Tribunalens dom (femte avdelningen, som sammanträder med fem domare) den 9 september 2026

Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (femte avdelningen, som sammanträder med fem domare)

den 9 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Beskattning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav – Artikel 19 i direktiv 2006/112/EG – Gåva som består i ett företag i två lika andelar till två fysiska personer – Överföring i ett senare led av andelarna till ett handelsbolag som tillhör de fysiska personer som tar emot gåvan ”

I mål T‑366/25, [Szytelbiecka]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen) genom beslut av den 6 februari 2025, som inkom till domstolen den 19 maj 2025, i målet

D.B.

mot

Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej ,

meddelar

TRIBUNALEN (femte avdelningen, som sammanträder med fem domare),

sammansatt av ordföranden M. Sampol Pucurull samt domarna T. Pynnä (referent), J. Laitenberger, M. Stancu och W. Valasidis,

generaladvokat: J. Martín y Pérez de Nanclares,

justitiesekreterare: handläggaren I. Kurme,

med beaktande av att domstolen överlämnade begäran om förhandsavgörande till tribunalen den 5 juni 2025 i enlighet med artikel 50b tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol,

med beaktande av det sakområde som avses i artikel 50b första stycket a i stadgan för Europeiska unionens domstol och av att det inte föreligger någon självständig tolkningsfråga i den mening som avses i artikel 50b andra stycket i stadgan,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 25 mars 2026,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– D.B., genom P. Kuźmiak, skatterådgivare, och M. Palusiński, radca prawny,

– Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej, genom M. Kowalewska, K. Nowicka, T. Tratkiewicz, och T. Wojciechowski, samtliga i egenskap av ombud,

– Polens regering, genom B. Majczyna och A. Kramarczyk-Szaładzińska, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom M. Herold och J. Szczodrowski, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 13 maj 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 19 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet).

2 Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål mellan D.B. och Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (direktören för nationella skatteupplysningen, Polen) (nedan kallad skattemyndigheten) angående ett förhandsbesked i skattefrågor, som avser befrielse från mervärdesskatteplikt för en gåva bestående av tillgångar.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 Artikel 2.1 i mervärdesskattedirektivet lyder såsom följer:

”Följande transaktioner skall vara föremål för mervärdesskatt:

a) Leverans av varor mot ersättning som görs inom en medlemsstats territorium av en beskattningsbar person när denne agerar i denna egenskap.

…”

4 I artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet anges följande:

”Vid en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav, vare sig den sker mot ersättning eller gratis eller som tillskott till ett företag, får medlemsstaterna anse att någon leverans av varor inte har ägt rum och att mottagaren träder i överlåtarens ställe.”

Polsk rätt

5 I artikel 2.27 i ustawa o podatku od towarów i usług (lagen om skatt på varor och tjänster) av den 11 mars 2004 (Dz. U. 2024, position 361), i ändrad lydelse (nedan kallad mervärdesskattelagen), föreskrivs följande:

”I följande bestämmelser avses med rörelse som bedrivs av ett företag en uppsättning materiella och immateriella tillgångar, inbegripet skulder, vilka, inom ett befintligt företag, är uppdelade på ett organisatoriskt och finansiellt plan och avser utförandet av specifika ekonomiska verksamheter, vilken samtidigt skulle kunna utgöra ett oberoende företag som bedriver dessa verksamheter självständigt.”

6 I artikel 6.1 i mervärdesskattelagen, vari den möjlighet som föreskrivs i artikel 19 i mervärdesskattedirektivet utnyttjas, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, fastställs följande:

”Bestämmelserna i denna lag är inte tillämpliga på överlåtelse av ett företag eller av en rörelse som bedrivs av företaget.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

7 D.B. bedriver ekonomisk verksamhet under namnet ”Przedsiębiorstwo B.” (nedan kallat företaget B). D.B. har för avsikt att skänka hela företaget till sina två döttrar, A.K. och P.K. De kommer vardera att erhålla en andel som motsvarar hälften av företaget. D.B kommer inte att behålla några av de tillgångar som vid tidpunkten för gåvan ingår i företaget B och kommer omedelbart därefter att upphöra att bedriva ekonomisk verksamhet.

