 29 och 30 i den genomförandeförordningen ska den reglerade enheten eller luftfartygsoperatören senast den 31 juli det år som verifieringsrapporten utfärdats av kontrollören lämna in en rapport till den behöriga myndigheten för godkännande. Rapporten ska beskriva hur och när den reglerade enheten eller luftfartygsoperatören har åtgärdat eller planerar att åtgärda de avvikelser som identifierats av kontrollören, och genomföra de rekommenderade förbättringarna.

Den behöriga myndigheten får fastställa ett alternativt datum för inlämnande av rapporten som avses i denna punkt, dock ej senare än den 30 september samma år som rapporten ursprungligen skulle lämnas in. I förekommande fall kan sådana rapporter kombineras med den rapport som avses i punkt 1.

Om de rekommenderade förbättringarna inte skulle leda till en förbättring av övervakningsmetoden ska den reglerade enheten eller luftfartygsoperatören motivera detta. Om de rekommenderade förbättringarna skulle medföra orimliga kostnader ska den reglerade enheten tillhandahålla bevis för kostnadernas orimlighet.

5. Punkt 4 i denna artikel ska inte tillämpas om den reglerade enheten redan har åtgärdat alla avvikelser och rekommendationer för förbättringar och före den dag som fastställts i enlighet med punkt 4 lämnat in tillhörande ändringar av övervakningsplanen till den behöriga myndigheten för godkännande enligt artikel 75b i denna förordning.

Artikel75r¶Den behöriga myndighetens fastställande av utsläpp

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Den behöriga myndigheten ska göra en konservativ uppskattning av utsläppen från en reglerad enhet, med hänsyn till effekten för konsumenterna av kostnader som förs över i någon av följande situationer:

a) Ingen verifierad årlig utsläppsrapport har lämnats in av den reglerade enheten inom den tidsfrist som krävs enligt artikel 75p.

b) Den verifierade årliga utsläppsrapport som avses i artikel 75p stämmer inte överens med denna förordning.

c) Den årliga utsläppsrapporten från en reglerad enhet har inte verifierats i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2018/2067.

2. Om kontrollören i verifieringsrapporten enligt genomförandeförordning (EU) 2018/2067 har konstaterat att det förekommer icke-väsentliga felaktigheter som inte har korrigerats av den reglerade enheten innan verifieringsrapporten utfärdades, ska den behöriga myndigheten bedöma dessa felaktigheter och, i tillämpliga fall, göra en konservativ uppskattning av utsläppen från den reglerade enheten, med hänsyn till effekten för konsumenterna av kostnader som förs över. Den behöriga myndigheten ska underrätta den reglerade enheten om huruvida rättelser av den årliga utsläppsrapporten krävs och vilka de är. Den reglerade enheten ska lämna denna information till kontrollören.

3. Medlemsstaterna ska upprätta ett effektivt utbyte av information mellan behöriga myndigheter som ansvarar för godkännandet av övervakningsplaner och behöriga myndigheter som ansvarar för godkännande av årliga utsläppsrapporter.

Artikel75s¶Tillgång till information och avrundning av uppgifter

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

Artikel 71 samt artikel 72.1 och 72.2 ska tillämpas. I detta sammanhang ska varje hänvisning till verksamhetsutövare eller luftfartygsoperatör tolkas som en hänvisning till de reglerade enheterna.

Artikel 75 t

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

Vid rapportering av utsläpp från de verksamheter som förtecknas i bilaga III till direktiv 2003/87/EG gäller följande:

a) De sektorer där bränslen enligt definitionen i artikel 3 af i direktiv 2003/87/EG frisläpps för konsumtion och förbränns ska märkas med hjälp av CRF-koderna.

b) Bränslena enligt definitionen i artikel 3 af i direktiv 2003/87/EG ska märkas med hjälp av KN-numren i enlighet med nationell lagstiftning som införlivar direktiven 2003/96/EG och 2009/30/EG, i tillämpliga fall.

c) För att säkerställa överensstämmelse med rapporteringen för skatteändamål enligt nationell lagstiftning som införlivar direktiven 2003/96/EG och (EU) 2020/262 ska den reglerade enheten, i förekommande fall, använda registrerings- och identifieringsnumret för ekonomiska aktörer i enlighet med förordning (EU) nr 952/2013, punktskattenumret i enlighet med förordning (EU) nr 389/2012 eller det nationella registrerings- och identifieringsnummer för punktskatt som utfärdats av den berörda myndigheten i enlighet med nationell lagstiftning som införlivar direktiv 2003/96/EG, när den rapporterar sina kontaktuppgifter i övervakningsplanen och utsläppsrapporten.

Artikel75u¶Informationstekniska krav

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

Bestämmelserna i kapitel VII ska tillämpas. I detta sammanhang ska varje hänvisning till verksamhetsutövare och luftfartygsoperatör tolkas som en hänvisning till den reglerade enheten.

KAPITEL VIIb Övergripande bestämmelser om övervakning av utsläpp från reglerade enheter

Artikel75v¶Undvikande av dubbelräkning genom övervakning och rapportering

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

1. Medlemsstaterna ska främja ett effektivt informationsutbyte, så att de reglerade enheterna kan fastställa slutanvändningen av det bränsle som frisläpps för konsumtion.

2. Varje verksamhetsutövare ska, tillsammans med sin verifierade utsläppsrapport i enlighet med artikel 68.1, lämna information i enlighet med bilaga Xa. Medlemsstaterna får kräva att operatörer tillgängliggör den relevanta information som förtecknas i bilaga Xa för den berörda reglerade enheten före den 31 mars rapporteringsåret.

3. Varje reglerad enhet ska, tillsammans med sin verifierade utsläppsrapport enligt artikel 75p.1, lämna information om konsumenterna av de bränslen som den frisläppt för konsumtion enligt förteckningen i bilaga Xb.

4. Varje reglerad enhet som frisläpper bränsle för förbränning i sektorer som omfattas av kapitel III i direktiv 2003/87/EG ska fastställa sina utsläpp i den rapport som avses i artikel 75p.1 i denna förordning genom användning av informationen i de rapporter från verksamhetsutövaren som lämnats in i enlighet med bilaga Xa till denna förordning och genom avdrag för de relevanta mängder bränslen som avses i dessa rapporter. De mängder bränsle som förvärvats men inte använts under samma år får dras av endast om verksamhetsutövarens verifierade utsläppsrapport för året efter rapporteringsåret bekräftar att de har använts för verksamhet som avses i bilaga I till direktiv 2003/87/EG. I annat fall ska skillnaden återspeglas i den reglerade enhetens verifierade utsläppsrapporter för det året.

5. I de fall där mängderna använt bränsle dras av året efter rapporteringsåret ska avdraget fastställas i form av absoluta utsläppsminskningar, som beräknas genom att den mängd bränslen som används av verksamhetsutövaren multipliceras med motsvarande emissionsfaktor i den reglerade enhetens övervakningsplan.

6. I de fall där den reglerade enheten inte kan fastställa att de bränslen som frisläpps för konsumtion används för förbränning i sektorer som omfattas av kapitel III i direktiv 2003/87/EG ska punkterna 4 och 5 inte tillämpas.

7. Medlemsstaterna får kräva att de bestämmelser i denna artikel som rör verksamhetsutövare också tillämpas av luftfartygsoperatörer.

Artikel75w¶Förebyggande av bedrägerier och samarbetsskyldighet

Införd genom förordning (EU) 2023/2122.

1. För att säkerställa en korrekt övervakning och rapportering av de utsläpp som omfattas av kapitel IVa i direktiv 2003/87/EG ska medlemsstaterna vidta åtgärder mot bedrägerier och fastställa vilka påföljder som ska tillämpas vid bedrägeri och som står i proportion till sitt syfte och har en tillräckligt avskräckande verkan.

2. Utöver de skyldigheter som fastställs enligt artikel 10 ska de behöriga myndigheter som utsetts enligt artikel 18 i direktiv 2003/87/EG samarbeta och, i förekommande fall, utbyta information med de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen enligt nationell lagstiftning som införlivar direktiven 2003/96/EG och (EU) 2020/262 vid tillämpningen av denna förordning, däribland för att upptäcka överträdelser och ålägga sanktioner som avses i punkt 1 eller andra korrigerande åtgärder enligt artikel 16 i direktiv 2003/87/EG.

Kapitel VIII Slutbestämmelser

Artikel76¶Ändringar av förordning (EU) nr 601/2012

Förordning (EU) nr 601/2012 ska ändras på följande sätt:

1. I artikel 12.1 tredje stycket ska led a ersättas med följande:

”a). för anläggningar, bevis för varje bränsle-/materialmängd av större och mindre omfattning som visar att osäkerhetströsklarna efterlevs för aktivitetsdata och beräkningsfaktorer, i förekommande fall, för de tillämpade nivåer som definieras i bilagorna II och IV, samt bevis för varje utsläppskälla som visar att osäkerhetströsklarna efterlevs för de tillämpade nivåer som anges i bilaga VIII, i förekommande fall.”

2. I artikel 15.4 ska led a ersättas med följande:

”a) vad gäller övervakningsplanen för utsläpp omfatta följande:

i) En ändring av de värden för emissionsfaktorer som anges i övervakningsplanen.

ii) Ett byte mellan beräkningsmetoder som anges bilaga III, eller ett byte från användning av en beräkningsmetod till användning av en skattningsmetod i enlighet med artikel 55.2 eller vice versa.

iii) Införandet av nya bränsle-/materialmängder.

iv) Ändringar avseende huruvida luftfartygsoperatören betraktas som en liten utsläppskälla i den mening som avses i artikel 55.1 eller med avseende på ett av de tröskelvärden som anges i artikel 28a.6 i direktiv 2003/87/EG.”

3. Artikel 49 ska ersättas med följande:

”Artikel 49 Överförd koldioxid

1. Verksamhetsutövaren ska från anläggningens utsläpp dra ifrån varje mängd koldioxid som härrör från fossilt kol i verksamheter som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG som inte släpps ut från anläggningen, utan

a) överförs från anläggningen till

i) en avskiljningsanläggning för transport och långsiktig geologisk lagring på en lagringsplats som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG,

ii) ett transportnät för långsiktig geologisk lagring på en lagringsplats som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG, eller

iii) en lagringsplats som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG för långsiktig geologisk lagring,

b) överförs från anläggningen och används för produktion av utfälld kalciumkarbonat i vilken den använda koldioxiden är kemiskt bunden.

2. I sin årliga utsläppsrapport ska verksamhetsutövaren vid den överförande anläggningen tillhandahålla den mottagande anläggningens identifieringskod som erkänts i enlighet med de akter som antagits i enlighet med artikel 19.3 i direktiv 2003/87/EG, om den mottagande anläggningen omfattas av direktivet. I alla andra fall ska verksamhetsutövaren vid den överförande anläggningen ange namn, adress och kontaktuppgifter för en kontaktperson för den mottagande anläggningen.

Första stycket ska också gälla för den mottagande anläggningen med avseende på den överförande anläggningens identifieringskod.

3. För bestämning av den mängd koldioxid som överförs från en anläggning till en annan ska verksamhetsutövaren använda en mätningsbaserad metod, inbegripet i enlighet med artiklarna 43, 44 och 45. Utsläppskällan ska motsvara mätpunkten, och utsläppen ska uttryckas som mängden överförd koldioxid.

För tillämpning av punkt 1 b ska verksamhetsutövaren tillämpa en beräkningsbaserad metod.

4. För fastställande av den mängd koldioxid som överförs från eller till andra anläggningar ska varje verksamhetsutövare tillämpa den högsta nivån som anges i avsnitt 1 i bilaga VIII.

Verksamhetsutövaren får dock tillämpa nästa lägre nivå, förutsatt att verksamhetsutövaren bevisar att tillämpning av den högsta nivån som anges i avsnitt 1 i bilaga VIII är tekniskt ogenomförbart eller medför orimliga kostnader.

För fastställande av den mängd koldioxid som är kemiskt bunden i utfälld kalciumkarbonat ska verksamhetsutövaren använda datakällor som motsvarar högsta nåbara noggrannhet.

5. Verksamhetsutövarna får fastställa mängden koldioxid som överförs från en anläggning både vid den överförande och vid den mottagande anläggningen. I sådana fall ska artikel 48.3 gälla.”

4. Artikel 52 ska ändras på följande sätt:

a) Punkt 5 ska utgå.

b) Punkt 6 ska ersättas med följande:

”6. Om den tankade bränslemängden eller den kvarvarande bränslemängden i tankarna bestäms i volymenheter uttryckt i liter ska luftfartygsoperatören omvandla mängden från volym till massa med hjälp av densitetsvärden. Luftfartygsoperatören ska använda det densitetsvärde för bränslet (ett faktiskt värde eller ett standardvärde på 0,8 kg per liter) som används för operativa ändamål och säkerhetsändamål.

Det förfarande som ligger till grund för användningen av faktisk densitet eller standarddensitet ska beskrivas i övervakningsplanen, tillsammans med en hänvisning till den berörda luftfartygsoperatörens dokumentation.”

c) Punkt 7 ska ersättas med följande:

”7. För tillämpning av den beräkning som avses i punkt 1 ska luftfartygsoperatören använda standardemissionsfaktorerna i tabell 2 i bilaga III. För bränslen som inte anges i tabellen ska luftfartygsoperatören fastställa emissionsfaktorn i enlighet med artikel 32. För sådana bränslen ska det effektiva värmevärdet fastställas och rapporteras som en memorandumpost.”

5. I artikel 54.2 ska första stycket ersättas med följande:

”2. Med avvikelse från artikel 52 får små utsläppskällor uppskatta bränsleförbrukningen med hjälp av verktyg som införts av Eurocontrol eller någon annan lämplig organisation som kan bearbeta alla relevanta uppgifter om flygtrafiken och undvika undervärderingar av utsläpp.”

6. Artikel 55 ska ändras på följande sätt:

a) Punkt 1 ska ersättas med följande:

”1. Luftfartygsoperatören ska beakta osäkerhetskällor och tillhörande osäkerhetsnivåer vid valet av övervakningsmetod enligt artikel 52.2.”

b) Punkterna 2, 3 och 4 ska utgå.

7. Artikel 59.1 ska ersättas med följande:

”För tillämpningen av artikel 58.3 a ska verksamhetsutövaren säkerställa att all relevant mätutrustning kalibreras, justeras och kontrolleras regelbundet, även innan den tas i bruk, och kontrolleras mot mätstandarder som kan hänföras till internationella mätstandarder när sådana finns tillgängliga, i enlighet med kraven i denna förordning och i proportion till de risker som identifierats.

Om delar av mätsystemen inte kan kalibreras ska verksamhetsutövaren identifiera dessa i övervakningsplanen och föreslå alternativa kontroller.

När utrustningen inte uppfyller prestandakraven ska verksamhetsutövaren omedelbart vidta nödvändiga korrigerande åtgärder.”

8. I artikel 65.2 ska ett tredje stycke läggas till:

”Om det antal flygningar med dataluckor som avses i de två första styckena överstiger 5 procent av de årliga flygningar som rapporteras, ska luftfartygsoperatören informera den behöriga myndigheten utan onödigt dröjsmål och vidta korrigerande åtgärder för att förbättra övervakningsmetoden.”

9. I bilaga I ska avsnitt 2 ändras på följande sätt:

a) Punkt 2 b ii ska ersättas med följande:

”ii). förfaranden för att mäta tankad bränslemängd och bränslemängd i tankarna, en beskrivning av de mätinstrument som används och förfaranden för att registrera, hämta, överföra och lagra mätuppgifter, beroende på vad som är tillämpligt,”

b) Punkt 2 b iii ska ersättas med följande:

”iii). metoden för fastställande av densitet, om tillämpligt,”

c) Punkt 2 b iv ska ersättas med följande:

”iv). motivering av valet av övervakningsmetod, för att säkerställa lägsta grad av osäkerhet i enlighet med artikel 55.1.”

d) Punkt 2 d ska utgå.

e) Punkt 2 f ska ersättas med följande:

”f). En beskrivning av förfarandena och systemen för identifiering, bedömning och hantering av dataluckor enligt artikel 65.2.”

10. I bilaga III ska avsnitt 2 utgå.

11. Bilaga IV ska ändras på följande sätt:

a) I avsnitt 10 B ska fjärde stycket utgå.

b) I avsnitt 14 B ska tredje stycket utgå.

12. Bilaga IX ska ändras på följande sätt:

a) I avsnitt 1 ska punkt 2 ersättas med följande:

”Dokument som motiverar valet av övervakningsmetod och dokument som motiverar tillfälliga eller permanenta ändringar av övervakningsmetoder och, i förekommande fall, nivåer som godkänts av den behöriga myndigheten.”

b) I avsnitt 3 ska punkt 5 ersättas med följande:

”5. Dokumentation över vilken metod som används vid dataluckor i tillämpliga fall, antalet flygningar där dataluckor förekom, de uppgifter som använts för att fylla dataluckorna, samt om antalet flygningar med dataluckor överstiger 5 procent av de flygningar som rapporterades, orsakerna till dataluckorna och dokumentation över de avhjälpande åtgärder som vidtagits.”

13. I bilaga X ska avsnitt 2 ändras på följande sätt:

a) Punkt 7 ska ersättas med följande:

”7. Det totala antalet flygningar per par av stater som omfattas av rapporten.”

b) Följande punkt ska läggas till efter punkt 7:

”7a. Massa bränsle (i ton) per bränsletyp per par av stater.”

c) Punkt 10 a ska ersättas med följande:

”a). antalet flygningar uttryckt som procentandel av de årliga flygningar där dataluckor förekom, samt omständigheter och orsaker till dataluckorna,”

d) Punkt 11 a ska ersättas med följande:

”a). antalet flygningar uttryckt som procentandel av de årliga flygningar (avrundat till närmaste 0,1 %) där dataluckor förekom, samt omständigheter kring och orsaker till dataluckorna,”

Artikel77¶Upphävande av förordning (EU) nr 601/2012

1. Förordning (EU) nr 601/2012 ska upphöra att gälla med verkan från och med den 1 januari 2021.

Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till den här förordningen och läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga XI.

2. Bestämmelserna i förordning (EU) nr 601/2012 ska fortsätta att tillämpas på övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp och, i förekommande fall, aktivitetsdata som inträffar före den 1 januari 2021.

Artikel78¶Ikraftträdande och tillämpning

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 1 januari 2021.

Artikel 76 ska dock tillämpas från och med den 1 januari 2019 eller den dag då denna förordning träder i kraft, beroende på vilket som inträffar senast.

BILAGA I

Minimiinnehåll i övervakningsplanen (Artikel 12.1)

1. MINIMIINNEHÅLL I ÖVERVAKNINGSPLANEN FÖR ANLÄGGNINGAR

Övervakningsplanen för en anläggning ska innehålla minst följande uppgifter:

1) Allmän information om anläggningen i form av följande:

a) En beskrivning av anläggningen och de verksamheter som bedrivs vid anläggningen som ska övervakas, inbegripet en förteckning över de utsläppskällor och bränsle-/materialmängder som ska övervakas för varje verksamhet som bedrivs inom anläggningen. Förteckningen ska uppfylla följande kriterier:

i) Beskrivningen ska vara tillräcklig för att visa att varken dataluckor eller dubbelräkning av utsläpp förekommer.

ii) Ett enkelt diagram över utsläppskällorna, bränsle-/materialmängderna, provtagningsställena och mätutrustningen måste bifogas på begäran av den behöriga myndigheten, eller om diagrammet förenklar beskrivningen av anläggningen eller hänvisningen till utsläppskällor, bränsle-/materialmängder, mätinstrument och andra delar av anläggningen som är relevanta för övervakningsmetoden inbegripet dataflödesaktiviteter och kontrollverksamhet.

b) En beskrivning av förfarandet för hantering av ansvarsfördelningen med avseende på övervakning och rapportering inom anläggningen, och för hantering av den ansvariga personalens kompetens.

c) En beskrivning av förfarandet för regelbunden utvärdering av övervakningsplanens lämplighet, som minst omfattar följande:

i) Kontroll av förteckningen över utsläppskällor och bränsle-/materialmängder för att säkerställa att den är fullständig och att alla relevanta ändringar av anläggningens art och funktion tas med i övervakningsplanen.

ii) Bedömning av huruvida osäkerhetströsklarna för aktivitetsdata och (om tillämpligt) andra parametrar efterlevs för de nivåer som tillämpas för varje bränsle-/materialmängd och utsläppskälla.

iii) Bedömning av möjliga åtgärder för att förbättra den övervakningsmetod som tillämpas.

d) En beskrivning av de skriftliga förfarandena för dataflödesaktiviteter enligt artikel 58, inbegripet ett diagram för förtydligande där så är lämpligt.

e) En beskrivning av de skriftliga förfarandena för kontrollverksamhet som inrättats enligt artikel 59.

f) I förekommande fall, information om relevanta kopplingar till åtgärder inom ramen för gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (Emas) som inrättats i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1221/2009, miljöledningssystem som omfattas av harmoniserad standard ISO 14001:2015 och andra miljöledningssystem inbegripet information om förfaranden och kontroller av betydelse för övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp.

g) Versionsnummer för övervakningsplanen och det datum från vilket den versionen av övervakningsplanen är tillämplig.

h) Anläggningskategorin.

