Tribunalens dom (tionde avdelningen) den 30 september 2026

Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (tionde avdelningen)

den 30 september 2026 ( * )

” Personalmål – Tjänstemän – Disciplinärt förfarande – Disciplinåtgärd – Reprimand – Principen ne bis in idem – Principen om opartiskhet – Principen om god förvaltning – Skälig handläggningstid – Proportionalitet – Artikel 10 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna ”

I mål T‑188/25,

IG , företrädd av advokaten M. Aboudi,

sökande,

mot

Europaparlamentet , företrätt av S. Seyr, I. Lázaro Betancor och L. Burguin, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (tionde avdelningen)

sammansatt av ordföranden S.L. Kalėda (referent) samt domarna H. Kanninen och S. Verschuur,

justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 3 mars 2026,

följande

Dom

1 Sökanden, IG, har med stöd av artikel 270 FEUF yrkat ogiltigförklaring av det beslut som fattades av Europaparlamentet den 29 maj 2024 om att meddela sökanden en reprimand (nedan kallat det angripna beslutet).

Bakgrund till tvisten

2 Den 1 januari 2009 förflyttades sökanden från Regionkommittén till parlamentet i egenskap av tjänsteman.

3 Den 26 september 2011 placerades sökanden på enheten Parlamentarium inom generaldirektoratet (GD) för kommunikation. Han ingick i en grupp parlamentsanställda som bland annat ägnade sig åt tillsyn av personalen hos den externa tjänsteleverantör med vilken parlamentet hade ingått ett kontrakt för att säkerställa mottagandet av besökare. Den externa tjänsteleverantören i fråga var bolaget ManpowerGroup Solutions (nedan kallat MGS).

4 Den 11 mars 2015 skickade sökandens dåvarande maka (nedan kallad sökandens före detta maka) ett e‑postmeddelande med sitt CV till den person hos MGS som just då ansvarade för det kontrakt som nämns i punkt 3 ovan (nedan kallad den första kontraktsansvarige hos MGS).

5 Den 5 maj 2015 utsågs sökanden till suppleant i utvärderingskommittén för upphandlingsförfarandet med referensnummer COMM/DG/AWD/2015/241 om tillhandahållande av servicepersonal för parlamentets mottagande av besökare. Detta upphandlingsförfarande inleddes i samband med att kontraktet mellan parlamentet och MGS löpte ut år 2011. I detta sammanhang undertecknade sökanden den 12 maj 2015 en försäkran om sekretess och en förklaring om att det inte förelåg några intressekonflikter.

6 Den 29 maj 2015 rekommenderade utvärderingskommittén att MGS skulle tilldelas kontraktet.

7 Den 29 juni 2015 ingick sökandens före detta maka ett anställningsavtal med MGS för en period på sex månader mellan den 1 augusti 2015 och den 1 februari 2016.

8 Den 7 juli 2015 tilldelades kontraktet om tillhandahållande av servicepersonal för parlamentets mottagande av besökare – efter den nya upphandlingen – återigen till MGS.

9 Den 27 september 2016 skickade sökanden ett e‑postmeddelande till sin enhetschef, i vilket han påpekade felaktigheter i hanteringen av nämnda kontrakt efter det att den första kontraktsansvarige hade lämnat MGS. I detta e‑postmeddelande begärde han att inte längre ansvara för den ekonomiska förvaltningen av kontraktet med MGS.

10 Den 3 oktober 2016 skickade chefen för MGS ett brev till sökandens enhetschef, i vilket han påtalade dels att sökanden hade gjort sig skyldig till missbruk gentemot MGS: personal som var placerad på Parlamentarium, dels att sökanden hade utnyttjat sin ställning för att be den första kontraktsansvarige hos MGS om att anställa hans före detta maka medan upphandlingsförfarandet för att tilldela kontraktet pågick.

11 Genom beslut av den 9 november 2016 beslutade den dåvarande generaldirektören för GD Kommunikation, av hänsyn till tjänstens intresse, i enlighet med artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), att förflytta sökanden till enheten för Europeiska unionens besöksprogram inom nämnda generaldirektorat.

12 Den 7 mars 2017 upprättade enhetschefen, inom ramen för betygsförfarandet för år 2016, en promemoria i vilken han rekommenderade att sökanden inte skulle tilldelas några meritpoäng med hänvisning till olika omständigheter, särskilt det faktum att han hade försökt hjälpa sin före detta maka att få en tjänst hos MGS, som hade ingått ett kontrakt med parlamentet, och detta medan han var medlem i utvärderingskommittén för ett upphandlingsförfarande i vilket MGS deltog.

13 Den 21 augusti 2020 mottog parlamentets generalsekreterare (nedan kallad generalsekreteraren) en anonym skrivelse i vilken sökanden anklagades dels för mobbning och sexuella trakasserier, dels för att ha utnyttjat sin ställning i syfte att hjälpa sin före detta maka att få en tjänst.

14 Genom beslut av den 28 april 2021 inledde generalsekreteraren en administrativ utredning avseende sökandens påstådda överträdelser.

15 Den 29 november 2021 hördes sökanden inom ramen för den administrativa utredningen.

16 I sin rapport av den 22 mars 2022 drog utredarna slutsatsen dels att ”utredningen inte [hade] gjort det möjligt att fastställa att [sökanden] faktiskt ha[de] utsatt vissa av sina kollegor [eller] anställda hos [MGS] för mobbning, i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna”, dels att ”[sökanden] ha[de] underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 11 i tjänsteföreskrifterna genom att utnyttja sina yrkesförbindelser med en anställd i ledande ställning hos [MGS] för att hjälpa sin [före detta] maka att få en tjänst hos detta bolag”.

17 Den 31 mars 2022 överlämnade tillsättningsmyndigheten sin utredningsrapport till sökanden och kallade honom i enlighet med artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna till ett möte den 27 april 2022. På sökandens begäran sköts mötet upp till den 6 maj 2022.

18 Den 3 maj 2022, det vill säga inför mötet, lämnade sökanden in skriftliga synpunkter till tillsättningsmyndigheten.

19 Den 6 maj 2022 hördes sökanden i enlighet artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna innan ett disciplinärt förfarande eventuellt skulle inledas.

20 Den 2 maj 2023 avgav disciplinnämnden sitt motiverade yttrande och rekommenderade att sökanden skulle meddelas en reprimand. Disciplinnämnden fann nämligen att sökanden hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter dels enligt artiklarna 11 och 12 i tjänsteföreskrifterna, genom att utnyttja sina yrkesförbindelser med en anställd i ledande ställning på MGS för att år 2015 hjälpa sin före detta maka att få en tjänst, dels enligt artikel 11a i tjänsteföreskrifterna, eftersom han, när han utnämndes till suppleant i utvärderingskommittén för ett upphandlingsförfarande i vilket MGS deltog, inte hade underrättat sina överordnade att han hade kontaktat den första kontraktsansvarige hos MGS för att hjälpa sin före detta maka att få en tjänst eller att hans före detta maka höll på att bli rekryterad av detta bolag.