8 A.K. och P.K. driver ett eget separat företag, P., i form av ett handelsbolag. De planerar att inkorporera företaget B i det egna företaget och fortsätta med sistnämnda företags verksamheter under väsentligen oförändrade former.

9 D.B. begärde att skattemyndigheten skulle lämna ett förhandsbesked i skattefrågor, angående de rättsliga bestämmelserna om befrielse från mervärdesskatt för gåvan till döttrarna.

10 Den 26 juni 2020 ställde skattemyndigheten ett förhandsbesked till D.B., i vilket den fann att det inte hade gjorts någon överlåtelse av ett företag i den mening som avses i artikel 6.1 i mervärdesskattelagen. Skattemyndigheten tillade att vid samägande genom andelar innehar varje samägare en viss andel av egendomen i egenskap av ensam ägare och kan förfoga över den utan de övriga samägarnas samtycke. Enligt skattemyndigheten är föremålet för den vederlagsfria överlåtelsen i förevarande fall inte företaget B, utan en andel i dess olika komponenter. Detta innebär att det inte är möjligt att bedriva ekonomisk verksamhet självständigt. De tillgångar i företaget B som avses att överföras skulle inte användas för att utföra särskilda ekonomiska uppgifter, eftersom den ekonomiska verksamheten skulle utövas av det handelsbolag som A.K. och P.K bildat, till vilket de erhållna andelarna kommer att överföras. Den ekonomiska verksamheten skulle således inte fortsätta att bedrivas av den ena eller den andra mottagaren av dessa andelar, utan endast av en annan enhet, nämligen handelsbolaget.

11 D.B. överklagade förhandsbeskedet. Wojewódzki Sąd Administracyjny w Poznaniu (Vojvodskapsförvaltningsdomstolen i Poznań, Polen) ogillade överklagandet genom dom av den 30 mars 2021. Förstainstansdomstolen godtog skattemyndighetens resonemang om att en gåva bestående av andelarna i företaget B till A.K. och P.K. inte utgör en transaktion som är undantagen från skatteplikt enligt artikel 6.1 i mervärdesskattelagen, eftersom föremålet för gåvan varken var företaget B eller en rörelse som bedrivs av detta företag och den ekonomiska verksamheten skulle bedrivas av tredje man, närmare bestämt handelsbolaget bildat av A.K. och P.K.

12 D.B. överklagade avgörandet till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen), som är den hänskjutande domstolen, och åberopade bland annat att det hade begåtts en överträdelse av artikel 6.1 i mervärdesskattelagen och av artikel 19 i mervärdesskattedirektivet, jämförda med artikel 55 i ustawa z dnia 23 kwietnia 1964 r. Kodeks cywilny (civillagen av den 23 april 1964) (Dz. U. 2020, position 1740), i dess ändrade lydelse. Överträdelsen bestod enligt D.B. i att förstainstansdomstolen gjort bedömningen att det i förevarande fall inte rörde sig om en gåva i form av ett företag, utan om en gåva i form av tillgångar, och att nämnda domstol därvidlag inte beaktat mottagarnas avsikt att fortsätta att bedriva den ekonomiska verksamheten i väsentligen oförändrad form.

13 Den hänskjutande domstolen anser att artikel 19 i mervärdesskattedirektivet, som införlivas genom artikel 6.1 i mervärdesskattelagen, kan tolkas på ett sätt som bekräftar det resonemang som förts av Vojvodskapsförvaltningsdomstolen i Poznań. Den anser dock också att direktivsbestämmelsen kan bli föremål för en funktionell tolkning genom att hänsyn tas till syftet med transaktionen, vilket är att överföra hela företaget B och fortsätta dess ekonomiska verksamhet. Den hänskjutande domstolen har tillagt att den även har att pröva en separat tvist som rör frågan huruvida den överföring som A.K. och P.K. har gjort av andelarna i företaget B som överfördes till dem, till ett bolag som de samäger och som kommer att fortsätta att bedriva företaget B:s verksamhet, ska undantas från mervärdesskatt i enlighet med artikel 19 i mervärdesskattedirektivet.

