Tribunalens dom (femte avdelningen, som sammanträder med fem domare) den 2 september 2026

Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (femte avdelningen, som sammanträder med fem domare)

den 2 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Beskattning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Leverans av varor mot ersättning – Artikel 2.1 a i direktiv 2006/112/EG – Uttag av en vara ur rörelsen för överlåtelse därav utan ersättning eller för användning för andra ändamål än den egna rörelsen – Artikel 16 i direktiv 2006/112 – Överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav – Artikel 19 i direktiv 2006/112 – Tillskott av bebyggda fastigheter – Möjlighet för medlemsstaterna att undanta överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav från tillämpningsområdet för mervärdesskatt – Direkt effekt ”

I mål T‑413/25, [Peckeger]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) genom beslut av den 28 maj 2025, som inkom till domstolen den 10 juni 2025, i målet

F R

mot

Finanzamt Österreich,

meddelar

TRIBUNALEN (femte avdelningen, som sammanträder med fem domare)

sammansatt av ordföranden M. Sampol Pucurull samt domarna T. Pynnä, J. Laitenberger, M. Stancu och W. Valasidis (referent),

generaladvokat: J. Martín y Pérez de Nanclares,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

med beaktande av domstolens överlämnande av begäran om förhandsavgörande till tribunalen den 30 juni 2025, med tillämpning av artikel 50b tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol,

med beaktande av det sakområde som avses i artikel 50b första stycket a i stadgan för Europeiska unionens domstol och med beaktande av att det inte föreligger någon självständig tolkningsfråga i den mening som avses i artikel 50b andra stycket i stadgan,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– F R, genom M. Achatz och P. Pichler, båda i egenskap av skatterådgivare,

– Österrikes regering, genom J. Schmoll och G. Kunnert, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom P. Carlin och L. Hohenecker, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målen utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2.1 a, 16 och 19 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet).

2 Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål mellan F R, en fysisk person som driver en enmansföretag, och Finanzamt Österreich (den österrikiska skattemyndigheten) (nedan kallad skattemyndigheten) angående behandlingen av ett tillskott av fast egendom i mervärdesskattehänseende.

Rättslig ram

Unionsrätt

3 Skäl 8 i mervärdesskattedirektivet anger följande:

”… Europeiska gemenskapernas budget [ska], oberoende av övriga inkomster, finansieras helt med gemenskapernas egna medel. Dessa medel skall omfatta inkomster som härrör från mervärdesskatt och som erhålls genom tillämpning av en gemensam skattesats baserad på en beräkningsgrund som bestäms på ett enhetligt sätt och i enlighet med gemenskapens regler.”

4 Artikel 2 i mervärdesskattedirektivet föreskriver följande:

”1. Följande transaktioner skall vara föremål för mervärdesskatt:

a) Leverans av varor mot ersättning som görs inom en medlemsstats territorium av en beskattningsbar person när denne agerar i denna egenskap. …”

5 Artikel 14.1 i mervärdesskattedirektivet anger följande:

”1. Med leverans av varor avses överföring av rätten att såsom ägare förfoga över materiella tillgångar.”

6 Artikel 16 i mervärdesskattedirektivet föreskriver följande:

”Med leverans av varor mot ersättning skall likställas uttag som en beskattningsbar person gör av en vara ur sin rörelse för sitt eget eller personalens privata bruk, för överlåtelse därav utan ersättning eller mer generellt för användning för andra ändamål än den egna rörelsen, om mervärdesskatten på varan i fråga eller dess beståndsdelar helt eller delvis har medfört avdragsrätt.

Emellertid skall uttag som görs inom ramen för den beskattningsbara personens rörelse i syfte att skänka bort gåvor av ringa värde eller ge bort varuprov inte likställas med en leverans av varor mot ersättning.”

7 Artikel 19 i mervärdesskattedirektivet föreskriver följande:

”Vid en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav, vare sig den sker mot ersättning eller gratis eller som tillskott till ett företag, får medlemsstaterna anse att någon leverans av varor inte har ägt rum och att mottagaren träder i överlåtarens ställe.

Medlemsstaterna får, i fall där mottagaren inte till fullo är beskattningsbar, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att hindra snedvridning av konkurrensen. De får också anta de åtgärder som är nödvändiga för att förhindra skatteundandragande eller skatteflykt genom utnyttjande av denna artikel.”