21 Den 1 juni 2023 blev sökanden invalidförklarad.

22 Genom beslut av den 26 juli 2023 meddelade tillsättningsmyndigheten sökanden en reprimand. Sökanden ingav den 30 oktober 2023 ett klagomål mot detta beslut med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

23 Genom beslut av den 18 mars 2024 biföll generalsekreteraren klagomålet med motiveringen att beslutet av den 26 juli 2023 saknade motivering och återförvisade ärendet till den behöriga tillsättningsmyndigheten.

24 Den 29 maj 2024 antog tillsättningsmyndigheten det angripna beslutet.

25 Den 25 juli 2024 ingav sökanden ett klagomål mot det angripna beslutet. Klagomålet avslogs genom generalsekreterarens beslut av den 6 december 2024 (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet).

Parternas yrkanden

26 Sökanden har yrkat att tribunalen ska

– ogiltigförklara det angripna beslutet,

– vid behov, ogiltigförklara beslutet att avslå klagomålet, och

– förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

27 Parlamentet har yrkat att tribunalen ska

– ogilla talan, och

– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

Saken i målet

28 Det följer av fast rättspraxis att yrkanden om ogiltigförklaring som formellt framställs mot ett beslut att avslå ett klagomål får till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av tribunalen, när yrkandena som sådana saknar självständigt innehåll (se dom av den 30 mars 2022, PO/kommissionen, T‑36/21, ej publicerad, EU:T:2022:192, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

29 I förevarande fall saknar beslutet att avslå klagomålet självständigt innehåll, eftersom det avslår klagomålet och fastställer det angripna beslutet. Yrkandet om ogiltigförklaring ska följaktligen anses vara enbart riktat mot det angripna beslutet. Vid prövningen av det angripna beslutets lagenlighet är det dock nödvändigt att beakta motiveringen i beslutet att avslå klagomålet, eftersom denna motivering antas sammanfalla med motiveringen i det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 mars 2022, PO/kommissionen, T‑36/21, ej publicerad, EU:T:2022:192, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

Prövning i sak

30 Sökanden har åberopat fyra grunder. Som första grund har det gjorts gällande att principen ne bis in idem har åsidosatts. Den andra grunden avser åsidosättande av processuella garantier inom ramen för administrativa utredningar samt åsidosättande av principen om opartiskhet och principen om god förvaltning. Såvitt avser den tredje grunden har sökanden gjort gällande att en skälig handläggningstid inte har iakttagits samt att artikel 6.4 b och artikel 18 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna har åsidosatts. Sökanden har som fjärde grund gjort gällande att proportionalitetsprincipen har åsidosatts och att bedömningen är uppenbart oriktig. Tribunalen finner det lämpligt att först pröva den andra grunden.

Den andra grunden: Åsidosättande av processuella garantier inom ramen för administrativa utredningar samt åsidosättande av principen om opartiskhet och principen om god förvaltning

31 I sin andra grund har sökanden gjort gällande att utredningsrapporten är behäftad med ett ”materiellt fel” (den första delen), att principen om god förvaltning och principen om opartiskhet har åsidosatts (den andra delen) samt att hans rätt till försvar och förfarandets kontradiktoriska karaktär har åsidosatts (den tredje delen).

– Den första delen: Utredningsrapporten är behäftad med ett ”materiellt fel”

32 Sökanden har anfört att utredningsrapporten är behäftad med ”materiella fel”.

33 Sökanden har först hävdat att utredarna inte undersökte ursprunget till den anonyma anmälan av den 21 augusti 2020 och inte informerade om de tillämpliga bestämmelser som tillsättningsmyndigheten grundade sig på för att godta en sådan anonym anmälan. Enligt sökanden utgjorde de gällande bestämmelserna hinder för att beakta anonymt lämnad information.

34 Sökanden har vidare gjort gällande att den promemoria av den 7 mars 2017 – som upprättades i samband med betygsförfarandet för år 2016 och som bifogades den anonyma skrivelsen av den 21 augusti 2020 – hade erhållits på ett olagligt sätt, eftersom det rör sig om ett internt och konfidentiellt arbetsdokument som utgör en del av ett betygsförfarande. Promemorian borde således inte ha beaktats.

35 Slutligen kritiserar sökanden utredarna för att inte ha lämnat ut identiteten på det vittne som till dem hade översänt hans före detta makas avtal med MGS och för att inte ha förklarat hur vittnet hade erhållit denna handling.

36 Parlamentet har bestritt sökandens argument.

37 Vad för det första gäller sökandens argument att administrativa utredningar inte får inledas på grundval av anonymt lämnad information, bör det påpekas att det av artikel 86.2 i tjänsteföreskrifterna framgår att tillsättningsmyndigheten eller Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) får inleda en administrativ utredning ”för att ta reda på om någon sådan underlåtenhet har förekommit”. Ordalydelsen i denna bestämmelse utesluter således inte att en administrativ utredning inleds på grundval av anonymt lämnad information. För att säkerställa att utredningar är effektiva måste tillsättningsmyndigheten dessutom kunna lägga fram bevisning som ger anledning att anta att en överträdelse har begåtts, även när källan till dessa uppgifter är okänd. Denna slutsats stöds av artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 2013, s. 1), i vilken det uttryckligen föreskrivs att utredningen får inledas ”när det föreligger skälig misstanke, som även kan vara grundad på information från tredje part eller anonymt lämnad information”.

38 Sökandens argument att tillsättningsmyndigheten inte kunde grunda sig på en anonym anmälan för att inleda en administrativ utredning kan således inte godtas. Tillsättningsmyndigheten har nämligen kunnat grunda sig på den information som mottagits, oavsett varifrån den kommer, under förutsättning att den förfogar över bevisning som ger anledning att anta att en överträdelse har begåtts.

39 Detta övervägande påverkas inte av sökandens argument avseende artikel 4.1 i parlamentets interna bestämmelser av den 4 december 2015 om genomförande av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna, enligt vilket ”visselblåsaren [inte får] agera anonymt”, eftersom det förfarande för skydd av visselblåsare som avses i nämnda bestämmelse inte har tillämpats i förevarande fall.

40 Vad för det andra gäller sökandens påstående att den promemoria av den 7 mars 2017 – som upprättades i samband med betygsförfarandet för år 2016 och som utredarna beaktade – hade erhållits på ett olagligt sätt, konstaterar tribunalen att sökanden inte har lagt fram någon bevisning till stöd för detta påstående.

41 Under alla omständigheter rör det sig om en intern administrativ handling som inte är konfidentiell inom administrationen.