14 Mot denna bakgrund beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Ska artikel 19 i [mervärdesskattedirektivet] tolkas så, att en överföring av samtliga tillgångar, i den mening som avses i denna bestämmelse, även föreligger när en beskattningsbar person utan vederlag överför samtliga tillgångar, med en hälft vardera, till två fysiska personer som inte är beskattningsbara personer och som avser att omedelbart tillföra dessa andelar som tillskott till ett handelsbolag som bedriver ekonomisk verksamhet, i vilket de är samägare?”

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning

15 Europeiska kommissionen har, utan att formellt ange att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, gjort gällande att det framgår av redogörelsen för de faktiska omständigheterna i beslutet om hänskjutande att klagandens överlåtelse av företaget till sina två döttrar i det nationella målet sker vederlagsfritt, som en gåva. Detta innebär att en sådan transaktion i princip inte är mervärdesskattepliktig. Enligt kommissionen har den hänskjutande domstolen inte angett på vilken rättslig grund den aktuella leveransen av varor skulle kunna bli föremål för mervärdesskatt, varför den hänskjutande domstolens fråga kan anses vara hypotetisk.

16 Tribunalen erinrar om att enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på unionsdomstolen att pröva. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller unionsdomstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 11 juni 2026, Jenec, C‑81/24, EU:C:2026:470, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

17 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att i den mån en vederlagsfri överföring av det företag som är aktuellt i det nationella målet till två fysiska personer, vilka tar emot hälften vardera av företaget, inte utgör en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav i den mening som avses i artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet, utgör denna överföring inte en transaktion som är undantagen från mervärdesskatteplikt.

18 Mot denna bakgrund är det inte uppenbart att den begärda tolkningen av mervärdesskattedirektivet saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, eller att frågeställningen är hypotetisk.

19 Begäran om förhandsavgörande kan således tas upp till prövning.

Prövning av tolkningsfrågan

20 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida en vederlagsfri överföring av ett företag till två fysiska personer, vilka tar emot hälften vardera av företaget och har för avsikt att omedelbart tillföra dessa andelar som tillskott till ett bolag som bedriver ekonomisk verksamhet och som de fysiska personerna är samägare i, utgör en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav i den mening som avses i artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet.

21 Enligt en grundläggande princip för systemet för mervärdesskatt ska mervärdesskatt utgå vid alla transaktioner i tillverknings- och distributionsleden, och avdrag medges för mervärdesskatt som burits direkt av de olika kostnadskomponenter som ingår i priset (se dom av den 30 maj 2013, X, C‑651/11, EU:C:2013:346, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

22 I artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet föreskrivs i detta sammanhang att medlemsstaterna, vid en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav, vare sig den sker mot ersättning eller gratis eller som tillskott till ett företag, får anse att någon leverans av varor inte har ägt rum och att mottagaren träder i överlåtarens ställe. Av detta följer att när en medlemsstat utnyttjar denna möjlighet anses överföringen av samtliga tillgångar eller någon del därav inte utgöra en leverans av varor enligt mervärdesskattedirektivet. Överföringen är således inte föremål för mervärdesskatt enligt artikel 2 i direktivet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 30 maj 2013, X, C‑651/11, EU:C:2013:346, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

23 För att besvara den hänskjutande domstolens fråga ska det således prövas huruvida en rad sådana transaktioner som de nu aktuella kan kvalificeras som en ”enda transaktion”. Därefter ska det fastställas huruvida sådana transaktioner kan utgöra en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav i den mening som avses i artikel 19 i mervärdesskattedirektivet.