Österrikisk rät t

8 Enligt 1 § i Umsatzsteuergesetz 1994 (1994 års lag om omsättningsskatt) av den 23 augusti 1994 (BGBl. 663/1994) i dess tillämpliga lydelse i det nationella målet (nedan kallad UStG 1994), har följande lydelse:

”1. Följande transaktioner ska vara föremål för omsättningsskatt:

1) leveranser och andra tjänster som en näringsidkare tillhandahåller inom landet mot ersättning inom ramen för sin rörelse. …”

9 I 3 § UStG 1994 föreskrivs följande:

”…

2. Uttag som en näringsidkare gör av varor från sin rörelse ska likställas med leverans av varor mot ersättning om de

– används för andra ändamål än rörelsen,

– är avsedda för personalens behov, utom när det rör sig om mindre gåvor, eller

– utgör en annan vederlagsfri överföring av en vara, med undantag för gåvor av ringa värde och varuprov inom ramen för rörelsen.

Transaktionen är beskattningsbar endast om mervärdesskatten på varan eller dess beståndsdelar helt eller delvis har varit avdragsgill.

…”

10 6 § UStG 1994 har följande lydelse:

”1. Av de transaktioner som omfattas av 1 § punkt 1 led 1 är följande undantagna från beskattning:

…

9) a) transaktioner avseende fast egendom i den mening som avses i 2 § i 1987 års lag om stämpelskatt. …

2. Näringsidkaren kan avstå från det undantag från beskattning som föreskrivs i 6 § punkt § led 9 a, …

…”

11 I 12 § UStG 1994 föreskrivs följande:

”…

3. Följande är undantaget från avdragsrätten:

1) Skatt på leverans och import av varor som används av näringsidkaren för transaktioner som är undantagna från beskattning.

…

10. Om förhållandena beträffande en vara som företagaren använder eller utnyttjar som en anläggningstillgång i sin rörelse, vilka det år då varan togs i bruk var bestämmande för avdraget av ingående skatt, ändras inom fyra kalenderår efter det år då varan togs i bruk (punkt 3) ska det för vart och ett av de år som berörs av ändringen företas en jämkning av avdraget för ingående skatt.

…

Vad beträffar fast egendom i den mening som avses i 2 § i 1987 års lag om stämpelskatt (inklusive utgifter som ska tas upp i balansräkningen och utgifter för större reparationer) utgör jämkningsperioden nio kalenderår i stället för fyra.

…”

12 I 12 § i Umgründungssteuergesetz (lagen om skatt vid omstrukturering) av den 30 december 1991 (BGBl. 699/1991), i dess tillämpliga lydelse i det nationella målet (nedan kallad UmgrStG), föreskrivs följande:

”1. Tillskott i den mening som avses i denna federala lag föreligger när samtliga tillgångar (punkt 2) i enlighet med 19 § faktiskt överförs till ett mottagande bolag (punkt 3) på grundval av ett skriftligt apportavtal (avtal om apportegendom) och en kapitalbalansräkning (15 §). Detta tillskott är villkorat av att samtliga tillgångar har ett positivt marknadsvärde vid tidpunkten för tillskottet eller, under alla omständigheter, den dag då avtalet om tillskott ingås. I tveksamma fall ska den som företett ett motiverat expertutlåtande lägga fram bevis för det positiva marknadsvärdet.

2. Samtliga tillgångar som kan överföras omfattar endast

1) företag och verksamhetsgrenar som är avsedda att generera sådana inkomster som avses i 2 § punkterna 1–3 i 1988 års lag om inkomstskatt, …

…

3. Endast följande bolag kan utgöra mottagande bolag:

1) Fullt beskattningsbara kapitalassociationer och kommersiella kooperativ (1 § punkt 2 i 1988 års lag om bolagsskatt).