42 När det gäller överlämnandet till utredarna av sökandens före detta makas avtal med MGS, har sökanden kritiserat parlamentet för att ha vägrat lämna ut identiteten på det vittne som översände denna handling och för att inte ha lämnat någon förklaring om de felaktigheter som begåtts i samband med att handlingen erhölls. I detta avseende räcker det att konstatera att administrationen redan visste om att sökandens före detta maka hade anställts av MGS, vilket sökanden för övrigt inte har bestritt.

43 Mot bakgrund av det ovan anförda kan tribunalen inte godta sökandens argument som grundar sig på att handlingar som påstås ha erhållits på olagligt sätt har beaktats.

44 Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grundens första del.

– Den andra delen: Åsidosättande av principen om god förvaltning och principen om opartiskhet

45 Sökanden har i huvudsak åberopat motsägelserna i vittnesmålen under den administrativa utredningen och den omständigheten att utredarnas slutsatser huvudsakligen grundar sig på negativa vittnesmål, vilket innebär att de vittnesmål som han och hans före detta maka har tillhandahållit blir mindre trovärdiga. Utredarna hörde nämligen endast ett av de nio vittnen som sökanden hade föreslagit. Utredarna har agerat partiskt genom att inte tillräckligt kontrollera de faktiska omständigheterna och inte ha granskat sammanhanget för brevet av den 3 oktober 2016.

46 Parlamentet har bestritt sökandens argument.

47 Tribunalen erinrar om att rätten till god förvaltning, vilken föreskrivs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), innebär att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt av unionens institutioner, organ och byråer.

48 Av fast rättspraxis framgår det att administrationen, enligt principen om god förvaltning, bland annat är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet och att inhämta alla uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att den ska kunna utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning samt säkerställa att de förfaranden som den genomför fungerar väl och är effektiva (se dom av den 20 oktober 2021, Kerstens/kommissionen, T‑220/20, EU:T:2021:716, punkt 33 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, Klein/kommissionen, C‑430/20 P, EU:C:2022:377, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

49 Det ankommer också på unionens institutioner, organ och byråer att anpassa sig till kravet på opartiskhet i dess båda delar, nämligen dels subjektiv opartiskhet, som innebär att ingen företrädare för den berörda institutionen får ta ställning för en part eller hysa en förutfattad mening, dels objektiv opartiskhet, enligt vilken institutionen ska erbjuda tillräckliga garantier för att utesluta allt rimligt tvivel vad gäller en eventuell förutfattad mening. En bristande opartiskhet behöver inte påvisas för att visa att organisationen av det administrativa förfarandet inte ger tillräckliga garantier för att utesluta varje rimligt tvivel om en eventuell förutfattad mening. Det är tillräckligt att det råder rimligt tvivel som inte kan elimineras (se dom av den 21 oktober 2021, parlamentet/UZ, C‑894/19 P, EU:C:2021:863, punkt 54 och där angiven rättspraxis, och dom av den 20 september 2023, YD/FRA, T‑648/21, ej publicerad, EU:T:2023:575, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

50 Vad gäller den subjektiva opartiskheten presumeras sådan opartiskhet till dess att motsatsen bevisats (se dom av den 8 november 2018, QB/ECB, T‑829/16, EU:T:2018:756, punkt 93 och där angiven rättspraxis). För att bevisa en avsaknad av subjektiv opartiskhet måste sökanden lägga fram tillräckligt precisa, objektiva och samstämmiga indicier som kan styrka sanningshalten eller rimligheten i hans eller hennes påståenden (se dom av den 8 september 2021, AH/Eurofound, T‑630/19, ej publicerad, EU:T:2021:538, punkt 98 och där angiven rättspraxis).

51 Sökanden har i detta sammanhang i huvudsak kritiserat valet av vittnen som skulle höras och hur vittnesmålen användes i utredningsrapporten.

52 Enligt rättspraxis har den administration som ansvarar för en administrativ utredning – och som har till uppgift att på ett proportionerligt sätt utreda de ärenden som hänskjuts till den – ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av utredningen och, i synnerhet, utvärderingen av kvaliteten och nyttan av vittnenas samarbete. Dessutom är denna administration inte på något sätt skyldig att kalla in alla de vittnen som parterna i målet har föreslagit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2012, Donati/ECB, F‑63/09, EU:F:2012:193, punkt 187).

53 I det aktuella målet framgår det inledningsvis av den administrativa utredningsrapporten att beslutet att inte höra åtta av de nio vittnen som sökanden hade föreslagit motiverades av att dessa inte hade några direkta arbetsförhållanden med sökanden på Parlamentarium och således inte kunde ha någon direkt kännedom om hans uppträdande gentemot övriga kollegor eller om de omständigheter under vilka hans före detta maka anställdes av MGS.

54 Utredningsrapporten innehåller således objektiva skäl som kan motivera utredarnas beslut inom ramen för deras stora utrymme för skönsmässig bedömning. Sökanden har emellertid inte visat att utredarna överskred gränserna för sina befogenheter, mot bakgrund av den rättspraxis som anges i punkt 52 ovan, genom att inte höra dessa vittnen.

55 Vad vidare gäller sökandens argument att de påstådda motsägelserna mellan vittnesmålen och utredarnas slutsatser visar på att utredarna inte var opartiska, ska det påpekas att detta argument i själva verket syftar till att ifrågasätta utredarnas bedömningar av de faktiska omständigheterna. Såsom parlamentet med rätta har påpekat i sina inlagor, räcker det inte att det råder oenighet om hur utredningen ska genomföras och bevisningen bedömas för att påvisa att utredarna inte är opartiska och det kan inte heller anses utgöra ett åsidosättande av principen om god förvaltning.

56 Sökanden har även felaktigt påstått att utredarna uteslutande byggde sin utredningsrapport på negativa vittnesmål.

57 Det framgår nämligen av utredningsrapporten att utredarna inte enbart grundade sig på uppgifterna i den anonyma skrivelse som generalsekreteraren mottog den 21 augusti 2020, utan dels inhämtade vittnesmål – som åberopats för och mot sökanden – från de sju vittnena i syfte att ytterligare underbygga eller avfärda anklagelserna, dels utförligt bemötte sökandens synpunkter under mötet.

58 Härav följer att sökandens argument att utredarna inte omsorgsfullt och opartiskt prövade alla relevanta omständigheter inte kan godtas.

59 Vad slutligen gäller sökandens påstående att hans före detta maka endast citerades två gånger i utredningsrapporten, medan vittnesmålet från den kontraktsansvariga hos MGS – som ersatte den första kontraktsansvarige hos MGS – citerades sex gånger, måste det påpekas att antalet citat från det ena eller det andra vittnesmålet inte i sig utgör ett tecken på opartiskhet. Eftersom vittnesmålet från sökandens före detta maka endast avsåg hennes anställning på MGS, medan vittnesmålet från den kontraktsansvariga hos MGS även avsåg sökandens uppträdande gentemot kollegor och personal på MGS, förefaller skillnaden i antalet citat från dessa vittnesmål inte vara omotiverad, såsom parlamentet har påpekat.