2) En detaljerad beskrivning av de beräkningsbaserade metoderna där dessa tillämpats, som ska omfatta följande:

a) En närmare beskrivning av den beräkningsbaserade metod som tillämpas, inbegripet en förteckning över de indata och beräkningsformler som används, en förteckning över de tillämpade nivåerna för aktivitetsdata och alla relevanta beräkningsfaktorer för varje bränsle-/materialmängd som ska övervakas.

b) Om tillämpligt, och om verksamhetsutövaren önskar använda sig av förenklingar för bränsle-/materialmängder av mindre och ringa omfattning, en kategorisering av bränsle-/materialmängderna i bränsle-/materialmängder av större, mindre och ringa omfattning.

c) En beskrivning av de mätsystem som används, och deras mätområde, samt angiven osäkerhet och exakt placering av de mätinstrument som ska användas för varje bränsle-/materialmängd som ska övervakas.

d) Om tillämpligt, de standardvärden som används för att beräkna faktorer som anger faktorns källa, eller den relevanta källan, utifrån vilka standardfaktorn kommer att beräknas regelbundet, för varje bränsle-/materialmängd.

e) Om tillämpligt, en förteckning över de analysmetoder som ska användas för att bestämma alla relevanta beräkningsfaktorer för varje bränsle-/materialmängd, och en beskrivning av de skriftliga förfarandena för dessa analyser.

f) Om tillämpligt, en beskrivning av det förfarande som ligger till grund för provtagningsplanen för provtagning av bränsle och material som ska analyseras, och det förfarande som används för att se över om provtagningsplanen är lämplig.

g) Om tillämpligt, en lista över laboratorier som deltar i utförandet av relevanta analytiska förfaranden, och om ett laboratorium inte är ackrediterat så som avses i artikel 34.1, en beskrivning av det förfarande som används för att visa överensstämmelse med motsvarande krav i enlighet med artikel 34.2 och 34.3.

3) Om en alternativ övervakningsmetod används i enlighet med artikel 22, ska en närmare beskrivning av den övervakningsmetod bifogas som tillämpas för alla bränsle-/materialmängder eller utsläppskällor, för vilka ingen nivåmetod används, och en beskrivning av det skriftliga förfarande som används för den därmed förknippade osäkerhetsanalysen som ska utföras.

4) En detaljerad beskrivning av de mätningsbaserade metoderna där dessa tillämpats, som ska omfatta följande:

a) En beskrivning av mätningsmetoden, inbegripet beskrivningar av alla skriftliga förfaranden som är relevanta för mätningen, samt följande:

i) Alla beräkningsformler som används för aggregering av data och för att fastställa de årliga utsläppen av varje utsläppskälla.

ii) Den metod som används för att fastställa om giltiga timmar eller kortare referensperioder för varje parameter kan beräknas, och för ersättning av saknade uppgifter i enlighet med artikel 45.

b) En förteckning över alla relevanta utsläppspunkter under normal drift och under begränsad drift och övergångsfaser, vilket inkluderar driftstopp eller idrifttagning, kompletterad med ett processdiagram om ett sådant begärs av den behöriga myndigheten.

c) Om rökgasflödet härleds genom beräkning, en beskrivning av det skriftliga förfarandet för denna beräkning för varje utsläppskälla som övervakas med hjälp av en mätningsbaserad metod.

d) En förteckning över all relevant utrustning, med angivelser av dess mätfrekvens, driftsområde och osäkerhet.

e) En förteckning över tillämpade standarder och eventuella avvikelser från dessa standarder.

f) En beskrivning av det skriftliga förfarandet för genomförande av bekräftande beräkningar i enlighet med artikel 46, om tillämpligt.

g) En beskrivning av metoden för hur koldioxid som härrör från nollräknade bränslen ska bestämmas och dras ifrån de uppmätta koldioxidutsläppen, och av det skriftliga förfarande som används för detta ändamål, om tillämpligt.

h) Om tillämpligt, och om verksamhetsutövaren önskar använda sig av förenklingar för mindre utsläppskällor, en kategorisering av utsläppskällor i större och mindre utsläppskällor.

5) Utöver de beståndsdelar som anges i punkt 4, en detaljerad beskrivning av övervakningsmetoden när utsläpp av dikväveoxid (N2O) övervakas (i förekommande fall i form av en beskrivning av de skriftliga förfaranden som tillämpas) som ska innehålla följande:

a) Metoden och parametrarna som används för att fastställa materialmängder som används i produktionsprocessen och den maximimängd av material som används när driften går på full kapacitet.

b) Metoden och parametrarna som används för att fastställa den produktmängd som tillverkas per timme, uttryckt som salpetersyra (100 %), adipinsyra (100 %), kaprolaktam, glyoxal och oxoättiksyra per timme.

c) Metoden och parametrarna som används för att fastställa N2O-koncentrationen i rökgas från varje utsläppskälla, dess driftsområde och osäkerhet och uppgifterna om alternativa metoder som kan användas om koncentrationerna faller utanför driftsområdet och situationer då detta kan inträffa.

d) Beräkningsmetoden som används för att fastställa utsläpp av dikväveoxid från periodiska orenade källor vid produktion av salpetersyra, adipinsyra, kapraktolam, glyoxal och oxoättiksyra.

e) Det sätt på vilket anläggningen drivs med varierande belastning och i vilken omfattning detta sker, och hur driftsledningen genomförs.

f) Metoden och beräkningsformlerna som används för att fastställa de årliga utsläppen av dikväveoxid och motsvarande koldioxidekvivalenter från varje utsläppskälla.

g) Information om processbetingelser som avviker från normal drift, en indikation av potentiell frekvens och varaktighet för sådana betingelser, såväl som en indikation av volymen för utsläppen av dikväveoxid under avvikande processbetingelser såsom dåligt fungerande reningsutrustning.

6) En närmare beskrivning av övervakningsmetoden när det gäller perfluorkarboner från produktionen av primärt aluminium som övervakas, om tillämpligt i form av en beskrivning av de skriftliga förfaranden som tillämpas, som ska omfatta följande:

a) Om tillämpligt, datum för mätningar för fastställande av de anläggningsspecifika emissionsfaktorerna SEFCF4 eller OVC, och FC2F6, och en tidsplan för framtida upprepningar av denna undersökning.

b) Om tillämpligt, protokollet som beskriver förfarandet för att fastställa de anläggningsspecifika emissionsfaktorerna för CF4 och C2F6, och som även visar att mätningarna har utförts och kommer att utföras under en tillräckligt lång tid för att de uppmätta värdena ska konvergera, dock minst 72 timmar.

c) Om tillämpligt, metoden för att fastställa insamlingseffektivitet för diffusa utsläpp vid anläggningar för produktion av primärt aluminium.

d) Beskrivning av celltyp och typ av anod.

7) En närmare beskrivning av övervakningsmetoden när överföring av ingående koldioxid som en del av en bränsle-/materialmängd i enlighet med artikel 48, överföring av koldioxid i enlighet med artikel 49 eller överföring av dikväveoxid i enlighet med artikel 50 utförs, i förekommande fall i form av en beskrivning av de skriftliga förfaranden som tillämpas, som ska omfatta följande:

a) Om tillämpligt, platsen för utrustning för temperatur- och tryckmätning i ett infrastruktur för koldioxidtransport.

b) Om tillämpligt, förfaranden för att förhindra, detektera och kvantifiera läckagehändelser i infrastruktur för koldioxidtransport.

c) För infrastruktur för koldioxidtransport, förfaranden som effektivt säkerställer att koldioxid endast överförs till anläggningar som har ett giltigt tillstånd för växthusgasutsläpp eller där all avgiven koldioxid övervakas effektivt och redovisas enligt artikel 49.

d) Identifiering av mottagande och överförande anläggningar enligt anläggningens identifieringskod som erkänts enligt förordning (EU) 2019/1122.

e) Om tillämpligt, en beskrivning av system för kontinuerlig mätning som används vid överföringspunkterna för koldioxid eller dikväveoxid mellan anläggningar som överför koldioxid eller dikväveoxid eller bestämningsmetoden enligt artikel 48, 49 eller 50.

f) I tillämpliga fall, en beskrivning av den konservativa skattningsmetod som används för att fastställa den nollräknade fraktionen och den nollräknade fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle för ingående eller överförd koldioxid i enlighet med artiklarna 48, 49 eller 49a.

g) Om tillämpligt, metoderna för att kvantifiera utsläpp eller avgivning av koldioxid till vattenpelaren från potentiella läckage samt tillämpade och eventuellt anpassade kvantifieringsmetoder för faktiska utsläpp eller avgivning av koldioxid till vattenpelaren från läckage, enligt vad som anges i avsnitt 23 i bilaga IV.

8) En närmare beskrivning av övervakningsmetoden där koldioxid är kemiskt bunden i enlighet med artikel 49a, om lämpligt i form av en beskrivning av de skriftliga förfaranden som tillämpas, som ska omfatta följande:

a) Förfaranden för att fastställa om en produkt där koldioxiden är permanent kemiskt bunden i enlighet med artikel 49a.1 i den här förordningen uppfyller kraven i den delegerade förordningen enligt artikel 12.3b i direktiv 2003/87/EG och användningstyperna för dessa produkter.

b) En beskrivning av beräkningsmetoden för att fastställa de koldioxidmängder som är permanent kemiskt bundna i enlighet med artikel 49a.2.

9) I tillämpliga fall, en beskrivning av det förfarande som används för att bedöma om nollräknade bränsle-/materialmängder uppfyller kraven i artiklarna 38.5, 39a.3 eller 39a.4.

9a) I tillämpliga fall, en beskrivning av det förfarande som används för att fastställa nollräknade biogasmängder på grundval av dokumentation av inköp i enlighet med artikel 39.4 eller mängder nollräknade förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen i enlighet med artikel 39a.5.

10) I tillämpliga fall och senast den 31 december 2026, en beskrivning av det förfarande som använts för att lämna information enligt artikel 75v.2.

2. MINIMIINNEHÅLL I ÖVERVAKNINGSPLANER FÖR LUFTFART

1) Övervakningsplanen ska innehålla följande information för samtliga luftfartygsoperatörer:

a) Identifiering av luftfartygsoperatören, anropssignal eller annan unik beteckning som används vid flygkontroll, kontaktuppgifter för luftfartygsoperatören och för en ansvarig person som arbetar där, kontaktadress, den administrerande medlemsstaten och den administrerande behöriga myndigheten.

b) En inledande förteckning över de luftfartygstyper i luftfartygsoperatörens flotta som används vid den tidpunkt då övervakningsplanen lämnas in samt antalet luftfartyg för varje typ, en preliminär förteckning över andra luftfartygstyper som man planerar att använda, inbegripet, i förekommande fall, en uppskattning av antalet luftfartyg för varje typ samt bränsle-/materialmängder (bränsletyper) för varje luftfartygstyp.

c) En beskrivning av de förfaranden, system och ansvarsområden som används för att uppdatera förteckningen över utsläppskällor så att den är fullständig under hela övervakningsåret, i syfte att garantera att övervakningen och rapporteringen av utsläpp och luftfartens icke-koldioxideffekter är fullständig både för egna och för leasade luftfartyg.

d) En beskrivning av de förfaranden som används för att säkerställa att förteckningen över sådana flygningar som utförs under en unik beteckning baserad på flygplatspar är fullständig, och de förfaranden som används för att avgöra om flygningar omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG för att garantera fullständighet och undvika dubbelräkning.

e) En beskrivning av förfarandet för hantering av ansvarsfördelningen med avseende på övervakning och rapportering, och för hantering av den ansvariga personalens kompetens.

f) En beskrivning av förfarandet för regelbunden utvärdering av övervakningsplanens lämplighet, som omfattar eventuella åtgärder för att förbättra övervakningsmetoden och tillhörande förfaranden som tillämpas.

g) En beskrivning av de skriftliga förfarandena för dataflödesaktiviteter enligt artikel 58, inbegripet ett diagram för förtydligande där så är lämpligt.

h) En beskrivning av de skriftliga förfarandena för kontrollverksamhet som inrättats enligt artikel 59.

i) Om tillämpligt, information om relevanta kopplingar till åtgärder inom ramen för gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (Emas), miljöledningssystem som omfattas av den harmoniserade standarden EN ISO 14001:2015, och andra miljöledningssystem, och även information om förfaranden och kontroller av betydelse för övervakningen och rapporteringen av växthusgasutsläpp.

j) Versionsnummer för övervakningsplanen och det datum från vilket den versionen av övervakningsplanen är tillämplig.

k) En bekräftelse om luftfartygsoperatören har för avsikt att använda något av de verktyg avses i artikel 55.2 i den här förordningen och om luftfartygsoperatören har för avsikt att använda förenkling enligt artikel 28a.4 i direktiv 2003/87/EG.

l) I tillämpliga fall, en beskrivning av det förfarande som används för att bedöma huruvida nollräknade biodrivmedel, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen överensstämmer med artikel 54c i den här förordningen.

m) I tillämpliga fall, en beskrivning av det förfarande som används för att fastställa mängder av alternativa flygbränslen i enlighet med artikel 53.1 och för att säkerställa att de rapporterade rena bränslena uppfyller villkoren enligt artikel 53a i den här förordningen.

n) I tillämpliga fall, en beskrivning av det förfarande som använts för att bedöma huruvida godtaget flygbränsle uppfyller kraven i artikel 54a.2.

o) I tillämpliga fall, en beskrivning av det förfarande som används för att fastställa mängderna godtaget flygbränsle i enlighet med artikel 54a.3 och för att säkerställa att rapporterade bränslen uppfyller de villkor som anges i artikel 54a.4 och 54a.5 i den här förordningen.

p) En bekräftelse på om luftfartygsoperatören genomför flygningar enligt artikel 56a.1.

q) En bekräftelse på om luftfartygsoperatören har för avsikt att endast använda NEATS för att fastställa luftfartens icke-koldioxideffekter, eller om den har för avsikt att för samtliga eller delar av övervakade data använda egna it-verktyg eller verktyg från tredje part enligt beskrivningen i artikel 56a.7.

2) För att övervaka utsläpp ska övervakningsplanen innehålla följande upplysningar för luftfartygso- peratörer som inte utgör små utsläppskällor i enlighet med artikel 55.1 eller som inte avser använda ett verktyg för små utsläppskällor i enlighet med artikel 55.2:

a) En beskrivning av det skriftliga förfarande som ska användas för att definiera övervakningsmetoden för andra luftfartygstyper som en luftfartygsoperatör avser att använda.

b) En beskrivning av de skriftliga förfarandena för övervakning av bränsleförbrukning inom varje luftfartyg, som ska omfatta

i) den metod som valts för att beräkna bränsleförbrukningen (metod A eller metod B), och om inte samma metod används för alla typer av luftfartyg, en motivering av valet såväl som en förteckning över vilken metod som används under vilka förhållanden,

ii) metoder för att mäta tankad bränslemängd och bränslemängd i tankarna, med angivande av de valda nivåerna, en beskrivning av de mätinstrument som används och metoderna för att registrera, ta fram, överföra och lagra mätuppgifter, beroende på vad som gäller,

iii) metoden för fastställande av densitet, om tillämpligt,

iv) motivering av valet av övervakningsmetod, för att säkerställa lägsta grad av osäkerhet i enlighet med artikel 56.1.

c) En förteckning över undantag för vissa flygplatser från den allmänna övervakningsmetod som beskrivs i led b, om det på grund av särskilda omständigheter inte är möjligt för luftfartygsoperatören att tillhandahålla alla uppgifter som krävs för den obligatoriska övervakningsmetoden.

d) De emissionsfaktorer som används för varje bränsletyp eller, när det gäller alternativa bränslen, metoder för att fastställa emissionsfaktorerna, inbegripet metoder för provtagning och analys, en beskrivning av de laboratorier som används samt deras ackreditering och/eller andra förfaranden för kvalitetssäkring.

e) En beskrivning av förfarandena och systemen för identifiering, bedömning och hantering av dataluckor enligt artikel 66.2.

f) I tillämpliga fall, en beskrivning av det förfarande som använts för att bedöma om biodrivmedel uppfyller kraven i artikel 38.5.

g) I tillämpliga fall, en beskrivning av det förfarande som används för att fastställa mängderna biodrivmedel baserat på dokumentation av inköp i enlighet med artikel 54.3.

3) För att kunna övervaka luftfartens icke-koldioxideffekter ska övervakningsplanen där så krävs innehålla följande information för luftfartygsoperatörer som inte bara använder NEATS för att fastställa luftfartens icke-koldioxideffekter:

a) En beskrivning av beräkningsmodulen för bränsleförbrukning och utsläpp, beräkningsmodellen för koldioxidekvivalenter och tillhörande it-verktyg som luftfartygsoperatören har för avsikt att använda.

b) En beskrivning och ett flödesschema över övervakningsprocessen för data avseende beräkningsmodellen för koldioxidekvivalenter enligt beskrivningen i avsnitt 4 i bilaga IIIa till den här förordningen.

c) En beskrivning av det skriftliga förfarandet för att säkerställa att lämpliga data används till beräkningsmodellerna för koldioxidekvivalenter i enlighet med bilaga IIIa till den här förordningen och att klimateffekterna av alla andra faktorer än koldioxid per flygning tas i beaktande.

d) En beskrivning av det skriftliga förfarandet för att identifiera och bedöma dataluckor och för att tillämpa de standardvärden som beskrivs i avsnitt 5 i bilaga IIIa samt i bilaga IIIb till den här förordningen, för att komplettera dataluckorna.

3. MINIMIINNEHÅLL I ÖVERVAKNINGSPLANER FÖR UPPGIFTER OM TONKILOMETER

Övervakningsplanen för uppgifter om tonkilometer ska innehålla följande information:

a) De uppgifter som anges i avsnitt 2.1 i denna bilaga.

b) En beskrivning av de skriftliga förfaranden som används för att bestämma uppgifter om tonkilometer per flygning, inklusive

i) de förfaranden, ansvarsområden, datakällor och beräkningsformler som används för fastställande och registrering av sträckan per flygplatspar,

ii) den nivå som används för att fastställa massan för passagerare inklusive incheckat bagage; vid nivå 2 ska en beskrivning av förfarandet för att erhålla massan för passagerare och bagage tillhandahållas,

iii) om tillämpligt, en beskrivning av de förfaranden som används för att fastställa massan för gods och post,

iv) en beskrivning av den mätutrustning som används för mätning av massan för passagerare, gods och post, såsom tillämpligt.

4. MINIMIINNEHÅLL I ÖVERVAKNINGSPLANERNA FÖR REGLERADE ENHETER

Övervakningsplanen för reglerade enheter ska innehålla minst följande information:

1) Allmän information om den reglerade enheten:

a) Identifiering av den reglerade enheten, kontaktuppgifter, inbegripet adress och, i förekommande fall, registrerings- och identifieringsnummer för ekonomiska aktörer i enlighet med förordning (EU) nr 952/2013, punktskattenummer i enlighet med förordning (EU) nr 389/2012 eller det nationella punktskatteregistreringsnummer och nationella identifieringsnummer som utfärdats av den berörda myndigheten i enlighet med nationell lagstiftning som införlivar direktiv 2003/96/EG, vilka används för rapportering för skatteändamål i enlighet med nationell lagstiftning som införlivar direktiven 2003/96/EG och (EU) 2020/262.

b) En beskrivning av den reglerade enheten, med en förteckning över de bränsleflöden som ska övervakas, de sätt på vilka bränsleflödena frisläpps för konsumtion, slutanvändningen av det bränsleflöde som frisläpps för konsumtion, inklusive CRF-koden, på tillgänglig aggregeringsnivå, och som uppfyller följande kriterier:

i) Beskrivningen ska vara tillräcklig för att visa att varken dataluckor eller dubbelräkning av utsläpp förekommer.

ii) Ett enkelt diagram över den information som avses i led b första stycket, som beskriver den reglerade enheten, bränsleflödena, de sätt på vilka bränslena enligt definitionen i artikel 3 af i direktiv 2003/87/EG frisläpps för konsumtion, mätinstrument och andra delar av den reglerade enheten som är relevanta för övervakningsmetoden, inbegripet dataflödesverksamhet och kontrollverksamhet.

iii) I de fall där de reglerade enheterna och de bränsleflöden som omfattas motsvarar enheter med rapporteringsskyldigheter i enlighet med, och bränslen som omfattas av, nationell lagstiftning som införlivar direktiv 2003/96/EG eller 2009/30/EG, ett enkelt diagram över de mätmetoder som används vid tillämpningen av dessa rättsakter.

iv) I tillämpliga fall, en beskrivning av eventuella avvikelser från övervakningsårets början och slut i enlighet med artikel 75j.2.

c) En beskrivning av förfarandet för hantering av ansvarsfördelningen med avseende på övervakning och rapportering inom den reglerade enheten, och för hantering av den ansvariga personalens kompetens.

d) En beskrivning av förfarandet för regelbunden utvärdering av övervakningsplanens lämplighet, som minst omfattar följande:

i) Kontroll av förteckningen över bränsleflöden för att säkerställa att den är fullständig och att alla relevanta ändringar av den reglerade enhetens art och funktion tas med i övervakningsplanen.

ii) Bedömning av huruvida osäkerhetströsklarna för frisläppta bränslemängder och, om tillämpligt, andra parametrar efterlevs för de nivåer som tillämpas för varje bränsleflöde.

iii) Bedömning av möjliga åtgärder för att förbättra den övervakningsmetod som tillämpas, särskilt metoden för fastställande av täckningsfaktorn.

e) En beskrivning av de skriftliga förfarandena för dataflödesaktiviteter enligt artikel 58, inbegripet ett diagram för förtydligande där så är lämpligt.

f) En beskrivning av de skriftliga förfarandena för kontrollverksamhet som inrättats enligt artikel 59.

g) I tillämpliga fall information om relevanta kopplingar mellan den reglerade enhetens verksamhet, som förtecknas i bilaga III till direktiv 2003/87/EG, och rapportering för skatteändamål i enlighet med nationell lagstiftning som införlivar direktiven 2003/96/EG och (EU) 2020/262.

h) Versionsnummer för övervakningsplanen och det datum från vilket den versionen av övervakningsplanen är tillämplig.

i) Den reglerade enhetens kategori.