…”

13 I 22 § UmgrStG föreskrivs följande:

”…

3. Tillskott i den mening som avses i 12 § ska inte betraktas som beskattningsbara transaktioner i den mening som avses i UStG 1994. Det mottagande bolaget ska omedelbart träda i överlåtarens ställe i mervärdesskattehänseende. …”

14 I 2 § punkt 3 i Einkommensteuergesetz 1988 (1988 års lag om inkomstskatt) av den 7 juli 1988 (BGBl. 400/1988) föreskrivs följande:

”…

3. Följande inkomster omfattas av inkomstskatt:

1) inkomster från jord- och skogsbruk (21 §),

2) inkomster från självständig verksamhet (22 §),

3) inkomster från näringsverksamhet (23 §),

…

6) inkomster från uthyrning, utarrendering och förvaltning (28 §),

…”

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

15 F R drev ett enmansföretag vars tillgångar bestod av flera fastigheter som hyrdes ut. Uthyrningen var föremål för mervärdesskatt och gav därför rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt.

16 Genom ett avtal om apportegendom år 2007 överförde F R de ovan i punkt 17 nämnda fastigheterna, utan att erhålla några nya bolagsandelar, till ett bolag med begränsat ansvar, R GmbH, där han var ensam aktieägare och företagsledare (nedan kallat tillskottet). Därefter fortsatte R att hyra ut fastigheterna. Denna uthyrning var fortfarande föremål för mervärdesskatt.

17 I avtalet om tillskottet angavs att tillskottet skulle genomföras enligt bestämmelserna i UmgrStG, vilket innebar att mervärdesskatt inte skulle tas ut, genom att transaktionen kvalificerades som en överföring av samtliga tillgångar i den mening som avses i artikel 19 i mervärdesskattedirektivet. Till följd av detta förklarade F R att tillskottet inte skulle betraktas som en beskattningsbar transaktion.

18 Genom beslut av den 8 juni 2009 påförde skattemyndigheten emellertid tillskottet av mervärdesskatt för år 2007 och betecknade det som ett utbyte mot tilldelning av andelar. Den fann i detta avseende att inget tillskott av samtliga tillgångar kunde erkännas i den mening som avses i 12 § punkt 1 och punkt 2 led 1 UmgrStG, eftersom överlåtaren bedrev förmögenhetsförvaltning, vilken genererade inkomster från uthyrning, utarrendering och förvaltning, och inte kommersiell uthyrning som genererade inkomster från näringsverksamhet i den mening som avses i 2 § punkt 2 i 1988 års lag om inkomstskatt. Skattemyndigheten justerade även motsvarande avdrag med stöd av 12 § punkterna 10 och 11 UStG 1994, med motiveringen att transaktionen avseende de aktuella fastigheterna ansågs vara undantagna från mervärdesskatt utan rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt.

19 F R överklagade detta beslut till Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen, Österrike), som biföll överklagandet endast i den del det avsåg justeringsbeloppet. Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen, Österrike) fann att det inte förelåg några tillgångar som kunde överföras. Eftersom uthyrningen av fast egendom var föremål för mervärdesskatt, ansåg den hänskjutande domstolen emellertid att apportegendomen av de aktuella fastigheterna till bolaget R hade ändrat de omständigheter som låg till grund för avdraget för ingående mervärdesskatt, mot bakgrund av 12 § punkterna 10 och 11 UStG 1994, på grund av att det aktuella tillskottet inte var föremål för mervärdesskatt.

20 F R överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike).

21 Enligt den hänskjutande domstolen råder ovisshet om tolkningen av flera bestämmelser i mervärdesskattedirektivet som är tillämpliga på tvisten i det nationella målet.

22 För det första vill den hänskjutande domstolen få klarlagt om apportegendom av fast egendom till ett bolag är en transaktion som är föremål för mervärdesskatt, eftersom den antingen utgör en leverans av varor mot ersättning i den mening som avses i artikel 2.1 a i mervärdesskattedirektivet eller ett uttag av egendom från den beskattningsbara personens rörelse, vilket kan likställas med en sådan leverans, på grundval av artikel 16 i mervärdesskattedirektivet. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en medlemsstat kan begränsa regeln i artikel 19 i mervärdesskattedirektivet – enligt vilken det i mervärdesskattehänseende inte har skett någon leverans av varor vid en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav till en beskattningsbar person (nedan kallad regeln om utebliven leverans) – till situationer där de överförda varorna används för att generera vissa typer av inkomster. För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 19 i mervärdesskattedirektivet har direkt effekt.

23 Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målen och att med stöd av artikel 267 FEUF ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 2.1 a i mervärdesskattedirektivet tolkas så, att tillskott av bebyggda fastigheter av en beskattningsbar person, som hittills har använt dessa fastigheter för transaktioner som är föremål för mervärdesskatt (och därmed ger avdragsrätt) genom uthyrning, till ett bolag i vilket denne är ensam delägare (vilket innebär att inga ytterligare andelar tilldelas för detta tillskott), ska anses utgöra leverans av varor mot ersättning?