60 Av det ovan anförda följer att sökanden inte har visat att administrationen har åsidosatt principen om god förvaltning och principen om opartiskhet.

61 Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grundens andra del.

– Den tredje delen: Åsidosättande av rätten till försvar och av förfarandets kontradiktoriska karaktär

62 Sökanden har gjort gällande att hans rätt till försvar har åsidosatts under det disciplinära förfarandet. Han har kritiserat disciplinnämnden för att ha vägrat att höra de vittnen som han hade föreslagit och för att endast skriftligen ha inhämtat vittnesmål från ett av dessa vittnen. Sökanden har hävdat att han, om han hade haft möjlighet att närvara vid vittnesförhören eller bemöta de skriftliga vittnesmålen, hade kunnat klargöra vissa faktiska omständigheter.

63 Parlamentet har gjort gällande att anmärkningarna mot disciplinnämnden inte kan tas godtas. Disciplinnämndens yttrande utgör en rättsakt som går någon emot och som kan bli föremål för ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Sökanden har inte bestritt detta yttrande inom den föreskrivna tidsfristen.

64 Parlamentet har i andra hand gjort gällande att sökandens argument inte kan godtas.

65 Vad inledningsvis gäller parlamentets invändning om rättegångshinder ska det påpekas att domen av den 20 maj 2010, kommissionen/Violetti m.fl. (T‑261/09 P, EU:T:2010:215), och domen av den 13 oktober 2021, IB/EUIPO (T‑22/20, EU:T:2021:689), som parlamentet har åberopat, grundar sig på den rättspraxis som följer av domen av den 29 januari 1985, F/kommissionen (228/83, EU:C:1985:28, punkt 16), i vilken domstolen fann att det skulle strida mot den kontradiktoriska principen och rätten till försvar för den person som är föremål för ett disciplinärt förfarande att anse att personen i fråga inte separat kan väcka talan mot disciplinnämndens yttrande för att få detta yttrande ogiltigförklarat, i syfte att inleda ett nytt disciplinärt förfarande.

66 I motsats till vad parlamentet har hävdat framgår det emellertid inte av domen av den 29 januari 1985, F/kommissionen (228/83, EU:C:1985:28, punkt 16), som bekräftar att ett yttrande från disciplinnämnden är en rättsakt mot vilken talan kan väckas, att den person som är föremål för ett disciplinärt förfarande är förhindrad att ifrågasätta felaktigheterna i förfarandet inför disciplinnämnden i samband med en talan mot tillsättningsmyndighetens slutliga beslut, på grund av att denne inte har ingett något klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot nämndens yttrande. Även om den berörda personen har rätt att separat väcka talan mot disciplinnämndens yttrande, är det nämligen framför allt i slutet av det disciplinära förfarandet, vid den tidpunkt då utgången av det disciplinära förfarandet blir känt, som personen fullt ut kan bedöma sitt intresse av att bestrida felaktigheterna i disciplinnämndens förfarande.

67 Parlamentets invändning om rättegångshinder ska följaktligen ogillas.

68 När det gäller frågan huruvida sökandens argument – om att hans rätt till försvar och förfarandets kontradiktoriska karaktär har åsidosatts – är välgrundat, bör det erinras om att iakttagandet av rätten till försvar enligt fast rättspraxis utgör en grundläggande unionsrättslig princip, vilken är tillämplig så snart administrationen avser att anta en rättsakt som går en person emot (se dom av den 9 november 2006, kommissionen/De Bry, C‑344/05 P, EU:C:2006:710, punkt 37 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 oktober 2006, Bonnet/domstolen, T‑406/04, EU:T:2006:322, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

69 Iakttagandet av rätten till försvar, och den därmed sammanhängande kontradiktoriska principen, kräver att den tjänsteman mot vilken en unionsinstitution har inlett ett administrativt förfarande har getts tillfälle att under detta förfarande på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter dels angående huruvida de ageranden och omständigheter som läggs personen till last verkligen föreligger och är relevanta, dels angående de handlingar som den institutionen har lagt till grund för sitt påstående att tjänsteföreskrifterna har åsidosatts. Av det ovan anförda följer att rätten att yttra sig har två syften. Den tjänar dels till att utreda ärendet och fastställa de faktiska omständigheterna på ett så precist och korrekt sätt som möjligt, dels till att säkerställa ett effektivt skydd för den berörda personen (dom av den 14 oktober 2021, Bernaldo de Quirós/kommissionen, C‑583/19 P, EU:C:2021:844, punkterna 63 och 64).

70 Dessutom bör det erinras om att iakttagandet av det disciplinära förfarandets kontradiktoriska karaktär, såsom det följer av artikel 41.2 a i stadgan, kräver att den anställde eller dennes försvarare ges möjlighet att närvara vid vittnesförhören och ställa de frågor som han eller hon anser vara relevanta till sitt försvar (se dom av den 15 oktober 2014, de Brito Sequeira Carvalho/kommissionen, F‑107/13, EU:F:2014:232, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

71 I förevarande fall kan det konstateras att disciplinnämnden inte hörde några ytterligare vittnen utöver dem som utredarna redan hade hört och att disciplinnämnden beslutade att grunda sig på den skriftliga bevisningen samt att inhämta ytterligare skriftligt vittnesmål från endast ett vittne bland dem som sökanden hade föreslagit skulle höras. Den 12 och den 18 april 2023 lämnade sökanden sina synpunkter på detta vittnesmål.

72 I detta sammanhang bör det noteras att disciplinnämnden har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i samband med genomförandet av administrativa utredningar, särskilt när det gäller att bedöma kvaliteten och nyttan av vittnenas samarbete (se dom av den 24 januari 2024, WV/Europeiska utrikestjänsten, T‑371/21, ej publicerad, EU:T:2024:35, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

73 Enbart den omständigheten att disciplinnämnden inte hörde de övriga vittnena – och nöjde sig med den skriftliga bevisningen och vittnesmålen från de personer som redan hade hörts under den administrativa utredningen, samt inhämtade ett skriftligt vittnesmål från ett enda vittne bland dem som sökanden hade föreslagit skulle höras – kan följaktligen inte i sig utgöra något åsidosättande av sökandens rätt till försvar. Sökanden kunde dessutom lämna sina synpunkter på vittnesmålet från den dåvarande generaldirektören för GD Kommunikation, vilket i huvudsak avsåg uppföljningen år 2016 av anklagelserna mot honom. Sökanden kan således inte med framgång göra gällande att hans rätt till försvar inte har iakttagits.

74 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje delen och således såvitt avser någon del av den andra grunden.

Den första grunden: Åsidosättande av principen ne bis in idem

75 Sökanden har hävdat att parlamentet, genom att i det angripna beslutet ha meddelat honom en reprimand, har åsidosatt principen ne bis in idem , eftersom de ageranden som ligger till grund för hans reprimand redan uttömmande har prövats av hans överordnade vid GD Kommunikation, till följd av brevet av den 3 oktober 2016 från chefen för MGS. Enligt sökanden kunde det av denna prövning härledas att det inte förelåg några omständigheter som kunde motivera inledandet av ett disciplinärt förfarande, i den mening som avses i artikel 86 i tjänsteföreskrifterna. Utredningen borde därför ha avslutats.