2) En detaljerad beskrivning av de beräkningsbaserade metoderna, som ska omfatta följande:

a) För varje bränsleflöde som ska övervakas, en detaljerad beskrivning av den tillämpade beräkningsbaserade metoden, inklusive en förteckning över använda indata och beräkningsformler, metoderna för fastställande av täckningsfaktorn, en förteckning över de nivåer som tillämpas på frisläppta bränslemängder, alla relevanta beräkningsfaktorer, täckningsfaktorn och, på den kända aggregeringsnivån, CRF-koderna för slutanvändningen av bränsleflöden som frisläppts för konsumtion.

b) Om den reglerade enheten avser att använda sig av förenklingar för bränsleflöden av ringa omfattning, en kategorisering av bränsleflödena i bränsleflöden av större och ringa omfattning.

c) En beskrivning av de mätsystem som används, och deras mätområde, samt osäkerhet och placering av de mätinstrument som ska användas för varje bränsleflöde som ska övervakas.

d) I tillämpliga fall, de standardvärden som används för att beräkna faktorer som anger faktorns källa, eller den relevanta källan, utifrån vilka standardfaktorn kommer att beräknas regelbundet, för varje bränsleflöde.

e) Om tillämpligt, en förteckning över de analysmetoder som ska användas för att bestämma alla relevanta beräkningsfaktorer för varje bränsleflöde, och en beskrivning av de skriftliga förfarandena för dessa analyser.

f) I tillämpliga fall, en beskrivning av det förfarande som förklarar provtagningsplanen för provtagning av bränslen som ska analyseras, och det förfarande som används för att se över om provtagningsplanen är lämplig.

g) I tillämpliga fall, en lista över laboratorier som deltar i utförandet av relevanta analytiska förfaranden, och om ett laboratorium inte är ackrediterat så som avses i artikel 34.1, en beskrivning av det förfarande som används för att visa överensstämmelse med motsvarande krav i enlighet med artikel 34.2 och 34.3.

3) I tillämpliga fall, en beskrivning av det förfarande som används för att bedöma om nollräknade bränsleflöden uppfyller kraven i artiklarna 38.5, 39a.3 eller 39a.4 och, i tillämpliga fall, artikel 75m.2 i den här förordningen.

4) I tillämpliga fall, en beskrivning av det förfarande som används för att fastställa mängderna biogas baserat på dokumentation av inköp i enlighet med artikel 39.4.

5) I tillämpliga fall en beskrivning av det förfarande som tillämpas för att lämna information enligt artikel 75v.3 och ta emot information enligt artikel 75v.2.

BILAGA II

Nivådefinitioner för beräkningsbaserade metoder som gäller anläggningar (artikel 12.1)

1. DEFINITION AV NIVÅER FÖR AKTIVITETSDATA

Osäkerhetströsklarna i tabell 1 ska gälla för nivåer som är relevanta för krav för aktivitetsdata i enlighet med artikel 28.1 a och artikel 29.2 första stycket och bilaga IV till denna förordning. Osäkerhetströsklarna ska tolkas som största tillåtna osäkerhet för fastställande av en bränsle-/materialmängd under en rapporteringsperiod.

När tabell 1 inte omfattar verksamheter som förtecknas i bilaga I till direktiv 2003/87/EG, och den massbalans som anges i artikel 25 i den här förordningen inte tillämpas, ska verksamhetsutövaren använda de nivåer som anges i tabell 1 under rubriken ”Förbränning av bränslen och bränslen som används som insatsmaterial i processen” för dessa verksamheter.

2. DEFINITION AV NIVÅER FÖR BERÄKNINGSFAKTORER FÖR FÖRBRÄNNINGSUTSLÄPP

Verksamhetsutövare ska övervaka koldioxidutsläpp från alla typer av förbränningsprocesser som äger rum inom alla verksamheter som förtecknas i bilaga I till direktiv 2003/87/EG eller som ingår i unionens system enligt artikel 24 i det direktivet med hjälp av de nivådefinitioner som fastställs i detta avsnitt. Om bränslen eller brännbara ämnen som ger upphov till koldioxidutsläpp används som insatsmaterial i processen ska avsnitt 4 i denna bilaga tillämpas. Om bränslen utgör en del av en massbalans i enlighet med artikel 25.1 i denna förordning gäller nivådefinitionerna för massbalanser i avsnitt 3 i denna bilaga.

För processutsläpp från tillhörande tvättning av avgaser ska nivådefinitioner enligt avsnitten 4 och 5 i denna bilaga användas, beroende på vad som är tillämpligt.

2.1 Nivåer för emissionsfaktorer

Om en biomassafraktion, en fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunnet kolbaserat bränsle eller en syntetisk koldioxidsnål fraktion har fastställts för ett blandat bränsle eller material ska de definierade nivåerna hänföra sig till den preliminära emissionsfaktorn. För fossila bränslen och material ska nivåerna avse emissionsfaktorn.

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska tillämpa ett av följande alternativ:

a) De standardfaktorer som förtecknas i avsnitt 1 i bilaga VI.

b) Andra konstanta värden i överensstämmelse med artikel 31.1 e, om inget tillämpligt värde ingår i avsnitt 1 i bilaga VI.

Nivå 2a: Verksamhetsutövaren ska tillämpa landsspecifika emissionsfaktorer för varje bränsle eller material i enlighet med artikel 31.1 b och c eller värden i enlighet med artikel 31.1 d.

Nivå 2b: Verksamhetsutövaren ska beräkna emissionsfaktorer för bränslet utifrån följande fastställda proxyvariabler, i kombination med en empirisk korrelation som fastställs minst en gång per år i enlighet med artiklarna 32–35 och 39:

a) Densitetsmåtten för särskilda oljor eller gaser, inbegripet sådana som är gemensamma för raffinaderi- och stålindustrin.

b) Effektivt värmevärde för särskilda koltyper.

Verksamhetsutövaren ska se till att korrelationen uppfyller kraven enligt god branschpraxis och att den endast tillämpas på de värden för proxyvariabeln som faller inom det område för vilket den fastställts.

Nivå 3: Verksamhetsutövaren ska tillämpa ett av följande alternativ:

a) Fastställande av emissionsfaktorn i enlighet med de relevanta bestämmelserna i artiklarna 32–35.

b) Den empiriska korrelation som anges för nivå 2b, om verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredställande för den behöriga myndigheten visar att den empiriska korrelationens osäkerhet inte överstiger 1/3 av det osäkerhetsvärde som verksamhetsutövaren måste följa avseende de aktivitetsdata som fastställs för det berörda bränslet eller materialet.

2.2 Nivåer för effektivt värmevärde (NCV)

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska tillämpa ett av följande alternativ:

a) De standardfaktorer som förtecknas i avsnitt 1 i bilaga VI.

b) Andra konstanta värden i överensstämmelse med artikel 31.1 e, om inget tillämpligt värde ingår i avsnitt 1 i bilaga VI.

Nivå 2a: Verksamhetsutövaren ska tillämpa landsspecifika faktorer för varje bränsle i enlighet med artikel 31.1 b eller c eller värden i enlighet med artikel 31.1 d.

Nivå 2b: För kommersiella bränslen ska verksamhetsutövaren använda det effektiva värmevärde som fås fram ur de inköpsregister för respektive bränsle som tillhandahålls av bränsleleverantören, under förutsättning att det fastställs på grundval av godtagna nationella eller internationella standarder.

Nivå 3: Verksamhetsutövaren ska fastställa det effektiva värmevärdet i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 32–35.

2.3 Nivåer för oxidationsfaktorer

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska tillämpa oxidationsfaktorn 1.

Nivå 2: Verksamhetsutövaren ska tillämpa oxidationsfaktorer för varje bränsle i enlighet med artikel 31.1 b eller c.

Nivå 3: För bränslen ska verksamhetsutövaren beräkna de verksamhetsspecifika faktorerna på grundval av relevant kolinnehåll i aska, avloppsvatten och annat avfall eller biprodukter och i andra relevanta inte helt oxiderade gasformiga utsläpp av kol utom kolmonoxid. Uppgifter om sammansättning ska fastställas i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 32–35.

2.4 Nivåer för biomassafraktion

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska tillämpa ett relevant värde som offentliggjorts av den behöriga myndigheten eller kommissionen, eller värden i enlighet med artikel 31.1.

Nivå 2: Verksamhetsutövaren ska tillämpa en skattningsmetod som godkänts i enlighet med artikel 39.2 andra stycket.

Nivå 3a: Verksamhetsutövaren ska tillämpa analyser i enlighet med artikel 39.2 första stycket, och i enlighet med artiklarna 32–35.

Nivå 3b: För bränslen från en produktionsprocess med angivna och spårbara inflöden får verksamhetsutövaren basera uppskattningen på en materialbalans för fossilt kol och kol från biomassa som går in i och ut ur processen, såsom massbalanssystemet i enlighet med artikel 30.1 i direktiv (EU) 2018/2001.

Om en verksamhetsutövare antar ett värde för fossil fraktion på 100 %, i enlighet med artikel 39.1 i den här förordningen, ska ingen nivå tilldelas för biomassafraktionen.

2.5 Nivåer för fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktion av återvunna kolbaserade bränslen eller syntetisk koldioxidsnål fraktion

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska fastställa fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunna kolbaserade bränslen eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen baserat på massbalanssystemet i enlighet med artikel 30.1 i direktiv (EU) 2018/2001.

Om en verksamhetsutövare antar ett värde för fossil fraktion på 100 %, i enlighet med artikel 39a.1 i den här förordningen, ska ingen nivå tilldelas för fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunna kolbaserade bränslen eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen.

3. DEFINITION AV NIVÅER FÖR BERÄKNINGSFAKTORER FÖR MASSBALANSER

Om en verksamhetsutövare använder en massbalans i enlighet med artikel 25 ska denne använda definitionerna av nivåer i detta avsnitt.

3.1 Nivåer för kolinnehåll

Verksamhetsutövaren ska tillämpa en av de nivåer som förtecknas i denna punkt. För härledning av kolinnehållet från en emissionsfaktor ska verksamhetsutövaren använda följande ekvationer:

a) För emissionsfaktorer uttryckta i t CO2/TJ: C = (EF × NCV)/f

b) För emissionsfaktorer uttryckta i t CO2/t: C = EF/f

I formlerna ovan är C kolinnehållet uttryckt som fraktion (ton kol per ton produkt), EF är emissionsfaktorn, NCV är det effektiva värmevärdet och f är den faktor som anges i artikel 36.3.

Om en biomassafraktion, en fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, en fraktion av återvunna kolbaserade bränslen eller en syntetisk koldioxidsnål fraktion fastställs för ett blandat bränsle eller material ska de definierade nivåerna hänföra sig till det totala kolinnehållet. Biomassafraktionen för kolet ska fastställas med hjälp av de nivåer som definieras i avsnitt 2.4 i den här bilagan. Fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller återvunna kolbaserade bränslen eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen för kolet ska fastställas med hjälp av de nivåer som definieras i avsnitt 2.5 i den här bilagan.

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska tillämpa ett av följande alternativ:

a) Det kolinnehåll som härletts från de standardfaktorer som anges i avsnitten 1 och 2 i bilaga VI.

b) Andra konstanta värden i överensstämmelse med artikel 31.1 e, om inget tillämpligt värde ingår i avsnitt 1 och 2 i bilaga VI.

Nivå 2a: Verksamhetsutövaren ska härleda kolinnehållet utifrån landsspecifika emissionsfaktorer för varje bränsle eller material i enlighet med artikel 31.1 b eller c eller värden i enlighet med artikel 31.1 d.

Nivå 2b: Verksamhetsutövaren ska härleda kolinnehållet utifrån emissionsfaktorer för bränslet baserade på en av följande fastställda proxyvariabler i kombination med en empirisk korrelation som fastställs minst en gång per år i enlighet med artiklarna 32–35 i den här förordningen:

a) Densitetsmåttet för särskilda oljor eller gaser som är gemensamma för t.ex. raffinaderi- och stålindustrin.

b) Effektivt värmevärde för särskilda koltyper.

Verksamhetsutövaren ska se till att korrelationen uppfyller kraven enligt god branschpraxis och att den endast tillämpas på de värden för proxyvariabeln som faller inom det område för vilket den fastställts.

Nivå 3: Verksamhetsutövaren ska tillämpa ett av följande alternativ:

a) Fastställande av kolinnehållet i enlighet med de relevanta bestämmelserna i artiklarna 32–35.

b) Den empiriska korrelation som anges för nivå 2b, om verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredställande för den behöriga myndigheten visar att den empiriska korrelationens osäkerhet inte överstiger 1/3 av det osäkerhetsvärde som verksamhetsutövaren måste följa avseende de aktivitetsdata som fastställs för det berörda bränslet eller materialet.

3.2 Nivåer för effektiva värmevärden

De nivåer som definieras i avsnitt 2.2 i denna bilaga ska användas.

3.3 Nivåer för biomassafraktion

De nivåer som definieras i avsnitt 2.4 i denna bilaga ska användas.

3.4 Nivåer för fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktion av återvunna kolbaserade bränslen eller syntetisk koldioxidsnål fraktion

De nivåer som definieras i avsnitt 2.5 i denna bilaga ska användas.

4. DEFINITION AV NIVÅER FÖR BERÄKNINGSFAKTORER FÖR PROCESSSUTSLÄPP AV KOLDIOXID

För alla processutsläpp av koldioxidutsläpp, särskilt för utsläpp från nedbrytningen av karbonater och från processmaterial som innehåller kol i annan form än karbonater, inklusive urea, koks och grafit, om de övervakas med hjälp av standardmetoden i enlighet med artikel 24.2, ska de nivåer för tillämpliga beräkningsfaktorer som fastställs i detta avsnitt tillämpas.

För blandade material som innehåller oorganiska såväl som organiska former av kol får verksamhetsutövaren välja:

att fastställa en preliminär total emissionsfaktor för det blandade materialet genom att analysera det totala kolinnehållet och använda en omvandlingsfaktor och – i tillämpliga fall – biomassafraktion och effektivt värmevärde för det totala kolinnehållet, eller

att fastställa det organiska och oorganiska innehållet separat och behandla det som två separata bränsle-/materialmängder.

För utsläpp från nedbrytning av karbonater får verksamhetsutövaren för varje bränsle-/materialmängd välja en av följande metoder:

a) Metod A (Insatsbaserad): Emissionsfaktorn, omvandlingsfaktorn och aktivitetsdata avser mängden insatsmaterial i processen.

b) Metod B (Produktionsbaserad): Emissionsfaktorn, omvandlingsfaktorn och aktivitetsdata avser mängden produktion från processen.

För andra koldioxidprocessutsläpp ska verksamhetsutövaren endast tillämpa metod A.

Genom undantag från bestämmelserna i detta avsnitt och följande underavsnitt får verksamhetsutövare gradera processutsläpp från material som noll, under förutsättning att dessa material uppfyller samtliga följande villkor:

i) De uppfyller inte definitionerna av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbaserade bränslen eller syntetiska koldioxidsnåla bränslen.

ii) De tillverkades i en annan anläggning som omfattas av direktiv 2003/87/EG.

iii) Koldioxiden var kemiskt bunden för att tillverka materialet.

iv) Den anläggning som släppte ut koldioxiden i led iii har inkluderat koldioxiden i sin årliga utsläppsrapport.

v) De uppfyller inte specifikationen för en produkt som anges i den delegerade förordning som antagits i enlighet med artikel 12.3b i direktiv 2003/87/EG.

4.1 Nivåer för emissionsfaktorn med hjälp av metod A

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska tillämpa ett av följande alternativ:

a) De standardfaktorer som förtecknas i tabell 2 i avsnitt 2 i bilaga VI vid nedbrytning av karbonater, eller i tabellerna 1, 4 eller 5 för andra processmaterial.

b) Andra konstanta värden i överensstämmelse med artikel 31.1 e, om inget tillämpligt värde ingår i bilaga VI.

Nivå 2: Verksamhetsutövaren ska tillämpa en landsspecifik emissionsfaktor i enlighet med artikel 31.1 b eller c, eller värden i enlighet med artikel 31.1 d.

Nivå 3: Verksamhetsutövaren ska fastställa emissionsfaktorn i enlighet med artiklarna 32–35. De stökiometriska förhållanden som anges i avsnitt 2 i bilaga VI ska användas för att konvertera uppgifter om sammansättning till emissionsfaktorer, i tillämpliga fall.

4.2 Nivåer för omvandlingsfaktorn med hjälp av metod A

Nivå 1: En omvandlingsfaktor på 1 ska användas.

Nivå 2: Karbonater och annat kol från processen beaktas med hjälp av en omvandlingsfaktor med ett värde på mellan 0 och 1. Verksamhetsutövaren får anta fullständig omvandling för ett eller flera insatsmaterial och hänföra icke omvandlade material eller annat kol till de återstående insatsmaterialen. Den ytterligare bestämningen av produktens relevanta kemiska parametrar ska utföras i enlighet med artiklarna 32–35.

4.3 Nivåer för emissionsfaktorn med hjälp av metod B

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska tillämpa ett av följande alternativ:

a) De standardfaktorer som anges i tabell 3 i avsnitt 2 i bilaga VI.

b) Andra konstanta värden i överensstämmelse med artikel 31.1 e, om inget tillämpligt värde ingår i bilaga VI.

Nivå 2: Verksamhetsutövaren ska tillämpa en landsspecifik emissionsfaktor i enlighet med artikel 31.1 b eller c, eller värden i enlighet med artikel 31.1 d.

Nivå 3: Verksamhetsutövaren ska fastställa emissionsfaktorn i enlighet med artiklarna 32–35. Stökiometriska förhållanden enligt vad som anges i tabell 3 i avsnitt 2 i bilaga VI ska användas för att omvandla uppgifter om sammansättning till emissionsfaktorer genom antagandet att de relevanta metalloxiderna härrör från nedbrytningen av karbonater. För detta ändamål ska verksamhetsutövaren beakta åtminstone CaO och MgO, och ska tillhandahålla den behöriga myndigheten bevis för vilka ytterligare metalloxider som härrör från karbonater i råmaterialen.

4.4 Nivåer för omvandlingsfaktorn med hjälp av metod B

Nivå 1: En omvandlingsfaktor på 1 ska användas.

Nivå 2: Mängden icke-karbonathaltiga föreningar i de relevanta metallerna i råmaterialen, inbegripet återvunnet stoft, flygaska, eller andra redan brända material, ska återges med hjälp av omvandlingsfaktorer med ett värde mellan 0 och 1, där värdet 1 motsvarar fullständig omvandling av råmaterialets karbonater till oxider. Den ytterligare bestämningen av relevanta kemiska parametrar i insatsmaterialet ska utföras i enlighet med artiklarna 32–35.

4.5 Nivåer för effektivt värmevärde

I tillämpliga fall ska verksamhetsutövaren fastställa det effektiva värmevärdet för processmaterialet med hjälp av de nivåer som definieras i avsnitt 2.2 i denna bilaga. Effektivt värmevärde anses inte relevant för bränsle-/materialmängder av ringa omfattning eller om materialet i sig inte är brännbart utan att andra bränslen tillförs. Om det råder tvivel ska verksamhetsutövaren begära bekräftelse från den behöriga myndigheten om huruvida effektivt värmevärde måste övervakas och rapporteras.

4.6 Nivåer för biomassafraktionen

I tillämpliga fall ska verksamhetsutövaren fastställa biomassafraktionen av det kol som ingår i processmaterialet med hjälp av de nivåer som definieras i avsnitt 2.4 i denna bilaga.

4.7 Nivåer för fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktion av återvunna kolbaserade bränslen eller syntetisk koldioxidsnål fraktion

De nivåer som definieras i avsnitt 2.5 i denna bilaga ska användas.

5. DEFINITION AV NIVÅER FÖR BERÄKNINGSFAKTORER FÖR PROCESSUTSLÄPP AV KOLDIOXID FRÅN ANDRA MATERIAL ÄN KARBONATER

Processmaterial som ger upphov till koldioxidutsläpp, inbegripet urea, koks, grafit och andra icke-karbonathaltiga material, ska övervakas med hjälp av en insatsbaserad metod enligt detta avsnitt, såvida de inte ingår i en massbalans.

5.1 Nivåer för emissionsfaktorer

De nivåer som definieras i avsnitt 2.1 i denna bilaga ska användas.

5.2 Nivåer för effektivt värmevärde (NCV)

Om materialet innehåller brännbart kol ska verksamhetsutövaren rapportera det effektiva värmevärdet. De nivåer som definieras i avsnitt 2.2 i denna bilaga ska användas.