24 För det första ska varje transaktion i regel anses som fristående och självständig i mervärdesskattehänseende, såsom följer av artikel 1.2 andra stycket i mervärdesskattedirektivet (se dom av den 1 augusti 2025, Határ Diszkont, C‑427/23, EU:C:2025:596, punkt 37 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 1999, CPP, C‑349/96, EU:C:1999:93, punkt 29).

25 Likväl följer det av fast rättspraxis att flera formellt sett fristående transaktioner, som var för sig skulle kunna vara skattepliktiga eller undantagna från skatteplikt, under vissa omständigheter ska anses utgöra en enda transaktion när de inte är självständiga. Det är fråga om en enda transaktion bland annat när två eller flera delar eller handlingar som en beskattningsbar person utför har ett så nära samband att de objektivt sett utgör en enda odelbar ekonomisk transaktion och att det därför vore konstlat att skilja dem åt (se dom av den 10 november 2016, Baštová, C‑432/15, EU:C:2016:855, punkterna 69 och 70 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 1 augusti 2025, Határ Diszkont, C‑427/23, EU:C:2025:596, punkterna 38 och 39).

26 Enligt det samarbetsförfarande som har införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida detta är fallet, inom ramen för en helhetsbedömning, mot bakgrund av den kvalitativa – och inte enbart den kvantitativa – betydelsen av relevanta delar. Unionsdomstolen får dock tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2005, Levob Verzekeringen och OV Bank, C‑41/04, EU:C:2005:649, punkt 23, och dom av den 17 januari 2013, BGŻ Leasing, C‑224/11, EU:C:2013:15, punkt 33). Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att utreda följande omständigheter.

27 Det framgår av handlingarna i målet att var och en av mottagarna av överlåtelsen av företaget B erhåller en andel på hälften av företaget. Samägarna är skilda rättssubjekt och ensamma ägare till sin andel av företaget B, och de kan var och en förfoga över sin andel utan den andra partens samtycke. Av detta följer att det står A.K. och P.K. fritt att individuellt utföra – eller inte utföra – den nästkommande planerade transaktionen, bestående i att överföra företaget B till det handelsbolag som de äger gemensamt. Denna andra transaktionen är dessutom inte betingande för den första transaktionen, och den är självständig och kommer att äga rum senare, vilket klaganden i det nationella målet bekräftade vid förhandlingen.

28 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning tycks det således framgå av dessa omständigheter att de olika transaktionerna i förevarande fall inte kan anses ha ett så nära samband att de objektivt sett utgör en enda odelbar ekonomisk transaktion i den mening som avses i rättspraxis enligt punkt 25 ovan.

29 Av detta följer att var och en av de fyra transaktioner som nu är aktuella, det vill säga dels överföringen från D.B. till A.K. och P.K. av två andelar som var och en motsvarar hälften av företaget B, dels överföringen av dessa två andelar till det handelsbolag som A.K. och P.K. samäger, i regel ska anses utgöra fristående och självständiga transaktioner i den mening som avses i artikel 1.2 i mervärdesskattedirektivet, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 24 ovan.

30 För det andra syftar artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet till att underlätta överlåtelser av företag genom att förenkla dem och undvika att belasta mottagarens likviditet med en betydande kostnad som mottagaren under alla omständigheter skulle ha fått tillbaka senare genom avdrag för den ingående mervärdesskatten (se dom av den 19 december 2018, Mailat, C‑17/18, EU:C:2018:1038, punkt 13 och där angiven rättspraxis).

31 När det gäller frågan huruvida en vederlagsfri överföring av ett företag till två fysiska personer, som tar emot hälften av företaget vardera och avser att i sin tur överföra de mottagna andelarna till ett handelsbolag som tillhör dem, utgör en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav i den mening som avses i artikel 19 i mervärdesskattedirektivet, måste två villkor vara uppfyllda.