76 Parlamentet har bestritt sökandens argument.

77 För disciplinförfaranden fastställs principen ne bis in idem i artikel 9.3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, enligt vilken ”[e]n och samma överträdelse [inte skall] leda till mer än en disciplinåtgärd”.

78 Av rättspraxis avseende artikel 50 i stadgan följer nämligen att två villkor måste vara uppfyllda för att principen ne bis in idem ska kunna tillämpas, nämligen dels att det finns ett tidigare slutligt beslut ( bis-villkoret ), dels att det tidigare beslutet och åtgärder eller senare beslut avser samma omständigheter ( idem-villkoret ) (dom av den 22 mars 2022, bpost, C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 28).

79 Såsom framgår av tabellen i bilagan (avsnitt VI) till generalsekreterarens beslut av den 25 september 2017 om ändring av befogenheter för tillsättningsmyndigheten och den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal till följd av delegeringen av befogenheter enligt artikel 9.3 i presidiets beslut av den 13 januari 2014 om delegeringen av befogenheter för tillsättningsmyndigheten och den myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal, är generalsekreteraren den tillsättningsmyndighet som är behörig att fatta beslut om att inleda en administrativ utredning. Generalsekreteraren, efter att ha mottagit skrivelsen av den 21 augusti 2020 (se punkt 13 ovan), inledde den 28 april 2021 en administrativ utredning med stöd av artikel 86 i tjänsteföreskrifterna, artiklarna 1 och 2 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna samt artikel 2 i de allmänna genomförandebestämmelserna om disciplinära förfaranden och administrativa utredningar av den 18 maj 2004. Enligt samma tabell är generaldirektören för personalfrågor den tillsättningsmyndighet som är behörig att fatta beslut i disciplinärenden. Generaldirektören antog det angripna beslutet.

80 Såsom sökanden med rätta har påpekat framgår det visserligen av handlingarna i målet att hans överordnade vid GD Kommunikation redan den 3 oktober 2016 faktiskt kände till de omständigheter som ledde till att det angripna beslutet antogs. Det framgår emellertid inte på något sätt att de har prövats inom ramen för en administrativ utredning enligt artikel 86.2 i tjänsteföreskrifterna som skulle ha inletts av tillsättningsmyndigheten, nämligen generalsekreteraren. Sökanden har således fel i sitt påstående att administrationen redan hade fattat beslut om att avsluta en sådan utredning i avsaknad av underlag som kunde föranleda inledandet av ett disciplinärt förfarande, i den mening som avses i artikel 86 i tjänsteföreskrifterna.

81 Det framgår visserligen av handlingarna i målet att vissa omständigheter som ledde till att det angripna beslutet antogs har framhållits i samband med betygsförfarandet för år 2016. Denna betygssättning kan emellertid inte likställas med inledandet av en administrativ utredning. Såsom framgår av mötet med sökandens enhetschef den 16 juni 2021 beaktades dessa ageranden från år 2015 inte i nämnda betygssättning, för vilken sökanden i slutändan erhöll två meritpoäng.

82 Det angripna beslutet är således det enda slutliga beslut som rör sökandens ansvar för de aktuella agerandena.

83 Härav följer att det första villkoret för tillämpningen av principen ne bis in idem , det vill säga förekomsten av ett tidigare slutligt beslut (bis-villkoret), inte är uppfyllt i förevarande fall och att sökanden inte med framgång kan göra gällande att denna princip har åsidosatts.

84 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

Den tredje grunden: Det har inte iakttagits någon skälig handläggningstid samt artikel 6.4 b och artikel 18 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna har åsidosatts

85 Sökanden har till att börja med hävdat att parlamentet inte har iakttagit sin skyldighet att agera inom skälig tid. Sökanden har i detta avseende gjort gällande att institutionen den 3 oktober 2016 fick kännedom om de ageranden som var föremål för det disciplinära förfarandet. Institutionen utredde emellertid inte dessa ageranden förrän tillsättningsmyndigheten inledde den administrativa utredningen år 2021.

86 Sökanden har vidare gjort gällande att det disciplinära förfarandet inte genomfördes inom de föreskrivna tidsfristerna. Sökanden har närmare bestämt gjort gällande att den handläggningstid på tio dagar som föreskrivs i artikel 6.4 b i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna och den på två månader som föreskrivs i artikel 18 i tjänsteföreskrifterna inte har iakttagits.

87 Parlamentet har bestritt dessa argument.

88 Det ska härvid erinras om att skyldigheten att iaktta en skälig tid vid handläggningen av administrativa förfaranden utgör en allmän unionsrättslig princip som säkerställs av unionsdomstolarna och som för övrigt återges som en del av rätten till god förvaltning i artikel 41.1 i stadgan (dom av den 11 april 2006, Angeletti/kommissionen, T‑394/03, EU:T:2006:111, punkt 162, och dom av den 6 december 2012, Füller‑Tomlinson/parlamentet, T‑390/10 P, EU:T:2012:652, punkt 115).

89 Det följer av fast rättspraxis att de tidsfrister som gäller för genomförandet av ett disciplinärt förfarande, bortsett från preskriptionsfristerna, i princip inte är tvingande. När det saknas en klart uttryckt avsikt i de tillämpliga bestämmelserna att, av rättssäkerhetsskäl och av hänsyn till skyddet för berättigade förväntningar, begränsa den tid under vilken administrationen får vidta åtgärder, utgör dessa tidsfrister framför allt en regel om god förvaltning, som innebär att institutionerna är skyldiga att genomföra det disciplinära förfarandet skyndsamt och handla på ett sådant sätt att varje efterföljande åtgärd vidtas inom skälig tid i förhållande till den föregående åtgärden (se dom av den 7 september 2022, DD/FRA, T‑470/20, ej publicerad, EU:T:2022:511, punkt 274 och där angiven rättspraxis).

90 Denna skyldighet att handla skyndsamt och att iaktta en skälig handläggningstid gäller även inledandet av ett disciplinärt förfarande, särskilt för det fall att och från och med den tidpunkt då administrationen fick kännedom om de omständigheter och beteenden som skulle kunna utgöra åsidosättanden av en tjänstemans skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna. Även om det inte föreligger någon preskriptionsfrist, så ska de myndigheter som har behörighet att vidta disciplinåtgärder nämligen agera så, att ett förfarande som kan leda till en sanktion inleds inom en skälig tid (se dom av den 13 oktober 2021, IB/EUIPO, T‑22/20, EU:T:2021:689, punkt 86 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

91 Att ett disciplinärt förfarande tar orimligt lång tid kan således både bero på genomförandet av föregående administrativa utredningar och på det disciplinära förfarandet som sådant. Den period som ska beaktas för att bedöma huruvida ett disciplinärt förfarande har tagit skälig tid är således inte bara den period som börjar löpa från och med beslutet att inleda detta förfarande. Man bör även beakta den tid som förflutit mellan den tidpunkt då administrationen fick kännedom om de omständigheter och det beteende som kan utgöra en disciplinär överträdelse och den tidpunkt då den administrativa utredningen inleddes (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2012, Kerstens/kommissionen, F‑12/10, EU:F:2012:29, punkterna 127 och 132).