5.3 Nivåer för omvandlings-/oxidationsfaktorer

Om materialet innehåller brännbart kol ska verksamhetsutövaren tillämpa en oxidationsfaktor. För detta ändamål ska de nivåer som definieras i avsnitt 2.3 i denna bilaga användas.

I alla andra fall ska verksamhetsutövaren tillämpa en omvandlingsfaktor. För detta ändamål gäller följande nivådefinitioner:

Nivå 1: En omvandlingsfaktor på 1 ska användas.

Nivå 2: Kol som lämnar processen ska beaktas med hjälp av en omvandlingsfaktor med ett värde på mellan 0 och 1. Verksamhetsutövaren får anta fullständig omvandling för en eller flera insatsmaterial och hänföra icke omvandlade material eller annat kol till de återstående insatsmaterialen. Den ytterligare bestämningen av produktens relevanta kemiska parametrar ska utföras i enlighet med artiklarna 32–35.

5.4 Nivåer för biomassafraktion

De nivåer som definieras i avsnitt 2.4 i denna bilaga ska användas.

BILAGA IIa

1. DEFINITION AV NIVÅER FÖR FRISLÄPPTA BRÄNSLEFLÖDEN

Osäkerhetströsklarna i tabell 1 ska tillämpas på nivåer som är relevanta för kraven avseende bränsleflöden som frisläppts i enlighet med artikel 28.1 a och artikel 29.2 första stycket. Osäkerhetströsklarna ska tolkas som största tillåtna osäkerhet för fastställande av ett bränsleflöde under en rapporteringsperiod.

Förbränning av bränslen

2. DEFINITION AV NIVÅER FÖR BERÄKNINGSFAKTORER OCH TÄCKNINGSFAKTORN

Reglerade enheter ska övervaka koldioxidutsläpp från alla typer av bränslen som frisläppts för konsumtion i sektorer som förtecknas i bilaga III till direktiv 2003/87/EG eller som ingår i unionens system enligt artikel 30j i det direktivet med hjälp av de nivådefinitioner som fastställs i detta avsnitt.

2.1 Nivåer för emissionsfaktorer

Om en biomassafraktion har fastställts för ett blandat bränsle ska den definierade nivån hänföra sig till den preliminära emissionsfaktorn. För fossila bränslen avser nivåerna emissionsfaktorn.

Om en fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, en fraktion av återvunnet kolbaserat bränsle eller en syntetisk koldioxidsnål fraktion har fastställts för ett blandat bränsle ska de definierade nivåerna hänföra sig till den preliminära emissionsfaktorn.

Nivå 1: Den reglerade enheten ska tillämpa ett av följande alternativ:

a) De standardfaktorer som förtecknas i avsnitt 1 i bilaga VI.

b) Andra konstanta värden i överensstämmelse med artikel 31.1 e, om inget tillämpligt värde ingår i avsnitt 1 i bilaga VI.

Nivå 2a: Den reglerade enheten ska tillämpa landspecifika emissionsfaktorer för varje bränsle eller material i enlighet med artikel 31.1 b och c.

Nivå 2b: Den reglerade enheten ska beräkna emissionsfaktorer för bränslet utifrån det effektiva värmevärdet för specifika koltyper, i kombination med en empirisk korrelation som fastställs minst en gång per år i enlighet med artiklarna 32–35 och 75m.

Den reglerade enheten ska se till att korrelationen uppfyller kraven enligt god branschpraxis och att den endast tillämpas på de värden för proxyvariabeln som faller inom det område för vilket den fastställts.

Nivå 3: Den reglerade enheten ska tillämpa ett av följande alternativ:

a) Fastställande av emissionsfaktorn i enlighet med de relevanta bestämmelserna i artiklarna 32–35.

b) Den empiriska korrelation som anges för nivå 2b, om den reglerade enheten på ett sätt som är tillfredställande för den behöriga myndigheten visar att den empiriska korrelationens osäkerhet inte överstiger 1/3 av det osäkerhetsvärde som den reglerade enheten måste följa när det gäller fastställandet av mängden frisläppt bränsle för det berörda bränslet.

2.2 Nivåer för enhetsomvandlingsfaktorn

Nivå 1: Den reglerade enheten ska tillämpa ett av följande alternativ:

a) De standardfaktorer som förtecknas i avsnitt 1 i bilaga VI.

b) Andra konstanta värden i överensstämmelse med artikel 31.1 e, om inget tillämpligt värde ingår i avsnitt 1 i bilaga VI.

Nivå 2a: Den reglerade enheten ska tillämpa landspecifika faktorer för varje bränsle eller material i enlighet med artikel 31.1 b eller c

Nivå 2b: För kommersiella bränslen ska den enhetsomvandlingsfaktor användas som fås fram ur inköpsregistren för respektive bränsle, förutsatt att det fastställs på grundval av godtagna nationella eller internationella standarder.

Nivå 3: Den reglerade enheten ska fastställa enhetsomvandlingsfaktorn i enlighet med artiklarna 32–35.

2.3 Nivåer för biomassafraktion

Nivå 1: Nivå 1: Den reglerade enheten ska tillämpa ett relevant värde som offentliggjorts av den behöriga myndigheten eller kommissionen, eller värden i enlighet med artikel 31.1.

Nivå 2: Den reglerade enheten ska tillämpa en bedömningsmetod som godkänts i enlighet med artikel 75m.3 andra stycket.

Nivå 3a:Den reglerade enheten ska tillämpa analyser i enlighet med artikel 75m.3 första stycket, och i enlighet med artiklarna 32–35.

Om en reglerad enhet antar ett värde för fossil fraktion på 100 %, i enlighet med artikel 39.1, ska ingen nivå tilldelas för biomassafraktionen.

Nivå 3b: För bränslen från en produktionsprocess med angivna och spårbara inflöden får den reglerade enheten basera uppskattningen på en massbalans för fossilt kol och kol från biomassa som går in i och ut ur processen, såsom massbalanssystemet i enlighet med artikel 30.1 i direktiv (EU) 2018/2001.

2.3a Nivåer för fraktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktion av återvunna kolbaserade bränslen eller syntetisk koldioxidsnål fraktion

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska fastställa fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunna kolbaserade bränslen eller den syntetiska koldioxidsnåla fraktionen på grundval av massbalanssystemet i enlighet med artikel 30.1 i direktiv (EU) 2018/2001.

Om en verksamhetsutövare antar ett värde för fossil fraktion på 100 %, i enlighet med artikel 39a.1 i den här förordningen, ska ingen nivå tilldelas för fraktionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, fraktionen av återvunnet kolbaserat bränsle eller den syntetiska koldioxidsnål fraktionen.

2.4 Nivåer för täckningsfaktorn

Nivå 1: Den reglerade enheten ska tillämpa ett standardvärde i enlighet med artikel 75l.3 eller 75l.4.

Nivå 2: Den reglerade enheten ska tillämpa ett standardvärde i enlighet med artikel 75l.2 leden e–g.

Nivå 3: Den reglerade enheten ska tillämpa ett standardvärde i enlighet med artikel 75l.2 leden a–d.

BILAGA III

Övervakningsmetoder för utsläpp från luftfarten (artikel 53)

1. BERÄKNINGSMETODER FÖR FASTSTÄLLANDE AV VÄXTHUSGASER INOM LUFTFARTSSEKTORN

Metod A:

Verksamhetsutövaren ska använda följande formel:

Faktisk bränsleförbrukning per flygning [t] = bränslemängd (ton) i luftfartygets tankar efter slutförd tankning för flygningen – bränslemängd [t] i tankarna efter slutförd tankning för efterföljande flygning + tankad bränslemängd [t] för denna efterföljande flygning.

Om ingen tankning görs för flygningen eller den efterföljande flygningen ska bränslemängden i luftfartygets tankar fastställas vid avgång från lastningsplats för flygningen respektive den efterföljande flygningen. Om ett luftfartyg efter den flygning vars bränsleförbrukning ska övervakas undantagsvis utför andra verksamheter än flygning, inbegripet att luftfartyget genomgår omfattande underhåll som omfattar tömning av tankarna, får luftfartygsoperatören i stället för värdet för ”bränslemängd i tankarna efter slutförd tankning för efterföljande flygning + tankad bränslemängd för denna efterföljande flygning” använda sig av värdet för ”kvarvarande bränslemängd i tankarna i början av efterföljande verksamhet för luftfartyget”, enligt uppgifterna i de tekniska journalerna.

Metod B:

Verksamhetsutövaren ska använda följande formel:

Faktisk bränsleförbrukning [t] per flygning = kvarvarande bränslemängd [t] i luftfartygets tankar vid ankomst till avlastningsplats i slutet av den tidigare flygningen + tankad bränslemängd [t] för flygningen – bränslemängd i tankarna vid ankomst till avlastningsplats i slutet av flygningen.

Ankomsttiden till avlastningsplatsen kan anses vara den tidpunkt då motorerna stängs av. Om ett luftfartyg inte gjort någon flygning före den flygning vars bränsleförbrukning ska mätas får luftfartygsoperatören i stället för ”kvarvarande bränslemängd i luftfartygets tankar vid ankomst till avlastningsplats i slutet av den tidigare flygningen” ange den kvarvarande bränslemängden i luftfartygets tankar i slutet av luftfartygets tidigare verksamhet, enligt uppgifterna i de tekniska journalerna.

2. EMISSIONSFAKTORER FÖR STANDARDBRÄNSLEN

3. BERÄKNING AV STORCIRKELAVSTÅND

Sträcka [km] = Storcirkelavstånd [km] + 95 km

Storcirkelavståndet ska definieras som den kortaste sträckan mellan två punkter på jordens yta, som ska approximeras med hjälp av det system som avses i artikel 3.7.1.1 i bilaga 15 till Chicagokonventionen (WGS 84).

Flygplatsernas längdgrad och breddgrad ska tas antingen från de lokaliseringsuppgifter för flygplatser som offentliggörs i luftfartspublikationer (Aeronautical Information Publications, nedan kallade AIP) i enlighet med bilaga 15 till Chicagokonventionen eller från en källa som bygger på sådana AIP-uppgifter.

Sträckor som beräknas med mjukvara eller av en tredje part får också användas, förutsatt att beräkningsmetoden baseras på den formel som beskrivs i detta avsnitt, AIP-uppgifter och krav för WGS 84.

BILAGA IIIa

1. DEFINITIONER AVSEENDE LUFTFARTENS ICKE-KOLDIOXIDEFFEKTER

1) flyginformation: information som minst omfattar anropssignalen enligt artikel 51 i den här förordningen, dag och tidpunkt för flygningens avgång och ankomst, angivna i koordinerad universell tid (UTC) samt Icao-koder och/eller Internationella flygtransportorganisationens (IATA) platsidentifieringskoder för ursprungs- och destinationsflygplats och som möjliggör entydig identifiering av en viss flygning.

2) flygfasinformation: uppdelning av information (t.ex. luftfartygets 4D-position, bränsleflöde) enligt operativa flygfaser (start, stigning, marschhöjd osv.).

3) operativ flygenvelopp: gränser för höjd, luftfartygets hastighet och kabinfaktor för varje flygfas.

4) verklig flyghastighet: luftfartygets hastighet i förhållande till luftmassan som det flyger genom i meter per sekund (m/s).

5) luftfartygets 4D-position: den fyrdimensionella placeringen av ett luftfartyg sett till latitud i decimalgrad, longitud i decimalgrad, och höjdläge i tryckhöjd, vid varje given tidpunkt mellan flygningens start och slut.

6) tidsmärkning: en ögonblicksbild av information (t.ex. luftfartygets 4D-position, bränsleflöde) som motsvarar varje given tidpunkt, i sekunder, under flygningen och som ska beaktas tillsammans med tidsintervallet.

7) tidsintervall: tidsperioden i sekunder mellan två tidsmärkningar under flygningen, vilken inte överstiger 60 sekunder.

8) senaste färdplanen: den senast tillgängliga färdplanen som bekräftats av behörig flygtrafiktjänst för en flygning innan den genomförs. Den senaste färdplanen kan vara Eurocontrols Regulated Tactical Flight Model (RTFM) eller Eurocontrols Filed Tactical Flight Model (FTFM) eller motsvarande när det gäller datanoggrannhet.

9) genomförd flygbana: den flygbana som luftfartyget följt från sin ursprungspunkt (avgång) till sin destination (ankomst) och som består av samtliga tidsmärkningar som registrerats under flygningen. Den genomförda flygbanan kan hämtas från färdregistratorn eller tredje part. Dess noggrannhet bör vara likvärdig, om så är möjligt, med Eurocontrols Current Tactical Flight Model (CTFM).

10) färdregistrator: en särskild elektronisk enhet installerad på luftfartyget som registrerar olika parametrar och händelser under flygningar. Dessa parametrar kan inkludera men är inte begränsade till information om flygstyrning och om luftfartygets prestanda, motordata samt navigationsuppgifter.

11) tredimensionella strålningsvariabler: ett antal variabler som strålningsdensitet och strålningsnivåer av uppvärmning som beskriver hur strålningen varierar i rymden, inklusive på jordens yta och i atmosfären samt hur den förändras över tid.

12) tryck: den kraft, i Pascal (Pa), som luftens vikt utövar i atmosfären ovanför en viss punkt där luftfartyget är vid varje given tidpunkt under flygningen, med hänsyn till tredimensionella strålningsvariabler.

13) luftens omgivningstemperatur: luftens temperatur, i Kelvin (K), som omger ett luftfartyg vid varje given tidpunkt under flygningen, med hänsyn till tredimensionella strålningsvariabler.

14) specifik luftfuktighet: andelen vattenånga per kilogram total luftmassa (kg/kg) som omger ett luftfartyg vid varje given tidpunkt under flygningen, med hänsyn till tredimensionella strålningsvariabler.

15) internationell standardatmosfär: en standard mot vilken man jämför den faktiska atmosfären vid varje given plats och tidpunkt, baserat på de specifika värdena för tryck, densitet och temperatur vid genomsnittlig havsnivå, och där värdena minskar vid stigning.

16) grundläggande väderdata: den informationskategori som, för varje flygning, omfattar åtminstone tryck, luftens omgivningstemperatur och specifik luftfuktighet och som används i beräkningsmodulerna för bränsleförbrukning och utsläpp; dessa värden kan, som ett minimum, beräknas genom standardiserad höjdberoende korrigering och/eller baseras på tredje parts observationer efter flygning.

17) relativ luftfuktighet över is: koncentrationen av vattenånga, i procent, som förekommer i luften jämfört med koncentrationen vid mättnadspunkten för is.

18) ostlig och nordlig vind: den horisontella lufthastigheten mot öster eller norr, i meter per sekund, vid varje given tidpunkt under flygningen, med hänsyn till tredimensionella strålningsvariabler.

19) vertikal hastighet: lufthastighet uppåt eller nedåt (i Pa/s) där negativa värden i vertikal hastighet innebär rörelse uppåt; det är nödvändigt att beräkna t.ex. advektion och vindgradient.

20) specifik vattenhalt i ismoln: massan av ispartiklar i moln per kilogram av den totala massan fuktig luft (kg/kg) runt ett luftfartyg vid varje given tidpunkt under flygningen, med hänsyn till tredimensionella strålningsvariabler.

21) geopotential: styrkan i gravitationsfältet som ett luftfartyg utsätts för på olika höjd, vid varje given tidpunkt under flygningen, i kvadratmeter per kvadratsekund (m2/s2), med hänsyn till tredimensionella strålningsvariabler.

22) utgående långvågig strålning: den totala strålningen som släpps ut i rymden från jordens atmosfär, i W/m2, vid varje given tidpunkt under flygningen, med hänsyn till tredimensionella strålningsvariabler.

23) reflekterad solstrålning: andelen solljus som reflekteras tillbaka till rymden från jordens yta, moln, aerosoler och andra partiklar i atmosfären, i W/m2, vid varje given tidpunkt under flygningen, med hänsyn till tredimensionella strålningsvariabler.

24) direkt solstrålning: andelen solljus som når jordens yta direkt från solen utan att spridas eller reflekteras av atmosfären eller molnen, i W/m2, vid varje given tidpunkt under flygningen, med hänsyn till tredimensionella strålningsvariabler.

25) gemensam referensmodell för numerisk väderprognos (NWP): ett beräkningssystem som används inom meteorologi och som består av algoritmer och matematiska formler i en programvara, som har utformats för att simulera och beräkna förhållanden i atmosfären för ett angivet rumsligt och tidsmässigt område (rumsligt nät); om förbättrade väderdata används tillhandahåller kommissionen en gemensam referensmodell för numerisk väderprognos via NEATS.

26) förbättrade väderdata: den informationskategori som, för varje flygning, omfattar tryck, luftens omgivningstemperatur, specifik luftfuktighet, relativ luftfuktighet över is, ostliga och nordliga vindar, vertikal hastighet, specifik vattenhalt i ismoln, geopotential, utgående långvåg, reflekterad solstrålning och direkt solstrålning, som uppgifter från en gemensam referensmodell för numerisk väderprognos som kommissionen tillhandahåller via NEATS.

27) motorns identifieringsnummer: flygmotorns unika identifieringsnummer som finns i Icaos databank för motorutsläpp, eller motsvarande, som möjliggör entydig identifiering av motorerna i luftfartyget, med hjälp av internationellt erkända standardförteckningar.

28) luftfartygets massa: luftfartygets massa i kilogram längs med flygbanan, som motsvarar subtraktion av bränsleförbrukningen under flygningen vid varje given tidpunkt från startmassan; om luftfartygets massa inte är tillgänglig kan den uppskattas med utgångspunkt från antingen startmassan eller kabinfaktorn, och antingen det angivna bränsleflödet eller bränsleflödet beräknat genom en simulering av luftfartygets prestanda med användning av modulen för bränsleförbrukning.

29) startmassa: luftfartygets massa vid påbörjandet av startrullsträckan, inklusive allt och alla ombord vid den tidpunkten, i kilogram; värdet används för att beräkna luftfartygets massa om ett sådant värde inte tillhandahålls; om startmassan inte är tillgänglig kan den beräknas med utgångspunkt från kabinfaktorn.

30) maximal startmassa: den största massan, i kilogram, som piloten i ett luftfartyg får lyfta med, enligt flygplanstillverkarens specifikationer.

31) maximal nyttolastmassa: maximal total massa av passagerare och tillhörande bagage, lastvikt, inklusive post och handbagage, som kan transporteras i ett luftfartyg; värden för maximal nyttolastmassa kan hämtas med hjälp av modulen för bränsleförbrukning.

32) kabinfaktor: vikten av passagerare, last och bagage, inklusive post och handbagage, uttryckt som fraktion av den maximala nyttolastmassan; kabinfaktorn används för att beräkna startmassan om ett sådant värde inte tillhandahålls; om kabinfaktorn inte är tillgänglig ska ett konservativt standardvärde användas i enlighet med bilaga IIIa avsnitt 5.

33) bränsleflöde: massan bränsle, i kilogram, som passerar genom luftfartygets bränslesystem och in i flygmotorerna per sekund under flygningen. värdet kan modelleras under färdplaneringen, mätas under flygningen eller beräknas med modulen för bränsleförbrukning.

34) flygmotorns effektivitet: procentsats användbar dragkraft från en flygmotor i förhållande till bränslets energitillförsel.

35) luftfartygets prestanda: den informationskategori som omfattar bränsleflöde och flygmotorns effektivitet på grundval av samtliga tidsmärkningar.

36) H/C-kvot för bränsle per flygning: antalet väteatomer (H) per kolatom (C) per molekyl i det bränsle som används per flygning.

37) bränslets aromathalt per flygning: procentsats aromatiska kolväten i det bränsle som används per flygning.

38) flygbränsleegenskaper: den informationskategori som, för varje flygning, omfattar H/C-kvot, bränslets aromathalt och bränslets effektiva värmevärde ombord.

2. SPÅRNINGSSYSTEM FÖR LUFTFARTENS ICKE-KOLDIOXIDEFFEKTER (NEATS)

Kommissionen gör NEATS tillgängligt för luftfartygsoperatörer, ackrediterade kontrollörer och behöriga myndigheter för att underlätta och, i möjlig utsträckning, automatisera övervakning, rapportering och verifiering av luftfartens icke-koldioxideffekter, för att minska den administrativa bördan.

NEATS samordnas med principerna i artikel 75.1 i den här förordningen och ger varje luftfartygsoperatör, kontrollör och behörig myndighet ett särskilt och säkert användargränssnitt.

Övervakning:

I NEATS effektiviseras övervakningsprocessen eftersom det direkt integrerar, eller ger tillgång till flygbanor och väderdata som samlats in av tredje part, vilket gör det möjligt att minimera luftfartygsoperatörernas övervakning till luftfartygens egenskaper samt bränsleegenskaper, där så krävs, enligt definitionen i bilaga IIIa avsnitt 1, eller att göra processen helt automatisk, så att den är beroende av användning av standardvärden.

NEATS använder beräkningsmetoderna för koldioxidekvivalenter enligt artikel 56a.4 i den här förordningen och tillhandahåller en gemensam referensmodell för numerisk väderprognos, om förbättrade väderdata krävs (metod C). Detta leder till beräkning av koldioxidekvivalenter per flygning som en del av de övervakade uppgifterna.