2) Om fråga 1 ska besvaras nekande: Ska artikel 16.1 i mervärdesskattedirektivet tolkas så, att den transaktion som beskrivs i första frågan medför att tillskottet föregås av ett uttag som en beskattningsbar person gör av en vara ur sin rörelse för överlåtelse utan ersättning eller mer generellt för användning för andra ändamål än den egna rörelsen?

3) Utgör artikel 19 i mervärdesskattedirektivet hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav (i ett företag eller delar av företag) endast vid en omstrukturering (vilken enligt österrikisk rätt endast föreligger om dessa tillgångar syftar till att generera vissa typer av inkomster enligt de nationella bestämmelserna om inkomstbeskattning) behandlas som att någon leverans av varor inte har ägt rum?

4) Har artikel 19 i mervärdesskattedirektivet direkt effekt, vilket innebär att en beskattningsbar person vid en nationell domstol kan åberopa regeln att leverans inte har skett gentemot den behöriga skattemyndigheten om den nationella lagstiftaren före medlemsstatens anslutning till Europeiska unionen har infört och sedan dess bibehållit en bestämmelse som endast är tillämplig i särskilda fall, men däremot inte på rörelsetillgångar vilkas syfte är att generera inkomster (enligt de nationella bestämmelserna om inkomstbeskattning) av uthyrning och utarrendering?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den tredje frågan

24 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 19 i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken regeln i denna artikel, om att det inte har skett någon leverans av varor vid överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav till en beskattningsbar person, endast gäller överföring av vissa tillgångar i företag eller verksamhetsgrenar avsedda att generera vissa typer av inkomster.

25 Domstolen erinrar först om att artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet föreskriver att medlemsstaterna, vid en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav, får anse att någon leverans av varor inte har skett och att mottagaren träder i överlåtarens ställe. Av detta följer att när en medlemsstat har utnyttjat denna valmöjlighet ska en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav inte anses som en leverans av varor vid tillämpningen av mervärdesskattedirektivet och således inte omfattas av mervärdesskatt i enlighet med artikel 2 i detta direktiv (se, i detta avseende och analogt, dom av den 10 november 2011, Schriever, C‑444/10, EU:C:2011:724, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

26 Enligt artikel 19 andra stycket i mervärdesskattedirektivet kan medlemsstaterna från denna regel att leverans inte har skett undanta överföringar av samtliga tillgångar till en mottagare som inte är en beskattningsbar person i den mening som avses i direktivet eller som endast är beskattningsbar för en del av sin verksamhet, om detta är nödvändigt för att undvika konkurrenssnedvridning.

27 Artikel 19 andra stycket i mervärdesskattedirektivet ska anses uttömmande såvitt avser under vilka förutsättningar en medlemsstat som använder sig av valmöjligheten enligt första stycket i samma artikel kan begränsa tillämpningen av regeln att leverans inte har skett (se, i detta avseende och analogt, dom av den 10 november 2011, Schriever, C‑444/10, EU:C:2011:724, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

28 Av detta följer att en medlemsstat som har använt sig av valmöjligheten enligt artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet ska tillämpa regeln att leverans inte har skett på alla överföringar av samtliga tillgångar eller en del därav och kan således inte begränsa tillämpningen av nämnda regel till endast vissa av överföringarna, förutom under de förutsättningar som anges i andra stycket i den artikeln (se, i detta avseende och analogt, dom av den 27 november 2003, Zita Modes, C‑497/01, EU:C:2003:644, punkt 31).

29 Denna tolkning är förenlig med syftet med mervärdesskattedirektivet, vilket är att fastställa beskattningsunderlaget för mervärdesskatt på ett enhetligt sätt och i enlighet med unionsbestämmelserna. Regeln i artikel 19 första stycket i detta direktiv att leverans inte har skett är ett självständigt unionsrättsligt begrepp som syftar till att förhindra att medlemsstaterna tillämpar mervärdesskattesystemet på olika sätt (se, i detta avseende och analogt, dom av den 27 november 2003, Zita Modes, C‑497/01, EU:C:2003:644, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

30 För att precisera räckvidden av regeln att leverans inte har skett ska artikel 19 i mervärdesskattedirektivet analyseras mot bakgrund av det sammanhang den ingår i och det syftar den eftersträvar (se, analogt, dom av den 27 november 2003, Zita Modes, C‑497/01, EU:C:2003:644, punkterna 32 och 34, och dom av den 10 november 2011, Schriever, C‑444/10, EU:C:2011:724, punkt 22).