92 Frågan huruvida den tidsperiod som föregick disciplinförfarandet och själva disciplinförfarandet har varit skälig ska bedömas i det enskilda fallet och därvidlag ska avseende fästas vid bland annat hur betydelsefull frågan är för den berörda personen, hur svårutrett ärendet är samt hur den berörda personen och behöriga myndigheter har agerat (se dom av den 13 oktober 2021, IB/EUIPO, T‑22/20, EU:T:2021:689, punkt 88 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

93 Ett åsidosättande av principen om iakttagande av en skälig handläggningstid och principen om god förvaltning motiverar emellertid som huvudregel inte att det beslut som fattats efter ett administrativt förfarande ogiltigförklaras. Det är nämligen endast när den omständigheten att det har tagit orimligt lång tid inverkar på själva innehållet i det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet, som giltigheten av det administrativa förfarandet påverkas av att principen om en skälig handläggningstid inte har iakttagits. Så är fallet när den omständigheten att sanktionsförfarandet har pågått alltför länge har påverkat de berörda personernas förmåga att försvara sig på ett effektivt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2017, Lucaccioni/kommissionen, T‑551/16, ej publicerad, EU:T:2017:751, punkt 94 och där angiven rättspraxis, och dom av den 7 september 2022, WT/kommissionen, T‑91/20, ej publicerad, EU:T:2022:510, punkt 145 och där angiven rättspraxis).

94 Mot denna bakgrund ska det prövas huruvida det disciplinära förfarandet genomfördes inom skälig tid.

95 Vad för det första gäller den tid som förflutit mellan den tidpunkt då administrationen fick kännedom om de omständigheter som utgjorde överträdelser och inledandet av den administrativa utredningen, ska det erinras om att de faktiska omständigheterna, såsom de fastställts i den administrativa utredningsrapporten, kom till myndighetens kännedom den 3 oktober 2016. Tillsättningsmyndigheten, det vill säga generalsekreteraren, inledde den administrativa utredningen först den 28 april 2021, till följd av en anonym skrivelse av den 21 augusti 2020. Följaktligen gick det fyra år och sju månader mellan den dag då administrationen fick kännedom om omständigheterna och den dag då den administrativa utredningen inleddes.

96 Parlamentet kan inte vinna framgång med sitt argument att den tillsättningsmyndighet som var behörig att inleda den administrativa utredningen, det vill säga generalsekreteraren, först den 21 augusti 2020 fick kännedom om de omständigheter som utgjorde överträdelser. Såsom parlamentet har medgett vid förhandlingen framgår det nämligen av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 91 ovan att den skäliga handläggningstiden ska bedömas vid den tidpunkt då administrationen – och inte tillsättningsmyndigheten – fick kännedom om de faktiska omständigheterna. Tribunalen konstaterar att sökandens överordnade, det vill säga hans enhetschef och generaldirektören för GD Kommunikation, fick kännedom om de berörda omständigheterna genom skrivelsen av den 3 oktober 2016.

97 Vad gäller tvistens betydelse för sökanden, ska det erinras om att parlamentet i det angripna beslutet meddelade honom en reprimand. Visserligen är reprimander en av de minst allvarliga sanktionsåtgärderna, men själva det faktum att tjänstemannen blir föremål för en disciplinåtgärd är av stor betydelse.

98 Vad vidare gäller ärendets komplexitet kan det konstateras att omständigheterna kring anklagelserna inte är särskilt komplicerade.

99 Vad slutligen gäller parternas uppträdande ska det understrykas att sökandens överordnade – mellan den tidpunkt då administrationen fick kännedom om anklagelserna mot sökanden, det vill säga den 3 oktober 2016, och inledandet av den administrativa utredningen, nämligen den 28 april 2021 – inte vidtog några åtgärder för att informera generalsekreteraren, som är den behöriga tillsättningsmyndigheten.

100 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att parlamentet, under de aktuella omständigheterna, vad gäller den tidsperiod som föregick inledandet av den administrativa utredningen, agerade saktfärdigt, i strid med principen om en skälig handläggningstid.

101 Vad för det andra gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 6.4 b i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, ska det preciseras att disciplinnämndens ordförande, enligt denna bestämmelse, genom lottdragning i den berörda personens närvaro ska utse ytterligare två ledamöter inom tio dagar efter det att den rapport som ligger till grund för beslutet att inleda det disciplinära förfarandet har meddelats.

102 I förevarande fall hänsköt tillsättningsmyndigheten ärendet till disciplinnämnden genom promemorian av den 7 oktober 2022. Efter disciplinnämndens ordförandes pensionsavgång ersattes denna promemoria av promemorian av den 2 december 2022, vilken riktades till disciplinnämndens suppleant. Disciplinnämndens nya sammansättning fastställdes den 9 december 2022. Sökanden underrättades den 21 december samma år om att de två ytterligare ledamöterna i disciplinnämnden hade utsetts genom lottdragning. På grund av julledigheten ägde lottdragningen rum den 10 januari 2023.

103 Av samtliga dessa omständigheter finner tribunalen att tiden mellan hänskjutandet till disciplinnämnden och lottdragningen, även om den översteg tio dagar, inte var oskälig.

104 Vad gäller den handläggningstid som föreskrivs i artikel 18 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna ska det dessutom påpekas att disciplinnämnden enligt denna bestämmelse ska överlämna ett motiverat yttrande till tillsättningsmyndigheten och den berörda tjänstemannen inom två månader från mottagandet av tillsättningsmyndighetens rapport.

105 I förevarande fall vände sig tillsättningsmyndigheten på ett ändamålsenligt sätt till disciplinnämnden den 2 december 2022. Den avgav sitt yttrande den 2 maj 2023, det vill säga fem månader efter det att ärendet hade hänskjutits.

106 Således är den handläggningstid på fem månader som förflöt mellan det att ärendet hänsköts till disciplinnämnden och det att disciplinnämndens yttrande överlämnades till tillsättningsmyndigheten betydligt längre än den handläggningstid på två månader som föreskrivs i artikel 18 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna.

107 I artikel 18 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna föreskrivs emellertid att denna handläggningstid på två månader kan anpassas beroende på ärendets komplexitet. För att motivera handläggningstiden på fem månader har parlamentet således – utan att motsägas av sökanden – påpekat att disciplinnämnden, på sökandens begäran, beslutade att ställa skriftliga frågor till ett vittne och att svaren på dessa frågor överlämnades till sökanden för att han skulle kunna lämna sina synpunkter, vilket förlängde förfarandet.