Rapportering:

Med NEATS effektiviseras den rapportering som avses i artikel 68.5 i den här förordningen. I verktyget skapas den XML-tabell som avses i bilaga X avsnitt 2a.9 i den här förordningen automatiskt i slutet av varje rapporteringsår, vilket minskar den administrativa bördan vid rapportering.

Kontroll:

Med NEATS effektiviseras verifiering och korskontroller som görs av kontrollören och den behöriga myndigheten. Det ger möjlighet att verifiera en koldioxidekvivalent per flygning, samtidigt som konfidentiell information skyddas.

Datalagring:

I NEATS kan alla data lagras (från luftfartygsoperatörer och tredje parter), och de kodas och skyddas mot utlämning av konfidentiell information, om sådana data laddas upp av luftfartygsoperatören på NEATS, så länge som de identifieras som konfidentiella av luftfartygsoperatören.

Öppenhet och insyn:

I NEATS används avancerade modeller för att beräkna koldioxidekvivalenter för icke-koldioxideffekter. Luftfartygsoperatörer får utveckla sina egna verktyg eller använda verktyg från tredje part, om de uppfyller kraven i den här bilagan.

NEATS ska användas på en offentlig webbplats för att sammanfatta icke-konfidentiella uppgifter och koldioxidekvivalenter per flygning och luftfartygsoperatör.

3. BERÄKNINGSMODULER FÖR BRÄNSLEFÖRBRUKNING OCH UTSLÄPP FÖR LUFTFARTENS ICKE-KOLDIOXIDEFFEKTER

Modul för bränsleförbrukning:

Modulen för bränsleförbrukning är baserad på en kinetisk metod för modellering av luftfartygets prestanda, som innebär att man på ett noggrant sätt kan förutspå luftfartygens flygbana och tillhörande bränsleförbrukning under hela den operativa flygenveloppen och i alla flygningens faser. I modellen hanteras de teoretiska grunderna för att beräkna parametrar för luftfartygets prestanda, inklusive information om dragkraft, lyftkraft, vikt och bränsleförbrukning samt hastighet under stigning, marschhöjd och inflygning vid normal drift av luftfartyget. Dessutom är koefficienter som är specifika för luftfartyget viktiga data för att kunna beräkna flygbanan för specifika luftfartygstyper.

Beräkningsmodul för utsläpp:

Beräkningsmodulen för utsläpp gör att man kan beräkna utsläppen av kväveoxider, kolväten och kolmonoxid från flygmotorer genom korrelationsekvationer utan egna modeller för flygplans och motorers prestanda och utan egna kännetecken för motorutsläpp. Den här modulen använder avgasutsläppsindex från Icaos certifiering av motortyper vid fastställda referensförhållanden på marken och den beräknar även motsvarande utsläppsindex under flygförhållanden på grundval av ISA-omständigheter (internationell standardatmosfär) med hjälp av korrigeringsfaktorer för skillnaderna i ISA-omständigheter sett till temperatur, tryck och fuktighet.

4. BERÄKNINGSMODELLER FÖR KOLDIOXIDEKVIVALENTER FÖR LUFTFARTENS ICKE-KOLDIOXIDEFFEKTER

Allmänna kriterier:

I beräkningsmodellerna för koldioxidekvivalenter ska luftfartygsoperatören beakta klimateffekterna av alla andra faktorer än koldioxid per flygning inklusive flygbanor (färdplan och genomförda flygbanor) samt egenskaperna hos luftfartyget och flygbränslet. Utsläppen från varje flygning ska räknas som pulsutsläpp. När beräkningsmodellerna för koldioxidekvivalenter tillämpas ska data som är avhängiga av flygbanan för luftfartygets utsläpp användas för att beräkna

a) ändringar i sammansättningen,

b) tillfällig utveckling av strålningsdrivningen på grund av ändringar i sammansättningen,

c) temperaturändringar nära ytan som orsakats av luftfartygets utsläpp som är avhängiga av flygbanan.

Administrativa och datorstödda åtgärder ska begränsas för att säkerställa genomförbarhet hos alla verksamhetsutövare. Modellerna ska vara öppna och lämpliga för användning i drift.

Det finns två typer av kravlistor beroende på modell:

Metod C:

För den väderbaserade metoden ska detaljerade klimateffekter av luftfartens alla icke-koldioxidutsläpp vid en specifik plats och tidpunkt beaktas med hänsyn till aktuell väderinformation för att beräkna klimatoptimerade fyrdimensionella flygbanor för individuell färdplanering. För att möjliggöra detaljerad redovisning av klimateffekterna när det gäller aktuella atmosfäriska förhållanden ska olika luftfartyg, framdrivningstyper och bränsleegenskaper uttryckligen beaktas i modellerna. Beräkningar av bildande, livscykel och klimateffekter när det gäller kondensstrimmor avseende enskilda flygningar samt uppehållstid för utsläpp av vatten och kväveoxider och deras effekter på atmosfärens sammansättning ska inkluderas. För att kunna få avancerade uppgifter som kan användas i den dagliga färdplaneringen ska modellerna vara beräkningseffektiva.

Luftfartygsoperatörerna ska övervaka följande uppgifter per flygning:

a) Flyginformation.

b) Flygbana, som ett minimum definierad som den senaste färdplanen.

c) Förbättrade väderdata.

d) Luftfartygets egenskaper.

e) Luftfartygets prestanda (frivillig uppgift). Planerat bränsleflöde ska användas företrädesvis för samordning med den senast tillgängliga färdplanen.

f) Flygbränslets egenskaper.

Metod D:

När det gäller den platsbaserade förenklade metoden ska luftfartygsoperatören använda sig av klimatreaktionsmodeller för att beräkna alla icke-koldioxideffekter per flygning utifrån en klimatmässig grund. Verktygen ska användas för att bedöma klimatfördelarna med allmänna flygvägsalternativ, samtidigt som allmänna skillnader när det gäller luftfartyg, framdrivningstyp och bränsleegenskaper beaktas genom fysiska parametriseringar. Koldioxidekvivalenten beräknad med den platsbaserade förenklade metoden ska jämna ut eventuella större avvikelser för enskilda flygningar under en längre tidsperiod. Modellerna bör säkerställa minskade insatser när det gäller behov, beräkning och hantering av data, jämfört med den väderbaserade modellen.

Genom undantag från metod C får små utsläppskällor, enligt definitionen i artikel 55.1 i den här förordningen, övervaka följande uppgifter per flygning:

a) Flyginformation.

b) Flygbana, som definieras genom den genomförda flygbanan.

c) Grundläggande väderdata.

d) Luftfartygets egenskaper.

e) Information om luftfartygets prestanda under flygningen (frivillig uppgift).

f) Flygbränslets egenskaper (frivillig uppgift).

5. ANVÄNDNING AV STANDARDVÄRDEN FÖR LUFTFARTENS ICKE-KOLDIOXIDEFFEKTER

Användningen av standardvärden ska alltid ge högre koldioxidekvivalent per flygning jämfört med vad som erhålls genom övervakade data, och detta granskas ytterligare av den behöriga myndigheten. och kommissionen.

1) Flygbana:

a) För att kunna tillämpa metod C ska den senaste färdplanen tillhandahållas. Om RTFM eller motsvarande inte är tillgänglig kan FTFM eller motsvarande användas som standard. I så fall och om uppgifter med tidsmärkning inte är tillgängliga kan flygbanan beräknas genom linjär interpolering av uppmätta uppgifter från de två mätningstidpunkter som ligger närmast före och efter den aktuella tidsmärkningen, inom samma flygfas, under förutsättning att den ger en homogen flygbana för den aktuella flygningfasen, särskilt under marschhöjdsfasen.

b) Följande gäller för att tillämpa metod D:

i) Den genomförda flygbanan ska alltid anges. Om CTFM eller motsvarande inte är tillgänglig kan RTFM eller FTFM användas.

ii) Om uppgifter med tidsmärkning inte är tillgängliga kan flygbanan beräknas genom linjär interpolering av uppmätta uppgifter från de två mätningstidpunkter som ligger närmast före och efter den aktuella tidsmärkningen, inom samma flygfas, under förutsättning att den ger en homogen flygbana för den aktuella flygfasen, särskilt under marschhöjdsfasen.

2) Luftfartygets egenskaper:

a) Identifieringsnummer för motor: Om inget identifieringsnummer för motor eller motsvarande har angetts ska konservativa standardvärden per luftfartygstyp enligt bilaga IIIb till den här förordningen användas.

b) Luftfartygets massa: Om luftfartygets massa inte anges kan luftfartygsoperatören simulera den massan genom att använda startmassan. Om varken luftfartygets massa eller startmassan är tillgänglig kan kabinfaktorn användas för att beräkna startmassan. Om ingen kabinfaktor har angetts används standardvärdet 1.

3) Luftfartygets prestanda: Bränsleflöde: Om bränsleflödet inte har angetts i färdregistratorn kan luftfartygsoperatören använda andra metoder för att beräkna bränsleflödet, i enlighet med avsnitt 1 i bilaga IIIa till den här förordningen som anger bränsleflöde, med beaktande av den dragkraft som beror på luftfartygets massa och verklig flyghastighet.

4) Flygbränslets egenskaper: Om flygbränslets egenskaper inte har angetts används de övre gränserna för Jet A-1-bränsle enligt ASTM Standard Specification for Aviation Turbine Fuels:

a) Aromathalt: 25 volymprocent.

b) Svavel: 0,3 viktprocent.

c) Naftalen: 3,0 volymprocent.

BILAGA IIIb

BILAGA IV

Verksamhetsspecifika övervakningsmetoder som gäller anläggningar (artikel 20.2)

1. SÄRSKILDA ÖVERVAKNINGSREGLER FÖR UTSLÄPP FRÅN FÖRBRÄNNINGSPROCESSER

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövarna ska övervaka koldioxidutsläpp från alla typer av förbränningsprocesser som äger rum inom alla verksamheter som förtecknas i bilaga I till direktiv 2003/87/EG eller ingår i unionens system enligt artikel 24 i det direktivet, inbegripet de anknutna tvättningsprocesserna, genom att tillämpa reglerna som fastställs i denna bilaga. Alla utsläpp från bränsle som används som insatsmaterial i processen ska behandlas som förbränningsutsläpp när det gäller övervaknings- och rapporteringsmetoder, utan att det påverkar tillämpningen av andra typer av klassificeringar som tillämpas på utsläpp.

Verksamhetsutövaren ska inte övervaka och rapportera utsläpp från förbränningsmotorer som används för transporter. Verksamhetsutövaren ska tillskriva anläggningen alla utsläpp från förbränningen av bränslen vid anläggningen, oavsett utförsel av värme eller elektricitet till andra anläggningar. Verksamhetsutövaren ska inte tilldela den införande anläggningen utsläpp i samband med produktion av värme eller elektricitet som förs in från andra anläggningar.

Verksamhetsutövaren ska inkludera minst följande utsläppskällor: pannor, brännare, turbiner, värmeaggregat, masugnar, förbränningsugnar, kalcineringsugnar, brännugnar, bakugnar, torkar, motorer, bränsleceller, enheter för tvåstegsförbränning, fackling, enheter för termisk eller katalytisk efterbränning samt skrubbrar (processutsläpp) och all annan utrustning och alla andra maskiner som använder bränsle, med undantag för utrustning eller maskiner med förbränningsmotorer som används för transporter.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Utsläppen från förbränningsprocesser ska beräknas i enlighet med artikel 24.1, om inte bränslena ingår i en massbalans i enlighet med artikel 25. De nivåer som definieras i avsnitt 2 i bilaga II ska gälla. Dessutom ska processutsläpp från tvättning av rökgas övervakas med hjälp av bestämmelserna i underavsnitt C.

För utsläpp från fackling ska särskilda krav gälla, i enlighet med underavsnitt D i detta avsnitt.

Förbränningsprocesser som sker i gasbehandlingsanläggningar får övervakas med hjälp av en massbalansmetod i enlighet med artikel 25.

C. Tvättning av rökgas

C.1 Avsvavling

Processutsläpp av koldioxid från användningen av karbonater för tvättning av sur gas från rökgasströmmen ska beräknas enligt artikel 24.2 på grundval av antingen förbrukad karbonat (se metod A nedan) eller framställd gips (se metod B nedan). Följande gäller med avvikelse från avsnitt 4 i bilaga II.

Metod A: Emissionsfaktor

Nivå 1: Emissionsfaktorn ska bestämmas utifrån de stökiometriska förhållanden som anges i del 2 i bilaga VI. Fastställandet av mängden CaCO3 och MgCO3 eller andra karbonater i varje relevant insatsmaterial ska utföras enligt industrins riktlinjer för bästa praxis.

Metod B: Emissionsfaktor

Nivå 1: Emissionsfaktorn ska vara det stökiometriska förhållandet mellan torr gips (CaSO4 × 2 H2O) och utsläppt koldioxid: 0,2558 t CO2/t gips.

Omvandlingsfaktor:

Nivå 1: En omvandlingsfaktor på 1 ska användas.

C.2 De-NOx

Med avvikelse från avsnitt 4 i bilaga II ska koldioxidutsläpp från användning av urea för tvättning av rökgasströmmen beräknas i enlighet med artikel 24.2 med användning av följande nivåer.

Emissionsfaktor:

Nivå 1: Fastställandet av mängden urea i varje relevant insatsmaterial ska utföras enligt industrins riktlinjer för bästa praxis. Emissionsfaktorn ska bestämmas med hjälp av ett stökiometriskt förhållande på 0,7328 t CO2/t urea.

Omvandlingsfaktor:

Endast nivå 1 ska tillämpas.

D. Fackling

Vid beräkning av utsläppen från fackling ska verksamhetsutövaren inbegripa rutinfackling och driftfackling (körningar, start och avstängning samt akutinsatser). Verksamhetsutövaren ska även inbegripa ingående koldioxid i enlighet med artikel 48.

Med avvikelse från avsnitt 2.1 i bilaga II ska nivåerna 1 och 2b för emissionsfaktorn definieras enligt följande:

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska använda en referensemissionsfaktor på 0,00393 t CO2/Nm3 beräknad på förbränning av ren etan som används som en konservativ proxyvariabel för facklad gas.

Nivå 2b: Anläggningsspecifika emissionsfaktorer ska beräknas utifrån en uppskattning av molekylvikten för facklad gas, med hjälp av processmodellering som bygger på standardmodeller inom branschen. Genom att ta hänsyn till de relativa proportionerna och molekylvikterna för varje mängd som bidrar, ska ett vägt årsgenomsnitt härledas för den facklade gasens molekylvikt.

Med avvikelse från avsnitt 2.3 i bilaga II gäller endast nivåerna 1 och 2 för oxidationsfaktorn för fackling.

2. RAFFINERING AV OLJA ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska övervaka och rapportera alla koldioxidutsläpp från förbrännings- och produktionsprocesser i raffinaderier.

Verksamhetsutövaren ska inkludera minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: pannor, processvärmare, förbränningsmotorer/turbiner, katalytiska och termiska oxidatorer, kokskalcineringsugnar, brandvattenpumpar, nöd-/standby-generatorer, fackling, förbränningsugnar, krackningsanläggningar, väteproduktionsenheter, Claus-processenheter, katalytisk regenerering (från katalytisk krackning och andra katalytiska processer) och koksverk (flexibel koksning, fördröjd koksning).

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Övervakningen av raffinering av mineralolja ska utföras i enlighet med avsnitt 1 i denna bilaga för förbränningsutsläpp inbegripet tvättning av rökgas. Verksamhetsutövaren får välja att använda massbalansmetoden i enlighet med artikel 25 för hela raffinaderiet eller för enskilda processenheter såsom enheter för förgasning av tjockolja eller kalcineringsanläggningar. När kombinationer av standardmetoden och massbalansen används ska verksamhetsutövaren förse den behöriga myndigheten med bevis som visar att de utsläpp som omfattas är fullständiga och att ingen dubbelräkning av utsläpp sker.

Utsläpp från särskilda enheter för vätgasproduktion ska övervakas i enlighet med avsnitt 19 i den här bilagan.

Med avvikelse från artiklarna 24 och 25 ska övervakning av utsläpp från regenerering genom katalytisk krackning, annan katalytisk regenerering och flexibla koksverk utföras med hjälp av en massbalans, med beaktande av inluftens och rökgasens tillstånd. All kolmonoxid (CO) i rökgasen ska redovisas som koldioxid. Följande massrelation ska tillämpas: t CO2 = t CO * 1,571. Analysen av inluft och rökgas, liksom valet av nivåer, ska utföras i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 32–35. Den behöriga myndigheten ska godkänna den angivna beräkningsmetoden.

3. PRODUKTION AV KOKS ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska inkludera minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: råmaterial (kol eller petroleumkoks), konventionella bränslen (t.ex. naturgas), processgaser (t.ex. masugnsgas), andra bränslen och tvättning av avgas.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

För övervakning av utsläpp från produktionen av koks får verksamhetsutövaren välja att använda en massbalans i enlighet med artikel 25 och avsnitt 3 i bilaga II, eller standardmetoden i enlighet med artikel 24 och avsnitten 2 och 4 i bilaga II.

4. ROSTNING OCH SINTRING AV METALLHALTIG MALM ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska inkludera minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: råmaterial (bränning av kalksten, dolomit eller karbonathaltig järnmalm, inbegripet FeCO3), konventionella bränslen (inbegripet naturgas och koks/koksstybb), processgaser (inbegripet koksugnsgas och masugnsgas), processrester som används som insatsmaterial och som innehåller filtrerat stoft från sintringsanläggningen, omvandlingssystemet och masugnen, andra bränslen och tvättning av rökgas.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

För övervakning av utsläpp från rostning, sintring och pelletering av metallhaltig malm får verksamhetsutövaren välja att använda en massbalans i enlighet med artikel 25 och avsnitt 3 i bilaga II, eller standardmetoden i enlighet med artikel 24 och avsnitten 2 och 4 i bilaga II.

5. PRODUKTION AV JÄRN OCH STÅL ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska inkludera minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: råmaterial (bränning av kalksten, dolomit eller karbonathaltig järnmalm, inbegripet FeCO3), konventionella bränslen (naturgas, stenkol och koks), reduktionsmedel (inbegripet koks, kol, plast etc.), processgaser (koksugnsgas, masugnsgas och LD-gas), förbrukning av grafitelektroder, andra bränslen och tvättning av avgas.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

För övervakning av utsläpp från produktion av järn- eller ståltillverkning får verksamhetsutövaren välja att använda en massbalans i enlighet med artikel 25 och avsnitt 3 i bilaga II, eller standardmetoden i enlighet med artikel 24 och avsnitten 2 och 4 i bilaga II, åtminstone för en del av bränsle-/materialmängderna, utan att det uppstår några luckor eller dubbelräkningar av utsläppen.

Med avvikelse från avsnitt 3.1 i bilaga II definieras nivå 3 för kolinnehållet enligt följande:

Nivå 3: Verksamhetsutövaren ska härleda kolinnehållet i in- eller utgående mängder i enlighet med artiklarna 32–35 beträffande representativ provtagning av bränslen, produkter och biprodukter och fastställande av deras kolinnehåll och biomassafraktion. Verksamhetsutövaren ska basera kolinnehållet i produkter eller halvfabrikat på årliga analyser i enlighet med artiklarna 32–35 eller härleda kolinnehållet från medelvärden för sammansättning i enlighet med vad som anges i relevanta internationella eller nationella standarder.

6. PRODUKTION ELLER BEARBETNING AV JÄRNHALTIGA OCH ICKE-JÄRNHALTIGA METALLER ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska inte tillämpa bestämmelserna i detta avsnitt för övervakning och rapportering av koldioxidutsläpp från järn- och ståltillverkning och primärt aluminium.

Verksamhetsutövaren ska beakta minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: konventionella bränslen, alternativa bränslen inbegripet granulerat plastmaterial från anläggningar för hantering av fragmenterat avfall, reduktionsmedel inbegripet koks och grafitelektroder, råmaterial inbegripet kalksten och dolomit, kolhaltig metallmalm och kolhaltiga koncentrat, samt sekundära insatsvaror.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Om kol som härrör från bränslen eller insatsmaterial som använts vid denna anläggning finns kvar i produkter eller andra resultat av produktionen ska verksamhetsutövaren använda en massbalans i enlighet med artikel 25 och avsnitt 3 i bilaga II. Om så inte är fallet ska verksamhetsutövaren beräkna förbrännings- och processutsläpp separat med hjälp av standardmetoden i enlighet med artikel 24 och avsnitten 2 och 4 i bilaga II.

Om en massbalans används får verksamhetsutövaren välja att inbegripa förbränningsutsläpp i massbalansen eller att använda standardmetoden i enlighet med artikel 24 och avsnitt 1 i denna bilaga för en del av bränsle-/materialmängderna, utan att det uppstår några luckor eller dubbelräkningar av utsläppen.

7. KOLDIOXIDUTSLÄPP FRÅN FRAMSTÄLLNING ELLER BEARBETNING AV PRIMÄRT ALUMINIUM ELLER ALUMINIUMOXID ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska tillämpa bestämmelserna i detta avsnitt även för övervakning och rapportering av koldioxidutsläpp från tillverkning av aluminiumoxid (Al2O3), elektroder för smältning av primärt aluminium, inklusive fristående anläggningar för framställning av sådana elektroder, och förbrukning av elektroder under elektrolys.