31 Det framgår av det sammanhang som artiklarna 14–19 i mervärdesskattedirektivet utgör att artikel 19 ingår i en samling bestämmelser som syftar till att identifiera vilka transaktioner som är beskattningsbara och vilka som inte är det.

32 Prövningen av det sammanhang som artikel 19 i direktivet ingår i, liksom syftet med den bestämmelsen, visar att den avser att göra det möjligt för medlemsstaterna att underlätta överlåtelser av företag eller delar av företag, genom att förenkla överlåtelserna och undvika att belasta mottagarens likviditet med en oproportionellt stor skattebörda som mottagaren under alla omständigheter skulle ha fått tillbaka senare genom avdrag för den ingående mervärdesskatten (se, i detta avseende och analogt, dom av den 10 november 2011, Schriever, C‑444/10, EU:C:2011:724, punkt 23).

33 Den tolkning av regeln att leverans inte har skett som redovisas i punkt 28 ovan stöds för övrigt av den omständigheten att regeln att leverans inte har skett i artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet inte kan anses utgöra ett undantag från en skattskyldighet som motiverar en restriktiv tolkning. Den ska bara tillämpas i den fallet att den mervärdesskatt som i förekommande fall belastat transaktionen är fullt avdragsgill och mottagaren anses träda i överlåtarens ställe i verksamheten (se, i detta avseende, dom av den 19 december 2018, Mailat, C‑17/18, EU:C:2018:1038, punkt 29; se även, i detta avseende och analogt, dom av den 27 november 2003, Zita Modes, C‑497/01, EU:C:2003:644, punkt 43).

34 Tillämpningsområdet för regeln om utebliven leverans kan således inte begränsas utöver vad som föreskrivs i artikel 19 andra stycket i mervärdesskattedirektivet, med risk för att räckvidden av första stycket i samma artikel begränsas på ett otillbörligt sätt och att direktivets allmänna syfte, som är att säkerställa en enhetlig beräkning av beskattningsunderlaget för mervärdesskatt, åsidosätts, såsom framgår av skäl 8 i mervärdesskattedirektivet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra denna bedömning utifrån omständigheterna i det nationella målet, där de nationella bestämmelserna begränsar tillämpningen av regeln om utebliven leverans till överlåtelser av samtliga tillgångar som omfattar företag eller verksamhetsgrenar som är avsedda att genomföra vissa typer av inkomster.

35 Av vad som anförts följer att den tredje frågan ska besvaras med att artikel 19 i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken regeln i denna artikel – att det inte har skett någon leverans av varor vid överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav till en beskattningsbar person – endast gäller överföring av vissa tillgångar i företag eller verksamhetsgrenar avsedda att generera vissa typer av inkomster, såvida inte en sådan begränsning är motiverad av något av de skäl som anges i artikel 19 andra stycket i direktivet.

Den fjärde frågan

36 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet har direkt effekt, så att en beskattningsbar person vid en nationell domstol kan åberopa regeln att ingen leverans av varor har ägt rum vid överföringen av samtliga tillgångar eller någon del därav till en beskattningsbar person gentemot den behöriga skattemyndigheten, när den nationella lagstiftaren, före den berörda medlemsstatens anslutning till Europeiska unionen, har valt att tillämpa denna regel, men begränsat dess tillämpningsområde till vissa specifika fall som inte omfattas av artikel 19 andra stycket i mervärdesskattedirektivet.

37 Det ska inledningsvis påpekas att för det fall den hänskjutande domstolen skulle anse att den restriktiva tolkning av artikel 19 i mervärdesskattedirektivet som följer av den österrikiska lagstiftningen och som avses i den tredje frågan är motiverad mot bakgrund av andra stycket i denna bestämmelse, uppkommer inte frågan om den bestämmelsens direkta effekt.