108 Med hänsyn till de omständigheter som avser det aktuella förfarandet, särskilt den omständigheten att förlängningen av förfarandet inför disciplinnämnden delvis kan tillskrivas sökanden, kan sökanden inte med framgång göra gällande att tiden mellan det att ärendet hänsköts till disciplinnämnden och antagandet av dess yttrande var oskälig.

109 Av det ovan anförda följer att handläggningstiden för själva disciplinära förfarandet, det vill säga den handläggningstid på två år och tre månader som förflöt mellan det att det administrativa förfarandet inleddes den 28 april 2021 och tillsättningsmyndighetens beslut av den 26 juli 2023 att meddela sökanden en reprimand, inte kan anses vara orimligt lång, eftersom alla steg i det disciplinära förfarandet har genomförts inom skälig tid i förhållande till det föregående steget.

110 Såsom framgår av den rättspraxis som anges i punkt 91 ovan är den period som ska beaktas vid bedömningen av huruvida ett disciplinärt förfarande har pågått inom skälig tid emellertid inte endast den period som börjar löpa från och med beslutet att inleda nämnda förfarande, utan även den period som sträcker sig från det att administrationen fick kännedom om de omständigheter som utgjorde överträdelser till dess att den administrativa utredningen inleddes. Med hänsyn till att parlamentet agerade sent i den fas som föregick inledandet av den administrativa utredningen (se punkt 100 ovan), finner tribunalen att det aktuella förfarandet, sett i sin helhet, har pågått alltför länge.

111 Även om detta dröjsmål utgör ett åsidosättande av principen om en skälig handläggningstid, kan det emellertid endast medföra att det angripna beslutet ogiltigförklaras om det hade kunnat påverka den berörda personens rätt till försvar och således själva innehållet i det angripna beslutet (se punkt 93 ovan).

112 I förevarande fall har sökanden emellertid inte visat att den orimligt långa tiden har kunnat påverka hans förmåga att försvara sig på ett effektivt sätt.

113 Sökanden har nämligen inte framfört sådant argument inom ramen för sin tredje grund. Även om sökanden, inom ramen för sin andra grund avseende åsidosättande av rätten till försvar, har hävdat att vittnesmålet från den dåvarande generaldirektören för GD Kommunikation, som inhämtades åtta år efter omständigheterna, var alltför vagt, så ska det understrykas att detta vittnesmål inte avsåg frågan huruvida anklagelserna i det angripna beslutet verkligen hade ägt rum, utan administrationens reaktion på anklagelserna mot sökanden.

114 Det ska dessutom erinras om att sökanden inte har bestritt att han, vid den tidpunkt då han utnämndes till suppleant i utvärderingskommittén för ett upphandlingsförfarande i vilket MGS deltog, inte uppgav att det förelåg en potentiell intressekonflikt på grund av att hans före detta maka hade sökt en tjänst hos detta bolag, vilket utgör en av de huvudsakliga anklagelserna mot honom.

115 Sökanden har således inte visat vare sig att det försenade inledandet den administrativa utredningen hade kunnat påverka hans rätt till försvar eller, mer allmänt, att innehållet i det angripna beslutet hade kunnat bli ett annat.

116 Talan kan följaktligen inte heller vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

Den fjärde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen och uppenbart oriktig bedömning

117 Sökanden har i huvudsak gjort gällande att reprimanden är oproportionerlig i förhållande till de ageranden som den avser. Han har gjort gällande att bevisningen är otillräcklig och har kritiserat parlamentet för att inte ha beaktat förmildrande omständigheter eller omständigheter som talar till hans fördel, såsom graden av uppsåt eller oaktsamhet i det begångna felet, personligt ansvar, omfattningen av hans arbetsuppgifter och ansvarsområden samt hans invaliditet.

118 I repliken har sökanden hävdat att de besvär som ledde till att han blev invalidförklarad kan vara relevanta för att bedöma hans uppträdande, som är föremål för det disciplinära förfarandet.

119 Parlamentet har bestritt dessa argument.

120 Enligt artikel 10 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna ska ”[d]isciplinåtgärden … stå i proportion till det begångna felet”.

121 I detta sammanhang bör man först notera att tjänsteföreskrifterna inte föreskriver något fast samband mellan de disciplinåtgärder som anges däri och de olika kategorierna av åsidosättanden som en tjänsteman kan göra sig skyldig till (se dom av den 23 mars 2022, OT/parlamentet, T‑757/20, EU:T:2022:156, punkt 165 och där angiven rättspraxis).

122 I artikel 10 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna anges olika kategorier av kriterier som tillsättningsmyndigheten ska beakta när den fastställer hur allvarligt felet är och beslutar om den disciplinåtgärd som ska vidtas, däribland ”[f]elets art och de omständigheter under vilka det begicks” (dom av den 1 juni 2022, Cristescu/kommissionen, T‑754/20, ej publicerad, EU:T:2022:316, punkt 216).

123 Enligt artikel 10 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna krävs uttryckligen att den disciplinåtgärd som vidtas står i proportion till hur allvarligt det begångna felet är, i enlighet med det allmänna proportionalitetskrav som reglerar unionsinstitutionernas åtgärder, såsom föreskrivs i artikel 5.4 FEU och den allmänna princip som erkänts i detta avseende i rättspraxis (dom av den 1 juni 2022, Cristescu/kommissionen, T‑754/20, ej publicerad, EU:T:2022:316, punkt 217).

124 Utifrån detta har det i rättspraxis slagits fast att valet av disciplinåtgärd, i enlighet med kravet på proportionalitet, ska grunda sig på en helhetsbedömning som tillsättningsmyndigheten ska göra av samtliga konkreta handlingar och av alla omständigheter i varje enskilt fall (se dom av den 1 juni 2022, Cristescu/kommissionen, T‑754/20, ej publicerad, EU:T:2022:316, punkt 218 och där angiven rättspraxis).

125 I beslutet att vidta disciplinåtgärden ska tillsättningsmyndigheten således ange skälen till att den mot bakgrund av handlingarna och omständigheterna i ärendet har valt en disciplinåtgärd framför en annan (dom av den 23 mars 2022, OT/parlamentet, T‑757/20, EU:T:2022:156, punkt 169).

126 När dessa frågor ställs till unionsdomstolen, ska den pröva bland annat huruvida de särskilda ageranden och omständigheter i ärendet omfattas av de rättsliga begreppen försvårande eller förmildrande omständigheter (se dom av den 23 mars 2022, OT/parlamentet, T‑757/20, EU:T:2022:156, punkt 170 och där angiven rättspraxis).