Verksamhetsutövaren ska beakta minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: bränsle för produktion av värme eller ånga, produktion av aluminiumoxid (Al2O3), elektrodproduktion, minskning av Al2O3 under elektrolys i samband med elektrodkonsumtion och användning av natriumkarbonat eller andra karbonater för tvättning av avgas.

De tillhörande utsläppen av perfluorkarboner (PFC) till följd av anodeffekter, inklusive diffusa utsläpp, ska övervakas i enlighet med avsnitt 8 i denna bilaga.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Verksamhetsutövaren ska fastställa koldioxidutsläpp från framställning eller bearbetning av primärt aluminium genom att använda massbalansmetoden enligt artikel 25. I massbalansmetoden ska allt kol i insatsmaterial, lager och annan utförsel från blandning, formning, bakning och återvinning av elektroder beaktas, liksom från elektrodförbrukning vid elektrolysen. Där förbakade anoder används kan antingen separata massbalanser för framställning och förbrukning tillämpas, eller en gemensam massbalans där både framställning och förbrukning av elektroder beaktas. Om Söderberg-celler används ska verksamhetsutövaren tillämpa en gemensam massbalans.

För utsläpp från förbränningsprocesser får verksamhetsutövaren välja att ta med dem i massbalansen eller att använda standardmetoden i enlighet med artikel 24 och avsnitt 1 i denna bilaga, åtminstone för en del av bränsle-/materialmängderna, utan att det uppstår några luckor eller dubbelräkningar av utsläppen.

8. UTSLÄPP AV PERFLUORKARBONER FRÅN FRAMSTÄLLNING ELLER BEARBETNING AV PRIMÄRT ALUMINIUM ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska tillämpa följande för utsläpp av perfluorkarboner (PFC) till följd av anodeffekter, inklusive diffusa utsläpp av perfluorkarboner. För tillhörande koldioxidutsläpp, inbegripet utsläpp från elektrodproduktion, ska verksamhetsutövaren använda avsnitt 7 i denna bilaga. Verksamhetsutövaren ska dessutom beräkna utsläpp av perfluorkarboner som inte beror på anodeffekter baserat på skattningsmetoder i enlighet med industrins bästa praxis och eventuella riktlinjer som offentliggjorts av kommissionen för detta ändamål.

B. Bestämning av utsläpp av perfluorkarboner

Utsläpp av perfluorkarboner ska beräknas från de utsläpp som är mätbara i en rörledning eller skorsten (utsläpp från punktkällor) och även diffusa utsläpp, med hjälp av rörledningens insamlingseffektivitet:

Perfluorkarbonutsläpp (totalt) = perfluorkarbonutsläpp (rörledning)/insamlingseffektivitet

Insamlingseffektiviteten ska mätas när de anläggningsspecifika emissionsfaktorerna fastställs. För att fastställa den ska den senaste versionen av vägledningen enligt nivå 3 i avsnitt 4.4.2.4 i 2006 års IPCC-riktlinjer användas.

Verksamhetsutövaren ska beräkna utsläppen av CF4 och C2F6 som släpps ut genom en rörledning eller skorsten med hjälp av en av följande metoder:

a) Metod A där anodeffektminuterna per celldygn registreras.

b) Metod B där anodeffektöverspänningen registreras.

Beräkningsmetod A – slope-metoden:

Verksamhetsutövaren ska använda följande ekvationer för att bestämma utsläpp av perfluorkarboner:

CF4-utsläpp [t] = AEM × (SEFCF4/1000) × PrAl

C2F6-utsläpp[t] = CF4-utsläpp * FC2F6

där:

AEM = anodeffektminuter/celldygn

SEFCF4 = slope-emissionsfaktor [(kg CF4/t Al som framställts)/(anodeffektminuter/celldygn)]. Om olika celltyper används kan olika regressionsemissionsfaktorer tillämpas efter behov.

PrAl = årlig produktion av primärt aluminium [t].

FC2F6 = massfraktion för C2F6 (t C2F6/t CF4).

Anodeffektminuter per celldygn ska uttrycka anodeffekternas frekvens (antal anodeffekter/celldygn) multiplicerat med anodeffektens genomsnittliga varaktighet (anodeffektminuter/antal förekomster):

AEM = frekvens × genomsnittlig varaktighet

Emissionsfaktor: Emissionsfaktorn för CF4 (slope-emissionsfaktor SEFCF4) uttrycker mängden [kg] CF4-utsläpp per ton framställt aluminium per anodeffektminut/celldygn. Emissionsfaktorn (massfraktion FC2F6) för C2F6 uttrycker mängden [t] för C2F6-utsläpp i proportion till mängden [t] CF4-utsläpp.

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska använda teknikspecifika emissionsfaktorer som hämtas i tabell 1 i detta avsnitt i bilaga IV.

Nivå 2: Verksamhetsutövaren ska använda anläggningsspecifika emissionsfaktorer för CF4 och C2F6 fastställda genom kontinuerliga eller intermittenta fältmätningar. För fastställande av sådana emissionsfaktorer ska verksamhetsutövaren använda den senaste versionen av vägledningen som anges enligt nivå 3 i avsnitt 4.4.2.4 i 2006 års IPCC-riktlinjer. Emissionsfaktorn ska också beakta utsläpp som inte beror på anodeffekter. Verksamhetsutövaren ska bestämma varje emissionsfaktor med en osäkerhet på högst ± 15 %.

Verksamhetsutövaren ska fastställa emissionsfaktorerna minst vart tredje år eller tidigare om nödvändigt på grund av relevanta förändringar vid anläggningen. Relevanta ändringar innebär en ändring av spridningen av anodeffektens varaktighet, eller en ändring av kontrollalgoritmen som påverkar mixen av anodeffektstyper eller egenskaperna hos anodeffektens termineringsrutin.

Beräkningsmetod nivå B – överspänningsmetod:

Om anodeffektsöverspänningen mäts ska verksamhetsutövaren använda följande ekvationer för fastställande av utsläpp av perfluorkarboner:

CF4-utsläpp [t] = OVC × (AEO/CE) × PrAl × 0,001

C2F6-utsläpp [t] = CF4-utsläpp × FC2F6

där:

OVC = överspänningskoefficient (emissionsfaktor) uttryckt i kg CF4 per ton framställt aluminium per mV överspänning.

AEO = anodeffektsöverspänning per cell [mV] fastställt som integralen av (tid × spänning som överstiger målspänningen) dividerat med tiden (varaktighet) för datainsamlingen.

CE = genomsnittlig aktuell effektivitet för aluminiumframställning [%].

PrAl = årlig produktion av primärt aluminium [t].

FC2F6 = massfraktion för C2F6 (t C2F6/t CF4).

Termen AEO/CE (anodeffektsöverspänning/aktuell effektivitet) uttrycker den tidsintegrerade genomsnittliga anodeffektsöverspänningen [mV överspänning] per genomsnittlig aktuell effektivitet [%].

Emissionsfaktor: Emissionsfaktorn för CF4 (”överspänningskoefficient” OVC) ska uttrycka mängden [kg] CF4-utsläpp per ton framställt aluminium per millivolt överspänning [mV]. Emissionsfaktorn för C2F6 (massfraktion FC2F6) ska uttrycka mängden [t] för C2F6-utsläpp i proportion till mängden [t] CF4-utsläpp.

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska använda teknikspecifika emissionsfaktorer som hämtas i tabell 2 i detta avsnitt av bilaga IV.

Nivå 2: Verksamhetsutövaren ska använda anläggningsspecifika emissionsfaktorer för CF4 [(kg CF4/t Al)/(mV)] och C2F6 [t C2F6/t CF4] fastställda genom kontinuerliga eller intermittenta fältmätningar. För fastställande av sådana emissionsfaktorer ska verksamhetsutövaren använda den senaste versionen av vägledningen som anges enligt nivå 3 i avsnitt 4.4.2.4 i 2006 års IPCC-riktlinjer. Verksamhetsutövaren ska bestämma emissionsfaktorerna med en osäkerhet på högst ± 15 % vardera.

Verksamhetsutövaren ska fastställa emissionsfaktorerna minst vart tredje år eller tidigare om nödvändigt på grund av relevanta förändringar vid anläggningen. Relevanta ändringar innebär en ändring av spridningen av anodeffektens varaktighet, eller en ändring av kontrollalgoritmen som påverkar mixen av anodeffektstyper eller egenskaperna hos anodeffektens termineringsrutin.

C. Fastställande av utsläpp av koldioxidekvivalenter

Verksamhetsutövaren ska beräkna utsläpp av koldioxidekvivalenter från CF4- och C2F6-utsläpp enligt följande, med hjälp av de globala uppvärmningspotentialer som förtecknas i tabell 6 i avsnitt 3 i bilaga VI:

PFC-utsläpp [t CO2e] = CF4-utsläpp [t] * GWPCF4 + C2F6-utsläpp [t] * GWPC2F6

9. PRODUKTION AV CEMENTKLINKER ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska inkludera minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: bränning av kalksten i råmaterialen, konventionella fossila bränslen för cementugnar, alternativa fossilbaserade bränslen och råmaterial till cementugnar, biobränslen (bioavfall) för cementugnar, bränslen som inte är avsedda för cementugnar, icke-karbonatkolinnehåll i kalksten och skiffer och råmaterial som används för tvättning av avgas.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Utsläpp från förbränning ska övervakas i enlighet med avsnitt 1 i den här bilagan. Processutsläpp från komponenter av obearbetat kalkstensmjöl ska övervakas i enlighet med avsnitt 4 i bilaga II baserat på karbonatinnehållet i processens insatsmaterial (beräkningsmetod A) eller mängden producerad klinker (beräkningsmetod B). För metod A är de karbonater som ska beaktas åtminstone CaCO3, MgCO3 och FeCO3. För metod B ska verksamhetsutövaren beakta åtminstone CaO och MgO, och ska tillhandahålla den behöriga myndigheten bevis för i vilken utsträckning ytterligare kolkällor har beaktats.

Koldioxidutsläpp relaterade till stoft som avlägsnas från processen och icke-karbonatkol i råmaterialen ska läggas till i enlighet med underavsnitten C och D i detta avsnitt.

Beräkningsmetod A: Baserat på tillförsel till ugnen

Om cementugnsstoft och bypass-stoft lämnar ugnssystemet ska verksamhetsutövaren inte behandla relaterade råmaterial som insatsmaterial i processen, utan beräkna utsläpp från cementugnsstoft enligt underavsnitt C.

Om inte obearbetat kalkstensmjöl fastställs, ska verksamhetsutövaren tillämpa kraven på osäkerhet för aktivitetsdata separat för var och en av de relevanta kolhaltiga ugnsinsatserna, varvid man bör undvika att dubbelräkna eller utelämna återvunnet material eller bypass-material. Om aktivitetsdata bestäms på grundval av producerad klinker får nettomängden obearbetat kalkstensmjöl fastställas genom ett anläggningsspecifikt empiriskt förhållande mellan obearbetat mjöl och klinker. Det anläggningsspecifika empiriska förhållandet ska uppdateras minst en gång per år med hjälp av branschens riktlinjer för bästa praxis.

Beräkningsmetod B: Grundad på klinkerproduktion

Verksamhetsutövaren ska fastställa aktivitetsdata såsom klinkerproduktionen [t] under rapporteringsperioden antingen

a) genom direkt vägning av klinkern, eller

b) utgående från cementleveranser med hjälp av följande formel (materialbalans inräknat levererad klinker, tillhandahållen klinker och variationer i klinkerlagret):

producerad klinker [t] = ((cementleveranser [t] – variationer i cementlagret [t]) × förhållandet klinker/cement [t klinker/t cement]) – (tillhandahållen klinker [t]) + (levererad klinker [t]) – variationer i klinkerlagret [t]).

Verksamhetsutövaren ska antingen härleda förhållandet klinker/cement för varje enskild cementprodukt baserat på bestämmelserna i artiklarna 32–35 eller beräkna förhållandet ur differensen av cementleveranser och lagerförändringar och alla material som används som tillsatser i cementen, inbegripet bypass-stoft och cementugnsstoft.

Med avvikelse från avsnitt 4 i bilaga II, ska nivå 1 för emissionsfaktorn definieras enligt följande:

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska tillämpa en emissionsfaktor på 0,525 t CO2/t klinker.

C. Utsläpp från kasserat stoft

Verksamhetsutövaren ska lägga till koldioxidutsläpp från bypass-stoft eller cementugnsstoft som lämnar ugnssystemet, med korrigering för partiell kalcinering av cementugnsstoft som beräknats som processutsläpp i enlighet med artikel 24.2. Med avvikelse från avsnitt 4 i bilaga II ska följande definitioner för nivåerna 1 och 2 för emissionsfaktorn tillämpas:

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska tillämpa en emissionsfaktor på 0,525 t CO2/t stoft.

Nivå 2: Verksamhetsutövaren ska bestämma emissionsfaktorn (EF) minst en gång per år i enlighet med artiklarna 32–35 och med hjälp av följande formel:

där:

EFCDK = emissionsfaktor för delvis förbränt cementugnsstoft [t CO2/t CKD]

EFCli = anläggningsspecifik emissionsfaktor för klinker [t CO2/t klinker].

d = kalcineringsgrad för cementugnsstoft (frigjord koldioxid i procent av total mängd koldioxid i karbonater i den obearbetade blandningen).

Nivå 3 för emissionsfaktorn är inte tillämpligt.

D. Utsläpp från icke-karbonatkol i obearbetat kalkstensmjöl

Verksamhetsutövaren ska fastställa utsläpp från icke-karbonat, åtminstone från kalksten, skiffer eller andra råmaterial (t.ex. flygaska) som används i obearbetat kalkstensmjöl i ugnen enligt artikel 24.2.

Med avvikelse från avsnitt 4 i bilaga II ska följande nivådefinitioner för emissionsfaktorn tillämpas:

Nivå 1: Innehållet av icke-karbonatkol i det relevanta råmaterialet ska uppskattas med hjälp av industrins riktlinjer för bästa praxis.

Nivå 2: Innehållet av icke-karbonatkol i det relevanta råmaterialet ska fastställas minst en gång per år i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 32–35.

Med avvikelse från avsnitt 4 i bilaga II ska följande nivådefinitioner för emissionsfaktorn tillämpas:

Nivå 1: En omvandlingsfaktor på 1 ska tillämpas.

Nivå 2: Omvandlingsfaktorn ska beräknas med hjälp av industrins bästa praxis.

10. PRODUKTION AV KALK ELLER BRÄNNING AV DOLOMIT ELLER MAGNESIT ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska inkludera minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: Förbränning av kalksten, dolomit eller magnesit i råmaterialen, råmaterial utan karbonatkol, konventionella fossila bränslen för cementugnar, alternativa fossilbaserade bränslen och råmaterial till cementugnar, biomassabränslen (biomassaavfall) och andra bränslen.

När bränd kalk och koldioxid från kalksten används för reningsprocesser ska koldioxiden betraktas som utsläppt, om inte koldioxiden är bunden i en produkt som uppfyller villkoren i artikel 49a.1 i den här förordningen.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Utsläpp från förbränning ska övervakas i enlighet med avsnitt 1 i den här bilagan. Processutsläpp från karbonater i råmaterial ska övervakas i enlighet med avsnitt 4 i bilaga II. Karbonater av kalcium och magnesium ska alltid beaktas. Andra karbonater och icke-karbonatkol i råmaterialet ska beaktas om de är relevanta för utsläppsberäkningen.

För den tillförselbaserade metoden ska värdena för karbonatinnehållet justeras för varje fukt- och gångartsinnehåll i materialet. När det gäller magnesiumproduktion, ska andra magnesiumhaltiga mineraler än karbonater beaktas på lämpligt sätt.

Dubbelräkning eller försummelser som härrör från återvunna material eller bypass-material ska undvikas. Vid tillämpning av metod B ska kalkugnsstoft beaktas som en separat bränsle-/materialmängd, i förekommande fall.

D. Utsläpp från icke-karbonatkol i råmaterial

Verksamhetsutövaren ska fastställa utsläpp från icke-karbonatkol, åtminstone från kalksten, skiffer eller andra råmaterial i ugnen enligt artikel 24.2.

Med avvikelse från avsnitt 4 i bilaga II ska följande nivådefinitioner för emissionsfaktorn tillämpas:

Nivå 1: Innehållet av icke-karbonatkol i det relevanta råmaterialet ska uppskattas med hjälp av industrins riktlinjer för bästa praxis.

Nivå 2: Innehållet av icke-karbonat i det relevanta råmaterialet ska fastställas minst en gång per år i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 32–35.

Med avvikelse från avsnitt 4 i bilaga II ska följande nivådefinitioner för emissionsfaktorn tillämpas:

Nivå 1: En omvandlingsfaktor på 1 ska tillämpas.

Nivå 2: Omvandlingsfaktorn ska beräknas med hjälp av industrins bästa praxis.

11. TILLVERKNING AV GLAS, GLASFIBER ELLER ISOLERINGSMATERIAL MED MINERALULL ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska tillämpa bestämmelserna i detta avsnitt även för anläggningar för produktion av vattenglas och sten-/glasull.

Verksamhetsutövaren ska inkludera minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: nedbrytning av alkalikarbonater och karbonater av alkaliska jordartsmetaller som skett till följd av smältning av råmaterialet, konventionella fossila bränslen, alternativa fossila bränslen och råmaterial, biobränslen (bioavfall), andra bränslen, kolhaltiga tillsatser inklusive koks, kolstoft och grafit, efterbränning av rökgaser och tvättning av rökgas.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Utsläpp från förbränning, inklusive tvättning av rökgas, ska övervakas i enlighet med avsnitt 1 i den här bilagan. Utsläpp från processmaterial utan karbonatkol i råmaterialet, inklusive koks, grafit och kolstoft, ska övervakas i enlighet med avsnitt 4 i bilaga II. Karbonater som ska beaktas inkluderar åtminstone CaCO3, MgCO3, Na2CO3, NaHCO3, BaCO3, Li2CO3, K2CO3 och SrCO3. Endast metod A är tillämplig.

Med avvikelse från avsnitt 4 i bilaga II ska följande nivådefinitioner för emissionsfaktorn för råmaterial som innehåller karbonater tillämpas:

Nivå 1: De stökiometriska förhållanden som anges i avsnitt 2 i bilaga VI ska användas. De relevanta insatsmaterialens renhet ska bestämmas enligt industrins bästa praxis.

Nivå 2: Fastställandet av mängden relevanta karbonater i allt relevant insatsmaterial ska utföras i enlighet med artiklarna 32–35.

Genom undantag från avsnitt 4 i bilaga II för omvandlingsfaktorn ska endast nivå 1 vara tillämplig på alla processutsläpp från råmaterial med karbonat och råmaterial utan karbonat.

12. TILLVERKNING AV KERAMISKA PRODUKTER ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska inkludera minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: bränslen för cementugnar, bränning av kalksten/dolomit och andra karbonater i råmaterialet, kalksten och andra karbonater för reduktion av luftföroreningar och annan tvättning av rökgaser, tillsatser av fossila bränslen eller biomassa för att framkalla porositet, vilket innefattar polystyrol, rester från papperstillverkning eller sågspån, icke-karbonatkolinnehåll i lera och andra råmaterial.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Utsläpp från förbränning, inklusive tvättning av rökgas, ska övervakas i enlighet med avsnitt 1 i den här bilagan. Processutsläpp från komponenter av obearbetat kalkstensmjöl och tillsatser ska övervakas i enlighet med avsnitt 4 i bilaga II. För keramik som framställs av renad eller syntetisk lera får verksamhetsutövaren använda antingen metod A eller B. För keramiska produkter som framställs av obehandlad lera, eller när lera eller tillsatser med betydande innehåll av icke-karbonatkol används, ska verksamhetsutövaren använda metod A. Karbonater av kalcium ska alltid beaktas. Andra karbonater och icke-karbonatkol i råmaterialet ska beaktas där de är relevanta för utsläppsberäkningen.

Aktivitetsdata för insatsvaror för metod A kan fastställas genom en lämplig bakåtberäkning baserad på bästa praxis inom industrin och godkännas av den behöriga myndigheten. Denna bakåtberäkning ska ta hänsyn till vilken typ av mätning som är tillgänglig för torkade gröna produkter eller brända produkter, och lämpliga datakällor för fukthalt i lera och tillsatser och glödförlust hos de material som berörs.

Med avvikelse från avsnitt 4 i bilaga II ska följande nivådefinitioner för emissionsfaktorer för processutsläpp från råmaterial som innehåller karbonater tillämpas:

Metod A (insatsbaserad):

Nivå 1: Ett konservativt värde på 0,2 ton CaCO3 (motsvarande 0,08794 ton CO2) per ton torr lera ska tillämpas vid beräkning av emissionsfaktorn i stället för analysresultat. Allt oorganiskt och organiskt kol i lermaterialet ska anses ingå i detta värde. Tillsatser ska anses inte ingå i detta värde.

Nivå 2: En emissionsfaktor för varje bränsle-/materialmängd ska beräknas och uppdateras minst en gång per år med hjälp av industrins bästa praxis, utgående från anläggningsspecifika förhållanden och anläggningens produktblandning.