38 Det ska också påpekas att UStG 1994 antogs år 1994 och UmgrStG år 1991. Av detta följer att den nationella lagstiftningen avseende regeln att leverans inte har skett föregick Republiken Österrikes anslutning till unionen år 1995. Det ska erinras om att denna lagstiftning inte tycks omfattas av någon av de standstill -klausuler som föreskrivs i mervärdesskattedirektivet, vilket skulle ha gjort det möjligt för Republiken Österrike att bibehålla en egen tolkning av regeln att leverans inte har skett.

39 Det ska erinras om att principen om direkt effekt gäller för direktiv i den mån de binder medlemsstaterna sett till det resultat som ska uppnås, även om de förvisso ger dem ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller hur direktivsbestämmelserna ska genomföras (se, i detta avseende, dom av den 19 januari 1982, Becker, 8/81, EU:C:1982:7, punkt 29, dom av den 10 juni 1982, Grendel, 255/81, EU:C:1982:225, punkt 11, och dom av den 22 februari 1984, Kloppenburg, 70/83, EU:C:1984:71, punkterna 3 och 14).

40 Det framgår särskilt av fast rättspraxis att när bestämmelserna i ett direktiv till sitt innehåll är ovillkorliga och tillräckligt precisa, har enskilda rätt att åberopa dem gentemot en medlemsstat vid de nationella domstolarna. Detta gäller såväl då medlemsstaten har underlåtit att införliva direktivet med nationell rätt inom tidsfristen som då den har införlivat det på ett inkorrekt sätt (se dom av den 15 februari 2017, British Film Institute, C‑592/15, EU:C:2017:117, punkt 13 och där angiven rättspraxis).

41 Så är fallet när en bestämmelse, samtidigt som den ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning, likväl ställer upp en tillräcklig precis och ovillkorlig ram för att ge direkt effekt (se, i detta avseende och analogt, dom av den 6 november 2003, Dornier, C‑45/01, EU:C:2003:595, punkterna 80 och 81, och dom av den 28 juni 2007, JP Morgan Fleming Claverhouse Investment Trust och The Association of Investment Trust Companies, C‑363/05, EU:C:2007:391, punkterna 59–62).

42 En unionsrättslig bestämmelse är ovillkorlig när den medför en skyldighet som inte är förenad med något villkor eller när den, för att kunna verkställas eller medföra verkningar, inte är beroende av att vare sig unionsinstitutionerna eller medlemsstaterna antar någon rättsakt. Den är tillräckligt precis om den skyldighet den föreskriver anges i otvetydiga ordalag (se dom av den 1 juli 2010, Gassmayr, C‑194/08, EU:C:2010:386, punkt 45 och där angiven rättspraxis, och dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

43 Vad gäller det första villkoret som nämns i punkt 42 ovan ska det konstateras att artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet – som föreskriver att medlemsstaterna, vid en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav, vare sig den sker mot ersättning eller gratis eller som tillskott till ett företag, får anse att någon leverans av varor inte har ägt rum och att mottagaren träder i överlåtarens ställe – är tillräckligt precist, eftersom det tydligt fastställer på vilka förutsättningar en sådan överföring inte anses som en leverans vid tillämpningen av mervärdesskattedirektivet.

44 Vad gäller det andra villkoret framgår det av domstolens fasta praxis att den frihet som medlemsstaterna har att välja mellan flera möjliga metoder för att uppnå det resultat som föreskrivs i ett direktiv inte utesluter möjligheten för enskilda att vid de nationella domstolarna göra gällande sådana rättigheter vilkas innehåll kan fastställas med tillräcklig precision endast på grundval av direktivets bestämmelser (se, i detta avseende, dom av den 19 november 1991, Francovich m.fl., C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428, punkt 17, och dom av den 12 februari 2009, Cobelfret, C‑138/07, EU:C:2009:82, punkt 61).

45 I synnerhet är det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna ges genom en bestämmelse, för att säkerställa en korrekt och tydlig tillämpning av denna och för att förhindra skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk, inget hinder för att bestämmelsen ska anses ovillkorlig. Vidare kan en medlemsstat inte mot en beskattningsbar person, som kan visa att dennes skattemässiga ställning faktiskt omfattas av något av de fall som anges i ett direktiv, åberopa sin underlåtenhet att anta de bestämmelser som är avsedda för tillämpningen av just denna regel (se, i detta avseende och analogt, dom av den 17 juli 2008, Flughafen Köln/Bonn, C‑226/07, EU:C:2008:429, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

46 Detsamma gäller när det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har enligt en bestämmelse i mervärdesskattedirektivet för att begränsa tillämpningsområdet för denna bestämmelse har använts av en medlemsstat på ett sätt som strider mot unionsrätten och bestämmelsen i fråga är ovillkorlig.