127 Inom ramen för sin prövning ska unionsdomstolen även kontrollera att den avvägning av omständigheterna som disciplinära myndigheten har gjort är proportionerlig, oavsett om dessa omständigheter är försvårande eller förmildrande (se dom av den 23 mars 2022, OT/parlamentet, T‑757/20, EU:T:2022:156, punkt 171 och där angiven rättspraxis).

128 Prövningen av huruvida den disciplinära myndighetens avvägning av omständigheterna är proportionerlig följer av artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol. För att ett rättsmedel ska vara effektivt krävs det att en ”påföljd” som utdömts av en förvaltningsmyndighet – och som i sig inte uppfyller villkoren i denna bestämmelse – genomgår en ytterligare prövning av ett rättsligt organ som är behörigt att göra en fullständig prövning av huruvida disciplinåtgärden står i proportion till felet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2022, OT/parlamentet, T‑757/20, EU:T:2022:156, punkterna 172 och 173; se även, analogt, dom av den 9 juni 2021, DI/ECB, T‑514/19, EU:T:2021:332, punkt 197).

129 Den aktuella grunden, som bland annat avser en ”uppenbart oriktig bedömning”, ska endast anses röra ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen och således omfattas av tribunalens fullständiga prövning.

130 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att tillsättningsmyndigheten prövade sökandens ageranden och under vilka omständigheter de hade ägt rum. Denna myndighet beaktade försvårande eller förmildrande omständigheter.

131 Vad för det första gäller graden av uppsåt eller oaktsamhet i det begångna felet, ska det – såsom tillsättningsmyndigheten konstaterade i det angripna beslutet – påpekas att sökandens agerande för att hitta en tjänst hos MGS åt sin före detta maka utgjorde en uppsåtlig handling av viss allvarlighetsgrad och motiverades av sökandens personliga intresse. Den omständigheten att sökanden, när han utnämndes till suppleant i utvärderingskommittén för ett upphandlingsförfarande i vilket MGS deltog, inte anmälde någon potentiell intressekonflikt som bestod i att hans före detta maka hade sökt en tjänst hos MGS, förvärrar detta felaktiga agerande, särskilt som sökanden, såsom disciplinnämnden konstaterade, beskrev sig själv som en kollega som lade stor vikt vid att noggrant följa regelverket.

132 Det ska tilläggas att tillsättningsmyndigheten även beaktade den omständigheten att sökandens agerande utgjorde en isolerad händelse.

133 Vad för det andra gäller tjänstemannens personliga ansvar och nivån på hans arbetsuppgifter, finner tribunalen att sökanden visserligen inte hade någon ledande befattning, men att han, med hänsyn till hans långa karriär vid institutionerna, hade fått i uppdrag från parlamentet att ägna sig åt tillsyn av MGS: verksamhet på Parlamentarium, samt hade valts ut som suppleant i utvärderingskommittén för ett upphandlingsförfarande i vilket MGS deltog. Han hade dessutom tillgång till all nödvändig information om den aktuella upphandlingen, vilket krävde ännu större aktsamhet från hans sida. Tillsättningsmyndigheten gjorde således en riktig bedömning när den fann att dessa omständigheter skulle ses som försvårande omständigheter med avseende på sökandens agerande.

134 Sökandens påstående att han inte var den underordnade beslutsfattaren för kontraktet med MGS på Parlementarium är inte relevant, eftersom fastställandet av en intressekonflikt inte grundar sig på dessa arbetsuppgifter, för vilka det är utrett att de inte utfördes av sökanden.

135 Vad för det tredje gäller sökandens invaliditet, bör det noteras att han inte har motbevisat tillsättningsmyndighetens konstaterande att denna omständighet inträffade efter det att de omständigheter som lagts honom till last inträffade. Sökanden har inte heller lagt fram någon bevisning som gör det möjligt att betrakta hans invaliditet som en förmildrande omständighet vid fastställandet av den disciplinåtgärd som ska vidtas.

136 Vad för det fjärde gäller sökandens anklagelse mot tillsättningsmyndigheten om att den, vid anpassningen av disciplinåtgärden, inte har beaktat att den administrativa utredningen inleddes för sent, räcker det att konstatera att detta påstående saknar stöd i de faktiska omständigheterna. Det framgår nämligen av punkt 7 i det angripna beslutet att denna försening faktiskt beaktades vid anpassningen av den disciplinåtgärd som skulle vidtas.

137 Mot bakgrund av det ovan anförda, särskilt med hänsyn till fastställandet att sökanden, i strid med sina skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna, inte anmälde någon potentiell intressekonflikt och avsiktligen försökte uppnå ett rent personligt intresse, finner tribunalen att tillsättningsmyndigheten har visat att den disciplinåtgärd som vidtagits mot honom är lämplig och följaktligen proportionerlig.

138 Härav följer att talan inte kan vinna bifall på den fjärde grunden.

Prövning av begäran om att tribunalen ska vidta en åtgärd för processledning

139 Sökanden har begärt att tribunalen ska vidta en åtgärd för processledning enligt artiklarna 90 och 91 i tribunalens rättegångsregler i syfte att erhålla handlingarna i akten rörande det disciplinära förfarandet mot hans tidigare gruppchef.

140 Parlamentet har gjort gällande att det saknas anledning att bifalla denna begäran, i huvudsak på grund av att den inte avser uppgifter som är relevanta i det aktuella målet.

141 Det ska i detta hänseende erinras om att det ankommer på tribunalen att avgöra huruvida det är nödvändigt att använda sig av sin befogenhet att vidta åtgärder för processledning i syfte att komplettera den information som den förfogar över, varvid frågan huruvida handlingarna i målet har bevisvärde omfattas av tribunalens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2023, QI/kommissionen, T‑807/21, ej publicerad, EU:T:2023:786, punkt 176 och där angiven rättspraxis).

142 I förevarande fall förefaller den åtgärd för processledning som sökanden har begärt inte vara nödvändig för att avgöra det aktuella målet.

143 Sökanden har nämligen inte angett varför ett eventuellt ingivande av de aktuella handlingarna är motiverat. Den enda omständighet som sökanden försöker visa genom handlingarna i fråga är den påstådda spänningen mellan fackföreningarna vid valet till personalkommittén. Denna omständighet har emellertid inget samband med de omständigheter som föranlett det angripna beslutet.

144 Begäran om att tribunalen ska vidta en åtgärd för processledning ska således avslås.

145 Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

146 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna får dock tribunalen, om så anses skäligt, besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader.

147 Sökanden har tappat målet. Med hänsyn till att parlamentet inledde den administrativa utredningen för sent, vilket kan ha föranlett sökanden att väcka förevarande talan, i syfte att få denna olaglighet fastställd, anser tribunalen emellertid att det är skäligt att förplikta parlamentet att bära sina egna rättegångskostnader samt ersätta hälften av sökandens rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tionde avdelningen)

följande:

1) Talan ogillas.

2) Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av IG:s rättegångskostnader.

3) IG ska bära hälften av sina rättegångskostnader.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 30 september 2026.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.