32 Det framgår nämligen av rättspraxis att begreppet ”överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav” ska tolkas så, att det omfattar överlåtelse av en hel affärsrörelse eller en självständig del av ett företag, inklusive materiella tillgångar och, i förekommande fall, immateriella tillgångar, om i) dessa delar tillsammans utgör ett företag eller en del av ett företag som kan bedriva en självständig ekonomisk verksamhet, och ii) förvärvaren har för avsikt att driva affärsrörelsen eller den del av företaget som har överförts och inte har för avsikt endast att omedelbart avveckla den ifrågavarande verksamheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, X, C‑651/11, EU:C:2013:346, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

33 För att det ska vara fråga om en överlåtelse av en hel affärsrörelse eller en självständig del av ett företag, såsom krävs enligt det första villkoret i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 32 ovan, krävs att samtliga överlåtna tillgångar är tillräckliga för att företaget ska kunna fortsätta att bedriva en självständig ekonomisk verksamhet (se dom av den 19 december 2018, Mailat, C‑17/18, EU:C:2018:1038, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

34 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 65 i sitt förslag till avgörande ska prövningen av huruvida villkoret avseende möjligheten att självständigt bedriva företaget B:s ekonomiska verksamhet är uppfyllt företas med avseende på var och en av D.B:s döttrar. De nu aktuella transaktionerna är nämligen fristående och självständiga i förhållande till varandra, såsom det erinrats om i punkt 29 ovan.

35 Vad gäller fördelningen av andelarna framgår det av begäran om förhandsavgörande att en andel motsvarande hälften av företaget B kommer att överlåtas till var och en av D.B:s två döttrar. Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, kan en sådan överföring inte likställas med en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav, i den mening som avses i artikel 19 i mervärdesskattedirektivet, såvitt ingen av dessa andelar utgör en självständig enhet bestående av tillgångar i nämnda företag, varigenom D.B:s två döttrar hade kunnat bedriva en självständig ekonomisk verksamhet var för sig.

36 En överföring där två personer vardera tar emot en andel motsvarande hälften av ett företag, vilket har till följd att personerna inte enskilt kan fortsätta en självständig ekonomisk verksamhet, uppfyller därmed inte det första villkoret för att tillämpa ordningen enligt artikel 19 i mervärdesskattedirektivet, och detta oberoende av deras avsikt att tillföra dessa andelar som tillskott till ett bolag som bedriver ekonomisk verksamhet och som personerna är samägare i.

37 Eftersom villkoret avseende möjligheten att självständigt bedriva ekonomisk verksamhet inte är uppfyllt, är det uteslutet att det föreligger en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav i den mening som avses i artikel 19 i mervärdesskattedirektivet. Det är således inte nödvändigt att pröva villkoret avseende mottagarens avsikt att fortsätta bedriva en sådan verksamhet.

38 Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande: Artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att en vederlagsfri överföring av ett företag till två fysiska personer, vilka tar emot hälften vardera av företaget och har för avsikt att omedelbart tillföra dessa andelar som tillskott till ett bolag som bedriver ekonomisk verksamhet och som de fysiska personerna är samägare i, inte utgör en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav i den mening som avses i denna bestämmelse.

Rättegångskostnader

39 Eftersom förfarandet i förhållande till rättegångsdeltagarna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till tribunalen som andra än nämnda rättegångsdeltagare har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (femte avdelningen, som sammanträder med fem domare)

följande:

Artikel 19 första stycket i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt

ska tolkas så,

att en vederlagsfri överföring av ett företag till två fysiska personer, vilka tar emot hälften vardera av företaget och har för avsikt att omedelbart tillföra dessa andelar som tillskott till ett bolag som bedriver ekonomisk verksamhet och som de fysiska personerna är samägare i, inte utgör en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav i den mening som avses i denna bestämmelse.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 september 2026.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: polska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.