47 Artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet har således direkt effekt när det utrymme för skönsmässig bedömning som ges i artikel 19 andra stycket i direktivet – för att begränsa regeln om utebliven leverans i första stycket – har använts av en medlemsstat på ett sätt som strider mot unionsrätten. En medlemsstat som i strid med artikel 19 i mervärdesskattedirektivet har begränsat tillämpningsområdet för regeln att leverans inte har skett kan således inte göra denna inskränkning gällande mot en beskattningsbar person som kan visa att dennes transaktion faktiskt omfattas av en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav i den mening som avses i denna bestämmelse.

48 Av vad som anförts följer att den fjärde frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 19 första stycket i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att den har direkt effekt, vilket innebär att en beskattningsbar person vid en nationell domstol gentemot den behöriga skattemyndigheten kan åberopa regeln att ingen leverans av varor har skett vid en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav till en beskattningsbar person när den nationella lagstiftaren, före den berörda medlemsstatens anslutning till unionen, har valt att tillämpa denna regel, men har begränsat dess tillämpningsområde till vissa specifika fall som inte omfattas av artikel 19 andra stycket i nämnda direktiv.

Den första frågan

49 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2.1 a i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att tillskott av bebyggda fastigheter av en beskattningsbar person, vilka hittills har använts för uthyrning som omfattas av mervärdesskatt och därmed avdragsrätt, till ett bolag i vilket denne är ensam delägare, vilket innebär att inga ytterligare andelar tilldelas för detta tillskott, ska anses utgöra leverans av varor mot vederlag.

50 I artikel 2.1 a i mervärdesskattedirektivet anges att leverans av varor mot ersättning som görs inom en medlemsstats territorium av en beskattningsbar person när denne agerar i denna egenskap ingår bland de transaktioner som är föremål för mervärdesskatt.

51 Vad gäller villkoren att leverans ska ske mot vederlag, ska det erinras om att en leverans av varor endast sker ”mot vederlag” i den mening som avses i artikel 2.1 i mervärdesskattedirektivet om det mellan leverantören och mottagaren föreligger ett rättsförhållande som innebär ett ömsesidigt utbyte av prestationer och om det pris som säljaren tar ut utgör det faktiska motvärdet av den vara som köparen erhåller (dom av den 27 april 1999, Kuwait Petroleum, C‑48/97, EU:C:1999:203, punkt 26, och dom av den 21 november 2013, Dixons Retail, C‑494/12, EU:C:2013:758, punkt 32).

52 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning framgår det emellertid att det rättsliga förhållandet mellan å ena sidan en beskattningsbar person som F R, som enligt ett avtal om apportegendom har överfört äganderätten till den berörda fastigheten till ett företag i vilket han är ensam delägare utan att uppbära någon faktisk motprestation, och å andra sidan detta företag inte innebär ömsesidiga prestationer i den mening som avses i den rättspraxis som erinras om i punkt 51 ovan.

53 Av detta följer att en beskattningsbar persons tillskott av bebyggda fastigheter, som hyrs ut med tillämpning av mervärdesskatt till ett företag i vilket denne är ensam delägare, utan att någon ny bolagsandel tilldelas i utbyte mot detta, inte utgör en leverans av varor mot ersättning i den mening som avses i artikel 2.1 a i mervärdesskattedirektivet.

54 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 2.1 a i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att tillskott av bebyggda fastigheter av en beskattningsbar person, vilka hittills har använts för uthyrning som omfattas av mervärdesskatt och därmed avdragsrätt, till ett bolag i vilket denne är ensam delägare, vilket innebär att inga ytterligare andelar tilldelas för detta tillskott, inte ska anses utgöra leverans av varor mot vederlag.