Nivå 3: Fastställandet av de relevanta råmaterialens sammansättning ska utföras i enlighet med artiklarna 32–35. De stökiometriska förhållanden som anges i avsnitt 2 i bilaga VI ska användas för att konvertera uppgifter om sammansättning till emissionsfaktorer, i tillämpliga fall.

Metod B (produktionsbaserad):

Nivå 1: Ett konservativt värde på 0,123 ton CaO (motsvarande 0,09642 ton CO2) per ton av produkten ska tillämpas vid beräkningen av emissionsfaktorn i stället för analysresultaten. Allt oorganiskt och organiskt kol i lermaterialet ska anses ingå i detta värde. Tillsatser ska anses inte ingå i detta värde.

Nivå 2: En emissionsfaktor ska beräknas och uppdateras minst en gång per år med hjälp av industrins bästa praxis, utgående från anläggningsspecifika förhållanden och anläggningens produktblandning.

Nivå 3: Fastställandet av produkternas sammansättning ska utföras i enlighet med artiklarna 32–35. Stökiometriska förhållanden enligt vad som anges i tabell 3 i avsnitt 2 i bilaga VI ska användas för att omvandla uppgifter om sammansättning till emissionsfaktorer genom antagandet att de relevanta metalloxiderna härrör från nedbrytningen av karbonater, i tillämpliga fall.

Med avvikelse från avsnitt 1 i denna bilaga gäller följande nivå för emissionsfaktorn för tvättning av rökgaser:

Nivå 1: Verksamhetsutövaren ska tillämpa det stökiometriska förhållandet för CaCO3 enligt avsnitt 2 i bilaga VI.

För tvättning ska ingen annan nivå och ingen omvandlingsfaktor användas. Dubbelräkning från använd kalksten som återvinns som råmaterial i samma anläggning bör undvikas.

13. PRODUKTION AV GIPSPRODUKTER OCH GIPSSKIVOR ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska inkludera åtminstone koldioxidutsläpp från alla typer av förbränningsverksamhet.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Utsläpp från förbränning ska övervakas i enlighet med avsnitt 1 i den här bilagan.

14. FRAMSTÄLLNING AV PAPPERSMASSA OCH PAPPER ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska inkludera minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: ångpannor, gasturbiner och andra förbränningsanordningar som producerar ånga eller kraft, sodapannor och andra anordningar som bränner upp förbrukade kokvätskor, förbränningsugnar, kalkugnar och rostugnar, tvättning av avgas och torkar som eldas med bränslen (t.ex. infrarödtorkar).

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Övervakningen av utsläpp från förbränning inklusive tvättning av rökgaser ska ske i enlighet med avsnitt 1 i den här bilagan.

Processutsläpp från råmaterial som används som insatskemikalier (detta inbegriper minst kalksten eller natriumkarbonat) ska övervakas med metod A i enlighet med avsnitt 4 i bilaga II. Koldioxidutsläpp från återvinning av kalkstensslam vid massatillverkning ska betraktas som koldioxid från återvunnen biomassa. Endast den mängd koldioxid som står i proportion till bidragen av insatskemikalier ska antas ge upphov till fossila koldioxidutsläpp.

För utsläpp från insatskemikalier ska följande nivådefinitioner för emissionsfaktorn tillämpas:

Nivå 1: De stökiometriska förhållanden som anges i avsnitt 2 i bilaga VI ska användas. De relevanta insatsmaterialens renhet ska bestämmas enligt industrins bästa praxis. De beräknade värdena ska justeras efter fukt- och gångartsinnehåll i de använda karbonatmaterialen.

Nivå 2: Fastställandet av mängden relevanta karbonater i allt relevant insatsmaterial ska utföras i enlighet med artiklarna 32–35. De stökiometriska förhållanden som anges i avsnitt 2 i bilaga VI ska användas för att konvertera uppgifter om sammansättning till emissionsfaktorer, i tillämpliga fall.

För omvandlingsfaktorn ska endast nivå 1 tillämpas.

15. PRODUKTION AV KIMRÖK ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska inkludera åtminstone alla bränslen för förbränning och alla bränslen som används som processmaterial som källor för koldioxidutsläpp.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Övervakningen av utsläpp från anläggningar som producerar kimrök får övervakas antingen som förbränningsprocess inbegripet tvättning av rökgaser i enlighet med avsnitt 1 i denna bilaga eller med hjälp av en massbalansmetod enligt artikel 25 och avsnitt 3 i bilaga II.

16. FASTSTÄLLANDE AV UTSLÄPP AV DIKVÄVEOXID (N2O) FRÅN PRODUKTION AV SALPETERSYRA, ADIPINSYRA, KAPROLAKTAM, GLYOXAL OCH OXOÄTTIKSYRA, ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Varje verksamhetsutövare ska för varje verksamhet som leder till utsläpp av dikväveoxid beakta alla källor som släpper ut dikväveoxid från produktionsprocesser, inbegripet sådana processer där utsläppen av dikväveoxid från produktionen kanaliseras genom reningsutrustning. Följande ska betraktas som utsläppskällor för dikväveoxid:

a) Produktion av salpetersyra – N2O-utsläpp från katalytisk oxidation av ammoniak och/eller från reningsutrustning för NOx/N2O.

b) Produktion av adipinsyra – N2O-utsläpp inklusive utsläpp från oxidationsreaktionen, all utrustning för direkt processventilering och/eller utsläppskontroll.

c) Produktion av glyoxal och oxoättiksyra – N2O-utsläpp inklusive utsläpp från processreaktioner, all utrustning för direkt processventilering och/eller utsläppskontroll.

d) Produktion av kaprolaktam – N2O-utsläpp inklusive utsläpp från processreaktioner, all utrustning för direkt processventilering och/eller utsläppskontroll.

Dessa bestämmelser ska inte gälla för N2O-utsläpp från förbränning av bränslen.

B. Fastställande av utsläpp av dikväveoxid

B.1 Årliga utsläpp av dikväveoxid

Verksamhetsutövaren ska övervaka utsläpp av dikväveoxid från produktion av salpetersyra genom kontinuerlig mätning av utsläpp. Verksamhetsutövaren ska övervaka utsläpp av dikväveoxid från produktion av adipinsyra, kaprolaktam, glyoxal och oxoättiksyra med hjälp av en mätningsbaserad metod för minskat utsläpp och en beräkningsmetod (baserad på massbalansmetoden) för tillfälliga förekomster av orenade utsläpp.

För varje utsläppskälla där kontinuerlig mätning av utsläpp tillämpas ska verksamhetsutövaren anse de totala årliga utsläppen vara summan av alla utsläpp per timme, enligt ekvation 1 i avsnitt 3 i bilaga VIII.

B.2 Timvärden för utsläpp av dikväveoxid

Verksamhetsutövaren ska beräkna årsgenomsnittet för timmedelvärden för utsläpp av dikväveoxid för varje källa där kontinuerlig mätning av utsläpp tillämpas, med hjälp av ekvation 2 i avsnitt 3 i bilaga VIII.

Verksamhetsutövaren ska fastställa timvärden för N2O-koncentrationer i rökgasflödet från varje utsläppskälla med hjälp av en mätningsbaserad metod vid en representativ punkt efter utrustningen för rening av NOx/N2O, om rening används. Verksamhetsutövaren ska tillämpa teknik som kan mäta N2O-koncentrationer i alla utsläppskällor både under renade och orenade förhållanden. Om osäkerheterna ökar under sådana perioder ska verksamhetsutövaren ta hänsyn till dem i osäkerhetsbedömningen.

Verksamhetsutövaren ska justera alla mätningar till torr gas-förhållanden där så krävs och rapportera dem konsekvent.

B.3 Fastställande av rökgasflödet

Verksamhetsutövaren ska använda de metoder för övervakning av rökgasflödet som anges i artikel 43.5 i denna förordning för mätning av rökgasflödet vid övervakning av utsläpp av dikväveoxid. För produktion av salpetersyra ska verksamhetsutövaren tillämpa metoden i artikel 43.5 a om det inte är tekniskt ogenomförbart. I detta fall och efter den behöriga myndighetens godkännande ska verksamhetsutövaren tillämpa en alternativ metod, t.ex. en massbalansmetod baserad på omfattande parametrar såsom tillförsel av ammoniak, eller fastställande av flöde genom kontinuerlig flödesmätning.

Rökgasflödet ska beräknas enligt följande formel:

Vrökgasflöde [Nm3/h] = Vluft * (1 – O2,luft)/(1 – O2,rökgas)

där:

Vluft = totalt luftinflöde vid standardförhållanden uttryckt i Nm3/h,

O2,luft = volymfraktion O2 i torr luft [= 0,2095],

O2,rökgas = volymfraktion O2 i rökgasen.

Vluft ska beräknas som summan av alla inkommande luftflöden till produktionsenheten för salpetersyra.

Verksamhetsutövaren ska tillämpa följande formel, om inte annat anges i anläggningens övervakningsplan:

Vluft = Vprim + Vsek + Vintern

där:

Vprim = primärt luftinflöde vid standardförhållanden, uttryckt i Nm3/h,

Vsek = sekundärt luftinflöde vid standardförhållanden, uttryckt i Nm3/h,

Vintern = processintern luftavgivning vid standardförhållanden, uttryckt i Nm3/h.

Verksamhetsutövaren ska fastställa Vprim genom kontinuerlig flödesmätning före blandning med ammoniak. Verksamhetsutövaren ska fastställa Vsek genom kontinuerlig flödesmätning, även i de fall mätningen sker före värmeåtervinningsenheten. För Vintern ska verksamhetsutövaren beakta det renade luftflöde som avges internt inom produktionsprocessen för salpetersyra.

För inkommande luftströmmar som kumulativt står för mindre än 2,5 % av det totala luftflödet kan den behöriga myndigheten godkänna skattningsmetoder som verksamhetsutövaren har föreslagit för fastställande av detta luftflöde enligt industrins bästa praxis.

Verksamhetsutövaren ska genom mätningar under normala driftsförhållanden tillhandahålla bevis för att det uppmätta rökgasflödet är tillräckligt homogent för att den föreslagna mätningsmetoden ska kunna användas. Om det vid dessa mätningar visar sig att flödet inte är homogent, ska verksamhetsutövaren beakta denna faktor vid fastställandet av lämpliga övervakningsmetoder och vid beräkning av osäkerheten för utsläppen av dikväveoxid.

Verksamhetsutövaren ska justera alla mätningar till torr gas-förhållanden och rapportera dem konsekvent.

B.4 Syrekoncentrationer (O2)

Verksamhetsutövaren ska mäta syrekoncentrationerna i rökgasen om detta behövs för beräkning av rökgasflödet i enlighet med delavsnitt B.3 i detta avsnitt i bilaga IV. Härvid ska verksamhetsutövaren uppfylla kraven för koncentrationsmätningar i artikel 41.1 och 41.2. Vid fastställande av osäkerheten för utsläppen av dikväveoxid ska verksamhetsutövaren beakta osäkerheten i syrekoncentrationsmätningar.

Verksamhetsutövaren ska justera alla mätningar till torr gas-förhållanden där så krävs och rapportera dem konsekvent.

B.5 Beräkning av utsläpp av dikväveoxid

För särskilda perioder med orenade utsläpp av dikväveoxid från produktion av adipinsyra, kaprolaktam, glyoxal och oxoättiksyra, vilket inkluderar orenade utsläpp vid ventilation av säkerhetsskäl och vid brister hos reningsanläggningen, och om kontinuerlig övervakning av utsläpp av dikväveoxid är tekniskt ogenomförbar, får verksamhetsutövaren, efter godkännande av den särskilda metoden av den behöriga myndigheten, beräkna utsläppen av dikväveoxid med en massbalansmetod. För detta ändamål ska den totala osäkerheten kunna jämställas med resultatet av tillämpningen av nivåkraven i artikel 41.1 och 41.2. Verksamhetsutövaren ska basera beräkningsmetoden på den högsta potentiella utsläppsnivån för dikväveoxid från den kemiska reaktion som äger rum vid den aktuella tidpunkten och utsläppets varaktighet.

Verksamhetsutövaren ska beakta osäkerheten för beräknade utsläpp för en specifik utsläppskälla vid fastställande av osäkerheten för årsgenomsnittet för timmedelvärden för utsläppskällan.

B.6 Fastställande av verksamhetens produktionstakt

Produktionstakten ska beräknas på grundval av dagliga produktionsrapporter och antalet driftstimmar.

B.7 Provtagningsfrekvens

Medelvärden för giltiga mättimmar eller medelvärden för kortare referensperioder ska beräknas i enlighet med artikel 44 för

a) N2O-koncentration i rökgasen,

b) det totala rökgasflödet där detta mäts direkt och där det krävs,

c) alla gasflöden och syrekoncentrationer som behövs för att fastställa det totala rökgasflödet indirekt.

C. Fastställande av årliga utsläpp av koldioxidekvivalenter

Verksamhetsutövaren ska omvandla de totala årliga utsläppen av dikväveoxid från alla utsläppskällor (uppmätta i ton och angivna med tre decimalers noggrannhet) till årliga utsläpp av koldioxidekvivalenter (avrundade ton) med hjälp av följande formel och GWP-värdena enligt avsnitt 3 i bilaga VI:

CO2e [t] = N2Oårliga [t] * GWPN2O

där:

N2Oårliga = totala årliga utsläpp av dikväveoxid, beräknade i enlighet med ekvation 1 i avsnitt 3 i bilaga VIII.

De totala årliga koldioxidekvivalenter som genereras från alla utsläppskällor och alla direkta koldioxidutsläpp från andra utsläppskällor som ingår i tillståndet för växthusgasutsläpp ska läggas till de totala årliga koldioxidutsläppen från anläggningen, och ska användas för rapportering och överlämnande av utsläppsrätter.

De totala årliga utsläppen av dikväveoxid ska rapporteras i ton med tre decimalers noggrannhet och som koldioxidekvivalenter avrundat till hela ton.

17. PRODUKTION AV AMMONIAK ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska inkludera minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: förbränning av bränslen som ger värme för reformering eller partiell oxidation, bränslen som används som insatsmaterial i ammoniakproduktionsprocessen (reformering eller partiell oxidation), samt bränslen som används för andra förbränningsprocesser, vilket inbegriper produktion av varmvatten eller ånga.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

För övervakningen av utsläpp från förbränningsprocesser och från bränslen som används som insatsmaterial i processen ska standardmetoden i enlighet med artikel 24 och avsnitt 1 i denna bilaga användas.

Om koldioxid från produktion av ammoniak används som råmaterial för produktion av urea eller andra kemikalier eller överförs från anläggningen för en användning som inte omfattas av artikel 49.1 i den här förordningen ska mängden koldioxid betraktas som utsläppt från den anläggning som producerar koldioxid, om inte koldioxiden är bunden i en produkt som uppfyller villkoren i artikel 49a.1 i den här förordningen.

18. PRODUKTION AV ORGANISKA BASKEMIKALIER ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska beakta minst följande källor till koldioxidutsläpp: krackning (katalytisk krackning och icke katalytisk krackning), reformering, partiell eller full oxidation, liknande processer som leder till koldioxidutsläpp från kol som finns i kolvätebaserade råvaror, förbränning av avgaser och fackling, samt annan förbränning av bränsle.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Om produktionen av organiska baskemikalier är tekniskt integrerad i ett mineraloljeraffinaderi ska verksamhetsutövaren för en sådan anläggning tillämpa relevanta bestämmelser enligt avsnitt 2 i denna bilaga.

Trots vad som sägs i första stycket ska verksamhetsutövaren övervaka utsläpp från förbränningsprocesser där de bränslen som används inte är en del av eller härrör från kemiska reaktioner för produktion av organiska baskemikalier, med hjälp av standardmetoden enligt artikel 24 och avsnitt 1 i denna bilaga. I alla andra fall får verksamhetsutövaren välja att övervaka utsläpp från produktion av organiska kemikalier i bulk med hjälp av massbalansmetoden enligt artikel 25 eller standardmetoden i enlighet med artikel 24. Om standardmetoden används ska verksamhetsutövaren bevisa för den behöriga myndigheten att den valda metoden omfattar alla relevanta utsläpp som också omfattas av en massbalansmetod.

För fastställande av kolinnehållet enligt nivå 1 ska de referensemissionsfaktorer som anges i tabell 5 i bilaga VI tillämpas. För ämnen som inte förtecknas i tabell 5 i bilaga VI eller i andra bestämmelser i denna förordning ska verksamhetsutövaren beräkna kolinnehållet från det stökiometriska kolinnehållet i det rena ämnet och ämnets koncentration i de in- och utgående mängderna.

19. PRODUKTION AV VÄTGAS OCH SYNTESGAS ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Verksamhetsutövaren ska inkludera minst följande potentiella källor till koldioxidutsläpp: bränslen som används vid framställning av vätgas och syntesgas (reformering eller partiell oxidation), och bränslen som används för andra förbränningsprocesser, vilket inbegriper produktion av varmvatten eller ånga. Syntesgas som produceras ska betraktas som bränsle-/materialmängd i massbalansmetoden.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

För övervakningen av utsläpp från förbränningsprocesser och från bränslen som används som insatsmaterial vid framställning av vätgas ska standardmetoden i enlighet med artikel 24 och avsnitt 1 i denna bilaga användas.

För övervakning av utsläpp från produktion av syntesgas ska en massbalans i enlighet med artikel 25 användas. För utsläpp från separata förbränningsprocesser får verksamhetsutövaren välja att ta med dem i massbalansen eller att använda standardmetoden i enlighet med artikel 24, åtminstone för en del av bränsle-/materialmängderna, utan att det uppstår några luckor eller dubbelräkningar av utsläppen.

Om vätgas och syntesgas produceras vid samma anläggning ska verksamhetsutövaren beräkna koldioxidutsläppen antingen med hjälp av de separata metoder för vätgas och syntesgas som beskrivits i de två första punkterna i detta underavsnitt, eller med hjälp av en gemensam massbalans.

20. PRODUKTION AV NATRIUMKARBONAT OCH NATRIUMBIKARBONAT ENLIGT FÖRTECKNINGEN I BILAGA I TILL DIREKTIV 2003/87/EG

A. Tillämpningsområde

Utsläppskällor och bränsle-/materialmängder för koldioxidutsläpp från anläggningar för produktion av natriumkarbonat och natriumvätekarbonat ska omfatta:

a) Bränslen som används i förbränningsprocesser, vilket innefattar bränslen som används i syfte att producera varmvatten eller ånga.

b) Råmaterial, inbegripet ventilationsgas från bränning av kalksten.

c) Avgaser från tvättning eller filtrering efter karbonisering.

B. Särskilda bestämmelser för övervakning

Utsläpp från förbränningsprocesser, inklusive tvättning av rökgas, ska övervakas i enlighet med avsnitt 1 i den här bilagan. Processutsläpp från råvaror, komponenter och tillsatser ska övervakas i enlighet med avsnitt 4 i bilaga II till den här förordningen.

Mellanliggande koldioxid för produktion av natriumkarbonat ska anses vara utsläppt från anläggningen som producerar koldioxid, om inte koldioxiden är bunden i en produkt som uppfyller villkoren i artikel 49a.1 i den här förordningen.

21. FASTSTÄLLANDE AV VÄXTHUSGASUTSLÄPP VID AVSKILJNING AV KOLDIOXID FÖR TRANSPORT OCH GEOLOGISK LAGRING PÅ EN TILLÅTEN LAGRINGSPLATS ENLIGT DIREKTIV 2009/31/EG

A. Tillämpningsområde

Avskiljning av koldioxid ska göras antingen vid särskilda anläggningar som tar emot koldioxid genom överföring från andra anläggningar eller vid en och samma anläggning som utför de verksamheter där det koldioxid som ska avskiljas avges under samma tillstånd för växthusgasutsläpp. Alla delar av anläggningen som har att göra med avskiljning av koldioxid, överföring till en infrastruktur för koldioxidtransport eller till en plats för geologisk lagring av koldioxid, inklusive eventuella stödfunktioner som mellanliggande lagring, tryckstegring, kondensering, förgasning, reningsstationer eller värmare ska inkluderas i tillståndet för växthusgasutsläpp och redovisas i anläggningens övervakningsplan. Om anläggningen utför annan verksamhet som omfattas av direktiv 2003/87/EG ska utsläppen från denna verksamhet övervakas enligt andra relevanta avsnitt i denna bilaga.

Verksamhetsutövaren som sköter avskiljningen av koldioxid på en anläggning ska minst inkludera följande potentiella källor till koldioxidutsläpp:

a) koldioxid som överförs till avskiljningsanläggningen,

b) förbränning och annan avskiljningsrelaterad verksamhet vid anläggningen, vilket inbegriper användning av bränsle och insatsmaterial.

B. Kvantifiering av överförda och avgivna mängder koldioxid

B.1 Kvantifiering på anläggningsnivå

Varje verksamhetsutövare ska beräkna utsläppen genom att ta hänsyn till såväl de potentiella koldioxidutsläppen från alla relevanta processer vid anläggningen som den mängd koldioxid som avskiljs och överförs till koldioxidinfrastrukturen med hjälp av följande formel:

E anläggning för koldioxidavskiljning T insatsmaterial + E utan avskiljning – T för lagring

där

E avskiljningsanläggning = Totala växthusgasutsläpp från avskiljningsanläggningen.