Den andra frågan

55 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 16 första stycket i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att en beskattningsbar persons tillskott av bebyggda fastigheter vilkas uthyrning är föremål för mervärdesskatt och därmed ger rätt till avdrag, till ett företag i vilket han eller hon är ensam delägare, utan att denne har tilldelats någon ny andel i utbyte mot detta tillskott, utgör ett uttag av en vara, oavsett om det överlåts utan ersättning eller mer allmänt om den används för andra ändamål än den egna rörelsen, vilket ska likställas med en leverans av varor mot vederlag i den mening som avses i denna bestämmelse.

56 Artikel 16 första stycket i mervärdesskattedirektivet föreskriver att med leverans av varor mot ersättning ska likställas uttag som en beskattningsbar person gör av en vara ur sin rörelse för sitt eget eller personalens privata bruk, för överlåtelse därav utan ersättning eller mer generellt för användning för andra ändamål än den egna rörelsen, om mervärdesskatten på varan i fråga eller dess beståndsdelar helt eller delvis har medfört avdragsrätt.

57 Det framgår av de uppgifter som lämnats till tribunalen att i förevarande fall skedde tillförseln av bebyggda fastigheter av en beskattningsbar person – som hade använt den på ett sätt som är föremål för mervärdesskatt, genom uthyrning – utan ersättning, vilket innebär att villkoret att transaktionen ska vara kostnadsfri är uppfyllt.

58 Vidare gjorde klaganden avdrag för ingående mervärdesskatt avseende de aktuella fastigheterna, vilket innebär att villkoret att den beskattningsbara personen ska ha rätt till fullt eller partiellt avdrag för mervärdesskatt tycks vara uppfyllt.

59 Av vad som anförts följer att artikel 16 första stycket i mervärdesskattedirektivet ska tolkas på följande sätt. En beskattningsbar persons tillskott av bebyggda fastigheter vilkas uthyrning är föremål för mervärdesskatt och därmed ger rätt till avdrag, till ett företag i vilket han eller hon är ensam delägare, utan att denne har tilldelats någon ny andel i utbyte mot detta tillskott, utgör ett uttag av en vara, oavsett om det överlåts utan ersättning eller mer allmänt om den används för andra ändamål än den egna rörelsen, vilket ska likställas med en leverans av varor mot vederlag i den mening som avses i denna bestämmelse.

Rättegångskostnader

60 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (femte avdelningen, som sammanträder med fem domare)

följande:

1) Artikel 19 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt

ska tolkas så,

att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken regeln i denna artikel – att det inte har skett någon leverans av varor vid överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav till en beskattningsbar person – endast gäller överföring av vissa tillgångar i företag eller verksamhetsgrenar avsedda att generera vissa typer av inkomster, såvida inte en sådan begränsning är motiverad av något av de skäl som anges i artikel 19 andra stycket i direktivet.

2) Artikel 19 första stycket i direktiv 2006/112

ska tolkas så,

att den har direkt effekt, vilket innebär att en beskattningsbar person vid en nationell domstol gentemot den behöriga skattemyndigheten kan åberopa regeln att ingen leverans av varor har skett vid en överföring av samtliga tillgångar eller någon del därav till en beskattningsbar person när den nationella lagstiftaren, före den berörda medlemsstatens anslutning till Europeiska unionen, har valt att tillämpa denna regel, men har begränsat dess tillämpningsområde till vissa specifika fall som inte omfattas av artikel 19 andra stycket i nämnda direktiv.

3) Artikel 2.1 a i direktiv 2006/112

ska tolkas så,

att tillskott av bebyggda fastigheter av en beskattningsbar person, vilka hittills har använts för uthyrning som omfattas av mervärdesskatt och därmed avdragsrätt, till ett bolag i vilket denne är ensam delägare, vilket innebär att inga ytterligare andelar tilldelas för detta tillskott, inte ska anses utgöra leverans av varor mot vederlag.

4) Artikel 16 första stycket i direktiv 2006/112

ska tolkas så,

att en beskattningsbar persons tillskott av bebyggda fastigheter vilkas uthyrning är föremål för mervärdesskatt och därmed ger rätt till avdrag, till ett företag i vilket han eller hon är ensam delägare, utan att denne har tilldelats någon ny andel i utbyte mot detta tillskott, utgör ett uttag av en vara, oavsett om det överlåts utan ersättning eller mer allmänt om den används för andra ändamål än den egna rörelsen, vilket ska likställas med en leverans av varor mot vederlag i den mening som avses i denna bestämmelse.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 2 september 2026.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.