Tinsatsmaterial = Mängden koldioxid som överförts till avskiljningsanläggningen, fastställd mot bakgrund av en eller flera bränsle-/materialmängder som i massbalansmetoden i enlighet med artikel 25 eller genom mätningsbaserade metoder i enlighet med artiklarna 40 till 46 och artikel 49 i den här förordningen.

Eutan avskiljning = Utsläpp från anläggningen där man antar att koldioxiden inte avskilts, vilket innebär summan av utsläppen från övrig verksamhet vid anläggningen och som övervakas i enlighet med relevanta avsnitt i bilaga IV, inklusive metod B i avsnitt 22 i bilaga IV till den här förordningen för eventuella stödanläggningar.

Tför lagring = Mängden koldioxid som överförts till infrastruktur för koldioxidtransport eller en lagringsanläggning, fastställd mot bakgrund av en eller flera bränsle-/materialmängder som i massbalansmetoden i enlighet med artikel 25 eller genom mätningsbaserade metoder i enlighet med artiklarna 40 till 46 och artikel 49 i den här förordningen.

I de fall avskiljning av koldioxid utförs av samma anläggning som den där den koldioxid som avskiljs har sitt ursprung ska verksamhetsutövaren använda noll för Tinsatsmaterial.

Vid fristående avskiljningsanläggningar ska verksamhetsutövarna vid sådana anläggningar beakta följande:

a) Verksamhetsutövaren ska beakta Eutan avskiljning som den mängd utsläpp som kommer från andra källor än den koldioxid som överförs till anläggningen för avskiljning. Verksamhetsutövaren ska fastställa dessa utsläpp i enlighet med bestämmelserna i denna förordning.

b) Genom undantag från övervakningsmetoden som beskrivs i detta avsnitt kan verksamhetsutövaren övervaka utsläppen från anläggningen genom att använda metod B enligt beskrivningen i avsnitt 22 i bilaga IV till den här förordningen.

För fristående avskiljningsanläggningar ska verksamhetsutövaren för den anläggning som överför koldioxid till avskiljningsanläggningen dra av mängden Tinsatsmaterial från utsläppen från sin anläggning mot bakgrund av en eller flera bränsle-/materialmängder som i massbalansmetoden i enlighet med artikel 25 eller genom mätningsbaserade metoder i enlighet med artikel 49 i den här förordningen.

B.2 Fastställande av överförd koldioxid

Varje verksamhetsutövare ska bestämma mängden koldioxid som överförs från och till avskiljningsanläggningen mot bakgrund av en eller flera bränsle-/materialmängder som i massbalansmetoden i enlighet med artikel 25 eller genom mätningsbaserade metoder i enlighet med artiklarna 40 till 46 och artikel 49 i den här förordningen.

22. FASTSTÄLLANDE AV VÄXTHUSGASUTSLÄPP VID TRANSPORT AV KOLDIOXID FÖR GEOLOGISK LAGRING PÅ EN LAGRINGSPLATS SOM ÄR GODKÄND ENLIGT DIREKTIV 2009/31/EG

A. Tillämpningsområde

Gränserna för övervakning och rapportering av utsläpp från transport av koldioxid ska fastställas i tillståndet för växthusgasutsläpp för infrastrukturen för koldioxidtransport, inklusive alla stödfunktioner som är kopplade till transportinfrastrukturen, som tillfällig lagring av koldioxid, tryckstegring, kondensering, förgasning, reningsstationer eller värmare. Varje transportinfrastruktur ska ha minst en startpunkt och en ändpunkt, som är ansluten till en annan anläggning eller en infrastruktur för koldioxidtransport som genomför en eller flera av verksamheterna avskiljning, transport eller geologisk lagring av koldioxid. Start- och ändpunkterna kan anges vid förgreningar av transportinfrastrukturen och vid nationella gränser. Både start- och ändpunkterna såväl som de anläggningar eller infrastrukturer för koldioxidtransport som de ansluter till ska fastställas i tillståndet för växthusgasutsläpp.

Varje verksamhetsutövare som driver en infrastruktur för koldioxidtransport ska åtminstone beakta följande potentiella utsläppskällor för koldioxid: förbränning och andra processer i anläggningar som är anslutna till transportinfrastrukturen inklusive tryckstegringsstationer och kondenseringsstationer; förbränningsenheter, inklusive förbränning i transportfordon för koldioxid, i den mån som utsläppen inte omfattas av krav enligt verksamheter som anges i bilaga I eller bilaga III till direktiv 2003/87/EG under samma rapporteringsår; diffusa utsläpp från transportinfrastrukturen; ventilationsutsläpp från transportinfrastrukturen och utsläpp från läckageincidenter i transportinfrastrukturen.

Koldioxid som transporteras i andra syften än geologisk lagring på en lagringsplats som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG ska inte omfattas av gränserna för övervakning och rapportering av utsläpp från infrastrukturen för koldioxidtransport. Om samma infrastruktur används för transport av koldioxid för olika ändamål, inklusive för geologisk lagring på en lagringsplats som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG, på ett sätt där de olika försändelserna inte kan urskiljas, ska verksamhetsutövaren för infrastrukturen för koldioxidtransport ange detta i sitt tillstånd för växthusgasutsläpp och upprätta en metod för registrering och dokumentation av de koldioxidvolymer som transporteras i andra syften än för geologisk lagring i en lagringsanläggning med tillstånd enligt direktiv 2009/31/EG. Verksamhetsutövaren för en infrastruktur för koldioxidtransport ska övervaka utsläppen från den totala koldioxidvolymen som transporteras men ska även rapportera den andel utsläpp som motsvarar den koldioxidvolym som transporteras för geologisk lagring på en lagringsplats som är godkänd enligt direktiv 2009/31/EG dividerat med den totala koldioxidvolymen som transporterats.

B. Kvantifieringsmetoder för koldioxid

Verksamhetsutövaren för en infrastruktur för koldioxidtransport ska fastställa utsläppen med en av följande metoder:

a) Metod A (totala massbalansen för alla in- och utgående mängder) enligt underavsnitt B.1.

b) Metod B (individuell övervakning av utsläppskällor) enligt underavsnitt B.2.

Verksamhetsutövaren ska använda metod B om verksamhetsutövaren inte kan visa för den behöriga myndigheten att metod A ger mer tillförlitliga resultat med lägre osäkerhet för de totala utsläppen, med användning av bästa tillgängliga teknik och kunskap som finns att tillgå vid tidpunkten för ansökan om tillstånd om växthusgasutsläpp, och vid godkännande av övervakningsplanen, utan att orimliga kostnader uppstår. Om metod B tillämpas ska verksamhetsutövaren på ett för den behöriga myndigheten tillfredsställande sätt visa att den totala osäkerheten för årsnivån av växthusgasutsläpp för verksamhetsutövarens transportinfrastruktur inte överstiger 7,5 %.

Verksamhetsutövaren för en infrastruktur för koldioxidtransport som använder metod B ska inte lägga till koldioxid som tas emot från en annan anläggning eller transportinfrastruktur med tillstånd enligt direktiv 2003/87/EG till sin beräknade utsläppsnivå, och ska inte dra bort någon koldioxid som överförs till en annan anläggning eller transportinfrastruktur med tillstånd enligt direktiv 2003/87/EG från sin beräknade utsläppsnivå.

Varje verksamhetsutövare för en infrastruktur för koldioxidtransport ska använda metod A för att validera resultaten av metod B minst en gång årligen. Verksamhetsutövaren får vid valideringen använda lägre nivåer för tillämpning av metod A.

B.1 Metod A

Varje verksamhetsutövare ska fastställa utsläpp enligt följande formel:

Utsläpp [t CO2] = Etransportinfrastruktur +ΣiTIN,i – ΣiTOUT,i– ΔEsom överförts

där

Utsläpp = totala koldioxidutsläpp från transportinfrastrukturen [t CO2].

Etransportinfrastruktur = Mängden koldioxid [t CO2] från transportinfrastrukturens egen verksamhet, som inte omfattar utsläpp från den koldioxid som transporteras utan som släpps ut vid förbränning eller andra processer i anslutning till transportinfrastrukturen och som övervakas i enlighet med relevanta avsnitt i bilaga IV till den här förordningen.

TIN,i = Mängden koldioxid som överförts till transportinfrastrukturen vid ingångspunkt i, fastställd mot bakgrund av en eller flera bränsle-/materialmängder som i massbalansmetoden i enlighet med artikel 25 eller genom mätningsbaserade metoder i enlighet med artiklarna 40 till 46 och artikel 49 i den här förordningen.

TOUT,i = Mängden koldioxid som överförts ut från transportinfrastrukturen vid ändpunkt i, fastställd mot bakgrund av en eller flera bränsle-/materialmängder som i massbalansmetoden i enlighet med artikel 25 eller genom mätningsbaserade metoder i enlighet med artiklarna 40 till 46 och artikel 49 i den här förordningen.

ΔEsom överförts = Mängden koldioxid som överförts till transportinfrastrukturen vid ingångspunkt i, som inte överförts till annan anläggning eller infrastruktur för koldioxidtransport under samma rapporteringsperiod men före tidsfristen som anges i artikel 49.7 i den här förordningen året efter rapporteringsperioden. Motsvarande mängder ska inte beaktas för TOUT,i för efterföljande rapporteringsperiod.

B.2 Metod B

Varje verksamhetsutövare ska fastställa utsläpp med beaktande av alla utsläpp från relevanta processer vid anläggningen samt den mängd koldioxid som avskiljs och överförs till transportinfrastrukturen, med hjälp av följande formel:

Utsläpp [t CO2]= E diffusa + Eventilation + Eläckagehändelser + Etransportinfrastruktur

där

Utsläpp = totala koldioxidutsläpp från transportinfrastrukturen [t CO2].

E diffusa = Mängden diffusa utsläpp [t CO2] från koldioxid som transporteras i transportinfrastrukturen, inklusive från förseglingar, ventiler, mellanliggande kompressorstationer och mellanliggande lagringsanläggningar.

Eventilation = Mängden ventilationsutsläpp [t CO2] från koldioxid som transporteras i transportinfrastrukturen.

Eläckagehändelse = Mängden koldioxid [t CO2] som transporteras i transportinfrastrukturen och avges som en följd av fel på en eller flera komponenter i infrastrukturen.

Etransportinfrastruktur = Mängden koldioxid [t CO2] från transportinfrastrukturens egen verksamhet, som inte omfattar utsläpp från den koldioxid som transporteras utan som släpps ut vid förbränning eller andra processer i anslutning till transportinfrastrukturen och som övervakas i enlighet med relevanta avsnitt i bilaga IV till den här förordningen.

B.2.1 Diffusa utsläpp från transportinfrastrukturen

Verksamhetsutövaren för en infrastruktur för koldioxidtransport ska beakta diffusa utsläpp från åtminstone följande typer av utrustning:

a) Förseglingar.

b) Mätanordningar.

c) Ventiler.

d) Mellanliggande kompressorstationer.

e) Mellanliggande lagringsanläggningar inklusive de som är monterade på transportfordon för koldioxid.

Verksamhetsutövaren ska fastställa genomsnittliga utsläppsnivåer (uttryckta i g CO2/tidsenhet) per utrustningsenhet och förekomst där diffusa utsläpp kan förväntas när driften inleds och senast i slutet av det första rapporteringsåret då transportinfrastrukturen är i drift. Verksamhetsutövaren ska se över dessa nivåer minst vart femte år mot bakgrund av bästa tillgängliga teknik och kunskap inom området.

Verksamhetsutövaren ska beräkna de diffusa utsläppen genom att multiplicera antalet utrustningsenheter i varje kategori med emissionsnivån varefter resultaten läggs ihop för de enskilda kategorierna såsom visas i ekvationen nedan:

Fugitive Em tCO 2 CategoryER gCO 2 occurr•N occur 10 6

Som antalet händelser (Nförekomst) ska verksamhetsutövaren beakta antalet enheter av den givna utrustningen per kategori, multiplicerat med antalet tidsenheter per år.

B.2.2 Utsläpp vid läckagehändelser

Verksamhetsutövaren för en infrastruktur för koldioxidtransport ska styrka systemets integritet med representativa (rumsliga och tidsrelaterade) temperatur- och tryckdata. Om data tyder på att ett läckage har inträffat ska verksamhetsutövaren med en lämplig metod som dokumenteras i övervakningsplanen beräkna den mängd koldioxid som har läckt ut, baserat på industrins riktlinjer för bästa praxis, vilket innefattar med användning av skillnaderna i temperatur- och tryckdata jämfört med integritetsrelaterade medelvärden för tryck och temperatur.

B.2.3 Ventilationsutsläpp

I övervakningsplanen ska verksamhetsutövaren för en transportinfrastruktur för koldioxid tillhandahålla en analys avseende potentiella situationer med ventilationsutsläpp, inklusive på grund av underhåll eller som nödåtgärd, och tillhandhålla en på lämpligt sätt dokumenterad metod för beräkning av mängden ventilationsutsläpp av koldioxid, baserat på industrins riktlinjer för bästa praxis.

23. GEOLOGISK LAGRING AV KOLDIOXID PÅ EN LAGRINGSPLATS SOM ÄR GODKÄND ENLIGT DIREKTIV 2009/31/EG

A. Tillämpningsområde

Den behöriga myndigheten ska basera gränserna för övervakning och rapportering av utsläpp från geologisk lagring av koldioxid på den avgränsning av lagringsplatsen och lagringskomplexet som anges i tillståndet i enlighet med direktiv 2009/31/EG, samt stödfunktioner för lagringskomplexet, som mellanliggande lagring, tryckstegring, kondensering, förgasning, reningsstationer eller värmare. Om läckage från lagringskomplexet identifieras och leder till utsläpp eller avgivning av koldioxid till vattenpelaren ska verksamhetsutövaren omedelbart genomföra följande:

a) Underrätta den behöriga myndigheten.

b) Inbegripa läckage som en bränsle-/materialmängd eller utsläppskälla för respektive anläggning.

c) Övervaka och rapportera utsläppen.

Endast om korrigerande åtgärder enligt artikel 16 i direktiv 2009/31/EG har vidtagits och utsläpp eller avgivning till vattenpelaren från läckaget inte längre kan detekteras ska verksamhetsutövaren ta bort respektive läckage som utsläppskälla från övervakningsplanen och inte längre övervaka och rapportera dessa utsläpp.

Varje verksamhetsutövare vid en anläggning för geologisk lagring ska beakta minst följande potentiella källor till det totala koldioxidutsläppet: bränsleanvändning vid relaterade tryckstegringsstationer och andra typer av förbränningsverksamhet inbegripet kraftverk inom anläggningen, ventilation från injektion eller förbättrad utvinning av kolväten, diffusa utsläpp vid injektion, genomträngande koldioxid från förbättrad utvinning av kolväten, samt läckage.

B. Kvantifiering av koldioxidutsläpp

Verksamhetsutövaren vid anläggningen för geologisk lagring ska inte lägga till koldioxid som tas emot från en annan anläggning i sin beräknade utsläppsnivå och ska inte dra bort någon koldioxid som överförs till en annan anläggning eller lagras geologiskt på lagringsplatsen från sin beräknade utsläppsnivå. Verksamhetsutövaren ska övervaka utsläpp från stödanläggningar som är anslutna till lagringskomplexet i enlighet med bestämmelserna i avsnitt 22 i bilaga IV till den här förordningen.

B.1 Ventilationsutsläpp och diffusa utsläpp vid injektion

Verksamhetsutövaren ska fastställa utsläpp vid ventilation och diffusa utsläpp på följande sätt:

CO2-utsläpp [t CO2] = V CO2 [t CO2] + F CO2 [t CO2]

där:

V CO2 = mängden ventilerad CO2,

F CO2 = mängd koldioxid från diffusa utsläpp.

Varje verksamhetsutövare ska fastställa V CO2 genom att använda en eller flera bränsle-/materialmängder som i massbalansmetoden enligt artikel 25 eller genom att använda mätningsbaserade metoder enligt artiklarna 41 till 46 i den här förordningen. Genom undantag från den första meningen och efter godkännande av den behöriga myndigheten får verksamhetsutövaren i övervakningsplanen inkludera en lämplig metod för att fastställa V CO2 baserad på bästa praxis inom industrin, om tillämpningen av mätningsmetoder skulle leda till orimliga kostnader eller om verksamhetsutövaren kan visa att metoden som baseras på bästa praxis inom industrin innebär att mängderna kan fastställas med en noggrannhet som minst motsvarar mätningsbaserade metoder.

Verksamhetsutövaren ska beakta F CO2 som en enda källa, vilket innebär att osäkerhetskraven som gäller nivåerna i enlighet med avsnitt 1 i bilaga VIII tillämpas på det totala värdet i stället för de enskilda utsläppspunkterna. Varje verksamhetsutövare ska i övervakningsplanen tillhandahålla en analys avseende potentiella källor till diffusa utsläpp och tillhandahålla en på lämpligt sätt dokumenterad metod för beräkning eller mätning av mängden F CO2, baserat på industrins riktlinjer för bästa praxis. För fastställande av F CO2 får verksamhetsutövaren använda uppgifter som samlats in enligt artiklarna 32–35 och punkt 1.1 e–h i bilaga II till direktiv 2009/31/EG för injektionsanläggningen, om de uppfyller kraven i denna förordning.

B.2 Ventilationsutsläpp och diffusa utsläpp från förbättrad utvinning av kolväten

Varje verksamhetsutövare ska åtminstone beakta följande potentiella ytterligare utsläppskällor från förbättrad utvinning av kolväten:

a) Enheterna för separation av olja och gas och gasåtervinningsanläggningen, där diffusa utsläpp av koldioxid kan uppstå.

b) Facklingen, där utsläpp kan inträffa på grund av användning av kontinuerliga positiva reningssystem och under tryckminskning vid anläggningen för produktion av kolväten.

c) Koldioxidvädringssystemet, för att undvika att höga koncentrationer av koldioxid släcker facklingen.

Varje verksamhetsutövare ska fastställa diffusa utsläpp eller ventilationsutsläpp av koldioxid i enlighet med underavsnitt B.1 i detta avsnitt av bilaga IV.

Varje verksamhetsutövare ska fastställa utsläpp från facklingen i enlighet med underavsnitt D i avsnitt 1 i denna bilaga, med beaktande av potentiell ingående koldioxid som kan ingå i den gas som facklas enligt artikel 48.

B.3 Läckage från lagringskomplexet

Utsläpp och avgivning till vattenpelaren ska kvantifieras på följande sätt:

där:

L CO2 = massan utsläppt eller avgiven koldioxid per kalenderdag på grund av läckaget enligt allt av följande:

a) För varje kalenderdag som läckage övervakas ska varje verksamhetsutövare beräkna L CO2 som den genomsnittliga massa som läcker ut per timme [t CO2/h] multiplicerat med 24.

b) Varje verksamhetsutövare ska fastställa den läckta massan per timme enligt bestämmelserna i den godkända övervakningsplanen för lagringsplatsen och läckaget.

c) För varje kalenderdag innan övervakningen inleddes ska verksamhetsutövaren låta den massa som läckte per dag motsvara den massa som läckte per dag under den första övervakningsdagen för att säkerställa att ingen underskattning sker.

Tstart = det som inträffade senast av

a) det senaste datum då inga utsläpp och ingen avgivning av koldioxid till vattenpelaren rapporterades från den berörda källan,

b) det datum då koldioxidinjektionen inleddes,

c) ett annat datum som väljs så att det på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten finns bevis på att utsläppen eller avgivningen till vattenpelaren inte kan ha startat före det datumet.

Tslut = det datum då korrigerande åtgärder enligt artikel 16 i direktiv 2009/31/EG har vidtagits och utsläpp eller avgivning av koldioxid till vattenpelaren inte längre kan detekteras.

Den behöriga myndigheten ska godkänna och tillåta användningen av andra metoder för kvantifiering av utsläpp eller avgivning av koldioxid till vattenpelaren från läckage om verksamhetsutövaren på ett sätt som är tillfredsställande för den behöriga myndigheten kan visa att sådana metoder leder till en större noggrannhet än metoden i detta underavsnitt.

Verksamhetsutövaren ska kvantifiera mängden utsläpp som läcks från lagringskomplexet för varje läckagehändelse med en största total osäkerhet under rapporteringsperioden på 7,5 %. Om den totala osäkerheten för den kvantifieringsmetod som används överstiger 7,5 % ska varje verksamhetsutövare tillämpa en justering enligt följande:

CO2, rapporterad [t CO2] = CO2, kvantifierad [t CO2] * (1 + (Osäkerhetsystem [%]/100) – 0,075)

där:

CO2, rapporterad = mängden koldioxid som ska inkluderas i den årliga utsläppsrapporten när det gäller den aktuella läckagehändelsen.

CO2, kvantifierad = mängden koldioxid som fastställs med hjälp av den använda kvantifieringsmetoden för läckagehändelsen i fråga.

Osäkerhetsystem = den grad av osäkerhet som är kopplad till den kvantifieringsmetod som används för läckagehändelsen i fråga.

BILAGA V

Lägsta nivåkrav för beräkningsbaserade metoder som omfattar anläggningar i kategori A som avses i artikel 19.2 a och enheter i kategori A som avses i artikel 75e.2 a och beräkningsfaktorer för kommersiella standardbränslen som används av anläggningar i kategorierna B och C som avses i artikel 19.2 b och 19.1 c samt enheter i kategori B som avses i artikel 75e.2 b.